En blandning av får och grönsåpa..

Då var höstterminen äntligen igång! Fredagen den nionde september startade vi upp med ett dubbelt workshoppass i textil. Vi började med en liten genomgång om vad dagen skulle innehålla och därefter lite bakgrundsfakta om ull och tovning, som var det första vi skulle få arbeta med denna dag. Catherine Berg[1] berättade att av ull kan vi göra mycket och det är bara fantasin som sätter gränser. Hon fortsatte berätta att det även har hittats fynd av ull så långt tillbaka i tiden som 500 f. Kr.

Vi förflyttades oss sedan bort till materialet där Berg visade och förklarade hur vi skulle gå tillväga med ullen under förmiddagen. Den första skapandeprocessen var att tillverka en tavla med ett motiv av en saga som vi skulle göra tillsammans i mindre grupper - om tre till fyra personer.

Min grupp kom snabbt överens om att det fick bli ”Sagan om de tre små grisarna och vargen”. Först skulle vi välja bakgrund, vilket var basfärgerna vit, grå och svart. Ullen skulle i sin tur läggas i tre lager varav vi skulle byta håll på riktningen av fibrerna, vilket kan förklaras på så vis att först läggs ullen så att fibrerna går vågrätt, sedan läggs andra lagret lodrätt och så vidare. För att sedan få ullen kompakt och fast var nästa moment att försiktigt hälla en blandning av varmt vatten och lite grönsåpa jämt över ullen. Sedan skulle det trampas ull! Vi använde oss av en sopsäck som skulle ligga både under och ovanför ullen. Vi lade därefter ner detta ”paket” på golvet och började sedan trampa på det för att få bort luften från ullen. Efter några minuter lyfte vi upp paketet på bordet igen och kunde därefter justera tavlan med mer ull och/eller vatten och även såpa om så behövdes. Nästa moment var att göra finliret, alltså själva motivet på tavlan. Det gjordes med färgad ull som vi formade som vi ville, till önskat motiv och lade på. Mer vatten och såpa hälldes sedan på och därefter rullade vi in tavlan i bubbelplast och en badhandduk. För att inte "rullen" skulle gå upp knöt vi två snören i ändarna. Därefter var det dags för lite pararbete. Två personer skulle sitta mittemot varandra på stolar med ”rullen” mellan sig på golvet och med fötterna på rullen. Här skulle vi sedan rulla den fram och tillbaka för att på så sätt få ut ännu mera luft och på så vis få ullen att krympa ihop och bli till ett tygstycke. När detta var klart var det dags att syna och sedan bearbeta den på bordet igen. Det gjorde vi genom att försiktigt gnugga våra handflator på tavlan för att få ullens fibrer att krypa in och fästa sig ännu mer i varandra. När vi till sist blev nöjda sköljde vi av vår tavla, som då skulle föreställa "Sagan om de tre små grisarna och vargen", under rinnande vatten och vred av och vips så var den klar!

Innan vi gick på lunch fick vi även prova på att göra en tredimensionell figur. Vi använde oss då av en bit skumgummibit som vi fick klippa till valfri form. Därefter lindade vi ull i tunna lager runt skumgummibiten, till valfri tjocklek. Slutligen skulle vi försiktigt massera in varmt såpvatten i vår figur så att fibrerna i ullen kunde fästa sig i varandra så att den blev "stel". Min lilla boll var nu färdig och mina händer luktade får och grönsåpa!

När lunchen var slut var det dags för tygtryck under eftermiddagen. Berg höll även här en liten presentation om olika metoder av tygtryck och sedan en genomgång om vad vi skulle göra härnäst. Det fanns en hel uppsjö av olika sorters tryck vi kunde välja bland. Berg visade även några verktyg som vi kunde använda oss av under eftermiddagen. Bland annat diverse stämplar, schabloner, träklossar och skumgummitussar. Hon visade även att vi kunde göra ett rapporterande mönster, det vill säga ett upprepande mönster genom att trycka färg på ett tygstycke.

För min egen del hann jag med att trycka färg på två tygstycken som jag tejpade fast på bordet, för att få tyget sträckt. Jag använde mig av en skumgummibit, gummistämplar, träkloss och min hand.

Några reflektioner kring dagen är att jag upplevde ullarbetet som en aningen omständligt, kanske till och med för svårarbetat för barn. Det eftersom att processen måste göras i en viss ordning för att få fram ett ok resultat. Jag anser därför att lite äldre barn i 5–6 års ålder får mest ut av denna aktivitet. Yngre barn kan självklart också tova ull men då krävs det mer stöttning av oss pedagoger. Det är en lång process som jag tror kan vara lite väl lång för de yngre barnen och därför hinner de antagligen tröttna innan vi har fått fram en färdig produkt. Jag anar även att också äldre, lite otåliga, barn kan komma att uppleva processen som utdragen och därmed tråkig. Därför krävs det en hel del av oss pedagoger för att denna aktivitet ska upplevas som givande av dessa. Att trycka färg på tyg är en lättsammare aktivitet då barn själva kan få välja vad de vill ha för tryck på sitt tyg och det behövs heller ingen särskild ordning för att få fram ett resultat. Jag tror därför att den senare aktiviteten kan upplevas som roligare för alla åldrar i och med att vi kan göra det lättare respektive svårare beroende på barnens ålder. Berg nämnde även att ull är ett väldigt tacksamt material att arbeta med och det heller inte kan brinna, vilket kan kännas tryckt när vi arbetar med barn.

För att avsluta upplevde jag båda aktiviteterna som väldigt breda, alltså vi kan skapa nästan vad som helst utifrån ull och tryck. Barn får genom dessa aktiviteter använda och utveckla sina förmågor inom skapandeprocessen med hjälp av olika typer av tekniker, material och redskap, precis som Läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2016, s. 10) föreskriver. Det är även lätt att få in olika typer av problemlösningar i språk, matematik och naturkunskap i dessa två textilaktiviteter när barn arbetar kreativt tillsammans. Här kan även nämnas att Björkdahl-Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010, s.13) anser att textil är ett ypperligt pedagogiskt redskap för barns lärande. Det inbjuder nämligen till olika typer av problemlösningar där barns fantasi och kreativitet triggas. I sitt verk tar Björkdahl-Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010, s.13) upp en situation där en barngrupp gör textiltryck. När en fråga ställdes till barngruppen efter utfärd aktivitet, om vad de hade lärt sig, blev svaren att de hade lärt sig att göra textiltryck. Ett barn uttalade dock att han inte visste om han lärt sig något eftersom han kände det som att han tittade på hur övriga barn gjorde, klurade på detta, och tog sedan efter dem. Författarna instämmer inte i barnets uppfattning om att han inte hade lärt sig någonting alls eftersom han inte tänkte ut något själv, utan bara härmade. De anser tvärtom att barnets svar om att han själv klurade ut hur han skulle gå tillväga för att kunna klara av uppgiften, som ett lärande i sig. Författarna menar även att om att vi låter barnen hitta sina egna svar på en fråga eller ett problem så uppmuntrar vi dem till att tänka istället för att vi ska ”dra orden ur deras mun” i syfte att säga pedagogens ”rätta” svar.

Min uppfattning är att samarbete och samspel är väsentliga för att få till bra aktiviteter, detta inbegriper givetvis dels samarbetet barnen sinsemellan och dels stöttningen och kommunikationen med oss pedagoger. Att barn får lära sig att samarbeta tidigt är viktigt inför både kommande skolår och även yrkesliv. Kommunikationen och stöttningen från oss pedagoger ger i sin tur barnen möjlighet till att reflektera och diskutera den genomförda aktiviteten men barnen kan även få den, ibland nödvändiga, knuff i rätt riktning som krävs för att de ska kunna genomföra aktiviteten med gott resultat. En reflektion kring själva momenten i workshopen är att jag upplevde ”tova ull”-aktiviteten som svårare och mindre fritt i förhållande till ”trycka färg på tyg”-aktiviteten. Jag tycker därför att den sistnämnda aktiviteten är att föredra då den gör det lättare och stimulerar barn till att ”tänka utanför boxen” och därigenom låta barnen få fria händer att skapa sina egna tryck. Det eftersom vi får ge stöttning i hela processen med ull. Dagen var avslutningsvis både rolig och givande så det gjorde inget att jag luktade får och grönsåpa två dagar efter!


Återbruka - gammalt blir till nytt

Den 15:e september hade vi vår sista workshop i textil. Denna torsdagseftermiddag sken solen utanför fönstret då Catherine Berg[1] började med att samla oss för en genomgång. Till en början gick hon igenom lite bakgrundsfakta om textil. Berg berättade bland annat att det i Egypten har hittats linnetyger från 5000 f.Kr och i Europa har fynd daterats till den yngre stenåldern. Linet tycks ha varit det viktigaste textilmaterialet ända fram till 1700-talet, då den på 1800-talet avlöstes av bomullen.

Därefter kom Berg att sätta vävningskonsten i fokus. Hon förklarade först lite ord som ofta används inom vävning, som till exempel ”väft” som är det vi vävar in, ”varp” är de tunna trådarna som går fram och tillbaka och ”vävbom” är den delen vi trycker med. Här hade jag lite förkunskaper eftersom min farmor har en gammal väv, som jag fått tillfälle att testa vid några tillfällen. Jag har alltså suttit på träbänken ett antal timmar och tryckt med vävbommen allt eftersom jag tog igenom väften mellan varpen ända till resultatet började likna något som kan kallas matta. Väften som jag använde mig av då bestod av gamla klädesplagg och tyger som vi hade rivit i smala långa remsor. Jag kan minnas att jag även kunde skymta min gamla tröja i mattan när den var klar. Gammalt blev till nytt! I sammanhanget kan nämnas att Ahlskog-Björkman (2014, ss.2-3), som har studerat slöjd i förskolan, anger att vävning är ett exempel på en av alla aktiviteter som en pedagog kan anordna. Enligt författaren kan utövningen av denna aktivitet dels ses som en praktisk lektion i matematik för barn och dels som övning av slöjdtekniken som sådan. Ur en pedagogs synvinkel är ju barnens utveckling det centrala och det låter ju därmed lockande att kunna kombinera en rolig och praktisk övning för barnen med utlärning av abstrakt tänkande, i form av denna praktiska tillämpning av matematik. Författaren beskriver denna koppling närmre som att räkningen ifråga, vid just vävning, kommer till uttryck genom att barnen får lära sig att se system och uppfatta oregelbundenheter. Förutom detta anser författaren att vävningen även stimulerar barns utveckling av koncentration och finmotorik, då dessa egenskaper är helt nödvändiga för att kunna väva. Eftersom detta även kan uppfattas som jobbigt och tråkigt ställs följaktligen även stora krav på pedagogerna som handleder barnen vi denna typ av aktivitet. De måste helt enkelt visa och inspirera barnen till att orka att påbörja och ta sig igenom aktiviteten. Ett sätt som nämns för att kunna åstadkomma detta är att sätta aktiviteten i en kontext så att barnet får ett syfte med att utföra den. Som framkommer ställer detta även krav på interaktion mellan såväl barn och pedagog som barn gentemot andra barn. Detta bidrar då till barnens utveckling. Jag tycker att Ahlskog-Björkman (2014, ss.2-3) på ett bra sätt beskriver fördelarna men även utmaningarna, som jag själv fått uppleva vid denna typ av aktivitet.

Därefter visade Berg oss vad vi kunde göra under eftermiddagen. Det var alltifrån att prova på olika typer av vävning och göra egna vävar till att sy en sagopåse eller sy ett egentecknat motiv. Jag valde att sy en tygpåse.

När jag hade valt tyg skulle det sedan klippas till lagom storlek. Jag mätte därefter ut fållor på båda sidor och sydde med symaskinen. Garn valdes ut för att sedan, med hjälp av en kurskamrat, snurra den åt varsitt håll så det blev en snodd till påsen. Tyvärr gick tiden snabbt så jag hann endast med att sy ett motiv på påsen, i form av en not. Detta motiv gjorde jag med nål och tråd. Sedan var det dags att använda symaskinen igen för att sy ihop påsen. Slutligen trädde jag igenom snodden i fållorna med hjälp av en säkerhetsnål och knöt ihop ändarna – Tadaa!!

Även denna workshop gick alldeles för fort. Tiden var tyvärr även vid detta tillfälle lite snålt tilltagen. Det är inte mycket som hinns med på tre timmar, så därför bli också slutresultaten därefter. Men som en snart blivande förskollärare vet jag ju att det inte är slutresultatet som är det viktigaste utan själva processen som sådan! Jag kan dock tillägga att jag allt som oftast tycker att själva processen är lite av ett stressmoment i sig på grund av att det finns så mycket jag vill prova men aldrig hinner med. När det sedan i slutet av dagen är genomgång om vad vi har gjort, innan det är dags för hemfärd, har jag nästan alltid bara en eller två alster att visa upp. Det kan kännas lite ”dåligt” men är man som mig, lite av en person med pedantisk läggning, görs allt oftast i minsta detalj och resultaten blir då få men noggranna alster…

I sin helhet upplevde jag denna workshop som såväl rolig som givande. Med textil kan vi nämligen göra mycket med barn, stora som små. Att sy en påse med förskolebarn kan vara svårt och det krävs därför mycket hjälp och stöttning av oss pedagoger. Däremot kan vi sedan ha mycket användning av den i vår pedagogiska verksamhet. Vid till exempel samlingar, när det är dags för sångstund, kan påsen komma att till exempel innehålla olika, laminerade färgade papper. På ett papper är där kanske en bild på en stjärna och en sångtext och på ett annat kan där vara en bild på en krokodil med tillhörande sångtext. Påsen kan även innehålla några leksaker eller dylikt som ska synliggöra en viss saga.

Sammanfattningsvis kan textil vara så mycket mer än bara textil. Barn ökar även sin stimulans och sina kunskaper i motorik, matematik och naturkunskap när de får arbeta kreativt. Precis som det anges i Läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2016, s.10) ska förskolan sträva efter att varje barn utvecklar sin motorik och sin matematiska förmåga samt sin förståelse kring naturvetenskap. Som en slutkläm på detta inlägg vill jag belysa hur viktigt det är med att återbruka. När jag hörde ordet textil, innan workshoparna, tänkte jag mest på garn, tyg, nål och tråd. Nu efteråt är det så mycket mer. ”Återbruka” är ett ord jag tänker mycket kring nu när jag hör textil. När vi arbetar med textil, till exempel vävning som jag nämnde tidigare, använder vi oss av gammalt material. Vi kan även göra egna små vävar med raka pinnar och sedan ha gräs och kvistar som värp. Berg pratade även om att använda gammalt textilmaterial, som vi har växt ifrån eller blivit urtvättade, som till exempel byxor, halsdukar, örngott och så vidare. Det är alltså bara till att prova sig fram, det finns inget rätt eller fel. En tanke eller ide som jag kan ha haft innan påbörjandet av den kreativa processen hinner kanske ändras under processens gång och bli till något helt annat. Det gäller att våga prova sig fram, släppa lös sin fantasi och kreativitet!


Referenser

Ahlskog-Björkman, E (2014). Interaktionens betydelse för barns lärande – en studie av barns möte med slöjd i förskolan. Vol.7 nr. 11, Åbo Akademi University, Finland

Björkdahl-Ordell, Susanne, Eldholm, Gerd & Hagstrand-Velicu, Kerstin (2010). Lär genom textil: en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande. 1 uppl. [Mölnlycke: Susanne Björkdahl Ordell]

[1]Catherine Berg, Textilworkshop 1 & 2, Campus Varberg, 2016-09-09 & 2016-09-15

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2016). Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Musik är inte bara musik!

Den 16:e maj hade vi en workshop i musik där Karin Lindahl[1] gav oss idéer och tankar om hur vi som blivande pedagoger kan arbeta med musik i en barngrupp på ett enkelt och lärorikt sätt. Hon var tydlig med att förklara hur viktigt det är att få in musik i en verksamhet eftersom det är vi som lägger grunden åt barn i musiklära. Hon fortsatte berätta att musik inte bara behöver vara musik. Genom musik kan barn bland annat utveckla sin rytmik, matematik, motorik och koordinationsförmåga med hjälp av diverse material. Lindahl nämnde olika dimensioner inom musik. Två exempel är kroppsliga dimensioner då vi utövar musik genom kroppen, exempelvis motorik och språk, och emotionella dimensioner är hur vi känner för musik. Lindahls synsätt, om att musik är mer än just bara musiklära, får även stöd av Kultti (2012, s. 90) som beskriver sångsamlingar som en aktivitet där dels musik skapas men även som en arena där barn inbjuds till att interagera och kommunicera med varandra kring musik. Med andra ord kan det här sägas att ”nytta” förenas med ”nöje”.

Under workshopen fick vi prova på olika typer av aktiviteter som vi kan använda oss av i en barngrupp. Lindahl förklarade att i musikens värld finns tre grundstenar – puls, takt och rytm. För att hitta dessa tre grundstenar fick vi bland annat hitta vår egna och gruppens puls, genom att gå omkring tillsammans till musik. För att sedan hitta takten i musiken delade vi in pulsen i till exempel, ett, två, tre och fyra klappningar och/eller stampningar. När vi sedan lade till sång i musiken var den sista grundstenen på plats, rytm. Det tåls även att nämna, som Lindahl särskilt poängterade, att pulsen är alltid konstant, vilket därmed även takten är. Däremot är rytmen oregelbunden. Enligt Läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010, s.10) har förskolan strävansmål där barn ska få utveckla sin motorik, koordinationsförmåga och sin kroppsuppfattning. Vidare nämns det att barn ska få utveckla sin skapande förmåga genom att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter med hjälp av rörelse, sång, musik och dans. När barn får utföra aktiviteter inom musikens väsen får de alltså uppleva puls, takt och rytm samt öva upp kroppens rörelseförmågor.

Lindahl visade och förklarade också att med hjälp av noter, som nedan bilder illustrerar, kan vi på ett enkelt sätt få in matematiken i musiken. Genom att använda sig av färgat papper, klippa eller vika olika längder och sedan skriva noterna på papperslängderna kan vi ifrågasätta hur många halvnoter det går på en helnot till exempel. Vi fick även prova på att komponera vår egen takt genom att sätta ihop noterna hur vi ville, vilket jag tyckte var en aning svårt. Att genomföra detta med en äldre barngrupp går säkerligen bra om de får göra det tillsammans och med hjälp av musik.

Därefter visade Lindahl oss en tallinje, likt bilden till ovan höger, som också är ett sätt att arbeta med matematik i en barngrupp. I tallinjen fanns matematiska begrepp gömda som är avsedda att öka barns förståelse för matematik. För de yngre barnen kan det vara nog så svårt att räkna till tjugo, men för att utmana barn ännu mer kan de till exempel få räkna baklänges eller förste, andra, tredje, fjärde och så vidare. För att komplicera det ännu lite till kan vi be barnen räkna varannan och vart femte tal till exempel. Matematik ska vara roligt och därför kan vi också koppla sånger till tallinjen. Lindahl tipsade därför om att vi kunde ändra en gammal låttext och göra om det till en ny så att den passar inom matematikens värld, men fortsätta ha den gamla melodin. I sammanhanget kan nämnas att Kultti (2012, ss. 90-91) anför att i de förskolegrupper hon baserat sin studie på så är sångsamlingar en lärarledd aktivitet som ofta kombinerar sånger med så kallade rörelsesånger med gester. Som exempel anförs en låt med melodi i form av ”Jag hamrar och spikar, jag bygger en bil.” etcetera. Denna aktivitet ger alltså barnen stora möjligheter till att både öva upp sin musikalitet, men även sin motorik genom att de får illustrera spikande med mera med riktiga rörelser. Som Lindahls exempel ovan illustrerar alltså även detta och till och med att det går att kombinera musikstudierna, med ett vid första anblick, väsensskilt ämne; nämligen matematiken. Jag tycker att detta är ett utmärkt sätt att göra matematiken, som även av många vuxna upplevs som grå och svårförstådd, till ett naturligare inslag hos barnen. Jag är övertygad om att detta kommer få en positiv effekt även på barnens framtida intresse och inlärningsförmåga av detta ämne!

Nästa aktivitet vi fick prova på var att rulla ett garnnystan mot varandra, vilket resulterade i ett spindelnät. Här sjöngs det sånger så som ”imse vimse spindel” och ”en elefant balanserade”. Tillsammans med Lindahl sjöng vi även sånger samtidigt som garnet rullades in när vi stod upp. På så sätt blir städningen rolig och det sker även ett lärande för barnen genom att de räknar i sången. Genom rörelserna i samband med att garnet rullar in tränar de även upp sin koordinationsförmåga.

Ett intryck som jag fick under tiden workshopen pågick var att den visade att genom små enkla medel kan olika sorteras alldagliga aktiviteter faktiskt bli väldigt givande och lärorika för barn. Som ovan vänster bild visar behöver inte musik endast vara att sjunga. Att använda små ”ägg-maracas” till musik kan exempelvis alltså får barn att lära sig höra takten. Vi fick även prova att hålla ett stort skynke som liknade ett hav där vi sedan placerade en liten leksaksbåt på. Här förklarade Lindahl att barn får uppleva hur det känns att samspela med varandra och höra olika matematiska begrepp, så som under, bredvid och på. Att försöka flytta båten på skynket, mellan varandra, genom att endast röra på skynket upp och ner är inte helt lätt – det krävs samarbete, fokus och koordinationsförmåga. Dans tycker många är roligt men det kan även upplevas som en obekväm situation. Därför tipsade Lindahl om att använda sig av en sjal, att hålla i handen. Detta eftersom vi oftast inte känner oss lika utsatta när vi får något att hålla i. Vi fick prova att hålla i varsin sjal under tiden vi dansade till musik. Jag är själv ingen musikalisk individ, men detta var kul! Om vi blivande förskollärare uppskattar det, är det nog det minsta en barngrupp gör när de får hålla en fin färgglad sjal i sin hand och till och med får göra en egendesignad tårta som bilden till höger ovan visar. I en framtida barngrupp är det här en aktivitet som jag definitivt kommer att prova på! Det verkar minst sagt spännande för barn att se och uppleva hur sjalen rör sig i luften vid olika rörelser. Precis som Lpfö 98 (rev. 2010, s.7) förskriver är förskolans uppdrag att främja barn i sin utveckling med hjälp av olika uttrycksformer, som till exempel sång, musik, dans, drama, rytmik och rörelse. Ett utmärkt sätt att uppfylla detta mål är att anordna sådana aktiviteter som lärdes ut under denna dag!

Innan workshopen startade hade jag själv aldrig tänk i banorna att musik kunde vara så givande och utvecklande för barn. Men under workshopens gång ändrade jag min uppfattning helt. Musik är ju inte bara musik, det är ju så mycket mer om vi använder det på rätt sätt och har ett syfte med det vi gör! Jag fick ny inspiration till att göra sångsamlingar roligare och mer lärorika för barn, inte bara sitta i en ring och sjunga tillsammans. För att börja på en enkel nivå kan vi börja sjunga sånger med innehållande matematiska begrepp eller kan vi exempelvis göra egna instrument till sången. Att anordna en gympaaktivitet med musik och rörelser är också en rolig och givande aktivitet för barn. Avslutningsvis tackar jag varmt för denna inspirerande workshop – jag tar till mig allt!


I instrumentens värld!

Den fjärde oktober hade vi vår andra workshop i musik med Karin Lindahl[1]. Vi började med lite repetition från föregående gång vi sågs, vilket var i maj. Lindahl färskade upp våra minnen genom att nämna en del av det som vi gick igenom innan sommaren. Bland annat pratade hon om puls, takt och rytm. Därefter fick vi röra oss till musik och känna på just dessa tre delar, vilket blev vår uppvärmning denna dag. Pulsen är alltid konstant och för att visa detta fick alla gå runt i dramasalen. För att sedan få in takten delade vi in pulsen i 4-takt genom att klappa med händerna olika fort beroende på om vi skulle göra helnot, halvnot, fjärdedelsnot och så vidare. Vidare ställde Lindahl frågeställningen; ”Hur kan vi jobba med puls, takt och rytm i en barngrupp?” Det första som jag tänkte på var att det ska var roligt för barnen, alltså att nivån ska vara lagom svår för barnen så att de dels känner att det klarar av det men samtidigt ska det vara en liten utmaning för dem. Att försöka ”leka fram” det och hålla det på en nivå som passar för just den dagens barngrupp kan vara svårt, men viktigt för att kunna få ut en riktig lärprocess ur aktiviteten. Den övning som vi gjorde med puls, takt och rytm kan även en barngrupp göra, men då på en lite enklare nivå. En sådan övning är till exempel att få alla barn till att gå i ”gemensam puls” och sedan kanske klappa en helnot, det vill säga att hela tiden räkna till fyra när vi går och samtidigt klappa en gång när vi säger ”fyra”. Genom denna aktivitet får barnen bland annat öva upp sin koordinations­förmåga och då får förhoppningsvis även en bättre kroppsuppfattning.

Därefter gick vi över till instrumentens värld. Lindahl började med att placera och introducera alla instrument för oss. På golvet låg bland annat en shekere, claves, koklocka, guiro, a-go-go, simbal och handtrumma. Vi fick välja ett instrument var att spela på. Här poängterade Lindahl vikten av att vara tydlig mot barnen när det gäller val, av till exempel instrument. Instrument är alltid roligt och lockande att prova direkt när det hamnar i våra händer, men det kan dock leda till väldigt höga ljud och en stimmig barngrupp. Därför är det bra med tydliga regler från oss pedagoger till barnen. Till exempel kan en uppgift till barnen vara att instrumentet ska ligga tyst bakom deras ryggar. Det brukar oftast vara att ett eller några instrument är favoriter hos barnen och det gäller då för oss pedagoger att se till så att alla som vill, någon gång får ett ”favoritinstrument”. I praktiken leder det till att vi pedagoger kanske ibland får välja ut instrument till barnen istället för att de själva ska få bestämma detta. Det är dock viktigt att värdera valmöjligheten och det kan bäst ordnas genom att ha fler instrument än barn i barngruppen så att det inte blir bråk om dessa.

Lindahl introducerade därefter oss för olika övningar med instrumenten som kan göras i en barngrupp. En övning var till exempel att säga sitt namn samtidigt som vi spelade på varsitt instrument. Jag tyckte att detta var en bra första övning eftersom varje barn, en efter en, får ta fram sitt instrument bakom ryggen och prova spela, samtidigt som de säger sitt namn och på så sätt blir varje enskilt barn sett. En positiv effekt av detta blir att det inte blir så rörigt och stimmigt. Matematik kan lätt kopplas till musik. Som till exempel när vi pedagoger går runt i ringen och rör vid axlarna på ett barn, vilket betyder att instrumentet får spelas på. En efter en blir vidrörd på sin axel och till sist spelar alla barn på sina instrument. När vi sedan rör axeln en andra gång betyder det att instrumentet ska vara tyst och läggas ned på golvet. På så sätt plussar vi på ett instrument hela tiden och sedan tar vi bort instrument, en efter en. Här ska då de matematiska begreppen – addition och subtraktion nämnas. Det är nämligen viktigt för barn i förskoleåldern att få höra olika och ”rätt” begrepp kontinuerligt. På så sätt gör vi pedagoger inlärningen lättare och roligare för barnen. Lärdomarna tar de sedan med sig upp i skolåldern, vilket blir att det kanske inte blir en dramatisk skillnad att gå från förskola till förskoleklass och sedan vidare till grundskolan. I den sistnämnda övningen kan barnen också få lov att bestämma när det ska starta respektive sluta spelas. På så sätt blir barnen ännu mer delaktiga och får känna att de kan påverka övningen. I sammanhanget kan inte nog understrykas hur viktigt det är att vi pedagoger har kunskap inom musik, rytmik med mera för att vi ska kunna få ut mesta möjliga av de tillfällen till sångsamlingar som ges. Holmberg (2012, s. 136) anger exempelvis att det till och med är en förutsättning att pedagoger innehar i alla fall grundläggande musikaliska kunskaper för att instrument, men till och med sång, för att helheten som beskrivs ovan ska uppnås. Helheten består alltså av att såväl sång, musik och rörelser används och stimuleras under sångstunderna. I ljuset av hur mycket jag tycker att bara jag själv fått ut av Lindahls tips på musikövningar är detta är något jag verkligen kommer ta till mig, det vill säga. att jag kommer att öva upp mina musikaliska kunskaper, även om det endast blir att slå en triangel i rätt takt! Det är helt enkelt insikten av hur de olika momenten kan samspela och bidra till barnens utveckling inom vitt skilda områden som verkligen gjort avtryck hos mig. Men för att kunna uppnå detta krävs alltså att vi pedagoger besitter de nödvändiga förmågorna.

Lindahl fortsatte därefter med att belysa hur viktigt det är för barnen att lyssna eftersom allt bygger på det. Är det något barn som inte har hört introduktionerna för en övning är det väldigt svårt att följa med i vad som ska göras. Därför hänger det på oss pedagoger att kunna fånga barnens uppmärksamhet och nyfikenhet. Här introducerade Lindahl oss i en bra övning där det krävdes att ha öron med sig. Vi blev indelade i fyra olika djurgrupper där varje grupp hade ett bo. Varje djurgrupp fick en tillhörande melodi från pianot. En person fick vara häxa och befann sig sovandes i mitten av rummet. Även hon fick en egen melodi. När melodin för ett djurslag spelades var det dags för dem att komma ur sitt bo och röra sig fritt i rummet. Efter en stund hördes häxans melodi, vilket betydde att hon vaknade och ville ta djuren. För att inte bli tagen var det boet som blev räddningen.

Om vi gör denna övning i en barngrupp får barnen lyssna mycket för att kunna höra om det är deras melodi som spelas på pianot. Eftersom barnen får vänta på sin tur att röra sig byggs det även upp en viss spänning. Vidare kan övningen sägas ge en spänningsmässig musikaliskkunskap till barnen eftersom de får höra när musiken ökar och minskar respektive är starkare eller svagare. För att sammanfatta denna workshop, är det viktigt att vi har ett syfte med det vi ska göra med barngruppen. Vad är det vi vill få ut? Hur kan vi göra det meningsfullt för barnen? Är det att vi vill att barnen ska få öva på sin koordinationsförmåga eller kanske få de mer uppmärksamma på vad vi har att säga, att lyssna? Vi får absolut inte heller glömma att barnen ska ha roligt! Tycker barnen det är roligt blir det ofta en mer givande lärprocess. Genom att barnen även får hjälpa till att styra övningarna får vi deras inflytande och känsla av delaktighet, som är en betydelsefull och viktig del av förskolans värld. Detta uttrycks även i Läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev.2016, s.5), på så vis att varje enskilt barn ska få vara delaktig i förskolans verksamhet och göra egna val, efter egna förutsättningar. En personlig reflektion är att det var en rolig och givande workshop. Jag tyckte det var bra att det blev en del repetition för min del. Dels för att det var några månader sedan sist vi hade det och dels för att jag inte är en musikalisk individ och behöver därför bli lite tryggare med allt som hör musiken till. Men jag vet att det i detta sammanhang inte finns något rätt eller fel, det gäller bara att våga prova!


Referenser

Holmberg, Ylva (2012). Musikstunden – sång, spel och rörelse. I Söderman, Johan och Riddersporre, Bim (red.) (2012). Musikvetenskap för förskolan. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur, s.136

[1]Karin Lindahl, Musikworkshop 1 & 2, Campus Varberg, 2016-05-16 & 2016-10-04

Kultti, A (2012). Flerspråkiga barn i förskolan: Villkor för deltagande och lärande. Diss. Göteborgs universitet. Göteborg: Univ.

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.](2016). Stockholm: Skolverket
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442


Likes

Comments

Presentation och utställning av vårt didaktiska material

Idag hade vi en liten presentation om vårt didaktiska material. Vi var indelade i tre grupper och befann oss i lika många klassrum där alla fick cirka 10 minuters förfogande att berätta om sitt material. När alla tolv i min grupp, grupp 2, hade sagt sitt och visat sitt material var det dags för oss, och grupp 3, att titta in hos grupp 1 och se vad de hade gjort för didaktiska material. Därefter var det vår tur att visa upp vad vi hade för resterande grupper och till sist gick vi och grupp 1 in till grupp 3. Det kändes lite som att gå på julmarknad - gå och titta, känna och ställa frågor till utställarna! Det samma var när vi stod bakom bordet med vårt eget didaktiska material framför oss, då vi berättade vad det var och svarade på frågor när kurskamraterna gick och tittade. Som en liten uppdatering för er läsare, är mitt didaktiska material en tygpåse. I påsen bor en figur, Nallen, som är gjord av en gammal strumpa. I sina gömmer har även Nallen en hel del motoriska uppdrag som är skrivna på små färgglada pappersark. Vidare kommer denna tygpåse att få följa med mig fler gånger till barngrupper eftersom den var väldigt omtyckt, dock inte med samma innehåll förmodar jag. En omsluten sak, likt en tygpåse, är alltid spännande och intressant för barn. Jag tycker att dagen har varit givande och rolig. Som en snart blivande förskollärare fick jag många nya tankar och idéer på hur ett didaktiskt material kan se ut och arbetas med. Detta tar jag till mig och med mig till en framtida arbetsplats!

Likes

Comments

Fältdag 4 & 5

Då var terminens sista fältdagar över, vilka var i måndags och tisdags. Tanken med dessa två dagar är att vi helt enkelt skulle få möjlighet utvärdera de gångna VFU-veckorna med fokus på vårt didaktiska material, vilket blev lite svårt eftersom det endast har gått en helg emellan sista VFU-dagen och fältdag fyra och fem.. Under praktiken har jag löpande haft en dialog med min handledare, och även övriga pedagoger, om mitt didaktiska material och efterföljande aktiviteter, vilket varit mycket positivt! Med detta sagt upplevde jag inte att dessa två dagar tillförde något ytterligare gällande mitt didaktiska material, som jag inte redan diskuterat med min handledare om och reflekterat över under de gångna praktikveckorna.Vidare, och som jag beskrivit, i tidigare blogginlägg var både min handledare och resterande pedagoger på avdelningen positivt inställda till mitt didaktiska material och vad jag hade för idéer om det redan innan praktikperioden tog sin början. Till min glädje har samma anda och positiva inställning även följt med under mina VFU-veckor på avdelningen. Fältdagarna gav i alla fall möjlighet till att reflektera över praktiken som sådan och dess genomförande. Under en av dagarna hade jag även mitt avslutningssamtal med min handledare och det upplevde jag sammanfattningsvis som positivt. I stort nämnde hon särskilt att jag kom väl förberedd, hade goda tankar och idéer om hur jag ville gå till väga för att genomföra uppgiften. I övrigt blev fältdagarna en slags förlängning av praktiken med sedvanliga aktiviteter som bilderna nedan illustrerar. Jag tackade för den här tiden och lämnar nu med stärkt självförtroende inför det stundande arbetslivet.

Likes

Comments

Pettson & co. 

I helgen drog jag med sambon på ett utställningsbesök till Dunkers kulturhus här i Helsingborg. Utställningen, som sträcker sig mellan den 24 april 2016 - 22 januari 2017, är en sagovärld skapad utifrån Sven Nordqvist bilder och berättelser där vi kunde följa hans karaktärer. Sven Nordqvist kommer från Helsingborg och är författare och illustratör till många barnböcker. Han är nog mest känd för böckerna om Pettson och Findus men han har även illustrerat till exempel "Mamma Mu-böckerna". En annan karaktär som de flesta kanske känner igen är Nasse. "Nasse-böckerna" är jämfört med "Pettson-böckerna" mer enkla, både form- och språkmässigt, och riktar sig till de allra yngsta barnen. Sven Nordqvist blev känd, för en större skara, 1983 genom att vinna bokförlaget Opals bilderbokstävling, som barnboksförfattare och illustratör, med boken Agaton Öman och Alfabetet. Nämnda bok har, liksom titeln antyder, ett pedagogiskt syfte och kombinerar bokstäver och siffror på ett lekfullt sätt. Samma anda har boken Minus och stora världen som kom några år senare. Det stora genombrottet för Sven kom mellan de två ovan nämnda böckerna - Pannkakstårtan - där vi för första gången fick möta gubben Pettson och katten Findus. Sven Nordqvists bilder är detaljrika och färgstarka, speciellt i "Pettson och Findus-böckerna". Det händer mycket i varje bild och det finns även en egen liten värld av små figurer, bland annat så kallade "Muklor", som bara Findus kan se.

Mitt genomgripande intryck av utställningen är att den var genomarbetad och utformad på ett interaktivt sätt med mycket trevliga och inbjudande miljöer, precis som i böckerna, som gav barnen möjlighet att, själva eller tillsammans med vårdnadshavare, "leka" sig igenom utställningen. Exempelvis kunde barnen testa att klä ut sig till Pettson eller Findus och sedan leka med verktygen i hans snickarbod eller avfyra raketen för att skrämma bort räven från hönsgården. Vidare fanns en diger samling av respektive böcker, på en mängd olika språk, under varje tema och för den som önskade kunde gavs därför stora möjligheter till att ta sig an en ny, spännande historia. Det fanns även ett särskilt familjeverkstadsrum med material och ritblock där barnen fritt kunde skapa sina egna karaktärer och historier. Utställningen skildrade även Svens ritteknik genom att en mängd skisser och tillhörande informationsmaterial fanns tillgängligt. Detta gav i alla fall mig större aktning och förståelse för hur komplicerat det är att göra något som vid en första anblick kan tänkas ganska enkelt- böcker för barn. Jag ger sammanfattningsvis utställningen 5 pannkakor av 5 möjliga.

Likes

Comments

Julen närmar sig - Luciasånger

Snart går vi in i december månad, vilket är svårförståeligt när blicken vänds ut genom fönstret och möts av en gråmulen och blåsig dag. Sista VFU-veckan är nu avklarad och har gått i samma vädertecken. Det är en tid då jag tror att vi alla behöver ljus i tillvaron och passande nog började avdelningen, som jag är på, öva på luciasånger i veckan! Därmed har även julkänslan så smått börjat infinna sig. Förskolan har som tradition att de äldre barnen lussar för de yngre när luciadagen nalkas. Eftersom jag har min VFU på en storbarnsavdelning har jag, till min stora glädje, fått vara med och öva på luciasångerna (!). Papperna med luciasångerna har tagits fram när vi har kommit in efter uteleken, innan lunch. Vi har samlats, i vanlig ordning, på mattan och sjungit sångerna tillsammans med tillhörande tecken och rörelser. Detta har varit väldigt uppskattat hos barnen. I måndags, innan första sångstunden, pratade vi även lite allmänt om lucia och jul. Barnen blev tillfrågade om de visste varför vi firar jul med mera - här var förklaringarna att det berodde på allt ifrån Jesus födelse till att det var för att tomten kom och delade ut paket, en anledning alltså många barn fann väl så god! Igår samlades alla avdelningar för att tillsammans sjunga luciasånger och ha "första-advents-fika" med pepparkakor. Pedagogerna på småbarnsavdelningarna hade önskat denna gemensamma stund eftersom det var svårt att "få igång" de yngre barnen till att sjunga. Resultatet blev att när alla var samlade "sjöng" de yngre barnen med i sångerna när de såg att de äldre barnen sjöng och var glada. I övrigt har även denna vecka har innehållit mycket sällskapsspel, en hel del legobygge, planeringstid och samtal med min handledare.

Liksom i föregående veckor har  även motorikaktiviteterna under denna vecka varit i fokus på avdelningen. Nallen har i vanlig ordning kommit "på besök" till en mindre grupp av barn. Grupperna av barn har bland annat fått vara med om ett danspass där varje barn fick välja en sång som vi sedan  tillsammans skulle få dansa till. Genomförandet av denna aktivitet lät jag, till stor del, barnen utforma och stå för. Detta anser jag är viktigt för att stärka barnens självkänsla och för att att varje enskild individ ska få en känsla av att vara delaktiga och bli sedda. Inflytande är nämligen ett ledord som alltid finns med i mina tankar när barn är med. Balansträning var vidare en annan aktivitet som Nallen hade som uppdrag till barnen. Det byggdes en bana av plankor där jag och barnen övade på balans. Vidare frågade jag barnen om där fanns något annat på utegården där vi kunde balansera. Svaret blev direkt "stocken". På "stocken" balanserades de fram och tillbaka och i olika riktningar eftersom det stora trädet grenade sig. Samtidigt som jag försökte föreviga ögonblicken när barnen balanserade, passade jag på att fråga vilka knep de tog till om de hade svårt med balansen. I kör fick jag direkt svar från alla inblandade med det gemensamma budskapet att armarna utsträckta under övningen gjorde det betydligt lättare. Det var tydligen en fråga de hade svarat på tidigare, tänkte jag och berömde barnen. Jag fortsatte med att fråga barnen hur de kunde göra om det var jättesvårt att balansera och inte räckte med att sträcka ut armarna. Barnen funderade och ett barn sade efter en stund att att de då kunde hjälpa varandra genom att gå bredvid och hålla en kompis hand när han eller hon balanserar. Det var precis det här jag ville få fram - att låta barnen samarbeta och se fördelarna med det. Därefter fick barnen tillfälle att testa detta och resultatet blev att det inte bara gick lättare för samtliga inblandade utan de upplevde även det betydligt roligare! 

Likes

Comments

Novemberrusk & sällskapsspel

Denna vecka har bjudit på omväxlande plusgrader, regn och blåst. Självklart har vädret dock inte hindrat vare sig barn eller vuxna från att leka vattenlekar, "kom alla mina små kycklingar" och genomföra motorikaktiviteter utomhus. Varje dag under veckan har jag fått tillfälle att göra motorikaktiviteter tillsammans med en liten barngrupp bestående av mellan 3 till 6 barn. Nallen har kommit "på besök" och har haft med sig uppdrag till barnen. Bland annat har barnen fått vara med på några gympapass. Under passen har de först fått följa mina instruktioner sedan har jag erbjudit varje barn att leda gympapasset en liten stund, vilket uppskattades. Passen genomfördes inomhus en stund innan det var dags för lunch, vilket passade bra då resten av barngruppen var kvar ute. Detta möjliggjorde att jag fick deras fulla uppmärksamhet på aktiviteten och dess innehåll. Anledningen till att jag vill undvika publik, i form av andra nyfikna barn,  är i sin tur att jag tror att denna aktivitet helt enkelt lämpar sig för mindre grupper och en större skara hade sannolikt då medfört en rörig barngrupp och då hade jag inte fått ut det jag tänkt mig av denna aktivitet. Ett annat uppdrag var att barnen skulle få prova på att kasta och fånga. Denna aktivitet genomfördes istället utomhus, vid två förmiddagstillfällen när barngruppen redan var ute. Då tidpunkten vid dessa tillfällen var relativt tidig så hade alla avdelningar, till min lättnad, ännu inte hunnit komma ut. Det innebar följaktligen att vi i princip fick tillgång till den stora utegården för oss själva, men jag och de tillfrågade barnen valde dock att utföra aktiviteten på en gräsplan i ena änden av gården. Barnen fick sedan, en och en, tillgång till fem stycken tennisbollar som de skulle kasta och försöka träffa i bildäck som jag hade lagt ut på olika avstånd. De fick även parvis kasta och fånga en tennisboll sinsemellan. Vidare fick de i samma konstellation även hålla ett rör, med en tennisboll i, mellan sig och försöka balansera detta så att inte tennisbollen skulle ramla ur. Genom denna aktivitet fick barnen inte enbart öva på att kasta och fånga, utan även turtagning, samarbete, samspel och koordinationsförmåga. Under dessa aktiviteter förde jag själv dokumentation, med undantag från att jag vid något tillfällen lät barnen hålla i ipaden vid ett gympapasstillfälle. Efter varje aktivitet har jag också försökt att samla barnen innan vi har skilts åt för att sammanfatta aktiviteten, ställa frågor, ge svar på tankar och funderingar samt inspirera och delge varandra idéer och erfarenheter. Liksom tidigare vecka har även denna vecka i övrigt inneburit diverse vanligt förskollearbete, så som sällskapsspel, målning och "mamma, pappa, barnlek" med barngruppen samt planeringstillfälle med pedagogerna och samtal med min handledare.

Likes

Comments

Hinderbana, sol & kalla fingrar

Måndagen den 7:e november gick startskottet för terminens VFU-period, som sträcker sig tre veckor framåt. Jag tänker dela upp perioden i tre delar och detta blir därmed inlägget om min första vecka på förskolan. Veckan har bjudit på sol, blå himmel och några minusgrader, vilket har resulterat i första isen för denna säsong och kalla fingrar! Dagarna har bland annat innehållit utelek under förmiddagarna där jag då har fått tillfälle att utföra några aktiviteter med barnen. Som ni kanske har läst i tidigare inlägg har avdelningen "Vem-tema", vilket betyder att de utgår från "Vem-böckerna" och arbetar sedan utifrån dem och dess figurer. Temat är nytt och pedagogerna har börjat med att lägga fokus på motoriken eftersom de gör aktionsforskning inom detta område. Under denna VFU-period har jag, som student, som uppgift att arbeta med mitt didaktiska material kopplat till förskolans tema. Mitt material är en sagopåse som jag själv har gjort. Den innehåller i sin tur en av Vem-figurerna - Nallen! Nallen har jag gjort av en gammal strumpa, som jag sytt fast knappar på för att illustrera ögon och näsa samt piprensare som ska likna öron. Barnen har i detta moment fått vara delaktiga och bestämma hur Nallen skulle se ut. När jag väl plockar fram Nallen och han så att säga " dyker upp" har "han" olika motorik-uppdrag till barnen. Bland uppdragen återfinns tillverkning av hinderbana, balansövning och en "kasta och fånga"-aktivitet. Denna vecka har Nallen haft hinderbanan som uppdrag. Barnen har helt enkel gemensamt fått konstruera en egen hinderbana utomhus med allt material som utegården haft att erbjuda. Därefter har barnen fått prova hinderbanan. Under tiden de gjorde detta dokumenterade jag samtidigt som jag ställde lite frågor till barnen. Bland annat frågade jag om de kunde gjort hinderbanan annorlunda och om de visste vad de tränade på när de byggde och provade hinderbanan. Som slutfrågor undrade jag om de ville arbeta vidare med hinderbanan och om de hade några önskemål till Nallen, vilket de inte var sugna på just då men däremot dagen efter då de modifierade banan genom att förlänga den.

I övrigt har min första VFU-vecka spenderats med allehanda "vanliga" förskoleuppgifter. Hit hör även planeringsdagar och jag hade förmånen att få vara med planeringsdagen för vecka 45 redan under måndagen, vilket var både lärorikt och kul. Vidare hade jag ett bra handledarsamtal under veckan. Slutligen har även det kalla vintervädret som svepte in under förra helgen satt sin prägel på veckan - det har varit mycket lek med is ute varvat med sällskapsspel när vädret blev för kallt. Nu ser jag ser fram emot kommande två VFU-veckor!

Likes

Comments

Fältdag 1

Måndagen den tionde oktober var jag på min VFU-plats för att ha en fältdag. Jag är på samma förskola och avdelning som föregående termin, vilket känns tryggt och kul. Min handledare är jättebra. Hon har tid för en, vill alltid ha klart för sig vad jag har för uppgifter under stundande VFU och framförallt är hon en bra pedagog och har ett sunt förhållningssätt till barngruppen och kollegor. Med andra ord är hon en stöttepelare och en förebild för mig. Syftet med denna dag var att ta reda på vad de har för tema på avdelningen. Detta eftersom vi ska ha med ett didaktiskt material när vi har våra tre kommande VFU-veckor. Det didaktiska materialet ska jag i sin tur koppla till temat. Avdelningen hade nyligen bytt tema och hade nu fokus på ”Vem-böckerna”, en serie böcker med figurer och olika budskap, således ett väldigt brett tema. Innan fältdagen började hade jag lite idéer om vad jag ville göra. Jag presenterade muntligt mina idéer för min handledare, och även för förskolans chef som var på besök denna dag, under dagens början. Jag fick då bra respons och godkännande på dessa. Resterande timmar av dagen försökte jag sedan läsa in mig lite på ”Vem-böckerna”. Jag tog även reda på vad de hade gjort med temat hitintills och tog upp kontakten med barngruppen igen, vilket var jättekul eftersom de flesta kände igen mig sedan mitt förra besök i början av året.

Fältdag 2

Den andra fältdagen hade jag ungefär en vecka senare, den 18:e oktober. Jag blev väl mottagen av alla barn när jag kom denna morgon, vilket var glädjande! Den första timman spenderade jag i barngruppen för att sedan läsa in mig ytterligare på avdelningens tema, genom att titta vad de hade arbetat med under veckan som gått. Jag bläddrade även lite mer i böckerna för att få lite mer inspiration till hur jag skulle göra en av figurerna. I slutet av dagen pratade jag även en hel del med min handledares kollegor, om vad jag hade för tanke med mitt didaktiska material och hur jag skulle binda ihop det med ”Vem-böckerna”. Jag fick även här jättebra respons på mina tankar och lämnade förskolan full med tillförsikt.

Fältdag 3

Exakt en vecka efter den andra fältdagen, den 25:e oktober, var det dags för fältdag nummer tre. Även denna tisdagsmorgon blev jag varmt välkomnad av såväl barn som pedagoger. Det var fint höstväder, så dagen spenderades mestadels ute med barngruppen. Eftersom jag känner den bra sedan tidigare var det kul att träffa alla igen och ta vid där vi slutade sist. Vid något tillfälle gick jag lite åt sidan och läste in mig lite på vad de hade gjort sedan sist vi träffades och kunde konstatera att de hade arbetat med temat ett par tillfällen. Jag hade även lite högläsning av böckerna som ingår i temat med några barn, vilket ledde till att jag fick ytterligare inspiration till mitt didaktiska material inför kommande VFU. Sammanfattningsvis tycker jag dessa tre fältdagar har varit givande och inspirerande för att underlätta de kommande tre VFU-veckor som är i antågande! Främst har jag fått med mig kunskap om hur jag ska gå tillväga för att på bästa sätt kunna implementera temat med "Vem-böckerna" under VFU:n.

Likes

Comments

Röhsska museet

Den 20:e oktober var hela klassen i Göteborg för att besöka tre museer. Jag och min grupp började förmiddagen med ett besök på Röhsska museet, där museipedagogen Tanja Axelryd[1] välkomnade oss. Besöket startade med en liten föreläsning där Axelryd berättade lite om museets bakgrundshistoria. Hon berättade bland annat att museet drivs i kommunal regi och att det hade 100 års jubileum i år. Vidare förklarade Axelryd att hon ser sig själv som en brygga mellan museet och besökarna. Detta eftersom det är hon som ska förmedla en rolig och intressant kunskap om museet till besökarna. Hon nämnde även att museet riktar sig till besökare från tre års ålder och uppåt. Hon berättade också att hennes fokus ligger på gräns­överskridande relationsmöten, eftersom många av besökarna har olika bakgrunder. Därefter riktade Axelryd in sin föreläsning på barn, och börjar då med att tala om att alla förskolor och skolor går in gratis på museum. När hon tar emot barngrupper anser hon att det finns två grundläggande pusselbitar; att ha en dialog och interaktion med barnen för att kunna ta reda på vad barnen tycker är roligt respektive att få reda vad de vill få ut av besöket. Axelryd påpekade även att barn ofta fängslas av saker som inte vi vuxna gör och därav blir kanske inte planen så som de vuxna kan ha tänkt sig från början. Som avslut på denna lilla föreläsning nämnde hon en särskilt viktig aspekt att ha i åtanke som museipedagog - att tänka brett. Detta eftersom att alla människor fungerar på olika sätt, alltså tänker de på olika sätt och på så sätt lär de sig också lättast på olika sätt. Detta är något jag tar med mig.

Därefter var det dags att gå på rundvandring. Axelryd visade oss hur hon brukar gå tillväga med en barngrupp. I denna förevisning ingick att vi skulle prova två stycken koncept att möta konst på – färg och form. Hon ställde frågor till oss om färg. Bland annat vilken färg vi mår bra av, respektive tycker illa om. Alla tycker olika. Vi gick in i olika rum, där varje rum var målat i en viss färg. Beroende på vad vi tyckte om en färg var tanken att det skulle kännas bekvämt respektive obekvämt i det rummet. För att praktisera detta så fick vi först gå in i ett svart rum. Min känsla av att vara i det svarta rummet var positivt. Det kändes mysigt och mörkt. Jag har inget emot svart, jag gillar det. Därefter gick vi in i ett gult rum. Gul färg är inte en av mina favoriter. Min känsla när jag befann mig i rummet var också följaktligen att jag ville ut därifrån. Det kändes fult och skrikigt. Således visade det sig tydligt att Axelryds förhandsinformation om färgers påverkan var korrekt, i alla fall på mig. I ett grönt rum fick vi efter detta göra en aktivitet som Axelryd brukar göra tillsammans med barngrupper. Vi skulle få hitta vår favoritfärg bland sakerna i montrarna. Vidare förklarade hon att när hon gör denna aktivitet med en barngrupp får alla barn visa var de hittade sin favoritfärg. Detta eftersom att alla ska känna sig inkluderade och delaktiga. För att avsluta ett museibesök på bästa sätt bruka Axelryd låta barngruppen arbeta lite kreativt, genom att till exempel få använda fingerfärg. Slutligen gick vi över till det så kallade ”form-konceptet”. Vi satte oss då ner i en cirkel. Axelryd började med att ställa lite frågor; ”Kan vi göra former med kroppen?” ”Hur gör vi en cirkel?” ”Kan vi göra en kvadrat tillsammans?” ”Var finns kvadrater och trianglar här på utställningen?” Vi gjorde olika former med våra kroppar, enskilt och tillsammans och hittade former bland utställningarna. Till sist gjorde vi en aktivitet, som även Axelryd brukar göra med barngrupper, där vi skulle tänka på en viss form, hitta den bland utställningarna och sedan rita av den. Avslutningsvis berättade hon att även här låta barnen arbeta kreativt, genom att göra former med lego eller lera.

Konsthallen

Efter lunch drog vi oss vidare till Göteborgs konsthall och där vi träffade Mia Rehnström[2] som var pedagogik ansvarig. Vi började med en kort introduktion där Rehnström berättade att konsthallen arbetar med att visa samtidskonst. Hon förklarade samtidskonst som något vi kan ställa frågor till och som där inte finns några rätt eller fel. Utställningen som nu finns på konsthallen heter ”Gränslöst” och det är en kvinnlig konstnär från Bredäng, en Stockholmsförort, vid namn Lina Selander som har ställt ut sina verk. Vidare berättade Rehnberg att ”Gränslöst” är en film- och fotografutställning, där Lina Selander utforskar och dokumenterar sina egna och andras bilder. Lina Selanders verk utgår från alla hennes resor hon har gjort hittills i sitt liv.

Därefter gick vi tillsamman och studerade utställningen för att sedan samlas igen för att bli uppdelade i mindre grupper. Varje grupp skulle välja ut ett verk som verkade intressant. Min grupps valda verk var ett antal kamerafoton. Vi uppfattade fotona som om hon hade tagit kort utan objektiv. De såg suddiga och smutsiga ut. Första intrycket förstärktes eftersom det var skarpa konstraster mellan ljust och mörkt. Vi ansåg att det var konst som går att skapa med en barngrupp. Genom att till exempel använda sig av kolkritor. Eftersom fotografierna var svartvita såg de väldigt dystra ut i våra ögon och jag kom att tänka på att det säkert även upplevs så från ett barns synsätt. För att göra det mer glatt är ett alternativ att till exempel byta ut den svarta mot rosa. Fråga barnen vad de tycker! Vad tycker barngruppen fotografierna föreställer? Det är bara fantasin som sätter gränser, det finns inga rätt eller fel. Vi kan välja att endast fokusera på ett av fotografierna och därifrån låta barnen arbeta utifrån den. Hur uppfattar de fotografiet? De kan exempelvis återskapa den med valfria pennor och/eller kritor.

Slutligen berättade Rehnström hur Lina Selander hade gått tillväga med verket som vår grupp hade valt. Hon hade använt sig av analogt fotopapper och uranstenar. Tillsammans hade detta legat i en låda i en garderob i 6–8 veckor. Stenarna hade på så vis gjort avtryck på pappret, vilket då hade framkommit vid framkallningen. Som en avslutning på detta konstbesök förklarade hon att de anordnar både förskole- och skolrelaterade visningar. Det som Rehnström anser vara viktigt, när hon tar emot barngrupper, är att förklara för barnen att här används samma regler som på en förskola. Hon nämnde även att de har ett samarbete med Mölndals förskola där barngruppen ska göra tre besök på Göteborgs konsthall, varav ett är gjort. Sista besöket ska barngruppen få träffa Lina Selander för att visa vad de har skapat utifrån vad de har sett, hört och tolkat från hennes verk. Genom dessa besök och möten vill pedagogerna skapa dialoger sinsemellan och därigenom sätta barnen i centrum.

Världskulturhuset

Mot dagens slut gjorde vi vårt sista stopp på Världskulturhuset. Där hade vi ingen musei­pedagog som föreläste och följde oss runt, utan här fick vi ta oss runt för egen maskin. Mats Andersson[3], som var vår lärare denna dag, pratade dock lite innan han lät oss gå runt själva. Andersson nämnde bland annat att utställningen på Världskulturhuset hette ”Tillsammans”. Under tiden vi tittade på den skulle vi fundera lite på vad vi hade lärt oss under dagen som gått. Utställningen var en blandning av gammalt och nytt. Där var både leksaker sedan förr i tiden, som stod i montrar, och där var moderna saker som barn kunde leka med. När vi kände oss klara med besöket samlades vi på trappan med Andersson, som det var bestämt sedan tidigare, och pratade lite snabbt om vad vi tyckte om besöket. Alla var eniga om att detta besök var det roligaste från dagen. Trötta och nöjda gick vi sedan för att ta oss hemåt.

Reflektioner

Efter detta inlägg samlar jag här mina egna reflektioner, tankar och idéer från de tre besöken i Göteborg. Sammanfattningsvis var det sista besöket även det roligaste. Trots detta tror jag att det var besöket på Röhsska museet som gav mig mest. Göteborgs konsthall kommer därmed på tredje och sista plats i denna rangordning. Detta på grund av att jag inte tyckte det gav så mycket för min egen del och även för att jag tror att det är svårt att få en barngrupp till att bli inspirerade. Självklart går det, men nu jämför jag mycket med de andra två besöken och då kommer Göteborgs konsthall på en klar tredje plats. Jag tycker trots detta att denna utställning är mer tilltalande för en barngrupp, jämfört den vi såg i Varberg. Det eftersom Lina Selanders verk inte är så djupa och tunga som utställningen i Varberg, där några verk bland annat kunde kopplas till mörka händelser ur historien. Jag tror därmed att barn har lättare att relatera till Lina Selanders filmer och de fotografier som min grupp valde att fokusera på. Tillsammans med en barngrupp kan vi göra mycket med de omtalade fotografierna. Att samtala med barnen om vad de tror att fotografierna föreställer är en bra början på en lärprocess. Vad skulle hända om vi bytte ut den svarta färgen med en rosa till exempel? Skulle fotografiet fortfarande se ut som ett åskmoln? För att underlätta för barnen kan vi låta fokus vara på endast ett fotografi. Vad finns på denna bild? För att kombinera teori med praktik kan barnen själva få rita eller måla på ett papper, vad de ser på just det fotografiet. Eller varför inte göra en fortsättningsbild. Vad kommer att hända med, till exempel, åskmolnet? Det är bara fantasin som sätter gränser!

Röhsska museet som jag anser gav mig mest, vilket berodde dels på att museipedagogen var väldigt pedagogisk men även för att det var färgstarkt, mystiskt och intressanta saker att titta på för en barngrupp. Genom att varva samtal med praktiska aktiviteter, som museipedagogen gjorde med oss, fångas barns nyfikenhet till att utforska och upptäcka nya saker tillsammans. Som till exempel att samtala om färgen i ett rum. Vad känner du för just den färgen? Vilken är din favoritfärg? Hur hade du känt om din favoritfärg hade varit målad på väggarna i detta rum? För att varva med praktiska aktiviteter kan vi göra som vi gjorde, att hitta vår favoritfärg på en sak i en monter. Om vi vill utöka aktiviteten kanske vi istället säger att de ska försöka hitta tre stycken saker med favoritfärgen på. Ett annat exempel är när vi samtalade om formerna, gjorde former med våra kroppar och fick sedan som uppdrag att hitta så många former av en viss sort. I dessa lärprocesser finns det mycket som kan kopplas in, så som motorik, matematik, språk, teknik med mera. Det finns en hel uppsjö av enkla aktiviteter att göra med en barngrupp på ett museum, vilket jag tar med mig!

Slutligen går jag över till det roligaste besöket – Världskulturhuset. Detta anser jag eftersom det fanns mycket att titta på och även mycket roligt för barnen att göra. Jag är ganska säker på att en barngrupp hade tyckt minst lika bra om det som jag gjorde. Framförallt tror jag det är enklare att ta hit en barngrupp till Världskulturhuset, jämförelsevis med de andra två besöken, på grund av det inbjudande formatet. Redan det första intrycket gav ett spännande intryck och väl inne var det bara till att utforska och upptäcka saker. Äldre leksaker stod i montrar lite här och var och mitt i allt vart det byggt en stor aktivitetslekplats där barn kunde använda alla sina sinnen. Denna dag har jag lärt mig massor, men framförallt hur estetiska lärprocesser fungerar i praktiken och kan användas som ett verktyg för att få barn delaktiga och inkluderade i förskolans verksamhet.

Referenser

[3]Mats Andersson, Världskulturhuset, Göteborg, 2016-10-20

[2]Mia Rehnström, Konsthallen, Göteborg, 2016-10-20

[1]Tanja Axelryd, Röhsska museet, Göteborg, 2016-10-20


Likes

Comments