Jag har vänner som haft pojkvänner 5-10 mil bort, jag har alltid sagt att jag inte skulle palla det. Idag har jag en pojkvän, en pojkvän som bor 40 mil från mig, en pojkvän som jag älskar och som jag alltid saknar. Trots att vi försöker träffas ungefär varje vecka eller åtminstone varannan så är det jobbigt. Ibland tror jag inte att jag ska orka mer, att jag bara ska ge upp för det gör nästan ont ibland när han inte är nära, när jag vet att vi inte kommer ses på länge. Ibland är det lite skönt så vi kan fokusera på våra egna liv men det går snabbt över. Trots att vi pratat varje dag om det så är via meddelande eller via telefon så är det inte samma. Vi får det dock att funka. Det som delvis får det hela att funka är att det bara är två månader kvar, är han i rätt län, i rätt kommun. Då är det bara 7 mil, 7 mil så är vi hos varandra. Om bara 2 månader flyttar han upp för att säsongsjobba på en skidanläggning, äntligen. För det svåraste med att bo så långt ifrån varandra är att om man känner sig ensam så kan man inte bara åka till personen och va nära, man kan inte bara hitta på något rent spontant och träffas när som helst. Det är ett evigt planerande för att få scheman och ekonomi att gå ihop, att våra scheman ska gå ihop så man kan stanna några dagar och ekonomi för att kunna åka fram och tillbaka. Det som gör det hela värt det är att när vi väl är tillsammans, när vi väl är på samma plats så känns det så extremt jäkla bra. Jag trodde aldrig jag skulle palla ett distansförhållande, idag har jag en underbar pojkvän 40 mil bort och det är den bästa människan på denna jord ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För ungefär 3 år sen fyllde jag 18. Jag fick därefter gå på krogen, köpa cigaretter, trisslotter och lättöl. Jag fick börja rösta och ta körkort. Jag räknades efter den dagen, enligt svensk lagstiftning, som vuxen. Jag kände mig ganska vuxen just då, när jag stod på krogen med en drink och hade vuxna samtal med andra människor som även de var över 18 och räknades som vuxna. Jag undra om jag egentligen var så vuxen, jag tror inte jag är riktigt vuxen än även om jag är över 21, jobbar, har bott själv, har körkort, egen bil och för seriösa vuxna samtal med mina vänner på krogen och över en kaffe. Jag anser mig själv egentligen inte som vuxen när jag ska ta egna beslut eller när jag blir arg på min mamma för att hon inte håller med om besluten jag tar, även fast hon oftast har rätt i det hon säger. När blir man egentligen vuxen? Är det som lagen säger att du är vuxen när du fyller 18? Är det från och med att du fått ett riktigt jobb och flyttat hemifrån? Eller är det från att du får barn och blir förälder? Är det från dagen då dina egna föräldrar inte finns mer? När man inte längre kan förlita sig på deras hjälp i olika situationer? Jag har nog inte känt mig vuxen egentligen, även fast jag många gånger lekt att jag är det. Jag skulle väl kanske inte påstå att jag är redo att bli helt vuxen än. Helst av allt skulle jag många gånger faktiskt fly till landet ingenstans och leva rövare med Peter Pan och hans lost boys. Om man skulle få välja skulle jag inte vilja bli vuxen riktigt än. Mina vänner är vuxna, mina syskon och mina föräldrar är vuxna, men jag, jag är bara glad om jag får fortsätta vara ett barn bara ett litet tag till.

Likes

Comments

Såhär när det studentider och sommar närmar sig med stormsteg så tänker jag tillbaka på min egen student, eller ja, hela studentveckan. Mösspåtagning, balen, dekorera studentflaket och sen studentdagen. Blommor, champagne och höga glada röster som sjunger och skriker ut ramsor om studentens glada dagar.
Det är en vecka som jag sent kommer glömma. Jag skulle kunna uppleva det hundra gånger om. Jag är avundsjuk på er studenter, faktiskt.
När jag gick i skolan trodde jag att jag hade koll på allt, det mesta flöt på, det spårade ganska mycke efter jag fyllt 18 med mycket fylla och inte så mycket fokus på skolan(vilket jag ångrar idag) men jag tyckte fortfarande att jag hade koll. Jag kände inte att jag behövde tänka så mycket på framtiden och jag antog att allt skulle lösa sig efter student, vilket det gjorde, till viss del. Jag fick en pojkvän, ett jobb ect. Men det varade ju inte, såklart. Jobbet va ett sommarjobb som utvecklades till ett vik som inte gav så många pass efter sommaren och pojkvännen blev sambo, vi förlovade oss för att sen göra slut, allt detta inom loppet av ett och ett halvt år. Jag började läsa till undersköterska men som sagt så håller inget och jag tog ett studieuppehåll när jag hade en termin kvar, något jag ångrar nu när jag ser mina klasskamrater bli färdig utbildade. Livet efter studenten blev inte alls som tänkt och nu vill jag bara tillbaka. Tillbaka till när jag tyckte jag hade koll, tillbaka till när jag tyckte festerna va roliga oavsett om det var hemmafest eller ute på krogen, oavsett om det var 5 pers eller 100. Thats all, jag saknar min student, min bal, allt.

Likes

Comments

Livet rullar på, det går framåt. Vänner och familj finns där och livet känns bara bra, sen så inträffar det. Personligen borde jag inte vara så berörd över det som hänt, jag kände honom ju inte, träffade honom bara några korta stunder. Men det gör ont ändå, ont att veta att en så ung människa inte finns mer, ont att veta att min bästavän just förlorat någon som hon en gång i tiden älskat, ont att veta att allt bara kan ta slut. Igår sken solen över våran lilla by, men jag vet att för många var det en av de gråaste och mörkaste dagarna någonsin, en dag de alltid kommer minnas. För några var han en bror, för andra en son, för en tjej så var han en pojkvän och för många andra var han en vän. Idag skänker vi en tanke till dig och dina nära och kära A.J. Vila i frid 🌹

Likes

Comments

När jag var liten så älskade jag sagor, Askungen, Snövit, törnrosa, you namn it. Berättelserna och filmerna har ändrats lite, allt efter jag blivit äldre. Dock är det bara titlarna som ändrats. Romantiska filmer med extrema klichéer har på något sätt varit någon sorts favorit sen jag va liten. Person A träffar person B och de blir vänner för att sen inleda ett förhållande, något händer för att inte ska kunna vara tillsammans och både går runt till ledsam musik för att sen få dom att inse hur mycket dom vill ha varandra och någon av dom gör någon sorts romantisk gest. De lever sedan lyckliga i alla sina dagar.
Detta händer inte i verkligheten, inte vanliga människor. Men ändå envisas jag med att ha någon slags filmscen i huvudet. Där en kille ska göra någon gest eller bara bjuda ut mig bara sådär, en dejt där jag kan sätta på mig en fin klänning och fixa mig, men nej, det händer inte i verkligheten. Så jag undrar, hur kommer det sig att vi människor plågar oss själva med att tro på någon sorts romantisk kliché? Varför kan inte bara filmerna visa verkligheten? Alla serier och filmer, det löser sig alltid för dom medans det i själva verket aldrig slutar så, jag kommer inte ha någon kille som kommer ridande på sina vits häst, eller i en limousin som i pretty woman, det kommer inte stå nån cool kille med en bombox utanför mitt fönster. Jag tror snart jag har sett varenda romantisk film som inspelats (iaf från 1985 och framåt) och jag kan garantera att det är alltid samma historia, skillnaden är namnen och livssituationen. Den dagen detta händer i verkligheten så ska jag börja tro på det igen, tills dess, kan vi snälla göra en pakt? Hoppad inte på för mycket, killar är för clueless för att kunna komma på dessa händelser själv.

Likes

Comments

Jag får svårt att andas, luften tar lixom slut och det känns som om något blockerar mina luftvägar så jag börjar hyperventilera. Hjärtat slår fort och hårt i bröstet, det känns nästan som om det ska trycka ut. Hela kroppen känns svag, jag kallsvettas och det känns som om jag ska spy. Nu är det slut med mig va min första tanke, det är nu jag dör, jag får något anfall och bara dör. Det va första gången jag fick en panikångestattack. Självklart överlevde jag, jag skriver ju det här. Det har hänt flera gånger efter det. Inatt hände det igen. Jag låg och trodde jag skulle dö, låg och chippade efter andan och kände hur tårarna brände mot kinden. Det va den värsta någonsin. Och idag mår jag så extremt dåligt, jag har aldrig mått såhär, det brukar komma på kvällen, när jag ligger själv i min säng med bara mina egna tankar. Men jag har mått såhär sen inatt. Känner ångesten gro och depressionen ligga som ett tjockt täcke. Jag vill vara stark men idag har inget hjälpt för att hålla tårarna inne, jag vill bara skrika. Mitt huvud exploderar snart och längtan efter att allt bara ska ta slut är återkommande. Jag vill inte dö, det börjar bara bli för jobbigt för att leva. Idag ligger jag i min säng och kollar ut genom fönstret. I början med musik, men nu vill jag bara ha det tyst. Mörkt, tyst och stillsamt. Jag vill inte vara själv men jag orkar inte träffa någon. Idag är jag inte ens halv, jag är i en miljon små bitar, trasig, rödögd och deprimerad.

Likes

Comments

Något jag värdesätter i mitt liv är mina vänner. Då menar jag inte människor jag känner och festar med ibland utan dom äkta vännerna som har sett alls sidor av mig. Som inte bara vill hänga med den glad och roliga Johanna utan även med den som ibland är arg och ledsen. Den som inte alltid har ork att göra massa roliga saker. De vännerna värdesätter jag någon extremt. Jag har ett fåtal såna faktiskt. Jag har haft fler men som har försvunnit mer och mer längs vägen, några har jag tappat helt under resans gång. Det är såklart sånt livet är, man får nya vänner och ibland förlorar man gamla. Det tråkiga är kanske dock att man egentligen inte vet varför man förlorade dom utan att det bara blev så. Man växer ifrån varandra. Dock har jag haft den turen att ha kvar vänner som jag känt under många många år. En av mina närmaste vänner träffade jag redan på dagis, en annan på lekis och en tredje på högstadiet. Dessa tre människor skulle jag kunna skriva en hel bok om. Det är såna vänner som ser på en vilket humör man är på, märker beroende på hur man skriver i chatten om man är glad, ledsen eller arg. Som alltid finns kvar och fortsätter prata med en även om något är jobbigt eller inte. Er tre skulle jag vilja hylla! Er tre skulle jag kunna gå över höga berg och djupa dalar för. Det finaste som finns är sanna vänner. Det bästa med dom alla tre är att trots att det är helt olika personligheter, stilar, livssituationer ect så är dom lika underbara och otroliga människor allihopa. Jag har ett råd till er som läser mina inlägg, håll hårt i dessa vänner, de som alltid finns där, de som alltid säger exakt som det är och vad de tycker direkt till dig, de som alltid ställer upp. Hylla dom, tacka dom och inte minst, ställ upp lika mycket för dom som dom gör för dig, för då kommer du ha vänner för livet. De vänner som bara suger din energi och som inte ställer upp hälften så mycket för dig, de ska du göra dig av med, för det är inga sanna vänner.

Likes

Comments

Ibland undrar jag om det ens är kul längre. Om spelet är roligt eller om jag bara använder det för att fördriva tiden, slippa va ensam och för att jag gjort det så länge att det går på ren rutin. Nya killar och gamla killar samlas i någon slags mix i min kontaktlista och får något massutskick för att se om någon vill mysa med mig under natten. Det handlar nog lite om att få bekräftat att jag faktiskt är omtyckt och bra som jag är. För stunden känns det ganska bra. Det är när jag blir ensam som ångesten och tårarna kommer. Jag vill hitta någon, det vill jag faktiskt. Jag ser alla mina vänner har en partner, vissa bor tillsammans, andra inte. Några har skaffat familj, andra börjar närma sig det stadiet. Och så har vi mig, en singel, deprimerad player som aldrig riktigt släpper in någon, inte helt. Ja, nu blir det mycke upprepning från mitt första inlägg, och ja, mina inlägg är jävligt deprimerande hela tiden. Dom gladare inläggen kommer (hoppas jag). Jag har tröttnat på att spela spelet och enbart umgås med spelare.

Likes

Comments

Något jag är expert på är att säga något för tidigt. Igår gjorde jag en sån grej, eller rättare sagt, jag skrev. Jag mår väl kanske inte lika bra som jag tror. Inatt brast det igen och tårarna kom. Jag vill inte vara ledsen, jag vill inte gråta. Det är bara så svårt att va glad, det är svårt att le. När jag är på jobbet eller tillsammans med vänner så ler jag ganska mycket, jag skrattar, pratar med ovanligt trevlig och glad röst och visar utsidan att jag mår bra. Jag mår bra trots att jag inte sovit mer än 2-3 timmar nästan varje natt den senaste månaden. Jag mår bra trots att jag hatar hur jag ser ut 96% av gångerna jag får syn på mig själv i en spegel. Jag håller upp denna fasad för att det är säkert ingen son kommer förstå, alla kommer bara tro att jag tycker synd om mig själv. Även fast jag vet att psykisk ohälsa är väldigt vanligt, det finns flera stycken i min umgängeskrets som lider av just detta. Men samtidigt är det tabu att prata om. Jag är inte den personen som berättar om det med människor jag känner och/eller träffar.
"Hur min dag har varit? Ja jag skulle helst bara ha velat legat kvar i sängen och stirrat in i en vägg utan att prata med någon på hela dagen för jag är inne i en period då jag har depression, men nog om mig, hur är det själv?"
Kanske inte är sånt där ämne att köra vid lite avslappnat kallprat på krogen. Inte heller det ultimata att berätta på kafferasten på jobbet. Jag tycker inte om att göra folk oroliga. Dom har oftast nog med sitt. Sen är jag väl även rädd för att verka konstig och udda, verka (som många människor med okunskap tror) som en som hör hemma på dårhuset. Det är ju tyvärr som så att trots så många lider av det så finns det så mycket okunskap i ämnet av resterande av jordens befolkning. "Vill du dö?" Nej det vill jag inte? "Men då är du lider du ju inte av någon depression" Jo det gör jag? Det finns en skillnad mellan att inte orka leva och att vilja dö. Du kan fortfarande vara en tänkande, andandes, fullt fungerande individ som inte vill dö även fast du inte lever. Att leva betyder inte att andas, att leva är att minst en gång om dagen vara lycklig eller kännas sig glad. Det är okej att må dåligt. Det ska även va okej att berätta för människor att man inte mår bra. Alla sjukdomar syns inte utanpå, det betyder inte att man är mindre sjuk än någon annan. När större delen av energin man fått efter nattens få timmar sömn går åt till att bokstavligt talat tvinga sig upp ur sängen och klä sig, när man känner tårarna bränna under ögonlocken vid varje blinkning för att man verkligen inte orkar med dagen. Man är inte trött utan man orkar bara inte röra sig. Det gör nästan lite ont i bröstet att klämma fram det där fake-leendet. Man har ont i magen och det känns som man ska svimma vilken sekund som helst för att hela kroppen skriker att den inte vill. Det tycker jag kan få kallas sjukdom.

Likes

Comments

Ibland så är jag inte glad. Ibland vill jag inte prata med någon. Ibland ligger jag bara i min säng och stirrar rakt ut i tomma intet. Ibland är jag bara arg. Ibland mår jag inte så bra, jag vet inte varför jag inte mår bra, oftast så har jag ingen direkt anledning till att jag mår som jag mår. Det finns perioder då inte ens jag vill lyssna på musik, jag vill bara att det ska va helt tyst och ligga helt ensam i min säng. Dessa perioder varar olika lång tid och det är olika hur djupt det blir innan jag börjar gå upp mot ytan igen. Ja, jag säger upp mot ytan, för det känns som om jag bara sjunker djupare och djupare ner i en sjö, en sjö där jag inte kan andas men som jag samtidigt inte känner någonting, jag blir bara helt tom. Det börjar oftast likadant, jag känner mig hängig, ungefär som om jag skulle börja bli sjuk. Därefter gör jag allt för att slippa vara ensam, jag börjar dricka alldeles för mycket alkohol, alldeles för ofta, oftast slutar det med en känslomässig krasch och en hemsk karatefylla, jag känner ett ständigt behov av att umgås med någon och att få någon slags bekräftelse på att jag faktiskt duger som jag är. Det är så steg tre i det hela börjar, steget då jag börjar hata mig själv, jag är inte ledsen utan mest arg, arg på allt, mina nära och kära har fått många slag under bältet på grund av detta. Nu är sängen det enda som jag har lust med, min säng och en tom vägg att stirra in i, alternativt ett fönster för att få någon sorts stimulans men det slutar vara en prioritering tillslut. Sista steget brukar inte vara mer än några dagar, max en vecka. Uppsvinget är som en skänk från ovan, jag börjar bli mig själv igen, den glada spralliga tjejen som kan ta ett skämt. Jag börjar komma tillbaka till livet och ser ljuset ovanför ytan. Lyckligtvis för min del så kommer uppsvinget (oftast) innan jag nått det sista steget innan jag når botten på djupet som jag dragits ner i. Min resa ner i vatten har just varit, det har varat länge den här gången, det har varit jobbigare än vanligt att hålla masken på, masken som visar att allt är bra och att jag mår bra. Den masken har tagit mycket stryk under åren, för jag är inte den personen som vill visa att något är fel. Jag vill helst bara gömma mig så att ingen frågar, jag vill inte lägga mina problem på någon annans axlar (mina närmaste vänner och min mamma har dock börjat se igenom allt det och märker att jag inte mår bra även om jag påstår det). Den här perioden är äntligen slut, jag kan äntligen andas ut och just nu, idag, så är vattenytan bara som ett tunt tunt lager över ansiktet, det kommer snart komma ett litet litet gupp nerför innan jag mår helt bra igen, det gör det alltid, jag skulle inte påstå att jag mår toppen just idag. Jag mår iaf okej. Det är en lättnad för mig. Att bara känna mig helt okej.

Likes

Comments