Hej och OJ vad längesedan det var jag var aktiv här. Konstigt kan man tycka med tanke på att de senaste veckorna faktiskt har innehållt mer än bara passivt stillasittande ointressanta jobbdagar. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Snart två veckor har gått sedan en sjuksköterska från röntgenavdelningen ringde och berättade att mitt främre korsband varit av på obestämd tid, vilket på sätt och vis satte gympan på sin kant. Hur motiverad är jag till att fortsätta? Orkar jag? Orkar jag komma tillbaka från ännu en skada, som kommer sänka mina drömmar om ett SM med Motus och en fullständigt rimlig chans att nå ett NM? Fan, jag vet inte alltså. Beslutet jag enväldigt tagit är att operera mig, vilket i sin tur innebär artros, ytterligare sex månader av enbart rehab och en om möjligt ännu tyngre period sett ur motivationsperspektiv. Well well, vi får väl se vart detta leder.

Såväl förra som förrförra helgen spenderades i gymnastikens tecken, en kall söndag i Göteborg för att heja fram lagen på JSM-finalen och en hel helg med reunion för nästintill hela det svenska mixedlandslaget 2016. Och jag var inbjuden. Gissa om jag var överlycklig. Helger med gymnastik, den gemenskapen och den kärleken som alla delar till en sport förvånar och gör mig fullkomligt överväldigad VARJE gång. Jag är så tacksam över att jag fått och får lov att vara en del av denna cirkus, även om nedförsbackarna i den evigt rullande berg-och-dalbanan är desto mer markanta än de slingrande uppförsbackarna. Om inget annat kan jag lugnt konstatera att gymnastiken inte bara gjort mig fysiskt utan snarare mentalt uthållig, och allt jag fått uppleva och gå igenom har format mig på ett sätt jag vågar garantera att ingen annan fritidssysselsättning hade lyckats med.

Utöver kan det vara så att årets i särklass bästa upptäckt gjordes torsdagen den förste december, dagen (natten) jag snubblade över en allt för svinsnygg vine på Herman Tømmeraas (aka Chris Shistad - PENETRATOR-CHRIS), gjorde en snabb sökning och kom över serien SKAM, och ge mig kraft. Det är det bästa jag sett, på riktigt. Någonsin. Det tog väl en stadig vecka att se färdigt de tre säsongerna och kolla igenom allt material som publicerats på deras hemsida och jag har aldrig varit så nöjd över så många bortslösade timmar. Eftersom jag inte är kapabel till att hålla tyst om saker jag älskar har därmed serien varit ett ständigt återkommande samtalsämne (förlåt alla som drabbats) och statistiken på hur många som jag rekommenderat att kolla på serien och som älskat den är närmre 100%. Såklart. Kan man annat än att älska den? Svar nej.

Mer än så vet jag inte om jag har att delge er. Värt att nämna är att mina definitiva FAVVO-tights har anlänt, glittrigare & vackrare än jag någonsin kunnat drömma om. Jag vill bo i dem, ha dem på mig varje sekund av varje dygn. ​Utöver det har mååånga timmar lagts på att repeata låtar från skam (favoriterna är God Don't Leave me (W&N som "sover" tillsammans en morgon) och More Than Words (N som sjunger för W<333) - och ska jag vara helt ärlig finns det flera av de mindre barnvänliga låtarna i soundtracket som jag uppskattar riktigt mycket, trots att de verkligen inte är min musiksmak. Bara lyssna på Lett å Være Rebell i Kjellerleiligheten Min, faktiskt fett svängig)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

ÅÅÅH, kom på en sak till. Jag har faktiskt (efter 21 omoget långa och deprimerande veckor) fått genomgå ett ortopedbesök samt en MR med mitt problemknä. Tänk va, hade jag tränat i HIF hade jag med största sannolikhet varit hel sen år tillbaka, men oturligt nog blev jag istället en underprioriterad och ointressant gymnast (som visserligen tog en plats i det Svenska landslaget, annat än vad man kan säga om "Skånes stolthet" som lyckades med bravaden att falla som en sten ner i Superettan. Tro inte att jag är fotbollsintresserad eller vet vad detta betyder, jag är egentligen bara extremt skadeglad). Menmen, nu väntar jag på röntgensvaren och vad som kommer med dessa. Jag ska vara ärlig och säga att vad röntgenbilderna än säger så kommer det kännas bättre än vad det gör just nu. Jag är trött på att ha ont utan att veta varför och vad det är, eller vad jag ska göra för att bli bra igen. Nu vill jag bara tillbaka, och det med en rasande fart.

Likes

Comments

Fy farao vad bra Twenty One Pilots var på AMAs?! Jag brukar inte riktigt uppskatta dem, men just idag är jag SÅLD. I princip hela lördagen (exklusive två timmars friståendeträning) har spenderats framför olika Youtubeklipp från galan, för vad kan möjligt vara bättre än liveinspelad musik med scenframträdande?

Gårdagen, eller snarare gårkvällen, spenderades på liknande sätt som förra veckan, och förra veckan igen. Jag har verkligen träffat en klasskompis från gymnasiet varje fredagkväll, och igår var det Jullan som tillsammans med mig åt Ben & Jerrys tills vi somnade framför Hunger Games (oväntat). Åh, hon får mig att må så bra. Det får visserligen hela JHG-crewet, med Gabbi och Alice som är förra respektive förrförra helgens dejter. Jag vet verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna så fantastiska vänner, och jag är så otroligt tacksam för de tre åren jag fick spendera med dem. Tre magiska år som var den absoluta motsatsen till vad jag genomled i mina år som högstadieelev. Jag kunde utan tvekan inte ha gjort ett bättre val än det jag gjorde när jag bestämde mig för att börja på JHG.

Om jag ska vara helt ärlig har jag verkligen inte tid med min omotivation och illa genomtänkta prioritering längre. Jag ligger två idrottspsykologiuppgifter back och har lite smått och gott jag borde börja på med projektanställningen. Dessutom har jag och Carro ett helt fristående som ska komponeras klart, samt drömmar om nya uppvärmningsdanser till One Directions mästerverk. Men nä visst, här sitter jag och kollar Starboy från AMAs (och jeeesus vad mister Weeknd slayar??!!), bloggar och segar mig. Antar att vi hörs snart, men jag vågar inte lova någonting. Så intressant live besitter jag då verkligen inte. Pussar

Likes

Comments

Söndagkväll. Nyduschat hår, Ellie Goulding i högtalarna och Marabou med polkabitar. Eller ja, jag har ett polkamarabou att äta, men just nu är jag mer sugen på en apelsin. Tacka gudarna för att jag är uppväxt i en fruktätarfamilj där godis och grejer snarare är prio två, jag vågar knappt tänka på hur min kroppsform sett ut annars!

Min dag inleddes med en (för mig) mastodont sovmorgon som i mångt och mycket berodde på gårdagens festligheter. Pappa fyllde femtio för några veckor sedan och igår firade han det med vänner från när och fjärran. Jag och syskonen agerade serveringspersonal, eller i alla fall de första fem timmarna innan båda två däckade och lämnade mig med tjugo halvfulla människor och disken efter tre måltider. Tack kära ni. Efter detta blev det en snabbvisit på Väla för att hjälpa Elli med inhandlandet av formella kläder till deras tripp till Strasbourg och Europaparlamentet. Detta är alltså ett av hennes FN-rollspel på JHG, på riktigt. Vi åkte till Tidaholm och hon till Frankrike. Rättvist, javisst. Oavsett vad gjorde jag definitivt månadens bästa spontaninköp på väg ut genom dörrarna. Min absoluta favoritscrub från Biotherm har varit slut sedan lääänge och den har varit fullständigt omöjlig att hitta, oavsett var jag har letat. MEN, idag, helt plötsligt stod den äntligen framför mig. Att jag var tvungen att köpa en hel presentförpackning för att få tag i den är ju en annan femma, men attans vad nöjd jag är. Jag har använt den en gång och mitt ansikte känns redan som en dröm. Viva denna scruben alltså!!!

Som en konsekvens av veckans dåliga uppdaterande har jag samlat ihop lite smågrejer som hänt. Jag borde nog filma hela skoldagarna för att få med alla söta grejerna barnen gör och säger, de gör så mycket som man vill minnas för evigt.
Veckans kommentar: "Förolämpningen" jag fick av en sexåring då vi spelade plank: "ÅÅÅÅH din finis!!!". Jag dör för många av mina småbebisar på skolan, men lilla Hugge är verkligen något alldeles speciellt. Han fortsatte veckan med fler fruktansvärda förolämpningar, typ "Åh din sötis" (<333!!!)
Veckans misslyckande: 1. Jag tappade bort min favvo-BH och en scarfs (som inte ens var min, sorry Elli) SAMMA kväll på GH.2. Jag totalfailade den vita chokladmoussen som skulle vara till pappas 50årsfirande, ååååh #prestationsångest.
Veckans låt: Får jag säga Scars fastän jag lyssnat på den myyycket under förra veckan också? Annars är If you ever want to fall in love med James Bay igen (såklaaart) riktigt bae, och även I would like med Zara Larsson och Still falling for you med Ellie Goulding har spelats många gånger i lurarna denna veckan.

Kan vi för övrigt ta upp hur fruktansvärt snygg Shawn Mendes blivit? Roligt att vissa personer bara begåvas med allt... Jaja, musikvideon till Treat you better är lika dröm vaaarje gång jag sätter på den. Och det händer oftare än det borde för en låt som ärligt talat inte ens är så bra.

Nu ska jag borsta tänderna, olja mitt hår och gå och lägga mig. Morgondagen består enbart av jobb på förmiddagen eftersom fritidspedagogerna (exklusive lilla mig, jag är ju bara vik (a)) ska på utbildning. Oavsett vad ska en kortisdag bli sååå skönt och förhoppningsvis hinns det med lite dansande innan tjejernas friståendeträning. Godnattpussar!

Likes

Comments

Alltsååå!!! Livet fortsätter erbjuda en berg- och dalbana utan dess like. Idrottspsykologiinlämningen, som höll mig vaken många och långa nätter, lämnade jag in i fredags med en hel minut tillgodo (born and raised JHG NA-style<333) efter visst bråk med min dator. Resultatet publicerades i måndags och mitt hjärta slutade ärligt talat att slå. Det blev full poäng på ALLA deluppgifter, på riktigt. PÅ RIKTIGT? För att ha missat de två första veckorna av skrivandet och därmed ha fått offra såväl träningar som sömn så är jag ytterst supernöjd. Faktiskt så nöjd att jag kramade tag i närmsta elev som var på rast samtidigt som jag läste resultatet och skrämde livet ur honom. När jag berättade anledningen till min reaktion (som om det vore något nytt och oväntat att jag kramades) stod han som ett frågetecken, och ärligt talat verkade han inte bry sig ett enda smack.

Så måndagen var en glädjens dag, iallafall. Idag har det varit mer splittade känslor. Världens bästa mixlandslag blev nämligen nominerade till årets lag på Idrottsgalan (och jag är 100% säker på att de kommer ta hem det, kom ihåg var ni hörde det först), men i samband med detta revs även mitt just nu största och redan mest öppna sår upp igen. Det känns som att denna landslagshistorian aldrig kommer ta slut. Inte för att jag vill att min enda koppling till de coola kidsen i Sverige ska klippas av men här står jag, idag igen, och önskar att jag aldrig hade skadat mig. Åh vad jag nojar över mitt attans knä. Nu är den nya domen att det främre korsbandet antingen är skadat eller av. Ärligt talat, ge mig kraft. Mer rehab och sjukgymnastik står alltså på schemat, och jag längtar så tills att jag vaknar från denna mardrömmen. Snart kanske jag kan få en ortopedtid och fingers crossed en MR. Men allt tar sån tid och jag sitter här, trött och ångestfull, och saknar SM 2016 lite extra. Puss

Likes

Comments

Det är nästan patetiskt vilka svängar mitt liv tar just nu. Gårdagens mysglädje fick ett abrupt slut när jag omkring klockan 23 fick svar på min fråga angående vad det var för inlämning som skulle lämnas in eller inte och isåfall när och var och hur (Förvirrad? Jag? Que?) och det visade sig att inlämningen jag var glad över en deadline långt fram i tiden inte hade någonting med veckans inlämning att göra. Istället var det en sju sidors hemtenta på de teman vi gått över från starten av kursen tills nu. Låt mig informera er om att jag inte var den gladaste pricken som vandrade omkring på planeten Tellus igårkväll, vilket ledde till ännu en natt med plugg istället för sömn. Det finns inte ett enda ben i hela min kropp som är stolt över mig och hur jag behandlar mig själv, inte ett enda.

Dagens förmiddags- och lunchrast spenderades alltså inne i lärarrummet hetsskrivandes på min tenta, och nu när jag läser det såhär på kvällskvisten ser jag att mycket behöver redigeras, men det är även mycket användbart material som klottrats ner. Tur i oturen kanske? För en gångs skull jobbar jag verkligen extremt produktivt, vilket känns bra efter tre år på gymnasiet utan någon som helst produktivitet förräns en vecka innan inlämning. Borde jag vara van vid denna situation? Ja, troligtvis. Nu är planen i vilket fall som helst att sätta mig med datorn i knäet och intala mig att jag kan vara produktiv samtidigt som jag kollar på Hela Sverige Bakar. Extreeemt bra program förresten. Ska bara lyssna färdigt på Scars med James Bay först.

Pussar!

Likes

Comments

Ärligt talat, det bästa med att ha dåliga och tröttsamma dagar måste vara den där dagen efter när livet egentligen kan vara hur kasst som helst men det ändå känns lite bättre och allt blir lite lättare. Precis en sådandär dag har jag just idag. Egentligen är jag trött som självaste natten - en konsekvens av gårdagens skrivande, jag har vad som känns som ett berg av plugg som väntar på mig och minusgraderna som dragit in över Skåne gör mig otroligt deppig, men ändå är mitt humör många miljoner gånger bättre än igår. Små highlights från dagen som att jag kunde ha min favvomyströja hela dagen, att någon placerat närmre ett kilo lösgodis i lärarrummet på fritids och att jag och förstaklassarna kunde ha lövkrig under en fruktansvärt kall men vackert höstsolig lunchrast, utan att någon blev ledsen eller arg eller fick spel på någon annan är alltså precis vad som kan vända den tyngsta av novembersöndagar till beundransvärt mysiga förvintersveckor. Att inlämningen som jag fightades med under gårdagens småtimmar dessutom verkar ha en fullständigt annan deadline än vad jag trott var grädden på moset och jag kunde till och med vara lycklig under den kvartslånga cykelturen hem från mina smådamers träning - trots att jag hatar att cykla, och framförallt i bitande midvinterkyla.

Så, när skolarbetet inte längre hänger lika tungt över mina axlar som det gjorde för 24 timmar sedan kan man ju tycka att jag borde lyssna på gårdagens försök till löfte om att vara produktiv och tänka på morgondagens Johanna istället för att ignorera och skjuta upp kommande problem eller utmaningar till "en annan dag". Har jag resonerat så idag? Nja, det vore väl att ta i. Väldigt mycket. I ärlighetens namn lade jag säkert tio minuter av min kvällsmat att kolla på introduktionsfilmen till vårt nästkommande tema inom idrottspsykologin, samt att konstatera att jag får lov att relatera hela temat till truppgymnastik (vilket glädjer mig otroligt mycket eftersom det är den enda sport jag förstår mig på), vilket inte känns som en jätteövertygande insats från min sida. Istället valde jag att slöleta efter friståendemusik från franska och tyska kompositörer, lyssna på James Bay (alltså serri har ni hört Scars? Maaagisk låt) och baka kladdkaka. Tjoho, vilken insats. Till mitt försvar är det kladdkakans dag och jag känner min syster så väl att hon aldrig kommer förlåta resterande i detta hushåll ifall det inte finns en kladdkaka hemma när det trots allt är dens dag. Så, för såväl min egen som husefridens skull så var det bara att baka.

Jag vill avsluta kvällens inlägg med en officiell ursäkt riktad till alla bloggare ute i världen. Jag har haft fruktansvärda fördomar om att alla bloggare är ute efter kändisskap, uppmärksamhet och att de bloggar i tron om att omvärlden faktiskt bryr sig om en enda av deras tankar, hundar eller shoppingrundor. Jag har haft jättefel. Blogga är superkul, och inte på grund av att man syns offentligt utan för att det är ett sätt att pränta ner tankar som ingen är intresserad av att lyssna på. Dessutom, genom att hålla bloggandet i skymundan tror jag knappt att jag haft en enda läsare, vilket gör att mina inlägg känns som kapitel i en dåligt gömd och upplåst dagbok. Lite living on the edge liksom. Dessa inlägg blir säkert skojiga att läsa när jag blir gammal och grå, och fram tills dess kan jag njuta av min okändishet på internet. Pussar!

Likes

Comments

Två sidor (den av min kursledare rekommenderade textmängden) är färdigproducerade och redo att skrivas om när jag vaknar imorgon och inser att jag varken varit utförlig eller nyanserad någonstans i hela texten. Gäsp. Det är tråkigt att jag känner sån press och (självförvållad) stress inför plugget, för jag vet minsann ingenting i hela världen som är lika intressant som detta. Snääälla Sverker, om jag är jättejättesnäll, kan jag då få gå kursen utan att bli bedömd?

Nä, nu är det DEFINITIVT tid att sova för en sömntuta som mig. Detta är allt för långa kvällar för någon som börjar 7:45 imorgon. Kan man önska sig sömn i julklapp?

Puss & kram skumbanan (vet det rimmar inte ens men det är nära iallefall)

Likes

Comments

Jag är sååå trött på mig själv. På riktigt. En hel veckas ledighet avrundas idag och vad har jag presterat? Ingenting. Ingenting alls. Eller ja, det är i alla fall så det känns när jag sitter här i pluggträsket och längtar efter lediga dagar utan krav på att prestera. När dessa dagarna kommer? Förmodligen aldrig.

Jag tror jag är ganska elak mot mig själv. Jag försöker övertala mig om att jag kan jonglera och kastar upp alla bollar jag kan komma åt i luften. Detta fungerar utmärkt tills jag inser att jag inte kan jonglera, inte alls faktiskt, och det var ju tråkigt för bums så ligger alla bollar på golvet och allt är bara en enda röra. Just precis exakt där är jag just nu. Efter helgens gympaläger med en massa dans och barn känner jag inte för att göra någonting annat än att ligga ner och äta clementiner hela resterande helgen men bestämmer mig samtidigt för att 1. fira en kompis som nyligen fyllt hela arton år (inget illa om detta, för attans vad jag har saknat både henne och resten av middagens sällskap), 2. kolla igenom säkert 90 personers fulla instagramflöden (inte lika oångestladdat kan jag lova) och 3. pendla till Malmö för att träna gymnastik som jag ändå inte kan utföra och köra ännu mer styrka så jag kanske troligtvis myyycket möjligt tappar mina höftböjare en vacker dag. Oooch, allt jag egentligen skulle göra var att svara på första delfrågan till tentan som lämnas in nästa fredag. Som jag haft två veckor på mig att skriva. Som jag får ytterligare en delfråga till imorgon. Jag är sämst, herregud alltså.

Jag överväger att ändra mig och bli snäll mot mig själv. Snart startar projektanställningen i min förening, och då kanske jag kan skjuta bort min pågående men kanske inte så välgående lärarkarriär en bit. Men, vem vet, snart sitter jag nog där och pluggar samtidigt som jag jobbar på skolan och med projektanställningen och som tränare och sen på fritiden pendlar till Malmö för att träna. Är jag bitter? Nä inte alls. Ge mig en timmes helkroppsmassage, en myströja och lite mysig norsk musik så överlever jag. Tror jag. Puss och kram!

Likes

Comments

Ledig onsdag, woho!

Här i Helsingborg håller vi som alltid höstlov vecka 44, vilket innebär en hel veckas ledighet och möjlighet att hitta på något som man inte gör en vanlig grå vardag. Jag tog studenten i somras och borde därför inte påverkas av denna vecka från himlen, men eftersom jag just nu jobbar på en skola fick jag ta del av förmånen ännu en höst. Veckan har änsålänge till mestadel bestått av prepp inför vårt föreningslager med TURN på Lingvallen som går av stapeln i helgen. Jag är ansvarig för friståendepassen och ska preppa en uppvärmningsdans, en stretchdans, en lista med taktlängor samt en koreografi som skall läras ut till alla 120 barn. Spännande, minst sagt. Personligen är jag väldigt förtjust i att dansa, framförallt fristående, men har knappt koreograferat någonting fram tills nu. Detta är mycket bra och förberedande träning inför ett kommande projekt som jag ska genomföra lite senare i höst, men mer om det en annan dag.

För vårt "Teamgym-breakup" har tagit fart, men i en ny form. I Söndags var nästintill hela laget på plats för att genomföra en provträning i Motus-Salto, och ni anar inte hur nervös jag var. Vi blev såklart mycket väl omhändertagna och kände oss välkomna, skönt med tanke på att Motus är det enda rimliga alternativet för oss om vi är intresserade att fortsätta träna. Jag tränade som vanligt enbart rehab medan resten av Teamgymisarna snurrade högre än någonsin förut. Ärligt talat tror jag att allt som hänt och allt som kommer komma som konsekvens av att vi fick lämna vår trygga hemmahall och de tränare vi haft sedan år tillbaka kommer göra oss gott. Inte för att jag inte trivs med välinarbetade rutiner och "det gamla vanliga" - jag snarare skyr förändring - men det innebär ju inte att jag borde undvika förändring. Oavsett vad som händer härifrån så är det ett nytt kapitel, för ingenting kommer bli tillbaka till så som det var förut.


Likes

Comments