Header

Elma 6 dagar gammal


Så var börjar vi? I fredags fyllde Elma 2 månader. Tiden går vansinnigt fort samtidigt som det känns som att hon altid funnits i våra liv. En väldigt konstig känsla. Som jag nämnde förra veckan tror vi att hon befinner sig i utvecklingsfas 2. Jag har appen The Wonder Weeks och hittills verkar den stämma väldigt bra.

Elmas humör är för tillfället högt och lågt. Glad och nöjd som aldrig förr byts på en sekund ut till helt otröstlig. Det enda som verkar trösta henne just nu är bröstet, där hon vill ligga och snutta mest hela tiden utan att egentligen äta så vidare mycket. Det har dock blivit något bättre under helgen.

Hon har börjat ligga lugn och nöjd i babygymmet eller babysittern korta stunder åt gången vilket underlättar enormt när man ska fixa frukost eller få någon syssla gjord i hemmet. I veckan verkar det även som att hon upptäckte trägrejerna som går att snurra på babysitterns bygel, det är väldigt roligt när man märker att hon gör framsteg. Hon ligger också gärna och "pratar" för sig själv, gör små glada utrop, jollrar och testar sin röst, väldigt mysigt.

Nacken har blivit otroligt stark och hon håller huvudet uppe långa stunder åt gången. Hon hatar fortfarande att ligga på mage för sig själv men gör det gärna om hon ligger på någon av oss. Har man henne sittande är hon nu nästan helt stabil i nacken, så skönt för det blir så mycket lättare att hantera henne. Hon är också vaken otroligt mycket mer än för bara 10 dagar sedan, flera timmar åt gången, och för första gången går det faktiskt att skönja en dygnsrytm.

I övrigt har vi börjat bada ihop, något hon verkar uppskatta och det är så mysigt! Hon har också börjat få den klassiska kala fläcken på bakhuvudet, haha! Hon sover i sin vagga på nätterna och även om hon äter tötare nu igen så sover hon oftast ganska gott mellan matningarna.

I fredags var vi på tvåmånaderskontroll på BVC. Hon hade växt fint och viktkurvan låg för första gången ovanför "sin bana" vilket inte är så konstigt med tanke på hur ofta hon vill äta för tillfället. Hon är nu drygt 56 cm lång och väger 5100 gram. Sköterskan var väldigt nöjd med hennes nackstyrka trots att jag inte tyckte Elma visade sig från sin bästa sida så det var ju skönt!

Älskade unge❤

Kram Johanna

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Var börjar man? Hur förklarar man? Dagen Elma kom började lugnt och slutade lika lugnt, men ändå helt annorlunda. Kvällen innan hade min släkt varit hemma och firat mig i förskott inför min 30-årsdag. På morgonen vaknade vi, åt frukost, Johanna går iväg en sväng, kommer tillbaka och säger "Sebastian, jag tror mitt vatten har gått..." Stressen, lugnet, paniken, lyckan! Allt på samma gång! Vi skulle in på kontroll. IDAG kunde vara dagen vårat barn kom till världen!

Johanna började packa förlossningsväskan. Jag plockade ur diskmaskinen... Det va så jag reagerade på stressen. Sen fick jag fixa en hundvakt, lägga in saker vi behövde i bilen, lägga plast och handduk på Johannas säte. Tipset alla manliga bekanta kommit med, haha! Väl ute på vägen kändes det ganska lugnt. Men tankarna var överallt! Är det idag? Hur långt tid kommer det ta? Hur går allt till?


När vi väl fick komma in på ett rum för kontroll fick jag ansvaret för Johannas telefon där vi klockade värkarna. Det var då cirka 3 minuter mellan värkarna, och så höll det på fram tills Elma kom. Ganska snart släpptes telefonen och istället blev det att massera Johannas svank. Massagen bara kom av sig självt, det var nästan som att allt gick på ren rutin.

När vi blev inskrivna fick Johanna bada, och strax efter hon satt sig där blev det lustgas. När hon satt där i badet fick jag en extrem känsla av att jag ville gråta! Min fina sambo och kärlek hade så himla ont och jag kände mig helt hjälplös... Men ganska snart skiftade jag, det var inte smärta Johanna kände, det var kraftsamlingar inför själva födandet. Denna tanke hjälpte mig resten av kvällen. Det gjorde det lättare för mig att peppa Johanna genom "kraftsamlingarna". Mellan värkarna försökte jag få i henne saft eller vatten. Mitt i allt ville Johanna att jag skulle ut till bilen och hämta väskan! Helt omöjligt att jag skulle hinna tillbaka till nästa värk (3min är kort tid!) men jag skyndade! Väl tillbaka kom tanken: "Låste jag bilen?!" Så det var bara att skynda tillbaka och kolla. Den var låst.


Vid ett tillfälle satte dom Johanna på en plåtpotta så hon fick kissa. Där satt hon sen i vad som kändes som en evighet... Ska dom inte hjälpa henne upp? Och efter att jag frågat dom så fick hon hjälp tillbaka till sängen.

När dom sen sa att Johanna var öppen 10 cm så började tankarna komma: "när kommer någon och sätter sig mellan hennes ben och hjälper henne få ut barnet?" Det tog kanske 15 minuter, sen huxflux var vi mitt i det! Johanna hade bytt position, jag hade hamnat bredvid Johannas huvud. Även nu så följde jag min instinkt i hur jag skulle bete mig och vad som behövde sägas.


När Elma väl kom ut blev allt så himla lugnt i rummet. Johanna och jag kunde bara stirra på vårt underbara barn som kommit till världen.

Personalen var helt fantastiskt på förlossningen. Jag har fått höra att man som partner kan få känslan av att man är helt bortglömd. Men jag kände mig extremt delaktig och personalen pratade hela tiden med OSS. Jag fick känslan av att dom såg Johanna och mig som ett grymt team!


Hur mycket man än läser och hör innan så kan man aldrig förberedda sig som partner. Men man ska absolut läsa och försöka förbereda sig, det hjälper! Men man kommer aldrig kunna förbereda sig på hur just sin egen förlossning kommer bli...

En magiskt och väldigt sjuk upplevelse! Man vaknar som vanligt en morgon, när man somnar har hela livet ändrats. Man har ansvar över ett liv! Utan oss klarar hon sig inte. Men med lite självförtroende och massor med kärlek så löser man det!

Mitt tips till alla partners som ska vara med vid förlossning: Följ din instinkt, den är med största sannolikhet rätt! Din kvinna behöver dig! Säger hon nej till saft? Ändra strategi, fråga inte om hon vill ha. "Älskling, du ska dricka saft nu." (Men tänk på tonen). "Älskling, 6 cm! Det firar vi med saft!"


Förlossning är sjuka grejer! Livrädd innan, livrädd under, livrädd efter! Men att få känna sitt nyfödda barn krama ens finger, det är magi!

Kram Johanna

Likes

Comments

Det här med att bli mamma är omvälvande på många sätt och man tvingas att se över sina prioriteringar i livet. Det är redan nu många saker jag blivit bättre på sedan jag blev mamma:

>> Duscha snabbt - Här gäller det att hålla tempot uppe om man ska hinna fräscha till sig!

>> Dricka kaffe snabbt - Alternativt dricka kaffet kallt. Så fort kaffet hälls på kopp (eller maten är klar) så ska även lillbossen äta verkar det som.

>> Effektivisera min tid - Prioritera, strukturera och utför nödvändiga uppgifter i ett rasande tempo, annars missar du chansen och får precis ingenting gjort.

>> Multitaska - Jag var en rockstar på detta innan, nu är jag banne mig kung på att göra flera saker samtidigt!

>> Ta tillvara på dagen - Vi snackar inte ens carpe diem här, vi snackar carpe kvarten!

>> Leva i nuet - Japp, lillbossen styr alla dagar med järnhand och ibland är det bara att åka med, släppa alla krav och njuta av att vara här och nu. Något jag själv borde lärt mig för länge sedan men kanske blir man klokare automatisk av att få barn?


Kram Johanna

Likes

Comments

Idag är Elma exakt en månad gammal. Trots att det bara är drygt 4 veckor sedan hon kom till världen är det omöjligt att föreställa sig livet utan henne, det känns som att hon varit en del av våra liv för alltid. Så konstigt egentligen, men ändå så naturligt❤

Jag upplever redan nu stor skillnad på henne som nyfödd och idag. Hon äter mer regelbundet, sover hyfsat om nätterna och är vaken allt längre perioder under dygnet (oftast på dagen vilket vi är tacksamma för). Det går nu att få ögonkontakt med henne och hon skelar en del. Hon reagerar om hon hör min eller Sebastians röst bland andras och är väldigt fascinerad av ljus och lampor. Hon är förvånansvärt stark i nacken och vi försöker träna den lite varje dag. Hon är ganska "mammig" och vill gärna vara nära mig helst hela tiden. Men jag har ju en stor fördel gentemot Sebastian just nu: tuttarna, haha! Det fungerar väldigt bra att ha henne i bärselen, där är hon oftast nöjd. Då och då kommer ett litet leende, världens sötaste (men jag är ju partisk...).

Det ska bli så roligt att följa hennes utveckling genom livet, så mycket spännande vi ska få uppleva tillsammans!😃¨

​Tillägg:​ Som av en händelse fick vi idag även hem papper från Skatteverket att hennes namn är godkänt! Wiieho!🎉


Kram Johanna

Likes

Comments

Hej på er!😊

Idag är det söndag (om någon hade missat det, eeh...) och jag har varit mamma i 4 veckor!! Jag är någons mamma. Mamma! Vem godkände det??😂 Hur var livet innan? Vad gjorde jag om dagarna? Vem var jag? Om jag saknar mitt "gamla" liv? Vissa delar. Men för det allra mesta är livet med barn såå mycket bättre än utan. Så häftigt!😍

Vi vaknade upp till ett tunt snötäcke och svagt solsken idag. På TV:n rullar en julfilm och vi tände nyss det andra ljuset, jag börjar faktiskt få lite julfeeling😊 Jag ska plugga en stund och sedan åka till förrådet och sy lite tillsammans med Malin. Jag önskar er alla en fin 2:a advent😘

Kram Johanna

Likes

Comments

Hur börjar man ett sånt här inlägg?

Det mäktigaste och märkligaste jag gjort. Det kommer bli ett långt inlägg, men jag vill skriva ner mina upplevelser innan de blir alltför avlägsna. För en väldigt kortfattad sammanfattning, scrolla ner till delen "Sammanfattningsvis"

Here we go!😊

Det hela började på morgonen söndagen den 12 november. Jag sov bättre än jag hade gjort på flera veckor under natten och vaknade strax efter klockan 9. Jag hade då haft ihållande molvärk i mage och ryggslut sedan torsdag kväll men inte tänkt så mycket på det hela. Den här morgonen kom dock en kramande intensifiering av smärtan med ungefär 10 minuters mellanrum medan jag drog mig i sängen. Jag tänkte inte så mycket på det då heller, det var ju för tidigt så jag antog att det var någon slags förvärkar.

Kl. 9.40 gick jag upp ur sängen och märkte att något rann längs med benen. Jag hann tänka "undrar om vattnet har gått" men kände mig inte säker så jag sa inget till Sebastian. Efter frukosten stod det dock klart att det definitivt var något som sipprade. Jag sa till Sebastian att "jag tror vattnet har gått, jag får ringa förlossningen". Han såg lite chockad ut då, haha! Klockan 10.30 pratade jag med barnmorskan på förlossningen som sa åt oss att göra oss i ordning i lugn och ro och sedan komma in för kontroll. Vi hade inte packat förlossningsväskan (hehe, oops...) annat än att vi hade lagt fram grejer till bebisen och min journal.

När vi väl satte oss i bilen var klockan 11.15 och värkarna började smattra på med bara 2-3 minuter mellan varje värkstart och de blev allt starkare i rätt hög fart. Klockan 11.55 var vi framme, togs in på intagningsrummet och bebisens hjärtljud övervakades ca 30 minuter innan jag blev undersökt. Klockan 12.40 var livmodertappen helt utplånad och jag var redan öppen 2 cm. Barnmorskan föreslog en promenad men jag var verkligen inte sugen på det för att värkarna kom såpass tätt så vi fick stanna på intaget. Jag duschade varmt en timme, det var himmelskt! Sebastian satt på en stol utanför duschen, klockade värkar och skötte ljudboken. Han satte på Harry Potter som jag jämt lyssnar på hemma och den rullade sedan en bra bit in på eftermiddagen. Väldigt avkopplande och skönt.

När det hade gått en timme hade de bytt personal och kvällspersonalen kom in för en ny bedömning. Den här gången var klockan 14.30 och jag var öppen 3 cm. De diskuterade återigen om jag skulle ta en promenad, barnmorskan sa något i stil med att "det kan vara förvärkar/latensfas". De gick ut för att diskutera saken vidare. Direkt när de gått ut ur rummet sa jag till Sebastian att "om detta bara är förvärkar så tänker jag nog om mitt beslut om att jag inte vill ha EDA". När de kom tillbaka för att diskutera saken med mig insåg de dock hur täta värkar jag hade och efter det var det ingen diskussion, jag skulle definitivt få stanna.


Jag hade skrivit att jag ville bada och medan de ordnade med ett rum som hade ett badkar kollade de återigen bebisens hjärtljud. Jag badade ca 1 1/2 timme medan Sebastian hela tiden satt vid min sida, skötte ljudboken och pytsade i mig saft. Varje kvart kom en barnmorska in för att kontrollera bebisens hjärtljud. Någon gång under tiden i badet bad jag om att få lustgasen. Det var den enda form av medicinsk smärtlindring jag innan hade bestämt att ville använda. Jag fick det att fungera bra med en gång och den gjorde nytta.

Klockan 16.35 blev det plötsligt svårt att höra bebisens hjärtljud bra och jag gick upp för att få en elektrod placerad på bebisens huvud istället. Jag var då öppen 5 cm. Jag bad kontinuerligt om att få bli undersökt då det var mitt sätt att behålla mentalt fokus på uppgiften. Så länge jag visste att värkarna hade effekt och att allt gick åt rätt håll kunde jag hantera smärtan. Resten av tiden fram till utdrivningsskedet satt jag på en pilatesboll med överkroppen lutad mot sängen och lustgasen i högsta hugg. Ungefär i det här skedet tappade jag också all tidsuppfattning. Jag vet att de frågade om jag ville ha någon smärtlindring flera gånger men jag tackade nej, till slut bestämde vi dock att jag skulle testa sterila kvaddlar. Precis när barnmorskan la dom så blev värkarna betydligt starkare så jag har ingen uppfattning om de hann ge någon effekt eller inte.


Jag öppnade mig ganska snabbt från 6 till 10 cm men sen tog det ändå ett ganska bra tag innan bebisens huvud stod tillräckligt långt ner i bäckenet. Någon gång under den här tiden kaskadkräktes jag också, men bara en gång vilket såklart var skönt. Kroppen behöver ju få behålla all vätska och allt socker den kan. Den här perioden var riktigt kämpig smärtmässigt och jag började jämra och vråla ut smärta i utandningarna. Jag hade fortfarande full kontroll över min andning men att få skrika ut hjälpte kroppen att behålla sig tung och avslappnad. Sebastian satt hela, hela tiden vid min sida och masserade ländryggen under varje värk hela dagen. I min värld drack jag ca ett glas saft på hela dagen men Sebastian hade på något mirakulöst sätt lyckats få i mig mer än en halv kanna. Han var ett otroligt viktigt stöd genom hela förloppet!

Vid 20-snåret började jag känna att jag snart ville krysta. Strax därefter flyttade jag från pilatesbollen till sängen. De sa till mig att bebisen inte låg tillräckligt långt ner i bäckenet än men att jag fick börja trycka på lite om det kändes som att kroppen ville det. Och OM det kändes som att kroppen ville! Det gick nästan inte att stoppa. Så jäkla coolt att kroppen har sådana instinkter inbyggda och bara vet hur den ska göra!

Klockan 20.30 får jag aktivt börja krysta. och det är också då jag får tillbaka tidsuppfattningen. Jag hade inga som helst tankar på förlossningsställningar innan utan lyssnade på personalen och gjorde som de sa. Jag låg först på sidan men efter en stund började elektroden som mätte barnets hjärtfrekvens att krångla. De försökte fixa den en stund innan de beslutade sig för att byta den, klockan var då 20.45. När den nya elektroden fick kontakt blev det plötsligt kaos.


Bebisens hjärtljud hade gått ner. Någon tryckte på larmet, läkaren och en mängd extrapersonal kom in i rummet. Jag hann tänka "nu går det åt helvete". Det var otroligt många saker som hände på en gång. De förberedde för sugklocka och värkstimulerande dropp. Under de två kommande krystvärkarna satte de yttre press på magen. Jag har verkligen ingen uppfattning om smärtan under de minuterna. Jag sa upprepade gånger "bara få ut den, bara få ut den". Jag tror att "sjuksköterske-Johanna" tog över mitt medvetande en liten stund där. I allt kaos så hörde jag ändå att de hade en plan, att de samarbetade och förberedde en rad åtgärder för att få ut bebisen så fort som möjligt. Det gjorde att jag kunde fortsätta att fokusera på andningen och att krysta så hårt jag bara kunde för att hjälpa till att få ut bebisen. Jag blev nästan helt klar i huvudet för första gången på flera timmar.

Efter 2 eller 3 värkar gick hjärtljuden åter upp och situationen lugnade ner sig, otroligt skönt på alla sätt och vis. Jag fick kämpa och krysta länge. Mina värkar som hade varit så fina hela dagen blev plötsligt knappt 30 sekunder långa och varje gång jag hade krystat allt vad jag kunde så gled bebisen upp igen. Strax efter 21 stannade huvudet ute och jag fick känna en liten hårig kalufs. Vissa kanske tycker det låter konstigt men för mig var det en bekräftan på att jag gjorde rätt och att bebisen faktiskt var på väg. Det sporrade mig att fortsätta jobba trots att kroppen började bli trött. Klockan 21.30 hade bebisen fortfarande inte kommit ut. De hade satt värkstimulerande dropp och jag hörde hur de höjde flödet efter nästan varenda värk, trots detta verkade droppet knappt ha någon effekt alls.


Ungefär då kom nattskiftet in. Vi hade haft en barnmorskestudent och hennes handledare som vårdpersonal hela dagen och de ville göra klart allt. Sista halvtimmen var det alltså dubbel bemanning inne på rummet i stort sett hela tiden. Det var ungefär samtidigt som de kom in som jag höll på att tappa fokus och kontrollen över andningen. Jag hade då kämpat med krystandet i en hel timme utan att få ut bebisen. Det började bli otrolig krävande både fysiskt och psykiskt. Det var en befrielse att få krysta och den värsta smärtan kände jag faktiskt när värken släppte, då gjorde det så förbannat ont i magen och tillsammans med frustrationen tappade jag fokus. Då kom nattpersonalen in med ny energi och barnmorskan fick mig att samla mig och hitta tillbaka till lugnet.

Jag var verkligen inne i min mentala bubbla och det var sällan någon som störde mig. Personalen på förlossningen var fantastisk hela dagen, alla vi träffade var professionella och avslappnade, så skönt att kunna känna förtroende för personalen! Jag hörde hur de sa saker som "vad otroligt duktig hon är på att andas", "hon är ju som gjord för att föda barn" och "det ser nästan meditativt ut när hon återhämtar sig". Detta i kombination med all hjälp från Sebastian gjorde att jag orkade kämpa på. Undersköterskan som skulle jobba natt kom till slut på den briljanta idén att köra dragkamp med mig under värkarna. Det gjorde underverk! På de tre krystvärkarna kände jag verkligen hur hon åkte framåt och konstigt nog så var det först då som jag faktiskt kände att underlivet gjorde ont.


Sedan, helt plötsligt kände jag bara hur all smärta släppte och jag tittade neråt. Klockan 21.57 såg jag vår bebis komma och hörde henne skrika precis med en gång. Jag fick upp henne på bröstet och glömde allt runt omkring. Det var helt magiskt! Magiskt! Jag och Sebastian tittade på varandra och alla ord var överflödiga. Personalen grejade, gjorde sin kontroller och vi fick varsin spruta utan att jag ens reflekterade över att det var andra människor i rummet. När det hade gått nästan 10 minuter säger en utav barnmorskorna "är det någon som har kollat vad det är för sort". Haha! Vi var så tagna av stunden att det inte ens kändes viktigt. Vi tittade efter och såg att vi fått en perfekt liten flicka. Elma.

Sebastian fick klippa navelsträngen. Moderkakan lossade med lite hjälp 19 minuter senare och kom ut hel och fin. Vi tittade även på den, det är så häftigt ändå! Jag blödde ca 550 ml fick jag reda på sen, helt okej tycker jag eftersom man ju har extra stor blodvolym under graviditeten. De behövde bara sätta två fortlöpande stygn då jag endast fick några små, ytliga bristningar. Jag har antagligen den långa krystfasen att tacka för det, vävnaderna hann anpassa sig. Vi fick dock senare veta att det var på tiden att hon kom ut, hennes reserver var totalt tömda och hon hade för lågt pH-värde. Dock var syrebristen endast kortvarig och hennes APGAR (hjärtfrekvens, andning, hudfärg, muskeltonus & retbarhet) var bra redan från början, vilket känns lugnande..

Efter Sebastian klippt navelsträngen tog Elma tag om hans finger medan hon låg på mitt bröst och då kom hans tårar. Det var så otroligt fint att se, min familj❤


Elma hittade bröstet snabbt, vi blev alla lämnade ifred en stund och lugnet lade sig. Det var en underbar stund, jag var så adrenalinpumpad och samtidigt så lugn. Efter ett tag kom det beryktade fikat in och det var den godaste koppen varm choklad på länge! Allt flöt på och jag kunde gå upp och kissa i samband med att de kom in för att väga och mäta henne. Hon var 50 cm lång och vägde 3190 gram, inte så stor men så var hon ju också 9 dagar för tidig. Sedan fick Sebastian sätta på Elmas första blöja och vi fick vänta ut de 4 timmarna som man ska vara kvar på förlossningen för observation. Klockan 02.30 på natten fick vi skjuts upp till BB och först där börjar det sjunka in att vi faktiskt hade vår dotter med oss och att vi nu, för resten av livet, är föräldrar. Stort, lite skrämmande och alldeles underbart!


Sammanfattningsvis är jag så nöjd och glad över hur förlossningen blev! Jag hade innan bestämt att jag inte villa ha smärtlindring eller EDA, utan endast klara mig med massage, bad och lustgas. Den planen höll hela vägen mycket tack vare att jag lyckades hålla andningen under kontroll och hade ett tydligt mentalt fokus. Jag fick upprepade gånger höra hur otroligt duktig jag var på att andas och efteråt frågade barnmorskan om jag brukar meditera eller något sådant. Det gör jag ju inte men jag tror att jag blivit hjälpt av åren då jag dansade mycket och så vill jag varmt rekommendera gravidyoga. För att behålla mitt mentala fokus när värkarna började bli jobbiga på allvar tänkte jag "jag ska få träffa mitt barn idag, jag ska få träffa mitt barn idag" om och om igen. Enda gången, som jag tidigare nämnt, som jag faktiskt höll på att tappa kontrollen var en kort stund när frustrationen över att inte få ut henne blev för stor. Att hela tiden få bekräftat att jag gjorde rätt och hade bra kraft i krystandet men att kroppen inte hjälpte till att hålla i värkarna tillräckligt länge höll på att knäcka mig. Men jag lyckades samla mig och till slut kom hon.


All personal på förlossningen i Borås var fantastisk! Vi är båda otroligt nöjda med hur vi blev bemötta och Sebastian kände sig väldigt inkluderad som partner. Jag vill också hylla min fantastiska sambo som var ett otroligt viktigt och bra stöd under hela dagen. Han gav mig dricka, masserade mig, peppade mig igenom smärtan, stöttade mig fysiskt under krystandet och var lugn och trygg hela dagen. Vi fick beröm av personalen efteråt för vårt fina samarbete. Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom!❤

Till slut vill jag också ge mig själv en rejäl klapp på axeln. Fy tusan vad jag är stolt över mig själv! Det här är utan tvekan det svåraste, största och mäktigaste jag någonsin gått igenom. Jag är så imponerad av kvinnokroppen och känner en stor ödmjukhet inför att varenda förlossning är unik. All respekt åt alla kvinnor som fött barn, vi är så jäkla bra! Jag tycker nästan synd om Sebastian som inte kommer få uppleva hur en förlossning känns, haha! Jag är så nöjd med hur allt gick, ända från vattenavgång tills hon låg i min famn. Jag kunde inte önska mig en bättre förlossning, för det är jag otroligt tacksam


Kram Johanna

Likes

Comments

God förmiddag😊

Måndag igen och Sebbe är på jobbet, jag & Elma hänger således hemma själva. Det är en kinkig bebis som klamrar sig fast vid tutten nästan utan avbrott och däremellan har hon svårt att komma till ro. Mönstret har rullat på repeat sedan klockan 5 i morse. Detta leder till en frustrerad mamma som nu bestämt sig för att släppa alla försök till att få något vettigt gjort och bara krypa ner i soffan och mysa med bebis. Det är tydligt att det inte är jag som dikterar villkoren här😜 Bilderna togs i tisdags, den 21/11, då skruttan var beräknad, lite mer tillfreds den dagen.

Vi ligger i soffan och lyssnar på ljudbok och den är fruktansvärt bra! Jag ska berätta mer lite senare😊 Jag önskar er alla en fin start på veckan😘

Kram Johanna

Likes

Comments

Hej på er!😊

Nu har Sebbe kommit hem och jag och Elma har klarat av vår första dag ensamma hemma riktigt bra måste jag säga. Jag har till och med hunnit vara lite produktiv och kunnat slita mig från goset korta stunder åt gången. Yaaj!🙌

Idag har jag:

  • Ätit frukost
  • Bytt oräkneligt många blöjor (9? 10? Ingen vet)
  • Borstat tänderna före lunchtid
  • Varit på promenad med både hund och barnvagn
  • Duschat, tvättat håret och rakat benen
  • Kört en tvättmaskin
  • Plockat ut diskmaskinen
  • Gjort 2 yogaövningar för att öka blodcirkulationen i trötta amningsaxlar
  • Myst massor!❤

Nu ska vi fixa middag här och njuta av att Sebbe är hemma igen😊 Jag hoppas ni får en fin fortsättning på kvällen😘

Kram Johanna

Likes

Comments

Hurra! Världen firar Elmas första vecka i livet med årets första snö!😍

Hur galet förresten att nästa exakt den här tiden förra söndagen så skrevs vi in på förlossningen i Borås. Nu känns det om att hon alltid varit här trots att allt är nytt och lite skrämmande. Hon har dessutom tappat navelsträngen inatt och lite senare idag ska hon få sitt första bad. Nu ligger hon i mitt knä och sover medan jag skriver detta och bättre myskompis kan man ju bara inte ha❤

Om en liten stund kommer Clara och Jossan hit och hälsar på med sin lille Theo som är 4 dagar yngre än Elma. De ska bli bästa vänner har vi bestämt, hehe😉 Jag önskar er alla en fin söndag😘

Kram Johanna

Likes

Comments

Här är hon, Elma Eva Birgitta Eriksson Hellström❤

Det har sannerligen inte varit lätt att välja namn till denna lilla tjej. Innan hon var född hade vi egentligen bara ett enda namn som vi båda gillade, i övrigt var vi milslånga avstånd ifrån varandra på namnfronten. Jag gillar äldre "tantnamn" och Sebastian lite modernare namn. Några av mina favoriter försvann med en gång jag såg henne för att de inte passar henne och nya dök upp. Vi kände på namnet Selma någon dag men det kändes som att hon skulle heta något på "E". Förmodligen är det min lillasysters "fel" som har kallad bebisen för "Evert" hela tiden i magen, haha!😜 Vi landade så småningom på Elma.

Såhär står det om namnet på Institutet för språk och folkminnen:

Elma

Elma är en ursprunglig smekform till namn som Elmira, Vilhelma eller en femininform till → Elmer. Det kan också vara en sammanslagning av delar av namnen → Elisabet och → Maria. Namnet blev populärt samtidigt med namn som → Alma, → Hilma och → Selma.

Typ: Kvinnonamn
Tidigast belagt: 1820
Starkaste tidsperiod: 1885-1909

Mellannamnen är helt enkelt en hyllning till våra mormödrar, Eva och Birgitta. Vi känner oss nöjda, Elma låter mjukt och snällt tycker jag😊

Kram Johanna

Likes

Comments