Header
View tracker

Sho katt!(Hej typ hahaha)

Den som inte hört namnet Adele och kopplar det till en fantastiskt duktig sångerska har nog levt under en sten eller i Norrbotten(Internskämt). 

Liksom vem har inte hör nån av Adeles största dängor? Typ Rolling in the Deep, Hello och Skyfall. 

Adele slog igenom 2006 med sitt första album 19 men det mest legendariska var hennes album 21 som hon släppte tidigt 2011. Albumet blev så bra enligt Adele att hon tog ett uppehåll och tänkte sluta skriva musik men år 2015 släppte hon hiten Hello som snabbt eskalerade. Inom ett dygn så hade hon 27,7 miljoner views(visningar) på Youtube. Låten har även fått Platina i flera länder. 

Tycker det är lite tur att hon inte slutade haha. Men hon har verkligen en fantastisk röst och hon är ännu bara 28 år så hon har mycket tid kvar att göra musik. 


Här är några av mina tillfälliga favoriter.

Enjoy! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Woooow Johanna! Imponerande att du gjort två blogginlägg på cirka 48 h. Verkligen en applåd. Eller inte hahaha. Nej men det förra inlägget var ju faktiskt ganska så sad och jag säger inte att det här kommer blir något bättre alls men det är ju iallafall bättre skulle jag tro. Det är lite mer invecklat förklarat. Rock it. Eller något.

Men det här är lite flummiga tankar av Johanna som vanligt. Så döm inte. Så here it goes.

 Så hur känner jag mig då?  

Förvirrad... ganska tom, ganska trött men ändå glad? Mitt liv känns lite så som Siljan ser ut en ganska så sen aprilkväll. Krusningarna som ser ut som små vågor, upp och ner under vattnet. Måste andas in. In ut, in ut i takt. Jag borde titta runt mer, få mer perspektiv. Som en solnedgång då alla vackra färger tillsammans bildar en perfekt harmoni. Jag måste bygga bron över mitt egna dåliga mående. Ja visst kan jag få hjälp. Få byggmaterial och stöd men det måste var jag själv som tar steget och bygga bron mot mitt egna välmående. Jag borde inte fokusera på det dåliga längre, visst det kommer mörka perioder som kommer va svåra för mig att att bortse ifrån och det är okej jag kommer inte fly från dom. Det är bättre att omfamna dom med någon annan som inte är helt uppslukad av det. Dom ska inte få ändra mig. Och jag säger inte att det kommer vara lätt. Oh no det kommer nog vara rena motsatsen. Särskilt jag som är sååååå 'optimistisk'. 

Livet är som en cirkel av berg och dalbanor. Och man får helt enkelt följa med på åkturen och va med på det som går upp och det som går ner och det är okej att bli lite åksjuk och må dåligt. Man får bara acceptera att sånt händer och det är mänskligt. Och det är som sagt okej. Ja det är mer okej. Och det borde inte få värdera dig, få dig att känna dig ännu sämre. För jag vet att det iallafall får mig att göra det. Alltså känna mig ganska så himla värdelös.  Och jag tror inte att det skulle vara så om man faktiskt vågade prata ut om psyisk ohälsa. Iallafall inte lika mycket. 

  Ja, jo väldigt deep Johanna väldigt. Men det är ju inte så det går till nu och vi kan ju inte bara göra så? Tänk vad alla skulle alla säga och vad skulle alla tänka?  Men spelar det faktiskt någon roll? 

Jadu, det enda som faktiskt hindrar en är en själv. Det är en själv som sätter upp egna fördomar som man sen dömer andra utifrån också. Och vad spelar det för roll vad ''alla'' säger och tycker? Om vi säger såhär, om du skulle börja snacka om psykisk ohälsa så skulle du rädda liv på både såna du älskar och som du inte ens vet existerar men du skulle behöva släppa tanken som gör att du oroar dig om vad alla ska säga och tycka skulle inte du göra det? Jag vet att jag skulle göra det iallafall. Jag skulle inte tycka att det spela någon roll isåfall. Det som spelar roll är att man mår bra och faktiskt lever sitt liv och gör det som gör en själv glad och att man hjälper sina människor runt sig. Och vissa kan tycka att det kanske är lite dubbelmoral av mig att skriva med tanke på att jag på sätt och vis sätter upp en rebellisk fasad mot vissa lärare på skolan osv. Men nii vet ju inte alls varför jag gör det? (Jag vet att jag sidetrackade lite där) 

Aja flummiga kvällstankar av Johanna serverade. 

Likes

Comments

View tracker

Precis som min överskrift säger så borde jag verkligen döpa om den här bloggen till ''johanna med flummiga inlägg'' eller ''johannas flummiga liv.'' För jag skriver ju bara när det passar mig pff. And as usauall så har jag nått att lätta på och kommer inte på något annat sätt än att skriva ut det. So here it goes.

Om ni läst min blogg förut så vet ni att jag kämpar med panikångestattacker. Och en av förklaringarna till varför jag inte kan förklara varför jag inte vet varför jag har panikångest är att jag helt enkelt inte vågade ta tag i det. Jag vågade inte inse att det faktiskt kunde vara något major wrong med mig. Sure jag var till vårdcentralen o tog blodprov och fick lite mediciner (som jag sen slutade ta för det blev värre) och blev ställd på kö för att snacka med en ungdomspsykolog. Jag har alltid haft en sak för kuratorer/psykologer, dom är liksom inte min grej. Så när jag väl fick en tid så ditcha jag det och slängde papperet och så var det inget mer med det och nu i efterhand så ångrar jag mig lite, för hur kunde jag veta att det bara skulle bli värre?

Sure en tid kom nu under mitt liv då jag va relativt happy och så. Jag hade inte så mycket panikångestattacker och jag liksom bara levde och pluggade som jag ''förväntas'' att göra enligt dagens samhällsmall. Jag mådde rätt bra. Jag var glad. Jag var typ jag. Dock så kände jag ju alltid att det var något som gnagde i bakhuvudet på mig. Att jag aldrig var ''riktigt'' glad/mådde bra. Och lite visste jag..



Nu när jag tänker tillbaka så minns jag knappt vintern. Jag minns faktiskt inte hösten heller särskilt mycket förutom att jag pluggade, var med vänner och gick på tonår som vanligt. Jag vet att jag var så glad som jag kunde va. Åhh varför kan jag inte bara vara glad och må bra som andra människor? Inte överreagera, vara extremt känslosam, inte vara som jag är just nu.

Dom senaste månaderna typ sen årsskiftet har allt varit ett stort blurr. Mina känslor have been all over the place, prov prov prov och bara fortsätta pressa sig själv tills man når fram fast man inte ens orkar plugga normalt, försöka tillfredsställa så många som möjligt samtidigt sig själv, sköta sig i skolan och inte skrämma andra och riskera att bli utkastad osv osv. Jag mår inte bra. Jag mår faktiskt inte bra och även fast massa människor egentligen bryr sig så känns det inte så. Och jag vet att det delvis är mitt fel för att jag säger att allt är bra när det egentligen inte är det.

Så fort jag kommer hem från skolan så går jag direkt till min säng för jag är så utmattad och min hjärna är alldeles virrig för allt som hänt under dagen och mina egna prestationskrav, nervärderande tankar och ständiga debatter med mig själv. Min mamma klagar på hur jag inte hjälper till hemma, med hundar, städning, disk osv. Att jag inte ens kan städa mitt eget rum. Och nej jag kan inte det för min hjärna orkar verkligen inte med det. Och jag vill så gärna orka med det men det går inte. Jag vet att jag egentligen har ett ansvar och jag vill så gärna hjälpa till och ta det och allt men det går inte för det är som att försöka resa sig med 1000 kg vikter på sig. And let's admit it, det är ju faktiskt ganska lätt? (Autokorregering: svårt)

Och det är lätt för människor att säga: ooh men du mådde ju bra nyss? Vad hände med det? Det kan ju inte va så farligt, det finns människor som är med om värre saker hela tiden. Och ja, jag kanske mådde bra nyss men mitt humör kan switscha på 10 sekunder precis som vilken annans människa som helst bara att det blir jobbigare för mig att hantera. Jag kan ha haft mitt livs bästa stund och ändå bara nån minut senare må så dåligt p.g.a. vi säger att jag tryckt ner mig själv att jag inte ens vill se min egna reflektion. Ja människor är med om värre saker hela tiden som t.e.x. krig. Men jag lever med ett konstant krig i mitt huvud. Det är ganska jobbigt. Nu när jag skriver det här inlägget så går tankar som ''Åh det är så synd om dig Johanna'', ''Måste verkligen vara jobbigt att vara du'' och ''Fy vad hemskt och tusse liten.'' i en sarkastisk stämma.

Det här är inte ens hälften av allt jag ville skriva men allt är så flummigt och jag är flummig. Idag har vart så flummig att jag praktiskt taget bara suttit i min säng och tyckt t.o.m. det är jobbigt. Jag ville bara dumpa av mig lite av mitt ''skräp'' nånstans och vart annars än om inte i cyberspace tillsammans med måånga tårar kan jag säga hahah.

Så tänk påå det bara lite extra nästa gång jag kanske snäser åt dig eller nån annan. Eller om någon annan gör det åt er. Ni vet inte alls vad den personen går igenom. Inte för att det gör det okej men alltså jag hoppas ni fattar hur jag menar..

Så nuu vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men I guess att det här flummiga halvklar skrivna inlägget är klart.. Så chaio.


Likes

Comments

Hej alla fina! Har ni tänkt på att vädret varit sjuukt fint i två dagar? Iallafall här i Dalarna! Igår var jag på bröllop och serverade och det var så sjuukt fint som vanligt. Och jag kunde inte ta bildet för att min kamera där bak på mobilen funkar inte!! Såå störande. Men det var verkligen jättefiiint och jag älskar ju verkligen bröllop. Så vi var där till typ halv 1 och partaja och hjälpte till och servera vilket är sjukt kul med.

Här kommer lite inspirerande bröllopsbilder

Likes

Comments

Alltsååå detta album!

Sjuukt bra! Älskar nog New Solution mest.

Personen som ligger bakom musiken är Jolina Näs som vi för tillfället har som musiklärare. Det är ett stooort privilegium att ha en lärare som vet hur det går till på riktigt. Hon är riktigt grym och hennes musik likaså! Tycker att ni ska ta och titta in på spotify och lyssna och följa henne!


Länkar för att stödja Jolina:

Jolinas Spotify

Jolinas musik fejjjjsbok

Jolinas musik instagram

Likes

Comments

När själen känns trasig, sprucken, ofixbar. När allt går på repeat o alla kontraster känns svarta o vita. Så leder Ed's musik mig ut i ljuset. Tillbaka till verkligheten. På nätterna. Ger ro och lugn.  Tillsammans med vetskapen att allt kommer gå bra för Jesus älskar mig.

Likes

Comments

​Holaaa

Precis som rubiken säger så har jag tänkt blogga hela dagen men det har bara inte gått? Fattar inte. Jag har 3 utkast på mobilappen men inte publicerat ett enda. Såå jag har som vanligt haft en chill dag (hahah #sjukalivetsomvanligt) med tittande på Gossip Girl o serietittande med mamma. Och pluggat inför mitt matteprov imorgooon. Tagga! Och vår syv kommer till skolan imorgon o ska visa oss hur vi ska göra när vi ska söka till gymnasiet, läääääskigt.

Jag är jätteförberedd men ändå så oförberedd? Jag vågar liksom inte ens tänka på steget som jag så gärna vill ta. 

Från grundskola till gymnasium. Sen nästa hållplats vuxen? Nej jag vågar verkligen inte ens tänka på det. Jag vill inte växa upp men ändå så vill jag det. Ett liv med beslutsångest hahaha. 

Iallafall. Imorgon ska jag alltså försöka ta mig till skolan. Good luck Johanna som inte kan sova.

Aja nu ska jag försöka varva ner o sova! Wish me luck.

Likes

Comments