Allt började onsdagen 16/8 40+1.

När jag gick på toaletten så hade jag gammalt blod som kom när jag kissade och torkade mig. Fick även ut en blodkoagel på ca 1cm, men det var allt ungefär.
Som att jag skulle vara på väg att få mens eller att den är på väg att ta slut. Brunt blod.
Detta var antagligen initialblödningen.

10.30 hade jag tid hos barnmorskan. Min bästa vän och hennes sambo skjutsade mig dit eftersom jag blev så jäkla osäker att köra egen bil ifall jag skulle börja få värkar osv när jag står där borta.
Hur som helst så var bebis fixerad nu! Yes 😍 (Han var gången innan ruckbar och jag var nojjig över det)

Vi gjorde en undersökning också. Hon kände om tappen var mjuk och det var den (toppen!) Den var 2 cm så den var på god väg att utplånas. Hon fick in fingret och kände på bebisens huvud och gjorde också en hinnsvepning, förhoppningsvis skulle detta sätta igång förlossningen inom ca två dagar.
BM sa att förutsättningarna såg väldigt bra ut, så det kändes ju otroligt bra. 😄

Hade det varit så att bebbe inte kommit innan vecka 41+3 skulle man göra ett tillväxt ultraljud då och i värsta fall skulle jag blivit igångsatt vecka 42+ 0.

Efteråt hemma, kände jag lite mer molvärk, som att jag hade mensvärk ungefär.
Jag tappade massa slempropp efter då det var lite geleaktigt, som förmodligen åkt löst i och med att hon körde in fingret i tappen under hinnsvepningen.

Var så sjukt taggad faktiskt och jag såg så framemot att få träffa mitt lilla hjärta snart 😍

Hade några förvärkar i en timme ungefär på kvällen. Det gjorde ont i nedre delen utav magen och bak i ryggen då och då. Inte jätteofta. Men fick ta några djupa andetag, inte så att det gjorde skitont utan som en mensvärk och hela magen blev även hård under sammandragningarna.

Fortsätter att få bruna blodslemmiga flytningar(?) när jag går på toa sedan jag gjort hinnsvepningen.

Torsdag 17/8 40+2.

Jag somnar sent utav någon anledning och vaknar sedan 04.30 av att jag får ont i magen.
Ligger och får några värkar under en timme. Dom gör ganska ont men det är hållbart ändå. Vill egentligen andas djupa andetag men försöker vara tyst då jag inte vill väcka F som ligger brevid mig.
Efter en timme pallar jag inte mer utan lägger mig i soffan så jag kan andas i lugn och ro.
Jag får mellan 5-10 värkar i timmen ungefär och så håller det på hela dagen ungefär.

Vid kl 17 börjar vissa värkar göra riktigt jävla ont och emellanåt gråter jag och hela kroppen skakar för att jag antagligen spänner kroppen så under värkarna.
Det känns ohållbart och värkarna börjar komma ungefär tre på tio minuter nu, när jag tar tiden.
Jag ringer in till förlossningen ca 17.30 och berättar hur allt har sett ut sedan gårdagen och jag får absolut komma in.

F ringer sina föräldrar, de kommer och hämtar oss och kör in oss till sjukhuset.
Jag kommer in vid 18.30 och jag kopplas upp till CTG övervakning för att kontrollera värkarna och bebisens puls.
Det gör jävligt ont emellanåt och F's mamma tar hand om mig ganska bra. F vet väl inte riktigt vad han ska göra stackarn. Ingen utav oss har gått föräldrakurs så vi har ju noll koll egentligen.

Efter att jag har varit uppkopplad ca 20 min kommer personalen in igen.
Jag har inte riktigt tre värkar under 10min men vi ska göra en undersökning och se hur öppen jag är.
2 sketna cm är jag öppen och jag uppfyller inte kriterierna för att läggas in.
BM vill ändå inte släppa hem mig (tack och lov) för hon tycker att jag är alldeles för smärtpåverkad.
Hon rekommenderar mig att ta ett bad för att eventuellt minska smärtan och så skulle vi göra en ny undersökning en timme senare.

Badet kändes väl helt okej och F satt där inne med mig.
På slutet började det att göra ont oavsett och det kändes bäst att stå upp under värkarna.
Vi ringde på klockan för att be om lustgas och då hade det redan gått en timme.
Jag gjorde mig klar från badet och undersökningen visade att jag nu var öppen 3cm!

Yeey nu fick jag bli officiellt inlagd. Klockan var då 19.30

Bara älskar att badkaret heter 'BAZZ' Dom som vet, vet.


Jag börjar ju som sagt få sjukt ont och vill gärna testa lustgasen.

Det måste vara den värsta skiten jag varit med om. Snacka om att jag har haft världens förväntningar på denna ”guds gåva” (enligt hörsägen) som andra blivande mammor kunnat klara en hel förlossning med.
Jag ligger här och är öppen endast 3 cm och vill dö när lustgasen endast får mig riktigt yr.

Sådär yr som man blev då man var 18 år gammal och klockan var 02.55 och man beställde en sista shot innan krogen stängde, TEQUILA!.
SÅ yr som man blev på vägen hem efter det, så kändes det för mig med lustgas.
Sån sjukt äcklig känsla som jag hade svårt att kontrollera. 😅

När min värk väl börjar komma så ska man andas in lustgasen för att ebba ner själva toppen utav smärtan. För mig kom den där äckliga känslan innan toppen och utav ren panik slutar jag med lustgasen och försöker kompensera med ”frisk luft” för att bli av med äckelyrseln och DÅ kommer min topp på värken. 😂

Ja det är ju inte så hållbart som ni kanske förstår. Jag blev besviken för jag ville ju klara mig med lustgasen helst.
Barnmorskan säger: ”Om jag ska ge dig ett tips, så är det att inte vänta för länge med EDAn”
”Vadå? Är det jag som ska bestämma när jag får den?” frågar jag.
Jag har hela tiden trott att man tar den när dom säger ”Jag rekommenderar att du tar epiduralbedövning NU”

Men det var tydligen mitt val 😜

Efter att vi överlade lite angående risker och funderingar som jag hade så kom jag snabbt fram till att jag ville ha en EDA med en gång, lika bra att få den undanstökad.

Nu är det ju så att jag jobbar på Intensiven och det är ”mina” läkare som kommer och lägger EDA:n. För att tillägga är jag OTROLIGT arbetsskadad och kontrollfreak (har jag upptäckt). Desto mer man vet som patient desto jobbigare patient kan jag tänka mig att man är, speciellt när man är lite rädd.

Jag hade tagit reda på vilken läkare som hade jour innan jag ens hann lägga mig i sängen på förlossningen. Det var en utav mina största farhågor, att jag skulle få en narkosläkare som jag inte kände mig trygg med.
Jag var trygg med i princip alla som jobbade jour under tiden som jag jobbade. Jag var mest rädd att det hade börjat någon ny under de två månader som jag varit hemma.

Vid den här tidpunkten gör det så helvetes ont när värkarna kommer att jag måste stå upp för att uthärda dom. Hela kroppen skakar utav smärta. Narkosdoktorn kommer och ska lägga EDA och jag är överlycklig att han vill att jag ska sitta under tiden. När jag ligger har jag 1000 gånger värre smärta än vad jag har om jag står.
Denna stund minns jag som mest smärtsam under hela min förlossning och mitt vatten går också här någonstans.

EDA:n sattes på ett kick och det var bara att invänta att den skulle börja verka. Jag kände ganska fort att det blev bättre och fy faan så skönt det var.
Jag är så himla känslig när det kommer till mediciner överhuvudtaget så jag kände mig till och med påverkad utav morfinet som sipprade in i epiduralen i några timmar efter detta.
Det var najs. 😎

Byte utav personal. Kvällssköterskan tyckte att vi skulle käka och vila då jag inte hade sovit riktigt på ett dygn ungefär. Nattsköterskan tyckte att vi kunde käka men ”Du kommer inte få sova inatt!” sa hon till F. Snacka om miss i kommunikationen. Vi var ganska leds.
Jag hade allmänt svårt för denna BM men jag sket i det.

Jag låg uppkopplad med CTG hela tiden från kl 21.15. Vi gjorde en ny undersökning och jag hade bara öppnats ytterligare en cm (4).
Vi skulle kolla igen om en timme. Läget var då oförändrat. SUCK!
Man förväntas att öppna sig en centimeter i timmen och för mig går det så jävulskt segt.
Kl. 23.18 sätter dom värkstimulerande dropp för att försöka få igång processen lite.

Fredag 18/8 40+3

Från att inte ha haft ont alls så börjar jag känna att det gör ont igen. Det smyger på sakta och tillslut vid 00.10 får jag morfinpåfyllning i edan.

01.15 noteras att jag har feber 38.2.
Jag får Alvedon och antibiotika intravenöst.
Ny vaginal undersökning kl 02.00 och jag är nu öppen 5cm. Det går ju inte fort det här 😑
Hon säger att hon känner håret på bebis och att han ligger och skruvar på huvudet när hon känner på honom.

Mina värkar gör ont igen och de ger mig en ny extrados av morfin i edan. Jag hinner aldrig få den där smärtan som jag hade innan jag fick själva edan, men dom vill ge mig smärtstillande innan jag ens kommer till den punkten.
Detta ska vara min sista bolus, man får tydligen bara två extradoser morfin i edan och klockan är nu 02.35.

02.50 får jag en ny BM och henne känner jag att jag får mycket bättre kontakt med.

Hon gör en ny undersökning jag är fortfarande bara på 5 cm. ”Kroppjävel!” känner jag bara. Bebisens hjärtfrekvens har sakta börjat krypa uppåt. Jag har koll för jag har legat och kollat på den där kurvan hela natten sedan den sattes på.
Han ligger högre än vad han ska göra.

När vi kom in låg hans hjärtfrekvens på 145 slag/min, det har han legat kring varje MVC-besök så det var väl hans normala frekvens.
I samband med att jag fick feber började han krypa upp till 170-180 men det ansågs tydligen acceptabelt ändå.
Det är nu när klockan blivit 03.00 som han börjar ligga 190-230 slag/min.

Febern gick ner en liten stund och jag hade fått ställa mig med RA-bord, gått på toa och såna saker. Ny undersökning som visar 6cm!
Men febern kom tillbaka igen ganska snabbt. Jag själv kände inte ens att jag hade feber.
Däremot har min kropp börjat shivra (skaka) helt okontrollerat som att jag skulle frysa extremt mycket, men det känner jag inte att jag gör.
Det går inte riktigt att avläsa CTG:n heller för min kropp liksom hoppar.

Jag börjar få ont igen och blir orolig att morfinets verkan tar slut så fort numera är orolig att jag inte ska få mer eftersom dom sa att man bara skulle få två extra doser.
Jag undrar om edan har lossnat lite då jag tycker det ser ut som den läcker lite. Haha så jävla jobbig jag börjar att bli. 😅

Narkosdoktorn kommer upp och kollar men allt är som det ska vara, han lovar också att jag får mer smärtis om jag behöver (thankGOD). Han vet inte riktigt varför jag shivrar som jag gör heller, utan kroppen reagerar väl lite på allt som varit. Mitt värkarbete har ju hållit på i 24 timmar nu, feber, morfin och tjofaderittan.

Jag lägger mig tillslut under täcket och tänker: ”Kroppen kanske fryser fast att jag inte känner det” 😜
Shivringen går över efter ett tag. MEN vad händer då? Jo, febern poppar upp till 38,5 igen!

05.00
De provade att stänga av värkstimulerande droppet för att se om bebisens frekvens blev lägre, de hade höjt den allt eftersom i hopp om att jag skulle öppna mig mer.
Med hjälp av vanligt vätskedropp försöker man att sänka min temp eftersom jag fick medicin för tempen för inte så längesedan (01.15 bör vara 6 timmar emellan).

Vid det här laget säger jag till F att jag blir förvånad om det inte blir något kejsarsnitt av den här förlossningen. Jag började tycka att det kändes jobbigt att lillens hjärta var uppe i 230 slag/min såhär länge.
F blev lite orolig när jag sa det för han har inte riktigt någon koll på vad kejsarsnitt innebär. För honom är det ungefär så akut att vi alla kommer att nästan dö liksom.
Men jag lugnar honom och säger att ”Det är inte säkert, dom har ju visserligen inte ens nämnt det”

Om det var något jag hela tiden har tänkt att jag skulle vilja slippa under min förlossning så var det kejsarsnitt. Jag var jävligt rädd för det utav någon anledning.
Jag tror att det beror på att jag varit närvarande under ett par kejsarsnitt och jag har sett hur de drar och sliter i magen osv.

De ger mig tillslut ny dos alvedon för att se om det sänker tempen men det händer ingenting.
Värkstimulerande droppet sätts åter in igen av något sista hopp att jag ska öppna mig ytterligare, jag är fortfarande 6cm öppen.
Ja, om ni fortfarande hänger med här så gör ni det jäkligt bra för det är rörigt och hattigt kan jag tänka mig. Det var så där rörigt på plats också.

Jag hade tydligen 5 sammandragningar/10 min och jag hade avvaktat med en ytterligare morfindos för jag ville bara köra på och öppna mig det sista nu.
Dom ville inte höja droppet något mer heller eftersom dom tyckte redan att jag hade för många sammandragningar/10 min.

06.30
Vi gör en sista undersökning och jag är fortfarande bara 6 cm öppen och livmodertappskanten har även svullnat på sig. BM säger att hon tror att det möjligt att det blir kejsarsnitt eftersom jag inte öppnat mig, men hon ska prata med doktorn först.
Lillens hjärta ligger fortfarande och pulserar på 200-230 slag/min.

Doktorn kommer in efter 5 min och berättar att vi måste ta ut bebisen nu eftersom jag inte öppnar mig och att bebisens puls har gått för snabbt länge nu. Det är inte superakut läge just nu men de vill ta ut barnet då det skulle kunna bli ett sådant läge om man inte vidtar åtgärder med en gång.

Jag tyckte att det kändes jobbigt om jag får vara självisk för en stund, endast för att jag är rädd för själva ingreppet. Är rädd att jag ska ligga där vaken och skäras upp, att bedövningen inte ska ta och jag känner allting eller något liknande.
Men jag förstår att detta behövs göras, jag är mer rädd att förlora vårt barn än något annat och det viktigaste för mig är att hans bästa prioriteras och jag inser att man själv bara får ”suck it up”.

F blir väldigt orolig nu och förstår inte riktigt hela grejen. Han associerar tydligen kejsarsnitt till något väldigt negativt. Dom och jag förklarar om och om igen att det är lite halvt akut men att detta måste göras innan det verkligen blir allvarligt.
Men han är nog skärrad ända fram till att bebisen kommer ut då han inte alls har någon vana när det kommer till sjukvård eller det som finns runt omkring.

De förbereder mig med att fixa en ny säng, stänger av alla dropp, sätter kateter på mig och kör ner mig till OP.
När jag kommer in i operationssalen känner jag ju igen en del som jobbar eftersom man ser dom dagligen på jobbet och dom känner igen mig.
Min narkosdoktor är där och ska lägga en spinalbedövning på mig nu.

Den var nog en av de läskigaste saker jag varit med om då jag inte hade någon som helst aning hur det skulle kännas + att jag redan var rädd för detta.
Efter några sekunder förlamas halva min kropp, jag försöker att röra mig men utan resultat. Det är sådan sjukt vidrig känsla. Men det värsta är att jag börjar känna att det är jobbigt att andas.

”Det känns väldigt tungt med andningen!” säger jag i smått panik.
”Dina värden ser bra ut! 96 i saturation” säger narkosdoktorn.
Jag vänder mig om och kollar på skärmen bakom (här kommer arbetsskadan in deluxe). Jag ser att alla värden ser bra ut. Kontrollerar blodtryck, puls och saturationen.

”Men alltså allvarligt?! Ska det va såhär tungt att andas?” frågar jag, det känns obehagligt som i helvete.
Narkosdoktorn: ”Ja, en del av lungan blir påverkad då man måste lägga spinalbedövningen lite högre upp, så att hela buken blir bedövad”

Nu sätter narkossystern på mig en syrgasgrimma.
Jag som är jävulskt orolig frågar min doktor (jag säger min doktor eftersom jag känner honom, men menar narkosdoktorn): ”Du är väl kvar va?! Du ska väl inte gå än eller?!”
Min doktor: ”Ja jag är nog kvar till barnet är ute och sedan kommer någon som måste byta av mig.”
Jag: ”Okej, ja, bra för jag tänker mest om jag måste intuberas!” (snacka om att man är helt efterbliven) 😂😂

Doktorn min håller mig i handen och jag håller den stenhårt så att han inte kan gå ifrån mig, jag känner mig tryggast när han är där av någon anledning.
Jag har F vid mitt huvud som pussar mig i pannan och försöker att lugna ner mig fast att han själv också skulle kunna skita på sig utav rädsla.
Jag tror inte att han är van att se mig tappa kontrollen sådär. Jag själv är ett äckligt kontrollfreak märker jag, när jag ligger där och kan inte göra ett skit.
Kontroll är långt bort från mina makter just nu.
Andningen blev däremot lättare när jag fick syrgasen och jag börjar lugna ner mig lite mer (läs: F och doktor har lugnat ner mig).
Jag kollar på skärmen med alla värden igen, allt ser bra ut.

Dom börjar att köra igång, jag känner ingenting. Det var en lättnad! Dock så ser jag i operationslampan en reflektion utav själva operationssåret och blir lite till mig igen.
”Jag ser där dom skär mig. Jag ser såret. Jag ser såret. Jag ser där dom skär mig” börjar få panik igen. 😅😂
Narkossystern vänder bort lampan och jag ligger bara och tittar i F:s ögon. Jag släpper fan inte taget om min doktor heller, haha.
Vi väntar nu bara. Tusen tankar går genom mitt huvud nu. ”Tänk om han inte lever” ”Tänk om dom måste återuppliva honom” ”Tänk om han är sjuk” ”Tänk om han inte lever. Tänk om han inte lever. Tänk om han inte lever.”
Jag känner hur jag rörs omkring, som att dom buffar på magen. Man känner ju endast tryck när man är så bedövad som jag är och jag känner massa tryck hit och dit.

Tillslut hörs bebisens skrik, högt och tydligt. Jag och F tappar det helt och båda bara grinar. Vi ser inte bebisen utan vi bara hör honom. Klockan är 7.30. F pussar på mig medan vi båda gråter.
Min doktor gratulerar oss till våran bebis och säger att han måste gå nu och det känns helt okej.
Tillslut säger dom att pappan ska få följa med.
Ett barnteam tar hand om lillen, de måste göra en del kontroller. F är med dom där inne och filmar allt, sedan får han klippa navelsträngen.

Jag ligger där och vet egentligen ingenting. Och det tar längre tid att stänga mig än vad det tog att ta ut barnet.
Hela förloppet känns som att tiden bara swishade förbi men när jag låg där och väntade, kändes det som att vänta i en evighet.

Tillslut så kommer F och han har våran bebis i sina armar. Jag tittar på honom och tittar såklart efter massa fel till att börja med. ”Ser han sjuk ut?” tänker jag.
Det tar bara en sekund så säger jag: ”Men? Han är ju perfekt!”
Jag ser att han har sin pappas läppar och jag tycker mig se att han i alla fall verkar ha mina ögonbryn.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att ett barn var så vackert, som jag tyckte där i den sekunden. Den bästa stunden i mitt liv, tiden bara stod stilla, min hjärna och kropp kände ett sådant otroligt lugn när jag tittade på vårat älskade, välskapta barn.
Kände en sådan enorm tacksamhet för livet, för sjukvården och allt som gjorde att vi två just där och då var föräldrar till denna lilla skatt. ❤️


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Äntligen har det gått 8 veckor sedan jag gjorde kejsarsnittet och min lilla ögonsten kom ut.
Nu har jag tillåtelse att börja träna igen. Har iof kunnat träna tidigare känns det som men man gör väl som man är tillsagd.

Lillen fick ju såklart hänga med och han satt i bilstolen och sov hela gymvistelsen.
Den var inte så lång dock utan jag körde på ganska intensivt och med jäääkligt låga vikter, för jag är så svag numera.
Men det är iaf en början och det känns jäkligt skönt att fått komma igång igen.
Körde lite ben och sedan en övning per grupp i övrigt, förväntar mig en sjuk träningsvärk imorgon.

Likes

Comments

Japp, jag har skaffat mig en ny blogg…igen.
Detta må kanske vara min 7235:e blogg på min 234:e portal eller så.
Ja jag gillar att blogga. Jag gillar att skriva av mig.
Livet är nu annorlunda, jag har blivit mamma och jag känner mig som en helt ny person med helt nya tankar och värderingar.
Jag tjuvskrev ett inlägg igår bara för att jag inte kunde hålla mig och för att jag uppnådde en liten milsten i mitt nya liv.

Jag har kollat in vissa bloggar där personer som nyss fått barn har skrivit.
Jag förstår inte hur vissa ens hinner att uppdatera så ofta, HELT SJUKT.
Jag ville börja skriva tidigare men jag har knappt haft tid att lägga upp en liten bild på Instagram om ens så duschat min egen kropp för min kära lilla son har varit som fastklistrad på sin mamma.
Man har lärt sig att bemästra enhandstekniker i diverse olika situationer m.m.
Jag hinner inte med tiden på dagarna och jag har prioriterat lillens behov så mycket att allt som oftast har mitt första mål mat varit kring 15-tiden (de dagar som jag är ensam).
Numera har jag även en lärt mig en teknik som faktiskt låter mig duscha i lugn och ro men det kan vi prata om lite senare.
MEN, det har blivit lite annat nu när lillen växt på sig lite grann.
Han fyller snart två månader och dels har jag lärt mig att känna mitt barn mycket mer och han har blivit liiiiite mer självständig.

DÄRFÖR skapar jag denna blogg nu för nu lyckas jag få lite mer tid över.
Jag ville egentligen skapa den här bloggen när jag var gravid och dokumentera hela graviditeten men helt ärligt så mådde jag inte så psykiskt bra under min graviditet.
Först när jag blev gravid så var jag överlycklig och missuppfatta mig inte, jag har alltid varit överlycklig för att jag varit gravid, för att jag haft turen att kunna bli gravid och för att jag slutligen ska få mitt efterlängtade barn.
Tro mig, han har varit otroligt efterlängtad i flera flera år.

MEN, jag blev som deprimerad under min graviditet pga olika omständigheter.
Först var jag så otroligt trött och vi hade ett otroligt tryck på mitt jobb samtidigt.
Jag jobbar som undersköterska på Intensivvårdsavdelningen på Sundsvall Sjukhus och det enorma tryck som vi hade där, hade vi i flera månader mer eller mindre.
Mest mer.
Under december - maj var det i princip fullt ös hela tiden, 6 månader av min graviditet.
Det var tungt, jag blev tyngre och jobbet allt mer påfrestande.

Den andra orsaken till mitt deppande var att jag kunde aldrig riktigt njuta av att vara gravid. Jag har alltid varit väldigt fixerad över min kropp och dess utseende och de som har följt min resa åren innan detta vet om det.
Tidigare tränade jag som en jävla idiot varje dag i princip för att försöka leva upp till ett ideal som skulle få mig att känna mig bekräftad och för att få mig att ”må bättre”.
Jag ”sålde” min kropp för att få följare och likes på t.ex Instagram. Snacka om att prioriteringarna nu har ändrats.
Varje dag sjunker antalet följare på min Instagram och jag får inte i närheten av de likes som jag tidigare haft, men vet ni vad? Jag bryr mig inte.
Jag har hellre få följare som följer mig för att de gillar mig för mig, än att ha det så som jag hade förut.

Hursomhelst, min kropp, jag hade väldigt svårt att acceptera förändringarna som kom med graviditeten.
Alla graviditeter är individuella och ser olika ut.
Men jag var så förstörd utav all fixering att jag mådde dåligt för att jag såg ut som jag gjorde.
Det där glowet som man hade hört talats om, vart fan var den? Och när ska den komma egentligen? tänkte jag.
Den kom aldrig.
Jag var avundsjuk på andra som jag tyckte var så vackra i deras graviditet medan jag själv kände mig som en barbapappa.

Sjukt tråkigt känner jag nu i efterhand att det var som det var.
När jag numera tittar tillbaka på mig själv så var jag också vacker, lika vacker som jag tycker att alla andra gravida kvinnor är.
Belöningen som man får ut av det hela är ännu vackrare!

Till sist men inte minst så var jag otroligt orolig över att mitt barn antingen inte skulle vara friskt eller inte överleva graviditeten eller förlossningen. Vilket jag tror att alla blivande mammor någon gång tänker.
Sådana tankar hade jag ända från början. ”Tänk om jag får missfall, det är ingen idé att jag tar bild på magen såhär tidigt” blandat med ”Jag ser bara tjock ut nu så det är ingen ide att ta någon bild, jag väntar tills man iaf ser lite gravid ut”. ”Jag är så ful och äcklig” ”Inga kläder får mig att se bra ut” ”Tänk om han är dör”.

Alltså, vilka äckliga hjärnspöken det kan finnas och vad de förstörde i onödan för mig.
Nu önskar jag att jag hade magbilder från tidigare än vecka 20.
Jag önskar att jag dokumenterat vecka efter vecka hur jag mådde och vad jag hade för cravings också vidare.
För det skulle vara roligt att en dag se tillbaka på sin graviditet med sitt första barn.
Jag började dock att dokumentera i tredje trimestern i samband med att jag gick hemifrån jobbet och försökte även sammanfatta känslor och tankar, hur jag kände tidigare osv.

Därför kommer jag ändå skapa en kategori i den här bloggen där jag går igenom det jag kommer ihåg från graviditeten i alla trimestrar, hur jag kände när jag plussade och tiden innan vi fick ett plus.
Jag kommer även skriva om familje/mammalivet vilket helt enkelt kanske bara kategoriseras som mitt liv egentligen. Recept, träning, kejsarsnittet och lite om min lilla sons utveckling osv.
Ja, allt möjligt kommer väl att innehålla denna blogg.

Det blev ett långt inlägg och ni har gjort det bra om ni orkat läsa ända hit.
Jag har aldrig varit så lycklig med mitt liv som jag är nu.
Alla motgångar och jävulskap som jag varit med om tidigare i mitt liv är värt det tusen gånger om, för det tog mig hit där jag är idag. Livet börjar nu ❤



Likes

Comments

Idag joggade jag för första gången på ett år, så himla skönt det var 😍
Joggade i regnet, med regnjacka, gummistövlar och barnvagnen. Det måste ha varit en fruktansvärd syn för utomstående men det var sån skön känsla för mig.
Jag började att gå promenader regelbundet för ca 6 veckor sedan, vilket varit väldigt positivt både fysiskt och psykiskt för min del.
Grejen var den att jag ville bara prova och jogga lite med vagnen för att se hur det skulle gå och det gick faktiskt över förväntan! 😁👍🏼
Bara att fortsätta att köra så nu innan snön tänkte ta och komma. 😩

Nu ska lilleman få sig ett bad innan det börjar bli läggdags 🌙✨

Likes

Comments

Instagram@johannanjr11