Hade tänkt att det här kunde bli en gravidblogg men så blev det inte. Har skrivit på det här inlägget länge, det blev väldigt personligt (och väldigt långt!) men jag tycker det är viktigt att sådana här historier berättas, jag hade själv för en månad sedan velat läsa nåt liknande, det hade kanske kunnat minska min känsla av dramatik o oro i denna "upplevelse". För jag visste inte själv då det drabbade mig hur vanligt det faktiskt var med missfall, detta eftersom man inte pratar om det. Vilket är dumt. Det måste vi ändra på. Därför delar jag med mig av min historia.

23 april 2017: Det här är den sämsta helg jag kanske nånsin haft. Visst, jag har gått igenom tunga saker tidigare, kämpande med att gravtest som visat negativt både en och två och tre ggr. Men den här helgen har jag fått uppleva det som jag fasat för vid mina 2 tidigare graviditeter. Men den här graviditeten kände jag mig konstigt nog "trygg", oron befann sig inte i främsta rummet, jag menar det är tredje gången jag var gravid, jag kände (väldigt naivt vet jag nu) att jag fixar detta, att bli gravid är svårt men när jag väl är gravid så flyter det på. Tji fick jag!

Och man känner ju exakt den där ensamheten som alla skriver om när man googlar. Och nu när jag är den här hemskare erfarenheten rikare så blir jag förbannad, varför är det såhär? Det borde pratas mer om detta!

Vaknade lördagen den 22 april kl. 04.30 av att jag var kissnödig, hade dagen innan haft några rosa flytningar och av det hunnit bli nervös och nojig trots att jag hade det så under de första tre månaderna med graviditet 1 med Edward i magen. Men jag hade mensvärk nu också och det är jag osäker på om jag hade då. Dumt nog skriver man ju inte ner och dokumenterar sina graviditeter eller åtminstone gör inte jag det, vilket man saknar ibland i sådana här stunder.

När jag reser mig upp ur sängen så rinner det blod längs med benen, precis så som man hört ibland eller läst i skräckhistorier på typ familjeliv (vilket man ju vet att man INTE borde googla på när man är orolig), jag känner likt ett sånt där skolboksexempel att det instinktivt känns fel i vecka 12, jag borde inte blöda rött blod. Jag fattar ändå att jag borde åka in akut till Danderyds sjukhus men är ändå så pass "artig" att jag inte vill åka in oanmäld, för jag tänker konstigt nog att det kan ju finnas de som har det värre och jag vill inte åka in och ockupera en plats om det inte är allvarligt även om jag nu är inställd på att det nog lutar åt missfall. Hade i min noja dagen innan googlat fram att det finns en chans att man kan få en blödning då moderkakan tar över näringstillförseln från gulekroppen men den infon kändes lite väl hoppfullt att klamra sig fast vid det här laget... Jag ringer gynakuten men kopplas vidare till sjukvårdsupplysningen. Jag berättar snyftande (för ja, tårarna har runnit oavbrutet sedan jag vaknade och såg att jag blödde) om att jag blöder, och hon i luren är ganska nollställd men säger att jag lika gärna kan åka in. Micke är nyvaken och blir genast orolig när han ser vårt nerblodade badrumsgolv även om han försöker vara positiv och påminner mig om att det inte behöver innebära nåt. Jag hoppar av nån anledning in i duschen och vill fräscha till mig innan jag åker, sen slänger jag snabbt på mig första bästa kläderna som ligger framme. Jag och Micke säger bara snabbt att det är bäst att han stannar hemma med barnen, som fortfarande sover så gott, han hinner nog egentligen inte reagera med att säga nåt annat för jag insisterar på att jag bara vill åka in snabbt. Jag hoppar in i bilen och åker in, ringer på vägen min fantastiska mamma som jag vet har mobilen på nattduksbordet, och vaknar o svarar på 2 signaler med klarvaken röst och jag berättar allt för henne o gråter om vartannat men försöker tänka positivt. Vi bestämmer att jag ska höra av mig när jag vet mer, men skulle det vara så att det är missfall så vill jag att de ska komma och vara hemma hos oss som stöd. Jag håller mig fokuserad, parkerar bilen vid barnakuten, betalar parkeringen och börjar irra runt efter "hus 13" som jag sett en skylt om på väg in är Gynakuten. Förbannar mig när jag irrar runt att jag inte vet var den ligger, vet var förlossningen är, BB-hotell, barnmorskemottagningen hus 15 (där jag var i tisdags och fick världens gulligaste barnmorska) men hus 13?!

Känner när jag går runt att det börjar rinna blod, precis som nån av de första mensdagarna, när man suttit en längre stund för att sedan resa sig och känner hur det börjar rinna. Det är kyligt men ändå en fin vårmorgon, den 22 april 2017, ett datum jag nu hatar. Himlen är verkligen oskyldigt blå. Hur kan det vara en så fin morgon den här dagen? Knopparna på träden har just börjat slå ut, märker det för första gången den här våren just denna morgon.

När jag tillslut i mitt svaga sinne hittar huset så trycker jag på alla knappar jag kommer åt, hjärnan fungerar knappt och jag kan knappt förstå att läsa skyltar pga oro o upprördhet. Ingen dörr öppnas, och jag ser ingen människa nånstans.

En taxi rullade in mot BB, en sköterska mötte min ledsna tårfyllda blick från ett fönster inne på barnakuten som jag passerade i min letan men i övrigt har jag inte sett någon.

Når jag väl hittat fram och står utanför entrén till hus 13, ambulansingången, i väntan på att nån ska dyka upp så känner jag hur magen vänder sig nästan ut och in och plötsligt känner jag hur det liksom automatiskt trycks ut en klump, utan att jag gjort någonting aktivt själv i processen. Står bara still just nu. Instinktivt tittar jag ändå ned i trosorna (trots att jag nu av den känslan fattar att nu gick det fel och nu är jag helt inställd på att det är ett missfall) och ser då något som liknar ett fruktansvärt blodigt ihoprullat tarmpaket i geléform. Tårarna börjar rinna o jag går ändå några steg mot en dörr som öppnas av en snäll barnmorska som vänligt tittar på mig och undrar hur läget är. Jag har då fullt upp med att hålla upp ett par vid det här laget totalt nedblodade svarta jeans med mina händer som nu har blivit blodiga och jag gissar på att jag ser ut som att jag varit med i ett slagsmål eller nåt då jag i förvirran även troligtvis tagit mig för pannan och gråtit.

Proffsig och vänlig som hon är (minns ej ansiktet på henne) så släpper hon in mig, säger inte mycket men håller vänligt om mig och leder mig in, och innan jag vet ordet av det är det typ 3 barnmorskor och en läkare med världens snällaste röst och utseende som jag tror hette Paula fått in mig till ett undersökningsrum och upp på en brits. Allt sker snabbt och känns så chockartat. Men känner mig väl omhändertagen av dessa kloka snälla förtroendeingivande kvinnor. Minns att jag tyckte att de var så snälla som tvättade mig med varmt vatten så att jag slapp vara blodig på ben och händer. Och det kändes skönt att det bara var kvinnor. Läkaren konstaterade snabbt genom ett ultraljud att det var ett "konstaterat missfall" vilket nu i all oro kändes ok att bara få ett besked. Samtidigt som jag känner att det är drägligt, det är hemskt men jag överlever så krockar känslorna och jag känner som att jag faller igenom mig själv, jag kan lika gärna tyna bort. Vad är poängen med detta? Varför hände det här? Vad ska jag lära av den här enbart hemska upplevelsen?

För det här är hemskt, mycket hemskare kan det faktiskt inte bli. Jag kommer aldrig vara mer tom än just nu. Jag känner under hela tiden hur det rinner blod ur mig och att hon under undersökningen får anstränga sig för att över huvudtaget kunna utföra undersökningen med instrument och ultraljud. I ett så skört och fruktansvärt trasigt läge känner jag hur rösten försvinner, jag kan inte längre tala med min vanliga röst, den blir svag och nästan viskande. Men i alla tårar som tyst, tyst faller från mig under hela tiden uppskattar jag ändå de snälla barnmorskor och undersköterskor som tvättar mig, torkar upp, ger mig papper och klappar om mig, så känner jag att jag vill vara noggrann med att tacka dem, tack för att ni torkar av mig, tack va snällt. Känns konstigt nog viktigt i den stunden.

Minns inte riktigt vad som händer sedan men får sjukhuskläder pga att mina egna är helt nedblodade. Byxorna kan jag bara glömma att ens kunna ha kvar men min grå t-shirt är bara blodig nedtill och jag känner att jag inte vill släppa den ifrån mig, den vill jag ha kvar på mig, under den vita sjukhusskjortan. Som om jag varit i ett krig, vilket det ärligt känns som att jag har, så känner jag att jag vill att det ska synas, de som ser mig ska se vilken fight jag försökt klara av och vinna. Men förkrossat nog tvingat inse mig besegrad av.

Alla mina tillhörigheter läggs i påsar som läggs i fotänden på min sängbrits när jag rullas ut i vad som liknar en hall med andra sängar. En säng har tillslutna draperier runtom sig och hon som ligger där ligger blixtstilla i fosterställnig hela tiden som jag är där, jag undrar vad som hänt henne medan allt fler kvinnor börjar komma in, alla med blödningar hör jag och fulla av oro, de flesta kommer själva, en med vad jag gissar på är en syster, några kan knappt svenska.

Känns väldigt dystert, så många kvinnor. Hör av en snäll barnmorska som ställer sig hos mig när hon passerar mig och ser mina knäpptysta tårar att jag är den 6:e kvinnan bara denna natt att komma in och ha fått missfall, varav en var i vecka 19! Hon berättar att hennes dotter är jämnårig med mig, har inga barn ännu och har haft 5 missfall, hon berättar hur hon som både mamma och barnmorska känner sig extremt maktlös när hon varit med sin dotter och inte kunnat hjälpa henne. "Det är inte ditt fel" "Du har inte gjort något" "Din kropp gör rätt som hanterar det såhär, du får inte vara arg på din kropp nu" orden betyder inte mycket där och då men sjunker in under de närmaste timmarna och jag märker hur tröstande och rätt de träffat för jo, konstigt nog anklagar jag mig själv allt mer ju mer klockan tickar, hade jag kunnat gjort något annorlunda? Och jo jag känner faktiskt en ilska mot min kropp, varför stötte den ut det som var min bebis, varför kunde den inte hållit den kvar? Det spelar ingen roll att jag rent logiskt förstår att fostret antagligen inte var levnadsdugligt, jag blir ändå både arg, ledsen och anklagande mot mig själv och i princip världen, vad har jag gjort för att förtjäna detta?! Jag går helt enkelt i den klassiska känslofällan som jag gissar på drabbar de flesta som fått ett missfall.

Allt eftersom tiden går får jag mer o mer en ogillande känsla kring ordet missfall, konstaterat missfall, drabbats av missfall, känns som om jag inte gillar hur man säger det, det känns fel, förminskande och missvisande "få missfall". Det är ju nåt som slits ifrån en, inget man får. Det tas, utan att man är förberedd och utan att man gett sin tillåtelse. Förlust av sin efterlängtade bebis. Jag vet att det ännu inte är en bebis men ändå, i vecka 12 som jag bara hann komma till så kunde den suga på tummen, blunda, märka lägesförändringar etc. Alla sådana saker dras plötsligt till mitt minne, allt jag läst att han/hon kan. Vilket gör att jag fortsätter mitt tysta gråtande. Vad var det förresten, en pojke eller flicka? Var i alla gigantiska klumpar och blodpölar fanns mitt lilla foster/min lilla bebis? Var det ingen som var intresserad att i all den röran försöka hitta honom/henne. Gör man inte det? Jag hade velat se. Det är det som dessutom blir den kvarstående minnesbilden, vad var allt det där, den där sörjan av stora blodklumpar? Förväntas man veta att det ska se ut så, för jag blev i alla fall helt chockad av den bilden. Hade väntat mig en massa blod och sen en klump som motsvarade fostret och en som motsvarade moderkakan men detta var så mycket mer vilket gjorde det hela traumatiskt. Denna gelésörja. Hade jag haft tid och sinnet med mig hade jag velat ta i det och undersöka det, hitta mitt foster. Kanske sjukt men varför studeras det inte mer? Och vill man inte veta om jag gjort något som kan ha påverkat graviditeten till ett missfall? Man borde forska på det, eller görs det redan? Jag fick inget frågeformulär om ifall jag ätit nåt, stressat mycket under tiden som nygravid etc? Antar att man inte vill skuldbelägga kvinnor men jag känner mig inte nöjd med att personalen bara direkt sa "du har inte gjort nåt fel", det vet ju inte de om de inte frågat mig något om mitt leverne som gravid. Eller så får de säga att missfall i dessa tidiga månader ofta är genetiskt kopplade, och inget man rår över, det är naturens sätt att sålla men jag blev överraskad att jag upplevde det som att man varken studerade det som kom ut eller frågade om hur jag levt.

För om det inte forskas mycket på att minska missfall eller lära sig mer om det så borde det göras det. En ny hjärtefråga för mig.

När jag lämnas ensam igen i hallen så känner jag att jag blir väldigt praktisk, börjar tänka på studierna och mailar mina lärare och labbassistenter, lägger upp en svart bild på instagram att jag fått ett missfall i vecka 12, vill informera folk, känner ett starkt behov av att jag inte vill vara ensam med detta. Klockan är nu 06.30 på lördagsmorgonen. Blir glad när min svägerska sms:ar att hon läst på instagram om vad som hänt, känns skönt med en kontakt på andra sidan mobilen. Tror jag ringer mamma ganska omgående också och gråter ut. Mamma börjar gråta också, hon har haft missfall och utomkvedshavandeskap och förlorade dessutom min storebror i vecka 29 direkt efter förlossningen år 1979 så hon är fruktansvärt erfaren i förlustsmärtan. Hon säger att hon och pappa ska bara äta frukost sen ska de hoppa in i bilen och åka upp mot oss i Vaxholm. Det känns skönt. Konstigt nog känner jag inte för att ringa min älskade Micke, han & barnen kan gott sova, han kan ändå inte göra nåt, tänker jag. Vill inte ringa och berätta om missfallet för det blir så verkligt då...

Så länge jag ligger ned så rinner det inte nåt blod men jag känner det som att jag blir väldigt kissnödig med jämna mellanrum, får liksom ont i magen och trycker på larmknappen som hänger i en lampa ovanför mig. Den hänger ganska högt upp och då jag knappt har några krafter kvar så känner jag att den hänger precis på gränsen inom vad jag kan orka anstränga mig för sträcka mig och nå den.

Men lyckas ändå larma och får då hjälp av en väldigt snäll undersköterska att med droppställning och allt ta mig till en toalett. När jag väl reser mig så börjar jag blöda väldigt mycket igen, det bara rinner efter mig, och väl på toaletten så kommer det en massa mer "klumpar" och blod. Vet inte om det är att jag likt en tvångstanke måste titta ned i toaletten och se vad som kommer ur mig som är det som får mig att bli svimfärdig eller om det är all blodförlust som orsakar det, troligtvis är det ju bådeoch. Jag får hjälp att lägga mig ned på toalettgolvet. Och det kommer in flera sköterskor för att hjälpa mig tillbaka till sängen som nu rullats intill toaletten.

Ringer så småningom Micke, men det är jobbigt, det är som att det blir på riktigt när jag berättar för honom. Han blir nog chockad och ledsen. Minns inte vad vi säger förutom att jag gråter hela tiden. Min älskade Micke, önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna och ha honom liggandes bredvid mig i sängen.

Än vet jag inte riktigt när jag ska få åka hem men tror länge att jag nog ska få åka så fort jag blöder lite mindre, vilket jag tror jag ska göra väldigt snart. Kanske får åka hem vid kl 10-11, därför tycker jag inte det är viktigt att Micke kommer in. Men toalettprocesduren upprepas ännu en gång och jag hör sedan att läkaren låter orolig när hon pratar med sköterskorna "hon får inte gå på toaletten... hon förlorar för mycket blod, hon kan inte fortsätta ha det såhär... ring och kolla med operation... hon har redan förlorat över 1 liter..."

Oj operation?! Är jag så dålig tänker jag... En ny läkare, en man i typ 35-års åldern som just börjat sitt pass och tagit över efter Paula kommer och berättar för mig om "skrapning". Nåt jag knappt hört talas om tidigare och tycker låter lite läskigt, frågar vad det är "Det är när man går in och mekaniskt ser till att det inte finns några rester kvar i livmodern, det är som en liten dammsugare som man suger rent med..." Mekaniskt? Dammsugare? Inga trevliga ord i samband med min livmoder. De säger att det går snabbt, på 10 min. Tror först att det kommer göras i ett undersökningsrum men så är inte fallet, ska bara bli undersökt igen. Av den nya läkaren. Han lägger en hand på min axel och säger "jag förstår hur det känns", blir irriterad och tänker att han i bästa fall kan ha en fru som drabbats av missfall men det är ändå en sån felsägning på så många sätt att jag inte orkar ta till mig det. Märker hur den fantastiska sköterskan bredvid mig sneglar mot honom som om hon tänkt samma sak som jag, hon ser mina tårar som återigen rinner tyst nedför mina kinder när jag återigen ligger i gynstolen igen och säger "jag stannar här hos dig", hon klappar mig på armen o axeln och torkar bort några tårar och där o då är jag så glad att hon finns där bredvid mig. Läkaren konstaterar att jag behöver upp på operation och snabbt kommer fler sjuksköterskor in och tar av mina smycken och nagellack och min blodiga t-shirt och bh och jag får en sjukhusskjorta med knäppning bak istället.

Börjar känna mig väldigt trött på att vara i en så utsatt situation hela tiden, och skickas runt, vill bara hem nu.

Rullas iväg upp till operationssalen, åker hiss och rullas i korridorer, minns att det är samma operationssal som åtminstone Louise kom till världen i genom kejsarsnitt, det känns väldigt jobbigt. Personalen där pratar precis som om det vore en vanlig vardag, vilket det är, för dem men inte för mig. Det gör mig både ledsen och lite otrygg. Känner mig inte tillräckligt informerad om vad som väntar. Gynakut-personalen rapporterar över och lämnar sedan mig, vilket känns ledsamt, de har ju varit min trygghet hela den hör hemska förmiddagen.

Inne i operationssalen går allt väldigt fort, alla gör sitt jobb och presenterar sig kort, namn och titlar som helt går mig över huvudet för jag är inte närvarande, jag har fullt upp med att hålla tillbaka tårarna, känns mig rädd, liten och utlämnad. Nålar sticks in i mina armar, diverse läkemedel som jag trots mitt intresse inte riktigt uppfattar. Känner hur jag börjar tyna bort, som om jag kommer svimma igen och säger det till de som är omkring mig, allt börjar flimra för ögonen, jag blir kallsvettig. Känner för en stund att jag inte orkar mer, kan lika gärna bara tyna bort, så känner jag i den utsatta, ensamma stunden, Får frågan "epidural eller sövas?", blir chockad, trodde det var en kort procedur på 10 min som inte kräver någotdera. Ingen har förberett mig på detta. Känner att jag inte orkar mer, fick spinal vid mina 2 kejsarsnitt som gav mig mina 2 perfekta barn och vill inte att den här hemska stunden ska påminna mig om de vackraste stunderna i mitt liv så väljer därför att sövas, slippa vara med för en stund. "Ok" svarar de och sen sätts ena masken efter den andra över mitt ansikte, "lustgas" säger de. Har aldrig använt det tidigare just pga kejsarsnitt vid mina 2 förlossningar, och jag andas fel säger en röst "andas normalt" "andas ordentligt" säger en röst men jag känner att jag inte kan andas alls, det tar emot och jag känner mig återigen ledsen, får syrgas tror jag i en ny mask, den känns inte bättre. Nåt sprutas in i en kanyl i handen.

Tror jag somnar sedan.

Vaknar av ett bebisgråt och fattar först inte var jag är eller vad som har hänt. Men ganska snart förstår jag att nej, jag är inte här p.g.a. att jag just blivit mamma för tredje gången, Micke är inte här och det är inte min bebis som gråter. Det är en sorglig känsla då jag legat här på uppvaket tidigare men då fylld med glädje, att jag & Micke fått tillbringa vår allra första timme här med våra två barn, 2010 och 2014 i väntan på att spinalen från kejsarsnittet ska släppa. Men nu ligger jag här ensam och har just förlorat det som skulle bli eller redan var vår tredje bebis.

Under den här tiden sitter Micke och oroar sig på avdelning 14 i väntan på att jag ska komma dit men det vet jag inte om förrän jag tillslut frågar en sköterska ifall jag kan få låna en telefon och ringa honom, i och med att min väska med mobilen i är kvar på gynakuten. Man vaknar till ganska snabbt, och känner sig ganska naken och utlämnad utan mobil eller andra egna grejer. Ligger mest och väntar på att personal ska komma till mig så att jag kan fråga och få information om saker och ting, t.ex. hur länge jag måste ligga här, vilken avdelning ska jag till sen, kommer jag komma hem ikväll? Olika sköterskor kommer då och då; frågar hur jag mår och tar blodtryck. Förstår att frågan ställs i all välmening men för mig känns det ändå som världens dummaste fråga. Tårarna rinner vissa av gångerna då de frågar. Ringer då jag får låna telefonen både mamma & Micke. Känns skönt och tryggt då jag får reda på att Micke är här på sjukhuset och sitter och väntar på mig. Kommer tillslut upp på avdelning 14 och där sitter min älskling. Vi pratar, han har med sig lösgodis men jag blir tillsagd av en sköterska att jag inte får äta nånting ännu. Känns som att jag håller på att svälta ihjäl vid det här laget, man blir ju inte direkt starkare och piggare utan dryck och mat. Vill komma hem, börjar bli orolig över att jag måste stanna här över natten. Här blir jag ju inte piggare, mår ju bättre av att komma hem till mig familj än att ligga här och stirra upp i taket, det skulle ju bara få mig ännu mer deprimerad. Larmar och ber om att få gå på toaletten, en sköterska frågar om jag verkligen känner att jag klarar det, känner mig väldigt svag men gissar på att det nog är viktigt att jag visar att jag är hyfsat pigg ifall de ska släppa hem mig ikväll, för jo klockan är nog redan typ 15-16 vid det här laget. Klockan fortsätter gå trots att livet stannat av för mig. Får gå upp på toaletten intill salen jag ligger på, där det för övrigt ligger 3 andra men som verkar vara där av olika anledningar en verkar vara i 60-års åldern till exempel. Det känns som att jag knappt kommer klara det men jag vill så gärna dels för att jag de facto ÄR kissnödig och sen för att jag vill hem idag. men väl inne på toaletten svimmar jag när jag kissat klart och när jag öppnar ögonen står där 3 sjuksköterskor, 2 som håller upp mina ben och en som är vid mitt huvud. Är så slut så att jag inte ens orkar bli generad över att jag svimmat, något som jag annars tycker är lite jobbigt o av nån anledning lite pinsamt, vet inte varför men gissar på att man inte vill vara "till besvär" liksom. Micke ser orolig ut när de hjälper mig tillbaka till sängen och säger att jag blöda sjukt mycket när jag gick iväg, det liksom droppade efter mig och jag är blekare än typ lakanen, mina läppar är helt vita, Känner mig deppig, hatar att vara svag och inte må bra och nu mår jag verkligen skit både psykiskt och fysiskt.

Mamma o pappa kommer sen o byter av Micke, Micke åker hem till barnen och mamma o pappa kommer till mig. Det känns väldigt skönt och tryggt. Med hjälp av dem lyckas jag tillslut ändå övertala sjuksköterskan på avdelning att jag ska få åka hem under kvällen, att hag återhämtar mig bättre hemma med föräldrar, make o barn hellre än att ligga o stirra upp i ett sjukhustak, trots blodbrist. Efter mycket om och men så rullar mamma o pappa mig ut från Danderyds sjukhus i en rullstol och vi åker hem i en väldigt fin aprilkväll när knopparna verkade börja slå ut. 

Hemsk dag. 

Tänk vad kvinnor ska behöva uppleva. 

Louise, min dotter var orolig när jag kom hem, Edward sov redan, han blev lugn av att bara höra att jag var på väg hem och somnade tydligen omedelbart då medan hon var väldigt på mig och oroade sig och pekade på mina blåmärken på händer och armveck efter alla infarter o blodprov som tagits. Lilla älskade dotter, trots att hon är så liten så känns det som att hon förstår så mycket och hon är så klok. Hoppas hon aldrig behöver uppleva missfall och om hon mot förmodan måste göra det så hoppas jag att jag kan vara ett någorlunda bra stöd för henne i all livets jävlighet, i så fall kan jag ändå se nån slags mening med denna överjävligt hemska upplevelse.

Ja, livet är tufft ibland, bara att inse, är väl en del av att varavuxen, vuxen kvinna...

Publicerar detta nu utan att ha läst igenom detta inlägg i sin helhet, det är för jobbigt (fortfarande, en månad senare) så ursäkta eventuella stavfel

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag och Edward hade en mysig eftermiddag igår nere i hamnen i Vaxholm efter mötet med logopeden (han kan inte säga R än). Vi pt glass på bästa stället "Glass på hörnet"😍 och sen var vi förbi mysigaste leksaksaffären "Lilla handelsboden" (vilka små guldkorn det finns i lilla Vaxholm egentligen, det slår mig mer och mer👌🏻) och köpte en 1-års present inför lördag då vi ska fira barnens kusin Freya❤️❤️❤️
Och vilket väder det var! Hoppas sommaren kommer på riktigt nu!

Likes

Comments

Kollade Ellos bland det första jag gjorde för att äntligen få deras söta mor- & dotter kollektion, sååå fin!

Beställde den blåvit-randiga tröjan till både mig och Louise, likaså den söta blå klänningen med citroner på, samt leggings till Louise och sandaler till mig:)

Likes

Comments

Ett märke som jag verkligen fått upp ögonen för är Kenzo. Älskar deras tigertryck på tröjor och skulle älska ha kunna matcha en cerise tröja med Louise😍 Även mobilskalen går ju inte av för hackor. Såg nyligen att Kenzos barnkollektion säljs på Babyshop och för oss vuxna så får vi spana in Kenzo på bl.a. Jackie👍🏻

Likes

Comments

Det går i ett nu i dessa "oxveckor" i januari/februari. Läser just nu växtfysiologi, vilket innebär heldagar med föreläsningar på förmiddagarna och labb på eftermiddagarna.
Hoppas så att nästa kurs blir lite lugnare...

Likes

Comments

Från alltid så vackra och stiliga Emilia de Porets hem, både hon och hennes hem är en stor inspiration för mig, jag menar; kolla bara, allt är så perfekt och snyggt👌🏻Fastnade speciellt för väggen med Hermés-scarfar på😍

Emila de Poret twwp

Likes

Comments

Nu har vintern verkligen kommit, inte helt fel för nu kan jag ju äntligen använda min fina halsduk från SoftGoat som jag köpte som en födelsedagspresent till mig själv i början på december. Har även kittat upp mig den senaste tiden och hittat den perfekta vintermössan från Jackie & fyndat en svart fin ullkappa från Esprit & stövletter från H&M på mellandagsrean👍🏻

Likes

Comments

Så var det plötsligt 2017, tänk så snabbt tiden går. Nyårsafton spenderades likt de senaste åren i lugn och ro tillsammans med familjen hemma. Rätt mysigt att vi bestämt att vi helst spenderar just nyårsafton själva hemma, vi åt en otroligt god middag med hummer och sedan lite sorbet till efterrätt. Barnen fick välja egen festmåltid. Edward kämpade tappert med att försöka vara vaken ända till tolvslaget men somnade någongång efter 23 medan Louise slog ihop sina blå redan efter 21. Jag och min älskling skålade in det nya året innan vi gick och lade oss.
Tror att 2017 kommer bli ett fantastiskt år, känns som så❤️

Idag väntar bio här i Vaxholm med barnen och min älskade svägerska/barnens faster, ska bli mysigt!

Likes

Comments

Dagen har redan börjat trots att det är jullov för hela slanten. För den 29 december är en mycket speciell dag, då för 6 år sedan blev vi föräldrar till världens finaste son, Edward.
Så nu är vi redan igång och bygger ihop innehållet i paketen. Lego!
Nu ska det firas hela långa dagen!❤️🎈🎂

Likes

Comments