View tracker

I somras bodde jag i en van och jobbade dubbelskift på ett kafé och en restaurang i Whangamata. Det är en liten kuststad på Coromandels östkust. Stranden är helt fantastisk och det kryllar av surfare. Man kan ju tro att jag lärde mig surfa under de två månaderna jag jobbade hör men tyvärr testade jag bara en gång.

Eftersom man inte kan parkera och campa hur man vill i Nya Zeeland var det lite jobbigt att hitta någon stans att vara över natten. Ibland parkerade på vänners uppfarter, men oftast bodde vi på en camping i bushen lite utanför Whangamata.

Där fanns det vattenfall, massor av insekter och andra djur. Sandflugorna var mest jobbiga. En gång ramlade en vandrande pinne ner på mig från ett träd och jag skrek som ett barn. Vet inte varför jag har sån insektsfobi? En vandrande pinne liksom. Ville ha en sån som husdjur när jag var åtta år.

På natten kunde vi höra possumarna (vad är possum i plural på svenska?) skrika och fräsa och när de klättrade runt uppe i träden ramlade det alltid ner pinnar på taket. Det var alltid kolsvart så fort solen gick ner och lite läskigt ibland, men jag vande mig ändå till slut.

En gång gjorde jag pannkakor och då kändes van-livet väldigt bra.

Men en annan gång regnade det så mycket att jag inte kunde åka till jobbet. Då var det inte lika kul.

Hur hamnade vi i Whangamata då, av alla små städer man kan åka till? Jo, världens bästa Karin var här för två år sedan, och hon bestämde sig för att spontant boka en resa tillbaka för att kunna vara med på en födelsedagsfest. Jag följde med henne dit, fick träffa hennes vänner och blev erbjuden två jobb, vilket kändes jättebra. Så Whangamata it was.

Efter ett par veckor kom Ebba också dit! Jag är så himla glad för det, för trots att vi delat samma lilla hytt och seglat runt världen i över sex månader blev vi vänner på ett helt annat sätt efter denna resa. Ebba vad bra du är

Scout är den gulligaste lilla hund jag träffat på södra jordklotet och jag kan inte prata om Whangamata utan att nämna henne, mest för att hon är med på minst 50% av alla bilder haha. Hon följer med Noods överallt och är alltid superglad att se en, även om man bara varit borta i fem minuter

Noods äger en surf shop och en gång tog Andy med oss ut på en SUP

Mest hängde vi på beach access 4 när jag har paus mellan jobben. Så gött att nästan bo på en strand

En gång parkerade vi här för natten, och solnedgången var så fin. Vi hade en Aloe Vera som vi alltid lyckades glömma på taket när vi körde iväg. Den dog till slut, men det är en annan historia.

Solnedgången kvällen innan var dock ingenting mot detta.

Magisk soluppgång. Inga problem att vakna kl fem för sånt här

En annan kväll stod vi här och lagade middag på stranden. Jag gillar verkligen känslan av att ha allt man äger och behöver med sig hela tiden.

Min sista vecka i Whanga bodde jag hemma hos Cassie och Noods tillsammans med Ebba. Scout fyllde 3/21 år och vi firade såklart

Det var rätt mycket häng och öl utanför surf shopen. Här är en eftermiddag innan vi åkte ut till Donut Island

Scout skulle med såklart!

Ett tag satt hon med mig och Ebba i kajaken men hon kände sig nog tryggare med Noods på paddle boarden

Donut Island var skitcoolt!!!

En fin himmel och Ebba som hälsar på mig på jobbet

Hundhäng och öl utan för shopen. Mm saknar detta

Cassie gjorde min sista sixfortsix cappuccino, extra frothy som jag gillar det och hur god som helst. Gott kaffe var verkligen underskattat av mig innan jag började jobba här

Min sista lediga dag innan jag slutade jobba åkte Ebba, Scout och jag till Octopus Bay. Whangamata var ett himla fint ställe att spendera sommaren på och jag önskar jag kunde åkt dit igen innan jag åker hem. Förhoppningsvis kommer jag dit tills nästa sommar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 52 readers

Likes

Comments

View tracker

För ett tag sen såg jag en bild från stranden Anawhata. Det såg så fint ut och jag kände att dit vill jag åka innan jag lämnar NZ. Så vi samlade ihop ett gäng och åkte dit.

Isabelle kände sig väldigt redo

Anawhata är en strand på västkusten. Bara en timma bort från stan finns det massor av bushwalks och stränder som är helt fantastiska. Bland det bästa med Auckland skulle jag nog säga.

Planen var att vi skulle vandra upp till toppen av berget i bakgrunden

Hoppade över bäckar för att ta oss dit

Väldigt bra strand kände jag

Vi hade lite problem med att hitta stigen upp till toppen. Till slut hittade vi något som förvisso var en stig men som var rätt igenvuxen som man kan se på bilden. Vi kämpade oss igenom den en bra bit, och vi som inte hade långbyxor skar upp benen på cutty grass och andra taggiga buskar. Jag blev attackerad av en Avondale spindel och den som känner för att googla det kan ju göra det och föreställa sig hur det kändes. Ugh.

Passade på att ta lite bilder när stigen faktiskt var en stig.

Här är en piwakawaka som jag tyckte var gullig

Efter kanske en halvtimmes kämpande insåg vi att stigen nog inte skulle ta oss till toppen så vi vände och gick tillbaka till stranden.

Tänk vad glad man kan bli av havet och lite sand

Vi började gå tillbaka mot bilen men så mötte vi Anna och Sam som hade åkt dit för att försöka hitta oss

De hade börjat bygga en T-Rex i sanden och detta blev snabbt ett seriöst projekt som alla involverades i.

Jag älskar kreativiteten och alla aktiviteter vi hittar på i detta lilla gäng.

Stacey tog en sån bra bild på Darcy när han blir uppäten

Och voilà, här är han klar!! Vi blev så sjukt nöjda!

Stolta! Go team 🐉🐊

Solen började gå ner och ljuset började bli guldigt och fint

Vackra Anna

Vi vandrade tillbaka upp till parkeringen men stannade för att njuta av detta en stund. Om man tittar riktigt noga kan man se vår T-Rex

Ett par gruppbilder var vi såklart tvungna att ta.. Himla fin och bra lördag.

  • 136 readers

Likes

Comments

View tracker

New Chums Beach blev tydligen framröstad som en av världens vackraste stränder för ett tag sen. Vissa säger att den är hemlig men kan inte riktigt hålla med eftersom de flesta vet om den. Det som skulle vara hemligt med den är att den ligger gömd i en vik och man måste gå genom bushen en halvtimma för att komma dit. Dessutom måste man pricka in tidvattnet rätt.

Vi gick upp väldigt tidigt för att vara där till soluppgången.

Det var så himla fint redan innan vi kom dit

Darcy var trött och inte lika taggad som jag

Han la sig ner för att sova lite

Älskade ljuset och färgerna. Det var så stilla, inget spår av mänskligheten utan oss två, och vi hade hela stranden för oss själva i fyra timmar eftersom det var högvatten. Jag la mig och sov en stund också faktiskt.

Önskar man kunde ha en helt egen strand så här lite oftare.

Skatter som jag hittade

När vi började gå därifrån kom flera andra dit. Kändes som om vi hade haft väldigt tur den där morgonen. På vägen tillbaka klättrade vi upp på ett berg för att se utsikten. Coromandel är verkligen ett bra ställe att vara på.

Och det var New Chums Beach det.

  • 137 readers

Likes

Comments

Detta kommer nog bli långt för det är en hel vecka komprimerat i ett inlägg... Hursomhelst.

I slutet av mars åkte jag och Darcy norrut. Vi hade fixat en del med vanen och hade nya kuddar och gardiner osv, vilket var väldigt spännande för en katt.

Första stopp var Warkworth Cement Works. Här tillverkade man cement i över 40 år men slutade i slutet av 20-talet på grund av dålig ekonomi. Ruinerna finns forfarande kvar och det har bildats en sjö där man brukade gräva ut allt material. Där kunde man bada!

På parkeringen träffade vi en kvinna som hade fått sina nycklar stulna. Vi lovade att hålla koll på hennes bil medan hon försökte ordna upp det.

Det slutade med att vi lånade ut kuddar och filtar och spenderade kvällen med henne och hennes familj för de var tvungna att vänta på en låssmed. Det var faktiskt förvånansvärt roligt. Vi åt massa chokladägg och tittade på hennes yngsta son som hade världens sockerkick och bara sprang runt. Till slut kom låssmeden och de kom in i sin bil. Vi kramades hejdå och Darcy och jag hoppade in i vanen. Började prata om hur gott det hade varit med lite vin och precis då knackar kvinnan på fönstret och ger oss en flaska vin och massa mat för att hon tyckte vi hade varit så snälla.

En stund senare kommer hon tillbaka igen med mer mat och säger att hon hade fått tillbaka nycklarna. Att någons autistiska son hade fått med sig dem tidigare under dagen och att allt var frid och fröjd igen. Hon var helt övertygad om att det var karma och att hon fick tillbaka dem för att hon gav oss all mat. Samtidigt som hon säger det börjar någon skjuta fyrverkerier en bit bort. En väldigt speciell kväll.

Vi vaknade upp tidigt och det var fortfarande morgondimma ute. Åt frukost och sen körde vi till Goat Island, ett marinreservat som är känt för sin snorkling.

Det var fullt med folk

Tyvärr kunde man inte se längre än cirka tre meter... Hängde iallafall där hela dagen och plockade snäckor och slipade glasbitar och annat fint. Darcy hittade en plugg till mitt öra som någon måste tappat i havet. Precis min storlek vilket var kul. Sen åkte vi mot Mangawhai för kvällen.

Det var mörkt när vi kom fram så vi lagade mat lite snabbt och gick och la oss. Men morgonen var helt fantastisk. Jag vaknade upp innan solen och gick och satte mig för att se den gå upp.

Åkte och badade/lagade lunch i Mangawhai Heads innan vi åkte norrut igen. Det var en ganska tuff dag för såna kan man ju ha ibland. Så jag tog inga kort förrän vi kom till vattenfallet i Kerikeri, Rainbow Falls

Det var så vackert så man kunde inte låta bli att bli glad

Här är jag jättetrött efter att ha sovit alldeles för lite. Ett av de få tillfällen när det inte finns nåt värre sätt att resa på än i en van.

Men kan ändå sakna dessa frukostar ibland.

Allt kändes mycket bättre efter att jag fick ta en dusch i ett vattenfall

Vi åkte till Matauri Bay för att bada och väntade på att Shannon skulle höra av sig. Shannon är en gammal vän till Darcy och vi sprang in i henne kvällen innan vi lämnade Auckland. Hon sa att hon bodde i Kerikeri nu, hade en häst och erbjöd oss att följa med ut och rida. Min inte hästtjej blev så glaaad.

Till slut ringde hon och utsikten på väg till hennes var amazing.

Jag trodde vi skulle ta en lugn tur och bara rida runt lite eftersom hon bara hade en häst och vi var tre pers. Men Darcy och jag fick låna varsin ponny. Min hette Diamond och Darcys hette Stanley. Vi blev ett helt gäng och vi tog en helt galen galopp över ängarna runt Kerikeri. Det var så himla kul och jag skrattade rakt ut. Jag var sjukt imponerad av Darcy som inte ridit på 20 år men som bara höll i sig och följde med.

Shannon var så energisk och glad och bra!! Hon pratade sin son och deras djur som alla hette John Deere efter ett företag som tillverkar traktorer och som var sonens favorit. Vi kände oss väldigt välkomna och det var skönt att vara i ett riktigt hem och dricka te och ha en dusch.

Väldigt glad över att ha lärt känna henne! Vi hängde hela dagen efter tills hon började jobba på eftermiddagen. Då åkte vi mot västkusten.

Här är sanddynerna i Opononi. Jag tyckte det var väldigt fint och önskade att vi kunde stanna ett tag. Men vi hade tyvärr lite bråttom till en utflyttningsfest i Auckland så det var en del i Northland vi inte hann med, som den mest norra delen till exempel. Det gör inte så mycket dock för det innebär ju bara att jag får åka tillbaka en annan gång!

Vi stannade för att se Tane Mahuta iallafall. Det är det största Kauriträdet i Nya Zeeland och var bra mycket större än på bilden. Man tror att det är över 2000 år.

Vi sov på en camping på västkusten innan vi körde tillbaka mot Auckland. Passade på att hälsa på Darcys moster och hennes man, tog en fika på ett kafé och spelade kinaschack innan vi kom hem igen.

Northland var väldigt bra! Shannon och ridningen var helt klart det bästa och jag hoppas att jag kan åka tillbaka snart.

  • 157 readers

Likes

Comments

Jag hade en väldigt bra helg! Vet inte om det är för att jag åker hem så himla snart, men det känns som om något har ändrats och jag kan inte få nog av Auckland och alla fina människor jag har haft turen att träffa här.

Brittany kom hem till oss och körde in oss till stan. Hon har ett speciellt sätt att se på en som gör att man känner sig varm och älskad. Önskar att alla hade en Brittany i sitt liv.

Vi åkte till Albert park och där var den en stor protest på gång för legalisering av medicinsk marijuana. Det kan man ju ha blandade åsikter om och det känns som om detta var något som inte hade kunnat hända i Sverige. Hursomhelst så var det en intressant protest som kändes väldigt Nya Zeeländsk på ett sätt.

Det var soligt och varmt och man kan knappt tro att det är sen höst här.

Albert Park är en av mina favoritparker här I Auckland. Träden är stora och gamla och det är en väldigt lugn plats för att vara mitt i city.

Det var runt 1000 pers där och till och med jag träffade folk jag kände. Det är då man känner sig hemma i en stad tror jag. När man spontant kan springa in i någon utan att bestämma i förväg.

Vi träffade Ashlee och Jacob och deras gulliga Leilo

Hon var bara en valp och det pussigaste jag sett

Jag hade lagat pumpasoppa och wow alltså, jag fattar inte att jag knappt ätit pumpa innan i mitt liv. Pumpa är gott, speciellt i soppform.

Sen kom Annelies dit! Vi blev vänner ganska nyss och det är jag jätteglad för.

Vi kände att det blev lite kallt och att det var dags att gå

Så här magiskt fin var himlen när vi åkte hem för att hämta mer soppa. Vi skulle på middag nämligen.

Hemma hos Sian och Audrey! Det var gott och väldigt trevligt. Familjemiddag med vänner en lördagkväll är sånt som borde hända oftare. Varför ska man alltid ses runt 8-9 och inte tidigare liksom?

Vi drack vin och jag fick ~*känsla*~ och kände att jag ville ut och dansa. Tur att några redan skulle till Upbeats så det var bara att hänga på.

Men först en gruppbild. Här har vi, från vänster: två franska couchsurfers (har glömt era namn, pardon) Sian, jag, Darcy och på golvet Brittany, Audrey och Annelies.

Vi gjorde oss redo

Jag tyckte att Sian och Audrey var så himla fina så jag tog massa bilder. Älskar när det verkligen syns på ett kort hur mycket några tycker om varandra.

Trots några mindre incidenter var det en väldigt lyckad kväll. Somnade runt fem hemma hos Annelies och så väckte hon oss fyra timmar senare med bagels och apelsinjuice. Nu längtar jag tills nästa helg hihi

  • 158 readers

Likes

Comments

Jag var så löjligt taggad på valskådningen! Jag åkte på morgonen runt tiotiden. Jag hoppades på att se 100 valar av alla möjliga sorter haha. När jag kom dit berättade de dock att just nu var det bara en kaskelot som simmade omkring i området.

I cirka 45 minuter såg det ut så här. Guiderna pratade lite då om valfakta och om albatrosser och sälar och helt ärligt började jag känna att det skulle vart typiskt mig om valen bestämde att inte dyka upp just när vi var ute.

Såg en albatross springa på vattnet medan vi väntade.

Och två sälar som värmde sig i solen.

Men så till slut dök han upp! Tydligen var de nästan säkra på att det var en hane eftersom honorna stannar med sina kalvar i varmare vatten, i Söderhavet till exempel.

Kaskeloter är världens största tandade djur och de kan dyka ner i upp emot en timma för att leta efter mat. De äter allt från småfisk till haj och jättebläckfisk och kan simma ner upp till tre kilometer för att jaga.

Anledningen till att valar trivs så bra här är tack vare Kaikoura Canyon som ligger bara några hundratals meter utanför kusten. Den är tusentals meter djup och det verkar valar gilla.

Under 1800-talet bosatte sig européer här för att börja jaga valar. Som tur är upphörde det på 20-talet och sen dess har valturismen bara vuxit.

Det var så coolt. Han var så stor! Han låg och andades i kanske fem minuter innan han gjorde sig redo för ett nytt dyk.

Så dök han ner igen. Vackra varelse

Eftersom han inte skulle dyka upp igen förrän cirka en timma till körde vi närmare kusten. Tittade ut genom fönstret och fick se detta. Kommer lägga upp 134738846 delfinbilder nu för ingen kan få för mycket delfiner i sitt liv.

💙🐬💙🐬💙🐬

Och så fick vi se några solvarma goda sälar ligga och lata sig

Kände mig väldigt glad denna dag

  • 173 readers

Likes

Comments

Kaikoura är en liten kuststad på Sydöns östkust och jag hade hört att det var stället att åka till om man vill se valar. Eftersom valar är mitt bästa djur, mest knölval, så var det sjävklart att jag skulle åka dit!

Nästan allt handlade om marin turism där, och det fanns valskulpturer och målningar och sälstatyer och allt möjligt. Som ett cykelställ till exempel.

Lite valfenor här och där

Jag tyckte det var så himla fint

Jag hade bokat en valskådartur dagen efter och jag höll på att bli förkyld, så första dagen gjorde jag inte så mycket. Gick till stranden och såg delfiner vilket gjorde mig glad.

Sen gick jag till en annan del av staden och såg en säl som chillade i solen. Kände att Kaikoura var ett bra ställe att vara på.

  • 173 readers

Likes

Comments

Jag kände att jag kan ju inte åka till Nya Zeeland utan att besöka Hobbiton. Så någon gång i februari när jag för en gång skull hade två dagar ledigt i rad åkte jag, Darcy och Ebba på en liten roadtrip.

Det var inte alls som jag trodde det skulle vara. Har faktiskt blandade känslor och på ett sätt önskar jag nästan att jag inte åkte dit. Hursomhelst. Det fanns en jättemysig trädgård och några var anställda att bara odla mat och solrosor och pumpor och sånt som får det att se drömmigt och Fylke-aktigt ut. Ett sånt jobb hade jag nog gillat.

Lite här och var fanns det hobbithålor

Ebba och jag önskade att vi kunde flytta in

Tydligen hade trädgårdsmästarna tävling varje år om vem som kunde odla största pumpan. Som sagt, verkar vara ett bra jobb.

Tydligen var de oerhört ambitiösa att få det att se ut som boken beskrev det. Till exempel planterade de äppleträd, tog av varenda löv och limmade dit plommonlöv istället. Allt bara för att grenarna på ett riktigt plommonträd var för högt upp för ett hobbitbarn att klättra upp i och gunga med benen, som det beskrevs i boken. Detta för en två sekunders scen eller något liknande.

Och här har vi det!! Bag End. Kändes inte lika bra som jag trodde det skulle göra, eftersom det var minst 50 andra turister som jag stod och knödde med. Men det är väl så det är antar jag.

Det fanns hobbithålor i olika storlekar. Denna hade passat oss perfekt.

Min favorit!

Tänk vad fint det hade varit om alla hobbitar fortfarande hade varit där

Här bor Sam och Rosie!

I slutet fick vi ta en öl på the Green Dragon. Den var jättegod och vi fick sitta ner och slappna av och inte stå i kö med 1000 andra turister för att ta kort på allt. Det var därför jag inte gillade det så mycket. Och det blev ännu värre när de ropade på oss efter tio minuter att det var dags att åka därifrån. Hade hellre suttit och druckit öl en timma än att stå och vänta. Men men, ibland blir det så.

Men all tid spenderad med Ebba är bra tid, då jag har egentligen inget att klaga på

  • 251 readers

Likes

Comments

För ungefär en månad sen kom Darcys syster Rachael hem till Nya Zeeland. Hon frågade oss om vi ville göra Tongariro crossing med henne innan hon åkte tillbaka till London och det var klart att vi ville det. Enligt Google skulle det ta tre och en halv timme att köra till Taupo, som är närmsta riktiga staden, men eftersom vi reste runt i en gammal van från 92 så tog det snarare fem timmar. Väl i Taupo var vi sjukt hungriga. Rachael och Darcy var väldigt entusiastiska över att ha hot chips sandwiches till middag, speciellt när jag sa att jag inte visste vad det var. Det är precis som det låter. Pommes frites på toast med ketchup...

Tongariro National Park ligger nästan precis i mitten av Nordön. Vi gick upp vid sextiden för att köra lite till innan vi kom till parkeringen där tracken börjar.

Det var här de spelade in alla Mt Doom scener från Sagan om ringen! Egentligen heter berget Mt Ngauruhoe men det är ju svårare att komma ihåg så Mt Doom får gå bra.

Jag fick verkligen en surrealistisk känsla av att inte befinna mig på jorden. Kändes som om jag var på en annan planet.

Det var så himla himla kallt där uppe! Jag hade på mig sju lager av tröjor men frös ändå.

Eftersom det fortfarande var sommarvärme så länge man inte befann sig på alpina höjder hade jag inte skaffat någon mössa än. Men!! Bara några dagar tidigare fick jag denna ank/kycklingmössa (väldigt omdebatterat vilken slags fågel det är) på en fest och den hade till och med vantar. Hade blandade känslor över att behöva ha på mig den men minst två personer skrattade så det var nog lyckat ändå.

Det var så sjukt jobbigt dock. Min kondition är sämre än på länge och det fanns inget jag tyckte mindre om än att vandra uppåt just då. Helt knallröd av ansträngning haha. Här har vi en välförtjänt paus och äter müeslibars.

Vad är det här för ställe liksom? Jag är så glad att jag inte hade kollat upp det så noga innan, det blev mycket häftigare så

Sen såg vi detta fina!!

Tog massa kort såklart

Sanslöst vackertttt

En väldigt efterlängtad lunch

Rök från marken gjorde det också.

Jag blev så himla glad att jag fick umgås mer med Rachael. Väldigt bra att gå och vandra tillsammans för att lära känna varandra. Så länge man går på platt mark eller nedåt. Inte uppåt. Inte om man är jag iallafall.

Sen körde jag tillbaka till Taupo medan Darcy och Rachael sov som små grisar. Tongariro får 10/10 i naturupplevelse! Och jag som till en början nästan funderat på att inte göra den. Tack Rachael för att du fick det att hända.

  • 254 readers

Likes

Comments

Nämen! Vet inte riktigt vad jag ska känna men blev övertalad att skaffa blogg av Josefine. Har ju faktiskt en hel del bilder från Nya Zeeland att lägga ut så why not. Börjar med ett väldigt fint minne från Mangawhai. Det var liksom innan jag riktigt kände några här, men så blev vi medbjudna upp till denna magiska lilla kuststad för att hänga med vänner en helg och inte göra mycket mer än att ha det gott.

Jag, Brittany, Craig och Darcy kom dit först. Craigs familj äger ett sånt himla fint hus där uppe, och hans mamma verkade dela mitt intresse för gamla kläder för hon hade ett helt rum fyllt med gamla vintageklänningar och maskeradhattar. Jag och Brittany, som precis hade träffats, blev som tokiga och provade säkert 10 olika klänningar var innan vi bestämde oss för att ta massa kort.

Väldigt kul att vara helt blommig, spetsig och romantiskt. Inte ofta man får vara det ju

"We look like fairies in the flowers" sa Brittany till mig och vi blev vänner så snabbt som man bara kan bli om man hittar en garderob med bortglömda skatter som man får leka hur mycket man vill med.

Här är då en outfit jag önskar att jag alltid kunde bära. Komplett med Burmeskatt, matchande lampskärm, liljor och ormbunke.

Älskade denna klänningen

Och började älska denna tjejen

Tog några extremt bra gruppbilder.

Nummer 3 är helt klart bäst. Tänk det är ju inte klokt nu när jag ser tillbaka hur bra det känns att ha dessa människor i mitt liv.

Sara, Brittany och Bianca 💛

Och så stranden uppe vid Mangawhai Heads.
På skylten när man åker in i den lilla staden står det Magical Mangawhai. Jag kan inte mer än att hålla med.

Sommarens första dopp. Åå vad bra.

  • 256 readers

Likes

Comments