Efter Killian föddes så var jag så lycklig. Mitt var helt perfekt. Jag hade min man och vår efterlängtade son.

Jag minns att jag stod i duschen några dagar efter att vi kom hem från sjukhuset och då slog det mig. Jag fick tillbaka blickar på tiden på sjukhuset, fick "tänk om" tankar, magen gjorde ont, ångesten och tyngden visade sig.

Jag hade varnat Matthew innan att man kunde bli deprimerad efter en förlossning speciellt om man inte har sin familj i samma land men jag hade inte hört om postpartum anxiety. Jag hade också sagt till han vad han skulle göra om det skulle hända. Släpa ut mig och få mig att göra saker.

Inte nog med att jag var hög på hormoner, jag grät så mycket hela tiden. Kunde komma på Killian och sen känna hur jag bara ville gråta under täcket som ett litet barn för att jag älskade honom så mycket. Jag fick ett vykort från min barnmorska Kim och bölade som ett litet barn. Tror inte Matthew sett mig gråta så mycket som då haha.
Men några dagar efter förlossningen pratade jag med Mamma och då berättade jag tillslut att jag mådde dåligt och jag bara grät och grät. På sjukhuset var jag på autopilot från att de satte igång mig så när vi kom hem så kom chocken. Vad hände egentligen? och sen såklart alla "tänk om" tankar. Tänk om Killian inte fått igång andningen? Tänk om han hade dött? Tänk om det hade varit värre än vad som hände? Tänk om hans hjärtslag sjunker och så vet jag inte om det för jag har inte den där jäkla monitorn hemma? Tänk om han dör av plötslig spädbarnsdöd? Jag hade seriöst tusen tänk om tankar varje dag.

Jag stannade i sovrummet hela tiden, jag åt och sov där. Enda gångerna jag lämnade sovrummet var när jag behövde gå på toa eller duscha.
Jag vägrade låta någon annan hålla Killian, jag kände mig inte ens trygg när Matthew höll honom, hans egna Pappa. Utan jag behövde ha honom i mina armar dygnet runt för att kunna slappna av, för så länge han var i mina armar så hade jag koll på honom.

Jag kunde inte planera in något utan att få ångest. Vi hade planerat att gå ut och äta frukost med hans föräldrar en dag och då kändw jag i flera dagar hur den ångesten bara byggdes upp. Jag ville veta hur länge vi skylle vara borta, "fyra timmar kanske". Nja vi var borta en hel dag och jag var så obekväm hela dagen och ville bara hem. Men efteråt kändes det bra att kunna säga att jag hade spenderat en hel dag out and about istället för att vara i sovrummet. Matthew fick med mig på en promenad också men jag hade för ont för att kunna gå länge.

En av barnmorskorna, Jennie, ringde en vecka efter förlossningen bara för att kolla läget. Jag hade fått feber som inte försvann så de ville att jag skulle komma in på kontroll dagen efter.
Jag fick träffa Miranda och hon frågade hur det var med mig och självklart började jag gråta. Hon förklarade då för mig att jag hade postpartum anxiety och ville att jag skulle prata med en psykolog.

Jag tog kontakt med en psykolog som specialiserade sig inom det området men tyckte inte att det kändes bra. Istället tyckte jag att tiden började läka alla sår. Sakta men säkert började jag röra mig ut från sovrummet och ut till vardagsrummet. Jag minns hur min mamma sa "Johanna du måste gå ut, Killian behöver frisk luft" så jag började gå ut och gå en tI'm me varje dag.

Sex veckor efter förlossningen hade jag min efterkontroll. Jag fick träffa Kim som jag pratade med om hur jag mådde och bad henne förklara för mig vad som hände under förlossningen, varför och vad som kunnat hända. Det hjälpte mig så mycket, för jag hade mest frågor efter allt.Jag fick veta att Killian fastade på vägen ut och hans huvud trycktes mot min bäcken så det blev "bone on bone" för oss. I och med det så kom han inte ut med huvudet rakt utan på snedden och därför tog det extra lång tid. Att de bajsar i magen händer och det kan vara farligt men jag fick ut honom i tid så han klarade sig bra. Att få höra henne säga "Killian is healthy today because of all that work you did that weekend, it's all because of you" kändes så bra. Jag behövde få höra det, jag behövde få höra att jag gjorde precis det jag skulle och att det inte var mitt fel. Att han hamnade på neontalen var bara för att hålla extra koll och för att hans blodsocker sjönk men som JAG fick upp igen genom att jag var envis och skulle amma oavsett tid på dygnet när han kunde fått ersättning istället. Att få höra att det var tack vare mig som Killian klarade sig så bra. Nu kanske hon sa så bara för att få mig att må bättre men det fungerade och jag väljer att tro på det.

Jag bokade en ny tid med en kurator men kände att jag inte behövde träffa henne egentligen. Jag gick på tre samtal sen tyckte jag att det räckte haha men det var inte för att komma undan det jag kände uran tiden läkte såren, i alla fall de största. Om det är något jag har lärt mig så är det att vara ärlig mot mig själv om hur jag känner så jag förklarade för Matthew att skulle ångesten ta över så skulle jag säga till direkt och också ta hjälp utav en kurator igen men Jag har gått från att vara instängd i rummet till att jag planerar allt möjligt. Jag lyckades planera en midsommarfest där det kom över 20 personer utan att känna en enorm ångest och alla fick hålla honom (vilket var lite jobbigt men både Killian och jag överlevde), istället så planerar jag inför nästa fest som blir en kräftskiva!

Det finns så mycket som spelar roll när sånt här händer. Det var en ny upplevelse fär mig, att föda barn, att föda barn i ett nytt land, att inte ha min familj på plats, att inte få vara med min son direkt. Allt blev så intensivt direkt och det blev för mycket helt enkelt, för mycket för mitt huvud att ta in och jag är en sån person som känner alla känslor extra mycket, bryr mig och överanalyserar allt så det blev lite annorlunda än vad jag föreställt mig hur det skulle vara när Killian kom till världen.

Nu ser jag mig som en mama bear och Killian är min cub. Jag kommer alltid oroa mig inför saker och ting men jag försöker att inte låta rädslor ta över utan att leva för stunden och njuta av allt som mammalivet ger. Även om jag fortfarande har "tänk om" tankar så får de mig att fokusera på nuet, de tankarna gör så att jag tar vara på allt mer istället. Jag har fått världens snällaste och mest perfekta son. Jag njuter av varje sekund med honom och klagar inte ens de få gånger han skriker. Ibland blir inte saker som man tänkt sig men då får man ta en annan omväg bara.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Killian fick ju som sagt åka upp direkt till neontalen nästan direkt och Matthew gick med honom medan jag själv låg och blev lite sydd. Jag sprack jättelite och tydligen fick jag veta några veckor senare att min spricka inte var rak haha utan sprack som en blixt typ och därför ville inte mina stygn lossna. Anyway, jag minns att allt jag tänkt på under förlossningen var vatten. Jag hade inte fått äta eller dricka på ca 15 timmar och med allt krystande och flåsande var jag bra törstig. Så fort Killian kom ut frågade jag om jag fick dricka och till min lycka sa de ja. Jag som ÄLSKAR vatten har nog aldrig smakat så gott vatten som den stunden!

Matthew skickade massa videon på Killian och vi smsade hela tiden medan jag var tvungen att stanna först två timmar i sängen medan epiduralen försvann plus en extra timme då jag hade svårt att gå och var svimfärdig efter de två första timmarna. Vet inte vad jag hade gjort utan sköterskorna som tog han om mig hela tiden, så underbara!
Jag passade på att ringa min mamma och syster (tror jag) för att uppdatera dem om allt.
Även om jag hade velat vara med Killian direkt så var det så skönt att få några timmar själv för mig att vila och återhämta mig lite. Det var en sån välbehövlig sömn jag fick. Jag pumpade lite mjölk som sköterskorna gick upp med till Killian och Matthew matade honom. Inte nog med att jag fick några timmar för mig själv så tyckte jag också att det var helt underbart att Matthew fick spendera de första timmarna själv med Killian och för de två att lära känna varandra. Matthew som var så orolig hela graviditeten att han inte skulle få hålla Killian när han föddes haha.

Tillslut hämtade sköterskorna en rullstol och rullade upp mig till Killian och Matthew. Äntligen fick jag se och vara med mitt lilla hjärta. Han andades mycket bättre men hade lågt blodsocker så han fick stanna på neontalen i två dagar även fast jag lyckades få upp hans blodsocker genom att amma honom hela tiden.
Han hade massa sladdar på sig och den där jäkla skärmen som pep hela tiden gav mig hundra hjärtattacker när hans hjärtslag sjönk för den var inställd på premisar och inte på en fullgången bebis vars hjärtslag sjönk lite när han sov djupt. Jag överdriver inte när jag säger att jag låg och stirra på den skärmen i två dagar.

På natten sov Matthew och jag i vårt rum och jag ställde in alarm var tredje timme för att gå upp och mata Killian. Dedication från min sida haha men fan så trött jag var.

Dagen efter förlossning vart jag utskriven och innan fick jag träffa Kim som jag gav en lång och stor kram till och sen var det dags för mig att duscha. Japp jag hade inte duschat bort allt från förlossningen, var fortfarande gul/brun från Killians bajs haha. Att säga att jag kände mig som en ny människa efter duschen är ett understatement. På vägen upp till neontalen  fick jag träffa den första sköterskan jag hade. Gav henne en stor kram innan jag gick upp till Killian.
Matthews föräldrar kom och hälsade på och fick träffa honom också en stund.
Vi hade en soffa och en fåtölj och jag fick typ två timmars sömn den natten.

Killian vart utskriven på måndagen, två dagar efter han föddes. ÄNTLIGEN försvann alla hans sladdar och ÄNTLIGEN skulle vi få åka hem till vår egna säng. Vi träffade läkaren en stund som gick igenom allt med oss och samma sak med sköterskan som hade hand om Killian. Gav henne också en kram haha.  Om det är några jag har fått mer respekt för idag så är det sköterskor. Jag har så mycket tacksamhet mot dem, för att de tog hand om mig under och efter förlossningen men också för att de tog hand om Killian och fick mig verkligen att känna mig trygg i deras händer. De gör så mycket, mer än någon annan och bryr sig verkligen om det de gör. De är guld värda!

När vi kom hem var vi helt slut, fysiskt och psykiskt var vi helt borta haha men inte hade vi tid att vila för nu var det Killian som bestämde över oss, men trots att jag var överlycklig att jag äntligen hade min Killian i mina armar så smög sig chocken och ångesten fram istället...

Min lilla alien med alla sina sladdar. Gud så mitt hjärta krossades när jag fick se honom så😭

Likes

Comments

i tisdags var det 4th of July vilket betyder USA's nationaldag och raketer i mängder. Vi tog det lugnt hela dagen, åt middag med Matthews föräldrar och på kvällen när Killian hade somnat gjorde vi s'mores (grillad marshmallow som man lägger på en liknande variant av Digestive med en bit choklad emellan). Sjukt gott men så himla sött och onyttigt.
Killian lyckades sova trots raketer under dagen och när solen gick ner lät det som en krigszon. Fick huvudvärk och de slutade inte förän klockan ett på natten 😴
Förutom ljudet från raketerna så tycker jag att det är så kul och bra hur amerikanare firar USA's födelsedag. Tycker vi svenskar borde göra likadant för här är det i alla fall en stor högtid.

I måndags fick vi hem vår license plate holder som Matthew hade beställt till mig från Sverige💙💛 Jag måste lära mig att köra nu men måste dubbelkolla om jag ens får övningsköra innan jag har fått mitt work permit🤔

Hur som helst nu ligger Killian bredvid mig och sover. Brukar lägga honom klockan 20 och så sover han oftast genom hela natten. Ibland vaknar antingen jag eller han till för lite mat. Jag kan verkligen inte få nog utav honom. Försökte flytta mig några cm ifrån honom så vi inte ligger på varandra och lilla hjärtat följde efter i sömnen❤ Världens mysigaste bebis och han är min❤

Likes

Comments

Klockan var mellan 01 och 02 när Miranda kom in för att göra en kontroll då Killians hjärtslag hade sjunkit en stund när jag låg på sidan. Det var jättekonstigt för han gjorde det flera gånger när jag låg på sidan.

Hon berättade att jag var 10 cm öppen och att det var dags för mig att krysta och jag fattade ingenting. Jag visste ju knappt hur man krystade och eftersom jag hade epidural så kände jag inte ens när jag gjorde det. De fick berätta för mig varje gång jag skulle krysta och jag lyckades få min hjärna och kropp att samarbeta trots att jag inte visste vad jag gjorde haha.
Samtidigt som jag krystade så hörde jag hur kvinnan i rummet bredvid bara skrek och det var inte ett skrik som att hon födde barn utan hon skrek som om hon blev jagad med en kniv haha, så vi valde att spela musik för att få bort hennes skrik.
Minns att samtidigt som jag krystade sa "God she needs to shut up!!". Ville bara gå dit och banka på hennes dörr haha.

Jag hade en kateter i mig och det var SÅ skönt att inte ens behöva känna sig kissnödig var femte minut som jag känt mig genom hela graviditeten. Vad som sög mest var att jag inte fick dricka vatten utan bara fick äta isbitar, som tur var isbitar min största craving så jag tyckte bara att det var bra tills jag upptäckte att isbitarna var mer som krossad is och knappt innehöll vatten, jag var så törstig!!
Efter varje gång jag krystade åt jag två isbitar för att sen börja krysta igen. Vi testade olika positioner men den bästa och bekvämaste för mig var att ligga ner medan en sköterska och Matthew höll ett varsitt ben och tryckte dem bakåt mot magen typ.
Efter att ha krystat i tre timmar utan att något hände så hämtade Miranda en läkare eftersom de var tvungna att göra det när det tagit så lång tid. Då märkte de att Killian hade bajsat i magen och det börjat sippra ut.

Läkaren kände efter och gjorde en kontroll och fy vad det gjorde ont, han möblera typ om mitt underliv, jag var till och med tvungen att hålla i handtagen i sängen för att han gjorde det med sån kraft haha. Han började prata om sugklocka och kejsarsnitt vilket gjorde mig rädd eftersom jag verkligen inte ville att något av de två alternativen skulle hända och jag ville verkligen inte att han skulle utföra det på mig med sina aggressiva händer haha!
De bad mig krysta en sista gång och bad mig ta i allt vad jag kunde för att se om något hände och då jäklar tog jag i och då kunde de se att saker började hända. Jag hade liksom svårt att få ner Killian genom bäckenet och det var ben mot ben, d.v.s. hans huvud låg och tryckte mot sidan av mitt bäcken tror jag vilket gjorde att han fastnade.
Så nu blev det mer intensivare för mig och i och med att jag tog i så mycket började jag spy. Min nya krystrutin blev andas, krysta, andas, krysta, andas, krysta/spy under varje krystvärk.

Min första sköterska som jag hade berättade tidigare under dagen för mig innan hon slutade sitt skift att om bebisen skulle bajsa i magen så tar de oftast ner neo teamet för att vara på säkra sidan så Miranda ringde ner dem och de var beredda när det närmade sig.

Trots epiduralen så började jag känna smärtan när jag väl fick ner Killian i genom bäckenet och helvete vad ont det gjorde. Epiduralen gjorde sig inte påmind då utan nu kände jag vad som hände. Vid sju så kom nya barnmorskan in när Mirandas skift slutade och det var Kim som tog över (yay). Då var krystvärkarna så intensiva att jag knappt kunde andas lugnt som jag kunnat göra tidigare utan nu var det en sån där snabb andning genom det hela och jag ville krysta hela tiden även innan krystvärkarna hade nått sin topp. Jag började bli utmattad i kroppen och i huvudet och började gråta för att jag hade så ont och inte orkade mer och Kim var så bra just då och tvingade mig kolla henne i ögonen och krysta. Hon pushade verkligen mig in i det sista precis som jag behövde. Jag minns hur min hjärna inte orkade och jag skrek och grät att jag inte orkade mer och vägrade fortsätta och en sekund senare skrek jag att jag ville krysta haha.

Jag kände en enorm smärta och något som brände och trodde då att huvudet var ute men nej, så långt hade jag inte kommit. Jag fortsatte krysta och såg hur massa personer kom in i rummet och förberedde Killians ankomst både i min säng och sedan för neontalens apparater. Hela tiden trodde jag att huvudet var ute men de sa att det inte var det, och jag tyckte att alla ljög för mig haha. Men de ville inte berätta för mig att en del av huvudet var ute men eftersom han hade fastnat så tog det ännu längre tid eftersom hans huvud sträcktes ut.

Jag kände hur det var världens tryck och sedan att det bara släpptes och klockan 07.28 föddes vår Killian. Hela han var brun och hela jag blev brun från allt han hade bajsat stackaren. Tanken var att Matthew skulle klippa navelsträngen men eftersom Killian hade bajsat så la de honom lite snabbt på mitt bröst, klippte navelsträngen och sedan tog neo teamet över. Jag hade fortfarande värkar. Jag som hade hört att smärtan skulle försvinna så fort bebisen var ute men nej, det är en lögn, man känner fortfarande smärta.
Killian grät inte så jag började gråta och var helt förtvivlad över att han inte grät medan alla försökte lugna mig och sa att han mådde bra, neo teamet visade mig hur han öppnade sina ögon men det var inte tillräckligt för mig, jag ville höra han gråta. Jag tyckte att alla bara ljög för mig haha, något som de uppe på neo pratade om efteråt och skrattade åt mig som hela tiden sa gång på gång "why are yoy lying" "everyone is just lying to me".

Kim började massera min mage för att få ut moderkakan och fy satan så ont det gjorde, jag kollade upp mot henne och sa "What are you doing?!" och hon svarade "I'm giving you a stomach massage" och jag svarade argt "Massage?! That's not a massage, it's painful and a massage is supposed to feel good". Ytterligare något som alla skrattade åt mig för haha.

De la Killian igen på mitt bröst lite snabbt och jag kunde höra all vätska i lungorna på honom när han andades. Herregud mitt hjärta gick sönder. Jag gav tillbaka honom till sköterskan och sa "please fix him" Och så såg jag hur de rullade ut honom och hur Matthew gick med honom. Nej nu kommer tårarna samtidigt som jag skriver det här, minns det som igår och har bilden framför mig hur jag såg de lämna rummet...


Likes

Comments

Varje dag upptäcker jag något nytt med Killian. Han har börjat greppa saker lite smått och igår kollade jag bort i en minut och sedan ser jag hur han tagit sina små handdukar och leker med dem. Mitt hjärta smälter varje gång, jag kommer aldrig få nog utav honom!

Likes

Comments

God morgon!
Här är klockan över 06.30 och jag har varit vaken sen 04 när Killian ville äta.
Han sover så sött bredvid mig, älskar verkligen att ha honom bredvid när vi sover och myser på morgonen.

Igår ringde barnmorskorna och sa att de hade en öppning för mig att komma in och sätta in en spiral. Hade egentligen en tid idag men åkte dit igår istället. Tyvärr gick det inte som det skulle, istället låg jag där i smärta så nu är livrädd för att göra det. Jag ska tillbaka om en månad igen (om de inte får en öppning tidigare) för ett nytt försök.

På vägen hem köpte vi med oss lunch till Matthew som jobbade i närheten och Killian fick vara en stund med sin pappa på jobbet. Passande nog hade Killian en body där ser stod "father and son" Och "construction co" med någon traktor eller liknande.

Äntligen är det fredag. Matthews mamma kommer över idag och ska passa Killian så jag kan städa, laga mat och vika kläder.
Sen ikväll har vi bjudit över en del vänner till Matthew för middag och catching up.

Nej nu vaknar Killian så nu blir det blöjbyte!

Likes

Comments

Även fast jag har varit mamma i hela två månader nu så känns det ändå konstigt att Killian en dag kommer kalla mig mamma. Minns första gången jag sa "min son" när jag pratade i telefon med försäkringsbolaget, gud så konstigt det kändes. Jag har förstått att jag är mamma och han är min son, men att bli kallad mamma känns så stort och overkligt.

Jag kallar liksom min mamma för mamma och nu har vi samma roll, det känns så konstigt. Jag måste ändå säga att jag tycker jag än så länge gör ett bra jobb med att vara mamma till Killian men jag är så långt ifrån nivån där min mamma och min syster är. De har satt en sån hög standard för mig att jag bara kan önska att bli hälften så bra mamma som de är. Jag ser verkligen upp till dem och de är så bra förebilder för hur en mamma ska vara. Nu är det upp till mig att visa vad jag kan och även fast Killian är min son så kommer det ta ett tag tills jag känner att jag har förtjänat titeln "mamma

Det är jättekul att min mamma, min syster och jag delar samma roll nu. Vi står varandra så nära, vi pratar varje dag i telefon och de är de första jag ringer eller smsar när jag har en fråga, vilket är typ varje dag haha!


Likes

Comments

Här i USA fokuserar de mycket på preventative care och när jag var på mitt sista besök hos barnmorskorna när jag var i vecka 40 så bad de mig boka in ett ultraljud och en vanlig kontroll för veckan efter om min kropp inte skulle sätta igång förlossningen innan. Ultraljudet var för att kolla hur mycket fostervatten jag hade i magen. Tydligen är det något som är standard här. Sagt och gjort så bokade vi in till fredagen därpå den 21/4.

Fredagen kom jag var i vecka 40 plus 4 dagar, jag hade inga känningar på att jag skulle föda anytime soon och jag sa till Matthew att vi skulle ta med våra väskor vi hade packat för oss tre till sjukhuset ifall de skulle sätta igång mig. Den dagen hade jag först ultraljud klockan 09,15 och sedan hade jag en vanlig kontroll planerad in på eftermiddagen hos barnmorskorna. Vi hade planerat att först gå på ultraljudet och sedan åka iväg och utföra ärenden innan nästa kontroll på sjukhuset.

Hur som helst, vi åkte till sjukhuset för att göra ultraljudet som var på en annan avdelning än där barnmorskorna var. Vi fick se Killian och de kollade så att allt såg bra ut vilket det gjorde och sedan började de mäta hur mycket fostervatten jag hade i magen. De förklarade att jag skulle ha minst 5 cm för att bli godkänd och jag skämtade med kvinnan som utförde ultraljudet och sa att hon får gärna ta bort en eller två cm så jag kunde få bli igångsatt. Men som man säger "be careful of what you wish for". Kvinnan sa "Well you might be induced today" och genast då fick jag ont i magen haha. Det visade sig att jag hade 3.5 cm vilket var för lågt speciellt eftersom jag redan gått över tiden.
De bad oss ta med ett papper och sedan gå ner till barnmorskorna för att prata med dem.

Vi gick ner och fick gå in i ett av deras undersökningsrum och det visade sig att det var Miranda som var on call den dagen (yay) och sköterskan kollade blodtrycket på mig och sedan sa hon "Miranda will come in and then get the process started". Och jag fattade ingenting, det var ingen som sa till mig att det var bestämt att jag skulle bli igångsatt så sköterskan fick förklara då att jo jag skulle bli igångsatt.
Under tiden jag väntade på Miranda så smsade jag min mamma och mina systrar och höll de uppdaterade.
Miranda kom in och förklarade allt i detaljer på vad som skulle hända och alla olika steg, hon var så bra på att lugna mig och jag kände mig så trygg.

Igångsättningen började med att jag skulle få en "ballong" in i livmodern som skulle fyllas med någon sorts vatten. Matthew fick äran och spruta in vattnet i ballongen haha, stackarn, men han gjorde ett bra jobb och jag minns hur allt spändes till och jag började svettas och kände mig svimfärdig.
Vi hade kopplat upp mitt och Killians hjärtljud och helt plötsligt hör och ser vi hur hans värden sjönk ordentligt, läskigt lågt sjönk det så vi tre höll andan där en stund och allt jag tänkte på var hur jag nu förmodligen skulle bli skickad på snitt direkt. Det visade sig att monitorn hade kopplat upp min puls eller hjärtslag och det var alltså inte Killians värden som hade gått ner.
Vi tre tog oss tiden att samla oss lite eftersom till och med Miranda blev orolig där en stund.
Jag tog på mig byxorna och stoppade i slangen från ballongen och sedan gick vi över till förlossningsavdelningen. Tyvärr hade de inget rum städat så vi fick vänta någon timme i deras undersökningssal för de som kommer in på akuta kontroller. Vi fick träffa vår sköterska som skulle vara med oss hela tiden och sedan kände jag hur värkarna började komma. Jag skrev hela tiden med min mamma och systrar emellan värkarna och fy så ont det gjorde men jag kunde andas igenom dem utan problem. Miranda förklarade att klockan 17 skulle vi ta ut ballongen om den inte hade kommit ut av sig själv. något som hon inte trodde skulle hända.
Efter ett tag gick jag på toa (vi hade ätit stark mat kvällen innan haha så allt jag ville göra var att gå på toa) och då kom ballongen ut. Klockan var då runt 13 har jag för mig så ballongen hade bara varit i mig i 2 timmar. Miranda kom tillbaka och vart förvånad över hur fort det gick.
Värkarna avtog och jag hoppades på att det skulle vara över haha men det var bara början...
Matthew hade gått till bilen för att hämta all vår packning och när han kom tillbaka så var det dags för oss att få gå till vårt rum.

Nästa steg blev att bestämma vad nästa metod skulle bli, ctyotec eller dropp. Jag sa till Miranda att jag gör det hon tycker var bäst så vi testade först med en halv dos av ctyotec som inte ens gav mig värkar. Vi testade att gå en gång i halvtimmen men inget fungerade.
Några timmar senare blev det dropp istället och då jäklar kom värkarna som världens käftsmäll. Fan så ont det gjorde.

Jag låg med värkar i flera timmar och från att ballongen hade kommit ut var jag 4 cm öppen. Matthews mamma kom till sjukhuset och var där med oss.
Jag passade på att gå på toa igen haha och då sjönk Killians hjärtljud ganska mycket, han tyckte inte om det helt enkelt så Miranda kom in för att kolla till lite.
Värkarna gjorde mer och mer ont, jag försökte andas igenom dem och mot kvällen så kunde jag inte ta det mer, jag hade testat att bada men det gjorde fortfarande lika ont och tillslut gav jag upp och bad om epidural när jag knappt kunde andas och fick krama om handtagen på sängen varje gång värkarna kom. Jag fick bara vila i två tre minuter mellan värkarna. Det visade sig att jag bara var öppen 5 cm och jag vägrade gå utan epidural i 5 cm till när den här smärtan jag kände bara tagit mig från 4 cm till 5 cm.

Tillslut vid midnatt kom narkosläkaren in som var jättesnäll och eftersom han tog bort min smärta så var han min favorit under förlossningen haha. Jag som har varit livrädd för nålar i ryggen hade svårt att slappna av men Matthew stod framför mig så jag kunde luta mig mot honom och Miranda förklarade hela tiden vad som hände och guida mig igenom det. Jag bad läkaren stoppa in nålen emellan värkarna eftersom de gjorde så ont var jag rädd att jag skulle förstöra det hela.
Det var nog bland det jobbigaste, att behöva sitta 100% stilla under tiden man går igenom världens värsta smärta, det var tortyr men tillslut började epiduralen verka och jag var på jättebra humör igen och skämtade och pratade med alla.
Miranda sa till oss att försöka sova tills det var dags. Tyvärr hade jag svårt att somna för jag låg och lyssna på Killians hjärtslag och kunde inte slappna av, jag var så orolig.
Hans hjärtslag sjönk igen och då kom Miranda in klockan 02 för ytterligare en kontroll och det visade sig att jag var 10 cm öppen. Jag hade inte ens känt några värkar alls och tänkte "fan jag har inte fått sova något".
Så nu var det dags att börja krysta...
















Likes

Comments

Förra helgen hade ju jag min midsommarfest. Vi vart runt 20 stycken och det var så lyckat.
Alla tyckte om maten jag lagat. Jag hade lagat fransk potatissallad, pastasallad, sill, gravad lax, kallrökt lax, tzatziki, ägghalvor, mini toast skagen, kladdkaka, key lime pie, och sedan hade Matthews mamma gjort en australiensk efterrätt som vi älskar och Matthews pappa hade lagat rökt marinerad fläskfilé. Solen var framme hela dagen och vi hade dekorerat allt i blått och gult och spelade svensk musik hela dagen. Matthew hade satt upp kubb som också var väldigt populärt.
Alla vill nu att det här ska bli en tradition så jag ser fram emot nästa år igen, då ska jag planera in det bättre med lekar och sånt. Det var lite svårt att få ihop allt när man har en bebis som är så beroende av en, så Matthew och hans föräldrar hjälpte mig så otroligt mycket.

Nu planerar vi in nästa fest i Juli eller Augusti. Jag sa till Matthews föräldrar att i slutet av sommaren har vi alltid kräftskiva så det ska få bli vår nästa fest, dock kommer vi ändra det lite till skaldjursfest och inte bara kräftor.

Gud så jag längtar tills Matthews föräldrar har köpt mark så vi kan placera ett hus där, då blir det många fester på sommaren, det är ju så kul när alla samlas, men mer om det senare!

Jag var så upptagen hela tiden i lördags så jag hann inte ta några bilder men lyckades fota lite av maten innan det försvann.



Likes

Comments

Om det är något jag verkligen fått mycket kunskap om sen jag flyttade hit så är det deras sjukförsäkring. Minst en gång i veckan pratar jag med försäkringsbolaget.

Här i USA är ju vården som alla vet långt ifrån gratis. I och med att jag var gravid när jag kom hit så behövde jag försäkring så fort som möjligt och här har de "open enrollment" från november till januari (har jag för mig). Eftersom jag kom hit första veckan i Januari så behövde jag först skaffa ett social security number innan jag kunde skaffa försäkring, sagt och gjort och sedan ringde jag till Washington Health Plan Finder. Genom dem så skrev jag upp mig på en försäkring. Det är så komplicerat men jag ska försöka förklara hur det fungerar.

När man kollar på olika försäkringar så har de olika premium; bronze, silver och gold. Med bronze premium betalar man mindre i månaden men mer för själva vårdkostnaden. Med silver premium så betalar man mer i premium men också mer vårdkostnader, den är som en mittemellan, lite bättre än bronze är den. Sen har vi gold premium och med den kan ni gissa att man betalar mer i månaden och mindre för vårdkostnader.
I och med att jag var gravid så visste vi att jag skulle få en del utgifter och då valde vi en gold premium så att de skulle täcka det mesta vid förlossningen. Min premium kostar $401 i månaden och över $250 för Killian.

Nu till det komplicerade.
Innan försäkringen börjar täcka de större kostnaderna så måste man betala själv en "deductible" som är en summa beroende på vilken försäkringspremium och försäkringsbolag man har. I och med att jag har en gold premium så var min deductible $750(per år) och "out of pocket" $4500(per år). Out of pocket betyder att jag aldrig behöver betala mer än $4500 från min egna ficka per år (detta inkluderar ej månadskostnaden och co-pay). Co-pay är en fast avgift man måste betala vid varje besök, min ligger på $15 om jag går till en klinik som mitt försäkringsbolag har ett samarbete med.

Hur som helst, tillbaks till deductible och out of pocket. När jag nått min deductible så täcker min försäkring med min premium 20% av vårdkostnaden.
Hur når jag då min deductible?
Varje gång man går till läkaren så betalar man oftast en co-pay, sedan skickar de en räkning till försäkringsbolaget som i sin tur förhandlar med kliniken om ett bättre pris och sedan täcker de själva en del. Skulle det bli en summa kvar utöver det som försäkringen täcker så skickar kliniken en räkning och på så sätt byggs det sakta upp tills man nått sin deductible. Vissa läkarbesök som alla kontroller man har när man är gravid är gratis, det var det för mig i alla fall och samma för Killian, alla hans kontroller är också 100% täckta av försäkringen.

Efter att de stängt "open enrollment" så kan man inte byta försäkring för än under nästa enrollment som är året därpå, men det finns ett loophole och det är att vid speciella omständigheter som t.ex. att man flyttar hit, gifter sig eller skaffar barn så kan man skaffa en försäkring under vilken tid på året.
Tanken för oss var att jag bara skulle ha min gold premium fram till Killian föddes och sedan byte till en lägre premium eftersom min var så dyr men jag råkade förstöra allt när jag försökte se vilka alternativ jag och Killian hade så efter 100 samtal hit och dit så löste vi det och jag valde då att behålla vår premium, så nu betalar vi över $650 i månaden.
Enligt Matthews mamma så kan man få tillbaka de pengarna när man deklarerar sen nästa år, vilket jag hoppas stämmer haha.

Eftersom Killian har sin försäkring så har han precis som jag en egen deductible och our of pocket i samma summa som jag, och sedan har vi en "family deductible" och "family out of pocket". Vår family deductible ligger på $1500 och vår family out of pocket ligger på $9000. Men detta kan variera beroende på vilket försäkringsbolag man har, vårt försäkringsbolag har liksom valt att bara dubbla de individuella beloppen.

Allt är en enda röra men nu har jag lärt mig allt, och detta är bara för privatförsäkring. Oftast får man försäkring via jobbet men Matthews arbetsgivare erbjöd inte försäkring när vi behövde det och om man är under 26 år så kan man bli täckt av ens förälders jobbs försäkring vilket Matthew är, det är därför Killian och jag var vår egna privata.
Det är verkligen en djungel det här.
Men nu vet ni hur det fungerar med försäkring här så jag kan börja skriva ett inlägg om dagen Killian föddes och sedan vad vår kostnad blev.





Likes

Comments