Nu är jag alltså i USA! Det har gått några hektiska men härliga dagar, och även om jag känner mig ganska utmattad stora delar av tiden har jag det jättebra.

Tidigt i torsdags åkte jag och mina föräldrar till Kastrup, och efter långa kramar och mycket tårar lyckades jag ta mig igenom kontrollerna till gaten. Från Kastrup flög jag till Frankfurt, och när jag virrat runt på flygplatsen ett tag fann jag gaten och så bar det av till New York. På JFK var det sedan passkontroll och tull som tog sin tid, men att hitta väskan, utgången och AFS var inga problem. Efter att ha blivit välkomnad av volontärer fick jag vänta lite på andra utbytesstudenter som skulle åt samma håll som jag, och vi blev därefter slussade iväg till ett hotell där mat och andra AFS:are väntade. Bland dem fanns flera kompisar från förberedelselägret som hölls tidigare i somras, men även en massor av nya människor från hela världen. Det var riktigt häftigt att bara vara i det rummet med alla andra som var minst lika förväntansfulla som jag själv. På hotellet fick vi sedan reda på att bussen till Maine inte kunde ta oss dit den kvällen, så vi fick spendera natten i hotellrum istället för på en buss, vilket inte gjorde jättemycket för mig eftersom att jag var totalt utmattad. Ändå fick jag inte den sömn jag hade hoppats på, förmodligen på grund av nervositet och stress och jetlag, men det gjorde mig inte jättemycket.

Morgonen därpå fick vi iallafall hoppa på en buss och efter 6-7 timmar var vi framme i Lewiston, där "arrival orientation" var i full gång. Eftersom att alla var trötta och vi dessutom förlorat en massa tid på grund av förseningarna med bussen hände inte jättemycket där, vi fick mest bara möta de andra utbytesstudenterna och gå igenom lite saker inför året. Även om energin var låg var det jättetrevligt - utbytesstudenter är verkligen hur härliga som helst. Eftersom att min värdmamma är volontär med AFS fick jag också träffa och bekanta mig med henne, och jag är så galet nöjd. Vi har väldigt många liknande intressen och vi kommer överens jättebra. Nästa dag var det äntligen dags att möta resten av värdfamiljen, och min är så sjukt härlig. Med dem och Ignacia, en tjej från Chile som skulle bo med oss över natten då hennes värdfamilj inte kunde komma till lägret, åkte jag äntligen till Rockland.

Jag är redan fullkomligt förälskad i staden. Det är gångavstånd till det mesta, och det känns som att det finns något konstnärligt var man än tittar. Jag har redan varit på ett konstmuseum, gått på Breakwater (en sorts stengång ut i vattnet som ledde till en fyr) samt hjälpt till att måla en väggmålning på en tegelbyggnad. Imorse var jag och min värdmamma på skolan och valde ut mitt schema. Jag kommer vara en senior, sistaårselev, och det verkar som att dagarna håller på från 7.30 till 14.00. Varannan dag under första terminen kommer jag ha pre-calculus, forensic science, Spanish och sculpture, växlande med AP US history, chamber choir, AP English literature and composition och theatre under de andra dagarna. När jag gått i skolan ett tag kan jag berätta mer om mina skoldagar, men det tar ett tag tills dess då skolan här inte börjar förrän den 29:e augusti.

Nedan kommer lite bilder från de senaste dagarna!

Kram, Johanna

På Kastrup innan avfärd (och innan de flesta tårarna)

Det positiva med att sitta vid fönstret på flygplan är att himlen är vacker. Jag såg till exempel en rund regnbåge! Inte lika kul när man behöver sträcka på sig eller gå på toa, men men.

Vy ut över vattnet och Throgs Neck Bridge från när vi åkte ut ur New York.

Första kvällen i Rockland åt jag min första riktiga s'more! Morgonen efter satt Ignacia och ritade, och slängde ihop ett portätt av mig på bara några minuter (!!!)

Breakwater, ungefär 1,2 kilometer lång och finns där för att skydda hamnen. Även om vi gick ända ut till fyren ser man det inte på någon av bilderna, då den är så långt ifrån.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det jag har gått och spänt mig över i flera månader nu har äntligen kommit. Jag har fått min placering!

Vi blev tidigt informerade om att man ofta inte får sin värdfamilj förrän 3-6 veckor innan avresa, och fast jag försökte ha is i magen kollade jag min mejl varje dag, oftare och oftare ju närmare avresedatumet jag kom. Förrförra torsdagen, samma dag som jag skulle till Amerikanska ambassaden, vaknade jag och som av rutin kollade jag mejlen. På grund av resan till Stockholm dagen innan och strömsparläge på telefonen hade jag missat att jag fått ett mejl från AFS, där det stod att det fanns en värdfamilj och en skola som skulle ta emot mig men att pappersarbetet inte var helt klart än. Jag kände mig oerhört lättad över att veta att jag hade fått en placering, men när dagarna gick och jag inte hörde något mer blev jag åter igen ganska nervös. I mejlet stod nämligen även att de som fått sin värdfamilj innan den 27 juli skulle åka det första angivna ankomstdatumet (vilket jag väldigt gärna ville). Dessutom hade jag lämnat in min mobil på service och åkt till mina morföräldrar, så ovanpå min nervositet var det svårt att frenetiskt uppdatera mejlen när jag i princip befann mig i radioskugga med en temporär telefon som inte varit i funktion sedan 2015.

Efter en lång eftermiddag kom mejlet till slut, och mitt tillstånd var ungefär en blandning av lättnad och eufori. Jag ska inte dra ut på det mer: Jag ska bo i en småstad vid kusten i Maine med två värdföräldrar och en sjuårig värdbror! Det känns verkligen hur bra som helst, jag delar flera intressen med dem och de verkar oerhört trevliga och allmänt härliga. Jag och min värdmamma har mejlat fram och tillbaka ett antal gånger och igår kväll skypade jag med henne och min värdbror. Staden verkar också helt underbar, den har ungefär 7000 invånare och ligger, som sagt, precis vid kusten. Det känns som att jag har googlat allt om den som finns på internet att hitta, och jag kunde inte vara mer nöjd och inte minst taggad.

Det känns ganska (läs: väldigt) galet men samtidigt så så så roligt att jag åker om mindre än två veckor (nio dagar, för att vara exakt). Det känns som att jag går runt och gör saker här hemma för sista gången, även om jag vet att jag kommer komma tillbaka. Jag har bara smått börjat fundera på vad jag ska ta med mig, så det kanske jag borde ta tag i på riktigt. Att jag faktiskt ska resa har aldrig känts så verkligt, men samtidigt är det fortfarande väldigt surrealistiskt. Troligtvis kommer jag inte förstå att det faktiskt händer förrän jag befinner mig i småstaden jag ska kalla mitt hem i tio månader.

Kram, Johanna

Likes

Comments

Hej!

Jag heter Johanna och jag kommer spendera nästa läsår (2017/2018) som utbytesstudent med AFS i USA. När jag var tolv år gammal bestämde jag mig för att det här var något jag ville göra, och det känns ganska overkligt att det är något som faktiskt händer nu. Som sagt har jag länge vetat att jag vill åka, men jag började först gå på intervjuer med olika organisationer i oktober 2016 och bestämde mig till slut för att välja AFS. Efter att ha fyllt i ett hav av papper blev min ansökan godkänd av AFS i USA, så nu känns det äntligen som att jag officiellt är på väg.

För de som inte känner mig heter jag alltså Johanna och är 17 år gammal (född 00). Jag är en allmänt glad tjej som just nu läser första året på samhällsvetenskaplig linje där jag trivs jättebra. Om det är någon som har några frågor går det jättebra att höra av sig direkt till mig eller skriva i kommentarerna så gör jag mitt bästa för att svara!

Kram, Johanna

Likes

Comments