View tracker

Ibland...

Ibland dör självförtroendet, hoppet och självkänslan på samma gång. Ibland drar de bara, pyser iväg utan att säga något, och en vet inte alls vad en gjort för fel mot dem eller vad som hände.

Ibland drar de helt oförklarligt, även fast livet är helt underbart och felfritt. Även fast underbara människor berikar, utmanar och befriar. Ibland...

När det händer, för jag vill tro att det händer alla någon gång, mer eller mindre, tar jag fram det där jävla talet jag skrev som en uppgift i en kurs för något år sedan. Det där förbannade hyllningstalet; Till mig! Blod, svett och tårar formade det där talet, och det satt lika hårt inne som en redig förstoppning. Men känslan när det var klart, och känslan jag har varje gång jag läser det igen, är förlösande. Underbar. Jag tycker det där om mig. Jag gör det. Och jag tror att andra gör det med, om än med andra ord, och kanske något mer... Ödmjukt? Ibland är jag min värsta, bästa fiende. Wake up, för fan!

Så. Tillägnat mig själv, underbara jävla mig, som vart ner på botten och vänt idag:

Talet till mig själv, en jävligt bra brud!

"Kära (insert name here),

Det roar mig att få höra hur bra ni är, hur unika och speciella ni alla är på era egna vis.Precis som ni har talat om för mig, kommer jag också tala om för er, varför jag är bäst på att vara just Jag, och hur fruktansvärt bra det är! För tro mig,ingen annan känner mig bättre än just mig. Lita på mig och tro på vad jag säger om mig! Nog för att jag som person oftast inte sätter mig själv i centrum, gör jag ett undantag för er, för det vore ju väldigt okamratligt och egoistiskt att lyssna på alla fina anekdoter om er, och inte dela med mig av mig själv. Och okamratlig och egoistisk, det är jag verkligen inte!

Jag, jag kommer från Sandviken, som ni fick höra för någon vecka sedan. Staden har absolutformat mig som person, ni vet allt där om att jag inte får tro att jag är någonting. Men efter 18 år i bruksmentalitet var det dags för mig att lätta på mina vingar och flyga iväg, och jag hamnade i London en kort tid och i Stockholm under en period.

Jag vill påstå att jag är lite som Stålmannen, ena dagen sitter jag på en brygga vid Storsjön och metar; filosoferar medan jag insuper lugnet och fridfullheten som just det har att erbjuda. Andra dagen har jag kastat mig in i telefonkiosken,dragit på mig capen och ut kommer en storstadstjej, den självsäkra,individuella bruden med en storstadspuls som är svår att mäta sig med.Telefonkiosken som jag byter skepnad i är helst röd, står på en stimmig gata nära Oxford Street och jag köper direkt en fish and chips när jag rättat till mitt enastående lockiga hår och klivit ut… Men en telefonkiosk från Telia och Sveavägen är acceptabelt, om inte bara tänkbart.

Min dubbelnatur är något jag värderar högt, att jag är allsidig och ombytlig. Det fridfulla med en fisketur, tålamodet som behövs och det simpla, vackra och lugna tilltalar mig som person. För det är så jag är; fridfull, tålmodig, simpel,vacker och lugn. Jag är bra på att stå stadigt här på jorden och det är få saker som kan rubba mig ur mitt fundament.Och när jag får en törn, för även Stålmannen är svag för kryptonit, är jag riktigt bra på att samla ihop de bitar som lossnat, laga dem och fortsätta in iden röda telefonkiosken.

Med cape på är jag självständig, självsäker, kaxig och kvicktänkt. Inget kan stoppa mig och inget gör mig osäker eller rädd. Lika högt som jag värderar min dubbelnatur värderar jag min självständighet. Jag är händig och envis, och det jag inte klarar själv eller inte redan kan, vill jag lära mig. I min cape är jag oövervinnerlig, men inte mindre ödmjuk för det.

Jag är en person som inte dömer. Det okända är bara mörker som inte ännu blivit belyst,och att vara rädd för mörkret slutade jag med för 20 år sedan. Jag tror, att det är i de mörkaste hörn som de finaste ljusglimtarna finns, och för att jag ska hitta dem måste jag se bortom rädsla för sådant som är annorlunda, blicka framåt, inte älta det förgångna, och ta mig an de nya utmaningarna som livet ger mig.

Under mina 26 år har jag haft möjligheten att jobba med mig själv. Jag var långt ifrån perfekt från början och jag är inte perfekt nu, även om jag är bra nära. Det jag däremot utvecklats till är en sympatisk, empatisk och omtänksam person. Jag står upp för de svaga, även fast det kanske inte alltid gynnar mig. Jag är en väldigt bra lyssnare och hjälper gärna mina nära och kära när de behöver en axel att lägga sina tunga huvuden på, ett öra att viska sina funderingar i och ge bra och kloka svar på problem som dykt upp i deras liv. Jag är förlåtande och ser stort värde i att vara ”den större personen”, att ge alla en extra chans när alla andra broar är brända. För det som borde gå till historien är min tro på människans goda sidor, min positiva uppsyn och min obotliga optimism. Men ett varningens ord; tro inte att jag är menlös för att jag är snäll!

Jag har ett läshuvud och ett bildminne jag är väldigt stolt över och mitt intellekt är inte heller att förglömma. Jag är smart, och onödigt fakta och trivia är lite av min specialitet. Jag vill våga påstå att, om jag tävlat i ”Postkodsmiljonären” hade de satt in miljonen i förväg på mitt konto.

Avslutningsvis vill jag ta upp min humor som är underbar och kärvänlig, ironisk och mitt i prick, och vad mer bevis på det behöver man efter det här talet?

Tack!"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Ännu en vecka till ända, en vecka som liksom tappade farten redan innan den hade börjat... Kändes det som. Nu när jag liksom sitter och tänker tillbaka så vet jag inte ens vad jag har gjort. Jag vet bara att det har gått snabbt, att jag till en början kände att jag inte räckte till... Men att jag ändå har hunnit med att göra en massa roliga saker... Och pluggat.

Igår däremot fick jag eld i baken. En planerad fika blev inställd på grund av kommunikationsmiss (sorry Björn!) vilket gjorde att två sällsynta saker sammanföll; Energi och städlust! Och... För att vara riktigt ärlig... Det där med städningen behövdes. Verkligen. På senaste tiden har jag liksom lidit av skyffla-ner-allt-i-närmsta-låda-syndromet, och byrålådor där det normalt sett ska ligga vantar och nycklar och sådant, var fulla av parfymer, skruvmejslar och anteckningsböcker. Det var dags att reda upp i kaoset och jag tyckte att det var roligt! Alltså, jag försöker verkligen inte samla några duktighetspoäng här, absofuckinglutely not. Men... Känslan när en drar på hög, peppande musik (typ James Bay), och allt liksom bara reder upp sig, den är ganska oslagbar! Så är det jävligt skönt när alt bli rent, microvågsugnen slutar lukta som om den inte duschat på en månad (jag har ätit mycket fisk på sistone har jag insett) och jag ser mig själv utan tandkrämsprickar i badrumsspegeln igen! Och jag tänkte precis skriva en rad eller två om att jag har det faktiskt inte så hemskt hemma som jag kanske får det att låta nu, och nej, kanske inte. Men. Jag har bestämt mig för att våga säga det en försöker mörka. Det är okej att vara... Mänsklig.

Kvällen igår avrundades med en dejt med Magnus Betnér, HERREGUD vad den mannen säger sanna, ärliga och roliga saker. Mer om det någon annan gång, helt klart!

Nu ska jag pipa iväg och göra ett jobbpass innan kvällens skräckvandring!

Likes

Comments

View tracker

Igår kväll, efter att läs- och skrivkrampen lämnat kroppen,var jag ut på en vända. Ni vet, en sån där glädje-runda fylld av en massa positiv energi. En glädjeskuttsrunda helt enkelt! Lugn och höstig musik i lurarna, sån där musik som är varm men ändå kall. Musik som handlar om olycklig kärlek som ändå är sådär… Vemodigt lycklig ändå…

…I vilket fall! Luften är kall och hård. Jag stoppar lurarna i öronen och stänger ute världen. Tar de första stegen ut längs den mörka gatan, upplyst enbart av det orangea ljuset från gatlamporna. Jag försvinner in i lunken och löpstegen och känner hur den kalla luften raspar ner i lungorna, ner och sedan upp och ut igen. Musiken äter upp mig totalt, jag älskar när det händer. Det är bara jag och trummorna, gitarrerna och den lugna, mjuka rösten på andra sidan koppartrådarna. Jag älskar att gå ut och gå eller jogga på kvällen, ingen ser mig på samma sätt och jag känner mig mer aktiv och lång i benen på kvällen. Liksom att få sträcka ut i mörkret, titta på stjärnor och känna lugnet som dunklet kan skänka.

Jag lunkar på i min takt, jag är ju ingen atlet, tvärt om! Det är lite därför jag är ute och kutar, jag vill bli bättre. Jag tycker det här med att jogga är fruktansvärt jobbigt men roligt, min kondis är i princip obefintlig, men jag kämpar på. När jag kommer till en backe får det vara nog, då har jag till och med stannat bakom en el-station en gång eftersom jag, tro det eller ej, sprungit av mig trosorna och måste rätta till… Situationen.

Jag går resten av vägen hem, i rask takt, så att jag ska få känna den sköna känslan av att ha jobbat med kroppen. När jag svänger in på min gata möter jag en man. Hela den här tiden har jag inte mött någon alls, jag har varit själv och det har varit skönt. Men när jag möter den här mannen, som säkert inte är farlig alls, inser jag: Jag är helt avskärmad. Jag hör inget på grund av min mysiga, peppande glädjemusik. Jag är trött som bara den, om han skulle få för sig något så är jag inte säker på att jag skulle orka springa hela vägen hem…

Jag blir fruktansvärt medveten om mig själv, om min kropp och vad jag gör, tittar på och utstrålar.

Blicken rakt fram. Titta inte på honom. Vart pekar hans fötter? Jag har läst att man kan se om någon kommer att gå fram till en baserat på riktningen på den mötandes fötter. Tankar. Tankar som snurrar runt. Kommer någon höra om jag skriker på hjälp? Gör det ont att…Ramla ner på asfalten?

Självklart så går den här mannen bara förbi mig och i mötet tittar jag stelt, strikt rakt fram. Efter ett tag, kikar jag över axeln för att försäkra mig om att allt gått bra, att jag är själv igen. Nu är det inte långt hem och jag förbereder nyckeln en bra bit innan jag når porten och dess nyckelhål, sådär som jag alltid gör, så jag bara ska kunna hoppa innanför dörren om det skulle behövas.

Jag skäms lite över att jag har haft de här tankarna om den man jag mött, att jag gjorde honom till våldsman i tanken. Att jag mentalt förberedde mig på att vara… Offer. Poängen är den, att jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna, de här mentala förberedelserna på att råka illa ut när jag är ute och gör det jag har allt rätt till att göra; Springa en sväng, ta ut mig till fullo med härlig musik i lurarna. Många tjejer känner otrygghet i vardagen, speciellt på kvällen. Det är klart att jag reflekterat över det här tidigare, det är inte första gången, men det är första gången som jag haft ett forum att skriva ner mina tankar i.

Jag hatar att vara offer. Jag vill leva som jag vill, jag vill vara OBEGRÄNSAD. Jag hatar också att jag ser varje man jag möter som potentiell våldsman. Jag vill inte generalisera och jag vill verkligen inte lägga tyngden av några få mäns idioti, ignorans och arrogans på den stora massan som faktiskt inte förtjänar det. Så ursäkta, men ändå inte.

Jag vill ta tillbaka kvällen och mörkret, men… Priset för det kan vara väldigt högt, våldshögt.

Likes

Comments

​Här sitter jag... Igen. Breaking bad rullar lite avslappnande (om man kan räkna skottlossning och ravepartyn till de lugnas kategori) i bakgrunden och jag bör egentligen läsa en text om didaktik och skriva något smart om den. Och idag har jag verkligen inte lust. Ingen lust. Jag ser verkligen inte poängen i det.

Min hjärna känns lika seg som det tjärliknande kaffe jag praktiskt taget skedar i mig för att försöka hålla mig alert. En promenad skulle kännas skön, men... Då slösar jag ju tid, säger jag till mig själv. Jävla latmask. Om jag bara kunde lägga ner den oändliga jakten på icke-existerande navelludd som jag konstant söker efter så vore det kanon, tack!

Varför är det så svårt att bara börja, bara... Ta tag i det som ska göras och sedan... Göra det? Jag har någon tanke om att vissa, inte jag då, är sådär käcka och hurtiga. Såhär ser det liv jag vill ha ut, i jämförelse med mitt eget:

- Du kliver upp när klockan ringer - Jag snoozade 1,5 timmar den här morgonen.

- Du äter en nyttig frukost -  Jag resonerar med mig själv om huruvida det går att rättfärdiga att äta choklad till frukost. Choklad är väl en böna? Böna=nyttig!

- Du klär på dig och sminkar dig lite - Mitt smink är kvar sedan igår...

- Och sedan GÖR DU DET DU SKA! Så får en göra de roliga, kanske smått hjärndöda sakerna en tycker om... Sedan. 

Hur får en till ett sådant liv, ge mig en manual, snälla! Jag har haft det där livet, jag hade det en aning i våras, och det var SKÖNT! Jag kände mig... Så jävla bra! Hur fasen korkar jag ur tummen och skapar det igen?

När jag kommer på, så lovar jag att berätta...

Likes

Comments