Ni vet att på triss reklamen så använder man ju frasen "plötsligt händer det".
Lite så känner jag när jag börjat fånga upp mitt intresse,smink. Det känns som att vinna på lotto😂
Tänk att man tar små vardagliga saker som intressen och hobbys, förgivet.
Men gud,den lyckan jag känner när intresset börjar bubbla till liv.

Jag känner mig fruktansvärt ringrostig,jag har liksom "tappat" stinget.
En del kanske inte tycker så. Men som utbildad makeup artist så stiger kraven 🙄
Men jag känner att det blev okej,för att sminka sig för första gången på länge.
Nu menar jag sminka mig ordentligt.  Med fler detaljer än i en vardagssminkning,fler moment så att säga.

Jag använder mig av mitt favoritmärke,Make Up Store.
Sminket jag är utbildad i och känner väl.
Nu har de dock gjort om sortimentet,men vad jag har märkt så är det bara en förbättring.
Ibland kan det ändras till det sämre. Men utav min erfarenhet så här ingen av de produkterna som jag älskar blivit sämre.

Min absoluta favorit foundation har alltid varit "CC-foundation" den är utbytt och heter idag "sculpt excellence" ,jag använder färgen "corn". Den passar min törstiga vinterhud bra då den är återfuktande.Den passar även min prickiga hud toppenbra då den går att "bygga"upp för ett mer täckande resultat.
Samma gäller min concealer jag använder under mina pösiga ögon, den heter "reflex cover"i färgen ultra light.
Den är ljusare än min egen hudton ,superfint att ha ljusare concealer under ögonen😍
Samma där så är den återfuktande så det säger bara slurp så har min hud sugit åt sig utav den😂

Tips till er med lika törstig hud som jag har😘

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har alltid varit helt såld på djur. Hästar,hundar katter ödlor möss grisar kossor getter,ja ni förstår vart jag vill komma.
Vi ALLA har tyngre och lättare dagar.  Jag är så himla känslig om jag inte har sovit ordentligt på några nätter.
Då vet jag att jag kommer bli mer låg än annars.
Det bästa jag vet då är att kura ihop sig i sängen och bara mysa med mina mysisar.
Då infinner sig ett lugn i hela min själ.
Djur är verkligen terapi. Den bästa.

På senaste tiden så har min känsla för djur tagit en Annan vändning.
Jag har tex inte ätit griskött på i allfall 6 månader.
Jag läste en analys utav grisarna dna,vilket visade sig att vi har närmre dna till grisar än apor.
Samt att grisar har klastrofobi. 
Det avgjorde det för mig. Jag kan inte förmå mig att äta just gris.
Jag äter konstigt nog nötkött.  Men nu börjar magen vända sig av tanken på det med.
Det har blivit starkare de senaste dagarna.
Så jag gjorde tacos på vegetarisk färs,super gott!
När vi åt på ett hamburgerhak påväg hem från en match natta hade i Smedjebacken,så valde jag vegetariskt.
Super gött!
Jag vet inte riktigt egentligen varför jag avstår kött mer och mer. Det enda jag vet är att de helt enkelt vrider sig i magen.
Kyckling har jag alltid haft svårt för. När jag va ca 10 år så var jag med om att se slakt på kyckling.  Jag minns lukten,skriken och känslan jag hade.  Innan det åt jag även leverpastej.  Men när jag såg hur de sorterade slaktavfallet för att samla lever till just pastej så kunde jag inte äta det efter den upplevelsen.
Jag vet att det är högst naturligt att äta kött. Och jag vet också att alla kan inte bli vegetarianer, men jag kommer som jag känner nu att bli det.
Men ännu är jag inte renodlad vegetarian.
Jag äter ju godis tex som innehåller animaliska fetter.  Vid tanken så här så vrider det sig i magen.  Men det är ju också något jag vet att jag kommer avstå så småningom.
Jag kommer liksom lyssna på min kropp vad den känner.  Snart är det färdigt med nötkött,sen kommer jag va färdig med godis som innehåller animaliska fetter.

Jag önskar att djurhållningen blir bättre för alla djur.
Det gör ont av tanken att alla regler om djurhållning följs av alla.
Uscha.

Inlägget var tänkt mer som en liten förklaring till varför mina djur är min terapi men jag ska alltid dyka in med massa annat 😂

Likes

Comments

Jag är en sådan förälder som anser att man inte ska begränsa ens barns leksaker eller kläder.
oavsett kön.
Charlie är en han,så länge han vill det.
Men Charlie är också 3 år.
Charlie bestämmer själv vad han vill ha på sig eller leka med.
Jag skulle aldrig dela in hans lek eller kläder i samhällets normer.
Han får helt enkelt ha det han vill ha på sig. Det han tycker känns bra och tycker är fint.

Charlie är den lilla blonda,om ni inte visste det.
Han är en pojke som inget hellre ville ha en glittrig Rosa baddräkt på badhuset.
Han ville ha lika som sin kusin Joline.
Så självklart fick han ha det. Han är så stolt över sin fina baddräkt. Han vill ha den hela tiden.

Charlie är också en pojke som vill ja Elsa flätor.  Han älskar Frost.

Han älskar att ha sina klänningar tillsammans med hans coola vantar med motorcyklar på.

Han älskar alla superhjältar du kan tänka dig.
Han har massa dräkter så han kan vara superman,batman  (eller Bertman som vi kommit fram till att jag har sagt i alla år)
Spiderman,hulken,helt enkelt de flesta du kan tänka på.

Han älskar att leka doktor.
Jag tror ni förstår vart jag vill komma.
Han älskar att leka med dockor,måla naglarna och ha läppstift. Men han älskar motorcyklar,bilar,superhjältar och alla lekar du kan tänka dig att man "delar"upp i könsnormer.
Jag har fått kommentarer"pojkar kan inte ha nagellack,klänningar osv. De ska bara leka med "pojk"leksaker.
När han har klänning har jag mött kommentarer av de som vet att han är en pojke "vilken söt flicka ",men nej. Han är en pojke som gillar klänningar.
Det är väll inte så himla svårt?
Han är 3 ÅR.
Han kommer hitta en identitet som han är,han kommer uttrycka sina kläder och sin stil efter den.
Jag kommer alltid att uppmuntra honom till att vara sig själv,oavsett om det sticker i andras ögon.
Min son som älskar klänningar,motorcyklar bilar och dockor,får vara och leka med precis det han vill.
Punkt.

All kärlek!

Likes

Comments

Tidigare idag så har jag haft en lättare känsla i kroppen.  Som om jag var "som alla andra " . Jag sminkade mig idag. Andra dagen i rad. vilket var ca 1 år sedan jag gjorde.Jag kommer leva länge på den känslan.  Det finns hopp även för mig.

Jag hoppas så innerligt att jag kommer börja blogga igen. Jag tycker det är så himla roligt!
Det börjar ju bli lite bättre.  Jag börjar må bättre. Det är en magisk känsla!

puss!

Likes

Comments

Vid 8 veckor dök Edor upp i vårat liv. Charlie var 8 månader. De bråkar,de busar och gosar. Bästa vänner genom livet❤

Likes

Comments

Jag blir både rörd och stolt över mina fina barn.
De har beställt och betalat för sina egna pengar en sådan fin gåva på dagen till ära, till oss föräldrar.
Jag älskar er till månen och tillbaka❤

Så himla fina och coola! Jag kommer absolut köpa mer av den serien!
Finns både större och mindre skålar,kaffemuggar och äggkoppar. Så himla fina❤🌹

Likes

Comments

Se så liten lillfis var, helt otroligt, har han verkligen varit så där liten och klämmgo? Jag vll inte acceptera att de växer så snabbt, jag vägrar , samtidigt så har varje stapel i deras utveckling sin otroliga charm, man gråter nästan av lycka av varje framsteg, varje ord som uttalas "rätt" så även människor utanför familjen förstår vad han menar. idag ville han klä av sig själv, nappen är inte i munnen om man inte är ledsen eller trött, gud listan kan bli lång. Min lilla solstråle, mitt ljus.


Vet någon om det finns en pottmuff?Alltså som en rattmuff fast till pottan? Han vill ju gå på pottan men den är för kall, han har dock lyckats några gånger ändå, men man vet ju själv hur det är att sätta sig på en kall toalettring, dock hellre kall än välanvänd varm.



Likes

Comments

"Du är svag din jävel,ryck upp dig"

Jag har en ständig dialog med mig själv, den sjuka/depressiva/utmattade sidan av mig försöker ständigt påtala mig själv om hur dålig jag är, hur svag jag är , hur konstig jag är. Jag menar jag har det ju fantastiskt bra, jag har lyckats bli gravid och fött två helt fantastiska pojkar, mina barn är friska och vid liv, jag äger ett hus, har en fantastisk familj, framför allt en fantastiskt syster som ställer upp med allt hon kan om så vore att hon slog knut på sig själv, jag är för övrigt frisk,mina ben kan rent praktiskt bära mig, min kropp funkar och mitt hjärta slår, jag kan ge familjen mat på bordet varje dag, duscha varmt, jag har kläder efter väder, jag har ju allt jag behöver, jag har inte upplevt någon vidare trauma, jag har alltid kunnat försörja mig , jag har det ju bra så varför mår jag så här?


Att jag ständigt försöker slå mig loss från mina egna dumma tankar tar så enormt med energi. Om någon i min närhet blir sjukskriven så ser jag dem som starka som kämpar på, jag beundrar dem som kan lyssna på sig själv.Men när jag själv är där så tror jag att folk ser mig som svag och konstig, uppmärksamhets uppsökande loser.

Det kan ha och göra med de höga kraven jag alltid haft på mig själv, viljan att prestera bäst, viljan av att vara en inspiration för andra, hjälpa alla andra, göra karriär och var den bästa mamman och hustrun, varenda liten vrå kliniskt rent och leksakerna alltid prydligt uppradade, det sistnämnda kan jag lova att jag inte håller för fem öre, här är det rena rama hinderbanan att ta sig från vardagsrum till kök, vette tusan hur många gånger jag har sparkat i leksaker, trampat på och svurit mig blå.

Hur som helst, det är mina egna krav på mig själv som sätter käppar i hjulet, tanken är god, men i praktiken så är det mer utmattande än givande.

Det skulle ju inte bli så här, jag utbildade mig ju till det jag verkligen ville, för att jag hade tidigare i livet få genomgå en tankeprocess för vad jag vill göra, jag fick utmana mig själv om att tänka på vad jag skulle arbeta med resten av mitt liv med och stråla och må bra.

Det var ju inte så här det skulle bli.


Jag önskar att jag bara kunde vända på allt och börja lyfta upp mig själv, jag försöker varje dag, vissa dagar så funderar jag över varför jag ens är hemma, det känns ju som att jag mår bra, jag får liksom dåligt samvete då att jag skrattar och känner glädjerus.

Nästa dag kan jag känna att jag håller på att drunkna i mitt mående.

Jag upplever ångest i sin elakaste form, som om jag inte kan andas, men för mig ter den sig mest i krypningar i hela kroppen, främst armar och ben, det känns som om tusen myror kryper innanför mitt skinn, att jag har kryp fobi gör inte saken bättre direkt.


Mina barn är mina ledstjärnor, mitt ljus och mitt hopp. Att jag kliver upp på morgonen är för dom. Jag går upp gör det jag ska, ser till att stora tar medicin och kommer iväg till skolan, ser till att lilla får kläder och packning med sig till dagbarnvårdaren,lämnar och går hem, däckar ett par timmar för att samla energi, hämtar leker skrattar gosar och pussas, lagar mat , äter, leker, lägger och pysslar. sen däckar jag igen, kroppen är nästan apatisk medan hjärnan går på högvarv. Jag är stressad, fortfarande, jag måste ta sömnmedicin för att få sova, utan dem vette tusan hur jag skulle klara mig, ironiskt nog så är jag lite av den personen som gärna inte tar tabletter, om så mot huvudvärk eller ont i själen. Jag vill klara mig själv, medicin är bara något påhitt som medicinbolagen hittat på för att tjäna pengar, men jag måste ju motstridigt ta dem för att fungera någorlunda.

Hur som helst så hoppas jag att denna period går över snart, jag vill påskynda processen , jag VILL inte vara så här, jag vägrar, men det känns som att jag måste ge mig hän till mitt tillfrisknande och steg 1 är nog acceptans.


Jag vill inte vara "den där".



Likes

Comments

Ibland så speglar ens barn dagens sinnesstämning.

Charlie klarar det galant.

Det var verkligen länge sen jag skrev här inne. Jag har saknat det , samtidigt så har jag inte haft tid,det har varit fullt ös på jobbet , jag har varit väldigt stressad och pressad under en längre tid. Jag har inte sovit bra under samma tid. Det började med fysiska besvär, krånglig mage, yrsel, ont i rygg och nacke, i lederna, i huvudet, ömma käkar osv, men jag kopplade inte ihop varför, jag hade ju skit roligt på jobbet och trivs som fisken i vattnet.

Jag har aldrig varit på ett jobb som jag längtar att gå till, som ger mig energi, för att inte tala om vilka fantastiska kollegor jag har! Vi är en oerhört fantastisk trio och vi kompletterar varandra så himla bra. Vi har så sjukt roligt, vi skrattar, peppar och stöttar varandra, vi har blivit så sammansvetsade.

Mina fysiska besvär har varit under många månader, jag tänkte bara att "det går över" och körde på.

Sen kom de psykiska besvären, jag började glömma bort viktiga saker, jag kunde inte koppla ihop ord och meningar och kände mig så konstig, men det är säkert stressen som spökar det går över snart.

Jag räknade ner tiden då jag skulle vara föräldraledig i mellandagarna och efter nyår. Jag kände att jag behövde vila kropp och knopp lite grann.

Det skulle vara så enormt skönt att vara ledig och vila upp sig. För att sedan go all in på jobbet efter ledigheten.

Innan ledigheten kom så åkte jag på en hemsk influensa, Hög feber och hostade upp lungorna och snoret rann likt ett vattenfall.

Jag sov ännu sämre och det är inte så konstigt, jag kunde ju inte andas, huvudet sprängde, febern pulsade i hela kroppen.

Jag var hemma 1 dag, jag kunde inte jobba med sådan hög feber, det gick inte, jag fick strula till det för mina stackars kunder och omboka.

Jag gick tillbaka till jobbet , jag hade fortfarande feber och ont i varenda millimeter av min kropp, jobbade likt en sengångare men det gick.

Det var tufft men jag klarade det!

Efterföljande dagar blev inte bättre, febern kom och gick om en inte så hög.

Men lederna värkte så mycket att jag var helt säker att jag hade reumatisk värk, det ilade och smärtade så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag bestämde mig för att nästkommande vardag att uppsöka läkaren. Värken gick inte över men den blev i iallafall bättre. Så jag avvaktade med läkaren. Under ledighetens gång så kände jag mig lika orkeslös som när febern befann sig i kroppen, Influensan hade inte lämnat mig ännu.

Så jag njöt av min ledighet och försökte återhämta mig så gott det gick, för att sedan återvända till mitt älskade jobb.

Jag skulle börja arbeta den 9 januari.

Ju närmre jag kom datumet desto mer panik fick jag, jag var fortfarande inte pigg i kroppen. Jag började analysera varför jag inte blivit piggare, varför jag inte orkade någonting, inte ens ta disken, varför jag inte gjorde mer av min tid än att bara vila. Självklart lekte jag och tog hand om lillfisen, men jag lära återhämta mig mer efter lek, jag orkade bara en viss del.

Sen så sov jag middag med han i flera timmar, utan den sovstunden så vette tusan om jag hade orkat.

Jag hade mina aningar var det kunde vara men slog genast bort den tanken för det FÅR inte vara så, det går bara inte.

Till slut kunde jag inte slå bort tanken längre, det var alldeles för påtagligt för att ens kunna göra det.

Jag har gått in i väggen, igen.

Jag hade en tanke om att när man jobbar med det man verkligen drömt om och verkligen vill jobba med så kan man ju inte köra slut på sig.

Men det kan man.

Jag känner mig oerhört skamsen över det. Jag har dumma tankar om att jag är dålig för jag inte kan funka som alla andra, alla andra orkar varför kan inte jag göra det? Vad är det som jag gör som gör så fel att det blir så här, jag gick ju in i väggen 2012 och var sjukskriven i 2 ÅR , borde det inte bli annat nu när jag följt mitt hjärta och gör det jag verkligen vill?

Varför är jag så känslig? Alla andra kan ju.

Rent logiskt så är det ju inte att jag är svag, alla andra orkar inte, de finns dem som blir sjukskrivna, det är inte bara jag.

Men det känns så.


Jag har en diagnos i botten som gör mig extra mottaglig och påverkad av stress och press. Vad det är för diagnos känner jag mig inte redo att prata om ännu. Då det är ett enormt stigma kring det. Och jag vill inte vara en person man tänker "sån där" om.

Det är så svårt för mig att ens skriva det här, det tar emot, fruktansvärt, men jag känner ändå att jag behöver informera om det, mina kunder vet att jag kommer vara sjukskriven i 2 månader, många vet, därav kände jag att jag behövde förklara mig.


Även om det vissa dagar inte syns på utsidan så är det en ständig kaosartad kamp på insidan.


All kärlek.

Likes

Comments

I går gjorde jag något jag tidigare inte gjort.
Nämligen att arbeta med ett öga i taget för att visa er vilken enorm skillnad det gör när man gör volymfransar.
Skillnaden är verkligen enorm!
Volymfransars fantastiska egenskaper är bland annat att du kan verkligen få ett varierat resultat.
Du som stylist kan enkelt anpassa resultatet över kundens önskemål och förutsättningar.

Du kan få "naturligt men fylligt" resultat men du kan även få en "matta" alltså att fransarna är enormt markerade och enormt mycket fransar.

Många har svårt att veta skillnaden mellan singelfransar och volymfransar.

Skillnaden är att när du gör en fransförlängning med singelfransar så sätter du 1 lösfrans per naturlig Frans,och därmed blir resultatet inte mycket fylligare än dina egna fransar ,om än dock mer markerade.

När du gör en fransförlängning med volymfransar så kan man sätta mellan 2-10 (beroende på lösfransens vikt) fransar per naturlig Frans.
Men med den här metoden arbetar stylisten lite annorlunda.
Som stylist så använder du dig av en annan teknik.
Du plockar alltså upp så många fransar i ett knippe du anser att den naturliga fransen klarar av,du kan även välja att göra ett fluffigare knippe om kunden har "glesa"fransar då blir resultatet fylligare. Då du kan fylla ut "glapp" på din fransrad.

Jag har fått informationen av kunder att de tror att det är färdiga knippen du sätter på.
Så är inte fallet.
De färdiga knippena kallas "flares " vilket man som seriös stylist inte använder sig av då de är för tunga och därmed skadliga för din egna Frans.
"flares" är alltså sådana trebwnsfransar du kan använda under en dag som man kan köpa på kicks eller hm,eller på liknande affärer.

Utan den tekniken vi seriösa stylister använder oss av är att vi har en rad med jätte tunna fransar som sitter en och en. Vi formar alltså våra knippen själva,vilket tar lite tid och det är rätt pillrigt att få det rätt.

Därav är priset för volymfransar högre än singelfransar,och så klart så är tiden för arbetet längre.

Jag tycker volymfransar är det bästa av de två metoderna ,dels blir resultatet mycket finare,men det blir inte så spretigt när fransen lossnar. Med volymfransar kan du borsta fransarna så de fyller ut eventuella luckor som blir när fransarna lossnar.  Vid singelfransar så blir det en "lucka" när fransen lossnar och den är omöjlig att borsta "över"

Frans förlängningen sitter så länge din naturliga Frans sitter(med rätt förutsättningar och skötsel)Många tror att de tappar enormt med fransar när man har fransförlängning,men saken är den att du tappar mellan 0-5 naturliga fransar per dag,vilket du märker mycket mer när du har en fransförlängning på den naturliga fransen.

Hållbarheten för fransförlängning varierar jätte mycket.
Det beror på många orsaker.
Vi som seriösa fransstylister har ett ansvar att göra en bra förlängning,men även du som kund har ett ansvar efter att du lämnat vår salong.
Du behöver rengöra dina fransar varje morgon och kväll. Med oljefri rengöring.
Det fastnar enormt mycket smuts vid fransraden.
Smink rester,spray,svett,dam och smuts.
Vilket gör att fransarna kan förlora sin "fluffighet " och de kan även luckra upp limmet som gör att fransarna klibbar ihop.
Men om man inte gör rent sina fransar ordentligt så kan du få ögoninflammation men även ett kvalster som kan göra så du tappar dina egna fransar.

Så att sköta fransarna är verkligen kundens ansvar.
Det är inget vi stylister kan ta på oss.
Vår skyldighet är att informera om vikten av rengöring. Din skyldighet är att sköta det.

Vi märker faktiskt vid återbesök om du skött dina fransar eller inte. Det syns tydligt.

Jag tycker att man ska vara noga med vilken salong man väljer om man skulle vilja göra fransar.
Jag brukar tänka på att "man får vad man betalar för"
Så är det alltid.

Kontakta mig gärna om du är sugen på att förlänga dina fransar så bokar vi in dig hos oss på Studio central i Gävle.

På återseende kära ni❤

Likes

Comments