Header

En del av mitt hjärta., Marathon 2017

Nu kastar jag in handduken för löpningen. Mitt marathon 2017, kommer du bli av? Jag vet inte om jag kommer ställa mig på startlinjen. Jag vet ingenting alls förutom att jag inte kan ställa denna stress på min kropp längre.


Jag känner mig så fruktansvärt dålig och misslyckad. Detta är ett psykiskt svårt beslut att behöva ta.
Däremot måste jag se mig och lyssna på min kropps signaler. Se min familj, se vårt liv. Löpningen har betytt så otroligt mycket för mig. Det var de endorfiner som behövdes för att bland annat sluta med antidepressiva mediciner. För ja fysisk aktivitet kan ge underverk. När du inte är stressad. För något som det sällan talas om är att träning ÄR en stress. Att som jag, sätta upp ett prestationsinriktat mål under de förutsättningarna jag har, är så oerhört korkat, dumt och ja, ohållbart. Jag kommer därför inte ligga i marathonträning, för tro mig, den är för tuff för min livssituation.

I går prövade jag att jogga igen. Första steget sa vaden i från, det gör förjävla ont och jag har ingen energi. Varje pass känns som om jag bryts ner. Jag tittar tillbaka på förra årets träning och ser att jag då sprang 22 km på 5,37 tempo. Snacka om en smäll i ansiktet, med en stol. Ett jävla hån. Jag började grina. Tänk att jag och säkert många fler gör så här, jämför sina prestationer med sina gamla, 1 år som 10 år spelar ingen roll.
Så sjukt att jämföra när livsvillkoren är helt
olika.

Min kropp är slut. Jag orkar inte gå in på mer detaljer för jag är ledsen. Jag är frustrerad och så otroligt trött.
Jag är bara helt finito. Amen på det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

En del av mitt hjärta., Marathon 2017

Idag skulle jag ha ett styrkepass men jag hoppade det. Jag planerade men avbokade planen ganska snart. Anledningen, jag är rädd att något är galet med min kropp och att den ska sluta funka om jag tar ut mig. I fredags när jag sprang så var det som att springa rakt in i en vägg. All ork försvann på någon sekund. Jag har inte gjort något träningspass sen i fredags och tänkte därför att jag som "vanligt" ska göra mitt på måndag. Men jag vågar inte. För det som är det sjuka är att i tre nätter i rad har jag vaknat och inte kunnat röra benen. Har inte haft någon känsel i något av dem. Jag har börjat massera benen och då har de blivit sockerdricka o sen har jag kunnat röra dem som vanligt. Dock har jag aldrig varit med om detta med benen. I armarna har jag kunnat få om jag legat tokigt med ena armen ovanför huvudet eller sånt men aldrig benen. Jag tycker detta är obehagligt och lägger samman det med den sjuka trötthet jag har. Funderar på att ringa läkaren på onsdag men samtidigt vill man inte ringa för "ingenting". Jag får ju trots allt tillbaka känseln även om det skrämmer mig... Är det någon som varit med om detta?

Likes

Comments

Marathon 2017

.. är när den blandas med mandelmassa, mandlar och lite mjölk! Nä, nu ska jag inte snacka om semlor utan om andra saker.

Det är något fel på mig. Jag är så trött konstant hela tiden, jag har ingen ork. Både ögon och kropp är trötta. Jag kan skriva direkt nu att jag inte är gravid, så den tanken kan lämnas så fort den föds. Däremot har vi haft ett kämpigt år. Jordens byggkaos som vi fotfarande är inne i, bröllopsplanering och kriser inom närmsta släkten. Den sista månaden har barnen varit konstant sjuka samtidigt som jag har haft oroligt tuff period i skolan. Var man inte på en föreläsning så gällde en komplettering som innefattade att ta del av föreläsningen på internet plus skriva en text på 600 ord.. ja ni hajar. Sen var det en massa egna inlämningsuppgifter, gruppuppgifter och examinerande litteraturseminarium och redovisningar. I går var den sista redovisningen och nu har vi "bara" en hemtentamen kvar nästa fredag innan vfu:n på 10 veckor. Jag tror att det är på grund av all den här stressen som jag mår som ett as. Den värsta perioden gick alltså över i går och ett "kort" långpass idag var inte vad kroppen behövde. Med lite bakgrund kan vi alltså komma till en av mina stora skräckscenarium. Jag är livrädd att jag inte kommer att klara av att springa marathon.

När jag kollar tillbaka på förra årets träning inför mitt första marathon var jag benhård. Jag hade mina 4 pass i veckan, styrka på måndag, 6 km onsdag, 5 km på torsdag och ett längre pass på lördag eller söndag. I år har jag försökt hålla mig till samma men då jag varit sjuk så har allt blivit lidande. Förra veckan hade jag en bra vecka. Jag hann med alla mina pass och långpasset blev 18 km på lördag förmiddag. Då jag och lilleman åker till Stockholm om några timmar så beslöt jag mig för att ta mitt långpass i dag och ett kortpass på söndagkväll. Dock blev det inte ett långpass som jag räknat med, utan jag gav upp efter 15 km. Jag orkade inte. Jag orkade inte sätta ena foten framför den andra. Huvudet var tungt och benen som stockar. Den berömda väggen som många upplever under marathon som jag inte upplevde då, kom nu. Efter 15 ynka km. Nej usch. Jag känner mig faktiskt ledsen. :(


Trots det vackra vädret gick det dåligt. 99 dagar kvar idag.

Likes

Comments

Marathon 2017

Eftersom barnen vart sjuka nu i över tre veckor hänger både studierna och marathonträningen löst just nu. Det är jobbigt faktiskt. Jobbigt att varenda planeringsstolpe måste struktureras om, eller med andra ord, inte bli av. Den här veckan har jag fått i hop ett träningspass. I torsdags kväll kl 21:10 sprang jag 6 km. Varken tiden eller orken var optimal. I fredags vaknade jag nämligen med hosta samt en känsla av "rivjärn" i lungorna. Tjoho. Så j-vla välkommet. Däremot så shotar jag ingefära,vatten,citron och honung i stora muggar här hemma. Jag känner mig inte sjuk förutom hostan from hell och rivjärnet i bröstet. Dock vågar jag inte springa, för då kommer jag garanterat bli sjuk. Tänkte däremot försöka ta en liten promenad lite senare. Idag är det 112 dagar kvar tills jag står på startlinjen för mitt andra Stockholm marathon. Må Gud och hälsan vara med mig:)

Likes

Comments

Bröllop 2017, Marathon 2017

Hej! Jag sammanfattar med en mening: gud vad jag saknar att skriva av mig!

Det är konstigt egentligen det här med bloggar. Jag har aldrig haft som ambition att bli någon "storbloggare" utan har bloggat för mina nära och kära, och framför allt för mig själv då jag älskar att skriva. Sist jag skrev ett blogginlägg var under juli 2016. Det är ett halvår sedan och efter det har jag stundtals känt att "gud vad jag vill skriva". Sen har jag funderat och kommit fram till att det vore så knäppt om man skriver intensivt, slutar och sen börjar skriva igen efter ca 7 månader. Tills jag pratade med syrran. Vi pratade om hennes liv, mitt och A's kommande bröllop, sjukdomar och mitt kommande marathon i juni. Från ingenstans så sa hon "Varför bloggar du inte?" Jag kommer i håg att jag blev paff, för att jag tänkt tanken men just angående marathon så behövs bloggen... hon har ju rätt! Jag går ju in här stup i ett och lusläser hur jag gjorde förra året. Hur kroppen svarade på träningen osv. Där och då tog jag beslutet. Jag ska skriva. Jag mår bra av att skriva, om både himmel och jord men just nu marathon och bröllop.

Nu präglas livet av sjukdomar och jag hoppas att det vänder snart då jag har otroligt mycket in skolan. Nu blir det plugg medans min minsta sjukling sover så därför ska jag avsluta det här inlägget med två bilder. Sen kommer bilderna tala för sig i sina egna kategorier längre fram, men vi räknar ner:)

Likes

Comments

Åsikter och Tankar

Överallt, flera gånger i veckan, flera gånger per dag blir kvinnor och flickor våldtagna. Mitt i bland oss, och tiden på dygnet spelar heller ingen roll. Det är ju bara att dra in någon stackars tjej i en buske eller varför inte vara ett helt gäng av män?

Samhället är sjukt. Helt sjukt.
Vi proppas just nu av media som beskriver dessa incidenter, vi märker att det eskalerat och nej, jag kan inte tala för alla men rädslan som befinner sig när dessa grisar går lösa är ju inget att tala om. Unga kvinnor intervjuas, föräldrar intervjuas och den gemensamme nämnaren är tydlig - folk är rädda.

Mitt i allt det sjuka kan delade artiklar som förminskar våldtäkterna dyka upp.
Det om något gör iallafall mig riktigt förbannad. "Kanske är det så att detta alltid har förekommit, att det bara är så att dagens tjejer har mer skinn på näsan och vågar säga ifrån". Eller en liknande kommentar som "När jag var ung fick jag ofta känna på tafsandet av okända i busshållsplatsen, men var rädd att säga i från". Alltså allvarligt driver någon med oss?!

Är det helt plötsligt okej att avdramatisera problemet med att säga att kvinnor och flickor nu för tiden kan säga ifrån?! Rätt framför alla dessa våldtagna kvinnor och flickor så säger vi att bra att ni kan säga ifrån, men detta har hänt förr, skillnaden var bara det att kvinnorna har hållt käft, men det är ingen ökning, detta är normalt! För det är precis det som händer. Vi, ni och dem stryker våldtäktsmännen medhårs.


Likes

Comments

Vardagsupdates, Foton, Forever Living

Just nu är vi uppe i Lappland, jag och jäntan min. Vi kom hit för en vecka sedan och jag varvar tiden med egentid tillsammans med dottern och arbete på barnkliniken. I skrivande stund är det dax för mig att varva ner. Kom hem från ett em-skift och var så hungrig. Blev mackor med ost och min mammas goda rabarberkaka. Jag älskar verkligen rabarberkaka. Det ska inte vara paj utan mjukkaka:-) märkligt att inlägget kom att handla om kaka men det var allt jag kom på. Haha

Förövrigt så har vi det bra. Jag saknar dock A, mina söner och min katt...
Men snart ses vi
❤️

Likes

Comments

Marathon 2017, Vardagsupdates, Hälsa och skönhet

Ja sen marathon har det bara gått utför 😂 nej men vila bör man annars....

Och det gör man ändå.


Jag har invigt mina ben efter marathon. I lördags (en vecka sedan blir det nu) var jag och prövade 6 km. I måndags var jag o joggade med min syster som cyklade. Det blev faktiskt 10 km i lugnt o skönt tempo. Efter i måndags har jag inte tränat alls. Det är fasadtvättning och målning av huset. Från fulgult till fingrått;-) sen är syster här, det har varit skolavslutning , nalkande födelsedags kalas och fotbollscuper. Ja, det finns varken tid eller ork till något. Nu är det hus och laddning inför tre veckors jobb som nalkas.

Vi ( jag och lillasyster) ska nu skrämma oss själv till sömns med paranormal activity 4.


Hur laddar ni batterierna efter marathon?

Likes

Comments

Marathon 2017

När man behöver en paus från tentan kan man boka nästa års kraftprov samt välkomna en ny kategori på bloggen :- Hej marathon 2017👋🏼

Likes

Comments