Header

Marathon 2017

Eftersom barnen vart sjuka nu i över tre veckor hänger både studierna och marathonträningen löst just nu. Det är jobbigt faktiskt. Jobbigt att varenda planeringsstolpe måste struktureras om, eller med andra ord, inte bli av. Den här veckan har jag fått i hop ett träningspass. I torsdags kväll kl 21:10 sprang jag 6 km. Varken tiden eller orken var optimal. I fredags vaknade jag nämligen med hosta samt en känsla av "rivjärn" i lungorna. Tjoho. Så j-vla välkommet. Däremot så shotar jag ingefära,vatten,citron och honung i stora muggar här hemma. Jag känner mig inte sjuk förutom hostan from hell och rivjärnet i bröstet. Dock vågar jag inte springa, för då kommer jag garanterat bli sjuk. Tänkte däremot försöka ta en liten promenad lite senare. Idag är det 112 dagar kvar tills jag står på startlinjen för mitt andra Stockholm marathon. Må Gud och hälsan vara med mig:)

Likes

Comments

Bröllop 2017, Marathon 2017

Hej! Jag sammanfattar med en mening: gud vad jag saknar att skriva av mig!

Det är konstigt egentligen det här med bloggar. Jag har aldrig haft som ambition att bli någon "storbloggare" utan har bloggat för mina nära och kära, och framför allt för mig själv då jag älskar att skriva. Sist jag skrev ett blogginlägg var under juli 2016. Det är ett halvår sedan och efter det har jag stundtals känt att "gud vad jag vill skriva". Sen har jag funderat och kommit fram till att det vore så knäppt om man skriver intensivt, slutar och sen börjar skriva igen efter ca 7 månader. Tills jag pratade med syrran. Vi pratade om hennes liv, mitt och A's kommande bröllop, sjukdomar och mitt kommande marathon i juni. Från ingenstans så sa hon "Varför bloggar du inte?" Jag kommer i håg att jag blev paff, för att jag tänkt tanken men just angående marathon så behövs bloggen... hon har ju rätt! Jag går ju in här stup i ett och lusläser hur jag gjorde förra året. Hur kroppen svarade på träningen osv. Där och då tog jag beslutet. Jag ska skriva. Jag mår bra av att skriva, om både himmel och jord men just nu marathon och bröllop.

Nu präglas livet av sjukdomar och jag hoppas att det vänder snart då jag har otroligt mycket in skolan. Nu blir det plugg medans min minsta sjukling sover så därför ska jag avsluta det här inlägget med två bilder. Sen kommer bilderna tala för sig i sina egna kategorier längre fram, men vi räknar ner:)

Likes

Comments

Åsikter och Tankar

Överallt, flera gånger i veckan, flera gånger per dag blir kvinnor och flickor våldtagna. Mitt i bland oss, och tiden på dygnet spelar heller ingen roll. Det är ju bara att dra in någon stackars tjej i en buske eller varför inte vara ett helt gäng av män?

Samhället är sjukt. Helt sjukt.
Vi proppas just nu av media som beskriver dessa incidenter, vi märker att det eskalerat och nej, jag kan inte tala för alla men rädslan som befinner sig när dessa grisar går lösa är ju inget att tala om. Unga kvinnor intervjuas, föräldrar intervjuas och den gemensamme nämnaren är tydlig - folk är rädda.

Mitt i allt det sjuka kan delade artiklar som förminskar våldtäkterna dyka upp.
Det om något gör iallafall mig riktigt förbannad. "Kanske är det så att detta alltid har förekommit, att det bara är så att dagens tjejer har mer skinn på näsan och vågar säga ifrån". Eller en liknande kommentar som "När jag var ung fick jag ofta känna på tafsandet av okända i busshållsplatsen, men var rädd att säga i från". Alltså allvarligt driver någon med oss?!

Är det helt plötsligt okej att avdramatisera problemet med att säga att kvinnor och flickor nu för tiden kan säga ifrån?! Rätt framför alla dessa våldtagna kvinnor och flickor så säger vi att bra att ni kan säga ifrån, men detta har hänt förr, skillnaden var bara det att kvinnorna har hållt käft, men det är ingen ökning, detta är normalt! För det är precis det som händer. Vi, ni och dem stryker våldtäktsmännen medhårs.


Likes

Comments

Vardagsupdates, Foton, Forever Living

Just nu är vi uppe i Lappland, jag och jäntan min. Vi kom hit för en vecka sedan och jag varvar tiden med egentid tillsammans med dottern och arbete på barnkliniken. I skrivande stund är det dax för mig att varva ner. Kom hem från ett em-skift och var så hungrig. Blev mackor med ost och min mammas goda rabarberkaka. Jag älskar verkligen rabarberkaka. Det ska inte vara paj utan mjukkaka:-) märkligt att inlägget kom att handla om kaka men det var allt jag kom på. Haha

Förövrigt så har vi det bra. Jag saknar dock A, mina söner och min katt...
Men snart ses vi
❤️

Likes

Comments

Marathon 2017, Vardagsupdates, Hälsa och skönhet

Ja sen marathon har det bara gått utför 😂 nej men vila bör man annars....

Och det gör man ändå.


Jag har invigt mina ben efter marathon. I lördags (en vecka sedan blir det nu) var jag och prövade 6 km. I måndags var jag o joggade med min syster som cyklade. Det blev faktiskt 10 km i lugnt o skönt tempo. Efter i måndags har jag inte tränat alls. Det är fasadtvättning och målning av huset. Från fulgult till fingrått;-) sen är syster här, det har varit skolavslutning , nalkande födelsedags kalas och fotbollscuper. Ja, det finns varken tid eller ork till något. Nu är det hus och laddning inför tre veckors jobb som nalkas.

Vi ( jag och lillasyster) ska nu skrämma oss själv till sömns med paranormal activity 4.


Hur laddar ni batterierna efter marathon?

Likes

Comments

Marathon 2017

När man behöver en paus från tentan kan man boka nästa års kraftprov samt välkomna en ny kategori på bloggen :- Hej marathon 2017👋🏼

Likes

Comments

Marathon 2016

Jag gjorde det. Jag tog mig runt och jag tog mig i mål. Jag tog mig i mål på en bättre tid än jag kunnat drömma om. 04:24:53. Det.är.helt.sjukt. Jag vill springa marathon igen känner jag! Helst i morgon. Haha.

Nej men om man ska återgå till början. Lördagen den 4 juni. Jag vaknade upp, inte alls utvilad och med noll nervositet i kroppen. Bara det var ju märkligt. Jag gick iallafall in med inställningen att jag skulle få medaljen om min hals. Jag skulle springa/kravla eller fast krypa in på stadion efter de 42 långa km bakom mig.

Jag och min pappa hade gjort en sporadisk planering inför loppet. Då han springer fortare än mig så skulle vi starta tillsammans och sen så skulle vi skiljas åt när det behövdes för att var och en av oss skulle få ha ett tempo som passade en själv. Min pappas utgångspunkt var tyvärr inte den bästa. Sen i januari har han kunnat vara ute och springa bara 4 ggr då hela våren bestått av skador och sjukdomar. Däremot bestämde han sig för att försöka. Min egen träningsplan hade ju också spruckit när jag var sjuk i 7 veckor, så jag hade väl heller inte så höga ambitioner mer än psyket.

Vår sporadiska plan gick iallafall i stöpet direkt. Vi såg nämligen att vi var i olika startgrupper. Vi önskade varann lycka till och gick till våra respektive startfållor. Efter lite mer än en km in i loppet såg jag mina foreverkollegor Emma och Jonas. Jag sprang fram till dem och vi sprang i hop från start till mål. Vi fann direkt ett perfekt tempo som vi både kunde skratta och prata under! Helt otroligt att vi tre, som aldrig sprungit i hop hittade flowet i stegen direkt. Innan marathon har jag lyssnat på poddar och läst diverse artiklar och tidningar om den berömda marathonväggen. Den vägg som ska komma efter ungefär 30-32 km. För mig kom den aldrig, och jag lovar att jag väntade på den. hehe. Klart som tusan att det var jobbigt, herregud man springer konstant (förutom vid vätskekontrollerna) i över 4 timmar och i över 4 mil! Men väggen, nej? För mig fanns den inte.

Pappas fru hade dragit i hop en hejarklack av nära och kära som hejade på oss alla under bägge varven, jag fick skumpa i mål och pizza till middag. Alltså. Det var en sådan fantastisk dag och jag känner så otroligt mycket tacksamhet.

Efter loppet då? Jag var pigg som en lärka. Oförskämt pigg hela lördagen och söndagen fram till kl 16. Då dog jag. Jag hade inte ont någonstans, jag hade känt av lite i höfterna på lördagskvällen men det försvann. Söndag kl 16 så gick iallafall min kropp in i någon slags dvala. Varken koffein, koffeinpiller eller sömn hjälpte. Jag ansträngde mig dock för att hålla mig vaken då dottern fyllde år. På måndagen så var jag lika trött. Tog powernaps under hela dagen, 1 -1,2 timmar åt gången. Inget hjälpte. Jag orkade knappt stå upp. Jag hade fortfarande inte ont i kroppen men tröttheten var helt sjuk. A tog min puls som var nere på 45. Jag gick och sov tidigt i måndags kväll och vaknade upp 9:30 på tisdagen. I Pigg och fräsch och pulsen är stabil på 51:-)

Ja, alltså, jag blickar tillbaka på lördagens lopp och ryser. Jag är så tacksam för allt. För att min kropp bar mig, för släkt och vänner som var med på plats och på sociala medier och sms. Jag är så glad för min pappa kom i mål trots att han fick problem med knäet efter 15 km, jag är tacksam för att jag mötte Emma och Jonas och vi tillsammans lyfte upp varandra i över 4 mil. Ja herregud. Detta var ju nästan mäktigare än en förlossningsberättelse. haha.


Om jag springer Stockholm marathon 2017? Absolut. Finns INGA tvivel.

Likes

Comments

Forever Living

Hej!

Jag heter Andreas (även kallat A här i bloggen) och är Johannas sambo, snart man.

Jag har under en längre tid lovat henne och er att göra ett gästinlägg här inne angående min c9 kur.

Först ska jag berätta lite om mig själv så att ni har en grund att stå på.

Jag är 31 år gammal och jobbar som Kvalitetsteknisk chef på ett företag inom energibranschen. Jag har alltid varit mycket aktiv och tränat fotboll under hela mitt barn och ungdomsliv. Men som för många och för mig så valde jag att prioritera familj och arbete före en fortsatt fotbollskarriär, vilket medförde att jag la ambitionsnivån därefter.

Jag slutade nästintill helt med att träna vilket medförde att jag gick upp i vikt. För ca 1,5 år sedan i gång med träningen ordentligt igen. Äntligen!! Det gick bra att träna och jag både sprang och cyklade på ett bra tempo, flera pass i veckan.

En dag för ett år sedan när jag var ute och sprang så började det regna, jag ökade stegen och fick en stickande smärta i och omkring lungorna. Efter undersökningar och provtagningar så visade det sig att jag hade fått blodproppar i lungorna, vilket medförde att jag fick äta blodförtunnande och gå på kontinuerliga läkarbesök.

Efter att ha uteslutit orsak för orsak så konstaterade läkarna att jag efter 1 år inte låg fortsatt inom någon riskgrupp och fick sluta med de blodförtunnande medicinerna. Känslan som infann sig under hela utredningsperioden var den att jag inte vågade träna under det här året då jag helt enkelt var rädd för att få nya proppar. I slutet av mars 2016 fick jag avsluta kuren. Dock hade jag fått för högt kolesterol, högt blodtryck och ökat mycket i vikt.

Läkaren beskrev att jag behövde gå ner 10-15 kg i vikt för att eventuellt få sluta med medicinerna för blodtrycket och kolesterolet. Johanna tyckte då att jag skulle köra en c9. Hon hade tjatat på mig ett tag och jag var riktigt, då menar jag riktigt skeptisk. "Klart man går ner i vikt när man inte äter" var min tanke. Ska jag vara ärlig så hade jag inte ett dugg lust att pröva på någon c9 alls.

Då från ingenstans så ligger det två lådor c9 på vårt kylskåp. Johanna berättade att hon kör tillsammans med mig för att peppa mig. Lådorna var betalda så det fanns som ingen idé att inte pröva på. Men nej, jag hade verkligen ingen lust.

Vi började kuren tillsammans med dag 2 fick Johanna avsluta då hon blev riktigt sjuk i influensa. Hon fortsatte att peppa mig hela tiden. Dag 1-2 var jobbiga, men in så tuffa som jag hade föreställt mig. Dag 3 vände det och jag kände mig pigg på ett annat sätt en tidigare, maten smakade (ja man får äta mat;) ) och jag hade gått ner 3,5 kg! Det blev plötsligt märkbart och på riktigt.

Jag körde hela kuren på ett sätt som passade mig, jag tränade inte enligt programmen men gick ut och promenerade. För mig var det viktigt att ha en balans och kosten har hjälpt mig väldigt mycket. Sockersuget är borta och trots att Johanna äter godis så har jag inte ätit godis sen i mars.

Efter c9 har jag ätit f1 inspirerat och idag står vågen på -9 kg. Med mina egna erfarenheter kan jag alltså säga att jag gått från att inte tro ett dugg på konceptet till att faktiskt kunna rekommendera det till andra.

Jag upplever mig betydligt piggare med ny energi och maten smakar fortsatt fantastiskt.

Din box eller andra produkter hittar du på Johannas hemsida som är här.


Likes

Comments

Vardagspussel, Vardagspussel

Gårdagen började med att vabba mittenbarnet. Sen var planen handling och event. När jag var på kvantum så började orosmolnen komma. Fick värmeattacker och trodde att jag skulle svimma. Så himla obehagligt! Det blev tyvärr värre och värre. Känns som om hela jag är en urvriden disktrasa. På kvällen fick jag åka hem från eventet och när jag väl var hemma så hade jag sån yrsel och magen vart uppblåst och spänd så det såg ut som jag var höggravid! A vart också orolig när han såg magen på mig. Jag har verkligen ingen som helst aning om vad tusan som hänt!

Idag mår jag fortfarande inte bra. Jag vill bara sova men med missade föreläsningar och sjuka barn så behövs all tid till att plugga. Men jag har för många bollar i luften och jag måste börja omprioritera. Allt börjar med ett nej tack.

Lite gotta från gårdagen.

Likes

Comments