Det är juli månad och det är mer sommar nu än tidigare under året. Det är juli månad och turisterna strömmar mot vår lilla by här nere vid havet. Det är fest, härlig blandning av folk och sol och det känns nästan som man är kär på nytt, fast än det var ett tag sedan jag faktiskt var kär på nytt.

När jag tänker efter så är jag nog mitt i att bli kär på nytt. Inte i min lilla by här på landet, inte i juli månad utan i någon som får mitt hjärta att hoppa över ett slag bara av tanken på honom. Han, en sommargäst som tagit mig med storm och fått mig att glömma allt vad allvar, måsten och hjärtesorg innebär. Han vars lockiga hår är ännu lockigare efter ett nattbad nere i hamnen, han vars röst gör mig alldeles varm. Han. Han som är sommargästen i min lilla by nere vid havet, som har tagit mig med stormsteg.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ibland blir jag påmind om hur skört livet egentligen är. Hur lätt det egentligen är att bli totalförälskad i någon och hur lätt det är att bli glömd av någon. Ibland blir jag påmind om hur enkelt det är att bli glad över ett sms och hur enkelt någon kan göra ens dag mycket bättre. Ibland behöver man bli påmind om att man inte är ensam här i världen.

Ibland är det bara ett hur mår du sms som krävs för att få en känna sig uppskattad och behövd. Ibland är det bara ett hej på Ica och ibland bara känna att någon tittar efter en där man går. Ibland behöver det inte vara så komplicerat här i livet.

Ibland behöver man bara känna att där finns någon som lyssnar på en, även om man berättar en historia som berättats fyra gånger innan. Bara veta att man blir hörd och att man faktiskt blir uppskattad precis så som man är. Utan en fasad, utan en personlighet som är påhittad. Bara precis så som man är.

Och ibland känns det så bra, så enkelt och så rätt. Och ibland ska man bara rida med på vågen, när det känns så bra, så enkelt och så rätt.

Likes

Comments

Inatt klockan 03.15 vaknade jag superpigg. Himmeln hade öppnat sig och åskan närmade sig. Där låg jag i min enochsjugo säng i mitt gamla flickrum i mina föräldrars hus, lyssnade på hur regnet smattrade och kollade igenom min telefon. I en timme och fyrtio minuter.

Långt där bak i kamerarullen på telefonen fanns där fortfarande bilder och videos på dig. Bilder på när du låg och sov på mitt bröst och videos när du härmade någon efter ett par öl. I anteckningarna hittades inköpslistor från när vi skulle laga middag tillsammans en solig lördag i mars. I meddelande hittades fyllesms från dig där du berättade hur mycket du tyckte om mig, sms från när jag var bortrest där du berättade hur mycket du saknade mig.

Och någonstans där mellan tre och fem imorse insåg jag hur stor påverkan just den personen haft på mig och hur många minnen det bidragit med. Någonstans där mellan tre och fem kämpade jag med hela min styrka för att inte ringa dig och säga de där få orden. Att jag saknar dig. Mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra.

Likes

Comments

Det är söndagmorgon och regnet smattrar mot fönstret. Än har jag inte gått upp än, helst vill jag stanna här hela dagen. Kolla serier, äta godis och endast gå upp för att hämta något att dricka. Det är söndagmorgon och för en kvart sen gick du upp ur min enochsextio säng, tog på dig dina blåa jeans och din gråa tröja som fanns kvar i min garderob och gick ut genom dörren.

Nollettfyrtiotvå ringde min telefon. Av en ren slump var ljudet på och jag vaknade direkt och såg ditt namn på skärmen. Det röda hjärtat i slutet på ditt namn var fortfarande kvar, för inte hade jag haft hjärta till att ta bort hjärtat. Jag övervägde om jag ens skulle svara, om jag ens visste vad jag isåfall skulle säga till dig. Jag svarade tillslut och en våg av värme gick genom min kropp när jag hörde din röst på andra sidan linjen. Tre missade sms hade jag också från dig, det talade du tydligt om i telefonen. Efter ett par minuter talade du om för mig att du var på väg hem till mig. Gåendes genom stan, mitt i natten, mitt i regnet, för att du saknade mig. Yrvaken som jag var, blev jag plötsligt pigg, pigg som efter två RedBull rakt efter varandra pigg, när du sa att du saknade mig.

Och så hamnade vi här, här i min enochsextio säng med regnet smattrandes mot fönstret. Så hamnade vi här och låg vakna till det började ljusna utanför. Så hamnade vi här med benen intrasslade i lakanen, armarna om varandra och med varandra som gemensamt intresse. Ett gemensamt intresse för varandra som oavsett vad aldrig kommer svalna, som aldrig kommer läggas på is längre än ett par veckor, då saknaden tar över.

Det är söndagmorgon och regnet smattrar mot fönstret. För en kvart sen gick du upp ur min enochsextiosäng, tog på dig dina blåa jeans och din gråa tröja som fanns kvar i min garderob. Kläderna från inatt var fortfarande blöta. Om en kvart kommer du tillbaka igen, hit till min enochsextiosäng, där vi har varandra som gemensamt intresse.

Likes

Comments

Det är en solig dag i slutet av maj och som vanligt är mina steg snabba och bestämda som hörs tydligt av mina klackar. Snabbt in i affären innan jag skulle på middag var målet, bara för att ha en kall cola zero som färdkost i bilfärden på tjugo minuter. Snabbt in, med klänningen fladdrande kring mina ben, solglasögonen på näsan, telefonen och visakortet i handen. Det var en utav de varmaste dagarna och det var svårt att andas av värmen och stress.

Snabbt in i affären som jag inte hittar i, och snabbt ser jag honom. Han vars svarta bil jag inte sett på skolans parkering på veckor. Han vars favoritlåt som spelar i högtalarna på morgonen när jag sminkar mig, han som jag inte sett på flera veckor. Han vars ögon som jag sjunker direkt in i. Han som säger hej till mig på ett sätt som gör mig knäsvag. Han som tittar på mig med en blick som det är full fan i och så mycket kärlek i. Han säger hej till mig och direkt blev det lite lättare att andas igen.

Artighetsfraser är alltid de som byts först, även denna gången. För varje ord han säger till mig blir det lite lättare att andas, för varje gång han ler med ögonen mot mig känns det som en sten tas bort från mina axlar. Det känns så lätt och det känns så rätt, fast jag vet att det egentligen inte är det, inte ens i närheten av lätt och rätt. När jag lämnar affären kan jag andas igen. Stenarna på axlarna är borta och jag kan andas igen, tack vare ett par minuter med honom, han med full fan i blicken. Och jag älskar det.

Likes

Comments

Det var en ljummen kväll i mars så vi bestämde oss för att gå ner till stan. Dimman låg som ett tunt moln över kullerstensgatorna vilket gjorde den vanliga promenaden nästan till ett äventyr om ren överlevnad. Du tog tag i min arm så jag inte skulle halka på de hala kullerstenarna, det var onödigt att trilla och bryta benen just ikväll sa du.

Vi satte oss ner på vår rad i biosalongen och insåg att det bara var vi på vår rad. Stolarna ekade tomma framför oss. Du lade din hand på mitt lår och tittade på mig bakom 3D-glasögonen. Du slängde iväg en puss till mig precis när intromusiken började. Ett tag in i filmen lade jag min hand i din, och den låg kvar där ändå till filmens slut. I de läskiga scenerna hoppade du till och kramade min hand hårdare, och jag vet inte vad som skrämde mig mest - scenerna eller när du hoppade till. I de roliga scenerna skrattade du och jag skrattade med ditt skratt.

Ikväll såg jag samma film som vi såg den ljumna kvällen i mars nere på stadens biograf. Du satt inte bredvid mig och minnena från just den kvällen svämmade över mig som en flodvåg och mitt hjärta gjorde ont av saknaden av dig. Kvällen när vi gick hem lade du din arm om mig medan vi gick genom stan och du viskade att jag var vacker ikväll i mitt högra öra. En rysning gick genom hela min kropp av välbehag, av hur kär jag var i dig, och jag fick samma rysning ikväll. Ikväll var det en rysning av ren saknad.

Ikväll kändes det konstigt att se filmen utan dig, det var konstigt att se filmen och tänka på allt annat än själva filmen. Ikväll saknade jag dig på ett sätt jag inte gjort på flera dagar, jag saknade när vi gick på kullerstenarna genom stan.

Likes

Comments

Det regnade imorse när jag körde in på skolans parkering. Platsen där jag alltid ställer min blåa bil var tagen av en svart så jag körde vidare. Svängde till vänster och såg ännu en svart bil. Din svarta bil. Din svarta bil som jag kan registreringsnumret på utantill, din svarta bil som alltid luktade din parfym, snus och minttuggummi. En parfymflaska hade gått sönder en gång sa du, och lukten vägrade släppa tygsätena i baksätet.

Sist jag åkte i din bil låg där en broschyr om en lägenhet här på en kullerstensgata i stan på 60 kvadratmeter med fiskebensgolv, stuckaturer och fönsterkarmar som man kunde sitta i, på golvet bakom passagerarsätet, som vi hade kollat på en regnig dag i februari. Sist jag satt i din bil låg broschyren kvar, och det slog mig att den kanske låg kvar än idag, även fast jag inte vågade kolla. Sist jag körde din bil klagade jag över att förarsätet inte gick att skjuta längre fram, att jag inte nådde fram till pedalerna. Du skrattade åt mig och sa att det inte är lätt att vara kort ibland. Du skrattade till och gav mig en puss på kinden, där kinden blev kall av minten från tuggummit på kinden där du pussade mig.

Jag parkerade min blåa bil och gick förbi din svarta bil på skolans parkering i regnet. Med hjärtat i halsen med tanken att jag kanske skulle se dig i skolan idag, med tanken att om jag skulle se dig i skolan idag, hade mitt hjärta gått sönder ännu en gång, som att strö salt i de såren som redan finns. Med tanken om att jag kanske skulle se dig i skolan idag, drunkna i dina gröna ögon och tappa bort mig i ditt leende och skratt. Med tanken på att om det hade skett, hade jag aldrig kunnat plåstra ihop mig själv igen. Ett par timmar senare, stod min blåa bil på skolans parkering utan din svarta bil, och tanken om att jag kanske skulle drunkna i dina gröna ögon kunde läggas på hyllan. Åtminstone för idag.


Ett STORT tack till alla fina kommentarer om "Din favoritlåt, precis som vanligt"!

Likes

Comments

Trettioen dagar sen han gick ut ur min lägenhet och aldrig kom tillbaka. Trettioen dagar sedan han gick ut ur min lägenhet med mitt hjärta i handen och jag lämnades som en blöt pöl på hallgolvet. En månad sedan min bästa vän fick plocka upp resterna av mig från hallgolvet.

Det är trettioen dagar sedan han tittade på mig med sina gröna ögon, och jag sjönk djupt in i ögonen, så djupt att jag glömde vad han pratade om. Trettioen dagar sedan han höll om mig, på ett sätt som bara han lyckats göra. Han höll mig i en hård kram, innan jag lämnades som en blöt pöl på hallgolvet. I trettioen dagar har jag saknat honom.

Jag undrar varje dag om saknaden kommer gå över. Saknaden så stor att det bokstavligen gör ont i mitt hjärta varenda dag, som gör att det blir klumpar i halsen av gråten som krävs. Allt det vi hade, är borta. Allt det vi hade, kommer vi aldrig ha igen. Allt det som han gjorde som fick mig att skratta, kommer aldrig få mig att skratta igen. Allt vi pratade om på söndagsmorgnarna när solen lös igenom gardinerna och täckena var en stor röra omkring oss, kommer vi aldrig prata om igen.

Det får mitt hjärta att bokstavligen göra ont, varenda dag. Och jag undrar om det någonsin kommer gå över.

Likes

Comments

Jag lyssnar på din favoritlåt, om och om och om igen. Den enda låten jag har lyssnat på de senaste dagarna, veckorna. Låten som du spelade för mig en gång i bilen påväg hem från Ikea en söndagseftermiddag. "Du måste lyssna på denna låten Johanna" sa du och satte igång den på hösta volym. Så högt att fönstrena skakade och det skakade i bröstkorgen när basen slog.

Jag lyssnar på din favoritlåt som vi lyssnade på varje gång vi åkte bil. Även om bilsträckan var hemifrån dig till skolan, en sträcka som tar tre minuter att köra, var din favoritlåt igång. Din favoritlåt som du gladeligen sjöng med till och trummade i takt på ratten samtidigt som du körde. Samtidigt så tittade du på mig med din busiga blick och skrattade, och mitt hjärta hoppade över ett slag varenda gång.

Jag lyssnar på din favoritlåt i hopp om att aldrig glömma. I hopp om att aldrig glömma tiden vi sjöng till din favoritlåt i bilen, i hopp om att aldrig glömma tiden vi stod i ditt kök och lagade pasta samtidigt som din favoritlåt spelades ur högtalarna. Du dansade samtidigt och kysste mig. Jag lyssnar på din favoritlåt i hopp om att aldrig glömma hur mycket jag älskar dig, i hopp om att aldrig glömma telefonsamtalen som började med "hi gorgeous" varenda gång från ditt håll. Jag lyssnar på din favoritlåt i hopp om att aldrig glömma tiden då det var vi två som sov i min enochsextiosäng och inte bara jag.

Jag lyssnar på din favoritlåt i hopp om att en dag inse att det var din favoritlåt, så som jag var din favoritperson. I hopp om att tiden en dag läker de kilometerdjupa såren i min kropp på enochsjuttio centimeter, i hopp om att mitt hjärta en dag inte längre är i tiotusen bitar, utan kanske bara ett par. I hopp om att jag en dag inser att jag älskade dig och inte gör det längre. Jag lyssnar på din favoritlåt i hopp om att en dag kunna gå vidare, så som du gick vidare så snabbt från mig.

Jag kommer aldrig glömma din favoritlåt och dagen jag hörde den sist tillsammans med dig. Du släppte av mig hemma, vi satt kvar och pratade om att det inte funkade längre. Du pratade, jag grät. En stund senare lämnade du min uppfart, med din favoritlåt på högsta volym, precis som vanligt.

Likes

Comments

Han tittade mig djupt in i ögonen, min blick vankade av och an i rummet, än släppte han inte mig med blicken. I mina bruna ögon bodde början till krokodiltårar som sakta föll ner för mina kinder. Han sa att han var ledsen, fast det bara var jag som hade krokodiltårar i ögonen.

Jag är beroende av honom. Han med sitt blonda hår, sina gröna ögon som jag kan stirra in i hur länge som helst, han med leendet som får knäna att vika sig. Jag är beroende av honom på ett sätt som jag aldrig någonsin varit tidigare. Utan honom intill sig på småtimmarna är det svårt att sova, utan honom att ringa på eftermiddagen på vägen hem blir det tråkigt att åka hem, utan honom är det svårt att hitta anledningar till att le. Utan honom försöker jag nu, vilsen, hitta ett sätt att leva på.

Jag kommer aldrig att vinna, jag kommer förlora kampen som jag kämpat i de senaste åren. Jag kommer tappa bort migsjälv i jakten på att behålla minnet av honom och det vi hade. Jag kommer tappa bort glädjen ett tag, för att leva på det som var, även om det aldrig kommer bli som det var igen. Ändå tittade jag honom djupt in i de gröna ögonen, torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder och sa att jag älskar honom, på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Jag är beroende av honom, men ändå kommer jag aldrig vinna denna kampen.

Likes

Comments