Hej! I söndags kväll kom jag hem igen. Det kändes så bra att äntligen få krama om familjen igen!! Hade nog allt saknat dom mer än jag trodde.

Det känns bra men väldigt konstigt att vara hemma igen. Det känns tryggt och avslappnande men ändå lite tomt på något sätt. De senaste dagarna har jag mest umgåtts med familjen, tagit promenader, facetimeat med kompisar från USA och från lägret och legat i sängen. Jag har blivit både förkyld och fått ögoninflammation, men nu är jag på bättringsvägen igen!

Jag vill passa på och tacka er allihop som har följt min resa här på bloggen. Det har känts kul att få dela med sig om alla upplevelser jag har gjort och allt som hänt. Nu är cirkeln sluten och därmed har bloggen kommit till sitt sista inlägg. Ha en jättebra fortsättning på sommaren. Hejdå!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sista kvällen med alla utbytisar var fin och lite sorglig. Vi åt middag tillsammans en sista gång och så delades diplom ut. Kommer verkligen sakna alla fina vänner jag lärde känna den senaste veckan!

Igår vinkade vi av en efter en från hotellet. Min skjuts till flygplatsen kom och hämtade upp mig på eftermiddagen. Väl på flygplatsen träffade jag några av kompisar som hade lämnat hotellet tidigare. Vi åt tillsammans och sen gick deras flyg. Mitt flyg blev försenat och lämnade inte förrän efter midnatt. Jag hann med att FaceTimea med kompisar och min värdfamilj. Det känns som jag inte har träffat dom på såå länge. Dom har ju liksom hunnit flytta sen sist vi pratade. Det kändes så konstigt att se dom igen, på mobilskärmen den här gången. Jag är glad att vi fick lite tid till att catcha up i alla fall!

Annikens familj från Norge kom och mötte upp henne på vårt hotell i DC. Vi blev alla tårögda när hon sprang och kramade sin mamma. Så mycket känslor de senaste dagarna asså.

Sa hejdå till mina danska kompisar Frida och Lisa ❤️

Första flyget gick bra! Sov bara en timme dock. Jag är verkligen så förkyld och ACn på planet gör ju inte det hela bättre. Jaja, jag är glad att jag blev sjuk nu och inte på lägret!

Nu sitter jag i London och har precis ätit lite frulle. Planet till Göteborg går om 5 timmar. Nu ska jag gå och se vad jag kan göra här tills dess. Hejdå

Likes

Comments

Hej!

Idag startade jag dagen med ett litet bibelstudium, Jennifer gick till hotellets gym och Anniken låg kvar i sängen. Efter hotellfrukost (<3) tog vi tunnelbanan in till centrum av DC. Vi tittade på massa kända byggnader, åt glass och shoppade lite. Det var runt 35 grader och typ halv gruppen är sjuk inklusive jag själv, så vi mådde lite sisådär i värmen. Nu är vi tillbaka på hotellet!

Nu ska vi höra ett försök att packa våra resväskor och sen väntar middag om en halvtimme. Hejdå

Likes

Comments

I torsdags lämnade vi Washington DC för läger mitt ute i ingenstans. Jag spenderade veckan med dessa tjejer i ett stort rum med massa våningssängar. Resten av utbytesstudenterna bodde i de andra små husen runtom lägergården, tillsammans med ca 400 andra ungdomar från runtom Amerika.

Lägret befann sig i bergen i Virginia och det var så vackert!! På vägen dit tog ledarna våra mobiler så att vi bara skulle kunna slappna av hela veckan och inte tänka på alla sociala medier osv. Det var såå skönt att vara utan mobilen helt ärligt talat. Det enda jag saknade var att ta bilder. Dom här bilderna är från ledare som fick ha sina mobiler under veckan.

Vi hade verkligen en sjukt rolig vecka! Vi red hästar, hade volleyboll-turnering i 50-talskläder, överlevde en höghöjdsbana, hade ett poolparty mitt i natten, åt glass, flätade armband, hade magplaskstävling med hela lägret, åkte vattenrutschbana, tappade bikinin när vi åkte zipline, klarade oss igenom en sjuk hinderbana som mestadels bestod av lera, lärde känna varandra bättre, satt och pratade långt in på natten, gick på tivoli (på lägret), kaste pajer i våra ledares ansikten, åt sockervadd, hade vatten/mjölkrig, sjöng karaoke, låg och kollade på stjärnorna, hade ett dansparty, hejade i en glassätartävling, spelade fotboll med stora uppblåsbara bubblor på oss, hade en cowboy-fest och massa mer. Det var hela tiden något nytt som hände! Allt var alltid en överraskning och man visste aldrig vad klockan var eftersom vi inte hade våra mobiler.

Jag lärde känna folk från Danmark, Spanien, Polen, Schweiz, Tyskland, Sverige (det var så konstigt att prata svenska igen!), Norge och Tjeck republic. Det var faktiskt riktigt bra att ha en vecka att bara njuta och prata med andra utbytesstudenter som vet precis hur det känns att lämna sin värdfamilj. Nu är vi tillbaka i DC. Imorgon ska vi ut och se staden och sen på lördag bär det av hemåt mot Sverige. Godnatt!

Likes

Comments

Sista dagen börjar stabilt. Vaknade vid 6.00 av att det högg till i mitt knä när jag rörde mig. Visste precis vad det var frågan om då detta har hänt tidigare det här året. Jag la en kudde under benet och smsade min värdmamma att hon skulle komma med medicin. Nu ligger jag här med en ispåse och hoppas att det snart ska bli bättre! Förra gången detta hände var det en överansträngning från löpningen, men nu har jag ingen aning vad det är. Jag har ju bara sprungit typ 4 gånger senaste veckan. I nuläget kan jag inte sträcka ut benet utan att typ skrika. Hoppas verkligen jag kan ta mig upp om någon halvtimma så jag kan göra allt som jag behöver göra inför resan imorgon! Adios

Likes

Comments

Nu ligger jag i sängen och ska strax försöka somna. Det känns helt sjukt att det imorgon är min sista dag i Greenwood. Jag minns så väl första dagen i USA. Min första frukost var en bagel med skinka på och tre jordgubbar. Jag minns hur jag gick in i skolans gympasal tillsammans med min värdmamma och volleyboll-coachen. Jag hade ju nämligen bestämt mig för att försöka komma med i volleyboll-laget. Jag kommer ihåg alla nyfikna blickar och hur snabbt alla pratade. I börjar var det många personer jag inte förstod. Jag kommer så tydligt ihåg hur vi satt på bussen till min första volleybollmatch. Tjejerna pratade och jag försökte hänga med i konversationen men kunde verkligen inte höra vad dom sa. Eller så var det bara det att jag inte förstod. Idag händer det väldigt sällan att jag inte förstår vad någon säger. Självklart är det lite ord här och där som jag inte kan, men det är en enorm skillnad mot hur det var den första månaden. Jag minns även första skoldagen och de första månaderna när jag inte hade några nära kompisar. Jag kan inte komma ihåg när det förändrades. När började jag hänga med i språket och när fick jag plötsligt riktigt bra vänner? Jag antar att det är något som har vuxit fram, lite åt gången.

Nu ligger jag här i sängen och har bara två nätter kvar i staden som har varit mitt hem i nästan 11 månader. Det liv som jag har byggt upp med nya rutiner och vänner blir snart ett minne istället för en vardag.Det tog slut så snabbt. Jag är inte redo att åka hem än, eller är jag kanske mer redo än någonsin? När jag tittar tillbaka på året jag har spenderat så långt bort ifrån mitt vanliga liv, inser jag hur mycket jag har lärt mig. Den här upplevelsen har gett mig så mycket! Jag har lärt mig att inte vara rädd för att misslyckas, testa nya saker, ta chanser, göra saker som gör mig nervös, klara mig på egen hand i tuffa situationer, leva nära människor som har en annorlunda syn på livet, stå upp för mina åsikter, få ett större perspektiv på det mesta, ha 4 småsyskon, vara flexibel, inte oroa sig för saker, ta eget ansvar för allt ifrån tvättning och inbetalningar till konflikter och missförstånd. Jag är så tacksam för att jag bestämde mig för att åka på ett utbytesår. Det känns jättekonstigt att jag ska lämna min värdfamilj om 2 dagar. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och vi känner varandra väldigt bra vid det här laget. Jag vet inte vad jag ska säga. Precis som jag sa innan jag lämnade Sverige, känner jag mig väldigt splittrad. Så fort jag tänker på att lämna allt det här kommer tårarna. Men när jag tänker på att jag snart är hemma igen blir jag helt varm i hela kroppen. Det måste vara världens bästa känsla. Jag är glad och ledsen på samma gång. Det enda jag kan göra är att ta en dag i taget och vara tacksam för det jag har just idag. Det kommer bli bra, det vet jag ju. Det är jobbigt just nu, men så småningom kommer jag lära mig att hantera alla känslorna. De sista nätterna är det mycket tankar som snurrar i huvudet. Det blir inte mycket sömn, men det är okej. Det får ta den tid det tar att processa allt det här. Nu ska jag i alla fall göra ett försök att somna. Imorgon ska jag tvätta, packa ihop alla väskorna, städa ur mitt rum, träffa min kontaktperson för sista gången, äta middag med familjen och göra mig redo för en veckas läger i Washington D.C. Godnatt!

Likes

Comments

De här bilderna beskriver mina senaste dagar ganska bra! Jag packar ner fler och fler grejer och garderoben krymper. Igår skickade jag hem låda nummer 2. Så nu får jag förhoppningsvis plats med resten i mina resväskor utan att åka fast för övervikt.

Igår tog jag min 8km springrunda igen. Jag har bara två gånger kvar att göra den nu innan jag drar. Sen på kvällen kom en arbetskollega till min värdpappa över. Det var en jättetrevlig tjej från Costa Rica som jag har träffat innan. Hon flyttade hit för 3 år sen för att plugga till doktor. Vi har rätt mycket gemensamt med hela grejen att flytta till USA, lära oss engelska osv. Hennes engelska är dock mycket bättre än min. Jag börjar faktiskt bli lite småstressad nu. Jag har ju varit här i snart 11 månader och jag känner att min engelska borde vara perfekt, vilket den verkligen inte är. Självklart är jag väldigt mycket bättre än när jag kom hit, men ändå. Jaja.. Man kan inte göra mer än sitt bästa!

Idag är det Abby Graces födelsedag! Hon hade bestämt att vi skulle ha chokladfyllda flingor till frukost och så blev det. Ikväll kommer våra kompisar John och Dee över på middag! Det är familjekompisarna som kom till mitt surprise party. Det ska bli jättekul att fira Abs! Jag har köpt en stor uppblåsbar luftmadrass som ser ut som en unicorn, så jag hoppas hon blir glad för den! Nu ska vi ta barnen till simningen och under tiden ska vi åka och försöka byta batteri i min telefon. Den har nämligen börjat dö vid typ 80 % utan anledning. Hoppas dom kan hjälpa mig att fixa det! Hejdå

Likes

Comments

Igår åkte jag och Rachel till Huddle House för frukost. Vi delade på oreopannkakor som var riktigt goda! Hon berättade allt om sin Costa Rica-resa. Det var jättekul att träffa henne igen! Vi har inte setts sen graduation.

Önskar att jag hade hunnit hänga lite mer med henne den här sommaren. Men men! Hon kommer flytta till en annan stat för college och hon verkar taggad! College här låter så kul! Önskar nästan att jag kunde komma tillbaka för ett år på college med!

Glömde säga att Braden kom tidigt på morgonen för att säga hejdå en sista gång. Titta vilka fins blommor jag fick med!

Efter middag hemma blev det ett sista frozen yoghurt-besök med Abbey! Vi satt och pratade en lång stund innan vi drog vidare till Walmart som vi båda älskar av någon anledning.

Livet är verkligen ett äventyr med Abbey, man vet aldrig vad som kan hända!

Var bara tvungen att visa er den här jättecoola bilden Abbey tog på Hawaii. Jag vill också åka till Hawaii nu! Det verkar vara så sjukt vackert!! Hur som helst satt vi i alla fall på Walmart parkering länge och pratade om livet nu, sommaren, nästa skolår och hur allt kommer bli. Vi hade även båda skrivit brev till varandra som vi läste i bilen. Hennes brev fick mig att både skratta och gråta. Abbey är den vännen jag kom närmast det här året. Hjälp vad jag kommer sakna henne mycket!! Gråter nu när jag skriver det här och inser att vi inte kommer se varandra flera gånger om dagen nästa år. Konstigt nog var det inte sorgligt att säga hejdå igår kväll när vi stod på min uppfart och kramade om varandra för sista gången. Vi hade liksom inte riktigt fattat att detta var vårt hejdå. Vi bara skrattade åt den konstiga situationen. För det är verkligen så konstigt att spendera så mycket tid tillsammans och sen helt plötsligt flytta iväg från varandra. Tur att vi har FaceTime och alla bilder som minne! Här kommer det få bilderna vi hann ta innan blixtstormen drog in häromdagen!

Kollar efter fler blixtrar!

När jag kom hem gick jag ut i köket och möts av tre kackerlackor. Dom är alltid ute och härjar om nätterna under sommarn! Sen gick jag bara och la mig. Jag ser såå mycket fram emot sovmorgon imorgon! Det blir min första planfria dag sen Indiana, skönt! Godnatt

Likes

Comments

Klockan börjar närma sig 3 på natten och jag är helt slut. Både känslomässigt och fysiskt. De senaste dagarna har bestått av tidiga morgnar, sena nätter och massa hejdå. Sjukt utmattande på alla sätt. Jag vill försöka spendera så mycket tid som möjligt med både vänner och familj nu de sista dagarna. Varje dag den här veckan har jag haft kompisar att säga hejdå till, men på samma gång vill jag ju inte överge min värdfamilj. Därför har jag gått upp tidigt för att hinna äta frukost med familjen och sen hänga med kompisar. Min värdpappa Aaron åker till jobbet innan vi går upp och han går och lägger sig innan jag kommer hem om kvällarna, så jag har typ inte sett honom sen i söndags. Oops! Imorgon ska jag i alla fall äta middag med familjen och nästa vecka planerar jag att stanna hemma så mycket som möjligt. Det är bara så jobbigt att pussla ihop livet och hitta den perfekta balansen mellan familj och vänner. Jag får alltid så dåligt samvete vilket jag än väljer. Jaja, veckan överlag har i alla fall varit väldigt bra! Och väldigt sorglig med..

Igår åt jag lunch med Kennedy och Abbey på en mexikansk restaurang! Det var mysigt och speciellt att träffa Abbey igen efter Hawaii! Det var sjukt varmt dock. Runt 36 grader!! Vi var tvungna att åka och svalka oss med lite frozen yoghurt haha!

Senare hade jag och Abbey planerat att ha en fotorunda. Vi åkte till ett jättefint ställe med stora ängar och jättefin skog där jag hade ett crosscountry meet en gång. Efter att vi har tagit två bilder såg jag en blixt uppe på himlen i ögonvrån. Jag frågade Abbey om hon såg det men det gjorde hon inte, så vi fortsatte att fota. Efter typ 5 sekunder kom världens blixt och det bara dånade ovanför oss där vi stod mitt ute på ängen. Vi tog kamera och stativ och sprang mot bilen. Som tur är klarade vi oss, men fy vad läskigt det var att vara ute på ett öppet fält när det blixtrar. Vi var väldigt besvikna dock eftersom vi hade planerat fotorundan så länge. Men det var inte mycket att göra åt. Jag lägger ut de få bilderna vi tog här så snabbt Abbey skickar dom!

Jag hittade en lama på vägen hem också som jag var tvungen att ta kort med innan stormen brakade loss på riktigt.

Såhär såg det ut när vi åkte hem. När det stormar här, stormar det rejält kan jag säga. Påväg hem kunde vi se hur det blev strömavbrott i alla affärer och restauranger. Trafikljusen slutade även att fungera och vi körde gasen i botten för att hinna hem innan stormen blev som värst. Det regnade och blåste något helt sjukt!! Tur att Abbey är en säker bilförare!

När vi kom hem till Abbey hade hennes mamma lagat jättegod middag och brownies till oss! Dom visade även helt fantastiska bilder från deras Hawaii-resa. Sen kollade vi på La la land vilket är en film jag starkt rekommenderar! Abbey skjutsade hem mig runt halv 1-tiden och jag lyckades väcka båda mina värdföräldrar som trodde jag var en inbrottstjuv. Smidigt Johanna!

Idag hängde jag med killarna igen! Vi åkte omkring i Greenwood, lyssnade på musik, åkte och hämtade Matthews gitarr så vi kunde sjunga och spela, tog en springrunda runt universitetet vi har här i Greenwood! Det kan ha varit min värsta idé på länge faktiskt. Vi var alla helt dyngblöta av svett efteråt. Fresh! Sen åkte vi hem till Roberts moster och kusiner och hängde där ett tag innan vi åkte och köpte frozen yoghurt. Det finns liksom inte så mycket annat att göra här i Greenwood som ni hör!

Matthews mobil tar sjuuuka bilder asså! Vi var tvungna att ta lite vackra porträttbilder innan den spontana springrundan.

På kvällen åkte vi och åt mexikanskt igen och sen hem till Braden för att se Forrest Gump. Älskar den filmen!

Sen körde Braden hem alla och usch vad sorgligt det var att säga hejdå. Det blev allt några tårar! Det känns så konstigt att vi inte kommer ses förrän New York i april nu.

Jag hade i alla fall skrivit brev till dom som jag hoppas gjorde dom glada! Jag måste ju tacka mina fina vänner för allt dom har gjort för mig det här året!

Likes

Comments