Direkt från mig

Det är inte alltid en dans på rosor. Det kan inte alltid vara det heller, livet är toppar och dalar. Oavsett vad det handlar om så är det alltid okej att inte känna sig på topp, det behöver inte handla om den största världskatastrofen du kan tänka dig. Det är okej att inte orka det som planerats eller gråta en skvätt (eller floder) även om det handlar om bl.a ångest, sorg eller trötthet.

Idag hade jag en väldigt bra skoldag. Dock började det med att jag inte hann läsa all litteratur till idag, och kände mig lite stressad över det. Som tur var så rullade det på bra ändå, men mot slutet av dagen råkade jag tacka ja till något som inte kommer gå att genomföra. Så nu måste jag höra av mig igen och ursäkta mitt misstag. Vilket inte är så hemskt, men det vore skönare att slippa såklart. Jag insåg också att jag inte kommer att hinna med det som jag planerat i morgon och så beställde jag kurslitteratur som ju kostar en förmögenhet. Visst är det också en positiv sak ur en aspekt, men det känns i hjärtat när pengarna bara försvinner. I samma veva insåg jag att vi har en tenta när jag är bortrest och så ringde de från klubben och frågade om jag var påväg till styrelsemötet. Vilket jag inte var, det hade jag såklart glömt.

När jag skriver av mig det här och får det framför mig så inser jag att det inte handlar om speciellt värdsliga saker. Att kunna se det svart på vitt framför mig är något som jag tycket är oerhört skönt, eftersom jag annars kan stressa upp mig när det blir svårt att sortera i hjärnan. Jag satte mig på mattan i vardagsrummet och fällde några tårar idag. Det är okej att bryta ihop litegrann och tillåta sig själv att andas lite extra när det känns tungt. Idag var en sådan dag för mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Har du någon gång upplevt att det är så mycket tankar i huvudet att det inte går att sortera vad du egentligen tänker? Eller känner? Det har jag.

Ett tag var det ett konstant trassligt garnnystan i huvudet på mig. Det svåraste var att veta vad som orsakade alla känslor jag kände och på grund av detta fanns det tillfällen då jag hade svårt att känna något alls. Det kändes ibland som att det var så mycket att jag inte klarade av allt kaos i huvudet, samtidigt som det kändes helt tomt.

Jag lärde mig efter hjälp och träning att använda mig av några knep som gjorde att jag åtminstone kunde acceptera kaoset och med det känna mig lugnare. Acceptans har nämligen varit mitt nyckelord. I början blev jag både arg, frustrerad och ledsen över att jag tänkte så mycket som jag inte ville tänka. Det är liksom inte roligt att hela tiden gå runt och tänka på hur dålig, ful eller värdelös jag tyckte att jag var. Det skapades ping-pong tankar mellan mina medvetna tankar och de automatiska tankarna* (beskrivs sist i inlägget) som gjorde att jag konstant försökte övertala mig själv om att jag hade fel. Det i sig orsakade ett ännu större virrvarr.

Genom att försöka acceptera att tankarna fanns där, utan att skapa diskussioner och argumentationer med mig själv så blev ångesten mer lätthanterlig. Det gick abslolut inte på en dag, men det gick. Jag lärde mig tids nog att rycka på axlarna och känna ordet acceptans genom att samtidigt andas djupa andetag och låta de automatiska tankarna finnas där. Efter en hel del försök, både misslyckade och lyckade så började garnnystanet att lösa upp sig. Här nedan tänkte jag punkta upp lite tips som kanske kan hjälpa någon litegrann.

- Mitt första tips är såklart acceptans. Inget funkar för alla men det funkade för mig. Borsta bort det som inte hör hemma från axeln, ryck på axlarna och ge inte de automatiska tankarna så mycket energi. Andas istället för att argumentera med dem.

- Tänk på en söt och underbar liten kattunge. Det är den lilla filuren som oskyldigt börjat leka med ditt garnnystan. Det är inte lätt att bli arg på en sån liten fantastisk filur. Om du inte blir arg eller frustrerad på kattungen så kommer garnnystanet lättare att ordna upp sig.

- Tankar behöver inte vara verklighet. Det är fritt att tänka vad vi vill. En mycket liten del blir till handling eller verklighet och därför är många tankar där utan att vi behöver lägga så mycket energi på dem.


*När något i vår omgivning eller inom oss inträffar försöker vår hjärna automatiskt tolka det. Automatiska tankar dyker upp omedelbart och ofrivilligt i våra huvuden när vi är sysselsatta med andra aktiviteter och de skapar ofta känslomässiga reaktioner hos oss. Ungefär 5% av det vi gör och tänker sker medveten, 95% sker omedvetet och ofta vet vi inte varför vi agerade eller tänkte på ett visst sätt.

Likes

Comments

Jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att bli samma bekymmerslösa, lika positiva och alltid glada Johanna som innan. Även om det kanske kommer verka så utåt så tror jag inte att känslan inom mig kommer att bli densamma. Nu mer beskriver andra mig som försiktig och lugn, vilket jag inte har tyckt passar in på en beskrivning av mig. Jag har ju alltid varit framåt och väldigt social.

Jag vet också att jag har blivit mer avvaktande och mån om mitt mående, så den spontanitet som tidigare fanns har bytts ut mot en eftertänksamhet som inte fanns där innan. Även om jag ser tillbaka och är så glad över den utveckling som har skett så kan jag ibland sakna den gamla jag.

Ibland ställer jag mig dock frågan ifall den förändringen (utvecklingen) av min personlighet behöver vara negativ. När jag tänker på det så får jag en negativ ton på min inställning till det hela. Kanske är det en naturlig del som faktiskt sker i och med att jag vuxit upp? Kanske har de nya egenskaperna gjort att jag kan se saker ur nya perspektiv och lära mig något på vägen. Jag tror att alla förändras på ett eller annat sätt, för livet är en bergochdalbana och jag tror att våra upplevelser och erfarenheter alltid för med sig något positivt. Oavsett hur jobbigt det är och hur lite man vill vara med om något.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Likes

Comments

Direkt från mig, Orientering & Träning

Jag har haft en låång viloperiod den här hösten. Visst har träningen halkat efter lite sen jag tog studenten och nu inte får träningarna gratis längre, som vi fick under hela olgytiden. Den här hösten har jag dock tränat mindre än på fyra år.

Förra hösten tror jag att jag tränade av ren vana och för att jag, som jag alltid gör, mår bra av träningen. Efter oringen i somras så har motivationen dalat och jag har helt enkelt inte orkat mentalt. Det är svårt att prioritera bort något som jag anser är jag. Jag har prioriterat att ligga på soffan eller sova en timme extra för att orka med vardagen. Jag tror absolut att jag hade orkat ändå, men med mindre entusiasm och glädje. Och med större rädsla för att falla igen. Jag har sagt det förut, men den här delen av året ger mig fortfarande flashbacks som gör mig lite extra avvaktande. Därför tror jag att det, trots att det svider, är bra för mig att sänka tempot och istället vara mer mån om att sätta mig själv i första hand. Även om träningen är något som jag mår bra av så har jag undvikt ”måste”passen. Jag har näst intill bara tränat när jag har känt glädje över att ge mig ut.

Men igår tändes en liten gnista. Jag sprang på spåret och kände för att ta ut mig ordentligt. Att lägga sig i sängen efter att ha tränat hårt måste vara en av de bästa känslorna jag vet. Under passet bestämde jag mig för att göra en planering som passar ihop med skolan och jobb. Den ska gå att genomföra (så att jag inte blir besviken om jag misslyckas) och så ska den inte vara fylld av ”måste”pass utan av träningspass som jag vet att jag tycker om och mår bra av. Kanske kommer en uppdatering senare om hur det går.

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Ibland känns livet tungt för alla, även om det handlar om att du lider av psykisk ohälsa, har varit med om någon jobbigt eller bara har vaknat på fel sida. Vissa dagar finns helt enkelt inte bra humör och bra mående där. När jag har ångestdagar (vilket tack och lov händer mer sällan nu mera) eller bara har en dålig dag på grund av olika anledningar så har jag med tiden lärt mig hur jag kan få dagen att bli åtminstone lite bättre. Dessa dagar brukar jag tänka att mitt eget solljus inte finns där naturligt, men att det går att plocka fram. Lite som när Joy ramlar ut huvudkontoret i Inside Out, och du själv behöver få henne tillbaka dit.

Beroende på varför jag har en dålig dag så gör jag olika saker för att må bättre:

- Har jag en ångestdag så brukar jag försöka att släppa all press som jag sätter på mig själv. Jag brukar tänka på att andas djupt och få ner luften i magen men framförallt lyssna på kroppen och knoppen. Ofta blir det bättre av att göra något icke-stressande/pressande. För mig kan det handla om att läsa en bok, lyssna på en podd, ta fram mitt skissblock, eller se en serie. En kopp te och bra musik är också ett hett tips!

- Om jag är frustrerad, arg eller sur så fungerar i 9 av 10 fall träning. Jag får ut mina aggressioner och känner mig i de allra flesta fall lugnare efteråt.

- Om självförtroendet har sjunkit så försöker jag göra saker som jag vet att jag är bra på. Det ÄR svårt att komma på någonting ibland (ofta), men det kan handla om något så litet som att diska eller vika tvätt. Känner jag mig kass så brukar jag kunna skriva några rader, fixa till i garderoben, plocka ihop här hemma eller bädda rent i sängen. Då har jag gjort något som jag vet blir bra och känner mig duktig över.

- Tända ljus eller mysiga lampor om solen inte skiner ute!

- Le! Det låter kanske helt värdelöst om allt känns skit, men genom att le så kan man lura sig själv och tillslut tror hjärnan på det. Det går inte en gång, och kanske inte två men till slut kan du faktiskt känna dig mer till freds.

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Just nu är jag inne i något slags bearbetningstänk. Jag har fått ett behov av att titta bakåt och reflektera över utvecklingen som faktiskt har skett. Det är på ett sätt skönt, det är skönt att kunna jämföra och se skillnaden från då till nu.

Jag har försökt att tänka tillbaka på ljuspunkterna. Jag säger ju ofta att det alltid finns något positivt att ta fasta på och det tror jag starkt på! I början känns det omöjligt, jag vet. Men med tiden så blir man alltid bättre på det man gör, och så även att hitta de små, men viktiga, positiva glimtarna.

Nu blev det sidospår igen, för det jag skulle berätta var att allt inte var skit under hösten i tvåan. Jag vill visa att, fast man har ångest eller mår dåligt, så kan livet vara roligt och fint ändå! Det behöver inte vara det ena eller det andra, även om det ibland kan kännas som att det enda som finns är en mörk skugga.

Om det inte handlar om händelser med vänner eller att åka iväg på en rolig aktivitet, så kunde det för mig handla om mitt inre. Jag fick i uppgift att ”vårda barnet inom mig” och tänka på mitt inre som ett litet barn som jag aldrig skulle klanka ner på eller vara elak mot. Därför kunde (och kan fortfarande) en positiv stund handla om att lägga mig på sängen och lyssna på vad kroppen och knoppen orkar just då. Ibland är det att bara ligga ner och lyssna på musik, så låt det då vara så utan att skälla på dig själv.

Tillbaka till bilderna så vill jag säga att det fanns dagar där den gruppen av olgysar gjorde mitt liv lite lättare. Vi hade många stunder där skrattet ekade kring oss och jag njöt av tillvaron. Vi var på bio i snöslask, uppstartsläger, hittade på bus eller bara hängde i lägenheten eller samlingsrummet. Alla bilder är inte från tvåan, men alla är händelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Likes

Comments

Musik, eller framförallt låttexter, har varit något som jag lutat mig mot när jag behövt tänka på annat eller hitta ett tecken på att jag inte är ensam om mina tankar och känslor. Denna låttext stämmer så väl in på den frustration och den velande känslan som jag kände och fortfarande kan känna ibland. Lite som att jag inte visste vart jag skulle ta vägen även fast jag hade en trygg plats att vara på, och som jag trivdes med. Tålamod har aldrig varit min starka sida, men då var det näst intill obefintligt.


Har jag nånsin sagt att jag är rädd för att sitta fast

Att jag inte ska komma dit jag ska med för mycket last

Att mina ben inte ska bära mig om jag bär för mycket skrot att det tar emot

Har jag nånsin sagt att jag har svårt att sitta still

Att den här fågeln måste för flyga dit den vill

Har jag nånsin sagt att att jag är en rastlöst själ som inte kan få ro

Har ingenstan att bo

Men jag säger det nu, jag säger det, säger det nu

Jag säger det nu må ditt hjärta inte gå itu

Har jag nånsin sagt att jag vill kasta mig rakt ut

Har jag nånsin sagt att jag inte vill att nånting ska ta slut

Har jag nånsin sagt at jag kan gråta över nått som aldrig hänt

Bara nått jag känt



Skrivet av Martin Ekman

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

När jag insåg att jag faktiskt inte mådde så bra som jag ansåg att jag gjorde var en morgon när jag stod framför spegeln och gjorde mig i ordning. Det var hösten 2014 och vi skulle ut i skogen under idrottslektionen som inledde skoldagen. Jag vaknade med ångest på morgonen och när jag stod framför spegeln var det som att jag inte fick luft när jag andades. Efter ett tag kändes det som att benen skulle vika sig och tårarna började tränga sig på. Jag blev rädd, stängde dörren till mitt rum, (de flesta dörrar är oftast öppna på olgy och alla är välkomna in) lade mig på sängen och efter en stund kunde jag andas ner i magen igen. Den här händelsen fick mig att börja förstå att det inte var optimalt att förtränga det jobbiga. Jag accepterade inte att det inte var tipptopp och tyckte inte att jag hade rätt att må dåligt. Jag hade ju allt jag önskade mig. Det fanns så många som hade det sämre.

Jag kunde dra det till att jag inte hade rätt att må dåligt eftersom barnen i de fattiga delarna av Afrika inte fick någon mat eller att det var krig i andra länder. Självklart är det riktigt stora problem och katastrofer som inte borde existera och som jag skulle lösa med en gång om jag kunde. Men allt är relativt och det jag tillslut förstod var att jag inte kunde gå runt och tro att jag inte hade rätt att må dåligt för att andra har det sämre. Det jag vill säga är att inget problem är för stort eller för litet. ALLA måste få känna sig ledsna, oroliga, ha ångest, oro, depression, fobier osv utan att jämföra med andra.

Det är du själv som vet hur du mår och mår du dåligt så är det din känsla och inget som någon annan kan bestämma. Du har all rätt i världen att uttrycka hur du mår och ta hjälp för att må bättre. Detta oavsett om det utåt sett ser ut som att grannen, läraren eller kompisen har det sju resor värre än dig. Det spelar ingen roll hur andra har det, det är du som mår i dig! Det viktiga är bara att komma ihåg att det finns en väg upp. Det finns positiva saker att ta fäste på.

- Idag hade jag min nya jacka på mig, det är en världslig sak men ack så positiv och viktig för mig!

Likes

Comments

Bekännelser, Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Jag kollade igenom gamla texter som jag skrivit här om dagen. Så länge jag kan minnas så har min rädsla för att kräkas påverkat min vardag. Jag minns ledsna kvällar hos kompisar då jag trots rädslan försökt sova över, jobbiga rädda mornar när jag knappt kommit iväg till skolan och otaliga nätter som jag och mamma satt på toaletten i huset i Järbo för att jag mådde så illa.

Trots den här rädslan började jag olgy. I början var det på en helt hanterbar nivå men efter ett tag började jag utveckla säkerhetsbeteenden. Jag sov med uppsatt hår, hade alltid plastpåse i jackfickan, sov med papperskorgen nära sängen och hade skrivna lappar i byrålådan som jag kunde sätta upp om jag behövde kräkas på den gemensamma toaletten.

Det var på grund av den här rädslan som Filip från början bokade tiden hos Monika (min kurator). Att det låg fler anledningar bakom min ångest, panikartade och gråtande kvällar är jag inte säker på om jag hade berättat?

Rädslan är inte helt borta, men jag har lärt mig att leva livet med den utan att behöva undvika situationer. Idag kan jag gå på bio utan ångest, sova borta utan att oroa mig och kan sova lugnt på nätterna. Det är mycket på grund av den hjälpen jag har fått. Jag har fått verktyg att använda mig av och andningsövningar för att bli lugnare i situationen. Jag har också jobbat mycket med ”vad är det värsta som kan hända?” I början tyckte jag att den tanken var helt värdelös. Det värsta som kunde hända om jag kräktes var att alla skulle säga upp vänskapen eller kontakten med mig, tycka att jag var äcklig, jobbig och hemsk och aldrig skulle vilja se mig igen. Hände det skulle ju den andra ångesten också bli värre. Katastroftanke de luxe.

När jag började använda mig av ”vad är det värsta som kan hända” och i takt med att jag började jobba med mig själv så blev det bättre. Idag finns tankarna kvar, jag är fortfarande rädd för att kräkas men har inte ångest dagligen på grund av rädslan. Det påverkar inte heller min vardag negativt längre. Jag kan leva mitt liv utan att kontrollera papperskorgar, toaletter och plastpåsar i fickan.

Ibland behöver man titta bakåt för att se framstegen! Det kan handla om vad som helst och är helt upp till en själv vad som är ett framsteg. Oavsett om det handlar om att springa snabbare, kunna laga godare mat eller må bättre på något plan så är det alltid tillåtet att vara stolt över sig själv!


Likes

Comments

Bekännelser, Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Eftersom jag gick och mådde dåligt länge innan jag tog hjälp så blev många vardagliga situationer ångestfyllda för mig. Jag jämför mig fortfarande ofta med andra, både på gott och ont. Mest ont. Då var det värre. Det kunde handla om att jag tyckte att jag hade sämre handstil än personen bredvid, inte hade lika snygga kläder eller borde bettet mig mer som någon annan. Inom orienteringen kommer jämförandet automatiskt i och med att vi tävlar ofta. Det där jämförandet fick mig att börja anse att min prestation var jag som person. Jag kunde börja gråta under tävlingar eller träningar eftersom jag trodde att alla skulle sluta tycka om mig om jag sprang dåligt. Det gick också ut över skolan och trots att jag visste att jag inte hade den mentala energin till att plugga (i vissa ämnen inte heller kunskapen) och få de högsta betygen så blev jag besviken när jag inte var lika bra som de andra.

Under ett och ett halvt år pratade jag med min kurator. Från början ville jag inte gå till henne, men blev övertalad och idag är jag så glad att jag gick dit! Första gångerna var jag nervösast i stan men det släppte. Framförallt när jag insåg att jag inte behövde sätta press på mig själv under samtalen.

Jag fick en massa verktyg att använda mig av, lärde mig leva och hantera vardagen med ångest och så bearbetade jag en hel massa saker som jag behövde prata om. En av gångerna jag var där så slängde hon spontant ur sig att vi alla är som godisskålar. Det har hängt med mig sen dess och är ett verktyg som faktiskt minskar den frustration som jag ofta upplever över att inte vara så bra på vissa saker som jag vill vara.

Tänk dig att du sitter i soffan med godisskålen en fredagkväll. I den skålen kommer det att ligga riktiga mumsbitar, sånna som man bara vill ha och skulle kunna slåss för. Troligtvis har du också plockat godisar som du inte längre är så sugen på eller som slank ner utan att du tänkte på det. De godisarna blir kvar till sist för att de inte är så goda eller bara mindre goda än de andra godisarna. Jag tänker ofta att vi människor är precis så. Vi alla har olika egenskaper, utseenden eller karaktärsdrag som är to die for, men också egenskaper som vi är mindre stolta över. Översätter vi det till en godisskål igen så har vi alla lika många goda och mindre goda godisar i våra skålar. De godisarna är olika beroende på vilka egenskaper vi har, och det är det som gör världen så fantastisk! Det vore ju tråkigt om vi alla var likadana, eller hur?

Likes

Comments