Som rubriken lyder tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om varför jag arbetstränar istället för att jobba som vanligt.

Jag är utbildad till lastbilschaufför men tyvärr har jag fått avsluta den jobbdrömmen i mitt liv pga en axelskada jag har.
Allt började i december-15 då min axel hoppade ur led.
Jag körde bil och stod i en korsning, när jag ska lägga i 1an och åka därifrån känner jag att axeln hoppar på mig men ändå så trycker jag armen framåt (axeln hoppade bakåt) vilket ledde till att jag fick den ur led.
Först förstod jag absolut ingenting av vad som hände och varför jag inte kunde röra armen.
Som tur var hade jag sällskap med mig som kunde både byta av mig som körde och hjälpa mig att få axeln tillrätta.
Jag åkte alltså aldrig in till akuten utan istället åkte jag hem.
Dagen efter hade jag däremot så fruktansvärt ont att jag inte kunde röra armen så ringde in till vårdcentralen som jag fick tid hos några dagar senare.
Jag blev sjukskriven 1 vecka direkt för dom ansåg att jag verkligen inte skulle sitta bakom en lastbilsratt och köra när min axel hoppade ur led så lätt som den gjorde.
När den veckan hade gått blev jag sjukskriven ytterligare 3 veckor då jag fortfarande hade ont och läkaren tyckte att jag skulle avstå från att jobba tills jag fått träffa en ortoped.
Som ni vet så är ju inte alltid sjukvården den snabbaste utan 3 veckors sjukskrivning blev 6 veckor, 6 veckor blev till 9 veckor och 9 veckor blev till 12 veckor och så höll det på så.
Hur piss och skit jag än tyckte det var att vara sjukskriven så insåg jag rätt snabbt själv att det var det bästa då axeln tillslut kunde hoppade ur led av att jag bara sträckte mig efter ett glas i köks skåpet osv.
Efter att jag fått beskedet om att jag kommer få vänta i minst 3 månader på att få en tid till ortoped på KSS så bad jag min läkare på vc att skicka en remiss till Capio Movement i Halmstad istället och tur var väl det då det bara tog några veckor tills jag fick komma på ett besök där.
På besöket på Capio fick jag träffa en axelspecialist som talade om att det enda som finns att göra om jag vill få ett slut på att axeln hoppar ur led är en operation.
För mig var det aldrig någon tvekan om saken så efter ca 2-3 veckor var jag på plats i Halmstad igen för en operation.
Allt gick bra under op och jag fick åka hem samma dag.
Fick gå med ett axellås som skulle hålla axeln på plats i 6 veckor och fyfan var jobbigt det var rent ut sagt.
Dessa 6 veckor jag gick med detta dag som natt var lååånga 6 veckor men tillslut var dom över och jag fick äntligen ta av det och en lång rehabilitering väntade.
Det tog tid med att få igång armen igen och än är varken rörelse eller styrka helt 100.
Full rörelse kommer jag nog aldrig få tillbaka då dom kortade av mina ledband och sträcker jag ut dom för mycket kan axeln börja hoppa ur led igen.
I september-16 fick jag äntligen började arbeta igen men tyvärr dröjde det inte länge innan det blev för tungt för axeln och jag fick extrema smärtor igen vilket ledde till att jag inte kunde röra armen.
Vände mig då till försäkringskassan som lovat att hjälpa mig ifall jag inte skulle klara av mitt arbete igen efter operationen men istället för att hjälpa mig så utförsäkra dom mig.
Efter mycket tjafs, tårar och ilska beslöt jag mig för att ta tjänstledigt från min chaufförstjänst.
Vart inskriven på arbetsförmedlingen och genom dom fick jag börja på ett program på arbetslivsresurs som är för sådana som varit sjukskrivna en längre tid och inte kan återgå till sitt arbete samt det yrke man arbetar med.
Så det är där genom jag har börjat arbetsträna för att se vad jag vill arbeta med och vad jag klarar av med min axel.
Under min period på arbetsträningen har jag arbetat som boendestödjare och det är verkligen något jag vill jobba som, iallafall något i den stilen.
Så det är planen nu, att arbeta med människor.

Jag tycker det är så tråkigt att jag inte längre köra lastbil och hur mycket jag än avskydde det vissa dagar så saknar jag det hur mycket som helst.
Den känslan av att sätta sig bakom lastbilsratten, på med bra och hög musik och bara mata mil efter mil är svårslaget.
Har jag tur kanske jag kan arbeta med det i framtiden men nu några år framöver får jag lägga den drömmen på hyllan.


Johanna

Johanna

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments