Mina förväntningar om hur det är att vara gravid stämde inte helt överens med hur det blev. Jag trodde nog att det skulle vara mer rosaskimrande och att glida runt med en stor mage bara skulle vara mysigt. Istället var det rätt jobbigt. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så pass mycket psykiskt men också hur jobbigt det skulle vara fysiskt. Nu mådde jag nog ganska bra jämfört med många andra men det var ändå väldigt jobbigt och jag är glad att det är över. Men att vara gravid var också väldigt häftigt och roligt och jag är väldigt glad att jag fått den erfarenheten.

Direkt efter förlossningen var jag ledsen över hur förlossningen blev. Jag kände mig väldigt besviken på hela förloppet och besviken på min kropp. Jag blev ledsen att min kropp inte kunde föda utan hjälp. Jag hade också skuldkänslor de första dagarna på BB eftersom jag tänkte att det var mitt fel att Vilma behövde skrivas in på neonatalavdelningen. Jag kände mig sämst. Men när vi på lördagen fick besök av en av de fantastiska barnmorskorna som var med under förlossningen fick hon mig på andra tankar. Hon förklarade att det inte alls var konstigt att jag inte fick krystvärkar eller att min kropp inte orkade eftersom det hade gått så lång tid och även på grund av febern. Hon förklarade att det inte var något jag kunde påverka. Jag blev så glad att hon kom upp till BB endast för att prata med oss att jag grät en skvätt.

I alla förlossningsberättelser så berättas det ofta om helt fantastiska barnmorskor och detta kan jag bekräfta. Alla barnmorskor och alla sköterskor på BB var helt underbara! De gör ett fantastiskt bra jobb och hjälper en på alla sätt de kan. Tack till alla jag mötte på Mälarsjukhuset! Jag är dock ganska besviken på de flesta läkarna jag mötte under den här perioden. De är säkert bra på sitt jobb när det gäller det medicinska men jag tyckte jag fick så dåligt bemötande från dem. Det kändes inte som att de såg en som människa och det faktum att jag flera gånger var tvungen att hulkgråta för att få hjälp chockade mig. Jag är inte den personen som gråter framför folk jag inte känner och hur dåligt jag än mår kommer jag alltid att le mot en främmande människa när jag hälsar på den. Men detta var tydligen ett misstag och det har jag lärt mig att man inte ska göra när man behöver vård.

Hur känner jag inför en eventuell framtida förlossning? I början var jag övertygad om att nästa gång kommer jag be om planerat kejsarsnitt. Men nu känner jag inte så längre. Men nästa gång tänker jag inte lida så där länge. Om nästa eventuella förlossning blir lika utdragen tänker jag säga ifrån och be dem avsluta med snitt. För det där gör jag inte om. Om min förlossning hade halverats i tid hade jag inte tyckt att det var så farligt. Smärtan var jobbig men skulle jag ha den under en kortare period skulle jag klara av det. Jag tror inte heller jag kommer ta en epidural igen. Men jag är inte traumatiserad för resten av livet och jag skulle definitivt vilja ha fler barn!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är så glad att äntligen få komma hem men jag är oroad över min rygg eftersom den gör så jäkla ont. Jag fortsätter med smärtstillande 24/7 så att jag kan stå ut. När vi kommer hem har mamma varit hos oss och fyllt vår kyl med mat och det står blommor och mjukisdjur på bordet. Vi bestämmer oss för att bada Vilma det första vi gör för att vi hade sett framför oss att det skulle vara supermysigt. Det tyckte inte Vilma. Hon bara skrek haha.

På kvällen får jag feber och ont i mina bröst. Jag ringer till bb som har en dygnet runt-amningshjälptelefon. Hon förklarar att det bara är för att mjölken rinner till och att det är vanligt i början av amning. Jag känner mig lugnare och proppar i mig smärtstillande i vanlig ordning.

Dagarna går och mina bröst gör inte längre ont men jag har fortfarande feber och jätteont i ryggen. Jag ringer till bb igen som ber att vi kommer in. När vi väl är där är det en läkare som bara viftar bort mig utan att göra någon undersökning eller ta något prov. Hon säger att jag har amningsfeber och att ryggvärken kommer gå över.

Det blir fredag kväll och jag får nu ännu högre feber och ont i magen. Jag ringer återigen in till bb som säger att jag får komma in igen dagen efter men om jag känner mig sämre måste jag åka till akuten eftersom det kan handla om en infektion i livmodern.

När vi väl kommer in till bb på lördag morgon får jag lämna blodprov. Det visar att sänkan är förhöjd och att jag troligtvis har en infektion i kroppen någonstans. En läkare gör ett ultraljud men kan inte se någon infektion i livmodern. Hon skriver ändå ut två olika penicillin till mig och vi åker hem.

Efter ca 2 dygn med penicillin försvinner min feber och magont. Ryggen börjar också långsamt kännas bättre. Thank god! Nu börjar jag äntligen må bättre!

Vilma fram och tillbaka till sjukhuset.

Likes

Comments

Okej så det har tagit mig lite tid att fortsätta här på min blogg på grund av att Vilma alltid vaknat eller behövt mig när jag känt för att skriva.

Basically så fick vi stanna på bb från onsdag kväll till måndag vid lunch. Skälet till detta var min huvudvärk. På torsdagen får jag behandling för min huvudvärk genom att en läkare sprutar in ett läkemedel i min rygg. Det var ganska obehagligt och kändes som att man gjorde en situps med ryggen. En situps där man liksom stannar kvar om ni förstår vad jag menar och det bara spänner mer och mer. Detta läkemedel hjälpte mot huvudvärken men jag blev förvarnad av narkosläkaren att det kan släppa nästa dag. Vilket det gjorde. Läkaren hade sagt att jag då skulle få en dos till och att det inte var några problem.

Dagen efter var det dock inte samma narkosläkare som jobbade utan en annan. Det var nu lördag och jag fick vänta hela dagen på att hon skulle komma. När klockan blivit 19 och vi sitter inne på vårt rum och äter middag dyker en narkosläkare upp. Vid detta tillfälle sitter jag upp eftersom jag äter. Läkaren pratar med mig i en minut och bestämmer sig för att jag inte mår tillräckligt dåligt för att få mer läkemedel. Jag blev helt chockad. Hon förklarar att eftersom jag sitter upp och eftersom jag log mot henne när hon kom in mår jag inte dåligt. När hon förklarar att jag bara ska dricka mycket vätska börjar jag gråta. Jag var så jäkla trött på allt. Då tog hon mig på allvar och lite senare på kvällen fick jag läkemedlet insprutat i ryggen igen.

Efter att nu blivit insprutad med läkemedel två gånger i min rygg hade jag fruktansvärt ont i ryggen. Huvudvärken försvann men ryggvärken var inte direkt bättre. Vilma skrivs iallafall ut från neonatalavdelningen på lördagen och behöver inte mer vård. Hon visar bara tecken på att hon mår bra vilket var superskönt att höra.

På söndagen är min huvudvärk tillbaka och jag ringer in en sköterska klockan halv 4 på morgonen för att meddela detta. Dagen efter får jag svaret av en annan sköterska att hon pratat med narkosläkaren som har sagt att jag bara ska dricka mycket vätska. Jag är nu så otroligt trött på att ha haft så mycket smärta att jag bryter ihop. Jag gråter och säger att det är outhärdligt. Sköterskan tar mig på allvar och säger att hon ska ringa narkosen igen på en gång.

Senare på kvällen rullas jag iväg till operation för att få en "blood-patch". Detta innebär att man får sitt eget blod insprutat i ryggen som ska täppa till hålet som uppstod när de försökte sätta epiduralen. Detta hjälpte äntligen min huvudvärk men jag fick mer ont i ryggen.

På måndagen ska vi äntligen få åka hem! Vi skrivs ut men jag har fortfarande superont i ryggen...

Likes

Comments

4 dagar med värkar och 33 timmar på sjukhuset tog denna förlossning haha!

Jag rullas upp till BB-avdelningen och får vårt rum. Sedan rullar sköterskan in mig till neonatalavdelningen där Christoffer och Vilma är. Vilma ligger i en liten säng och det står två sköterskor och tar blodprov. De förklarar att alla tester hittills har varit bra men att hon ska få ligga kvar över natten för observation. Vi får vara därinne så mycket vi vill.

Jag känner mig helt utmattad och jag har väldigt ont i huvudet. Jag tänker att jag antagligen bara är trött och att jag måste äta. Jag hade inte ätit sen vi kom in till förlossningen på tisdagen. Jag går därför iväg och äter och sen går jag och lägger mig. Christoffer stannar inne hos Vilma ett par timmar.

Jag vaknar nångång vid 5-6 på morgonen och går direkt in till neonatalavdelningen. Där ligger Vilma och sover. Det känns helt overkligt att hon är min dotter. Jag frågar en sköterska om jag får testa att amma och hon hjälper mig hur jag ska göra. Vilma tar bröstet direkt och jag sitter där på en obekväm stol och ammar för första gången i mitt liv. Det kändes konstigt och gjorde även lite ont.

När jag sitter där känner jag hur mitt huvud dunkar som aldrig förr. Christoffer kommer in nyvaken och vi står och tittar medan sköterskan undersöker Vilma. Hon förklarar att alla testsvar varit normala och att Vilma verkar må bra. Hon ska dock få penicillin i några dagar och Alvedon eftersom hon kan ha ont i huvudet efter sugklockan. Hon har också fått en sond som hon ska få ersättning i tills amningen kommit igång. Men Vilma behöver inte ligga inne på neonatalavdelningen utan får komma in till vårt BB rum.

Vi går iväg och äter frukost. Mitt huvud gör så jäkla ont. Jag bara måste gå och lägga mig ner. Vi går in till vårt rum och en sköterska kommer in. Jag berättar att jag har jätteont i huvudet och hon frågar om jag fick epidural och om det känns bättre när jag ligger ner. Jag svarar ja och hon förstår då direkt vad det handlar om. Jag berättar att det var något som gick fel med epiduralen och hon förklarar att jag antagligen drabbats av något som heter spinalhuvudvärk. Hon ska ringa en narkosläkare som ska hjälpa mig. Jag har fortfarande kvar epiduralkatetern (heter det så?) som sitter fast i min rygg.

En sköterska kommer in lite senare under dagen och berättar att hon pratat med en narkosläkare. Det man kan göra för att bli av med huvudvärken är ett ingrepp som kallas "bloodpatch". Men innan man gör detta ville läkaren se om det blir bättre genom att jag dricker en massa vätska och tar koffeintabletter...

Resten av dagen stirrar vi mest på Vilma men jag kan inte sitta upp på grund av huvudvärken. Jag liggammar bara men det fungerar fint.


Likes

Comments

Jag har för mig att jag vaknar vid 5-6 någon gång. Då har mina värkar börjat sätta igång igen. Jag säger till Christoffer att jag skulle vilja bada igen och han leder mig ut i korridoren. Där frågar vi en barnmorska som hjälper oss in till rummet med badkaret. Här är det väldigt blurry. Jag sätter mig i badkaret och däckar till lite då och då. Jag är så trött av morfinet att jag inte kan hålla mig vaken. Obehagligt.

Efter detta blir jag undersökt. Jag har för mig att jag öppnat mig 4 eller 5 cm. Barnmorskorna hurrar. Kejsarsnitt är inte längre på tal utan nu ska jag få en ny epidural. Det värkstimulerande droppet kopplas på igen. Yeay..

Denna gång kommer en ung kvinnlig narkosläkare in. Jag kan inte exakt minnas vad som går fel men något gick fel här också. Det jag minns är att den här tjejen ska förklara för mig vad som gick fel genom att rita på ett papper och förklara med medicinska termer. Allt jag kan tänka är; jag bryr mig inte fixa det bara! Jag hade så jäkla ont.

Timmar går och det ska komma en annan narkosläkare för att sätta epiduralen. Nu kommer en lite äldre man som verkar kunna sin grej. Och det gör han! Epiduralen lyckas och jag känner smärtan bedövas. Thank god. Jag har nu alltså blivit stucken i min rygg fyra gånger. Epiduralen gör mig trött och jag vill sova. Men det får jag inte för nu tvingar barnmorskan mig att röra mig. Jag ska gå omkring, studsa på en pilatesboll. Suck. De ber mig säga till om jag känner ett tryck neråt. Det dröjer inte länge förrän jag känner att det liksom trycker på och jag ringer in barnmorskan. Jag tror jag var öppen nånstans omkring 7-8 cm vid det här laget.

Epiduralen slutar värka och jag får en morfinspruta igen. Jag blir återigen så oerhört trött och jag minns att jag står upp lutad mot ett gåbord. Christoffer står på andra sidan och jag däckar till flera gånger. Jag kan inte hålla mig vaken! Helt sjuk känsla.

Nu börjar nog klockan bli runt 4-5 på eftermiddagen och jag har öppnat mig 10 cm. Men då händer någonting. Nämligen ingenting. MIna värkar stannar av och kommer glesare och jag känner inte längre trycket neråt. Jag är nu heeelt slut. Jag får hög feber och de får koppla in dropp med vätska. Jag känner också en enorm smärta i ljumskarna och nedre delen av magen som gör att det gör fruktansvärt ont när jag rör på mig.

Barnmorskan bedömer att Vilma ligger för högt upp i bäckenet och jag kan därför inte krysta. Hon berättar att hon ska hämta en läkare. En ung kvinnlig läkare kommer in och är lite väl happy-clappy för mitt tillstånd. Hon förstår mig inte alls utan tycker att vi ska öka droppet och jag ska få ligga där i några timmar till. Barnmorskorna som hade varit med oss så länge tyckte inte jag skulle behöva lida mer. <3 Barnmorskorna.

Jag minns inte exakt varför men en annan läkare tillkallas. Överläkaren. In kommer en äldre kvinna som jag bedömer som iskall. Hon bestämmer att vi ska testa sugklocka. Nu är det jättemånga i rummet. Kanske 6-7 personer utöver oss. Läkaren förklarar att vi ska testa sugklocka och om det inte fungerar blir det kejsarsnitt.

Ingen i rummet tror att det kommer att fungera och utanför förbereds det för att jag ska rullas iväg till operation. Läkaren sätter sugklockan på Vilmas huvud och detta gjorde väldigt ont. Eftersom jag inte hade krystvärkar skulle jag krysta på en vanlig värk. Men hur krystar man liksom? Jag hade ju läst att det skulle komma naturligt men utan krystvärkar I guess not.

Jag gör i alla fall som de säger men tänker att det aldrig kommer att gå. Jag krystar och allas miner i rummet liksom förändras. De ser plötsligt hoppfulla ut och läkaren utbrister: Bra! I mitt huvud tror jag att hon ljuger och att det inte alls gick bra. Jag krystar en gång till och flera i rummet utbrister BRAAA! Läkaren tittar mig i ögonen och säger; Johanna, det går jättebra och om du krystar en gång till så kommer barnet! Nu händer någonting inom mig och jag känner att jag bara måste ge allt. Jag tar i och krystar som aldrig förr och kl 18.56, onsdagen den 16e november kommer Vilma! 3472 gram och 49 cm lång! 10 minuter tog det från att sugklockan sattes.

De lägger upp en lila/blå slemmig sak på mitt bröst. Vilma skriker inte men gnyr lite. De säger lugnt att de ska ta iväg henne en stund för att hon är lite medtagen. De frågar Christoffer om han vill klippa navelsträngen men eftersom det är lite stressigt så säger han nej. Vilket jag förstår. De tar iväg Vilma ut ur rummet men alla som är kvar i rummet försäkrar mig om att det inte är någon fara utan hon ska få lite hjälp bara. Christoffer följer med ut. Jag känner mig faktiskt inte orolig. Jag är bara så euforisk att smärtan är borta. För det är den! Lycka!

Nu ligger jag där och bli sydd. Sprack jag? Ja, men inte så farligt. Jag sprack endast i mellangården och fick sy 3 stygn har jag för mig. Jag blir också kontrollerad av läkaren att det inte är någon större skada down there. Barnmorskan säger att jag kan fortsätta andas lustgas för det kan göra ont att bli sydd. Men nej. Det kändes inte ett smack efter alla dessa smärtsamma timmar.

Nu kommer en barnläkare och några sköterskor in med Vilma i en kuvös. Läkaren förklarar att hon fick lite andningshjälp när hon kom ut men att hon mår bra nu. De ska ta lite extra tester på henne och hon ska få penicillin i förebyggande syfte eftersom förlossningen blivit så långdragen och då finns det risk för infektion. Därför skrivs Vilma in på neonatalavdelningen.

Vilma och Christoffer åker upp till neonatalavdelningen och jag får bara se Vilma en snabbis i kuvösen. När jag är färdigsydd ber barnmorskan mig ligga kvar en stund i sängen innan jag får åka upp dit jag med. Jag ligger där och stirrar upp i taket. Sen ringer jag min mamma.

Likes

Comments

Nu har vi äntligen fått komma in. Det var alltså tisdagen den 15e november kl 10.00 ungefär. Jag var 2,5 cm öppen, möjligen 3 cm sa barnmorskan. Men eftersom jag haft ont så länge var det dags att hjälpa kroppen på traven. Det första jag fick göra dock var att ta ett bad för att slappna av. Det var ganska skönt har jag för mig men hjälpte ju inte direkt mot smärtan.

Sedan får vi vårt förlossningsrum. Rummet är ganska fint med någon regnbåge målad i taket. Christoffer har en hyffsat skön fåtölj att sitta i. För att påskynda förlossningsförloppet tar barnmorskan vattnet. Det gör inte ont men det känns verkligen som om man kissar på sig. De sätter även en skalpelektrod på Vilmas huvud. Detta har jag hört kan göra ont men det kändes ingenting. Det enda som var jobbigt var att den var i vägen när jag skulle röra mig.

Som smärtlindring hade jag bestämt innan att jag ville ha lustgas och epidural. Eftersom jag inte sovit och är helt utmattad redan när vi kommit in föreslår barnmorskan att de ska sätta en epidural så fort som möjligt eftersom detta kan göra att jag får sova lite. Det tycker jag låter som en bra idé. I väntan på epiduralen får jag börja med lustgasen. Halleluja! Lustgasen var så nice. Hjälpte inte mot smärtan men gav mig något att göra så fort en värk kom. Och så kände jag mig full. Det är ju alltid trevligt.

Nu byts teamet med barnmorskor ut och jag får en ny barnmorska som har likadana skor som jag haha. Hon beslutar att jag inte ska få epiduralen innan de satt värkstimulerande dropp och ser att den fungerar. Så jag får vänta ett tag till. Christoffer hämtar mat till mig och jag äter. Dock väldigt lite. Klockan är nu 13 skulle jag tro.

Efter några timmar ska jag nu äntligen få epidural. Det kommer in en hyfsat ung narkosläkare med en ännu yngre läkarstudent som ska observera. Han ber mig sätta mig framåtlutad och sitta blickstilla. Jag kan inte minnas att det gjorde ont när han satte nålen utan jag var bara så fokuserad på att snart skulle jag inte behöva ha ont. Men så händer något. Jag tror inte läkaren utbrister "oj" men något liknade. Något som signalerar att någonting gått fel. Han förklarar att han kommit in för långt med nålen och att han ska försöka igen. Nu lyckas han sätta den rätt och han frågar hur det känns. Jag känner bara att smärtan minskar på ena sidan. De säger att det kan ta ett tag innan det "tar" överallt. Men nej. Jag får bara smärtlindring på ena sidan. Great...

Det börjar bli kväll och barnmorskan kollar om jag öppnat mig mer vilket jag inte har. Mina värkar är fortfarande för svaga och kommer för glest. De beslutar att höja styrkan i droppet. Det gör skitont varje gång de höjer..

Timmarna går och epiduralen har släppt för länge sedan. Jag andas på med lustgasen men jag har verkligen sååå ont.. Klockan börjar bli 22-23 nångång och barnmorskan säger att de ska försöka höja droppet en gång till i några timmar för att se vad som händer. Fortfarande inte sovit en blund.

Klockan blir nångång efter 00 och barnmorskan kommer och stänger av droppet. Jag har fortfarande inte öppnat mig något mer. Det har nu gått över 12h sen vi kom in. Hon säger att hon pratat med en läkare som ska komma och prata med mig om att eventuellt avsluta det hela med kejsarsnitt. Hon frågar hur jag känner inför det och jag säger att det är ok.

Läkaren kommer och förklarar att han inte tycker vi ska göra ett akutsnitt ännu eftersom barnet mår bra och jag mår bra (ehh typ..) nämen det var ju ingen fara med mig. Så jag får istället en tablett som ska stanna upp mina värkar och en morfinspruta. Jag får också en sömntablett. Efter detta är det svart. Jag har liksom inget minne av att jag sov men det måste jag ju ha gjort haha. Christoffer sover i fåtöljen bredvid...


                         Enda bilden från förlossningen haha. Hade inget minne av att jag ens tog den. Detta var precis när vi kommit in och jag fått andas lite lustgas :)

Likes

Comments

Så blev det den 5e november då hon var beräknad och jag känner ingenting. Men jag hade faktiskt räknat med att gå över tiden eftersom det är vanligast för förstföderskor. I mitt huvud hade jag tänkt att jag skulle gå över tiden med några dagar och max en vecka. Jag var hos barnmorskan den 7e november och hon bokade in ett nytt besök i vecka 42 och förklarade att om inget hänt innan dess så bokar vi igångsättning den 19e november.

På torsdagen den 10e november gick slemproppen. Ja slemproppen. Så mysigt ord. Ni som inte vet vad det är och vill veta, please google. Detta kan vara ett tecken på att förlossningen har startat men det kan också dröja ett tag till. Men jag kände mig taggad. Det måste ju vara dags! Jag väntar spänt resten av dagen men ingenting mer händer.

På fredagen börjar jag få värkar. Det gör inte så ont och de kommer med långa mellanrum. Det kan gå en halvtimme och ibland bara några minuter. Ska jag ringa hem Christoffer från jobbet? Nej det är för tidigt. När han kommer hem från jobbet berättar jag ivrigt att jag fått värkar. På kvällen kommer värkarna tätare men gör inte så ont. Jag laddar ner en värktimer-app och fortsätter klocka värkarna under natten i hopp att de ska komma tätare.

På lördag morgon kommer värkarna med 5-8 minuters mellanrum och jag tycker nu att det börjar göra rätt ont. Bestämmer mig för att ringa till förlossningen. Vad säger man ens...hej jag tror jag ska föda mitt barn nu? Anyway så får jag prata med en gullig barnmorska som faktiskt sedan blir den barnmorskan som är med när Vilma föds (!). Hon säger att vi får komma in på undersökning om vi vill men vi kan också vänta hemma på att värkarna ska komma tätare. Jag känner att jag vill komma in på en kontroll.

När vi kommer in till förlossningen får vi ligga i ett undersökningsrum. Detta rum är mycket deprimerande. Inga fönster och bara supertråkigt. Sköterskan kopplar på CTG och jag får ligga där i 30 minuter. Värkarna kommer nu ännu glesare men gör rätt ont. Barnmorskan kommer in och konstaterar att värkarna kommer med för långt mellanrum för att det skulle vara dags. Hon kollar om jag har öppnat mig. 1 cm. 1 jäkla cm....suck. Jag får starka Alvedon och så var det bara att åka hem igen.

Den natten sover jag dåligt. Värkarna kommer ofta men fortfarande oregelbundet. På söndagen städar vi hemma och vi åker och shoppar. Allt för att distrahera mig från det onda. På kvällen lagar vi lasagne som vi tänker är perfekt att frysa in och ha när vi kommit hem från BB. Hela dagen och kvällen har jag värkar men som inte vill bli regelbundna.

På natten börjar det göra ondare och jag ringer till förlossningen igen kl 03.00 och förklarar att jag har väldigt ont och inte kan sova. Vi åker in. Den här gången får vi ligga i ett förlossningsrum. Värkarna är fortfarande för oregelbundna och jag är bara öppen 1,5 cm...Jag får nu Citodon och en sömntablett och vi åker hem. Jag lyckas sova några timmar.

På måndagen har jag jätteont hela dagen och kvällen. Jag kan inte ligga ner utan måste sitta i skräddarposition för då tycker jag att det gör minst ont. Jag sitter i soffan hela natten och kollar på vänner. Klockar mina värkar och det är ungefär 5 minuter mellan dem. Jag försöker sova sittandes men väcks var 5e minut av en värk. Så. Jävla. Hemskt.

På tisdag morgon ringer jag in till förlossningen igen. Jag förklarar att jag inte sovit och att jag nu har jätteont. Barnmorskan säger lugnt att vi ska få komma in nu för så här kan jag inte ha det längre. Då var det dags! Vi tar med oss alla saker och åker in.

Likes

Comments

I början av graviditeten hade jag inte en tanke på att jag skulle vara med om en förlossning. Runt vecka 23 började jag smått inse att jag kommer vara med om detta. Jag kände obehag. Inte för smärtan eftersom jag tycker att smärta man aldrig känt är svårt att föreställa sig och jag har alltid varit ganska smärttålig. Det jag kände obehag för var mest att detta var något jag inte kunde kontrollera. Jag insåg att jag inte kan bestämma när det ska ske och hur det ska ske. Min hypokondriska del av mig gillar inte heller tanken på att vara på sjukhus för i min hjärna är sjukhus =jättesjuk =död. Och såklart kände jag mig lite smått oroad för om något skulle gå fel.

Jag tar iallafall mod till mig och youtubar förlossningar. Jag hittar inte några hemska där man ser hela underlivet sprängas utan tittar på några trevliga vloggar. Det som händer med mig nu är sjukt. Jag gråter. Som jag aldrig gråtit förut. Som ett barn. Jag kan inte sluta. Jag gråter mest för jag tyckte det var så fint när barnet kom ut. Detta skulle hålla i sig genom resten av graviditeten. Varje gång jag kom över en förlossningsberättelse så grät jag på samma sätt.

När man börjar närma sig vecka 30 börjar folk fråga om man "förbereder sig inför förlossningen". Detta gjorde mig enormt stressad för jag tänkte; vad är det jag ska göra? Men det jag gjorde var att läsa information, läste boken "Föda utan rädsla", lyssnade på förlossningspodden (rekommenderar!), youtubade, vi gick en föräldrautbildning och gick på en föreläsning på sjukhuset. Förstod att det är precis det här man kan göra för att förbereda sig. Föreläsningen på sjukhuset var sjukt bra (pun intended). Den gjorde mig lugn. Mest för att de visade hur det såg ut på förlossningen, var man går in osv. Bara en sån grej gjorde mig lugnare haha.

Jag tyckte inte vi behövde gå en profylaxkurs för att jag tyckte det kändes som en onödig kostnad. Istället tittade vi på youtube om hur man kunde andas. I boken "föda utan rädsla" fanns ett kapitel som ens partner kunde läsa och detta gjorde Christoffer. Vi bestämde oss för att han skulle säga till mig under värkarna hur jag skulle andas och säga saker som "slappna av", "tung" osv som boken föreslog. 

Jag hade hört att man ofta ärver sin mammas förlossningar. Min mamma hade lätta, snabba förlossningar så det kändes bra. I slutändan kände jag ändå mig ganska lugn inför förlossningen. Jag kände någonstans inom mig att det skulle gå bra och snabbt. Oj så fel jag hade haha!

Likes

Comments

Runt vecka 28 var den härliga perioden över. Jag började få ont i benen när jag sov. Kunde inte heller längre ligga på rygg utan endast på sidorna. Jag började känna mig tung och orkade inte gå särskilt långt. Under den här perioden flyttade vi haha. Tur att vi fick hjälp av familj och vänner så jag lyfte inte ett skit (med andra ord rätt bra timing att vara gravid). Men det var dock svårt att orka packa upp och sortera när man började känna sig klumpig.

Skolan började efter sommaren och jag hade bestämt mig för att hinna med de första delkurserna. Den första kursen gick faktiskt bra förutom the issue med att kursen hölls i Västerås och jag var tvungen och sitta på den där jäkla bussen. Det var så jäkla varmt och att sitta lite smått bakåtlutad var sjukt obehagligt eftersom barnet trycker på ens...hmm är det kroppspulsåder?..anyway man blir illamående och får svårt att andas.

När nästa kurs skulle börja fick jag reda på att tentan var en salstenta och inte hemtenta som vi brukar ha. Datumet för denna var den 5e november. Alltså det beräknade datumet för förlossningen. Då kände jag bara nej. Mejlade studievägledaren att jag startar mitt uppehåll tidigare och så var det inte mer med det.

Nu hade jag ungefär 3 veckor kvar tills det var beräknat. Vad gjorde jag under den här tiden? Jag vet inte. Inget var kul. Jag hade inte lust med någonting. Sov skitdåligt. Vaknade ofta på natten och var tvungen att gå upp och kolla på Netflix och dricka oboy (vem dricker oboy liksom). Jag låg mest på soffan. Jag var tjock. Kände mig obese. Kunde inte ta på mig skor eller plocka upp något om jag tappade det. Christoffer kunde komma hem från jobbet och plocka upp saker som jag tappat under dagen haha.

Veckan innan bf (beräknad födelse) kände jag mig så otroligt rastlös samtidigt som jag inte kunde göra något utan att det var sjukt jobbigt. Jag bakade bullar, tvättade varje dag, fixade onödiga saker...

Sen kom den 5e november äntligen!....och inget hände. Sista tiden var verkligen jobbig, konstig och en enda stor nedräkning. Men tillslut kom hon!

Likes

Comments

Andra trimestern beskrivs ofta som "den perioden du mår som bäst" och för mig stämde det faktiskt. Illamåendet fadades ut och jag började få en liten mage. Kände mig också mycket piggare och gladare. Började känna sparkar väldigt tidigt och Vilma var duktig på att sparka mycket varje dag så jag inte behövde oroa mig.

I vecka 18 skulle vi göra rutinultraljudet och jag hade rätt mycket ångest inför detta. Men eftersom den värsta missfallsrisken var passerad och jag redan hade börjat känna sparkar var jag inte så orolig för just missfall. Men tänk om något är fel? Ultraljudet visade att allt var bra men det var lite svårt att se hjärtats alla delar. Barnmorskan förklarade för oss att det är vanligt i denna veckan för att det är för litet och att vi inte ska oroa oss. För att vara säker ska vi komma tillbaka efter två veckor och kolla igen. Ville vi veta kön? Ja. Jag är för otålig. Men det hela blev så konstigt. Jag sa till barnmorskan i början av ultraljudet att vi var nyfikna och hon sa att hon skulle försöka kolla. Men sen sa hon aldrig någonting. Och ingen av oss hade lust att ta upp det igen haha. Men vi skulle ju som sagt få göra ett till ultraljud.

På det andra ultraljudet var det en annan barnmorska. Hon konstaterade att allt såg bra ut med hjärtat. Jag försökte på nytt berätta att vi var nyfikna på kön och hon sa att hon nog kunde se det. Hon frågade vad vi har trott och jag svarar att jag är helt säker på att det är en pojke. "Många gånger brukar magkänslan ha rätt...men inte den här gången!" var hennes svar. Jag blev jätteglad. Hade blivit jätteglad med en pojke också självklart men det är någon speciell känsla av glädje när man faktiskt får veta vad som gömmer sig där inne.

Nu började det bli sommar och min mage blev tydlig. Jag kände mig fin. Och lycklig. Oron och ångesten var till mestadels borta. Allt var egentligen bra förutom att jag fick ont i ryggen om jag ansträngde mig för mycket. Sen kom värmen...fyfan. Aldrig varit så varm och svettig i mitt liv som jag var under denna sommar. Vi fick köpa en stor fläkt som jag hade riktat mot mig så fort jag kom hem från jobbet. Ja jusste, jag jobbade under denna period på Komvux som lärarvikarie i svenska som andra språk. Superkul! Gled omkring på en snurrstol när jag hade ont i ryggen när jag undervisade vilket mina elever tyckte var roligt.

Anyway del två av graviditeten var faktiskt härlig förutom värmen. Sen när jag kom in i sista delen...då blev det något helt annat!



Likes

Comments