Vi flyttades över till BB runt 23 tiden och natten blev inte mycket sömn.
Liam sov men vi var ju så orolig och jag hade lite ont.

Liam mådde väldigt illa efter att ha svalt massor av fostervatten så han kräktes mycket, förstod sig inte på amning och det han fick i kopp kräkte han upp.
Så han fick en sond så vi gav mat därigenom och blev därav inlagda på Neonatal.  Där kämpade vi med amning och allt en vecka sen märkte läkarna att Liam inte fick i sig något utan bara gick ner i vikt. Så vi blev beordrade att börja med ersättning och strunta i att pumpa osv.

Sen fick vi komma hem, Liam var en vecka och vi beställde med oss pizza hem. Har nog aldrig gråtit så mycket som när vi satte vår för innanför dörrarna. Nu var det inte bara jag och Simon utan nu hade vi vår lille prins hos oss.

Vi mådde så mycket bättre av att vara hemma och vi kom snabbt in i rutiner med honom.
Nu väntade oss en mysig jul och annat smått och gott.

När Liam var 6 månader blev vi gravida igen (ja det var planerat) och vi plussade 12 juni 2016.
En helvetes graviditet med kräkningar/trötthet/illamående fram till vecka 18 och sedan foglossning efter de.
En graviditet som bestod av mycket oro efter hur det slutade med Liams förlossning och vi började tänka tillbaka att "tänk om.vi hade vart hemma och inte blivit igångsatta hade hade överlevt då".
Detta ledde till att vi fick extrakontroller med tillväxt och ctg.

Mer om Jamies förlossning och tiden edgrr i annat inlägg.

- Johanna

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Shit vad nervös jag blir, Simon svarar inte.

Telefonen ringer, Simon yes.
"Vart är Du?"
Jag är i entrén svarar han.
"Skynda dig vi ska smittad gråter jag".
Jaha varför?
"vi tar det när du kommer"

Barnmorskorna är i full gång att sätta stödstrumpor och kateter.
Simon kommer in.
"lägg värdesaker i skåpet, ta med kamera för nu går vi" Säger barnmorskorna.

Jaha nu är det på riktigt, vi rullar till operation, Simon får ta på sig operationskläder och sedan är det dags för bedövning. Jag kutade min rygg så gott de gick med tanke på den stora magen och kramade Simon samtidigt.
Lokalvedövningen sved till men själva spinalen kändes inte.

Nu var det dags, dom börjar på att. Narkosläkaren kille över skynket och säger "nu ser jag huvudet"
VA är han ute  nu?
Ett skrik hörs, vi är föräldrar.
26 November kl 16:38.
Både Simon och jag börjar störtgråta. Vår son är här.
Barnmorskan kommer med han och vi får båda pussa på honom sedan får Simon följa med och göra iordning honom.

Jag börjar skaka, mår illa, flammar upp i ansiktet och börjar få svårt att andas.
Jag tål förmodligen inte antibiotikan jag fick. En journarkosläkare kommer och dom inser att bedövningen tagit alldeles för högt upp. istället för under brösten så var den mellan halsen och brösten.

Simon och Liam kommer och sitter vid mig under tiden jag sys sedan rullar jag till uppvaket och Simon och Liam till förlossningen.

Dom ville ha koll på min andning osv så 1 timme var vi på uppvaket.
Barnmorskan hämtade mig och när jag kom in i förlossningsrummet och ser Simon med Liam på sig börjar jag störtgråta.

Vi ska testa amma, det ska tas vikt och längd och vi ska ringa våra föräldrar.

När vi ringer mamma vid 18,50 säger vi Hej mormor och hon börjar gallskrika och gråta av lycka. Och vi drar hela historien.
Simon ringer sina föräldrar och säger "Hej Farmor" och hon blir rörd och lycklig och vi berättar historien där med.

Att hjärtljuden gått ner så mycket var pågrund av att Liam hade navelsträngen 4 varv runt halsen och förmodligen ströps det tag vid varje sammandragning jag hade.

Nu var vi äntligen en familj.
Mer om tiden efter förlossningen kommer senare eller imorgon.

- Johanna

Likes

Comments

Liam föddes i vecka 40+2 efter en igångsättning.

Dagen innan Liam föddes var vi på barnmorskebesök. SF måttet hade sjunkit 1,5 cm och jag blev skickad till förlossningen för att bli uppkopplad på CTG och kolla flödet i navelsträngen.
CTG visade lite avvikande men inget som man tyckte var något speciellt med.
Vi fick åka hem och dom skulle boka in oss på en tid till ultraljud för att kolla tillväxt och sedan fostervattenmängd.
Direkt efter ultraljudet skulle vi bli uppkopplade med CTG och därefter läkarbesök.

Vi åkte hem, sambon åkte och jobbade natt och jag började adventspynta mellan mina förvärkar.

Torsdagen den 26 November 2015 vaknade jag av att telefonen ringde, det var min barnmorska som sa att dom bokat en tid för ultraljud klockan 13.30 och sedan CTG direkt efter.
Kanon tänkte jag och väckte sambon som jobbat natt och sa att han får ringa och säga att han förmodligen inte hinner till mötet på jobbet vid 15.30 innan hans nattpass.

Vi åker till ultraljudet där allt ser bra ut och han uppskattas att väga 3290 gram.
Vi går vidare till barnmorskemottagningen för att kopplas upp på CTG och sitter med de i 30 minuter ungefär och under tiden får jag lite sammandragningar.
Vi tycker maskinen är konstig för hjärtljuden går ner så mycket men dom säger att det kan bero på att den kopplas över på min puls.
Efter CTG kommer läkaren in och berättar att det är avvikande på den och att vi liksgärna kan bli igångsatta eftersom vi är 2 dagar över BF.  Dom meddelar förlossningen att vi kommer ner.

Shit nu är det på riktigt.  Vi skriver till våra närmsta vänner att vi ska sättas igång, Simon ringer jobbet och meddelar att vi ska till förlossningen så han kommer inte och jobbar.

Vi får ett rum, och läkaren på förlossningen ska känna om jag är något mogen och öppen. 3,5 cm kvar på tappen och 2 cm öppen. Det beslutas att mitt vatten ska tas och de ska sätta en elektron på bebis huvud.
Simon ska åka hem för att hämta BB väskan och fixa lite mackor till honom.för barnmorskan sa att det blir en lång natt.

När han åkt så tog dom mitt vatten och satte elektronen och nu var det bara att vänta.

Jag började känna av små värkar skrek och barnmorskan satte sig jämte för att kolla hjärtljuden. Jag själv märker att de går ner till 60 men lägger ingen vikt i de, nu har dom ju koll.
Efter 30 minuter kommer läkaren in "Hade inte du en man med dig?"
Jo men han åkte hem för att hämta väska och lite så.
"Jaha ojdå vi tänkte vi skulle kejsarsnitta dig för bebisens hjärtljud blir dåliga redan nu så vi tror inte att han kommer klara av hela förlossningsförloppet"
Jaha när då? hinner min sambo komma?
Jag har bokat så vi ska vara där om 20 minuter.
SHIT.
Ringer Simon, direkt till telefonsvar...

Fortsättning följer....

Likes

Comments

Johanna heter jag, är 27, snart 28 år gammal. Bor tillsammans med min fästman Simon och mina två prinsar Liam född 151126 och Jamie född 170216.
Bilden ovan är tagen 5 dagar efter Jamie föddes.

Vem är då jag?
Jo en sprallig, tokig och snäll person som älskar att umgås med familjen och vänner.
Är uppvuxen med mamma och mina tre storebröder så vi är nära allihop vilket känns supermysigt.

Efter denna förlossningen mådde jag inte alls bra och tyckte att allt bara var tråkigt, grät mycket och tyckte inte alls det var mysigt med en till bebis, nu 3 månader senare så älskar jag livet med 2 barn. Men jag tycker det hyschas mycket om mående efter en förlossning så jag kommer skriva om det i ett annat inlägg vid senare tillfälle.

När jag inte är mammaledig så arbetar jag på en Preem-mack.
Min fästman jobbar skift på ett pappersbruk.

Jag kommer att skriva 2 stycken förlossningsberättelser, en från Liams förlossning och en från Jamies.

I bloggen kommer det bli mycket om vår vardag, om livet med två barn med 14,5 månaders mellanrum osv.
Hoppas ni kommer trivas och ni får gärna ställa frågor om ni undrar något.

- Johanna

Likes

Comments