Jag vet inte ens vart jag ska börja, kanske borde låta bilderna tala för sig.
21 april skrev jag senast och kan säga att livet fortsatt rulla i en sjuhelvetes fart framåt, men även bakåt känns det som.
Många sjukhus besök, många långa nätter av ångest och gråt, hormoner som svämmar över (speciellt nu när jag får extra i sprut väg).
Jag funderar på att kanske sluta skriva blogg! Varför försöker ja ens? Varför skriver ja ens liksom, vad gör det för nytta, just nu finns det alldeles för många varför i min vardag och liv... alldeles för många!

Kanske skriver för jag vet att nästan ingen läser och samtidigt får jag skriva ur mig, idag är en sån dag som jag egentligen skulle kunna skriva otroligt mycket, men skulle ja skriva allt ja tänker och känner nu så skulle många saker och personer i mitt riktiga liv bli drabbade.

Skriver ja för att folk ska tro ja är stark? Skriver ja för att folk ska förstå vad ja går/gått igenom? Just nu vet ja inte ens varför jag öppnade upp hela livet för er, för någon ens... vissa dörrar borde man hålla stängda och aldrig öppna, aldrig någonsin!
Man lär sig genom att få käftsmäll efter käftsmäll och varje gång man får en, är man känsligare i ansiktet från förra gången!
Så efter den 5:e käftsmällen behövs det egentligen bara att någon nuddar lätt så gör det ont som fan och man ruggar tillbaka..

Skriver jag för att få en reaktion av folk? Eller skriver jag för att ..... ja jag vet inte varför jag skriver, så att ligga här och gissa är ju bara idiotiskt och inlägger blir förbannat långt och tråkigt (vilket det redan är)

// Camilla aka bitterfittan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ja har inte skrivit på länge, som vanligt.
Har varit otroligt mycket runtomkring allt.
Men ja ska försöka att bli bättre på att skriva så ni får veta vad som händer.

I tisdags var jag till sjukhuset för dom skulle kolla så mina äggblåsor såg bra ut, vilket dom inte gjorde... dom var för små, så jag är tvungen tillbaka imorgon (fredag). Ser dom bra ut imorgon kommer jag få en spruta som gör så att äggen släpper, ser dom inte bra ut, vet jag inte vad nästa steg blir. Känns liksom som om vi bara står och trampar i lera, vi kommer ingenstans! Ibland känns det som vi är Påväg framåt men då visar det sig efter en dag eller två att vi egentligen va Påväg bakåt.

Jag försöker att tänka positivt och se framåt men det är svårt, väldigt svårt. Ja ser folk omkring mig med sina familjer, och jag önskar varje dag att det kunde vara vi som hade sådana familjer! Ja hoppas och ja längtar mer än ord kan beskriva. Ja hoppas och tror att någon gång är det våran tur att bli en hel familj. Än ger jag inte upp!

Har har världens bästa vänner, familj(er) som finns där och ställer upp och lyssnar och bara är där! Jag älskar er ❤️.. Men störst heder och tack ska min andra halva ha! Han står ut med allt, alla nederlag, kvällar av ångest, gråt, utbrott, skratt, tystnad. Han är där hela tiden vilket betyder mer än något annat. Han är helt enkelt det bästa som hänt mig, någonsin!

En liten uppdatering, ska försöka uppdatera mera imorgon efter besöket vid fertilitetsmottagningen.

Godnatt och sov gott. ⭐️

Likes

Comments

Jahapp, då har ja börjat min jobbhelg, jobbar fram tills måndag klockan 14, ledig tisdag sen kör vi på igen 😊. Skönt att ha någonting att göra om dagarna så man slipper bli uttråkad 😓.

Hela veckan har gått super fort, måndag spenderades på jobbet & sedan en spontan tur till Karlstad med en arbetskamrat.
Tisdag var ganska lugn, men onsdag då blev det en tur till Filipstad med mamma och Jonas, dollarstore och mat 🙌🏼.
Väl hemma från Filipstad så drog vi ut fyrhjulingen och började kratta hela gården, halva kvar 😓.
Jag och mamma tog oss även en tur i skogen och plocka påskris 😊.
Torsdag då blev det bullbak för hela slanten och idag hade ja en date med farmor, vi tog en fika och småpratade lite, när ja kom hem så kom Ellen och barnen på en snabb bullfika 😂, och sedan åkte jag på jobbet och där ska ja stanna tills nio ikväll! Precis såhär veckorna ska vara 🙌🏼😊

Nu ska ja återgå till jobbet 😊
Hoppas ni alla får en fantastisk helg 💋

Likes

Comments

Polycystiskt ovarialsyndrom – PCOS

PCOS innebär att du har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen. PCOS kan göra att du sällan eller aldrig har mens, får mycket finnar, mycket hår på kroppen och har lätt för att gå upp i vikt.
Du kan ha PCOS utan att ha några besvär, men om du har det, finns det hjälp att få.

Det är vänligt att PCOS upptäcks när du försöker att bli gravid, men inte blir det. Att du inte blir gravid beror sannolikt på att du sällan eller aldrig har någon ägglossning.

Dom sa för 3år sen att det inte var något fel på oss, i fredags sa en barnmorska i telefon "ja ser att du har pcos-"
Jag valde då att kontakta min fina sköterska som finns inom Robins släkt❤️.
Hon förklarade och allt blev glasklart..
Dock är min mens aldrig sen, förutom denna gången då den ännu inte kommit. Har heller ingen anmärkningsvärd kroppsbehåring. Men står ju att man kan ha det utan att det märks, dock så känns det i smärtorna när mensen kommer!! 
Men allt blev så mycket enklare att förstå.

Likes

Comments

Helgen har varit väldigt turbulent. Fredagen bestod mest av kaos, mer om det i ett annat inlägg. Ringde ca 38 samtal under 1.5 timme 😓.

Lördagen bestod av bak, tårtbak inför babyshower för Sara och lillebror på söndagen. Hade fina Jolin här som hjälpte mig med tårtan. Tårtan blev super fin och den va väldigt god sa dom 😊.
Hann även åka en sväng till Torsby och hälsa på min farfar. Spenderade även en bra stund vid Farmor ❤️..

Söndagen då va det dags att överraska Sara med en babyshower, ja tror vi lyckades ganska bra! Hon anade ingenting, hon trodde att vi skulle ha en lugn lunchdate och bara umgås. Men då blev det inte 😊. Blev massa folk, god mat, goda bakelser, och underbart bra människor!

Om man ska försöka att sammanfatta helgen så var lördagen helt okej 😊. Söndagen va perfekt med överraskning och allt ❤️.


Fredagkvällen va bra, den spenderades i ekshärad tillsammans med Robins moster & hennes familj. (Robin spelade match och ja ville inte va hemma själv) vi kolla på Lets dance, nästan så ja vill säga att vi borde göra det som tradition på fredagar, va säger du om det Gunilla? 😂🙈 .
Älskar att umgås med dom, man mår så bra av den där familjen! Såna glädjespridare ❤️

Likes

Comments

Kvällarna....
det är dom som är värst. Alla tankar och känslor kommer. Jag försöker att hålla igång under dagarna, så jag ska slippa att tänka.
Men sen så kommer ju kvällarna... och dom är de värsta!

Jag vill helst inte prata om det, ja gråter bara då. Ja försöker näst intill att skämta bort allt jobbigt, fast ja egentligen bara vill skrika rakt ut och rymma från min kropp.
Ja väljer att skriva om det istället.

Jag är fortfarande ett frågetecken, hur kunde testet visa positivt och sedan visade blodprovet negativt. Varför är min mens utebliven?! Vad fan händer med min kropp?!
Ja ringer csk men får aldrig några svar för ja kommer aldrig fram! Ska försöka komma fram imorgon igen... något måste hända.
Det här går inte.

Jag önskar ja kunde förklara känslan som infinner sig i min kropp, hur otroligt rastlös jag är, hur äcklad ja är av mig själv (fråga mig inte varför, för det vet ja inte), hur varje rörelse och tanke ja gör eller tänker, gör så förbannat jävla ont!

Förlåt för mina bittra inlägg...
jag hoppas det snart vänder, så saker & ting kan bli roligt igen...

Likes

Comments

Först och främst, förlåt mig för att ja aldrig hör av mig! Ja svarar knappt när folk skriver längre känner ja..

& Förlåt för min dåliga uppdatering. Varit otroligt mycket nu den senaste tiden. Ja vet inte om ja än är redo att skriva precis allt.
Ja tänkte att ja ska iallafall försöka så får vi se om ja orkar.

Det började på tisdag tror jag, då ja insåg att min mens va sen 1dag och det för mig är så stort. Ja köpte test och testade, det första testet visade två streck, ett tydligt och ett väldigt svagt men fortfarande så fanns det ett streck där... fatta alla tankar som snurrade, lyckan som infann sig på två sekunder, tårarna rann av lycka och ja kände att äntligen var det våran tur! Äntligen ska vi få en liten!
Ja drömde mig iväg och såg allt framför mig! Hur vi skulle berätta för våra närmaste, hur glada dom skulle bli för våran skull, hur fantastiskt allt skulle bli, att vi äntligen skulle bli en familj!
Allt ja gjorde den dagen och dagen efter kändes så roligt och meningsfullt.

Men........

På onsdag efter jobbet gjorde ja ännu ett test, det testet visade negativt. Strecket va inte där denna gången. Ja får panik, vad händer? Ja googlade precis ALLT.
På torsdag gjorde ja ännu ett test som också gav mig ett negativt svar...

Ringde mödravården på fredag och dom bad mig komma och ta blodprov, på blodprov får man mer korrekt svar än på test.
Ja åker till vårdcentralen och får veta att ja får inte mitt provsvar förens på måndag... MÅNDAG?! Hela min helg ska ja gå och inte veta något! Ja var på sån skör tråd mellan hopp och förtvivlan och ja visste varken ut eller in. Mensen va fortfarande utebliven....

Måndagen kom, ja väntade och väntade, ännu inget samtal om mina svar, mensen va nu en vecka sen! Aldrig hänt förut, mitt hopp tändes ännu en gång... Tills jag kom hem och loggade in på mina vårdkontakter på 1177... mitt provsvar hade kommit, men hur skulle ja se vad svaret betydde?! Googlade ännu en gång på allt som fanns. -Den första sidan sa att ja hade "värden" som en man, "Jahapp, det förklarar saken med att ha svårt för å få barn" tänkte ja.. -Den andra sidan visade att ja inte va gravid enligt hur provsvaren ska ligga...
Och den tredje sidan visade att ja va gravid...
Ännu en kväll med hopp, ångest, gråt och Gud vet vad! Varför ringde aldrig barnmorskan? Hon vet vad vi går igenom, varför ringer hon inte?!

Tisdagen kom och jag kontaktade en helt fantastisk sjuksköterska som läste av mina provsvar & konstaterade att jag inte var gravid! Mina värden för att vara gravid var alldeles för låga. Man ska ligga på mer än fem, ja låg på mindre än tre.
Den smärtan och ångesten som kom på två sekunder går inte i ord att förklara...
varför skulle just vi få en sticka som visade fel? Varför fick vi just den stickan? Och varför är min mens 9dagar sen! Vad händer med min kropp?!

Just nu vet jag inte hur ja känner ens, dagarna går och ingenting är längre roligt. Jag försöker hitta saker att göra, som kanske är roligt, men ja flyger iväg i mina egna tankar och minns vid dagens slut inte vad ja gjort under dagen... När ska ja få känna den där lyckan igen?! Aldrig i mitt liv haft ett sådant lyckorus i kroppen som ja hade på tisdagen... Har heller aldrig haft sådan smärta i kroppen som jag har idag...

Efter varje månad som vi misslyckas så rasar ja samman mer och mer, hur många fler gånger ska vi behöva misslyckas och behöva byggas upp igen?! Räcker det inte nu?


Det finns så mycket mer att skriva men ja orkar inte. Sitter just precis nu i stallet, mot stallväggen och lyssnar på hästarna när dom äter..
Ja tänker sitta här idag.

Likes

Comments

Äntligen är ja frisk och jag har jobbat 🙌🏼 Det kändes fantastiskt att vara tillbaka på jobbet igen.
Jobbade måndag och idag, ledig imorgon och på torsdag är det utbildning 🙌🏼.

Just nu känns livet som på en pinne 👌🏼 perfekt helt enkelt. Det mesta flyter på och ja mår bra och känner mig glad 😊.

Jag tänkte att ja ska försöka att en gång i månaden skriva lite om vart vi står i utredningen om barnlösheten. För mig är det ett sätt att få ut mina känslor i ord. Ja gör det för min egen skull och än så länge känns det bra 😊.. Kan säga att mitt blogginlägg där ja öppnade mig, öppnade många nya dörrar för mig, med förhoppningsvis nya vänskaper som kan komma och bli väldigt viktiga för mig 😊. Men det kan man inte säga nu, utan det får tiden visa!

Sitter just nu och väntar på att min mamma ska komma, ska dricka lite te och prata lite om hur hon hade det i Sandviken när hon var där under veckan. För er som inte visste det så bor min storebror i Sandviken tillsammans med hans familj ❤️.

Fick bli ett kort inlägg nu. Så ni vet att ja fortfarande lever 😘.

Likes

Comments

Måste tacka alla fina människor ja har i mitt liv, tack för alla fina meddelande och kommentarer både här och på Instagram. ❤️

Jag skrev inte inlägget för att få sympati, eller för att någon ska tycka synd om oss. Jag skrev det för att jag orkade inte längre vara tyst, ja orkade inte le längre.
Innanför våra dörrar är det varje dag en ständig kamp om hur, var & när, hur ska vi gå vidare, hur ska nästa steg se ut. Vart ska vi vända oss, vart bär det av nästa gång vi ska testas! När kommer det vända, när blir vi en familj, när kommer vårat efterlängtade barn? Det är frågor som jag alltid tänker på, oftast på kvällen när vi sitter i soffan eller när vi lagt oss.
Varför?
Varför just vi? Varför har vi svårt? Varför ska vi behöva kämpa när andra blir gravida direkt. Varför ska vårat förhållande testas till det yttersta? Ja har så många frågor som ingen kan svara på, ingen!

Det finns inget fel på någon av oss, vi är friska och alla prover visar bättre än bra.
Vi är ofrivilligt barnlösa, så enkelt är det, så enkelt får dom det att låta! Men det är inte enkelt, det är det svåraste ja gjort! Det jobbigaste ja någonsin gått igenom.
Alla besök, alla gyn-undersökningar, alla blodprov, alla jävla hormoner som gör så ja blir värre än vanligt!

Denna månaden är sista månaden på hormontabletter, tar det sig inte nu, blir det sprutor... och ja är livrädd, livrädd för att det än en gång ska bli ett misslyckande, att ja ska behöva sitta i duschen i flera timmar och bara gråta för att vi än en gång inte lyckades!
Ja är livrädd för nästa steg, hur blir jag? Hur kommer allt funka? Hur ska vi göra? Ja är helt enkelt rädd, för jag har ingen kontroll över mitt egna liv just nu! Ja har lagt min tro och mitt hopp i sjukhusets händer, och det gör mig livrädd...

Kan säga såhär mycket att stallet har i många fall, 8 av 10 gånger varit min räddning, dit åker ja när ja känner mig låg, ledsen, besviken! Dom dömer mig inte, dom står bara där och vill bli ompysslade.

Ja stod i stallet häromdagen och borstade Huldas svans och kom på mig själv fara iväg i tankarna,
Jag funderar över vad min längtan består av. Är det närvaron av ett barn i min närhet? Jag har barn omkring mig som ger mig mycket glädje, men ändå finns det en tomhet där. Är det känslan av att livet går vidare? Att det finns en förlängning av mig, någon som tar efter när mitt liv är slut? Jag har syskonbarn som kan ta efter av det jag lämnar vidare. Är det känslan av att tillhöra en grupp, en familj jag längtar efter? Vi är två i min familj, min sambo och jag. Vi har en trygghet tillsammans som vi har skapat.

Jag fick släppa tankarna och torka tårarna och åka hemöver, till en pojkvän som förmodligen har precis lika många tankar och funderingar som mig! Men som ändå står där, dag som natt, kommer in i badrummet när ja gråter och sätter sig på toastolen och bara sitter där, han behöver inte säga något, han bara sitter där och finns där! Eller som lägger sig och håller om mig när han hör att ja snyftar tyst i sömnen! Han som alltid är där, dag som natt!

Jag vet, att när den dagen kommer, så kommer vårat barn få världens bästa pappa! En pappa som alltid kommer finnas där för både barnet och mig!
Robin är min trygghet! Han är min allra bästa vän ❤️

Likes

Comments



Ja har suddat, skrivit, suddat, rådfrågat och skrivit än en gång. För mig är det en stor grej att skriva om, väldigt privat. Men för mig tror jag även det är ett sätt att bearbeta det. Under tiden ja skrev inlägget grät jag faktiskt. Allt blir så klart när man skriver ner sina känslor och tankar!


Jag har ett önskemål. En önskan till var och en av er. Snälla ställ aldrig frågan "är det inte dags för er att skaffa barn snart?". Ta aldrig föregivet att man kan få barn. Att kasta ur sig en fråga om barn är säkert lätt, och jag tvivlar att någon frågar för att göra någon ledsen. Men om man inte kan få barn, är den där utslängda frågan som en knytnäve rakt i ansiktet. Det är inte kul att sitta där och få frågan, när allt man vill är just det, fast det går inte, trots otaliga försök. Barn kommer inte på beställning. För vissa går det fort, andra får kämpa, genomgå år av utredningar, behandlingar och otaliga misslyckade försök. Jag är en av dom! Längtan efter ett barn är så stort så det finns inte ord som kan beskriva. Jag tänker varje månad "nu tog det sig, snart är vi tre i familjen" och så är det precis som att någon sparkar undan benen hårdare och hårdare för varje månad som man misslyckas! Vi har snart försökt i över 2,5 år, förstå hur många månader av ångest, gråt, försök, misslyckanden, tillslut orkar man inte hålla det hemligt eller va tyst, ja orkar inte längre le när jag får frågan, "är det inte snart dags för er" det skär i varje muskel och kroppsdel jag har! Ja vill bara skrika och springa därifrån, men istället, ler jag och säger "vi har nog med hästarna och hundarna, det kommer när det kommer" ..

Och när man väl har släppt bomben, har ja fått höra SÅ många gånger "tänk inte på det så går det nog" "det är snart eran tur" "det sker när det är menat"..... Tack, tack så jävla mycket för dom orden! Att sluta tänka på det är som att be någon sluta andas, vi lever just nu för att kunna bli en familj! Snart våran tur?! Hur många mer misslyckanden ska behöva ske?! Hur knäckta ska vi behöva bli?!
Det jag vill ha sagt med det här är, att ställ aldrig den där frågan, oavsett när för ni vet aldrig bakgrunden & det kan såra mer än ni tror.

Kan även säga att det tär på oss, så otroligt mycket, varje dag tär det på oss, prövar våran kärlek till varandra! Ibland har ja bara suttit där och tänkt, ja orkar inge mer, ja orkar inte genomgå en månad till med hormoner.... Det är tack vare Robin som jag orkar, gång, på gång, på gång!
Han får vara den starka, han får hålla upp oss när ja rasa isär och allt faller. Det är han som står upp och får mig/oss att orka och försöka igen.
Det är han som försöker vara positiv när allt han egentligen vill är att bara gå därifrån och vara ledsen. Men han står där, smeker mig i håret, säger att "allt blir bra, vi försöker igen", han håller om mig och visar att oavsett hur många misslyckanden och prövningar så står vi där tillsammans! Det är han som gör oss starka!

Likes

Comments