På tisdag har vi känt varandra i ett år, men det känns mer som minst det fyrdubbla. Så i onsdags när jag hoppade på tåget mot Ljusdal kunde det inte vara mer lägligt att få åka upp och se hur Johanna har det när vi inte bor i samma stad. Ju längre upp i landet jag tar mig, blir det så mycket finare – vilket inte var något undantag här heller.

Varit i Järvsö, fått åka lift och få en liten försmak av säsongen som närmar sig, druckit mängder med kaffe, varit vid en gammal guldgruva som idag är likt en lagun. Åkt alldeles för långt och hamnar i Jämtland, och bara varit. Perfa!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Smultronställen vet jag att alla har, om man sen är medveten om det är en annan femma. Men smultronställen har vi alla. Vissa vill hålla dessa hemliga, i rädsla att de ska gå förlorade – medan andra pratar om guldkornen. Som jag, för jag har hittat mina guldkorn, som jag stolt vill visa upp.


Åre för mig är typ allt. Allt som liksom betyder något. Det finns INGEN plats på jorden som jag är så lycklig inifrån och ut som när jag är i byn. Oavsett årstid nyper jag mig i armen och undrar om det är på riktigt. Att va på berget under vintersäsongen är underförstått, det vet alla att det är fantastiskt. Så glöm inte hoppa på tåget upp på våren, sommaren eller hösten också. Det är mint lika fint då!

Flygplatser. Jag älskar det! Man är liksom påväg någonstans, hitta på något nytt. Komma bort från vardagen. För mig är det standard (här brås jag på min familj tokmycket) att komma in på terminalen alldeles för tidigt, dricka kaffe och bara softa. Tipstips!

Och apropå flygplatsen, att vara i luften med min idol och storebror är det mest lugnade jag vet tror jag. Eller alltså lugnt är det ju inte, men det känns så tryggt.

Öregrund, och klipporna. Har du inte varit där så åkt dit, gör det. Det är lugnt, himlans fint och det känns bara så hemma. Det är väl det ett smultronställe ska göra? För är jag i Åre, på en flygplats, i luften med storebror eller på klipporna med de jag tycker om allra mest – ja då känns det verkligen som hemma.

Likes

Comments

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt om att pyssla. Ni vet sån lera i olika färger? Pärlplattor? Ett tag, som 10-åring, satt jag och stickade en mössa jag ville ha i ishallen till och med. Det ni!

Hursomhelst tycker jag fortfarande om pysslandet, skillnaden idag är bara att det jag gör är digitalt. Jag kommer dessutom börja plugga Digital design nu till hösten vilket ska bli kul. Det är ju det jag vill jobba med i framtiden, pysslandet tillsamman med det digitala. Kanske är det någon av er som pluggar/pluggat detta?

Vi hörs kompisar!

Psst..! Glöm inte bort att kika i min portfolio där det finns allt från jobb till kladd.

Likes

Comments

En vecka på Samos, med han. Tokfint, och tokroligt. Skrattat o badat, och solat och äventyrat. Slappat och ätit fetaost tills vi nästan storknar – precis så som det ska vara.

Likes

Comments

Tåget börjar rulla. Jag har sjunkit ner en bra bit i stolen och ser Skutan krympa i takt med att tåget tar sig mer söder ut. Berget blir mindre och mindre, men bara för synen. Skutan försvinner, för mig liksom många andra, aldrig. Oavsett avstånd ligger berget närmast hjärtat, mitt skidåkar-hjärta. Skutan för oss samman, inspirerar oss och knyter kontakter för livet. Vi knyter band, dubbelknutar, runt passionen för åkningen som aldrig dör ut.

Att ta sig upp på berget, tillsammans, är något som jag gång på gång förundras över. Allt sprudlar lycka. Jag, liksom alla andra, lyser. Det är något speciellt med åkningen som vi gör tillsammans. Att pusha, peppa och hjälpa. Att skratta, fokusera och bara njuta. Växla mellan stora svängar, korta svängar. Att efter ett tag åka på traversen för att sedan surfa över den lösa snön sista biten. Det är oslagbart.

På berget får alla vara den man vill vara. Vi påverkar och förstår varandra, på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt för bara några år sedan. Olika personligheter möts på mitten där passionen för åkningen pusslas ihop. Det är en speciell dragningskraft som är underbar. Lika underbar som stora skärande svängar på ren manchester-snö en tidig morgon i februari, eller baksidan på Skutan en solig vårdag i mars. Skidåkningen kommer aldrig att dö ut, det är omöjligt. Passionen vi skidåkare har är för stor, inget kan övervinna vår kärlek världens alla berg har att erbjuda. Tillsammans är vi oslagbara – du, jag och skidåkningen.

Mitt hjärta pumpar för skidåkning – precis som ditt.


Likes

Comments