Header
View tracker

Nu är det snart bara en månad tills avfärd, en månad kvar tills ett helt nytt år börjar, ett helt nytt liv. 2016 har varit en extrem bergochdalbana för mig, men där min självkänsla endast gått uppåt. Året började med att jag var i full förberedelse inför mitt gymnasiearbete, jag dedikerade all min uppmärksamhet på att den konserten skulle bli hur bra som helst. Hur just den gick är en annan femma, men huvudsaken är att jag gjorde det, en helt egen konsert. Om jag skulle ändra på något skulle det nog vara att välja mer låtar som passade temat, och byta ut de två-tre som ej hörde till. Men oj vilken upplevelse det ändå var, och jag blev förvånad att det ändå kom mycket folk för att se och höra mig sjunga?

När detta var over and done kände jag mig tom ett tag. Nu var jag ju tvungen att tänka mer på mina slutbetyg och faktum att jag skulle ta studenten och komma in i det. Fokuset på skolan gick ändå på ett sidospår, jag kände att varför ska jag bry mig? Jag är inte smart nog att komma in på något universitet då jag bara gått estet i gymnasiet, sen är jag också extremt skoltrött. Inte bara på plugg utan också den dagliga kampen att försöka vara en i mängden, eller bara hålla sig undan och inte synas alls, jag kunde aldrig välja vilket.

Vid sidan av skolan var det mycket problem också, mycket bråk och tårar. Där sjönk mitt intresse att lyckas i livet, ville bara vara instängd hemma utan att göra något. Hade dock ett jobb, där jag fick jobba vart annan helg, funkade rätt så bra för mig då jag var ledig från skolan på fredagar. På jobbet var jag en annan person, där behövde jag inte gömma mig för kollegorna var helt nya för mig. Det var även det första jobbet jag trivdes rätt bra på och kände att här är i alla fall en början efter gymnasiet. Men icke, där var jag tvungen att lämna och än en gång sjönk jag ner. Nu då? Jag som valde att åka hem en vecka tidigare från USA semestern för att jobba, på ett jobb jag inte längre har...
Som tur var blev det fixat så jag kunde stanna kvar i USA, vilket förändrade mitt liv. Kommer tillbaks till det senare.

Senare på vårterminen var det dags för att ha en teaterföreställning, en helt ny pjäs. Förberedelserna var mer kaos än hur det gick att planera mitt gymnasiearbete. Men denna gång samarbetade man med andra vilket gjorde det mycket roligare och bättre. Jag fick även spela en roll som var helt annorlunda än vad jag själv är, men ändå visade vilken kamp de flesta ungdomar, även vuxna, har på insidan; att försöka hitta ett sätt att kämpa emot det som en gång i livet förstört dig, på ett eller annat sätt få det att försvinna från minnet. Jag spelade en tjej som mitt i ett krig ville hämnas på dem som tagit bort det enda dyrbara i hennes liv, hennes familj. Som sedan offrade sitt liv,

Forgive me for this pic hahah

3 juni (??) var det dags för studenten! Dagen var väl sådär, men att ha gått ut gymnasiet var stort. Hade sett fram emot det så mycket att själva dagen bara blev skit istället. De som var med vet mycket väl varför, ni andra får använda fantasin. Flera dagar efter mådde jag så dåligt, men kände ingen ångest över att det verkligen var över. Jag var på ett sätt glad att slippa att gå tillbaks till den lilla korridoren där många känslor skapats. Skulle dock sakna att se mina bästa vänner varje dag, veta att jag ändå inte var ensam att känna sådär. Det jag ska försöka göra är att minnas de där 3 timmarna på studentdagen där jag var som lyckligast och fick skrika av lycka med dem som står mig närmast.

Sen kom USA! Tre veckor där och jag öppnade mina ögon för att komma dit permanent. Den här storyn är redan berättad på bloggen, även bilder har visats.

Höstterminen har bestått av att jobba på hemtjänsten, ett jobb som varit mycket givande för mig. Fått träffa så många människor, som varit med om mycket. Det har lärt mig att ta vara på det jag har, att följa mina drömmar och älska min familj och mina vänner. Även gjort att jag har möjlighet att åka som au pair i januari. I processen har jag även fått vänner, som jag är så glad för. Vi alla kommer vara med om samma sak, och det gör att vi förstår varandra och på ett sätt kommer närmare. Älskar det, jag ser så mycket fram emot detta år som kommer.


2017

Det jag förväntar mig av det året som nu kommer, är att jag ska växa i mig själv. Se från flera olika perspektiv, och lära mig att bli mer självständig. Min engelska kommer att förbättras, jag kommer att få vänner för livet, en ny familj och även uppleva massvis med kärlek från vänner och host familjen. Det svåra kommer bli hemlängtan, känslan att inte först vara bekväm i det nya, att anpassa sig till helt andra vanor. Att inte bara ett trappsteg iväg kunna krama om min mamma eller pappa och prata om hur jag känner. Tidsskillnaden kommer vara svår, och kommer sakna vänner där hemma. Som tur med internet blir det snäppet enklare för oss au pairer att hålla kontakten med varandra och även med dom där hemma.

Jag kommer att komma hem till Sverige som en helt ny människa, starkare, gladare och mer taggad på livet än någonsin förr.


Tack att ni läste. Puss


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Denna fredag har jag varit aktiv i hemmet och pyntat lite inför första advent. Rastlös som jag är gjorde jag hela köket när jag egentligen bara skulle sätta upp nya gardiner. Uppskattat blev det av min mamma i alla fall, och jag kände mig duktig efteråt, den där känslan man får när man faktiskt gjort något och inte slappat hela dagen.

Imorgon blev jag uppskriven på jobb, likaså några dagar nästa vecka också. Min lön för oktober var väldans låg så jag behöver jobba upp lite igen för att kunna klara mig första veckorna i USA!

39 dagar kvar nu! Allt är nästan fixat och betalt vilket känns otroligt skönt och avslappnande. Nu ska jag se till att njuta så mycket jag kan av min sista månad i Sverige, och förbereda mig mentalt för vad som ska hända!

  • 69 readers

Likes

Comments

View tracker

Finns så mycket man måste gå igenom, skriva ut, betala osv. för att bli en au pair. Det var mycket mer än vad jag faktiskt väntat mig. Var till ambassaden i torsdags, fick mitt visum hem igår. Hälsoundersökning i fredags och tog tuberkulostest igår. Fick även min resa bokad igår, och idag har jag skrivit på en blankett för att ansöka om internationellt körkort.

Ska nu leta fram resväskan jag ska använda, och kolla Cultural Cares egen packlista och se till att jag har allt dem rekommenderar att man behöver ha med sig. Känns så roligt det här!

41 dagar kvar nu!!


Likes

Comments

Det är nu bara 57 dagar tills jag sätter foten på amerikansk mark och stannar där i 13 månader. Trots att det är bestämt att jag åker, finns det fortfarande massa förberedelser kvar för mig att fixa. Nästa vecka ska jag ansöka om mitt visum samt gå på en hälsoundersökning. Att få dem resultaten kan även ta ett tag, samtidigt som jag måste läsa igenom och välja de försäkringar jag ska ha.

Snön faller utanför fönstret, julmusiken är på och det pirrar i magen. Det är fortfarande svårt att förstå att jag ska åka om mindre än 2 månader. Jag ska spendera julen här hemma i Storvreta med halva familjen och sedan möta upp nästan resten under juldagarna. Det blir det perfekta slutet på året, och spenderad tid innan jag åker iväg.

Det som återstår nu för mig att spendera de dagar som är kvar är att jobba så mycket som jag kan, så jag har nog att klara mig när jag väl anländer. Jag ser så mycket fram emot det här, och att dela med mig av min resa!

Likes

Comments

Jag har alltid älskat flygplatser, dem ger ut så starka känslor på flera olika sätt. Jag får resfeber så fort jag sätter foten på Arlanda bara för att hämta upp någon som kommer och hälsar på. Att resa har nog alltid funnits i mitt hjärta, jag vet att det är det jag är menad att göra i livet. Förväntan, glädjen, pirret....,så spännande från det att man står i kö för att checka in till man sätter sig på sin plats på flyget och väntar tills det är min tur att åka till destinationen. Min familj har alltid valt att resa till USA, och jag fortsätter den traditionen nu nästa år och flyttar till Boston där jag ska få vara au pair till 3 små underbara barn.

 

Det är nu livet vänder för mig, jag har en chans att börja om livet på nytt och jag säger hejdå till allt det gamla som bara fått mig att stänga ögonen och inte se någon framtid. Jokes on you säger jag bara. Alla dessa jobbiga prövningar jag har fått gå igenom i alla mina 12 skolår har bara gett mig erfarenhet och jag kan inte annat än tacka dem som fått mig att må skit för se nu vilken människa jag är idag! Denna erfarenhet har gjort mig stark, självsäker och jag är redo för mer prövningar dit jag ska. Det kommer bara göra mig starkare och ett år från nu kommer jag inte ens tänka på allt det gamla. 

Dock finns det vänner som alltid, A L L T I D, funnits där för mig och er behåller jag, jag kommer tillbaka till er! 

Nu är det min tur att prata ut, jag har väntat för länge på att säga detta! Jag har gjort val i livet som inte alla förstått, som vissa tyckt är för hastiga beslut eller helt enkelt dumma. Men alla gör saker som inte alla håller med om, varför ska man lyssna på dem? Man känner sig själv bäst, och om man ser lycka i sina val så ska man följa sitt hjärta. De falska försvinner och sanna stannar kvar, man måste komma till den här punkten i livet. Skolan varar bara för en tid, men jag säger inte att man förlorar alla vänner efter studenten, men det händer dem flesta. Låt inte det trycka ner er, nya chanser kommer till att lära känna vänner som stannar för livet. 

Gör som jag, gå efter dina drömmar. Jag har fått kämpa så mycket för att komma till detta, och jag säger bara att allt är så värt. Allt slit av körkortsplugg, jobb-timmar, alla gånger cykeln gått sönder, regnskurar, lång vänte-tid....you name it, allt värt det. Den som väntar på något gott väntar aldrig FÖR länge.

Likes

Comments

Jag har kommit till den punkten där mitt liv totalt kommer att vända, jag har tagit beslut som kommer förändra mig och det känns bra. Jag önskar detta för alla, för den här känslan av frihet att kunna göra vad ni vill med ert liv, är helt fantastisk! 

I flera år har jag drömt om att en dag åka till USA för ett längre tag än 1 månads semester. Jag har kollat på massvis med olika möjligheter från att gå ett High School Year till att studera på universitet. Tillslut hittade jag ett alternativ som övervägde dem andra, vilket var att åka som en au pair i ett år. Det mest spännande med detta är att jag ej vet för tillfället vilken stat jag kommer hamna i, men det gör det även mycket roligare att det kan bil varsomhelst. Förra månaden åkte vi till Florida i 3 veckor, första morgonen satt jag mig på hotellrummets balkong som var precis mot stranden, mot havet. På min högra sida ser jag höga hus längst med stranden, på min vänstra sida lite längre bort en fyr. Jag, som vilken annan människa skulle göra, njöt varenda sekund av värmen, utsikten och atmosfären hela landet gav mig. Vi åt frukost, gick ner till stranden, till poolen och njöt hela första dagen, såsom resten av resan. Mitt första intryck var: "Jag måste flytta hit, på ett eller annat sätt!", och det var min startpunkt för att börja fundera på au pair igen efter att ha lagt ner idén förra året. 

Bilder från balkongen på hotellrummet

 

Jag började fråga min bror om möjligheter att flytta till USA, för jag kände verkligen en dragkraft att stanna kvar. Jag kunde se mig själv i detta land, ensam eller tillsammans med någon, oavsett så vill jag stanna! Han berättade olika sätt jag kan komma hit på, och uppmuntrade mig till att fortsätta med min au pair ansökan. Så jag började plugga till körkortsteorin, eftersom det enda jag måste fixa för att kunna åka är ett körkort. 

Även om Florida är underbart vackert och skönt, finns det mer av landet jag ännu inte sett. Mina tidigare resor dit har innehållit NYC, St Louis, Savannah m.m. Men jag vill se mer, upptäcka vad som finns och leva livet nu när jag ännu är ung och kan utforska. 

I eftermiddags skickade jag in min ansökan, och om allt går som jag vill så kommer jag komma iväg redan innan jul. För vissa kommer detta som en chock, för er som är nära mig har varit förberedda på detta. Som det ser ut nu kommer jag bara vara borta i ett år, med möjlighet till förlängning ytterligare 12 månader om jag skulle vilja det. Beror helt på omständigheterna, men jag är redo att börja ett liv på andra sidan Atlanten. Jag vet att min framtid ligger där, och jag ser fram emot att i ett år bo hos en amerikansk familj, vara barnvakt till deras barn och ha en underbar tid i Amerika. 

 

Inlägget blev lite upp och ner märker jag nu, men jag har ibland svårt att formulera mig rätt. Ska avsluta denna läsningen med ett par bilder från semestern. Blicka och längta tillbaka!

 

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 2552551183"

Likes

Comments

Tänkte ta mig modet att skriva ett inlägg om mitt liv sett från olika perspektiv, främst hur det är för mig. Ni får ha åsikter, säga vad ni vill till mig. Ärligt har det kommit till den punkten i livet då jag bara ser allt som en push framåt i livet.

 

Livet fram till sjätteklass var normalt, jag levde som ett barn ska göra. Hade blandade färger på kläderna, inget smink och en tygväska med stjärnor på. Hittade på massvis med fantasifulla lekar med mina vänner som blev till värsta äventyret från våra barnhjärnos perspektiv. Vid den tiden bodde jag ute på landet i Fjällnora, spenderade mina tråkiga ensamma timmar med att göra roliga filmer, eller lekte avatar med min bror medans vi hoppade studsmatta. Livet var perfekt, inga beskymmer.


Fjällbo Selknä runt 2007-2008

När vi alla började sjätteklass hade klasserna från låg-/mellanstadiet splirrats. Vi alla var kvar på samma skola men inte längre i samma klass. Vi blev även utökade med elever från två andra skolor som hörde till den skolan jag gick på. Inte nog med det, vi blev indelade i klasser beroende på vilken profil man hade valt mellan: slöjd, musik och sport. Mitt första val var textilslöjd, och jag gick i den klassen i ett år. När vi slutade sexan kom jag hem och grät hos mamma och pappa och förklarade för dom att jag inte trivdes i skolan längre, jag sa det inte högt men jag minns att jag tyckte det var ett helvete. Jag hade inga problem med att lära känna de nya tjejerna i klassen, men samtidigt började jag glida ifrån mina gamla vänner från mellanstadiet. Trots att jag hade två underbara nära vänner, kände jag mig fortfarande instängd och jag blev mobbad av några andra. Jag kände mig ful, äcklig och ivägen. Inte bara mobbning face to face med ord, utan även nätmobbning där jag fick se på tillexempel Bilddagboken vad de flesta tyckte om mig. Kommentarer som "usch, där är johanna" eller "haha vad ful hon är". Det var då jag började bry mig mer vad jag hade för kläder, jag började sminka mig och mådde ändå dåligt för mitt utseende. Jag stannade mycket hemma ifrån skolan, mestadels för att jag var deprimerad vilket ledde till att jag var sjuk oftare. Mina dagar spenderades med att kolla på Sagan Om Ringen, OJ vad jag älskar dem filmerna! 


Uskavi, sjunde klass. 2010

Till sjundeklass hade jag bytt profil till musik. Där var alla mina vänner från förr, och det tog inte lång tid tills jag bondade med dom igen. Dock började mina känslor svaja mellan två personer, en jag trodde ville smickra mig och en jag visste uppskattade mig och som jag visste var bra för mig då. Trots det, valde jag inte det mitt hjärta behövde, jag valde det mitt hjärta inte klarade av, vilket varade i 1,5 år av misär. Om denne person läser detta, ta mig inte fel, du är en fin människa på alla sätt och vis. Detta var bara inte bra för min del, det var den tiden jag behövde läka genom vänner, inte kyssar. Det slutade med att jag inte hade någon, jag blev ensam i skolan. Kom och gick utan vänner, utan ett hej. Jag kände mig ivägen, jag kände mig inte en del av dem. Hela åttan sänkte jag mina betyg, pga värre depression och mobbning. Jag hade ingen ork, jag klarade inte av något mer. Ändå kunde jag samla ihop den styrkan som behövdes för att inte brista ut i gråt varje gång jag kom till skolan och fick möta de människor som föraktade mig för något jag inte ens gjort. Tror att de njöt av att vara över någon oskyldig.


Sommaren 2011

 

Nian började och jag hade med mig i tankarna att nu är det sista året, jag var äntligen singel igen och kunde njuta av att jag snart skulle börja gymnasiet. Jag tog tillbaka kontakten med mina gamla vänner, men det var inte som förut. Jag hängde mycket med en tjejkompis och vi hade kul samt många gemensamma vänner i en annan stad. Vi åkte dit, och hade jätteroligt. Sedan på våren började vi med det sista projektet i musiken, nämligen en Narnia musikal. Jag fick äran att spela en av huvudkaraktärerna, Susan, och det gav mig det stora intresset för teater. Jag tog även modet till mig och var med i Musik Direkt och spelade ensam där med min gitarr. Livet flöt helt enkelt bara på. Jag visste exakt vilket gymnasium jag skulle välja, Lundellska skolan, Samhällmedia.
    Jag kom in, och när sommarlovet började kände jag mig säker på mitt val. Vi åkte till USA i en månad och för mig var det den perfekta presenten efter 4 jobbiga skolår. När vi kom hem började jag tvivla på mitt val av gymnasium, speciellt efter sommarjobbet jag hade på Fyrishov (som jag vägrat besöka sedan dess). Det blev för mycket för mig att gå från en kristen miljö till att jobba med okristna ungdomar som pratade om saker jag inte ens var bekväm med vid den tiden. Så i sista minuten bytte jag till Livets Ord igen, Estet Musik. Ett val jag inte ångrar en enda sekund, inte pågrund av att det är en kristen skola, utan för att jag har två fantastiska lärare i musik och teater som har jag har lärt mig så mycket av. 


Vårkonserten 2014 med Esteterna på LOKG

 

Det är inte förns tvåan på gymnasiet som mitt liv verkligen tog fart mot ett bättre håll. Jag lärde känna nya vänner utanför kyrkan, som nu är mina bästa vänner. Genom dom och även Rebecka, lärde jag känna Ludwig. Han har verkligen varit en hjälte i mitt liv, han har fått mig att se livet från en annan synvinkel och jag har aldrig kännt mig så lycklig och avslappnad på det här sättet någonsin. Jag vet att det fortfarande finns tid att mogna mer, mer tid för avslappning. 2015 och 2016 har varit en förändring, bara på det bättre sättet. 

Jag mår bra nu, jag har en fantastisk pojkvän som jag älskar mer än allt annat. Jag har ett roligt jobb med roliga kollegor och underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt, som jag kan skratta med, gråta med och vara konstig med. 

Meningen med inlägget tänker ni? Jo, jag vill ge en förklaring till hur det har varit för mig, sånt som ingen annan förstått tidigare. Tack vare mitt förflutna har jag haft det svårt att tala med andra människor, hjälpa andra och hitta styrkan i att hjälpa mig själv igenom de tuffa perioder jag gått igenom. Det är fortfarande en daglig utmaning för mig, jag kan inte fullkomligt känna att det är lätt för mig att föra en konversation med folk. Mina ansiktsuttryck kan få mig att verka ointresserad, men tro mig jag är alltid intresserad av att höra vad andra har att säga. Det är jätteroligt att höra andras livshistorier, det är bara jag som har det svårt att ge ett svar som är tillräckligt bra för att ni ska lita på mig, att jag finns där för er. 

 

Om ni läst ända ner hit, haha grattis. Om något är oklart för er, ställ jättegärna frågor till mig privat så svarar jag på dom. Jag älskar att lära känna andra, ibland vågar jag bara inte ta första steget.

 

 

 

Likes

Comments

Varför är det fel? I dagens samhälle är det mycket snack om yttrandefrihet och därmed följer regler vad man får eller inte får säga, undantag som så. Jahapp, då är det väl ingen frihet om det ska finnas undantag? Det finns mycket jag vill ha sagt om mycket, om hur jag blir behandlad av andra, om hur andra behandlar andra och vad jag tycker om andras handlingar, såsom mina. Men om jag säger precis vad jag tycker har jag då sagt för mycket? Gränsen är så otroligt liten vilket jag tycker är sorgligt, vårt civil kurage är så litet att jag vill spy. Min mening med detta inlägg är att jag ska prata om grupptryck och hur dem påverkar andras åsikter. För jag förstår inte hur svårt det kan vara för vissa grupper att släppa in andra, bara för en liten konversation. Hur svårt det kan vara att ge ett mer utvecklat svar än "ja" eller "nej".

 

Grupptryck Det är sorgligt, hur grupptrycket blir tyngre och tyngre. Folk vill passa in, men tyvärr är kriterierna svåra och specifika. En stereotyp grupp formas av en ledare, en person som bestämmer vad alla ska göra och ibland hur man ska se ut, ja lite som i Mean Girls. Men den delen med utseendet är inte bestämt med ord, utan de andra som kretsar kring denna person vill se ut som hen. Ledaren trivs av uppmärksamheten och hen skapar traditioner som till exempel bowling, gaming eller kanske en unik handskakning eller fras när de träffas. Tillslut blir den populär och folk vill lära känna dom, men funkar det? Nej, de flesta gångerna är det omöjligt att ens få ett hej tillbaka. De är rädda för något annorlunda, det är som om deras hotell är fullt och har inga platser kvar där man kan övernatta. Ens hjärta kan aldrig vara begränsat, det är upp till en själv om man vågar göra rum för fler. Tillslut blir man ensam och slår sig tanken "varför har jag inga vänner kvar?", jo kanske för att du stängt ute andra människor under större delen av ditt liv att dem tillslut inte orkar bry sig om dig längre.

 

Att ha sin åsikt Folk blir allt mer rädda för konflikter, inte så konstigt då vad man än säger nu för tiden skapar en konflikt. Varför? Jo för folk bli allt mer känsliga för ord, folk tål mindre och mindre kritik för att alla vill ju känna sig som den bättre personen. Det finns många personer jag låter bli att prata med eftersom de bara har negativa svar till det jag har att säga, eller så vill dem inte ens svara mig utan de bryter ögonkontakten och börjar en konversation med någon annan. Hur kul är inte det på en skala?!

Snälla mänskligheten, SLUTA (!!!!!) med att ta illa upp, sluta med att stänga ute nya människor som kanske, bara kanske, skulle varit en välsignelse i ditt liv. Mitt nyårslöfte är att lära känna ännu fler människor! Om jag kan, kan du ;)

Likes

Comments

2015 har varit ett år som jag tror berört mig mest på alla olika sätt. När började allt vända egentligen?

 

Natten till fredag förlorade jag en nära vän till mig. Ett oskyldigt liv som försvann i en olycka, ingens fel, det var bara otur. Livet kan gå bort på bara en sekund och flera personer blir drabbade av det, som en ond cirkel. Nu vet jag dock att han är på en bättre plats, hos Jesus. Han var en tjänare av Herren och jag kommer få träffa honom en dag.

 

Jag tror vi behöver varandra mer än vad vi tror. Vi går runt och tänker: Jag klarar mig, jag är stark.

Good for you, really. Men var ALDRIG rädd att fråga om stöd eller berätta för en nära eller bekant om vad du tänker på. Man mår mycket bättre om man delar sina tankar med andra.

 

Jag är uppväxt i Sverige, jag har känt mig trygg hemma och i den miljön jag varit i. Den tråkiga sanningen är att nu vågar jag inte längre gå hem från Ludwig klockan 10 en vardagskväll. Varför då? Jo, mtp på världen, på allt som händer, på alla oskyldiga liv som tas i ett enda svep.

 

Min enda trygghet är värmen från Ludwigs famn, från vänners ord och familjens närhet. Jag ska ta vara på dem, och jag tycker du som läser detta ska göra det samma. Ta ingenting för givet, livet är dyrbart och man vet aldrig vad som ska hända nästa sekund. Var vaksam, se till att älska dina närmsta ❤️

 

Mina böner går ut till min väns familj, vi har förlorat ett stort föredöme, en underbar kille som bara ville gott.

 

Ta hand om varandra!

Likes

Comments

Att snart ha gått ett halvår av trean, snart beställt studentmössa, fått jobb, börjat övningsköra på riktigt, når snart mitt drömmål...det är helt sjukt. Sedan 2015 började har mitt liv blivit så annorlunda, jag har börjat växa i mig själv och bestämt mig för min framtid och hur jag vill leva. Har en underbar pojkvän som lyser upp mina dagar, fina vänner som stöttar mig och ett jobb som ger mig hopp om mina drömmar. Just nu tror jag inte att det kan bli bättre. 

Jag håller på för fullt med mitt GA arbete just nu, det ska bli en Jazz Kväll men mer säger jag inte! Det är såå kul det här, trots omständigheter. Känner att jag har allt på plats och inplanerat. 

Likes

Comments