Det här inlägget är främst ett klagomål på Cultural Care Au Pair. Varning för långt inlägg

Som de flesta nu sett och kanske förstått eller anat, så var jag tvungen att i torsdags den 30 mars åka tillbaka till Sverige igen, efter bara 3 månader i USA. Hur jag mår? SKIT!!

Det går inte riktigt att beskriva vilken ilska jag har, och hur dåligt jag mår över detta. Alla pengar jag spenderade på detta, gick upp i rök. Jag var lovad ett år, förhoppningsvis 2 (!!), i USA som au pair. Om saker och ting gick fel var man lovad stöd och uppmuntran så man kunde jobba på problemen. Ser man på hur de hanterade mitt fall, så gick allt åt skogen. Jag är så ledsen, upprörd...

Året började perfekt, jag kom nära mina pojkar, fick vänner, blev kär i staden. En dag så vände min glädje, och allt blev till ett helvete. Det var en torsdag, jag hade precis hämtat tvillingarna från deras after school math, och vi var påväg hem och skulle äta middag. Då fick jag ett samtal från min LCC (Local Childcare Consultant - en person som ska ta hand om au pairen och familjen hon/han jobbar hos) att min värdpappa hade skickat ett mail till henne om en rematch. Jag blev chockad, för jag hade ingen aning om att det var något problem över huvudtaget, mina värdföräldrar hade bara uppmuntrat mig och gett mig bra feedback de senaste veckorna. Jag började gråta, blev helt förstörd. Varför? Samtidigt blev jag arg att mina värdföräldrar inte samtalat med mig om detta. Tvillingarna såg mig gråta, och de kramade mig och ville trösta mig, dessa underbara barn!!!

Framåt kvällen, efter att jag hade lagt barnen, så kom min värdpappa hem. "It was a misunderstanding the whole thing, we will talk about it tomorrow. Get some good nights sleep." Good nights sleep? Är det här allt han kunde säga till mig? Jag var helt upprörd, varför mailar han då min LCC om en rematch? Hur i hela friden kunde hon missförstå det? Flera frågor snurrade runt i mitt huvud, vad var det som pågick??

Gabriella hämtade upp mig senare, så vi kunde åka runt och prata om det hela och jag kunde komma på andra tankar. Hon var också förvånad över detta. Tidigare under dagen pratade jag med mina föräldrar och sa att jag är så lyckligt lottad att jag hamnade där, eftersom flera av mina vänner hade gått i rematch och jag var glad att det gick så bra för mig. FY, akta er med att säga sådana saker om ert liv, don't EVER jinx your happiness!

Morgonen efter så väntade jag på att mina värdföräldrar skulle säga någonting till mig, men de låtsades som att allt var okej. Brydde sig inte om att jag var helt förstörd, de förklarade ingenting. De åkte sedan upp till New Hampshire och åkte skidor, lämnade mig helt ensam i huset den helgen, utan att säga någonting. Min LCC var upprörd på dem, och lovade mig att hon skulle stötta mig i detta, och fixa ett samtal med oss alla 4 så vi kunde prata om det, kanske lösa det hela. Jag frågade min värdmamma om min LCC hade hört av sig om ett possible rematch meeting och hon hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag blev mer upprörd, jag förstod ingenting. Vill dem inte hantera detta med min knowledge?

Söndagen när de kom hem, så satt de sig och ville prata med mig. Då fick jag hopp igen, kanske allt skulle bli okej, kanske vi kunde lösa allting och jag kunde stanna kvar. Men min värdpappa började med "We just wanted to talk about some issues, not a rematch. But we did some thinking this weekend and decided it's probably for the best to go in to rematch." VA??? Jag fick INGET saying om detta, jag fick ingen chans till ett nytt försök.

Dagen efter kom min LCC till huset, vilket jag tyckte skulle bli skönt så jag med hennes stöd kunde prata ut om det hela. Men hon pratade enskilt med föräldrarna, sedan enskilt med mig och då hade de redan skrivit på papperna så det var redan försent då. Jag blev helt förstörd, varför gick de till såhär?? Cultural Care lovade att om det blir problem så ska man ha ett support meeting och försöka jobba på problemen innan ett möjligt exit meeting. Men det fick jag inte. Där och då släppte dem mig och jag var inte längre anställd. Helt sjukt, nu hade jag bara 2 veckor på mig att hitta en ny familj, annars vara tvungen att åka tillbaks till Sverige.

Men lite hopp hade jag, då efter en timme så fick jag en match med en familj. Kände att det kanske går bättre den här gången och Cultural Care LOVADE mig att jag skulle få en fantastisk familj, och all stöd som möjligt. Så jag var confident. Jag och Gabriella åkte till Florida, hade en skön semester. Där pratade jag med en familj i Californien, som sa att de var intresserade av mig, vi skulle skypa en tredje gång, så jag kunde träffa hela familjen. Men fick ett sms att de bestämde sig för en annan, vilket gjorde mig helt förkrossad. Men dagen efter matchade jag med en familj i Boston, där jag verkligen ville stanna!! Jag pratade med dem en gång, och vi bestämde redan då att jag skulle flytta dit. Då släppte min stress och jag blev så lättad. Jag åkte tillbaks till Boston, jätteglad och packade mina väskor så jag snabbt kunde flytta till den nya familjen. Men jag fick ett samtal då, från Cultural Care, att familjen ångrade sig, eftersom deras LCC hade snackat skit om mig, en LCC som ALDRIG träffat mig. Det finns en story bakom varför han tycker illa om mig, utan anledning egentligen. Nu blir det ett litet sidospår, men har med Cultural Care att göra!!

Så Gabriella berättade för hennes värdfamilj att jag skulle in i rematch, och då började hennes värdföräldrar misstänka att både hon och jag gjort dumma saker, eftersom vi ALLTID var med varandra. De började misstänka att jag var ett dåligt inflytande, då hon spenderade mesta tiden hos mig eftersom jag bodde närmast staden och hon var den enda av oss med tillgång till bil. Det blev problem där, och Gabriella hade samma LCC som familjen jag matchade med, och han trodde på allt föräldrarna sa. Så där VET jag att han berättat om detta för familjen jag skulle till, så de hade issues med det och tog bort mig, leaving me once again without a family.

Jag fick några extra dagar pågrund av detta, men alla dem dagarna hände ingenting, och jag började tappa hoppet. Jag hörde ingenting från min LCC, fick inget support alls av henne, eller av Boston kontoret. Ingenting hände, ingen aktivitet på mitt konto, jag blev lämnad i stycket. Gabriella flyttade till Baltimore, och jag hade ingen att prata med. Förvisso träffade jag en annan som fick mig på andra tankar, men jag mådde så dåligt och insåg att det här blir mina sista dagar i Boston och att jag var tvungen att åka hem.

Sista dagen i min rematch, så dök en ny familj upp på mitt konto, och jag blev superlycklig!! Här kanske det finns en ny chans. Jag pratade med mamman, och det var ett trevligt samtal med henne. Hon bad mig tänka på saken och återkomma dagen efter, så jag försökte få tag på henne, flera gånger, men inget svar. Familjen var fortfarande kvar på mitt konto. I 4 dagar... Jag var tvungen att höra av mig till Cultural Care och fråga vad det var frågan om. De förstod ingenting, och sa att de skulle höra av sig. Jag väntade en timme, två timmar, tre timmar....Sen ringde jag upp igen och de förstod inte vad jag pratade om, de hade alltså lagt undan mitt fall ännu en gång. Hur mycket bryr dom sig egentligen??? Tillslut fick jag tag på min Program Director, och hon sa att den familjen skulle höra av sig till mina dåvarande värdföräldrar för referens, samma dag. De hörde aldrig av sig till dem, Cultural Care lät allt vara och ännu en gång blev jag lämnad svarslös. Tiden höll på att rinna ut... När det var två dagar kvar fick jag reda på att den mamman hade totalt glömt bort mig, vilket hade slösat SÅ MYCKET värdefull tid för mig. Jag var då nära på att ge upp, omöjligt att få en ny match när det bara var 2 dagar kvar.

Men, jag fick en match till, i Connecticut. Jag pratade med mamman, allt gick bra och jag kände att jag bara vill ta det som dyker upp då jag inte ville åka tillbaka till Sverige. Notera att jag inte säger HEM till Sverige, Sverige är inte mitt hem längre, Usa har kommit nära mitt hjärta. Denna mamman hade många frågor om min tro, om kyrkan och skolan jag gått på och jag ville vara ärlig med henne och säga att jag lämnat kyrkan och inte tror på församlingar, utan jag tror på att man kan utöva sin tro för sig själv. Det verkade hon inte tycka om, och tyckte det var viktigt med att ha en superkristen au pair till hennes döttrar, vilket jag inte kunde uppfylla. Efter det så gav jag upp, helt. Hade ingen mer chans, inget annat val än att åka till Sverige.

Inget stöd alls, Cultural Care gjorde ingenting för att försäkra sig om att jag mådde bra, min LCC höll aldrig vad hon lovade och jag fick hantera allting själv. Det var bråttom för Cultural Care att skicka hem mig, och berättade aldrig att jag ej kan komma tillbaka som au pair igen. Systemet suger. Jag kan inte säga att jag rekommenderar Cultural Care, alls!!!


Åk med Au Pair Care eller Au Pair in America, där har jag hört jättebra om. Au pair är så kul, men var helt säker på att du väljer rätt, och stå upp för dig själv. Annars blir du lika olycklig och förstörd som jag blev.


Men nu börjar jag om på nytt, jag kommer tillbaka till USA på ett eller annat sätt. Plugg, jobb...Vem vet, men I'll be back before you know it.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Oj va de 2 senaste veckorna har varit galet! Började med att jag fick ett samtal från min LCC att min värdfamilj ville gå in i rematch, byta Au pair vilket betydde att jag var tvungen att flytta hem till någon annan familj. En hel helg gick och jag fick inte höra någonting från mina värdföräldrar vad de hade för anledning att byta. Min LCC blev också irriterad, men tillslut hade jag ett samtal med dem och de sa att det inte verkade som att jag var helt lycklig, att jag inte klarade av 3 pojkar och de ville med hela sitt hjärta att jag skulle vara hos en familj där jag fullt ut kan ta hand om barnen. Jag höll inte riktigt med dem, då jag tycker jag fått en så bra relation med barnen, från min sida har jag haft dåligt kontakt med föräldrarna och det var därför jag tyckte det var bäst att byta.

Åkte till Florida i torsdags för att komma iväg ett tag och andas. Slutade med att jag stannade längre än väntat, råkade boka flyg en vecka senare och det blev krångel med allt och trodde jag aldrig skulle komma tillbaka till Boston. Så stressigt det blev och jag kunde inte riktigt slappna av.

I en vecka har jag nu samtidigt pratat med flera familjer, flera av dem verkade intressanta men inget som precis passade mig. Då jag ville vara kvar i Boston så blev det mindre familjer på marknaden. Tillslut, igår morse, så fick jag ett mail att jag hade en match med en familj i Needham, bara 20 minuter från Boston med bil. 3 barn där också, men lite äldre barn. Föräldrarna ringde mig igår, och jag fick prata med hela familjer mer eller mindre. Skön stämning, avslappnade och skämtade mycket, vilket kändes perfekt för mig. De bestämde sig redan efter det samtalet att de ville ha mig som Au pair, och jag sa ja på en gång. Magkänslan var helt rätt, och nu är det bestämt att jag ska flytta in hos dem på lördag den 18 mars!!

Såååån lättnad att jag slipper åka hem till Sverige, och att jag får avsluta mitt år här i USA. Nu sitter jag på flygplatsen i West Palm Beach och väntar på mitt flyg tillbaka till Boston. Där ska jag packa ihop mina grejer för nästa Au pair, för att sedan på lördag flytta in i min nya familj.

Med hopp och styrka så löser sig allt!!!

  • 369 Readers

Likes

Comments

Saker och ting är inte alltid som man trodde de skulle vara, och något kan verkligen förändras på så kort tid. Igår blev det nämligen bestämt att jag ska gå in i re-match, för er som inte vet vad det är så betyder det att jag måste hitta en ny familj att bo hos. Den här gången ska jag se till att komma någonstans där jag verkligen trivs till 100%, och där familjen vill välkomna mig med öppna armar som en av dem. Jag ska ha kul detta året, jag har inte betalat mycket för att 24/7 undra om jag gör något fel, ständigt vara stressad är inte kul, alls.

Om ni undrar hur jag mår, så är jag på bra humör. Jag ser detta som en möjlighet att se mer av landet, och träffa ännu mer människor. Jag har bara 2 veckor på mig att hitta ny familj som passar mig, men det ska nog inte vara några problem.

Eftersom processen inte riktigt är färdig än, så väljer jag att inte förklara än hur allt gick till, det kan jag ta i nästa inlägg när jag blivit stadgad någon annanstans. Har ni några frågor är det alltid bara att skriva till mig.


Ses snart!

Likes

Comments

Happy Friday gott folk!

Oj vad mycket man måste vänja sig med här, men att bo här är så mycket lättare än vad man kan tro egentligen. Såklart beror det ju på vem man är som person. Vissa har lätt att anpassa sig, vissa har det lite svårare och längtar lätt hem. Jag älskar den här utmaningen, den är perfekt för mig.

Förra veckan var jag sjuk, och väldigt väldigt trött. Men jag jobbade ändå, även fast det kanske inte var så bra för min hälsa att anstränga mig så mycket som jag gjorde. Följde även med mamman och barnen upp till Lincoln, New Hampshire förra helgen för att barnen skulle åka skidor. Jag däremot fick sitta inne hela dagen och vila, vilket jag uppskattade. Söndagen var det Super Bowl, New England Patriots-Atlanta Falcons. Sjukt spännande match, och hela Boston jublade när Patriots vann. Staden var full med folk som skrek, och vissa skyskrapor var upplysta i blått och rött som är lagets färger.

Inte nog med att man fick uppleva det. Igår hade barnen en snow day, vilket betyder att de får stanna hemma från skolan eftersom det skulle snöa hela dagen. Jag har aldrig i mitt liv fått vara med om det, hemma i Sverige var man tvungen att ta sig till skolan i -30 grader. Men här kan jag förstå, då jag imorse märkte att vägarna fortfarande inte var plogade. Tänk då hur det var igår när det snöade hela dagen. USA tar inte hand om sina vägar så mycket som vi gör i Sverige. Hela min 1 timmes resa till och från deras skola, såg jag bara 1 snöplog. Inte undra på att det är många olyckor....

Men nu i helgen är jag ledig. Ska ta vara på den nu, och ladda upp inför nästa vecka. Då följer jag och Gabriella med min host family och åker skidor!

Ha de gått!

  • 511 Readers

Likes

Comments

Jag har snart varit i USA i 3 veckor och börjar sakta men säkert komma in i dagens rutiner. Det känns bra, har haft bra dagar samt lite sämre dagar men kämpar igenom så gott som jag kan. Trivs otroligt bra här borta, känner mig som hemma och allt känns helt rätt. Träffar nya människor, utforskar Boston och dess områden, har det helt enkelt sjukt bra här.

Mitt schema ser likadant ut varje vecka, lämna och hämta från skolan, tvätta, städa, leka, äta, uppfostra...You name it. Att ta hand om tre pojkar är inte alltid lätt, vilket jag redan varit förberedd på sen jag bestämde mig för att spendera ett år med den här familjen. Men nästan på en gång kände jag en connection. Familjen har annorlunda traditioner, och lever helt olikt från hur jag blivit uppväxt. Tar ett tag att komma in i det, vilket är kul och ibland lite tufft.!

Har ingen hemlängtan alls om jag ska vara helt ärlig. Lämnade Sverige med inget bakom mig, började om helt på nytt och jag vet nu att det är exakt det jag behövde. Skriver detta inlägg med glädjetårar, är så glad att jag tog detta beslut. Är så glad för all support jag får från familj och vänner. Känner mig inte längre ensam utan någon mening, känner mig nu meningsfull och har alltid något på gång under dagen. Har redan på tre veckor blivit starkare i mig själv, mer självständig och är mer lycklig än jag någonsin varit!

Detta var en liten kort uppdatering på hur det är här i Boston! Älska livet!!

  • 625 Readers

Likes

Comments

Jag är nu inne på min fjärde dag med pojkarna. De slutar skolan vid 16:00 så då väntar jag bara tills jag behöver hämta upp dem. Det har gått jättebra, de är mycket livliga men det är ingenting man inte klarar av. Igår fick jag även köra bilen och hämta dom på Hebrew school, och imorse skjutsa dem till skolan. Imorgon blir min första dag ensam, då den förra au pairen åker hem ikväll. Torsdagar är också en dag jag mest kommer spendera i bilen, skjutsa runt killarna överallt.

Till helgen blir det skönt, de ska åka iväg på skidskola och kommer hem på måndag igen som är en holiday: Martin Luther King Day. Ska spendera största delen av helgen med Gabriella, vi ska försöka utforska Boston mer inne mot stan. Ser fram emot det, också mot nästa vecka då jag börjar på riktigt.


Likes

Comments

Hej hej!

Nu har det snart gått en vecka för mig här i USA. Sitter just nu hemma där jag bor i Boston, saktar ner och försöker känna mig hemmastadd. Mycket konstig känsla när man sätter sig ner och bara tar det lugnt, känner efter och det är en bra känsla. Är stolt över mig själv att jag kommit såhär långt!!

Veckan började med att alla au pairer som åkte samtidigt samlades på Cultural Care Au Pair Training School i Tarrytown, NY. 2 dagar med lektioner och en dag då vi fick åka till New York City. Otroligt tacksam att jag och Gabriella, en till svensk tjej, båda åkte samtidigt och bor här i Boston. Mycket häng ska det bli, många sleep overs.

Filmade en del under veckan som jag klippt ihop till en vlogg. Ska försöka filma så mycket jag kan, annars lägger jag bara upp bilder.



Likes

Comments

Nu är det snart bara en vecka till avgång! Jag har bara denna dagen och 1 & 2 januari som lediga dagar. Har kontakt med ett par tjejer som åker samtidigt som mig, vilket känns som en extrem trygghet, då vi kommer bra överens också. Som det ser ut nu har jag fortfarande inte fattat att jag ska flytta, känns bara konstigt att jag ska packa flera väskor. Mamma och pappa ska hjälpa mig planera hur jag ska göra, jag ska ju ändå till en stad som har alla årstider på året. Men just nu ser min säng ut såhär:

När jag listat ut vad jag ska ha med och i vilken mängd, ska jag skriva upp det på en lista och lägga ut här på bloggen till hjälp för er andra som också ska åka iväg som au pair.

Så länge kan jag dela med mig av min Spotify lista inför resan:

Likes

Comments

Nu är det snart bara en månad tills avfärd, en månad kvar tills ett helt nytt år börjar, ett helt nytt liv. 2016 har varit en extrem bergochdalbana för mig, men där min självkänsla endast gått uppåt. Året började med att jag var i full förberedelse inför mitt gymnasiearbete, jag dedikerade all min uppmärksamhet på att den konserten skulle bli hur bra som helst. Hur just den gick är en annan femma, men huvudsaken är att jag gjorde det, en helt egen konsert. Om jag skulle ändra på något skulle det nog vara att välja mer låtar som passade temat, och byta ut de två-tre som ej hörde till. Men oj vilken upplevelse det ändå var, och jag blev förvånad att det ändå kom mycket folk för att se och höra mig sjunga?

När detta var over and done kände jag mig tom ett tag. Nu var jag ju tvungen att tänka mer på mina slutbetyg och faktum att jag skulle ta studenten och komma in i det. Fokuset på skolan gick ändå på ett sidospår, jag kände att varför ska jag bry mig? Jag är inte smart nog att komma in på något universitet då jag bara gått estet i gymnasiet, sen är jag också extremt skoltrött. Inte bara på plugg utan också den dagliga kampen att försöka vara en i mängden, eller bara hålla sig undan och inte synas alls, jag kunde aldrig välja vilket.

Vid sidan av skolan var det mycket problem också, mycket bråk och tårar. Där sjönk mitt intresse att lyckas i livet, ville bara vara instängd hemma utan att göra något. Hade dock ett jobb, där jag fick jobba vart annan helg, funkade rätt så bra för mig då jag var ledig från skolan på fredagar. På jobbet var jag en annan person, där behövde jag inte gömma mig för kollegorna var helt nya för mig. Det var även det första jobbet jag trivdes rätt bra på och kände att här är i alla fall en början efter gymnasiet. Men icke, där var jag tvungen att lämna och än en gång sjönk jag ner. Nu då? Jag som valde att åka hem en vecka tidigare från USA semestern för att jobba, på ett jobb jag inte längre har...
Som tur var blev det fixat så jag kunde stanna kvar i USA, vilket förändrade mitt liv. Kommer tillbaks till det senare.

Senare på vårterminen var det dags för att ha en teaterföreställning, en helt ny pjäs. Förberedelserna var mer kaos än hur det gick att planera mitt gymnasiearbete. Men denna gång samarbetade man med andra vilket gjorde det mycket roligare och bättre. Jag fick även spela en roll som var helt annorlunda än vad jag själv är, men ändå visade vilken kamp de flesta ungdomar, även vuxna, har på insidan; att försöka hitta ett sätt att kämpa emot det som en gång i livet förstört dig, på ett eller annat sätt få det att försvinna från minnet. Jag spelade en tjej som mitt i ett krig ville hämnas på dem som tagit bort det enda dyrbara i hennes liv, hennes familj. Som sedan offrade sitt liv,

Forgive me for this pic hahah

3 juni (??) var det dags för studenten! Dagen var väl sådär, men att ha gått ut gymnasiet var stort. Hade sett fram emot det så mycket att själva dagen bara blev skit istället. De som var med vet mycket väl varför, ni andra får använda fantasin. Flera dagar efter mådde jag så dåligt, men kände ingen ångest över att det verkligen var över. Jag var på ett sätt glad att slippa att gå tillbaks till den lilla korridoren där många känslor skapats. Skulle dock sakna att se mina bästa vänner varje dag, veta att jag ändå inte var ensam att känna sådär. Det jag ska försöka göra är att minnas de där 3 timmarna på studentdagen där jag var som lyckligast och fick skrika av lycka med dem som står mig närmast.

Sen kom USA! Tre veckor där och jag öppnade mina ögon för att komma dit permanent. Den här storyn är redan berättad på bloggen, även bilder har visats.

Höstterminen har bestått av att jobba på hemtjänsten, ett jobb som varit mycket givande för mig. Fått träffa så många människor, som varit med om mycket. Det har lärt mig att ta vara på det jag har, att följa mina drömmar och älska min familj och mina vänner. Även gjort att jag har möjlighet att åka som au pair i januari. I processen har jag även fått vänner, som jag är så glad för. Vi alla kommer vara med om samma sak, och det gör att vi förstår varandra och på ett sätt kommer närmare. Älskar det, jag ser så mycket fram emot detta år som kommer.


2017

Det jag förväntar mig av det året som nu kommer, är att jag ska växa i mig själv. Se från flera olika perspektiv, och lära mig att bli mer självständig. Min engelska kommer att förbättras, jag kommer att få vänner för livet, en ny familj och även uppleva massvis med kärlek från vänner och host familjen. Det svåra kommer bli hemlängtan, känslan att inte först vara bekväm i det nya, att anpassa sig till helt andra vanor. Att inte bara ett trappsteg iväg kunna krama om min mamma eller pappa och prata om hur jag känner. Tidsskillnaden kommer vara svår, och kommer sakna vänner där hemma. Som tur med internet blir det snäppet enklare för oss au pairer att hålla kontakten med varandra och även med dom där hemma.

Jag kommer att komma hem till Sverige som en helt ny människa, starkare, gladare och mer taggad på livet än någonsin förr.


Tack att ni läste. Puss


Likes

Comments

Denna fredag har jag varit aktiv i hemmet och pyntat lite inför första advent. Rastlös som jag är gjorde jag hela köket när jag egentligen bara skulle sätta upp nya gardiner. Uppskattat blev det av min mamma i alla fall, och jag kände mig duktig efteråt, den där känslan man får när man faktiskt gjort något och inte slappat hela dagen.

Imorgon blev jag uppskriven på jobb, likaså några dagar nästa vecka också. Min lön för oktober var väldans låg så jag behöver jobba upp lite igen för att kunna klara mig första veckorna i USA!

39 dagar kvar nu! Allt är nästan fixat och betalt vilket känns otroligt skönt och avslappnande. Nu ska jag se till att njuta så mycket jag kan av min sista månad i Sverige, och förbereda mig mentalt för vad som ska hända!

  • 901 Readers

Likes

Comments