Hej och väl komna, kära läsare!
Sist jag hörde av mig var jag på väg in i kursens tredje moment: Om den moderna världens uppkomst eller Om rågodling för tvåhundra år sedan: allt du inte visste att du inte brydde dig om! Den kursen kan jag med glädje meddela är över och läraren som alltid skriker och är på är nu ett minne blott (tills jag börjar nästa kurs, ve och fasa.) Som vanligt gav kurslitteraturen mig en ofantlig huvudvärk efter några sidor och tiden tycktes både rusa iväg och krypa fram som genom molass. Det tog ungefär tio minuter att läsa en sida under de tråkigaste delarna — de intressanta tog faktiskt lika lång tid, men det kändes inte alls lika plågsamt. Lyckan vände ju förstås när jag tagit mig igenom Sverige och Englands agrarskiften och kom till Meijirestaurationen och första världskriget, men satan vad mycket Marxism som döljer sig i kurslitteraturen. Tentan gick tydligen bra, trots att jag fyllde raderna med ren gallimatias. Nuförtiden, när jag läser om 1900-talet, känns alla dagar fruktansvärt meningslösa. ingenting kan motivera mig att läsa: och nu mer än någonsin har jag ångest över att jag inte kan förmå mig att få ångest över att jag inte läser kurslitteraturen. Jag kan knappt motivera mig själv att gå på föreläsningarna eftersom en röten liten djävul sitter i min frontallob och intalar mig att eftersom det är en hemtenta kan jag kolla i litteraturen när jag sett frågan. Jag vaknar kring lunchtid varje dag (min kropp är inställd på att få minst 12 timmars sömn) och går till en föreläsning, kommer hem tröttare än när jag gick och lade mig och bara sitter apatiskt tills dagen glidit förbi. Det faktum att jag ännu har någorlunda gott om tid gör att jag blir ännu mindre motiverad att påbörja min läsning. Hellre läser jag då någon av det tjog av litteraturklassiker jag nyligen förskaffat mig: Kafka, Dostojevskij, Murakami, Dazai, Goethe mm. det är fina grejer. Måhända bör jag intala mig själv att en ingående analys av det tredje riket står att vänta mig, bara jag tragglar igenom de andra ämnena först. Nog nu om skolan, bara tanken på byggnaden får det att surra i skallen på mig — det pågår nämligen ett konstant byggarbete runt hela skolan och varje föreläsning präglas numer av ett irriterande ljud: en såg som sågar, en borr som borrar, en grävmaskin som gräver, ett misstänkt gnissel av metall mot metall som skakar hela huset i grundvalarna.

Påskhelgen kom och gick. Mödosamt (inte alls egentligen; mamma körde mig till färjan) asade jag mig ut till Hönö på fredagseftermiddagen för att tränga mig på hos Hampus Hansson, vilken broderligt erbjöd mig en sovplats under helgen. Minnet av fredagen jag spenderade där är väl i det dammigaste laget, undangömd i någon övergiven lagerlokal i min hippocampus, om det är rätt fredag jag plockat fram ur arkiven satt vi och led framför Spy Kids tills klockan slog om till läggedags och alla kröp ned i respektive koj. Någonstans klämde vi nog ned varsin pizza också. Efter en frukost som för ovanlighetens skull bestod av fast föda (det är ju inte varje natt man sover hemifrån så man får la passa på) satt jag och Hampus och stirrade apatiskt på hans datorskärmar emedan pixlarna rörde sig frenetiskt, i väntan på de andra hönöborna: Andreas och Arvid. Eftersom vi planerade att dricka ofantliga mängder alkohol var vi tvugna att slänga benen över ett gäng rostiga cyklar och pumpa tills mjölksyran fyllde kroppen från vaderna ända upp i luftstrupen. Vi skulle nämligen besöka en gosse, två öar bort, vars enda syfte i livet är att kränga fisk till intet ont anande turister, samt att under månaderna mellan jul och påsk samla granar till en brasa för att minnas den brinnande busken i bibeln, eller något (har jag nämnt hur sjukligt kristna folk är i isolerade samhällen som stenarna i havet?) Denne gosses mödosamma arbete nådde sitt klimax under lördagskvällen och i år hade han enligt egen utsago skapat sitt Magnum Opus. Ingenting hans yngre grannar kunde uppbåda skulle någonsin slå kvällens brasa. Verkligheten var visserligen föga imponerande eftersom bara halva brasan tog fyr ordentligt och det brann bara i några minuter innan spektaklet var över. Eftersom jag inte tagit med något tjockare än en ylletröja var dock värmen mer än välkommen, inte minst efter den helvetiska cykelfärden vi genomlidit några timmar tidigare. Även spriten vi intog hos Gustav, i väntan på eldandet, samspråkade gott med kroppen och värmde den behagligt från insidan. Sent omsider lyckades vi få skjuts till Hönö av en vänlig själ och vi kunde still somna in för ännu en natt — jag, intet ont anande om den helvetesmarsch som väntade mig morgonen därpå. På grund av alkoholens långvariga effekter kunde jag inte få tag i en förare som var nykter nog att ta mig från ena sidan Hönö till den andra. Därför tvangs jag att under brutala omständigheter kämpa mig genom den obamhärtliga havsvinden tvärs över ön för att irra mig fram till färjan som äntligen kunde ta mig till fastlandet igen. Det är ett smärre mirakel att jag inte ådrog mig ännu en lunginflammation, ty vädret hade under helgen förskjutits från den strålande sol som sken över mitt hem när jag åkte därifrån till en genomsvensk, gråmulen himmel som drog med sig en obehaglig kyla och kraftiga vindar. Jag kom hursomhelst slutligen hem, visserligen utmattad men ändå vid liv.

En annan helg var det jag som ridderligt öppnade mitt hem för hönöborna och Alvar, vilka —med undantag för Andreas, min favorit— aldrig tidigare besökt mitt tempel i källarvåningen i mitt hus. Vi han precis äta lite pizza och kolla en halv film innan det skulle bli alltför sent att bege sig ut till Andra Lång, där vi tänkt spendera aftonen. Eftersom Hampus Hansson glömt sin legitimation i min källare spelade trängseln bland barerna ingen större roll, ty de enda puberna vi kom in på var de utan vakter som folk inte ville gå till. Vi smög oss in på en bar som erbjöd en sittplats åt var och en av oss, samt en spellista som nästan tveklöst var designad av Hansson själv. Däremot var spriten dyr (till och med för att vara i Sverige) och möjligheten till ett samtal mellan alla gruppens medlemmar var närmast obefintlig så vår färd bar vidare, ned i ett skumraskhak för att röka vattenpipa och njuta av tystnaden. Njutningen begränsades visserligen av att den korpulente lille araben som ägde stället ständigt sprang in i rökrummet med stressad blick, uppenbarligen för att se till att ingen av oss skulle ha mage att dela på pipan mellan mer än två personer. Efter en snabb visit á två drinkar på Brygghuset på Järntorget bestämde vi för att knyta ihop säcken och bege oss hemåt; vi hade redan förlorat Arvid som åkt hem till sig. Det kändes lite som om vi blivit besegrade, ty kvällen hade inte erbjudit något tillfälle för oss att ha riktigt roligt och ingen av oss hade heller blivit särskilt berusad. Hurtig nog var jag i alla fall för att lita ned alla förbannade propagandaposters som någon kommunistisk liten snorunge dristat sig klistra upp över hela torget. "Hellre död än röd" som man säger i kungahuset. På vagnen hem diskuterade vi teslabilar när en fjortisfull hipster fann det lägligt att lägga sig i vårt samtal —måhända kände han sig ensam efter att hans kompis övergivit honom på spårvagnen.— Han var uppenbarligen inte insatt i fordonsjargongen och lade sig antagligen bara i eftersom "Tessla" påminde honom om Nalle Puh. Genom utförlig hjärngymnastik och extremt långdragna paralleller, direkt påhittade på plats, lyckades jag övertyga honom om att Nalle Puh var en allegorisk berättelse om fördelarna med ett samhälle styrt av vita människor och att A.A. Milne var en övertygad nazist, typ —bara på skoj han var tvärtom egentligen okej bli inte sur och gnäll mvh.—
Efter att vi kommit hem och sett den resterande delen av Djungel-George, vilken vi påbörjat när vi åt pizza, var det dags för oss att sova och göra oss redo inför morgondagens strapatser. Nästan direkt när vi vaknat —vilket var någon gång framåt eftermiddagen— gick vi ut på en stärkande promenad i hettan. Jag visade dem Göteborgstraktens vackraste naturpunkt: Getryggen, och den fina träkojan "Gött läge" vid vilken jag bifogat en bild på oss alla utom Hampus, som däckade inne i kojan efter klättringen upp på berget. På berget blev vi så törstiga att vi bestämde oss för att gå hela vägen förbi Västra Långevattnet och fram till Bertilssons Stuga, det mysigaste lilla cafét inom en radie av 5 mil säkert. När vi äntligen kommit dit var vi utmattade och deras hemagjorda saft var som en välsignelse från skyarna. Vi kände oss på tok för trötta för att gå hela vägen hem till mig igen och navigerade oss istället ut ur skogen, bort från det direkt efterföljande industriområdet och rakt mot närmsta busshållplats där vi åkte hela vägen in till Korsvägen och våra väga skildes åt.

Som en instickare mellan denna och nästa anekdot kan jag, på tal om Getryggen, nämna att jag Lausk och Tjackanton någon dag häremellan också begav oss upp till samma plats för att grilla korv. Det kändes lite surt att ha med sig det köttätande fåret eftersom jag band fast honom vid ett träd så att han inte skulle hoppa in i elden efter våra korvar och han gnäller ju alltid något fruktansvärt när han vill ha människomat, särskilt när vi äter utomhus. Jag tvangs dessutom tvångsmata honom med vatten från min flaska eftersom han inte förstod att det var just vatten i den. När han sedan förstod just detta började han grovhångla med korken till den grad att människor inte längre kunde dricka ur flaskan utan att först dränka den i ett formalinbad.

Ytterligare en helg —för två veckor sedan— hade en gemytlig träff bestämts ute på öarna, denna gången tog jag mig in med det skalliga monstret från Nol, som nyss hade kommit hem från sitt besök på de Brittiska öarna, betydligt hårigare och mer förvildad än jag mindes honom. Det var tydligt att vi skulle bli tvugna att civilisera honom och vilket bättre sätt att civilisera någon som ser ut som en avdankad hippie med käften full av snus än att be dem klippa sig och skaffa sig ett jobb? Nu bad vi förstås inte, utan krävde att få raka hans tunnhåriga skalp. Vi körde ut honom till havet och ställde honom på knä invid ett granitblock; för att återbörda den dygd och moral som lämnat honom under sin tid på vildarnas ö rakade vi först in en tonsur. Det gick sakta först, ty innan vi kunde komma åt ordentligt med rakapparaten var vi tvugna att ansa det längsta med en nagelsax från en fällkniv, men bitvis började en riktigt värdig tonsur att arta sig på offrets skalle. Visserligen var frisyren märkbart mycket tunnare i pannan än runt huvudet, men dåliga gener kan man ej trimma bort och den frisyr som framträdde fick duga. För att låta Jesu kraft träda in i gossen —eller för att det var roligt, vilket som nu låter bäst— sprejade vi ett kors på hans rygg med raklödder och lät döpa honom i havet. När processen var över tänkte vi raka resterna av hans skalle men apparaten fick slut på batteri och kvar lämnades en liten fläck hår bakom örat, något som fick honom att se ut som en papegoja med Psittacine fjäder-och-näbbsjukdom. Efter exakt en Arnfilm var dock apparaten återigen redo att ge sig in i striden och med hjälp av, för ändanmålet köpta, engångshyvlar och raklödder kunde jag efter en lång och mödosam process personligen slätraka hans skalle.

Nå, nog nu för denna gång! Puss och hej och njut av bilderna nedan.

Mvh
Joel på G

Mamma och jag var och handlade en ny jacka. Vi valde denna så jag kan brodera på den. Rosen ni ser är gjord av moi och på baksidan spenderade jag en dag fem timmar med att brodera in Punpuns huvud. Jag skrev inte med det i brödtexten men jag köpte faktiskt alla 13 volymer av Oyasumi Punpun i fysiskt format. Är mycket nöjd med det beslutet.

Här sitter vi alla på Getryggen, dagen efter så att säga hehe

Man down på Getryggen

Fattar ni hur styv min kuk blev när jag fick hem den här tröjan? Egendesignad, baserad på mi absoluta favoritlåt: Bay City av Junko Yagami

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jahaja, välkommen åter, kära läsare. Som kanske är förväntat vid det här laget ger ödesnornorna inga tecken på att väva in någon långvarig lycka i mitt livs trasmatta. Livet tycks fortskrida i en nedåtgående spiral, likt en liter urinblandat klosettvatten som sakta men säkert kryper sig närmare en central, brun avgrund. Mitt sporadiska schema har lett mig till att utveckla ett sömnschema som närmast kan kallas för perverst; en period kan jag gå och lägga mig i gryningen och sova till långt efter lunch, för att direkt därefter tvinga upp mig själv vid vad som tidigare varit läggedags och sedan fullständigt kollapsa när jag på eftermiddagen äntligen kommit hem. En vana som i sin tur har fortsatt att förskjuta mitt sömnschema till en standard som snarare hade passat in i trakterna kring El Salvador. Oavsett när jag stigit upp har jag gjort så nästan enbart för att släpa mig till en föreläsning, under vilka jag nästan uteslutande varit på gränsen till att somna. De dagar jag inte haft föreläsning har jag knappt tagit mig ur sängen alls och få gånger har jag under dessa dagar överhuvud taget gått ut.

Under det senaste momentet i skolgången var åtminstone litteratur och föreläsningar intressanta och motivationen för att studera inför tentamen var klart över medel —heller är då ej mitt intresse för det första momentet att förringa,— men ändock fanns det en rad externa störningsmoment i mitt redan löst sammanhållna liv. Mina försök att hålla mig borta från mina flottiga kurskamrater visade sig vara för intet och ångesten kulminerades när jag tvangs spendera tre timmar med en liten medelålders indier som oironiskt engagerar sig i KD:s politiska förehavanden. Med denne var tanken att jag skulle diskutera ett sedan länge försett källmaterial vars innehåll egentligen är oväsentligt för historians fortskridande. Indiern i fråga hade redan sedan länge börjat gå mig litet på nerverna — han väckte misstanke bara genom det faktum att han alltid umgicks med ett gäng omkring min ålder, trots att han själv tycks vara runt trettiofemårsåldern. På ett universitet ter sig denna generationsöverskridande beblandning kanske inte vara alltför otrolig och jag hade gott kunnat acceptera hans plats i den unga väncirkeln om det inte vore för det faktum att han uppenbarligen insitetrat på att axla rollen som pajas. Alltid kommer han med de allra lamaste av observationer eller ordvitsar som —till ännu större förtret— på något sätt alltid väcker till gapskratt hos någon i istergänget. Nästan alltid sker dessa också under föreläsningar eller andra allmänt opassande tillfällen, vilket också innebär att allas studier störs (förvisso kan jag inte tänka mig ett "rätt" tillfälle för hans yttranden.) Ibland inkluderas också föreläsarna i hans små skämt och det blir lite mindre jobbigt eftersom dessa försöker att hålla god min och skrattar med lite innan de kort därefter fortsätter. Värst är det när skämten lite halvhögt dras inom gänget och indierns gapskratt bara avbryter och förbryllar föreläsaren, vilken allt som oftast brukar anlägga en besvärad min och försöka fortsätta med sitt tal om Arvid Horn eller något i den stilen.
Efter denna introduktion kan ni kanske förstå att jag inte var allt för nöjd med insikten om att denne indier —och, bör nämnas, den unga kvinnan som alltid skrattar högst åt hans löjligheter— skulle bli min samtalspartner under de nästkommande tre timmarna, särskilt som han redan under den introducerande genomgången till seminariet dragit en rad av sina "zingers." Vad som följde under de följande timmarna var nästintill outhärdligt. Inte nog med att jag inte fick möjlighet att fylla min magsäck med annat än halvblaskigt kaffe till ockerpris, (detta utspelade sig mellan 10:15 och 14:00) det visade sig att indiern knappt hade läst det angivna materialet och det var med stor möda som jag ensam fick ge övergripande svar på de diskussionsfrågor vi fått. Efter varje svar instämde den gamle förnöjt och började orera om något vagt relaterat för att verka smart inför sin kvinnliga bekanta. Den drömmen skulle dock snart gå i tusen bitar då vi efter en dryg halvtimme hade blivit så gott som färdiga med frågorna och istället började prata om helt andra saker (gissa vem som tog det initiativet.) Jag fick frågan om vilken min favoritperiod i historian var och jag kände att det förmodligen inte var världens bästa idé att säga Nazityskland och bestämde mig därför för att nämna det näst bästa: Japan efter Meijirestaurationen 1866, fram till Imperiets fall 1945 (Tennōheika Banzai.) Helt och fullkomligt oironiskt säger då mannen framför mig: "Jaha, som Kung-Fu Panda då? Det är en intressant period det där." Efter detta låg jag med huvudet mot bänken och bad om att mardrömmen skulle ta slut i ytterligare tvenne timmar.

Tentamen i detta moment gick förhållandevis bra. Faktiskt välsignades ju Göteborg med vackert väder under dagarna innan tentan så jag fick faktiskt möjlighet att kräla mig ut i trädgården och läsa. Det jag hittills läst och fått föreläst om nuvarande momentet skall jag sammanfatta med en enda mening. Det är tråkigt som in i helvete och handlar mest om hur bönder odlar lite ditten och datten här och där. Nog nu om skolan.

Faktiskt har jag mot all förmodan fått uppleva ett fåtal riktiga jävla höjdardagar. Senast i helgen inledde jag, Lausk och Tjackanton festligheterna med att bege oss ned mot Andra Lång för att stöta ihop med några gamla kamrater, med vilka vi snart skildes föra tt bege oss mot Jazzhuset där Tjackantons syster var Dj och därmed beviljade oss gratis inträde. I ärlighetens namn var det rätt så stelt eftersom jag var den enda som drack och inte ens det kunde jag förmå mig att göra i någon större utsträckning. Däremot var detta ett utmärkt sätt att förbereda sig inför det som morgondagen skulle komma att bjuda på. När jag mol alena satt i min källare och gnolade över min ensamhet och var bitter över att en ansenlig mängd av mina vänner tycktes ha gått ut för att fira min älskade vän Jasse Ps födelsedag, utan att informera mig, fick jag plötsligt ett upplyftande samtal från min allra mest pålitlige vän Olle Bemgård, som bad mig att infinna mig på Henriksberg snarast. I skränandet från luren tycktes jag mig också urskilja röster tillhörande både Zorro och Tina Medan vilket gjorde att jag omgående ringde Lausk om skjuts mot Majorna. Så bar det också av och efter en vedervärdigt lång kö, i vilken jag tvingades stå ensam, klart mer nykter än vad jag hade önskat att vara en lördagsnatt, kom jag slutligen in i klubbens värme. Nätt och jämnt hann jag också komma över Tove T, den bombäkta, som var på väg ut från etablissemanget. Jag förstod att alla skulle vara långt komna i sin berusning, eftersom klockan nu redan hade passerat midnatt, och blev således nödställd att beställa en Long Island Ice Tea. En någotsånär ansenlig fylla lyckades jag ändå få till och trots ett brutalt Brutushugg av någon jag trodde var min vän (kanske bara ska sätta ett rött kryss över henne i omslagsbilden så att det bara blir jag och Tovstinator?) blev det ändå en hejdundrande kväll där jag lyckades stifta nya bekantskaper samt återuppväcka gamla jag trodde gått förlorade sedan länge (vem hade trott att jag en dag skulle dela taxi hem med Daniella när vi gick i sexan, liksom?)

Innan denna helgens strapatser fyllde ju dessutom allas vår Hampus H 20 så det blev till att åka ut på fylle till Hönö Island. En trevlig kväll, trots att jag tvingades ta buss 24 hem och således inte kom in genom dörren förrän framåt fyratiden. Den riktiga höjdpunkten, kanske det bästa som hänt på hela året tillochmed, var den picknickexkursion jag lyckades samordna med klassens elitskikt. I ottan av lördagen den 18:e Mars 2017 begav jag mig till Ica Nära på Stabbetorget för att införskaffa en rad förnödenheter (gifflar,) därefter kokade jag mängder med varm choklad och packade en väska med filt, sittunderlag, kåsor och alla möjliga sorters nödvändigheter för en skogsutflykt. När tiden var mogen begav jag och mitt levande moln Ozzie oss ut på äventyr längs E6:an. Vi började med att ta oss till Jasse P, vilken sedan pekade vägen till allas vår älskade Lina S, som i sin tur hade med sig den allra bästa hemliga gäst man kan tänka sig; nämligen Tove Tovster. Vi tryckte oss in i forden och begav oss till Jonsereds sköna skogar —vilka jag tidigare äventyrat i och redogjort för här på bloggen.— Den vackra naturen var slående och vädret var lika strålande som allas humör, inte minst Ozzies. Vi begav oss ut i den mosstäckta urskogen och vandrade tills vi kommit fram till en enslig sjö, varvid vi navigerade oss ned för den branta sluttning som vätte mot sjön och satte oss alldeles vid kanten av vattnet. Sceneriet var som taget ur en naturdokumentär men den åtföljande picknicken kan tyvärr snarare likställas med en mindre idyllisk familjekomedi à la Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret. Hunden är väldigt förtjust i att äta, förstår ni, men inte alls särskilt förtjust i att sitta still i mer än två sekunder i taget. Cirka två sekunder var också så länge de stackars oförberedda flickorna fick behålla chokladen i sina kåsor och gillarna i sina nävar, innan den lille marodören kom och trödde på allt vi höll heligt vilket i sin tur resulterade i en stor mängd spilld choklad, främst över mig och Tovster. Därefter fick jag hålla fåret vid hornen resten av måltiden innan det blev dags att packa ihop. När vi njutit färdigt av naturen var det dags att återvända hem vilket också var lägligt eftersom mitt hem är så nära beläget Olle Bemgårds hem och denne hade uttryckt en stark önskan om att få inkluderas i dagens busigheter. Vi lämnade hunden hemma hos mig (och jag passade på att byta skjorta till en som inte var täckt av bruna fläckar, min själ har sådana så det räcker och blir över) och ersatte honom med Olle varefter vi gemensamt drog oss till IKEA för att titta på tavlor med fina fåglar (precis som de jag har på min skjorta i den bifogade bilden) Det hade nu hunnit bli sena kvällen och när IKEA stängde bar färden vidare mot Lindomes helvetiska stadskärna —vilken består av ett gäng restauranger av varierande nationellt tema och en busshållplats— för att få oss ett gott mål mat. Synnerligen gott blev det också när vi tillsammans beställde thaimat och åt och njöt i stora drag. När det ännu en gång blev dags att bege sig åkte vi hem till Jasse P för att besöka hennes utomordentligt söta småsyskon och sjunga lite Singstar. Vi skall inte tala om resultaten av singstarsessionen utan istället raskt bege oss till resans nästa etapp; den första av riktigt tragisk natur. Färden bar nämligen härmed mot Lina Svärds hem, där vi fick hälsa henne adjö, ty hon skulle upp morgon bittida. Nedslagna, men inte bekämpade, begav vi oss återigen mot min enkla boning, denna gång för att lämna min bil och ta bussen in mot staden, där Olle och Jasse Ps emokompisar väntade oss. Vi hann gå hela vägen ned till närmsta spårvagnsstation utan att någon buss syntes till och jag kände mig för första gången i mitt liv uppriktigt besviken på den annars så baserade sjuttonbussen. Hursomhaver tog vi oss in till Andra Långgatan, varvid vi alla snabbt blev berusade (utom Tovster, som stod för kvällens andra tragiska besked när även hon gick hem för att kunna komma upp vid en rimlig tid, dagen därpå. Jag kan inte döma henne, ty hon försöker bara vara ordentlig och skötsam.) Denna toppendag nådde för de resterande av eliten inte sitt slut förrän framåt småtimmarna. Jag kan med absolut uppriktighet deklarera att jag inte kan bärga mig tills nästa picknick. Nu när vädret börjar bli skapligt varmt och alla jobbiga småkryp börjar träda i dagen kan man tycka att det torde bli snart. Det är dock en historia för ett annat inlägg, kära vänner. Nu är det puss och hej och godnatt <33 <3 <33

Vackra bilder av vackert folk från en riktigt hejdundrande dag

Jag och Lina Svärd på Jasse Ps födelsedag - najs alltså verkligen wow

Äckliga bilder från en äcklig resa till en äcklig stad

Likes

Comments

Hej och välkommen åter, vördade bloggälskare. Minnet sviker mig som alltid och jag har svårt att komma ihåg vad som skett sedan jag senast redogjorde för min miserabla existens (att gå tillbaka och läsa mina gamla inlägg vore förstås otänkbart. De finns inte längre för mig.) Eftersom jag sällan gör något med mitt liv antar jag att varje dag på vardera kronologisk sida av det senaste inlägget har sett mer eller mindre likadan ut och att det därför inte spelar någon större roll om jag upprepar mig eller ej. Låtom oss börja på skolfronten: den senaste läraren vars blotta närvaro gjorde mig exponentiellt mer självmordsbenägen har jag inte sett röken av sedan introduktionsveckan. Visserligen lyssnade jag inte så noga men jag tror att han skall göra sin fruktade återkomst under det tredje momentet; "om den moderna världens uppkomst." En så kallad Return of the Annoying Cunt 2 - Electric Boogaloo. Jag kan förstås ha fel, den förvuxne nasalgnomen kan förstås ha drabbats av akut skrevröta, antagligen till följd av en avskyvärd session av skinnflöjtstrallande till det öronskärande ljudet av sin egen röst.
Vidare fick jag också nyss genomlida min första salstenta om i stort sett allt som hänt någonsin, överallt, ända fram till 1500 Anno Domini. I vanlig anda hade jag spenderat veckorna innan tentan med att glida runt och prokrastinera som vilken manodepressiv universitetsstudent som helst. Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vad jag gjort på vardagarna de senaste veckorna, men jag vet att jag börjat sova som en jävla björn, i onaturligt många timar i sträck. Man kan inte tro att jag sovit bort dagarna om man tog sig en titt på påsarna under mina ögon dock; de är snart djupa nog att fungera som förvaringsplats för sydamerikanska kartellers smuggelgods (vilket också kommer att vara händigt för min stundande greklandresa.) Måhända kan jag leva ett lyckligare liv som drogmula. Jag hade i alla fall som alltid en gnagande panikkänsla i dagarna inför tentan, som sakta övergick till ren stoicism, vilket i sin tur gjorde att jag fick ångest över att jag inte kunde förmå mig själv att ens oroa mig lite. I apatins dunkelhet satt jag sedan och spännde ögonen i rad efter rad av kinesisk historia, ända tills jag nådde Sidenvägens nedgång och fall. Hur mycket jag egentligen lärde mig går väl att ifrågasätta, dels för att jag snarare sprang ett maratonlopp med ögonen över sidorna än läste, dels för att kinesiska är ett farligt svårt språk och alla i Kina heter bokstavligen samma sak. Innan ni börjar vomera diverse slang för rasist och annat vänsterdravel över mig vill jag påpeka att det på riktigt fanns riken som hette både Qin [Chin], Qi [Chi], Shang, Qiyang [Chang], Tang och Song, för att bara nämna några. Dessa låg dessutom konstant i strid med varandra, vilket gör det farligt svårt att hålla koll på vilken sida som är vilken, såvida man inte läser texter med Sinotibetanska tecken. Utöver detta var jag dessutom tvungen att memorisera miljarder med vikingakolonier, stenåldersverktyg, Mesopotamiska riken och alla möjliga sorters homofiler från det antika medelhavet.
När dagen-D slutligen anlände fick jag i ottan bege mig till en tidigare okänd del av staden för att genast mötas av en avvisande lapp som proklamerade att skrivningen skulle ske en bit längre ned på en annan gata, där jag ännu en gång möttes av en lapp. Denna lapp förklarade att salen inte skulle bevilja inträde — och därmed inte heller skydd från gudarnas blöta vrede som ursinningslöst pinade stadsborna denna morgon — förrän i sista möjliga minut. Detta trots att alla givits informationen att komma minst en halvtimme innan fingrarna skulle börja kladda på tangenterna. Efter en lång och obekväm väntetid, under ett garagetak med ett gäng flottiga främlingar som också skulle göra tenta, fick vi slutligen sätta oss inne i salen. Så fort jag satt mig ned vände sig mannen framför mig om och frågade hur man skulle göra om man ville skriva tentan för hand — vi hade sedan länge upprepade gånger blivit påminda om att tentan var helt digital och att en dator var absolut nödvändig. Vad skall man göra i en sådan situation? Han vände sig till mig med panik i blicken och hoppades på några tröstande ord som sade att allt skulle bli okej. Eftersom det var tidigt i ottan och jag är asocial som få fick han ingen empati från min sida. Istället krossade jag honom med sanningen. Jag kom på mig själv med att nästan må lite bra över att åtminstone inte vara så misslyckad. Om detta brutala felsteg hade inträffat lite senare på dagen hade jag kanske varit lite mer förlåtande, men som det stod fick han skylla sig själv. "Så går det" som man brukar säga när någon dör i Borås. Tentan kom och jag svarade efter bästa förmåga. Smått ångestframkallande var det förvisso att inse att man inte längre hade någonting kvar att säga innan man ens uppnått hälften av teckengränsens minimumkrav, men jag är ju känd för min förmåga att spy ur mig intetsägande texter och omständliga, betydelselösa meningar, fyllda med litterärt skräp.
Min ökande apati, i kombination med blogginläggens minskande frekvens gör att jag starkt börjar betvivla min vitterhet. För varje dag som går känns det som att jag blir sämre på lite allt möjligt, främst skrivkonst. Universitetet har börjat dra kunskap ifrån mig utan att ge någonting tillbaks. Måhända är detta en följd av demotivation inför andra, klart överlägsna författare, med vilka jag kommit i kontakt under skolgången.

Vidare har jag två gånger besökt den vackra naturen i Jonsered, tillsammans med den folkkära Tjackanton, hunden och några andra, mindre älskvärda, idioter. Vi vandrade i flera timmar och drack kaffe och hade det trevligt i dimman, trots den nästintill tropiska hettan. Vi gick till och med bort från de konventionella stigarna och bara traskade rakt ut i den urgamla granskogen. Skogens magi är förevigad i en av bilderna nedan.

På bölderna i havet har, för första gången i mitt liv, folkviljan äntligen sammanträffat med öppettiderna och jag har två besök i rad fått möjligheten att besöka den anrika Risbaren i Klåva hamn på Hönö. Synnerligen öronsmekande kinesiska ballader ackompanjerade vårt smaskande av diverse orientaliska rätter. Vid närmare eftertanke har de senaste helgernas besök till öarna varit lite extra gemytliga. Först var det trevligt att åka ut och hämta ett otal KD-relaterade produkter vi alla i ett ryck av ironisk natthumor införskaffat från deras tvivelaktiga hemsida. Numer pryder Ebba Busch-Thors överkropp min tidigare kala källarvägg och hennes ädelstenar till tänder har redan skänkt mig hopp i flertalet mörka stunder. Dessutom är jag en stolt ägare av en "Team Ebba"-tröja vilken givit mig styrka att fortsätta gymma trots att mjölksyran i musklerna redan börjat surna och bli giftig. Ni skulle sett vilka trånande blickar de kåta gamla kärringarna gav mig under rynkorna när de pumpade skinkorna på de svettdrypande maskinkuddarna. När Ebba ett par dagar senare uppträdde i Så ska det låta var glädjen obeskrivlig. Jag vet inte hur mycket av min kärlek till KD-Ebba som är ironisk eller om jag ens är kapabel till att känna oironisk kärlek, vem bryr sig egentligen? Målet är trots allt att hela mitt liv skall bli ett enda stort, elakt skämt.
En annan kväll tog jag också med mig ett helt kit till Singstar för ps2, vilket lät oss frossa i framförandet av enorma svenska hits såsom Darins Money for nothing och Kylie Minogues Can't get you out of my head.

Jag vet inte riktigt när det skedde, men någon gång i år har jag också åkt ned till det vackra Österlen, dels för att leta efter Björn Ranelid så att jag kunde spotta honom i ögat, dels för att fira min morbrors födelsedag samt att spela julklappsspelet vi glömt spela för två-tre år sedan. Jag vann en ansenlig mängd utgånget godis vilket förmodligen skulle återuppväcka en gren av magpest som legat slumrandes sedan mongolrikets fall, vid förtäring. Personligen hade jag gärna dukat under för digerdöden 2.0 men mamma kände att tiden inte var mogen för en ny våg av massdöd och elände så vi slängde rubbet.
På tal om mamma så gick vi två också på operan vid något tillfälle. Biszets Carmen var förvisso superb, men den hade fruktansvärt många och långa pauser, vilka fördröjde föreställningen med upp emot en timma. Detta var till vår förtret då vi båda hade haft mycket långa dagar och helst av allt ville få det hela överstökat.

Detta var allt jag orkade med denna gång. Utan tvekan är händelserna flerfaldiga, som fallit i glömskan, men såvida jag inte får för mig att börja snorta mjältbrand ses vi nästa gång. Tills dess har jag nästan säkerligen upprepat någon av de slentrianmässiga händelser jag underlåtit att redogöra för i dagens inlägg. Så händelserikt är inte livet trots allt. Snön gör skogen fin och det gör ni också (kanske) så kom och hälsa på vet jag! (Kanske)

// Puss Hej <33 mvh Joel på G


P.S. Tagga Sorority Noise's nya album eller dö D.S.

Skog

Försök att nå en högre höjd av ironi. Protip: du kan inte. Detta är mitt liv nu.

Likes

Comments

God afton igen, älskade blogg. Det var ta mig attan i tolvfingertarmen inte igår vi sist hördes vid. Anledningen till min frånvaro är helt i anda med min alltför förutsägbara natur; grov ångest över nästintill allt. Någon gång under det senaste kvartalet påbörjade jag en ny kurs på universitetet i Göteborg. En kurs vars blotta namn ingöt lidande i mitt sinne: modern europeisk integration. Kursen handlade nästan uteslutande om EU och dess synnerligen ointressanta institutioner och dess, om möjligt, ännu tråkigare politik. Böckerna —vilka kostat mig en saftig summa— tycktes mig ha kommit på villovägar från CIA:s hemliga vapenlaboratorier, ty att bara öppna dem var som att skjuta sig själv i ansiktet med en dos koncentrerad migrän. De var således helt värdelösa för mitt desperata försök att dra mig igenom kursen. Lärarna var till hälften (Det vill säga lärare ett och typ halva lärare två) ex-hippies som spenderade tiden med att reta upp engagerade elever genom att upprepa vad de just sagt på deras mödosamt förberedda seminariepresentationer om allt från jordbrukspolitik till transportreglering, på grund av att läraren totalt ignorerat vad de stått och sagt och istället spenderat de senaste tio minutrarna med att leta efter balla snöskotrar och indiska yogamattor. Den andra hälften av lärarna (det vill säga lärare tre) var inkarneringen av tristess; beväpnad med en röst hämtad direkt från Googles översätt-tjänst och intressen som inte sträckte sig mycket längre bortanför Jacques Delors glasögon raljerade dessa lärare om kommissioner, ministrar och järnvägar, ad nauseum. Lärare tre hade dessutom ögon som skvallrade om ett livs missbruk av Bolivianskt snorpuder, utspätt med väl vägda doser av diverse Bensodiazepiner. Han såg ut att ha försummat den goda nattsömnen varje natt de senaste tjugo åren (han var också max trettiofem) för att maximera tiden han kunde lägga på att läsa om regionalpolitik, i den alldeles för stora familjelägenheten jag antar att han bor ensam i. Jag kan inte döma honom för hårt, ty jag gjorde i princip samma sak hela december. En god vän jag på något sätt ådragit mig vid universitetet lade fram en teori om att lärare tre var nybliven småbarnspappa, en teori som snabbt avfärdades av expertutlåtandet från flera oberoende källor, till fördel för min teori.

Hursomhaver ackumulerades den ångest jag förskjutit, genom underlåtandet av kurslitteratursläsning, mot slutet av december. Smärtan nådde sin kulmen den nittonde december, vid utlämningen av den sedan länge fruktade dubbla hemtentamen. Trots bättre vetande öppnade jag frågan samma dag som den publicerades och fylldes som väntat av existentiell ångest då jag inte ens kunde börja att svara på en enda av frågorna. Vetskapen om att jag skulle tvingas pumpa ut dussintals sidor om någonting jag inte visste någonting om gnagde på mitt sönderslitna sinne under först min fars födelsedag, sedan min egen och slutligen gnafsade den upp mina endorfiner under julhelgen. Därefter var det bara att dag ut och dag in skriva av böckerna i panik, utan minste tanke på vare sig kvalitet eller trovärdighet. Ångesten nådde en aldrig förr skådad topp när jag stämt möte med några av de få vänner jag lyckats förvärva och de två som dök upp avslöjade att de inte hade några som helst planer på att skriva klart alla frågor, allra minst de frågor jag hade kvar och ämnade kämpa med i de återstående fem dygnen. Än värre blev det av att den ende med kompetens nog att hjälpa mig med de kvarvarande frågorna tycktes ha snubblat i en svart grop och försvunnit ur de dimensioner människan är kapabel att föreställa sig. Han uteblev alltså från vårt möte och jag hade bara slösat på dyrbar tid. Genom ett övernaturligt mirakel lyckades jag dock skrapa ihop en text som precis överskred teckengränsens minimum (eller det arbiträra minimum jag själv satt upp) och plötsligt kunde jag med nöd och näppe lämna in femton sidor av totalt nonsens. Än idag vet jag ingenting om det jag skrev om. Men den bruna rand i livets kalsipper som var december 2016/ januari 2017 är äntligen förbi. Nu väntar istället nya äventyr och nya ångestkällor, hurra!

Tiden efter tentan började bättre än väldigt mycket annat i mitt liv: tillsammans med mina få universitetsvänner halsade jag gin tills jag blev lila och skaffade mig en mängd nya bekantskaper för att fira tentans metaforiska arkebusering. Min gode vän Lausk tackade också ja till min begäran om att bli hämtad på Järntorget vid fyratiden och som tack för detta bifogar jag nedan en bild på honom från vårt gemensamma nyårsfirande. Gemytlig som kvällen var börjar jag undra om det inte var ett misstag att skaffa sig vänner när man bara tre dagar senare skulle tvingas bryta all kontakt med nästintill alla och börja i en ny klass. Jag har väl i nuläget egentligen en ganska begränsad erfarenhet om den nya kursen, men den är åtminstone mer intressant och mindre arbetsintensiv än den förra. Däremot finns det minst en lärare som riktigt kryper under mitt skinn och smeker med naglarna. Hans blotta röst är tillräcklig för att inducera en giftig huvudvärk och varje rörelse han gör riktigt sticker i ögonhålorna. Tänk er en riktigt nasal Edward Blom som helt plötsligt kan tappa kontrollen och börja skrika när han talar om gamla plåtslagerier, i ett desperat försök att verka rolig och engagerad. Det är svårförklarligt men "forcerad" är ett ord som konstant dyker upp i sinnet. Klassen i sig ger mig heller ingen större lust att socialisera; alla tycks vara obekanta med sin egen kroppsodör och flottet nästan dryper om deras tunna hår. Måhända att jag låter grov när jag säger att alla ser ut som ett gäng groteska nördar (fullt medveten om att jag också är en halvgrotesk nörd) men dessa är på en annan nivå. Jag har tur som känner några sedan brottet med den förra klassen men det är ändå något som får mig att känna mig tom och ensam. Måhända är det bara en naturlig resistans mot förändring men allt verkar bara så mycklet sämre på humanisten. För att inte tala om barbariet som tillåts fortgå i deras café: de tar ju för bövelen inte ens kort! Att intressera sig för historia behöver väl inte innebära att man rollspelar till den grad att man tvingas bära runt en skinnpung med silvermynt? Lyd ett gott råd och följ inte era drömmar: studera något vettigt istället så är ni iallfall garanterade jobb när lidandet är över.

På tal om jobb har jag också tagit ut studielån för att kunna lämna källarens trygghet och bege mig ut i stora vida världen (men ändå inom doftavstånd från Ozzie.) Den första utbetalningen tycks ha inkluderat de första sex månaderna jag studerat lånefritt vid universitetet, vilket innebär att jag nu sitter med en sisådär femtiotusen överblivna riksdaler. Så om det är någon som vill göra något så är det bara att "slå mig upp" som ungdomen säger. Att möta en golddigger är bättre än att vara ensam om jag har förstått det hela rätt så om det någonsin är dags att fatta tycke för mig så är det nu. Okok puss och hej blogg! <3 <3 <3

Lausk - Tolkad av min kamera och mina photoshopkunskaper <3

Likes

Comments

aaaa jag vet inte vad som har hänt sedan det senaste inlägget men jag är helt övertygad om att perioden har varit mer fylld av lidande än vad en man kan utstå utan att ifrågasätta Guds påstådda välvilja. Så gott som varje dag har jag spenderat i en dimma av tristess och slentrian. Jag skulle kategorisera mig själv som en synnerligen rutinmässig människa. Det vill säga: jag uppskattar inte förändring när jag är nöjd med min vardag. Problemet är att jag inte är det minsta nöjd med min vardag, och varje dag har varit den andra lik. Jag vaknar varje morgon till en kakafoni av djävulskt disharmoniska redskap, verktyg och fordon från de otaliga byggarbetsplatser som omger mitt hem, skulle jag välja att sova med stängt fönster vaknar jag då vid samma tid men, i stället, på grund av akut syrebrist, förorsakad av de ofantliga mängder dammpartiklar som under natten bestämmer sig för att visa upp sin tolkning av Tjajkovskijs Svansjön för spindlarna i mina hörn. Därefter släpar jag mig genom kollektivtrafiken för att ta mig till labyrinten av universitetsbyggnader i andra änden av staden, varpå jag irrar mig fram till dagens föreläsningssal. När jag sedan äntligen hittat rätt brukar tiden vara precis mogen för dörrarna att öppna. Några gånger har jag kommit någon minut för sent och därav också fått panikartade ångestsvallningar i kroppen av blotta tanken på att öppna dörrarna och tvingas bli offer för allas nyfikna blickar; jag har minsann sett och hört hur nackarna vrids till bristningsgränsen —somliga borde verkligen uppsöka en kiropraktor snarast, av ljudet från deras halsmuskler mot ryggraden att döma. Det är som att befinna sig på ett timmerbruk— när någon olycklig själ träder in genom dörren, bara minuter —ibland sekunder—efter att föreläsningen startat. Dessa gånger har jag helt enkelt undlåtit att alls gå in, och har istället gått och satt mig på närmsta bänk i ett otraffikerat område. Jag gav tidigt upp hoppet om att kunna föra anteckningar som var åtminstone någorlunda sammanhängande; det urartade i nio fall av tio i att mina fingrar sög åt sig viktig hjärnkapacitet för att rita de allra vidrigaste av gubbar med rynkig hy och sårskorpor under ögonen. I stället sätter jag mig varje dag längst bak i hörsalen och sitter apatiskt och gör mitt yttersta för att lägga föreläsningen på minnet, tills dess att vi beviljas de sedvanliga femton minuterna av frihet, varunder jag köper mig en stor kopp kaffe för femton kronor. När kaffet är köpt uppstår plötsligt en ny risk för grova ångestkänslor: jag kan inte stå och dricka mitt kaffe i ensamhet i kaféet, när alla andra satt sig i sina nu etablerade ungängescirklar och kan se mig. I stället måste jag hoppas på att föreläsningssalen lämnats olåst så att jag kan smyga mig in till min plats, längst bak, utom synhåll. Ett antal gånger har salen låsts under permissionstiden och jag har tvingats hitta på kreativa lösningar, vilka för det mesta involverar att uppsöka ett undanskymt bord där inga ansikten jag känner igen är inom synhåll. Det duger för övrigt fint för mig att sitta ensam bland folk jag inte känner, ty det är tanken av att folk som känner igen mig lite grann—måhända från seminarier eller dylikt— ser mig stå helt aningslös och ensam, som knäcker mig. Idén om att folk vet att jag inte känner någon, pratar med någon eller passar in alls är värre än ensamheten, ty den har jag sedan länge vant mig vid. Detta är anledningen till att jag vägrat gå på insparksfester och dylikt —eller fester med många främlingar generellt.— För att fatta mig kort —efter en mycket långtdragen och orerande serie svammel, lämpligt nog— kan jag säga detta: jag avskyr att känna mig malplacerad, inte att vara ensam. Hur som helst fortsätter rutinen med föreläsningens andra halva, vilken jag oftast är mer engagerad under, då jag fått i mig kaffe. När detta helvete väl är över är det jag som först träder ur salen och stormar iväg mot närmsta spårvagn, vilken i sakta mak för mig till tryggheten av mitt hem. Väl hemma är det samma gamla visa med hundpromenader och källarsittning, men i källaren måste jag nu för tiden läsa om ämnen som ofta är fullkomligt ointressanta. Nyligen tvangs jag läsa en skönlitterär bok vars handling, stil och budskap var så skräpiga att jag upplevde fysisk smärta i samband med att jag läste den. Denna bok brändes i samband med att jag lämnade in min analys och jag har inga planer på att ge liv åt dess minne genom att här nämna den vid namn. Trots att jag påstått att jag inte har något emot att vara ensam måste jag nu också påstå att det är den outhärdliga ensamheten som gör samtiden så fruktansvärt smärtsam. Ty det är knappt en gång i veckan jag har tid att faktiskt prata med någon jag vill prata med, ansikte mot ansikte, och internetbaserad kommunikation duger bara så långt. Min redan trasiga socialinteraktiva förmåga degenereras stadigt i samband med denna konstanta ensamhet och jag vet inte hur länge denna, till synes kroniska, sällskapsjuka kan verka innan den övergår från att vara malign till direkt dödlig. Hur mycket tid jag än spenderar med folk tycks det aldrig vara tillräckligt för att väga upp för det faktum att jag just nu läser en kurs om europeisk integration, för 2500 kronor i månaden, som en del av ett program vars syfte och potentiella yrkesmöjligheter är fullkomligt omöjliga att på egen hand luska ut. Hur skall man undfly ångesten över det faktum att man på sin födelsedag, tre dagar innan julafton, kommer att ges en dubbel hemtenta om någonting som är ungefär lika intressant som Kirgizistans export av havregryn år 1996. Hur mycket jag än hatar att höra och läsa om infrastruktur i EU och dylikt kan jag inte med att hoppa av, ty det skulle innebära det yttersta nederlaget – en slutgiltig seger för svackorna i min självkänsla vars skam jag aldrig skulle kunna undfly. I stället tänker jag lida i tre år och hoppas på att de andra kurserna erbjuder någonting intressant, så att jag åtminstone blir motiverad att lida, (den första kursen hade många stunder som inte var all för illa) för att sedan bli erbjuden ett jobb jag antagligen kommer att hata. Livet är i sanning en enda stor, brun sörja.

Dagarna har dock inte varit helt förgäves; många tappra försök att lyfta min arma själ ur detta träsk av studentlitteratur och framtidsångest har jag ändå gjort och somliga av dem var riktigt trevliga för stunden. Jag vet att jag någon helg fick äran att åka ut till en nordlig sten i havet för att delta i en kräftskiva av hög klass (den hade kunnat vara högre om Mandus Mango och/eller Jasse P hade fått vara med istället för en annan äcklig människa.) Detta blev en trevlig kväll med rikliga mängder alkohol och många kära återseenden, trots att jag inte minns den allt för väl.
En annan kväll —måhända det var tidigare— åkte jag ut till en annan blöt sten för att sitta i mörkret av någons hem och kolla på film. Denna kväll var dock densamma som den Dogge Doggelito var bokad till en gratis konsert på den lokala puben vilket givetvis innebar att vi alla gick dit för att bevittna tragedin. Jag är osäker på om vi —och resten av publiken för den delen— skrattade åt den blonderade, medelåldersmexikanen, som stod och rappade om hur gärna han ville se de lokala sjuttonåringarna skaka på bakdelen, eller om vi skrattade med honom. Det blev hur som helst en upplevelse värd att minnas, inte minst då en berusad medelålders kvinna kom fram och insisterade på att vi skulle upp och dansa, varpå hon blev mer än lovligt intim med Alvar, min kära vän. Detta fick mig att brista ut i ett ohejdbart skratt vars like världen inte skådat sedan den gången en illaluktande fiskhandlare visat mig en hemlig mapp på hans dator.
Filmkvällarna har varit flerfaldiga, men otillräckliga inför den oändliga tentaångesten.

I förrgår var det äntligen dags för den länge efterlängtade Death Grips-konserten. Problemet med konserten var dock att den skulle äga rum i Bryssel, vilket innebar att vi var tvugna att stiga upp i ottan för att flyga ifrån mitt kära hemland. Så fort vi nått Bryssels gator utfärdas ett regionalt smoglarm och vi möts genast av insikten att det i västra Europa fortfarande existerar länder som anser det vara acceptabelt att lämna sopor på gatan, som om året vore 1349. Direkt på kullerstenen utanför vårt hotell låg det dessutom en rännil av diverse krossade frukter som bidrog till den redan förorenade luftens obehagliga känsla. Att vandra genom centrala Bryssel klockan tio på förmiddagen gav oss ett slående intryck av hur sumpig staden har blivit, till synes på senare år. Byggnaderna är otroligt vackra, ur ett arkitektoniskt perspektiv, men de var smutsiga och nedklottrade, ofta under renovering eller i behov av renovering. Också belgarna tycktes vara ett osedvanligt flottigt och smutsigt folk; måhända är det på grund av att de förätit sig på belgiska våfflor —vilka jag rekommenderar att ni aldrig äter,— måhända är det för att anständigt folk har bättre saker för sig än att traggla runt i staden klockan tio på en måndag. Hur som helst lämnade jag landet med uppfattningen att man som belgare antingen är en hemlös punkare utan byxor, med flottigt hår och narkotika i kroppen, eller en medelålders man som inte riktigt passar i Frankrike men som ändå ser sig som fransk och som gärna bär fula glasögon för att verka intellektuell. De enda som såg anständiga ut var asiaterna, vilka antingen var där som turister eller drev utländska restauranger. Vi fick hursomhelst spendera de första timmarna med att vandra omkring bland tungt beväpnade soldater, knarkare och diverse skummisar, i väntan på våra hotellrum. Innan vi hittade turistkvarteren kändes staden otroligt smutsig och öde, sånär som på några kladdiga gubbar som ville gripa vår tama gigant Andreas under armen. När vi väl hittade Manneken Pis började människorna och gatorna att likna normen igen och i takt med att lunchrestaurangerna öppnade började också atmosfären att bli snäppet trevligare —även om smogen fortfarande trängde sig ned i lungorna och rev runt.— Vi fann ett café att slösa tid på och vi kunde äntligen dricka kaffe i fred. Jag vet inte hur länder som kallar sig civiliserade kan finna sig i det barbari som är kontantbetalning men i Belgien gick det tydligen fint, det var tillochmed praxis att betala med de solkiga papperslapparna man kallar euro. Hotellet var fint på insidan, trots att dörrarna hade stora bilder av sliskiga chokladbitar på sig. Jag gillade särskilt att man kunde beträda taket, vilket omgärdades av sönderfallande tegelväggar, och ta estetiska bilder.
Konserten var obeskrivlig, vi stod längst fram och väntade spänt i över en timma innan Herr Mc Ride kom ut för att skrika men i högtalarna spelades hela tiden Shepardtonen vilken byggde upp våra förväntningar något oerhört. Smått problematiskt blev det då man i röken (av diverse härkomst) höll på att törsta ihjäl men inte kunde lämna ifrån sig sina perfekta platser. Det blev istället att härda ut och låta stämningen sluka en när Death Grips slutligen intog scenen och påbörjade ett två timmar långt medley av ren energi. Jag vet inte hur många substanser som fyllde deras kroppar men både de och publiken tycktes aldrig stanna och konserten blev en riktig höjdare. Jag själv slängde mig fram och tillbaka över staketet utan uppehåll och moshpitten som bildades bakom mig såg till att mina revben aldrig skulle få glömma kvällen. Efter konserten var vidundret från Nol spårlöst försvunnen och vi andra var för trötta för att bry oss. Således gick vi helt sonika tillbaka till hotellrummet för att tvätta av oss all svett, öl och cannabis. Olyckligtvis hade ingen av oss ägnat en tanke på att konserter innebär svett även i de nedre regionerna och ingen hade med sig ett par extra byxor. I stället fick vi den briljanta idén att torka våra byxor med en hårfön, vilket visade sig vara precis så sunkigt som man hade kunnat ana. Vi begav oss ut för en vild svängom men insåg att vi var för trötta och nöjde oss istället med att äta wokade nudlar på ett skumraskigt hak.
Dagen därpå hade vi många timmar att brutalt slå ihjäl innan flyget skulle avgå och vi spenderade en lång tid på att irra omkring i den onaturliga hettan (femton jävla grader i November är bara äckligt) förstummade över hur smutsiga man låtit de gamla kyrkorna bli. Kyrkorna var farligt vackra och detaljerade, precis som de andra gamla byggnaderna, men fasaderna var missfärgade efter åratal av groteska avgaser och ölrapar. Det gamla kungahuset var även det mycket vackert, men vi kom aldrig nära nog för att se om det var missfärgat. Hästarna man hade spänt för droskorna på utsidan var söta i alla fall. Vi tog oss in på ett sjaskigt ölcafé för att tiden skulle gå och det visade sig vara trevligt. Det var belönat med 2004 års Guinness rekord för världens bredaste utbud av öl, varför IT-bjässen insisterade på att vi skulle gå dit. Jag fick en åttaprocentig öl som egentligen bara smakade vatten, men vars alkoholhalt definitivt kändes i mjälten. Då hemsidan håller på att gå sönder på grund av min obscena mängd med text och klockan är mycket känner jag att det börjar bli dags att knyta ihop. Vi kom till flygplatsen, som var nedlusad med krypskyttar i små militärtält och annat häftigt och vi åkte hem, mycket trötta, efter lite bus i tax freen och den Belgiska flygplatsens spin-off av Subway —vilket var det godaste målet mat vi fått under vår lilla exkursion.— Idag var jag på min nya kurs första föreläsning, smått bakfull, och jag har aldrig känt mig så demotiverad inför ett skolarbete. Dödens klocka klämtar högra än någonsin förut och jag måste snart följa dess toner in i evigheten. Puss och hej för denna gång <3 <33

P.S. Jag hoppas att ni inser hur jävla mycket efter läggedags jag stannade uppe för att skriva detta. Skippar morgondagens föreläsning på grund av detta. Det tackar jag för, ty jag vill aldrig mer uppleva den leda jag fick känna på under dagens föreläsning. D.S.

Kräftskiva - allt gick fel

Groteska bilder på en grotesk kväll

Den enda bilden jag tog under min tragiska resa till denna deprimerande stad - den är rätt talande

Likes

Comments

En ny form av ångest har uppenbarat sig i mitt liv. Denna i gång gestaltad av universitetet och omständigheterna därkring.

Jag har alltså påbörjat min högakademiska karriär och kan inte längre håva in de mängder med pengar min tidigare anställning erbjudit mig, i utbyte mot arbete som smälte personlighetscentrat i hjärnan ordentligt. I stället har jag tvingats att spendera tusentals kronor på litteratur jag förmodligen aldrig kommer att ta mig tid till att läsa. Redan första dagen insåg jag mitt misstag, då jag kom in i ett klassrum, till synes fullt av främlingar i trettio-fyrtioårsåldern med begynnande flint. Förvisso visade de flesta sig att vara något yngre (och mindre skalliga) vid noggrannare inspektion, men de var inte desto mindre främmande, och inte en själ var i min ålder. Alla tycktes socialisera alldeles utmärkt med varandra och kände varken behov av eller möjlighet till att tränga mig in ett pågående samtal, eller för den delen begynna ett nytt. På samma sätt tycktes ingen vara något vidare intresserad av att inleda ett samtal med mig och därav förstärktes snabbt min tanke om att enbart utnyttja universitetet för bildning och inte relationsbildande (platoniskt alltså, no thots in my life.) Som om jag inte var obekväm nog av att sitta bredvid en total främling, i ett rum fyllt av totala främlingar, som alla konverserade livligt med varandra, kom rektorn in och presenterade programmet på ett sätt som framhävde lärandet om europeiska unionen, politik, moderna europeiska relationer och diverse andra ämnen som inte intresserade mig det minsta. Ångesten bara växte när han sedan visade intervjufilmer av folk som tagit examen i mitt program och därefter hamnat på en rad olika yrkesbanor som alla tycktes beröra EU eller innebära ekonomiskt ansvar för någon slags politisk organisation, karriärer jag är föga intresserad av (eller, rättare sagt, karriärer jag vill undvika till varje pris.) Under resten av introduktionen snurrade endast tanken om att jag ,i min iver att finna ett högskoleprogram som skulle innnebära att jag enbart behövde studera historia, och ändå gav mig ett jobb, valt helt fel linje. Detta var den första —men absolut inte den sista— gången universitetet visade sin pugilistiska natur och utdelade ett knytnävsslag mot min buk, vars smärta fortfarande återkommer periodvis och som satt kvar åtminstone till den första kafferasten. När denna kafferast kom fann jag det något lättande att någon tog initiativet till att inleda en konversation med mig, och därmed bespara mig mödan och också känslan av att vara fullkomligt osynlig. Än bättre blev det när denne visade sig, precis som jag, enbart vara intresserad av historia. Därmed fick jag också vetskapen om att det mycket riktigt skulle läsas historia på detta program, trots allt. Det som slutligen fick mig att åter väcka liv i tanken om att vänskapsband kanske ändå kunde förrättas på universitet var det faktum att denne "någon" besatt samma vämjelse gentemot marxister och allehanda vänsterpatrask jag själv så länge hyst. Å andra sidan har jag ännu inte följt med på någon av de många pubrundor och insparksfester studentkåren anordnat, officielt på grund av det hårda bakslag mot min ekonomi som kurslitteratur och kårmedlemskap visat sig vara (men egentligen hade jag till varje pris undvikit dessa arrangemang, oavsett monetär situation. Att i drucket tillstånd omge sig med främlingar, alla minst tio år äldre, på okänt kvarter, känns inte som något mitt redan instabila psyke skulle klara av. Inte heller är det en utmaning jag har någon som helst lust att ta mig an.) Varje vardag har jag i ett sinnesslött tillstånd närvarat vid någon föreläsning, utan att egentligen fästa någon vikt på vad som egentligen sagts; tvingat min kropp att föra mig hemåt och därefter tragglat mig igenom ett antal sidor i någon bok jag inte vill läsa; gång på gång på gång, sedan förra inläggets publicering.

Jag är osäker på hur lång tid som faktiskt passerat sedan jag skrev mitt förra inlägg, men det måste ha gått ett antal helger, ty jag har hunnit transportera en måttligt berusad (?) (tror det dracks den kvällen men jag minns inte) från Öckeröarna "hem" till de fördömdas sista fristad i jordelivet: Nol, mitt i natten en helg. Nol; denna förbannade plats, dit sammhällets avskum, parasiter och oönskade flockas för att låta sina delinkventa utsvävningar frodas. Ett dieselstinkade hål i gyttjan bredvid Göta Älv, fyllt till bredden av piss och skalliga truckförare som kör MC på fritiden. Där den anständige civiliserade skogsbon är persona non grata. Gudars skymning, jag är lycklig att vägarna dit och där inne var nedsläckta så att jag slapp se på eländet. Det gjorde visserligen hela spektaklet mycket läskigare (att, omgiven av mörk, död skog, åka på en oupplyst landsväg klockan tre på natten är synnerligen påfrestande för nerverna, särskilt om man vet att vägen går till Nol) men det var det värt. Vägen därifrån var dessutom en otrafikerad motorväg, vilket gjorde att hemfärden kunde ske snabbare än vad som borde vara möjligt. Kvällen jag tidigare hade spenderat på Öckerörna var för övrigt mycket trevlig (även om jag inte minns vilken av dem just denna var, ty jag har varje helg, sedan universitetets början, åkt ut hit för att glömma mina sorger, om så bara för en stund. Däremot vet jag med säkerhet att varje kväll varit synnerligen angenäm. Inte minst den senaste helgens besök, då en rad kärvänliga, men ack så ovanliga, ansikten dök opp.) Någon dag vill jag minnas att jag tog ut skogsborna Tjackanton och Olle, från Dream Pop, på äventyr till Hönö Klåva, där vi, tillsammans med ett gäng utvalda hönöbor, åt glass på det närmsta —och enda— glasscaféet. Faktiskt tror jag att nästan hela min fritid —den lilla jag har— har involverat bilfärder med mig som förare, glasscaféer, eller en kombination av de två. Visserligen har jag om söndagarna mödosamt försökt inducera en hjärtattack genom att fullkomligt utplåna varenda muskel och led i min kropp på det lokala gymmet, i sällskap av Tjackanton och Lausk, mina goda vänner; detta är dock en försumbar mängd tid varje vecka (om man räknar bort den oändliga mängd tid spenderad i väntan på att Lausk skall anlända, då han alltid lyckas vara minst trettio minuter sen.) Försöken har för övrigt uppenbarligen varit fruktlösa, men skam den som ger sig och sånt där.

Universitetsångesten mörbultade min arma viscera litet till när jag började förberedelserna inför mitt första seminarium. Panikartat skummade jag under ett antal dagar igenom den uppsjö av texter jag fått, utan en aning om hur ett seminarium skulle gå till, eller hur väl förberedd man förväntades vara. Som om hela Olympens Gudar ville spotta mig i ansiktet kom lärarinnan som skulle bedöma seminariet så pass sent, när dagen D väl anlänt, att hon endast hann ta närvaro och en initial presentationsrunda innan hon tvangs ge alla godkänt, enbart för närvaro, och sedan skyndsamt röra sig mot nästa seminariegrupp. Som en förstoppad uteliggare som just hittat en burk med omärkta, laxerande piller släppte smärtan i magen och jag kunde stappla mig hemåt och förbereda mig inför nästa veckas ångestanfall. Vilket liv. För övrigt har jag ingen aning om hur mycket (eller ens vad) jag förväntas ha läst inför den första hemtentan, som anländer redan nästa vecka. För att göra omständigheterna ännu obehagligare är det just denna vecka som jag utsetts till att vara ansvarig för ett seminarium och skall därför läsa ytterligare några texter, noggrannare än de andra, och dessutom förbereda såväl diskussionsfrågor som en text (vars förväntade innehåll och omfattning jag inte har en aning om.) Ni får förstå om jag känner mig något överväldigad, jag är nämligen inte van vid att behöva ta ansvar för någonting någonsin. Om det finns en alternativ högskola där man blir tillsagd precis vad man skall göra och sedan får göra detta, betygsättas för utförande och sedan upprepa detta mönster ad infinitum får ni gärna upplysa mig, ty jag vore mycket intresserad. Att förväntas kunna läsa på eget bevåg och sedan föra resonemang kring saker man kanske eller kanske inte har läst är ingenting som sitter bekvämt i mitt psyke. Skulle någon ha ett arbete där allt jag gör är att skriva dumma och meningslösa texter med ett pretentiöst språkbruk får ni mer än gärna upplysa mig, särskilt om historia är involverat. Ack, du grymma värld, finns det inget hopp för en gosse som är någorlunda begåvad inom svenska, engelska och historiaämnen, men endast ur ett akademiskt perspektiv (d.v.s. jag är bara bra på att göra skoluppgifter á la gymnasium, inte sånt här strunt?)

Nu måste min klagosång nå sitt slut, ty nu nalkas sömnens ljuva omfamning och jag vill vara medvetslös så länge som det bara är möjligt. Puss och Hej, älskade Blogg <3 <3

Joel på G

P.S. Jag är rätt säker på att jag lyckades skriva in mig i bostadskö någonstans i Stockholm, då jag i ett sömndrucket tillstånd var bråd att få gärningen avklarad så snabbt som bara möjligt. Eftersom jag vägrar att bosätta mig i Svea Rikes anus har jag tyvärr fått säga upp min plats. D.S.

Lidelsefulla turer jag och hunden tagit för att ge mig möjlighet att mol alena grunna över hur min livssituation gått från förarglig till fullkomligt odiös; kronologisk ordning.

Likes

Comments

Jaha, hej och hå igen.

Jag är osäker på vad som har hänt sedan jag skrev mitt förra inlägg, och vad som skett innan det. Minnessvårigheter tycks ackompanjera enformiga livsstilar. Jag är helt säker på att det var förra veckan jag spenderade helt stoiskt, i ett stadie av pseudo-ledighet. Det vill säga att jag fick betalt för att varje morgon vakna i ottan, ringa till min arbetsgivare och låta denne bekräfta att jag fortfarande var helt överflödig på alla tänkbara vis. Det kan tänkas att detta förvärrade mitt redan illa tilltygade psyke, men jag ber om att få hävda motsatsen; det tog nämligen bort den sista gnuttan överlevnadsinstinkt som desperat försökt slå rot under den tid jag föreställde mig att jag var produktiv, och gjorde mig precis tillräckligt likgiltig för att våga mig på en biltur ut i vildmarken. Med mig tog jag två helt okej vänner: Lausk och Tjackanton (ni hör själva varför de inte är "goda vänner" va) och tillsammans utforskade vi både småvägar och kohagar. Till fots och i farkost. Långt och länge gick vi i det igenväxta före-detta industriområdet och utforskade det dystopiska landskapet. Bland annat fann vi, i kanten av en sjukligt brun å, under en relativt hög bro, en mycket rostig gammal kundvagn som såg alldeles makalöst 𝐸 𝒮 𝒯 𝐸 𝒯 𝐼 𝒮 𝒦 ut där den låg, omgiven av frodande grönska och grumsigt vatten. Efter vår lilla exercis bar det av hemåt, med ett välbehövligt stopp för att införskaffa glass av varierande kvalitet (somliga köpte romrussin och äggtoddy, andra köpte lakrits och blåbär) i Sävedalen åtföljt av några mindre välbehövliga —men ack, så roliga— busvarv i ett antal rondeller. Även om vår exkursion tyvärr inte varade så länge var den måttligt underhållande så länge den varade. Mer kunde jag inte hoppas på.

Vidare har jag väl nästan uteslutande jobbat med att bära runt metallpinnar i allt från åskoväder till vämjelseväckande solsken och hetta. Efter jobbet har jag nästintill varje dag kommit hem och efter en lagom lång hundpromenad kollapsat på det mjukaste inom synhåll (men på något vis har jag ändå haft tid att beställa en oroväckande mängd kläder vars huvudsakliga designsyfte är att få bäraren att i största möjliga mån se hemlös ut. Nästan uteslutande härstammar både kläder och återförsäljare från diverse hålor i Kinas landsbygd; dit lagar och kvalitetsstandardkrav inte kan nå.) Nu till helgen fick jag sent en kväll, när jag satt i godan ro vid min dator, en order, från självaste Arvid Zälter och någon flintis som jobbar med IT och kablar och sånt, om att snarast infinna mig på Avenyn för att sätta fart på förruttnelseprocessen av min lever och intaga en precis lagom mängd alkohol för att kunna försöka glömma alla livets otrevligheter. Några White Russians och lite cider senare och så hade jag haft en ganska trevlig kväll. Oväntat men ack så välkommet. Om ändå Tjackanton varit med...

En eftermiddag fick jag dock ett märkligt infall: jag kände en oemotståndlig lust att bestiga det närliggande berget "Getryggen," som med sina sextiotre meter över havsnivån bjuder på en synnerligen iögonfallande utsikt över Göteborg. Än mer slående är det att bevittna solnedgången från utkikspunkten som på senare tid har förärats med titeln "Gött Läge" (en titel som jag och Tjackanton, under en av våra promenader, upptäckte inte är så prestigefylld som den låter. Alla platser i Delsjöområdet med fint utsikt benämns på samma sätt.) Första halvan av promenaden gick relativt felfritt —som ju är brukligt vid historier av detta slag— om man bortser från den håriga mannen som från ingenstans ställde sig och började skrika profaniteter mot en skara –till synes oskyldiga– ungdomar vid Härlanda Tjärns strand (det är ett lömskt vattenhål, jag rekommenderar att man håller sig borta, ty vattnet förgiftar hjärnan.) Ungdomarna tycktes undra vad de gjort för att göra den håriga mannen så arg och hans vänner —vilka alla fått i sig en mer än lovlig mängd alkohol, inte minst med tanke på att klockan nu var cirka 17:00— försökte försäkra dem om att han bara skojade med dem. En rad okvädesord utbyttes mellan den hårige och de skärrade ungdomarna innan en av dem hotade med att ringa sin pappa varpå jag började skratta för mig själv till den grad att jag tappade bort mig i den pågående konflikten. Jag bestämde mig för att gå därifrån när jag såg att den hårige inte hade för avsikt att gripa till fysiskt våld. Färden därefter var precis som planerat, till det att jag nådde utkikspunkten "Gött Läge." Till en början hörde jag någon vissla på en munter trudelutt och en gnista av missnöje tändes i min buk. När visslandet inte gick iväg och sakta avtog växte missnöjet till en stundande besvikelse och när jag slutligen nådde toppen besannades alla mina farhågor: en hippie hade slagit läger på den plats jag hade hoppats att bevittna solnedgången. Den smutsige vandraren satt och gnolade förnöjt emedan han tände en brasa och jag tvangs avlägsna mig (om inte på grund av det faktum att han var en främmande människa och jag vägrar vara nära sådana, så på grund av hans omisskänneliga hippiestank.) Jag fann ett relativt vackert ställe, ett hundratal meter bort som fick duga som utkiksplats tills det att solen gått ned. Nu gick däremot det mesta åt helvete; när solen sjunkit halvvägs ned längs horistonten fick den lilla besten jag hade med mig upp vittringen av ett gäng rådjur och han satte genast av som ett snälltåg som just fått en ny drivaxel. Jag sprang efter med lunginflammationen alldeles färsk i hela kroppens minne. Tack vare den dåliga belysningen och hundens bisarra val av stigar och konstanta riktningsbyten hamnade vi vid den vilda flyktens slut lite smått vilse (jag visste typ hur vi hade sprungit och hade förmodligen kunnat följa samma "väg" tillbaka, men det är inget jävla äventyr och en jävla förlorarattityd. För att överleva går man framåt.) Med Humlans flykt fortfarande dunkande i tinningarna blev jag alltså tvungen att släpa runt vilddjuret i mörkret tills vi kom till något som liknade en stig varifrån jag kunde ana dagens sista strimma av solljus över krönet av en backe. Solen går ned i väst; jag gissade på att jag var ungefär halvvägs till Kalmar; alltså gick jag västerut. Det var åt detta håll jag gick tills det att jag kunde gissa på var jag i dåläget var. Utifrån denna gissning började jag sedan gå åt ett håll som jag förmodligen trodde skulle leda mig till en del av skogen jag kände igen... ish. Strax senare fick jag nytta av mitt medlemskap i facebookgruppen "Fåglar inpå knuten" ty jag hörde det omisskänneliga ljudet av en storlom vilket innebar att jag vara nära ett större vattendrag. Om mina gissningar var någorlunda korrekta visste jag också vilket vatten ljudet kom ifrån och om det skulle visa sig vara rätt kunde jag utan problem hitta hem. Jag hade förvisso rätt i mina beräkningar men det var nu insikten om att det från detta vattendrag var över en halv mil hem slog mig. Min promenad hade redan pågått i nära tre timmar och det heltäckande mörkret sinkade ned mig ytterligare. Mycket modfälld och trött fick jag alltså fortsätta den långa —och härifrån även mycket enformiga— vandringen hemåt i ett tillstånd av fullkomlig apati. Vetskapen om att det under morgondagen stundade en hel dags arbete, samt att högskolan skall börja nu på torsdag hjälpte verkligen inte till med utmattningen. Men tack vare mina kära vänners stöd klarade både jag och hunden oss hem helskinnade. Jag hade nämligen kontakt med omvärlden genom min mobil och jag tackar ödmjukast de som höll mig sällskap under den mörka färden hemåt. Det hade inte gått utan er. <3 <3 (Personligen hade jag inte haft något emot att dö däruppe, men det vore så synd på hunden. Jag gillar den jäveln.)

Idag har varit en meningslöst seg dag. Jag anlände som vanligt på kontoret i ottan och efter att ha underhållit mig själv i två timmar (mestadels genom att dricka kaffe och byta bakgrundsbilden på jobbdatorn till ett bildspel med ormar i roliga hattar) fick jag beskedet att det skulle dröja ytterligare två timmar innan jag kunde få möjlighet att vara till nytta för samhället. Jag tvangs alltså att ensam gå ut och slå ihjäl, massakera och lemlästa dessa två timmar. Som vore mitt liv en Kafkanovell upptcäkte jag med fullständig likgiltighet hur min kropp förflyttades mellan stadsdelar, utan vägvisningar från mitt sinne, som tagit husvagnssemester i Örnsköldsvik emedan mina öron fick åtnjuta lite Liszt. När jag återvände fann jag att arbetet var över lika snabbt som vi hade påbörjat det och plötsligt var jag bara en parasit som tiggde jobb igen. Tyvärr fick jag vid det här laget ett samtal från en lokal fiskhandlare som bad mig spendera pengar på mackor inne i Nordstan. Då jag i min drömlika dvala glömt att köpa lunch var detta förslag inte helt motbjudande, så jag godtog det. Efter att giganterna från öarna slukat de sista brödsmulorna skulle hela gänget fiskhandlaren kört till staden följa med och köpa kläder. I klädaffären blev jag nästintill tvingad att köpa ännu en skjorta. Kanske får ni på bloggen se den om jag skriver ett inlägg efter introduktionen till universitetet (JAG VILL ITNE GÅ MER SKOLA AAAAAA) hursomhaver har jag nu en respektabel samling av smått löjliga-skjortor-som-ändå-passar-mig-för-att-hela-min-existens-är-ett-skämt.

De sista dagarna innan det att jag måste säga upp mig tycks jag också ha fått en löneförhöjning som innebär att min timlön blir åtta gånger högre än tidigare. Det är en synnerligen välkommen överraskning, ty alla mina pengar har gått till lustiga skjortor och andra fullkomligt onödiga transaktioner.

Nu måste jag däremot säga adjö och lägga mig, ty imorgon är min sista arbetsdag och jag har inte den blekaste om när den börjar eller vad jag skall göra. Puss och hej, blogg! <3 <3

När vilddjuret RYTER

Fast med enbart mig själv i fyra timmar, i väntan på arbete. Onekligen en lidelsefull upplevelse som jag inte ens skulle rekommendera som bestraffning.

Likes

Comments

Huvaligen, vilket händelselöst liv jag lever. Jag har tagit en tur ned till Skåne, återvänt, blivit övergiven av hund och far på grund av bristande utrymme i den norrländska nationalpark de tänkt bege sig till, blivit nedtvingad till Skåne igen samt gått i kloster upprepade gånger.
Skåne är en speciell plats. Det är förvisso ett mycket vackert landskap med en serie synnerligen intressanta historiska landmärken, men när man vistas där är man alltid cirka trettiofem mil närmare Björn Ranelid än någon människa någonsin skall behöva vara. Det enda som hindrade mig från att kasta ägg på hans groteska herrgård efter någon av de åtskilliga färder jag och min mor tvangs ta förbi huset i fråga, var det faktum att bilen vi körde var en hyrbil och jag fick således inte lov att köra den och gå på egna äventyr. Mellan våra utflykter till diverse kloster och historiskt relevanta platser hade jag och min mor en hel del tid att slå ihjäl. Något som försvårades av det faktum att det enda man kan göra utan bil i Skåne är att äta och sova (och möjligen gå ut på promenad för att klappa kosingarna) och jösses i Hin Håles domäner vad jag åt och sov (fast jag rasar fortfarande nedåt i vikt, det kanske är en sjukdom, vad vet jag.) Det hjälpte heller inte att mormor, som vi bodde hos, har ett mycket begränsat internetabbonemang, vilket gjorde att jag var avskuren från både internetbaserad underhållning och min älskade blogg. Efter en tid i Skåne blir man dock lite som en skink i öknen som tålmodigt väntar efter vatten och som desperat klämmer ut den sista droppen i varenda sten, men istället för vatten söker man tidsfördriv och underhållning, allt som kan tänkas bota tristressen. Exempelvis ringde vi en kväll upp min lättretliga morbror, just som han slutat jobbet (emedan vi ännu hade semester) och underrättade honom om att vi var på rövarstråt i närheten, och att hans hus var nästa vår destination. Vi tvingade honom att både sätta på kaffe och skjuta upp sin planerade kvällspromenad vilken var menad att trötta ut hans son —min lille kusin— inför hans stundande läggedags. Istället såg jag noga till att det lilla livet fick ny energi genom att springa runt med ungen, som vore han en liten hundvalp. Jag vet inte om det var mitt fel, men efter att ha skjutit ut en boll i rabatten sprang kusinen ut för att hämta den och kom tillbaks med en trädgårdslampa han slitit opp. Någonting som förhoppningsvis irriterade min lilla morbror något alldeles oerhört (mormor hade visserligen redan lyckats väl med denna uppgift.)
När vi äntligen återvände hem möttes vi av århundradets vidrigaste nederbörd vilket försvårade både hemkörningen samt inpackandet av alla de varor vi införskaffat på Kiviks musteri (jag har ingen exakt siffra på hur mycket vi köpte men tyngden var precis sådan att det smärtade ryggen när man bar det, utan att skada den permanent.) En måttligt illasinnad liten underhuggare till någon av Olympens jättar måste ha varit vred på mig och min självömkan. Dagen därpå, det vill säga idag, sken däremot solen som om den ville bränna sig rakt igenom min sjukligt bleka hy (med sjukligt menar jag bokstavligen sjukligt, jag har ju varit inne så gott som hela sommaren på grund av sjukdom.) Jag och min älskade vän Tjackanton gick på promenad, då hunden inte var hemma, och resultatet blev bilden ovan eller nedan, beroende på var jag lägger den när jag skrivit klart.

Tack vare min vänskap med Olle Bemgård och grabbarna i Dream Pop (sök inte upp dem, det är inte värt det) har jag nu lyckats få en stalker på halsen. En trettioårig kvinna vid namn Svetlana började först trakassera Olle på grund av hans virtuositet inom slagverkens värld. Jag skrattade så att kuken nästan trillade av och gillade en av hennes statusar på facebook. Detta visade sig vara ett fatalt misstag, ty nu fick Svetlana även upp ögonen för mig. På bara tre dagar har hon hunnit skapa minst fyra bildkollage där mitt ansikte är inblandat, som hon har visat mig; ett mobilskal med henne och Olle (som för övrigt måste må ännu sämre än jag äver detta); samt två videor där hon förklarar att jag är världens bästa trummis[???], vän och bror (hon påstår för övrigt att vi är släkt.) Som om jag inte mådde illa nog redan. Det är extremt oroande men också extremt roligt så jag vill inte riktigt blockera henne ännu, men det är nog bara en tidsfråga. Onekligen är detta det sjukaste som hänt mig på mycket länge.

Jag har också köpt en tröja/potatissäck-hybrid som –ackompanjerat av mitt sjukdomsskägg– får mig att se extremt hemlös ut. Låt era ögon njuta av den bild jag bifogar.

Nu är det godnattinattidags, ty imorgon stundar jobb, och snart skall jag börja högskola (vilka för övrigt behövde skicka hela tre e-postmeddelanden för att underrätta mig om den mest grundläggande information jag behövde för att kunna börja min skolgång.) Puss och hej sålänge, blogg! <3 <3 <3

Likes

Comments

Hej kära blogg! Det var inte igår så att säga. Jag lovade att återvända när jag blivit frisk, men jag måste, som ju tycks vara brukligt för mig, göra er alla besvikna. Jag är nämligen sjuk ännu. Frukta inte dock; febern är borta, det är bara den kroniska kruphostan som kvarstår. De senaste tre veckorna har varit slentrianmeässiga på ett sätt jag aldrig tidigare trodde var möjligt. Jag trodde att det var illa när allt jag gjorde var att gå till skolan, gå ut med hunden och äta, men icke! På den tiden träffade och interagerade jag åtminstone med ett fåtal människor. Merparten av de senaste veckorna har jag däremot spenderat mol alena, i en ogenomtränglig feberdimma vars ande plågar mig än idag. Alla aktiviteter där jag inte var medvetslös innebar enorma mängder smärta och anstränging —bara upputsningen av förra inläggets bild gav mig en huvudvärk som förmodligen var kraftig nog att göra en repa i ett mindre glas—, att äta kunde likställas med att upprepade gånger bli misstagen för Harry Houdini och därefter mottaga ett sedvanligt slag i magen, trots att man inte har den berömda magpansaren Houdini påstod sig vara utrustad med. Faktiskt har jag ätit så lite att jag nu väger under sextio kilo. Ett synnerligen bittert bakslag då det mesta av den förlorade vikten består av före detta muskler —att spendera tre veckor på rygg är tydligen inte så trevligt som det låter.— Varje dag var den andra lik: gå upp kring lunchtid efter en natt av plöstliga uppvaknanden som varje gång krävde ett glas vatten, ett snorfyllt papper och en upphostade lunga i tribut; stappla ned för trappan mot köket; sitt ned tills världen slutar snurra, och drick ditt glas mjölk (ve mig om jag skulle våga mig på att läsa morgontidningen); titta ut och inse att du missar både arbete —och därmed lön— och årets soligaste period; avundas och förbanna alla de som har det trevligt utomhus; vältra dig ned för ytterligare ett par trappor tills du möts av källarens hemtrevliga mörker; sätt på någonting på datorn och sup in feberns ångor tills du blir medvetslös; sedan är det bara att vänta till middagen, gå upp, bli mätt på lukten av mat, bada, somna i badet, vakna i badet, gå ur badet som nu är iskallt och förmodligen har förvärrat din lunginflammation och svimma av utmattning klockan tio trots att du enbart har sovit hela dagen.
     Förvisso började jag mot slutet att trotsa min feber och bege mig ut i den olidliga hettan, stundvis för att gå ut med hunden (som passade på att slita extra hårt i kopplet då han såg att jag var i ett sårbart tillstånd) och stundvis för att hämta något av de myriader av paket som anlände i mitt namn på min lokala Ica-butik. Ett av paketen innehöll förstås den mysiga björndräkt ni kan se i den bifogade bilden nedan. Den förbättrade min livskvalitet markant.
     Efter två veckor av smärta blev jag så illa tvungen att söka läkarhjälp. Jag fick sitta i ett febertöcken, omgärdad av människor som bergis har dött nu, om man ska gå efter hur de lät i väntrummet. Efter några nålstick på diverse kroppsdelar bekräftades doktorns misstankar om att jag drabbats av lunginflammation och jag ombads gå till apoteket bredvid och köpa piller, vilket jag också gjorde. Receptarien nästintill tvingade mig att köpa den billigaste varianten och försäkrade mig om att den var minst lika effektiv som alla de andra. Såhär i efterhand tvekar jag på att hennes ord var sanna, ty mina piller är slut och jag hostar ännu. Hursomhaver tvangs jag i tio dagar att stiga opp vid femtiden varje morgon för att inta dagens första piller. Därefter skulle de andra intas med åtta timmars mellanrum. De hjälpte efter cirka fem dagar med att få ned min feber. Det kan förstås ses som litet för sent då jag hade en körlektion inbokad tre dagar tidigare. Det var inte en upplevelse jag kan rekommendera. Jag tror inte att läraren märkte något men jag hade inte den blekaste aning om vad som försiggick runtomkring mig medans mina fötter frenetiskt stampade på pedalerna. Åttio minuter i en niohundrakilos mördarmaskin av plåt och stål styrd av en ung gosse, vilsen i ett febertöcken. Det var synnerligen obehagligt men också nödvändigt, ty jag skulle ha uppkörning bara fyra dagar senare och bilen jag skulle köra var en jag aldrig ens suttit i förrän idag. Jag intalade mig själv av jag skulle bli så illa tvungen att lära mig bilen, men jag är inte helt säker på att jag lärde mig någonting alls när jag vrålade runt, fullkomligt kallsvettig. Snart insåg jag också att teoriprovet stundade och att febern slagit mig ur funktion under den tid jag hade planerat att studera (jag hade inte planerat att vara sjuk i två och en halv vecka och hade räknat med att kunna studera åtminstone en liten bit i förväg.) Således fick jag under helgen ge min feber ett extra långt långfinger, uppkört djupt i tarmkanalen så att den riktigt skulle förstå vad det var jag ville visa den, och intensivt testa mina kunskaper tills jag var redo för provet.
     Jag minns knappt vad som hände på dagen för provet. Jag vet att jag gick dit, tog ett foto efter att ha stått i kö en absurdt lång tid, insåg att jag varit för sjuk för att raka mig och mentalt kommenterade hur vedervärdig jag såg ut, nöjde mig med det första fotot ändå, ty jag visste hur hemskt det var att stå i kö när någon tar om sitt foto åtta gånger. Sedan var det bara att klicka några gånger på ett antal knappar så fick jag godkänt och livet lekte litet grann.

Två dagar senare var det dags för uppkörning och jag kan inte ens föreställa mig hur fullkomligt skräckslagen den stackars lille instruktören måste ha varit när han såg en liten skäggig pojkvasker, med blodsprängda och sömnlösa ögon (då provet ägde rum klockan åtta på morgonen var mina påsar säkerligen djupa nog att kunna bära en hel ekologisk gruka och ett paket vispgrädde, utan att någon skulle kunna märka det) och med en hosta som fick honom att verka som en nikotinberoende åttioåring med fyra månader kvar att leva (om det ändå vore så väl.) Det var oerhört pinsamt att gång på gång behöva övertyga denne totala främling om att jag inte alls var döende varje gång jag hostade som om både mjälten och tunntarmen försökte fly min kropp genom luftstrupen. Jag hade dessutom betalat för att övertyga honom om att jag kan framföra fordon på ett betryggande sätt, vilket han också ansåg att jag kunde (men jag tvivlar på att han ens märkte vad jag häll på med. Han var säkert för upptagen med att tillverka en gasmask av steriliserade dammtrasor, dränkta i urin ifall min hosta skulle innehålla klorgas.) Hursomhelst är jag nu en körkortsinnehavare. Kul.

Appropå kul: gårdagen bjöd på en synnerligen mysig biltur med Jävla Olle från Dream Pop (sök inte upp det, de är inte så bra) och Jesper från ladugården. Vi åkte runt ute på landet i hopp om att hitta en adekvat badplats. Vi möttes istället av regn och hård vind och fick således ge upp hoppet på våra badplaner. Det stoppade dock inte oss från att bege oss opp på ett berg vid Marstrand (äckligt ställe) och äta lite kakor. Därefter kände vi att kakförrådet började bli lite tunt så vi bestämde oss för att besöka Göteborgs Kexfabrik (som inte alls ligger i Göteborg, jävla falsk marknadsföring) och fylla på skafferierna. Jösses vad mysigt det hade kunnat vara.

Nåväl, nu är det godnattinatti. Puss och hej, kära blogg. <333 <333 Måtte alla som klagat på avsaknaden av nya inlägg mättas och hålla till godo med detta. Åtminstone ett litet tag.

//Joel på G

P.S. Om bara man kände någon som hade en relation till orientalisk matlagning så att de kunde starta en blogg om ämnet. Om en orientalisk människa läser detta får du gärna starta en blogg, den behöver inte ens handla om matlagning primärt. Jag vill bara läsa orientaliska bloggar, skrivna av vanliga Axelssons liksom. Hajar ni? Ni hajar nog. c|: - ) D.S.

Detta har varit jag i nära en månad nu. Snälla, skicka hjälp.

Jag när jag tog körkort. Mannen bredvid mig var inte ens den som lärde mig allt, han råkade bara vara ledig när jag behövde en bil till uppkörningen då den jag i normala fall kört skrotats på grund av den myriad av systemfel den var drabbad av.

Likes

Comments

Jag kommer inte att lägga ned någon vidare tid eller energi (ty jag har ingen) på detta inlägg. Istället är det tänkt att fungera som ett rop på hjälp. Jag är i nöd. För första gången på fem år har jag blivit sjuk och givetvis tycks det vara minst åtta åkommor på samma gång; yrsel, feber och slemhosta är bara några av symptomen. Jag har inte kunnat äta någonting på nära tre dygn och får jag inte tag i en exorcist snart kan denna vecka mycket väl bli min sista. Det gör ont i hela kroppen att tänka när jag skriver detta inlägg så jag skall låta bilden nedanför beskriva mitt nuvarande humör.

Puss hej tills vidare, Blogg! Om jag överlever hörs vi när min kropp är något mindre trasig (just nu kan jag inte känna någonting förutom kyla i mina bröstvårtor, vad jag än gör. Det är som om en ond ande från Nifelheim förbannat mig till en evighet av köld och obehag.)

Likes

Comments