View tracker

aaaa jag vet inte vad som har hänt sedan det senaste inlägget men jag är helt övertygad om att perioden har varit mer fylld av lidande än vad en man kan utstå utan att ifrågasätta Guds påstådda välvilja. Så gott som varje dag har jag spenderat i en dimma av tristess och slentrian. Jag skulle kategorisera mig själv som en synnerligen rutinmässig människa. Det vill säga: jag uppskattar inte förändring när jag är nöjd med min vardag. Problemet är att jag inte är det minsta nöjd med min vardag, och varje dag har varit den andra lik. Jag vaknar varje morgon till en kakafoni av djävulskt disharmoniska redskap, verktyg och fordon från de otaliga byggarbetsplatser som omger mitt hem, skulle jag välja att sova med stängt fönster vaknar jag då vid samma tid men, i stället, på grund av akut syrebrist, förorsakad av de ofantliga mängder dammpartiklar som under natten bestämmer sig för att visa upp sin tolkning av Tjajkovskijs Svansjön för spindlarna i mina hörn. Därefter släpar jag mig genom kollektivtrafiken för att ta mig till labyrinten av universitetsbyggnader i andra änden av staden, varpå jag irrar mig fram till dagens föreläsningssal. När jag sedan äntligen hittat rätt brukar tiden vara precis mogen för dörrarna att öppna. Några gånger har jag kommit någon minut för sent och därav också fått panikartade ångestsvallningar i kroppen av blotta tanken på att öppna dörrarna och tvingas bli offer för allas nyfikna blickar; jag har minsann sett och hört hur nackarna vrids till bristningsgränsen —somliga borde verkligen uppsöka en kiropraktor snarast, av ljudet från deras halsmuskler mot ryggraden att döma. Det är som att befinna sig på ett timmerbruk— när någon olycklig själ träder in genom dörren, bara minuter —ibland sekunder—efter att föreläsningen startat. Dessa gånger har jag helt enkelt undlåtit att alls gå in, och har istället gått och satt mig på närmsta bänk i ett otraffikerat område. Jag gav tidigt upp hoppet om att kunna föra anteckningar som var åtminstone någorlunda sammanhängande; det urartade i nio fall av tio i att mina fingrar sög åt sig viktig hjärnkapacitet för att rita de allra vidrigaste av gubbar med rynkig hy och sårskorpor under ögonen. I stället sätter jag mig varje dag längst bak i hörsalen och sitter apatiskt och gör mitt yttersta för att lägga föreläsningen på minnet, tills dess att vi beviljas de sedvanliga femton minuterna av frihet, varunder jag köper mig en stor kopp kaffe för femton kronor. När kaffet är köpt uppstår plötsligt en ny risk för grova ångestkänslor: jag kan inte stå och dricka mitt kaffe i ensamhet i kaféet, när alla andra satt sig i sina nu etablerade ungängescirklar och kan se mig. I stället måste jag hoppas på att föreläsningssalen lämnats olåst så att jag kan smyga mig in till min plats, längst bak, utom synhåll. Ett antal gånger har salen låsts under permissionstiden och jag har tvingats hitta på kreativa lösningar, vilka för det mesta involverar att uppsöka ett undanskymt bord där inga ansikten jag känner igen är inom synhåll. Det duger för övrigt fint för mig att sitta ensam bland folk jag inte känner, ty det är tanken av att folk som känner igen mig lite grann—måhända från seminarier eller dylikt— ser mig stå helt aningslös och ensam, som knäcker mig. Idén om att folk vet att jag inte känner någon, pratar med någon eller passar in alls är värre än ensamheten, ty den har jag sedan länge vant mig vid. Detta är anledningen till att jag vägrat gå på insparksfester och dylikt —eller fester med många främlingar generellt.— För att fatta mig kort —efter en mycket långtdragen och orerande serie svammel, lämpligt nog— kan jag säga detta: jag avskyr att känna mig malplacerad, inte att vara ensam. Hur som helst fortsätter rutinen med föreläsningens andra halva, vilken jag oftast är mer engagerad under, då jag fått i mig kaffe. När detta helvete väl är över är det jag som först träder ur salen och stormar iväg mot närmsta spårvagn, vilken i sakta mak för mig till tryggheten av mitt hem. Väl hemma är det samma gamla visa med hundpromenader och källarsittning, men i källaren måste jag nu för tiden läsa om ämnen som ofta är fullkomligt ointressanta. Nyligen tvangs jag läsa en skönlitterär bok vars handling, stil och budskap var så skräpiga att jag upplevde fysisk smärta i samband med att jag läste den. Denna bok brändes i samband med att jag lämnade in min analys och jag har inga planer på att ge liv åt dess minne genom att här nämna den vid namn. Trots att jag påstått att jag inte har något emot att vara ensam måste jag nu också påstå att det är den outhärdliga ensamheten som gör samtiden så fruktansvärt smärtsam. Ty det är knappt en gång i veckan jag har tid att faktiskt prata med någon jag vill prata med, ansikte mot ansikte, och internetbaserad kommunikation duger bara så långt. Min redan trasiga socialinteraktiva förmåga degenereras stadigt i samband med denna konstanta ensamhet och jag vet inte hur länge denna, till synes kroniska, sällskapsjuka kan verka innan den övergår från att vara malign till direkt dödlig. Hur mycket tid jag än spenderar med folk tycks det aldrig vara tillräckligt för att väga upp för det faktum att jag just nu läser en kurs om europeisk integration, för 2500 kronor i månaden, som en del av ett program vars syfte och potentiella yrkesmöjligheter är fullkomligt omöjliga att på egen hand luska ut. Hur skall man undfly ångesten över det faktum att man på sin födelsedag, tre dagar innan julafton, kommer att ges en dubbel hemtenta om någonting som är ungefär lika intressant som Kirgizistans export av havregryn år 1996. Hur mycket jag än hatar att höra och läsa om infrastruktur i EU och dylikt kan jag inte med att hoppa av, ty det skulle innebära det yttersta nederlaget – en slutgiltig seger för svackorna i min självkänsla vars skam jag aldrig skulle kunna undfly. I stället tänker jag lida i tre år och hoppas på att de andra kurserna erbjuder någonting intressant, så att jag åtminstone blir motiverad att lida, (den första kursen hade många stunder som inte var all för illa) för att sedan bli erbjuden ett jobb jag antagligen kommer att hata. Livet är i sanning en enda stor, brun sörja.

Dagarna har dock inte varit helt förgäves; många tappra försök att lyfta min arma själ ur detta träsk av studentlitteratur och framtidsångest har jag ändå gjort och somliga av dem var riktigt trevliga för stunden. Jag vet att jag någon helg fick äran att åka ut till en nordlig sten i havet för att delta i en kräftskiva av hög klass (den hade kunnat vara högre om Mandus Mango och/eller Jasse P hade fått vara med istället för en annan äcklig människa.) Detta blev en trevlig kväll med rikliga mängder alkohol och många kära återseenden, trots att jag inte minns den allt för väl.
En annan kväll —måhända det var tidigare— åkte jag ut till en annan blöt sten för att sitta i mörkret av någons hem och kolla på film. Denna kväll var dock densamma som den Dogge Doggelito var bokad till en gratis konsert på den lokala puben vilket givetvis innebar att vi alla gick dit för att bevittna tragedin. Jag är osäker på om vi —och resten av publiken för den delen— skrattade åt den blonderade, medelåldersmexikanen, som stod och rappade om hur gärna han ville se de lokala sjuttonåringarna skaka på bakdelen, eller om vi skrattade med honom. Det blev hur som helst en upplevelse värd att minnas, inte minst då en berusad medelålders kvinna kom fram och insisterade på att vi skulle upp och dansa, varpå hon blev mer än lovligt intim med Alvar, min kära vän. Detta fick mig att brista ut i ett ohejdbart skratt vars like världen inte skådat sedan den gången en illaluktande fiskhandlare visat mig en hemlig mapp på hans dator.
Filmkvällarna har varit flerfaldiga, men otillräckliga inför den oändliga tentaångesten.

I förrgår var det äntligen dags för den länge efterlängtade Death Grips-konserten. Problemet med konserten var dock att den skulle äga rum i Bryssel, vilket innebar att vi var tvugna att stiga upp i ottan för att flyga ifrån mitt kära hemland. Så fort vi nått Bryssels gator utfärdas ett regionalt smoglarm och vi möts genast av insikten att det i västra Europa fortfarande existerar länder som anser det vara acceptabelt att lämna sopor på gatan, som om året vore 1349. Direkt på kullerstenen utanför vårt hotell låg det dessutom en rännil av diverse krossade frukter som bidrog till den redan förorenade luftens obehagliga känsla. Att vandra genom centrala Bryssel klockan tio på förmiddagen gav oss ett slående intryck av hur sumpig staden har blivit, till synes på senare år. Byggnaderna är otroligt vackra, ur ett arkitektoniskt perspektiv, men de var smutsiga och nedklottrade, ofta under renovering eller i behov av renovering. Också belgarna tycktes vara ett osedvanligt flottigt och smutsigt folk; måhända är det på grund av att de förätit sig på belgiska våfflor —vilka jag rekommenderar att ni aldrig äter,— måhända är det för att anständigt folk har bättre saker för sig än att traggla runt i staden klockan tio på en måndag. Hur som helst lämnade jag landet med uppfattningen att man som belgare antingen är en hemlös punkare utan byxor, med flottigt hår och narkotika i kroppen, eller en medelålders man som inte riktigt passar i Frankrike men som ändå ser sig som fransk och som gärna bär fula glasögon för att verka intellektuell. De enda som såg anständiga ut var asiaterna, vilka antingen var där som turister eller drev utländska restauranger. Vi fick hursomhelst spendera de första timmarna med att vandra omkring bland tungt beväpnade soldater, knarkare och diverse skummisar, i väntan på våra hotellrum. Innan vi hittade turistkvarteren kändes staden otroligt smutsig och öde, sånär som på några kladdiga gubbar som ville gripa vår tama gigant Andreas under armen. När vi väl hittade Manneken Pis började människorna och gatorna att likna normen igen och i takt med att lunchrestaurangerna öppnade började också atmosfären att bli snäppet trevligare —även om smogen fortfarande trängde sig ned i lungorna och rev runt.— Vi fann ett café att slösa tid på och vi kunde äntligen dricka kaffe i fred. Jag vet inte hur länder som kallar sig civiliserade kan finna sig i det barbari som är kontantbetalning men i Belgien gick det tydligen fint, det var tillochmed praxis att betala med de solkiga papperslapparna man kallar euro. Hotellet var fint på insidan, trots att dörrarna hade stora bilder av sliskiga chokladbitar på sig. Jag gillade särskilt att man kunde beträda taket, vilket omgärdades av sönderfallande tegelväggar, och ta estetiska bilder.
Konserten var obeskrivlig, vi stod längst fram och väntade spänt i över en timma innan Herr Mc Ride kom ut för att skrika men i högtalarna spelades hela tiden Shepardtonen vilken byggde upp våra förväntningar något oerhört. Smått problematiskt blev det då man i röken (av diverse härkomst) höll på att törsta ihjäl men inte kunde lämna ifrån sig sina perfekta platser. Det blev istället att härda ut och låta stämningen sluka en när Death Grips slutligen intog scenen och påbörjade ett två timmar långt medley av ren energi. Jag vet inte hur många substanser som fyllde deras kroppar men både de och publiken tycktes aldrig stanna och konserten blev en riktig höjdare. Jag själv slängde mig fram och tillbaka över staketet utan uppehåll och moshpitten som bildades bakom mig såg till att mina revben aldrig skulle få glömma kvällen. Efter konserten var vidundret från Nol spårlöst försvunnen och vi andra var för trötta för att bry oss. Således gick vi helt sonika tillbaka till hotellrummet för att tvätta av oss all svett, öl och cannabis. Olyckligtvis hade ingen av oss ägnat en tanke på att konserter innebär svett även i de nedre regionerna och ingen hade med sig ett par extra byxor. I stället fick vi den briljanta idén att torka våra byxor med en hårfön, vilket visade sig vara precis så sunkigt som man hade kunnat ana. Vi begav oss ut för en vild svängom men insåg att vi var för trötta och nöjde oss istället med att äta wokade nudlar på ett skumraskigt hak.
Dagen därpå hade vi många timmar att brutalt slå ihjäl innan flyget skulle avgå och vi spenderade en lång tid på att irra omkring i den onaturliga hettan (femton jävla grader i November är bara äckligt) förstummade över hur smutsiga man låtit de gamla kyrkorna bli. Kyrkorna var farligt vackra och detaljerade, precis som de andra gamla byggnaderna, men fasaderna var missfärgade efter åratal av groteska avgaser och ölrapar. Det gamla kungahuset var även det mycket vackert, men vi kom aldrig nära nog för att se om det var missfärgat. Hästarna man hade spänt för droskorna på utsidan var söta i alla fall. Vi tog oss in på ett sjaskigt ölcafé för att tiden skulle gå och det visade sig vara trevligt. Det var belönat med 2004 års Guinness rekord för världens bredaste utbud av öl, varför IT-bjässen insisterade på att vi skulle gå dit. Jag fick en åttaprocentig öl som egentligen bara smakade vatten, men vars alkoholhalt definitivt kändes i mjälten. Då hemsidan håller på att gå sönder på grund av min obscena mängd med text och klockan är mycket känner jag att det börjar bli dags att knyta ihop. Vi kom till flygplatsen, som var nedlusad med krypskyttar i små militärtält och annat häftigt och vi åkte hem, mycket trötta, efter lite bus i tax freen och den Belgiska flygplatsens spin-off av Subway —vilket var det godaste målet mat vi fått under vår lilla exkursion.— Idag var jag på min nya kurs första föreläsning, smått bakfull, och jag har aldrig känt mig så demotiverad inför ett skolarbete. Dödens klocka klämtar högra än någonsin förut och jag måste snart följa dess toner in i evigheten. Puss och hej för denna gång <3 <33

P.S. Jag hoppas att ni inser hur jävla mycket efter läggedags jag stannade uppe för att skriva detta. Skippar morgondagens föreläsning på grund av detta. Det tackar jag för, ty jag vill aldrig mer uppleva den leda jag fick känna på under dagens föreläsning. D.S.

Kräftskiva - allt gick fel

Groteska bilder på en grotesk kväll

Den enda bilden jag tog under min tragiska resa till denna deprimerande stad - den är rätt talande

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

En ny form av ångest har uppenbarat sig i mitt liv. Denna i gång gestaltad av universitetet och omständigheterna därkring.

Jag har alltså påbörjat min högakademiska karriär och kan inte längre håva in de mängder med pengar min tidigare anställning erbjudit mig, i utbyte mot arbete som smälte personlighetscentrat i hjärnan ordentligt. I stället har jag tvingats att spendera tusentals kronor på litteratur jag förmodligen aldrig kommer att ta mig tid till att läsa. Redan första dagen insåg jag mitt misstag, då jag kom in i ett klassrum, till synes fullt av främlingar i trettio-fyrtioårsåldern med begynnande flint. Förvisso visade de flesta sig att vara något yngre (och mindre skalliga) vid noggrannare inspektion, men de var inte desto mindre främmande, och inte en själ var i min ålder. Alla tycktes socialisera alldeles utmärkt med varandra och kände varken behov av eller möjlighet till att tränga mig in ett pågående samtal, eller för den delen begynna ett nytt. På samma sätt tycktes ingen vara något vidare intresserad av att inleda ett samtal med mig och därav förstärktes snabbt min tanke om att enbart utnyttja universitetet för bildning och inte relationsbildande (platoniskt alltså, no thots in my life.) Som om jag inte var obekväm nog av att sitta bredvid en total främling, i ett rum fyllt av totala främlingar, som alla konverserade livligt med varandra, kom rektorn in och presenterade programmet på ett sätt som framhävde lärandet om europeiska unionen, politik, moderna europeiska relationer och diverse andra ämnen som inte intresserade mig det minsta. Ångesten bara växte när han sedan visade intervjufilmer av folk som tagit examen i mitt program och därefter hamnat på en rad olika yrkesbanor som alla tycktes beröra EU eller innebära ekonomiskt ansvar för någon slags politisk organisation, karriärer jag är föga intresserad av (eller, rättare sagt, karriärer jag vill undvika till varje pris.) Under resten av introduktionen snurrade endast tanken om att jag ,i min iver att finna ett högskoleprogram som skulle innnebära att jag enbart behövde studera historia, och ändå gav mig ett jobb, valt helt fel linje. Detta var den första —men absolut inte den sista— gången universitetet visade sin pugilistiska natur och utdelade ett knytnävsslag mot min buk, vars smärta fortfarande återkommer periodvis och som satt kvar åtminstone till den första kafferasten. När denna kafferast kom fann jag det något lättande att någon tog initiativet till att inleda en konversation med mig, och därmed bespara mig mödan och också känslan av att vara fullkomligt osynlig. Än bättre blev det när denne visade sig, precis som jag, enbart vara intresserad av historia. Därmed fick jag också vetskapen om att det mycket riktigt skulle läsas historia på detta program, trots allt. Det som slutligen fick mig att åter väcka liv i tanken om att vänskapsband kanske ändå kunde förrättas på universitet var det faktum att denne "någon" besatt samma vämjelse gentemot marxister och allehanda vänsterpatrask jag själv så länge hyst. Å andra sidan har jag ännu inte följt med på någon av de många pubrundor och insparksfester studentkåren anordnat, officielt på grund av det hårda bakslag mot min ekonomi som kurslitteratur och kårmedlemskap visat sig vara (men egentligen hade jag till varje pris undvikit dessa arrangemang, oavsett monetär situation. Att i drucket tillstånd omge sig med främlingar, alla minst tio år äldre, på okänt kvarter, känns inte som något mitt redan instabila psyke skulle klara av. Inte heller är det en utmaning jag har någon som helst lust att ta mig an.) Varje vardag har jag i ett sinnesslött tillstånd närvarat vid någon föreläsning, utan att egentligen fästa någon vikt på vad som egentligen sagts; tvingat min kropp att föra mig hemåt och därefter tragglat mig igenom ett antal sidor i någon bok jag inte vill läsa; gång på gång på gång, sedan förra inläggets publicering.

Jag är osäker på hur lång tid som faktiskt passerat sedan jag skrev mitt förra inlägg, men det måste ha gått ett antal helger, ty jag har hunnit transportera en måttligt berusad (?) (tror det dracks den kvällen men jag minns inte) från Öckeröarna "hem" till de fördömdas sista fristad i jordelivet: Nol, mitt i natten en helg. Nol; denna förbannade plats, dit sammhällets avskum, parasiter och oönskade flockas för att låta sina delinkventa utsvävningar frodas. Ett dieselstinkade hål i gyttjan bredvid Göta Älv, fyllt till bredden av piss och skalliga truckförare som kör MC på fritiden. Där den anständige civiliserade skogsbon är persona non grata. Gudars skymning, jag är lycklig att vägarna dit och där inne var nedsläckta så att jag slapp se på eländet. Det gjorde visserligen hela spektaklet mycket läskigare (att, omgiven av mörk, död skog, åka på en oupplyst landsväg klockan tre på natten är synnerligen påfrestande för nerverna, särskilt om man vet att vägen går till Nol) men det var det värt. Vägen därifrån var dessutom en otrafikerad motorväg, vilket gjorde att hemfärden kunde ske snabbare än vad som borde vara möjligt. Kvällen jag tidigare hade spenderat på Öckerörna var för övrigt mycket trevlig (även om jag inte minns vilken av dem just denna var, ty jag har varje helg, sedan universitetets början, åkt ut hit för att glömma mina sorger, om så bara för en stund. Däremot vet jag med säkerhet att varje kväll varit synnerligen angenäm. Inte minst den senaste helgens besök, då en rad kärvänliga, men ack så ovanliga, ansikten dök opp.) Någon dag vill jag minnas att jag tog ut skogsborna Tjackanton och Olle, från Dream Pop, på äventyr till Hönö Klåva, där vi, tillsammans med ett gäng utvalda hönöbor, åt glass på det närmsta —och enda— glasscaféet. Faktiskt tror jag att nästan hela min fritid —den lilla jag har— har involverat bilfärder med mig som förare, glasscaféer, eller en kombination av de två. Visserligen har jag om söndagarna mödosamt försökt inducera en hjärtattack genom att fullkomligt utplåna varenda muskel och led i min kropp på det lokala gymmet, i sällskap av Tjackanton och Lausk, mina goda vänner; detta är dock en försumbar mängd tid varje vecka (om man räknar bort den oändliga mängd tid spenderad i väntan på att Lausk skall anlända, då han alltid lyckas vara minst trettio minuter sen.) Försöken har för övrigt uppenbarligen varit fruktlösa, men skam den som ger sig och sånt där.

Universitetsångesten mörbultade min arma viscera litet till när jag började förberedelserna inför mitt första seminarium. Panikartat skummade jag under ett antal dagar igenom den uppsjö av texter jag fått, utan en aning om hur ett seminarium skulle gå till, eller hur väl förberedd man förväntades vara. Som om hela Olympens Gudar ville spotta mig i ansiktet kom lärarinnan som skulle bedöma seminariet så pass sent, när dagen D väl anlänt, att hon endast hann ta närvaro och en initial presentationsrunda innan hon tvangs ge alla godkänt, enbart för närvaro, och sedan skyndsamt röra sig mot nästa seminariegrupp. Som en förstoppad uteliggare som just hittat en burk med omärkta, laxerande piller släppte smärtan i magen och jag kunde stappla mig hemåt och förbereda mig inför nästa veckas ångestanfall. Vilket liv. För övrigt har jag ingen aning om hur mycket (eller ens vad) jag förväntas ha läst inför den första hemtentan, som anländer redan nästa vecka. För att göra omständigheterna ännu obehagligare är det just denna vecka som jag utsetts till att vara ansvarig för ett seminarium och skall därför läsa ytterligare några texter, noggrannare än de andra, och dessutom förbereda såväl diskussionsfrågor som en text (vars förväntade innehåll och omfattning jag inte har en aning om.) Ni får förstå om jag känner mig något överväldigad, jag är nämligen inte van vid att behöva ta ansvar för någonting någonsin. Om det finns en alternativ högskola där man blir tillsagd precis vad man skall göra och sedan får göra detta, betygsättas för utförande och sedan upprepa detta mönster ad infinitum får ni gärna upplysa mig, ty jag vore mycket intresserad. Att förväntas kunna läsa på eget bevåg och sedan föra resonemang kring saker man kanske eller kanske inte har läst är ingenting som sitter bekvämt i mitt psyke. Skulle någon ha ett arbete där allt jag gör är att skriva dumma och meningslösa texter med ett pretentiöst språkbruk får ni mer än gärna upplysa mig, särskilt om historia är involverat. Ack, du grymma värld, finns det inget hopp för en gosse som är någorlunda begåvad inom svenska, engelska och historiaämnen, men endast ur ett akademiskt perspektiv (d.v.s. jag är bara bra på att göra skoluppgifter á la gymnasium, inte sånt här strunt?)

Nu måste min klagosång nå sitt slut, ty nu nalkas sömnens ljuva omfamning och jag vill vara medvetslös så länge som det bara är möjligt. Puss och Hej, älskade Blogg <3 <3

Joel på G

P.S. Jag är rätt säker på att jag lyckades skriva in mig i bostadskö någonstans i Stockholm, då jag i ett sömndrucket tillstånd var bråd att få gärningen avklarad så snabbt som bara möjligt. Eftersom jag vägrar att bosätta mig i Svea Rikes anus har jag tyvärr fått säga upp min plats. D.S.

Lidelsefulla turer jag och hunden tagit för att ge mig möjlighet att mol alena grunna över hur min livssituation gått från förarglig till fullkomligt odiös; kronologisk ordning.

Likes

Comments

View tracker

Jaha, hej och hå igen.

Jag är osäker på vad som har hänt sedan jag skrev mitt förra inlägg, och vad som skett innan det. Minnessvårigheter tycks ackompanjera enformiga livsstilar. Jag är helt säker på att det var förra veckan jag spenderade helt stoiskt, i ett stadie av pseudo-ledighet. Det vill säga att jag fick betalt för att varje morgon vakna i ottan, ringa till min arbetsgivare och låta denne bekräfta att jag fortfarande var helt överflödig på alla tänkbara vis. Det kan tänkas att detta förvärrade mitt redan illa tilltygade psyke, men jag ber om att få hävda motsatsen; det tog nämligen bort den sista gnuttan överlevnadsinstinkt som desperat försökt slå rot under den tid jag föreställde mig att jag var produktiv, och gjorde mig precis tillräckligt likgiltig för att våga mig på en biltur ut i vildmarken. Med mig tog jag två helt okej vänner: Lausk och Tjackanton (ni hör själva varför de inte är "goda vänner" va) och tillsammans utforskade vi både småvägar och kohagar. Till fots och i farkost. Långt och länge gick vi i det igenväxta före-detta industriområdet och utforskade det dystopiska landskapet. Bland annat fann vi, i kanten av en sjukligt brun å, under en relativt hög bro, en mycket rostig gammal kundvagn som såg alldeles makalöst 𝐸 𝒮 𝒯 𝐸 𝒯 𝐼 𝒮 𝒦 ut där den låg, omgiven av frodande grönska och grumsigt vatten. Efter vår lilla exercis bar det av hemåt, med ett välbehövligt stopp för att införskaffa glass av varierande kvalitet (somliga köpte romrussin och äggtoddy, andra köpte lakrits och blåbär) i Sävedalen åtföljt av några mindre välbehövliga —men ack, så roliga— busvarv i ett antal rondeller. Även om vår exkursion tyvärr inte varade så länge var den måttligt underhållande så länge den varade. Mer kunde jag inte hoppas på.

Vidare har jag väl nästan uteslutande jobbat med att bära runt metallpinnar i allt från åskoväder till vämjelseväckande solsken och hetta. Efter jobbet har jag nästintill varje dag kommit hem och efter en lagom lång hundpromenad kollapsat på det mjukaste inom synhåll (men på något vis har jag ändå haft tid att beställa en oroväckande mängd kläder vars huvudsakliga designsyfte är att få bäraren att i största möjliga mån se hemlös ut. Nästan uteslutande härstammar både kläder och återförsäljare från diverse hålor i Kinas landsbygd; dit lagar och kvalitetsstandardkrav inte kan nå.) Nu till helgen fick jag sent en kväll, när jag satt i godan ro vid min dator, en order, från självaste Arvid Zälter och någon flintis som jobbar med IT och kablar och sånt, om att snarast infinna mig på Avenyn för att sätta fart på förruttnelseprocessen av min lever och intaga en precis lagom mängd alkohol för att kunna försöka glömma alla livets otrevligheter. Några White Russians och lite cider senare och så hade jag haft en ganska trevlig kväll. Oväntat men ack så välkommet. Om ändå Tjackanton varit med...

En eftermiddag fick jag dock ett märkligt infall: jag kände en oemotståndlig lust att bestiga det närliggande berget "Getryggen," som med sina sextiotre meter över havsnivån bjuder på en synnerligen iögonfallande utsikt över Göteborg. Än mer slående är det att bevittna solnedgången från utkikspunkten som på senare tid har förärats med titeln "Gött Läge" (en titel som jag och Tjackanton, under en av våra promenader, upptäckte inte är så prestigefylld som den låter. Alla platser i Delsjöområdet med fint utsikt benämns på samma sätt.) Första halvan av promenaden gick relativt felfritt —som ju är brukligt vid historier av detta slag— om man bortser från den håriga mannen som från ingenstans ställde sig och började skrika profaniteter mot en skara –till synes oskyldiga– ungdomar vid Härlanda Tjärns strand (det är ett lömskt vattenhål, jag rekommenderar att man håller sig borta, ty vattnet förgiftar hjärnan.) Ungdomarna tycktes undra vad de gjort för att göra den håriga mannen så arg och hans vänner —vilka alla fått i sig en mer än lovlig mängd alkohol, inte minst med tanke på att klockan nu var cirka 17:00— försökte försäkra dem om att han bara skojade med dem. En rad okvädesord utbyttes mellan den hårige och de skärrade ungdomarna innan en av dem hotade med att ringa sin pappa varpå jag började skratta för mig själv till den grad att jag tappade bort mig i den pågående konflikten. Jag bestämde mig för att gå därifrån när jag såg att den hårige inte hade för avsikt att gripa till fysiskt våld. Färden därefter var precis som planerat, till det att jag nådde utkikspunkten "Gött Läge." Till en början hörde jag någon vissla på en munter trudelutt och en gnista av missnöje tändes i min buk. När visslandet inte gick iväg och sakta avtog växte missnöjet till en stundande besvikelse och när jag slutligen nådde toppen besannades alla mina farhågor: en hippie hade slagit läger på den plats jag hade hoppats att bevittna solnedgången. Den smutsige vandraren satt och gnolade förnöjt emedan han tände en brasa och jag tvangs avlägsna mig (om inte på grund av det faktum att han var en främmande människa och jag vägrar vara nära sådana, så på grund av hans omisskänneliga hippiestank.) Jag fann ett relativt vackert ställe, ett hundratal meter bort som fick duga som utkiksplats tills det att solen gått ned. Nu gick däremot det mesta åt helvete; när solen sjunkit halvvägs ned längs horistonten fick den lilla besten jag hade med mig upp vittringen av ett gäng rådjur och han satte genast av som ett snälltåg som just fått en ny drivaxel. Jag sprang efter med lunginflammationen alldeles färsk i hela kroppens minne. Tack vare den dåliga belysningen och hundens bisarra val av stigar och konstanta riktningsbyten hamnade vi vid den vilda flyktens slut lite smått vilse (jag visste typ hur vi hade sprungit och hade förmodligen kunnat följa samma "väg" tillbaka, men det är inget jävla äventyr och en jävla förlorarattityd. För att överleva går man framåt.) Med Humlans flykt fortfarande dunkande i tinningarna blev jag alltså tvungen att släpa runt vilddjuret i mörkret tills vi kom till något som liknade en stig varifrån jag kunde ana dagens sista strimma av solljus över krönet av en backe. Solen går ned i väst; jag gissade på att jag var ungefär halvvägs till Kalmar; alltså gick jag västerut. Det var åt detta håll jag gick tills det att jag kunde gissa på var jag i dåläget var. Utifrån denna gissning började jag sedan gå åt ett håll som jag förmodligen trodde skulle leda mig till en del av skogen jag kände igen... ish. Strax senare fick jag nytta av mitt medlemskap i facebookgruppen "Fåglar inpå knuten" ty jag hörde det omisskänneliga ljudet av en storlom vilket innebar att jag vara nära ett större vattendrag. Om mina gissningar var någorlunda korrekta visste jag också vilket vatten ljudet kom ifrån och om det skulle visa sig vara rätt kunde jag utan problem hitta hem. Jag hade förvisso rätt i mina beräkningar men det var nu insikten om att det från detta vattendrag var över en halv mil hem slog mig. Min promenad hade redan pågått i nära tre timmar och det heltäckande mörkret sinkade ned mig ytterligare. Mycket modfälld och trött fick jag alltså fortsätta den långa —och härifrån även mycket enformiga— vandringen hemåt i ett tillstånd av fullkomlig apati. Vetskapen om att det under morgondagen stundade en hel dags arbete, samt att högskolan skall börja nu på torsdag hjälpte verkligen inte till med utmattningen. Men tack vare mina kära vänners stöd klarade både jag och hunden oss hem helskinnade. Jag hade nämligen kontakt med omvärlden genom min mobil och jag tackar ödmjukast de som höll mig sällskap under den mörka färden hemåt. Det hade inte gått utan er. <3 <3 (Personligen hade jag inte haft något emot att dö däruppe, men det vore så synd på hunden. Jag gillar den jäveln.)

Idag har varit en meningslöst seg dag. Jag anlände som vanligt på kontoret i ottan och efter att ha underhållit mig själv i två timmar (mestadels genom att dricka kaffe och byta bakgrundsbilden på jobbdatorn till ett bildspel med ormar i roliga hattar) fick jag beskedet att det skulle dröja ytterligare två timmar innan jag kunde få möjlighet att vara till nytta för samhället. Jag tvangs alltså att ensam gå ut och slå ihjäl, massakera och lemlästa dessa två timmar. Som vore mitt liv en Kafkanovell upptcäkte jag med fullständig likgiltighet hur min kropp förflyttades mellan stadsdelar, utan vägvisningar från mitt sinne, som tagit husvagnssemester i Örnsköldsvik emedan mina öron fick åtnjuta lite Liszt. När jag återvände fann jag att arbetet var över lika snabbt som vi hade påbörjat det och plötsligt var jag bara en parasit som tiggde jobb igen. Tyvärr fick jag vid det här laget ett samtal från en lokal fiskhandlare som bad mig spendera pengar på mackor inne i Nordstan. Då jag i min drömlika dvala glömt att köpa lunch var detta förslag inte helt motbjudande, så jag godtog det. Efter att giganterna från öarna slukat de sista brödsmulorna skulle hela gänget fiskhandlaren kört till staden följa med och köpa kläder. I klädaffären blev jag nästintill tvingad att köpa ännu en skjorta. Kanske får ni på bloggen se den om jag skriver ett inlägg efter introduktionen till universitetet (JAG VILL ITNE GÅ MER SKOLA AAAAAA) hursomhaver har jag nu en respektabel samling av smått löjliga-skjortor-som-ändå-passar-mig-för-att-hela-min-existens-är-ett-skämt.

De sista dagarna innan det att jag måste säga upp mig tycks jag också ha fått en löneförhöjning som innebär att min timlön blir åtta gånger högre än tidigare. Det är en synnerligen välkommen överraskning, ty alla mina pengar har gått till lustiga skjortor och andra fullkomligt onödiga transaktioner.

Nu måste jag däremot säga adjö och lägga mig, ty imorgon är min sista arbetsdag och jag har inte den blekaste om när den börjar eller vad jag skall göra. Puss och hej, blogg! <3 <3

När vilddjuret RYTER

Fast med enbart mig själv i fyra timmar, i väntan på arbete. Onekligen en lidelsefull upplevelse som jag inte ens skulle rekommendera som bestraffning.

Likes

Comments

Huvaligen, vilket händelselöst liv jag lever. Jag har tagit en tur ned till Skåne, återvänt, blivit övergiven av hund och far på grund av bristande utrymme i den norrländska nationalpark de tänkt bege sig till, blivit nedtvingad till Skåne igen samt gått i kloster upprepade gånger.
Skåne är en speciell plats. Det är förvisso ett mycket vackert landskap med en serie synnerligen intressanta historiska landmärken, men när man vistas där är man alltid cirka trettiofem mil närmare Björn Ranelid än någon människa någonsin skall behöva vara. Det enda som hindrade mig från att kasta ägg på hans groteska herrgård efter någon av de åtskilliga färder jag och min mor tvangs ta förbi huset i fråga, var det faktum att bilen vi körde var en hyrbil och jag fick således inte lov att köra den och gå på egna äventyr. Mellan våra utflykter till diverse kloster och historiskt relevanta platser hade jag och min mor en hel del tid att slå ihjäl. Något som försvårades av det faktum att det enda man kan göra utan bil i Skåne är att äta och sova (och möjligen gå ut på promenad för att klappa kosingarna) och jösses i Hin Håles domäner vad jag åt och sov (fast jag rasar fortfarande nedåt i vikt, det kanske är en sjukdom, vad vet jag.) Det hjälpte heller inte att mormor, som vi bodde hos, har ett mycket begränsat internetabbonemang, vilket gjorde att jag var avskuren från både internetbaserad underhållning och min älskade blogg. Efter en tid i Skåne blir man dock lite som en skink i öknen som tålmodigt väntar efter vatten och som desperat klämmer ut den sista droppen i varenda sten, men istället för vatten söker man tidsfördriv och underhållning, allt som kan tänkas bota tristressen. Exempelvis ringde vi en kväll upp min lättretliga morbror, just som han slutat jobbet (emedan vi ännu hade semester) och underrättade honom om att vi var på rövarstråt i närheten, och att hans hus var nästa vår destination. Vi tvingade honom att både sätta på kaffe och skjuta upp sin planerade kvällspromenad vilken var menad att trötta ut hans son —min lille kusin— inför hans stundande läggedags. Istället såg jag noga till att det lilla livet fick ny energi genom att springa runt med ungen, som vore han en liten hundvalp. Jag vet inte om det var mitt fel, men efter att ha skjutit ut en boll i rabatten sprang kusinen ut för att hämta den och kom tillbaks med en trädgårdslampa han slitit opp. Någonting som förhoppningsvis irriterade min lilla morbror något alldeles oerhört (mormor hade visserligen redan lyckats väl med denna uppgift.)
När vi äntligen återvände hem möttes vi av århundradets vidrigaste nederbörd vilket försvårade både hemkörningen samt inpackandet av alla de varor vi införskaffat på Kiviks musteri (jag har ingen exakt siffra på hur mycket vi köpte men tyngden var precis sådan att det smärtade ryggen när man bar det, utan att skada den permanent.) En måttligt illasinnad liten underhuggare till någon av Olympens jättar måste ha varit vred på mig och min självömkan. Dagen därpå, det vill säga idag, sken däremot solen som om den ville bränna sig rakt igenom min sjukligt bleka hy (med sjukligt menar jag bokstavligen sjukligt, jag har ju varit inne så gott som hela sommaren på grund av sjukdom.) Jag och min älskade vän Tjackanton gick på promenad, då hunden inte var hemma, och resultatet blev bilden ovan eller nedan, beroende på var jag lägger den när jag skrivit klart.

Tack vare min vänskap med Olle Bemgård och grabbarna i Dream Pop (sök inte upp dem, det är inte värt det) har jag nu lyckats få en stalker på halsen. En trettioårig kvinna vid namn Svetlana började först trakassera Olle på grund av hans virtuositet inom slagverkens värld. Jag skrattade så att kuken nästan trillade av och gillade en av hennes statusar på facebook. Detta visade sig vara ett fatalt misstag, ty nu fick Svetlana även upp ögonen för mig. På bara tre dagar har hon hunnit skapa minst fyra bildkollage där mitt ansikte är inblandat, som hon har visat mig; ett mobilskal med henne och Olle (som för övrigt måste må ännu sämre än jag äver detta); samt två videor där hon förklarar att jag är världens bästa trummis[???], vän och bror (hon påstår för övrigt att vi är släkt.) Som om jag inte mådde illa nog redan. Det är extremt oroande men också extremt roligt så jag vill inte riktigt blockera henne ännu, men det är nog bara en tidsfråga. Onekligen är detta det sjukaste som hänt mig på mycket länge.

Jag har också köpt en tröja/potatissäck-hybrid som –ackompanjerat av mitt sjukdomsskägg– får mig att se extremt hemlös ut. Låt era ögon njuta av den bild jag bifogar.

Nu är det godnattinattidags, ty imorgon stundar jobb, och snart skall jag börja högskola (vilka för övrigt behövde skicka hela tre e-postmeddelanden för att underrätta mig om den mest grundläggande information jag behövde för att kunna börja min skolgång.) Puss och hej sålänge, blogg! <3 <3 <3

Likes

Comments

Hej kära blogg! Det var inte igår så att säga. Jag lovade att återvända när jag blivit frisk, men jag måste, som ju tycks vara brukligt för mig, göra er alla besvikna. Jag är nämligen sjuk ännu. Frukta inte dock; febern är borta, det är bara den kroniska kruphostan som kvarstår. De senaste tre veckorna har varit slentrianmeässiga på ett sätt jag aldrig tidigare trodde var möjligt. Jag trodde att det var illa när allt jag gjorde var att gå till skolan, gå ut med hunden och äta, men icke! På den tiden träffade och interagerade jag åtminstone med ett fåtal människor. Merparten av de senaste veckorna har jag däremot spenderat mol alena, i en ogenomtränglig feberdimma vars ande plågar mig än idag. Alla aktiviteter där jag inte var medvetslös innebar enorma mängder smärta och anstränging —bara upputsningen av förra inläggets bild gav mig en huvudvärk som förmodligen var kraftig nog att göra en repa i ett mindre glas—, att äta kunde likställas med att upprepade gånger bli misstagen för Harry Houdini och därefter mottaga ett sedvanligt slag i magen, trots att man inte har den berömda magpansaren Houdini påstod sig vara utrustad med. Faktiskt har jag ätit så lite att jag nu väger under sextio kilo. Ett synnerligen bittert bakslag då det mesta av den förlorade vikten består av före detta muskler —att spendera tre veckor på rygg är tydligen inte så trevligt som det låter.— Varje dag var den andra lik: gå upp kring lunchtid efter en natt av plöstliga uppvaknanden som varje gång krävde ett glas vatten, ett snorfyllt papper och en upphostade lunga i tribut; stappla ned för trappan mot köket; sitt ned tills världen slutar snurra, och drick ditt glas mjölk (ve mig om jag skulle våga mig på att läsa morgontidningen); titta ut och inse att du missar både arbete —och därmed lön— och årets soligaste period; avundas och förbanna alla de som har det trevligt utomhus; vältra dig ned för ytterligare ett par trappor tills du möts av källarens hemtrevliga mörker; sätt på någonting på datorn och sup in feberns ångor tills du blir medvetslös; sedan är det bara att vänta till middagen, gå upp, bli mätt på lukten av mat, bada, somna i badet, vakna i badet, gå ur badet som nu är iskallt och förmodligen har förvärrat din lunginflammation och svimma av utmattning klockan tio trots att du enbart har sovit hela dagen.
     Förvisso började jag mot slutet att trotsa min feber och bege mig ut i den olidliga hettan, stundvis för att gå ut med hunden (som passade på att slita extra hårt i kopplet då han såg att jag var i ett sårbart tillstånd) och stundvis för att hämta något av de myriader av paket som anlände i mitt namn på min lokala Ica-butik. Ett av paketen innehöll förstås den mysiga björndräkt ni kan se i den bifogade bilden nedan. Den förbättrade min livskvalitet markant.
     Efter två veckor av smärta blev jag så illa tvungen att söka läkarhjälp. Jag fick sitta i ett febertöcken, omgärdad av människor som bergis har dött nu, om man ska gå efter hur de lät i väntrummet. Efter några nålstick på diverse kroppsdelar bekräftades doktorns misstankar om att jag drabbats av lunginflammation och jag ombads gå till apoteket bredvid och köpa piller, vilket jag också gjorde. Receptarien nästintill tvingade mig att köpa den billigaste varianten och försäkrade mig om att den var minst lika effektiv som alla de andra. Såhär i efterhand tvekar jag på att hennes ord var sanna, ty mina piller är slut och jag hostar ännu. Hursomhaver tvangs jag i tio dagar att stiga opp vid femtiden varje morgon för att inta dagens första piller. Därefter skulle de andra intas med åtta timmars mellanrum. De hjälpte efter cirka fem dagar med att få ned min feber. Det kan förstås ses som litet för sent då jag hade en körlektion inbokad tre dagar tidigare. Det var inte en upplevelse jag kan rekommendera. Jag tror inte att läraren märkte något men jag hade inte den blekaste aning om vad som försiggick runtomkring mig medans mina fötter frenetiskt stampade på pedalerna. Åttio minuter i en niohundrakilos mördarmaskin av plåt och stål styrd av en ung gosse, vilsen i ett febertöcken. Det var synnerligen obehagligt men också nödvändigt, ty jag skulle ha uppkörning bara fyra dagar senare och bilen jag skulle köra var en jag aldrig ens suttit i förrän idag. Jag intalade mig själv av jag skulle bli så illa tvungen att lära mig bilen, men jag är inte helt säker på att jag lärde mig någonting alls när jag vrålade runt, fullkomligt kallsvettig. Snart insåg jag också att teoriprovet stundade och att febern slagit mig ur funktion under den tid jag hade planerat att studera (jag hade inte planerat att vara sjuk i två och en halv vecka och hade räknat med att kunna studera åtminstone en liten bit i förväg.) Således fick jag under helgen ge min feber ett extra långt långfinger, uppkört djupt i tarmkanalen så att den riktigt skulle förstå vad det var jag ville visa den, och intensivt testa mina kunskaper tills jag var redo för provet.
     Jag minns knappt vad som hände på dagen för provet. Jag vet att jag gick dit, tog ett foto efter att ha stått i kö en absurdt lång tid, insåg att jag varit för sjuk för att raka mig och mentalt kommenterade hur vedervärdig jag såg ut, nöjde mig med det första fotot ändå, ty jag visste hur hemskt det var att stå i kö när någon tar om sitt foto åtta gånger. Sedan var det bara att klicka några gånger på ett antal knappar så fick jag godkänt och livet lekte litet grann.

Två dagar senare var det dags för uppkörning och jag kan inte ens föreställa mig hur fullkomligt skräckslagen den stackars lille instruktören måste ha varit när han såg en liten skäggig pojkvasker, med blodsprängda och sömnlösa ögon (då provet ägde rum klockan åtta på morgonen var mina påsar säkerligen djupa nog att kunna bära en hel ekologisk gruka och ett paket vispgrädde, utan att någon skulle kunna märka det) och med en hosta som fick honom att verka som en nikotinberoende åttioåring med fyra månader kvar att leva (om det ändå vore så väl.) Det var oerhört pinsamt att gång på gång behöva övertyga denne totala främling om att jag inte alls var döende varje gång jag hostade som om både mjälten och tunntarmen försökte fly min kropp genom luftstrupen. Jag hade dessutom betalat för att övertyga honom om att jag kan framföra fordon på ett betryggande sätt, vilket han också ansåg att jag kunde (men jag tvivlar på att han ens märkte vad jag häll på med. Han var säkert för upptagen med att tillverka en gasmask av steriliserade dammtrasor, dränkta i urin ifall min hosta skulle innehålla klorgas.) Hursomhelst är jag nu en körkortsinnehavare. Kul.

Appropå kul: gårdagen bjöd på en synnerligen mysig biltur med Jävla Olle från Dream Pop (sök inte upp det, de är inte så bra) och Jesper från ladugården. Vi åkte runt ute på landet i hopp om att hitta en adekvat badplats. Vi möttes istället av regn och hård vind och fick således ge upp hoppet på våra badplaner. Det stoppade dock inte oss från att bege oss opp på ett berg vid Marstrand (äckligt ställe) och äta lite kakor. Därefter kände vi att kakförrådet började bli lite tunt så vi bestämde oss för att besöka Göteborgs Kexfabrik (som inte alls ligger i Göteborg, jävla falsk marknadsföring) och fylla på skafferierna. Jösses vad mysigt det hade kunnat vara.

Nåväl, nu är det godnattinatti. Puss och hej, kära blogg. <333 <333 Måtte alla som klagat på avsaknaden av nya inlägg mättas och hålla till godo med detta. Åtminstone ett litet tag.

//Joel på G

P.S. Om bara man kände någon som hade en relation till orientalisk matlagning så att de kunde starta en blogg om ämnet. Om en orientalisk människa läser detta får du gärna starta en blogg, den behöver inte ens handla om matlagning primärt. Jag vill bara läsa orientaliska bloggar, skrivna av vanliga Axelssons liksom. Hajar ni? Ni hajar nog. c|: - ) D.S.

Detta har varit jag i nära en månad nu. Snälla, skicka hjälp.

Jag när jag tog körkort. Mannen bredvid mig var inte ens den som lärde mig allt, han råkade bara vara ledig när jag behövde en bil till uppkörningen då den jag i normala fall kört skrotats på grund av den myriad av systemfel den var drabbad av.

Likes

Comments

Jag kommer inte att lägga ned någon vidare tid eller energi (ty jag har ingen) på detta inlägg. Istället är det tänkt att fungera som ett rop på hjälp. Jag är i nöd. För första gången på fem år har jag blivit sjuk och givetvis tycks det vara minst åtta åkommor på samma gång; yrsel, feber och slemhosta är bara några av symptomen. Jag har inte kunnat äta någonting på nära tre dygn och får jag inte tag i en exorcist snart kan denna vecka mycket väl bli min sista. Det gör ont i hela kroppen att tänka när jag skriver detta inlägg så jag skall låta bilden nedanför beskriva mitt nuvarande humör.

Puss hej tills vidare, Blogg! Om jag överlever hörs vi när min kropp är något mindre trasig (just nu kan jag inte känna någonting förutom kyla i mina bröstvårtor, vad jag än gör. Det är som om en ond ande från Nifelheim förbannat mig till en evighet av köld och obehag.)

Likes

Comments

Jämmer och jubelelände vilken *period* det har varit sedan mitt senaste inlägg. För det mesta har jag bidragit till att vidare degenerera min mänsklighet och mina redan illa tilltygade sociala kunskaper genom att monotont och skoningslöst arbeta, under nästintill konstant tystnad från mitt håll, tills min kropp har förflyttats någonstans där jag kan tappa medvetandet. De flesta dagar är synnerligen händelselösa och spenderas, efter arbetet, allt oftare med att bittert betrakta mina forna vänners dagliga äventyr via diverse sociala medier. I likhet med Ōba Yōzō känner jag mig inte längre som människa, jag har blivit fullkomligt distanserad från allting, precis som jag förutspått. Jag är som en vandrande skinnsäck, fylld med illaluktande vätskor, slemmiga organ och kött som förmodligen är oätligt och värdelöst, i linje med den lilla biten av sinne som ännu finns kvar och kan ge vaga befallningar om åt vilket håll hudhögen skall vältra sig. Apatin är faktiskt smått användbar när man måste jobba långa timmar och upprepa samma rörelsemönster om och om igen. Jag tror att jag åtminstone 75% av min vakna tid agerar helt på instinkt, med en blick som är lika död och frånvarande som ett torskhuvud i frysdisken på Ica.

Förvisso har jag denna helg haft tillfälle —och tagit detsamma i akt— att fira en kär väns födelsedag, ute på en sten i havet. Man kan tycka att detta torde vara nog för att jag ska kunna ta mig igenom åtminstone en vecka utan att helt försvinna i den slentrianmässiga rutinen av arbete och medvetslöshet, i oändliga cyklar, men då glömmer man att den som är besvärad ofta söker dränka sorgerna sina i rusdrycker av de starkaste slag och jag är minsann inget undantag. Särskilt med tanke på att stenarna var fyllda till bredden av turister från en hel uppsjö av kristna sekter, som alla avskydde tanken på att medvetet berusa sig. Detta var alltså den typen av kristna som tror att orsaken till åderbråck och reumatism är små satanister som sitter och lyssnar på Iron Maiden och har långt hår, i någon stackars gamlings knä, och att det enda sättet att botas är alla möjliga sorters dop, frälsningar och exorcismer. Att, fylld med Jesu blod, spendera natten med att vandra omkring bland dessa sekterister var synnerligen underhållande, även om merparten av kvällen gick åt till att spendera pengar på sötsaker som aldrig förtärdes, samt att försöka erinra sig hur en fullt fungerande människa håller en konversation med vänner och främlingar tillika (en kunskap jag i efterhand kan konstatera att jag aldrig besuttit.) Hursomhelst blev jag kort och gott så berusad att jag glömt av det mesta av helgen, och därmed också den eventuella glädje jag kunde ha sugit ut ur den, likt utomjordingarna i Independence Day suger ut allt slem ur en planet för att sedan bege sig vidare till nästa (jag kan inte påstå att jag var jätteuppmärksam men jag tror att jag såg den nya Independence Day någon dag förra veckan eller så och jag ville liksom mata in det jättesnyggt. Coolt va? Eller hur? Va?) Nu är det mer som om jag är en fästing som försöker suga blod ur en bit skiffer.

Dagens arbete må ha bestått av nya uppgifter, men det var trots alla odds ännu mer enformigt än något jag gjort tidigare. I korthet bads jag vandra runt i ett antal områden som alla, för enkelhetens skull, låg på varsin sida av en motorväg; och fota spikar i husväggar och på trottoarer; efter en obscen mängd lågupplösta kartor som inte på något sätt gav mig några ledtrådar om i vilket område huset på kartan råkade ligga. Många gånger fanns det heller ingen spik där kartan påstod att en skulle finnas, och jag tvangs avbryta min skattjakt och byta ut den mot en ny. Problemet låg i att skattletande bara är roligt om man faktiskt finner en skatt vid kartans kryss. Själv fann jag rostiga spikar och platser jag aldrig besökt tidigare, aldrig vill besöka igen och som obevekligt steg i stank.
När jag uttorkad och luspank (efter en lunch med en fruktansvärt saftig nota) nådde det sista området, i ett töcken av apati, började besynnerliga saker att hända. Jag befann mig i ett minst sagt nedgånget lagerområde, omgärdat av elstängsel och arga lappar (alltså inte typ Roger Pontare utan papper) och jag var misstänkt nära smältningpunkten för mänsklig hud efter den omständliga irrfärden som lett mig dit. Jag gick in i vad jag trodde var en turkmenisk B-kopia av Lidl och fann att jag gått in i något slags lagerhus från Gullivers Resor. Alla hyllor var enorma, alla burkar var stora som oljefat och folk köpte litervis med minimajs. Något chockad och med ökande yrsel styrde jag kosan mot sektionen för dryckesvaror. Allt åtråvärt hade ställts i säkert förvar tre våningar över marken så jag fick nöja mig med en burk vatten som förmodligen hällts upp i ett gatuhörn i Ljubljana. När jag skall ställa mig i kassan inkarneras allt det bisarra med hela området framför mig; som hämtad direkt ur en Robin Hood-film stod självaste Broder Tuck iklädd munkkåpa och livrem med tre knopar. En gammal man med kläder direkt från ett medeltida kloster stod nu framför mig och köpte en absurd mängd chili och bruna bönor. Emedan han försökte komma underfund med hur man använde ett bankkort började han svamla om hans hemvist och med ens blev allt klart för mig; han var född och uppvuxen på en sten i havet. Det hela blev så mycket mindre mindre bisarrt, ty på öarna lider alla. Att gå i kloster verkar som ett mycket vist sätt att undika både öarna och lidandet, kanske borde jag testa någon dag. Damen i kassan var även hon från en sten i havet, men hon verkade både trevlig och normal. Dessutom kände hon en kär diabetiker till mig.
Ungefär en timme efter händelserna i lagerhuset var jag tillbaka i mitt tillstånd som levande död. Jag hade nyss blivit klar med en stor del av spikfotandet i området och satt i godan ro för att organisera mina bilder. Jag reste mig och började vandra över en parkeringsplats, mot början på den sista etappen; fotandet av spikar i marken. Lana Del Reys ljuva stämma dundrade i mina öron och jag möte ingens blick, ty mina ögon hade sedan länge förlorat sin själ och sin närvaro. Därför tog det mig ett tag att märka den hårige lille indiern som stog och tittade på mig bland en massa cyklar, vid parkeringsplatsens ände. När jag fått syn på honom märkte jag också att hans mun rörde sig som om han talade, vilket ju var märkligt då det bara var jag i närheten. Jag tog motvilligt ut mina hörlurar och blev genast förfrågad om huruvida jag hade pengar på mig eller ej. Jag upplyste den hårige mannen, som jag nu förstod antagligen var hemlös och i färd med att stjäla en olåst cykel, om att jag inte hade pengar på mig, vilket också var sanningen då jag slösat mitt sista mynt på en burk slovenskt vatten. Genast blev den lille indiern upprörd och började fråga mig vad fan jag gjorde där. Jag måste erkänna att tanken slagit mig redan innan jag mött den arga asiaten, men jag hade för den delen ingen lust att spela rolig med en luffare på hundrafemtio centimeter som just väckt mig ur mitt halvdöda tillstånd och dessutom tvingat mig att pausa Lana Del Rey. Efter att ha spenderat en hel dag i sammanbiten tystnad, under en obamhärtig sol, med att fotografera spikar och följa kartor, som förmodligen ritats av en autistisk treåring med kladdiga fingrar, var jag måttligt irritabel och trött. Den kaxiga currymakaren hade en synnerligen otrevlig ton som snabbt fick mig att inse att han inte ens var värd att ödsla en blick på, än mindre sin tid. Ändock gav jag honom ett mycket bittert, men ändå stoiskt "va" till svar. Han började gensat fråga om jag kanske ville att han skulle slå ihjäl mig och nu jävlar i helveteshålan kom den apati jag byggt upp under sommarmånaderna väl till pass. Jag kände mig fullkomligt likgiltig till huruvida jag skulle komma att bli dödad av en mycket kort indier eller inte, jag var och är i stort sett redan död på insidan ändå. Därför kunde jag på fullaste allvar be den lille att försöka, (då jag inte vill äventyra bloggens överlevnad kommer jag inte att recitera mina exakta ordval här, lev vidare med vetskapen om att det var synnerligen grovt formulerat) något som han tycktes ta som ett hot snarare än en inbjudan, och när jag passerade honom hade han vänt ryggen till och var på väg därifrån.
Efter att ha snirklat mig igenom en skogsdunge fylld med skräp (däribland troligen använda kanyler) och pro-narkotiskt klotter kunde jag slutligen ta mig tillbaka till civilisationen från detta barbariska näste.
Hela området fullkomligt skrek narkomani och anarki, så att komma helskinnad därifrån med bara ett mordhot på nacken kändes som ett tecken på en lyckad arbetsdag.

Nu är jag nära en välbehövd kollaps och ändå har jag inte ens talat om måndagen då jag gick upp halv fem för att gå på kurs, två timmar bort, i tjugo minuter. Därefter gick det inga bussar hem inom de närmsta fyra timmarna, tack vare sommarschemat som startat samma morgon. Det blev en furstligt bitter promenad på ett okänt antal kilometer innan jag kom till en kommunaltraffikerad väg för att därefter bege mig till kontoret och arbeta ännu litet mer.

Jag har inget hår kvar heller så jag ser ut att komma från medeltiden men det är A-OK för jag har ingen anledning att se snygg (eller ens inte trasig) ut så hhhhe puss och hej <3 <33

​Mitt ansiktsuttryck 90% av varje dag

Likes

Comments

Hej igen, kära blogg. Tisdagen (?) bjöd på en trevlig afton med musik av The Amity Affliction och Thy Art is Murder. Dyr alkohol fanns på plats och hjälpte mig att förbereda mig för det stundande moshandet. Turligt nog var det första förbandet otroligt skräpigt och jag fick således tid att förtära nämnda alkohol. När brölandet från Thy Art is Murder satte igång begav jag mig in i mitten av folkhopen och hoppade och skrek tills kroppen inte längre lydde mig. Vid kvällens slut hade mitt huvud flugit fram och tillbaka så pass mycket, att jag inte längre kunde känna min hals eller nacke. Under färden hem fick jag, med hjälp av överkroppen, balansera mitt huvud mitt på halsen. Det var som att balansera ett bowlingklot på ollonet, men jag kunde inte använda händerna, av rädsla för att se fullkomligt retarderad ut (i efterhand inser jag att jag förmodligen var genomblöt av svett, och mestadels använde knäna för att manövrera och balansera resten av kroppen, vilket måste ha lett till att jag såg besynnerlig ut trots mina försök att förhindra just detta.) I nära en vecka nu, har nästan alla mina leder stretat emot min vilja, som vore de smittade av artros. Dagen efter konserten var det med nöd och näppe jag kom upp ur sängen, och att ta hunden på sina dagliga promenader har varit synnerligen påfrestande för min smärttolerans. Men i likhet med min själsliga smärta har jag börjat vänja mig även vid denna smärta, och även om den stundvis beklämmer mig tycks den inte påverka mig på samma sätt nu som då. Förvisso kan jag fortfarande inte plocka in och ut disk ur de flesta diskmaskiner, eller böja mig ned för att ta upp föremål som desperat försöker fly från mina kladdiga händer, men det gör inte ont att ha huvudet på en kudde längre. Förmodligen hjälpte inte det faktum att jag fick spendera midsommarnatten på ett trägolv mina ledbesvär.

Midsommarafton blev jag burdust uppväckt vid tiotiden. I tron att inget intressant skulle hända mig om jag stannat hemma (som ju är brukligt när jag väl får ledigt) gick jag med på att köra familjen till farfars "hus" ("nedgånget ruckel bebott av en gammal gubbe" är en bättre beskrivning.) Min kära kusin blir, av arbetsrelaterade omständigheter tvingad att bo i "huset" under merparten av sommaren och således var det ju lägligt att vi skulle komma med lite sprit för att liva opp gossen. Förvisso var han tvungen att jobba under merparten av vår visit men vi hann släpa ned honom till havet för att skära upp liv och lem på den abnormala uppsjön av japanska jätteostron som våldgästar västkusten, åtminstone en gång. Midsommarkvällen beskrivs nog bäst som en helt normal grillkväll (hur normala kvällar med min familj nu är, är en helt annat fråga) med inslag av lätt snapsdrickande. Förvisso försvårades matlagningen av det faktum att min farfar envisas med att vägra anlita en elektriker som kan installera en fungerande spis i hans rötna träkoja till hus. I stället får man använda en tång för att reglera värmen, och det är väl bara farfar som egentligen vet —eller säger sig veta— hur varm spisen någonsin är. Givetvis var sängplatsen som var ämnad åt mig täckt med bråte och beklädd med en madrass som slutade i samma höjd som mina axlar. Istället för att mitt i natten bemåda min arma kropp med att leta rätt på och installera en ny madrass valde jag att lägga mig på golvet i min sovsäck och still somna in. Det var lättare sagt än gjort. Just när jag tappat medvetandet började hunden springa fram och tillbaks, uppspelt över det faktum att min kusin just kommit hemranglandes från jobbet. Detta var vid halv-femtiden på morgonen. Med rättfärdigad utmattning tvangs jag dagen därpå vandra omkring bland en absurd mängd folk i Grebbestads inre delar, emedan min fader löjlar sig med sitt nyfunna mobilspel, vari man skall besöka en rad specifika platser för att låsa upp någonting. Jag är osäker på detaljerna men han går omkring med näsan i mobilen och säger att han måste ta sig till höger och vänster omvartannat. Det var som att vara fast med två hundar, varav bara den ena hade vett nog att hålla käften stängd.
Efter att ha besökt min farmor i Grebbestad och avnjutit en middag (jag säger njutit men min veganska systers humör eliminerade snabbt och hänsynslöst all potentiell njutning) var det dags att köra hemåt. Då farfars hus saknar kommunala vattenledningar är det nästintill omöjligt att effektivt sköta sin hygien i huset (åtminstone om man råkar vara lika hårfager som jag) så efter att ha badat i havet var hela min kropp täckt av salt och mög. Det var därför något av en befrielse att komma hem och kunna duscha (farfars mulltoa råkade även vara täckt i blod, vilket omöjliggjorde alla möjligheter att uträtta sina andra behov. Även denna lidelse kunde jag vid min hemkost befria mig från.) Förvisso kunde vi duscha hos farmor (vilket vi också gjorde) men det mesta av badandet skedde efter besöket där och således uppstod behovet på nytt. Efter att ha sköljt av hästmyrorna och rostfläckarna, som man bör associera med farfars koja på klippan, kunde jag äntligen slänga min trasiga kropp i en riktig säng och drömma om att sova. Nu är däremot klockan mycket, och det lär inte bli mycket sömn i natt, ty det stundar jobb i morgon bittida. Puss och hej, blogg! <3 <33

​Här är ju jag och familjen! Se om ni hittar mig, hehe

Likes

Comments

Då var det dags igen, kära blogg. Jag finner det smått utmanande att propert beskriva hur slentrianmässiga de senaste veckorna av mitt slemtäckta tarmalster till liv varit. Mina forna klassakamrater och vänner tycks mig vara ett minne blott; deras anleten och röster kryper sakta ur de skrymslen jag förberett åt dem i mitt förruttnade sinne, och ersätts istället av inloggningsuppgifter till fyrtio olika IT-system, telefonnummer till personer jag aldrig kommer ringa och uppdragsnummer till arbeten jag inte haft någon nytta av att utföra.

En större andel av de senaste dagarna (att bestämma en exakt siffra är omöjligt då de snarlika dagarna alla har smält ihop till en enda brun massa av tristress) har jag spenderat genom att gå omkring med en rad metallpinnar, av varierande storlek, och på, till synes, slumpmässigt valda platser hållt dem fullkomligt stilla i exakt nittio graders vinkel. Tack vare ödets illasinnade nyckfullhet har detta för det mesta också skett på tätt trafikerade platser där fotgängare både stirrar, och således pissar på mitt redan instabila och socialt avvikande sinne; och försvårar arbetets fortskridande.

Inte att förringa är dock den tid jag tvingats spendera som dödvikt på kontoret. Som om jag drabbats av Cotards syndrom har jag upprepade gånger spenderat flera timmar med att vandra runt som en osalig vålnad, utan arbetsuppgift eller syfte (eller livslust) i väntan på att jag skulle få avancera ett steg på företagets monstruöst komplicerade IT-stege. Först tvangs jag ju spendera en dryg halvtimma på att leta rätt på en dator jag kunde lägga beslag på. Sedan tvangs jag hitta en ny, då datorn jag efter ett intensivt spaningarbete funnit, var en laptop från 1999 och av ett märke som förmodligen bara existerade i Östtyskland. Den hade dessutom varit oanvänd så länge att IT-avdelningen hade skrivit ut den ur systemet och således tilläts den inte ens ge mig möjligheten att logga in. Den nya datormaskinen hade dock varken batteri eller laddare. I stället fick jag stjäla en laddare av min arbetsgivare och vänta på att datorn skulle fyllas med ström, så att jag därefter kunde avancera ytterligare ett steg i riktning mot den mjukvara som skulle låta mig rapportera de timmar jag spenderat med att försöka skriva tidrapporter som arbetstimmar. Man kan nästan ana varför jag känner mig som en fullkomligt motbjudande och meningslös böld i företagets mörkaste hudveck. Att arbeta med att försöka skriva ned hur många timmar man arbetat med just nedskrivandet i några veckor bör vara nog för att bryta vem som helst till stoft, inte minst mig, vars självkänsla redan är nedborrad i botten och begravd med dubbla lager jord och granit. Hursomhelst väntade jag i omkring två timmar på att datorn skulle få nog med ström för att starta (det är inte för att jag har nedsatt mental kapacitet eller dylikt; även denna dator var mycket gammal och nedgången; och lampan som indikerar strömtillförsel lyste hela tiden) innan jag slutligen gav upp och begav mig hemåt. Detta var dock inte innan jag hunnit konsumera nog med kaffe för att fräta igenom hela mitt tarmsystem, fyra gånger om.
     Dagen efter strapatserna med datorn kunde jag konstatera att laddaren jag använt dagen innan var defekt och tvangs hitta en ny. Nu kunde jag ta mig an nästa hinder: inloggningen till datorn. Detta passerade jag förvånansvärt galant, men givetvis varade den lättnaden inte länge nog för att få fäste i vare sig minne eller själ. IT-avdelningen hade förvisso skrivit in mig i några system —tillräckligt för att låta mig logga in på en dator— men det system som skulle garantera min tillgång till företagets internet ansågs jag tydligen inte ha med och göra. Efter att ha släpat runt mina metallpinnar ute i fält tvangs jag alltså nu, ännu en gång, störa min arbetsgivare, få honom att övertyga
 IT-avdelningen om att jag faktiskt var anställd, och vänta snällt på att någon av de halvskalliga, fyrtioåriga IT-gobbarna skulle bevilja mig åtkomst till det världsomspännande nätet. Detta skedde inte under denna arbetsdag och än en gång tvangs jag bege mig hemåt med en gnagande känsla av nederlag och motgångar i tolvfingertarmen (man ska aldrig blanda ångest och kaffe.)
     Tredje dagen i IT-helvetet bjöd även den på sin beskärda del av meningslösa motstridigheter: när jag nu hade internetåtkomst saknade jag tydligen fortfarande rättigheterna att öppna företagets e-postmjukvara. Jag fick alltså efter ännu en dags arbete stanna kvar på kontoret, ringa en vuxenblöjbärande IT-arbetare, be dem knyta upp mitt livs trassel (och gärna knyta en snara istället, när de ändå håller på), och därefter vänta "upp emot en halvtimme" på att jag skulle ses som en person av åtminstone en minimal del av IT-avdelningens uppsjö av interna system. Två timmar senare kom jag åt min e-post och fann att det meddelande, som påstods ha skickats i början av min anställning, aldrig ens skrivits, än mindre skickats till mig. Alltså var jag fortfarande fast i skärselden, fortfarande utan möjlighet att rapportera det arbete jag utfört, i väntan på att kunna rapportera om mitt utförda arbete. Det fanns inget annat val än att ringa de finniga nördarna på IT-avdelningen och förpesta deras liv litet till. Ett konto skapades åt mig, inloggninguppgifterna gick igenom programmet och allt såg ut att gå vägen. Meddelandet "loggar in" uppenbarade sig i svart standardfont på en helvit bakgrund. Nu jävlar var skutan nästan i hamn. Därför var det väl föga förvånande, men ack så förkrossande, när texten "Fel: Användaren är inte inlagd i affärssystemet" dök upp, milisekunder efter att programmets hemsida blixtrat till på skärmen. Hela tiden hade jag haft samma samtal med IT-avdelningen igång och jag är tveksam till huruvida jag utstötte frasen "snorkokta ollon" högt eller i huvudet men IT-älskaren, som lät som om han bott i Surte hela sitt liv, i andra änden av luren förstod direkt att något var på tok, igen. Denna gång var det tydligen HR-avdelningen som försummat mig och det kom att dröja ytterligare två dygn innan jag slutligen kom långt nog i IT-djungeln för att kunna förklara varför jag skall ha lön. En synnerligen helveteisk resa.

Somliga dagar har jag åtminstone bevlijats att lämna kontoret och inte bara tigga jobb i timmarna tre (de få gånger jag faktiskt fått ett riktigt jobb.) Dessa har berikats med en ohälsosam mängd thaimat som gjort veckan lite mindre usel. Jag kan inte påstå att jag är någon vidare matfantast, men när jag jobbar utomhus står jag som sagt bokstavligen stilla, flyttar lite skrot, och står stilla igen, i ungefär åtta timmar. Detta har lärt mig att börja behandla de mest alldagliga små glädjemomenten som gudomliga blixtar av glädje, ty det kommer inget bättre. Efter att ha kopierat ett hundratal upplagor av samma dokument och sedan monotont sorterat dessa i prydliga högar, med en kopia av varje unikt papper i varje hög, under en hel dag, kan till och med en brandbil med påslagna sirener bli till dagens höjdpunkt. Det är som att vara ett dagisbarn igen, men om man inte sköter sig blir man arbetslös utskälld istället för att bli försatt i någon timmas exil i närmsta skamvrå.

Hade helgen och spriten inte existerat hade jag nog knutit snaran redan i nionde klass. Denna helg bjöd min kära, runda vän från Öckerö på födelsedagskalas och en massa sprit (utöver den jag hade med själv.) En alldeles exceptionell kväll som jag då hoppades skulle tillfredsställa min outgrundliga sällskapssjuka, åtminstone tillfälligt. Hade jag inte druckit mig redlös hade jag säkert haft många fina minnen jag kunde leva gott på i några veckors tid (de få minnen jag har kvar från studenten börjar änna bli lite uttjatade nu, även om sällskapet då var oklanderligt) men istället får jag väl leva på minnena från dagen efter: inklämd i en friggebod hos en fiskhandlare som luktade illa, betedde sig illa och såg mycket illa ut. Gemytligt. Vi fick dock med oss en massa pannbiffsformade kuddar av kevlar, med varumärket gifflar tryckt på, så det kan man knappast klaga på (men om jag fösöker riktigt hårt —och det behövs sällan— går det nog.) Kudden fungerar fint att slita i när man vill skada någonting som straff för dess inkompetens (alltså inte typ djur och små barn, mer Henrik Schyffert liksom.)

Då både Gojira och Fallujah släppt nya album (och TTNG och Suis la Lune m.fl. ska snart släppa sina nya) är fritiden —den lilla man får— relativt neutral. Morgondagen bjuder också på The Amity Affliction, i mer än tjugo minuter denna gång. Hur jag kommer må när jag på plats inser att jag gått dit helt själv är upp till morgondagen, men i nuläget ser jag fram emot kvällen med spänd förväntan. Måtte det bli klassåterträff snarast. Puss och hej tills vidare <3 <3

//Joel på G


P.S. Ni får ursäkta detta inläggs röriga struktur. En hel dags monotont arbete, utfört på en diet av tarmvrängande kaffe kan sätta den inre, depressiva poeten ur spel hos vem som helst. D.S.

Likes

Comments

Ve mig och mitt rötna liv, nu är nedgången igång. Dagen efter minnesceremonin till Gustav Vasas ära började årets karriärsäsong och därmed gjorde jag också min debut i arbetslivet (som student då, jag har väl för bövelen arbetat förut men hehe ni fattar liksom.) Jag känner redan tomheten komma krypande; lyckliga människor passerar mig hela vägen till och från arbetet, mina vänner är antingen lediga, och lider inte; eller lyckliga med sina jobb, då de kan träffa och prata med sina vänner så fort de kommit hem. För mig själv finns det tid till arbetet och sömnen, inget mer. Knappt det ens. Endast sex dagar har gått och det känns som en evighet har passerat. Inte ens löftet om betalning kan lyfta mitt hopp om att än en dag få finna den flyktiga lyckan som tycks frodas i alla andras liv. Tider som denna ångrar man nästan att man bosatt sig i en skog —hur vacker den än må vara— och önskar nästan att man bodde nära någon man kände och ville umgås med. Nåväl, jag har gott om tid att förfina konsten att finna lycka i att se mina älskade vänner fröjdas. Vem vet, kanske kan jag prata med dem via internet en dag? Var det inte det jag skapade denna blogg för?

Hursomhaver: den första dagen började, lämpligt nog, i ottan. Jag anlände i god tid på kontoret, varvid jag beviljats en arbetsplats, och möttes av insikten att kvinnan man hoppats skulle ge mig arbetsuppgifter inte beräknades anlända förrän om två timmar. Således fickjag spendera mina första timmar med att dricka kaffe och gå kurser på en laptop från 1998, som kollegorna tycktes anta att det skulle finnas en möjlighet att jag skulle ha nytta av, inom en förutsägbar framtid (de har inte kommit till nytta ännu.)
Dagen överskred till nästa skede när kvinnan man hoppats skulle ge mig arbetsuppgifter kom och gav mig arbetsuppgifter. Jag hänvisades till en källare av solid betong, med trasig belysning och fylld till bredden med damm och partikelrester. Härinne ombads jag sortera diverse mätinstrument; barhandad skruva av muttrar, som rostat fast efter decennier av försummelse; samt att diska dessa i ett handfat som, i ett anfall av total trots och motvilja mot allt som heter ergonomi, fästs i knähöjd. Detta ledde till enorma smärtor i min rygg, som redan tidigare krossats av ansvar och dålig hållning, till följd av avsaknaden av självkänsla. Jag kan dock inte klaga för mycket ännu, ty lönen var vid det här laget ännu mödan värd. Jag var hemma redan vid femtiden, något trött men inte värre än att jag överlevde promenaden med min älskade hund.

Dag nummer två, däremot, var tusenfaldigt mer fruktansvärd och jag hoppas på att aldrig få uppleva något liknande. Jag tvangs stiga opp någongång invid femslaget, tillsammans med solen, för att sedan, på fastande mage, bege mig från ena änden av bussen som går åt helvetes färdsträcka till den andra. Väl vid helvetets port fann jag mig själv vilsen och ensam bland en serie identiska, själlösa industribyggnader varav en var den plats jag skulle komma att spendera de närmsta tio timmarna. Jag fann till slut min väg in i en byggnad jag än idag inte är hundraprocentigt säker på var rätt, men som likväl erbjöd den kurs jag blivit ombedd att deltaga i och således slog jag mig ned, utan att anmäla mig eller tala om för någon att jag existerade. Jag hoppades att någon skulle bry mig om att jag var där och kanske kunde peka mig till någon form av reception men istället satt det bara en serie främmande, medelålders byggarbetare i respektive grupper och drack kaffe. En av byggarbetarna beslutade sig efter omkring tjugo minuters intensivt kaffedrickande att det fick vara nog och bad alla närvarande att tränga in sig i ett litet skrymsle i lokalens mörkaste hörn, bortom städskrubben och diskmaskinen. I rummet satte sig alla ned och tvangs presentera sig, vilket förstås inte var något vidare jobbigt för dem, som alla hade vänner och kollegor närvarande, samt åratal av erfarenhet inom respektive yrken och kurser. Jag själv däremot fann det hela någolunda bisarrt och höll min presentation så kort och uttryckslös jag kunde. Men ni vet vad de säger: "Alla stora komiker är djupt deprimerade" så jag är väl förmodligen jävligt rolig, ty min presentation väckte en del fnissningar bland tjänstemännen (jag minns inte vad jag sa men det var säkert semi-ironiskt, precis som allt jag någonsin gör.) Därefter blev det till att lyssna på en gammal gubbe med talfel i timmarna tvenne, om allt från lastbilar och asfalt till människor som friterats inifrån och ut till följd av oförsiktighet kring högspänningsledningar. Nu frukost, sedan ytterligare två timmar av meningslöst dravel, sedan rast, två timmar till, lunch, två timmar till, rast, två timmar till, rast, prov. Meningslösheten var slående och min ensamhet var så närvarande att jag praktiskt taget kunde vidröra den. I brist på annat vandrade mitt sinne till ritblocket och pennan som hela tiden låg på bordet framför mig. Ludna och Illaluktande, med ett utseende som ändock inte kan kallas fullkomligt oangenämt; lät jag mina tankar ta form på pappret framför mig, utan minsta tillstymmelse till att ens försöka ge intrycket av att anteckna något av det läraren sade. Mot slutet av dagen var pappret nästintill helt täckt med mina groteska bläckalster. Olyckligtvis har jag ingen bild på den slutgiltiga produkten då jag vid kursslutet inte hade en tanke på något annat än hemfärden och det välsignade, hemtrevligt brungröna skenet från min älskade skog. Om jag vid inläggets slut har sinnesnärvaro nog kanske jag bifogar en bild jag tog efter första timmen sisådär (inga garantier, blotta tanken på denna dag gör mig matt.) Om tanken skulle slå er, att dagen var slut efter tio timmars rent lidane, måste jag göra er (och mig själv, mest mig själv faktiskt) besvikna, ty i hemmet väntade min griniga syster med sin illaluktande, äckelbruna veganmat; sitt tjuriga beteende till följd av proteinbrist; och med sina otrevligt formulerade, och fullkomligt obefogade frågor kring varför jag av någon outgrundlig anledning inte tagit ut hunden när jag var på kurs i tio timmar, i andra änden av stan. Jag sa som det var med ett mycket väl rågat mått av irritation och spydighet och ställde motfrågan om varför hon nu inte tagit ut hunden om hon ansåg det behövligt. Huruvida hon förstod mig eller ej kan jag inte bekräfta, ty rationella och/eller logiska argument biter sällan på hennes hormonstinna hjärna; fråga henne gärna själva om ni är nyfikna (nej håll er borta.) Jag fann det i vilket fall nödvändigt att bespara hunden mer lidande till följd av andras inkompetens och beslöt mig för att fly huset och på så vis undvika både civilisation och min syster. Ett väl valt beslut i min mening. Sällan har kvällssömn varit så behaglig som denna kväll. Mer än någonsin hoppades jag på att slippa vakna, åtminstone tills sommaren tagit slut.

Dag tre innebar ett besök till ett pappersbruk flera mil utanför staden. Jag kan inte påstå att de kurser jag tagit kom till användning här, men de var tydligen obligatoriska för att beviljas inträde. Som om ödet ville spela mig ett spratt var dagens arbete koncentrerat på den del av pappersbruket där man förvarade alla sina illaluktande och extremt hälsovådliga kemikaler. Inte nog med att arbetet tvingade mig att arbeta i ett moln av stank, eller att jag tvingades skruva på och av en rad mätinstrument som blivit övergrodda med svamp och kemiskt sunk, vi stötte dessutom på ett gäng synnerligen aggressiva galar som bestämt sig för att bygga bo kring bassängerna med kemiskt avfall. Dels fick man se upp för galeungarna som sprang omkring med fjädrarna täckta med en skorpa av något oidentiferbart, men likväl illaluktande; dels för de stora galarna som ständigt skulle hugga efter ens pannben, som bestraffning för att man råkade existera. På vägen hem fastnade vi givetvis i rusningstrafiken (som trots sitt namn stod stilla nog att enkelt kunna besegras i ett eventuellt rejs av en dam med stroke och rollator) men det gjorde inte mig någon större skillnad, ty jag är timavlönad och extra arbetstimmar innebär extra lön.

Dag fyra, det vill säga idag, var inte alltför värdelös. En stadig sovmorgon och några timmars lagerrensning sedan var det kaffe och kaka innan hemfärden till min älskade lilla vovve. Hunden bjöd jag på en långpromenad med bad och några ostbollar, dagen till ära. Det är nämligen så att han blivit satt i livet för fem år sedan idag (igår? Klockan är tre på morgonen typ) och det måste man väl typ fira eller så, så hipp hipp och horra för Ozzie. Nedan följer en massa gamla bilder för jag ser ut som skräp och min mobil fotar ännu skräpigare. Puss och hej mina vänner (klassåterträff snart jag har inte träffat en annan människa på en vecka snälla jag avlider) <3 <333






Grattis bästa Lina SS <3 Må Linasvärld aldrig sluta växa

Jag och min älskade vän Emelie, som tagit den fina bilden på mig och fåret <3

Likes

Comments