Välkomna åter, kära läsare. Så har ännu någon månad regnat bort och jag har inte skrivit så mycket som ett ord på denna gudsförgätna blogg. Anledningarna är flera: brist på ork, motivation och generell glädje; brist på händelser värda att återge i detalj för eftervärlden. Det är väl kanske alla anledningar egentligen. Hoppsan.

Jag skulle kunna nämna att jag hunnit läsa om både Fjodor Dostojevskijs Anteckningar Från Källarhålet och Haruki Murakamis Norwegian Wood — detta mest som en motreaktion till att jag försummat mina studier så grovt. Jag älskar ju egentligen att läsa, men precis som många andra har jag sällan ork eller tid att väl börja — inte minst eftersom jag inte kan sluta när jag väl har börjat. Det är ett utmärkt sätt att känna sig produktiv och duktig trots att man i själva verket inte är någotdera. Ack, vad jag önskar att någon hade brytt sig om mina enda intressen: musik och litteratur, tillräckligt för att låta mig spy ur mig mina rekommendationer, analyser och känslor. Måhända borde jag lägga till en liten recension eller ett boktips i framtida blogginlägg, precis som jag lagt till en musiklänk i nästan varje inlägg hittills. Hur populära dessa länkar är vet jag ju förstås inte, men jag gör en kvalificerat pessimistisk gissning att de inte är en publikfavorit direkt. Inte för att jag bloggar för någon annan än mig själv förstås, men det är dumt att ödsla energi på något så trivialt.
Månne borde jag nämna något om de otal filmkvällar ute på öarna jag deltagit i sedan förra inlägget, men jag minns i ärlighetens namn ingenting nämnvärt från dessa. Möjligen att jag nu sist på Hälsö kröp ned i ett mörkt hål i skogen. Dum som jag är klev jag dock upp ur nämnda hål trots att jag helst av allt hade velat stanna kvar där för all synbar framtid. Som en konsekvens av alla filmkvällar har jag nu tre helger i rad ätit på den eminenta restaurangen Hönö Risbar. God mat lagad och serverad av rutinerade kineser, vad mer kan man önska?
Borde jag nämna att jag någon gång broderat två tulpaner på en skjortkrage? Jag har ingen bild och kragen är fortfarande full av vattenfast markeringspenna, vilken aldrig lär försvinna. Tulpanerna blev rätt fina i alla fall.

Tulpaner är såna blommor ni kan se under den deprimerade gossen

Jag har under hela läsåret köpt två böcker av cirka nio till tre kurser. I dessa två har jag sammanlagt läst färre än tio sidor. Det faktum att jag ändå lyckats skrapa ihop högsta betyg i alla tre kurser gör det bara svårare att uppbåda motivation till att faktiskt lägga ned tid på mina studier. Den senaste kursen var åtminstone rolig, om än illa planerad. På sex lektionstimmar, utlagda över fem dagar —med helgen inräknad— skulle jag alltså lära mig att tolka innebörden av de bläckdoppade kråkfötter man vanligen besudlade papper och pergament med under sexton-, sjutton- och artonhundratalet. Människor från denna period skrev både omständligare och gubbigare än jag någonsin kunnat drömma om. Vidare stavade de allt som oftast som om de hade både reumatism och medfödda stenskott innanför pannan, vilket givetvis försvårade transkriberingen av dessa gubbars meningslösa raljerande ytterligare. Ändå fanns det något rogivande i att godtyckligen kalla vågorna för bokstäver tills ett nästan riktigt ord bildats framför mina ögon. Där man till en början bara såg fem N i rad kunde man efter en stunds intensivt stirrande urskilja både V:n, W:n, R och A:n.
Allt detta arbete ledde ju dock bara till en sak: den fruktade uppsatsskrivningen. Efter att ha negligerat det så länge som möjligt satte jag mig dagen innan deadline för att hitta ett ämne jag inte avskydde, som inte var fullständigt genomforskat och som samtidigt gick att undersöka med källor i Göteborg. Efter mycket ångest och svår vånda bestämde jag mig —med mycken hjälp från min kära vän Rasmus— på ett ungefär för att orera ett slag om smuggling i Göteborg under kontinetalsystemet. Med mycket möda alstrade jag fram en dryg sida till PM, vilket egentligen bara konstaterade att jag inte visste ett dyft om ämnet och att jag hoppades på att hitta något intressant någon gång inom en ospecifierad framtid. Ni kan tro att jag fick ångest när jag häromdagen insåg att jag endast med kraftig ansträngning kunde urskilja enstaka ord i de tillgängliga dokumenten på arkivet, vilka i sin tur var enormt många och oorganiserade. Hela första veckan prokrastinerade jag mer eller mindre, med ursäkten att jag skulle finna svar när jag väl gick till arkivet, så detta var allt annat än en välkommen metaforisk pungspark. Sedan detta förkrossande nederlag har jag inte orkat försöka hitta en annan lösning på mina problem och jag har verkligen inte tagit mig tillbaka till arkivet — men ni skall veta att jag försökt övertala mig själv att återvända; "bara en dags ledighet till," säger jag, "imorgon skall jag dit." I flera dagar har uppsatsdokumentet stått och flämtat med sin totala tomhet, likt en fästing i nacken har det suttit och sugit åt sig all energi, glädje och självsäkerhet. Värst av allt är att jag inte kan tyckas förmå mig själv att få till en ordentlig dos ångest. Hade jag känt mig stressad hade jag varit färdig med uppsatsen för länge sedan, men nu fylls jag istället av en tomhet, ett konstant stoiskt äckel. Vem vet hur det kommer gå? Idag skriver jag ett blogginlägg istället för att studera. Imorgon skall jag ha mitt första handledarmöte. Jag ser redan fram emot allas dömande blickar och den evige idioten i t-shirt + blazer-kombons oändliga svammel. Yeehaw!

Ett annat aber i mina studier är mitt fullkomligt förkastliga sömnschema. Varenda dag intalar jag mig själv att jag skall gå och lägga mig i rimlig tid för att kunna gå upp tidigt dagen därpå, för att därefter komma på mig själv med att lik förbannat vara vaken tills klockan passerat två, varpå jag ändå ligger och vänder och vrider i sängen tills det börjat ljusna ute — mestadels på grund av min extremt hälsovådliga diet av kaffe och havrefras (gymma aldrig med bara det i magen.) Varje dag har jag också ställt min klocka att ringa vid niotiden, vilket den också gör. Efter att ha stängt av den faller jag dock snabbt ned i sängen och överväger huruvida det är värt att lida tills man kunnat sätta på några flabbar kaffe istället för att somna om och spä på den rasande skogsbrand som är mitt självhat. Det slutar alltid med att jag öppnar ögonen och inser att klockan blivit tolv. Varenda dag anser jag mig vara för trött för att studera, eller så anser jag det vara för sent, vilket i sin tur bara leder till att dag efter dag passerar utan att minsta uns av produktivitet.

Mot vintern skall jag också resa långt bort med familjen, för att fira jul, nyår och födelsedagar i ett land som lär vara alldeles för varmt. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det, men det viktigaste med julen är ju trots allt snapsen och den lär ju vara bra mycket billigare utomlands. Måtte jag överleva denna uppsats. Puss och hej för idag, blogg! <3 <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så har det ännu en gång gått en månad sedan jag sist delade med mig av min smärta till offentligheten. Denna gången planerade jag egentligen att skriva ett nytt inlägg redan efter mitt besök på andra lång, en dryg vecka efter mitt senaste inlägg. Ett sådant inlägg skulle dock inte fångat den nivå av mänskligt lidande jag normalt sett brukar fånga i mina texter och jag beslöt mig således för att vänta tills jag slutligen glömde bort det helt. Egentligen har ingenting av egentligt värde ägt rum utöver barrundan; jag har bakat bröd, ätit lunch med min kära vän Emelie, spelat monopol på Hönö, besökt en och annan filmkväll. Mest av allt har tristessen ökat i takt med min apati. Sedan jag började delkursen om kriminologi har den redan innan lilla klassen delats upp i ännu mindre grupper. Detta innebär att jag i skolan inte längre träffar en enda tolerabel person. Jag går numer med en av de mest enerverande människor jag någonsin haft missnöjet att dela lokal med. Det är en man vars enda karaktärsdrag är att han älskar ljudet av sin egen röst; en man som tveklöst kastar sig under täcket för att ta sig ett rejält andetag när han fiser i sängen och sedan går till skolan i blazer med en t-shirt med tryck under, i tron att han klätt sig formellt. Varenda föreläsning han varit på har han insisterat på att visa upp sitt breda intellekt och djupa engagemang för allt som heter historia genom att dra paralleller mellan föreläsningen och den senaste artikeln han läst i Världens Historia, vilka är så långsökta att det ibland går att urskilja fysisk smärta, inte bara i elevernas blickar, utan även hos lärarna själva. Visserligen var han inte den enda pretentiösa gubben i klassen, och det är onekligen skönt att slippa många av de andra, men han är utan tvekan den värsta förbrytaren. Ensamheten i skolan kan mycket väl vara en bidragande faktor till mitt ökande ointresse; jag brukar annars diskutera vilken litteratur som är användbar med mina kamrater(dvs. vilka två böcker jag skall skumma igenom.) Nuförtiden sitter jag dock bara och ser butter ut tills man tillåter mig att gå hem. Vidare har detta moment medfört en oförklarlig känsla av surrealism. Trots att klasserna är mycket mindre än förut känns det på något sätt som att kursen har blivit mycket opersonligare, distanserade, overkliga. Hela momentet har varit oklart på något sätt; vad skall man läsa? Vad måste man kunna? Endast Gudarna vet, och jag bävar inför tanken på att ta reda på svaren. Redan andra veckan av momenten gavs vi en veckas ledighet för att läsa igenom ett otal böcker, vilka jag helt skamlöst underlät att ens ägna en tanke, ty inget datum hade satts för tentan och det kändes inte alls som att det någonsin skulle komma en —trots att jag egentligen uppenbarligen visste bättre.— Istället satt jag hemma och broderade blommor på mina kläder under de få timmar jag var vaken. Vad värre är så smulades mitt sömnschema sönder bortom all räddning; varje dag vaknade jag framåt eftermiddagen, varpå jag kände att hela dagen redan passerat och att det därför inte var värt att påbörja någonting, allra minst något skolrelaterat. Därefter gick jag och lade mig framåt småtimmarna, ofta utan att någonsin se dagens ljus med egna ögon. En natt kände jag mig särskilt värdelös och tog en nattlig promenad, som för att inbilla mig att jag gjort något produktivt under dagen och jag såg både en grävling och en gammal gubbe som stirrade på mig från ett fönster. Ångesten ökade för varje meningslös dag som gick, och jag fick en ständigt växande känsla av hjälplöshet, ty jag visste inte var jag skulle börja i det snår av böcker man ville att jag skulle läsa. Således byggde jag upp en vägg av apati och gjorde ingenting alls. Jag har inte ens haft orken att ta fina bilder på mig och hunden. De få dagar jag faktiskt haft föreläsningar har inte varit mycket bättre; det tar mig en hel timma att ta mig till skolan eftersom man förvisat oss till ett mörkt hål i stadens kollektivtrafiknät. När jag äntligen återvänt hem har jag alla dagar känt mig för trött och vilsen för att studera och istället har jag suttit och stirrat på något meningslöst. Att åka in till Nordstan vid tolvtiden inför varje föreläsning bidrar verkligen till känslan av att det man håller på med inte är på riktigt, ty vid den tiden är alla som befinner sig i kollektivtrafiken antingen pensionärer eller arbetslösa, och de ser allihop så trasiga ut att man undrar om man inte hamnat i en mardrömslik tjackhallucination. Snart förlorar jag säkert orken att också raka mig och klä mig anständigt, vem har jag att se anständig ut för? Främlingarna i klassen? Min mor? Sumpskägg och mjukisbyxor, here I come! Jag tror att anledningen till min distanserade inställning härstammar i det faktum att jag inte har ett fast schema som tvingar mig att gå upp tillsammans med normalt folk, och som sedan säger åt mig exakt vad jag skall läsa, under vilka dagar. Det här med eget ansvar är förmodligen inte min grej. Tänk vilket liv jag kunde levat om jag fötts under stormaktstiden: bara att skriva in mig i kungens karolinerarmé och lyda order tills jag dör av diarré, svält, syfilis eller ryska kulor. Verkligheten slog mig som en knytnäve i käfthålet först när läraren personligen kom fram till mig och frågade om jag övervägt ett tema för min kommande uppsats. Jag har inte en aning om hur man skriver en uppsats, hur lång den skall vara, vad den kan och får handla om, hur man hämtar källmaterial, vad jag är intresserad av eller någonting som har med akademiskt skrivande att göra i största allmänhet och fylldes därför genast med en nästan påtaglig ångest som jag med mycket möda undanträngde med en närmast taoistisk likgiltighet. En andra smäll, som denna gång kändes närmare trakten kring naveln, kom senast idag, i formen av en tentamina på allt det jag inte läst under dessa veckor. Normalt sett har jag kunnat dra ut på mina begränsade kunskaper för att nå upp till ordgränsen med hjälp av onödigt komplicerade och omständliga meningar. Denna gång förväntar sig min skallige lärare dock en sju till tio sidor lång redogörelse av synen på brottsoffer genom historien, på under en vecka. Jag funderar för första gången på allvar på att fullkomligt strunta i att skriva ett enda ord, istället för att skämma ut mig genom att hänvisa fakta jag hittat i ett mörkt hörn av internet till böcker jag aldrig läst. Hur jag skall klara av att ta tillräckligt med eget ansvar för att snickra ihop en hel uppsats om en månads tid är ett mysterium som fyller mig med mer ångest än vad som torde vara möjligt. Livslusten rasar hastigt nedåt och ett totalt nervsammanbrott är närmre än någonsin. Måhända funkar inte glidarlivsstilen så väl som jag hoppats. Jag vet inte om det hjälper eller förvärrar situationen när jag delar med mig av min stress till mina fåtaliga vänner och får till svar att jag är smart och har lätt för att lära mig och därför kommer att klara allt med galans, att jag är löjlig som oroar mig. Jag önskar nästan att tiden stod stilla ett tag, så att jag kunde koppla av och fokusera helt på mina brodyrprojekt. Tyvärr vet jag alltför väl att jag hade sovit bort tiden och vänt på dygnet till den grad att min kropp inte längre kunde fungera utan minst 12 timmars sömn. Att Spooky Black/Corbin släppte det depressiva darksynth-albumet Mourn har också kraftigt bidragit till min generella misär.

Här är den enda bilden av mitt broderande jag orkade leta reda på. Det är en ros som numera också har en mörkröd ton i mitten och därmed är färdigställd. Jag orkar verkligen inte rota fram hoodien och visa er det färdiga resultatet. Ni får hoppas att jag har den på mig på en instagrambild någon gång.

Här är vi ute i skogen på en dag fylld med regn

Jag minns ärligt talat inte något nämnvärt som skett under månaden utöver det faktum att min mentala hälsa balanserat på randen till total kollaps, ackompanjerat av stoicismens monotona brölande. Jag hade kunnat redogöra för mitt besök i en illaluktande fäbod, tillhörande en minst lika illaluktande fiskhandlare, varunder vi såg på film för att fira att han inte dött under sin penisförlängning. Jag kan även berätta för er om min hundpromenad som tog en tvär vändning åt det groteska då Ozzie utan förvarning sprang rakt ut i skogen varefter jag med stigande ilska och onda aningar ropade på honom trots att jag visste att det var meningslöst. Jag satte av efter honom och fann honom stående i en hög med toapapper. Med en sista gnutta hopp tvingade jag honom att underkasta sig min vilja och komma fram till mig för att kopplas för att genast mötas av en ohygglig, men ack så omisskännelig, stank av mänsklig avföring, med rötter i hans mun och hals. Fylld med vämjelse släpade jag med det motbjudande vidundret och sanerade honom både invärtes och utvärtes i duschen, samt borstade hans tänder med tvång för att därefter ge honom en dentastix som skulle få ut de sista partiklarna av exkrementer. Jag hade kunnat berätta för er om min lilla visit till Skåne för att fira mormors födelsedag, eller om farfars besök i Göteborg, varunder vi åkte till Hisingen och kollade på bilar. I ärlighetens namn känns inget av detta på något sätt viktigt.

Egentligen måste jag spendera varenda vaken timma åt tentan jag inte kommer att klara. Måhända är den grova ångest jag känner nu vad som krävs för att återupprätta ett anständigt sömnschema, om så bara i en vecka. Klockan är dock en bra bit över midnatt och jag har spenderat kvällen åt att författa detta desperata rop på hjälp istället för att arbeta på uppgiften som bestämmer mitt framtida öde, så den förhoppningen är nog lönlös.

Eftersom jag denna gång inte har så mycket att säga är det väl bäst att sätta punkt redan nu, vilket bör innebära en viss lättnad för de läsare som klagat över mina tidigare inläggs absurda längd. Så blir det när man bär på många erfarenheter och mycket smärta. Jag borde verkligen skriva ner mina tankar direkt efter duschen, det är alltid där jag finner den perfekta formuleringen för att summera en stor del av min generella tillvaro, men tyvärr så glömmer jag ofta bort den när det väl kommer till författandet av ett inlägg och i skrivandets hetta brukar jag ofta snärja till det såpass att jag inte längre kan använda min ursprungliga formulering utan att fullständigt dissekera mitt tidigare vitteralster. Därför blir dessa känslomässiga inlägg, skrivna sent på natten, ofta svävande och otydliga. Förhoppningsvis bidrar detta till att vittna om mitt trasiga psyke och förhöjer bloggens deprimerande kvaliteter. Puss och hej tills nästa gång <3 <3

Med vänliga mvh

//Joel på G

Här sitter jag och tänker på skrytmånsen Olle Bemgård och den gången han gav Pyssel-Mandus en rejäl dos med stryk i armbrytning. Han är trummis i bandet Dream Pop och han är nästan sötast i bandet (eller han var det innan han skaffade sig Hagnehår.) De har en ny låt ute; den är inte så värst bra, men videon är ju fin. När de inte låter som Linkin Park går det nästan att lyssna på dem. De behöver pengar till mat och sprit så om ni vill stödja de mindre lyckligt lottade i vårt samhälle kan ni ju gå in och kika någonstans. Typ här.

P.S. Om ni fortfarande vill ha någonting att läsa kan jag nedan inkludera en alfabetisk lista över några av mina favoritartister ur genren japansk funk/citypop/folk från 70-, 80- och 90-talet:
Aya Matsumoto (松本彩)
Hako Yamasaki (山崎ハコ)
Junko Ohashi (大橋純子)
Junko Yagami (八神純子)
Kahimi Karie (カヒミ・カリィ)
Kaoru Akimoto (薫秋元)
Mai Yamane (山根麻以)
Mariya Takeuchi (竹内まりや)
Miho Fujiwara (藤原美穂)
Minako Yoshida (吉田美奈子)
Ritsuko Okazaki
Ryohei Yamanashi (山梨鐐平)
Taeko Ohnuki (大貫妙子)
Taeko Rei (令多映子)
Takako Mamiya (間宮貴子)
Tomoko Aran (亜蘭知子)
Yoshiko Sai (佐井好子)
Yukiko Kuwabara (桑原幸子)
D.S.


Likes

Comments

Så har Augusti kommit och gått, och inte ett inlägg finns i sikte. Jag skall ge er tusen ursäkter till varför livet tett sig som det gjort och därefter en kronologisk redogörelse över vad som skett under månaden som passerat.

Efter mitt senaste inlägg dröjde det inte innan jag föll tillbaks i samma slentrian som utgjort merparten av mitt liv som ledig: vakna långt efter klockan passerat tolv, ät en gång under dagen, somna. Den uppmärksamme har säkert märkt att jag redan i mitt förra inlägg uttryckte min oro för min dators generella välmående. Övertygad om att ett illasinnat virus tagit sig in bland mina kretskort spenderade jag mängder av dagar med att djupdyka i min dators allra snårigaste sladdjungler. Jag besökte platser som skulle ingjuta en skräckblandad förvirring, till och med hos Chalmers allra finnigaste IT-tekniker. Ändock var alla mina försök fruktlösa; min hårddisk fortsatte att fyllas med spökfiler och datorn blev bara långsammare och långsammare. Ett dussin olika anti-virusprogram, lika många återställningar och två veckor av sömnlösa nätter senare gav hela maskinen slutligen upp och vägrade att ens ladda in Windows. Att betala 12 000 kronor för en ny dator, efter en hel sommar utan arbete, är en känsla med en helt egen nyans av brunt, så motbjudande att jag fruktar att ens försöka mig på en beskrivning. Att dessutom leva med vetskapen att skolstarten står för dörren ledde till ett illamående så grovt att jag tvangs distansera mig från verkligheten helt och hållet. Som i en feberdröm spenderade jag nervöst den åtföljande veckan med att sova ännu längre än vanligt, göra korsord och sudokun tills klockan passerat midnatt och däremellan klämma in en måltid. Jag är övertygad om att jag tappat minst tio kilo i kallsvett. Ord kan inte beskriva ångesten när den nya datorn äntligen anländer efter en dryg vecka och direkt börjar visa samma symptom som den förra, för att sedan krascha under en uppdatering och vägra starta igen. Det tog mig och min far hela helgen att få den att fungera igen. När den väl fungerade igen var jag dock ett sånt ångestvrak att jag helt enkelt höll mig långt borta från den totalt, bara för att slippa se på eländet och ytterligare några dagar gick åt, då jag bara gjorde korsord och sudokun. Pappas lösning på dataintrånget, som nästan garanterat satt sig i nätverket, var att helt enkelt ignorera det totalt, eftersom det nu bara försöker installera några cookies i mina webbläsare, i smyg. Eftersom ingenting tycks bita har detta också blivit min lösning. Vänd ångesten ryggen och låtsas att allt är som det skall vara — det är som att jag går i högstadiet igen. Förmodligen sitter det alltså just nu en liten kines —som inte är Tove— och läser vartenda ord jag skriver. Hej, hej och Nihao, Ting-Ting! Jag trodde att mitt liv var tomt som det var, men efter en hel månad utan dator har mina ögon öppnats för en helt ny nivå av meningslöshet. Lugna promenader med hunden gav mig åtminstone ett uns av struktur och ro på dagarna. Nåväl, nu över till de få händelser under Augusti värda att nämna.

Stortänker i binärhavet

Första veckan i Augusti hade mitt liv åtminstone ett syfte: jag var nyss hemkommen från Kebnekaise och Way out West stod för dörren. Denna ansamling av vänstervridna hippiespektakel, vilka tillsammans gett den industriella vegan straight-edge-idiotin ett ansikte. Gud vet hur mycket pengar organisatörerna tjänar på att snacka skit om mjölk och istället framhäva den erbarmliga vällingen Oatly, vars enda "merit" -eller åtminstone den enda marknadsföringspunkten- tycks vara att det inte är mjölk. Lite smårolig ironi finner jag ändå i att de lyckats få en massa självutnämnda socialister att prisa ett så typiskt korporativkapitalistiskt drag. Hursomhelst kunde jag ändå tillåta mig själv att längta dit litet. Inte för att jag såg fram emot någonting förutom Lana, men det var åtminstone ett sätt att döda tid och samtidigt träffa mina kära vänner. Dag ett av festivalen började givetvis olyckligt: jag hade bett ett par öbor att notifiera mig när de tänkt åka in till festivalområdet. När klockan börjat närma sig fem märkte jag av en händelse att de redan åkt in och nu befann sig inne på festivalområdet. Jag greps av en smärre ångestkänsla och övervägde att inte åka in alls. Tiden gick emedan jag satt rastlös och funderade över vad jag skulle ta mig till. Slutligen bestämde jag mig för att kontakta de tu och reda ut varifrån detta knivhugg kom. Det visade sig vagt handla om ett smärre missförstånd till följd av dålig kommunikation och jag bestämde mig för att trots alla tvivel åka in, ty det fanns fortfarande tid att hinna till Danny Brown. Med död blick tog jag mig hela vägen bort till Slottsskogen, med ständigt ökande ångest allteftersom fler och fler ungdomsgrupper började fylla vagnen till bristningsgränsen. Ensam bland myriader av mer eller mindre berusade grupper av vänner som alla tycktes njuta av varandras sällskap bet jag ihop och köade fram till biljettinlämningen, varpå någonting givetvis gick fel vid inläsningen av min biljett och jag hänvisades till en specialkassa med ännu längre kö än den jag just tagit mig igenom. Efter eoners väntande kom jag fram till personalen där jag försökte upprepa vad kvinnan från den andra kön nyss sagt, men kvinnan i denna disk tycktes inte vara intresserad utan bara tog min mobil med biljetten och gav den till en annan kvinna, med en halv aln långa naglar. Efter mycket tjafsande hit och dit, utan att involvera mig med ens en blick från deras håll kom någon och gav mig både mobil och armband och jag kunde röra mig bort mot nästa kö. Jubel. Kön till området var den absolut längsta och därmed också den mest ångestinducerande. Med blicken orörligt fäst framåt anlade jag en min jag spenderat flera år med att finslipa; det är en min som kanaliserar mitt obehag och transformerar det till passiv ilska mot den generella allmänheten. Det är den perfekta "Håll käften innan du pratar med mig, Rövnylle"-minen och den besparar mig både ögonkontakt och konversation med främlingar, oavsett deras berusning. Till slut kom jag in på området och det enda hindret mellan mig och moshpiten vid Danny Brown var ungefär hela Slottsskogen —vilket jag förstås inte visste då.— Medans jag gick försökte jag navigera mig efter en illa designad pdf-karta i mobilen och till slut lyckades jag baske mig ta mig fram till det lilla partytältet. När jag väl trängt mig fram till moshpitens anonymitet släppte allt tidigare missnöje och jag kunde med glädje dansa runt bland främlingarna, i jakt på mina vänner. Vi fann varandra först efter konserten, men det gick an ändå. Filmentusiaster som de är hade de nu lust att kika på den för festligheterna uppsatta utebiografen, på vad som kallades för "Höjden." Kvällens visning var till mina vänners stora glädje, och min ännu större likgiltighet, Fucking Åmål. Jag minns väl egentligen bara den öronbedövande usla ljudmixning som uppvisades under filmen: alla bakgrundsljud hade höjts med fyrahundra procent, samtidigt som kvaliteten av dessa hade sänkts med flera kilobytes per sekund. Detta resulterade i ett slående obehagligt oljud varenda gång någon av karaktärerna fick för sig att exempelvis pilla i en besticklåda eller gå lite hårdare än vanligt. Samtidigt var alla röster som ett avlägset brus, långt nere under flera års alstrat öronvax. När eländet var över insåg jag att jag inte ätit min måltid (jag kallar det så eftersom jag vid den här tiden levde på ett mål mat om dagen, vilket intogs vid så sporadiska tider att det knappast kunde klassas som någon av de traditionella måltiderna frukost, lunch eller middag) och att Ozzie —mitt tamfår— förmodligen fortfarande var ensam hemma. Alltså var det dags för min kväll att lida mot sitt slut, även om det hade varit måttligt roligt att gå på Pixies.

Dag två verkade allt mer lovande. När jag köpte min biljett var det bara för att gå på Lana, så när jag fick reda på att festivalen också skulle inkludera en konsert med inte bara Mac DeMarco, utan också Death Grips kan ni tro att jag blev mer än djävligt nöjd med mitt beslut att köpa en tredagarsbiljett. Denna dag hade dessutom flera av mina mer kommunikativa vänner biljetter och innan jag ens åkte mot festivalområdet mötte jag två av dessa vid Göteborgs centralstation. Efter ett kort stopp vid biljettbåsen var vi redo att ställa oss i inträdeskön alla tre. Skillnaden mellan att ensam stå i en tätpackad kö full av främlingar och att göra det i goda vänners sällskap är jämförbar med skillnaden mellan ett lavemang och en bidétvätt. Nå, vi tog oss in och ställde oss mitt på gummimattan, framför vilken Mac DeMarco skulle uppträda, och väntade på magin. Det blev en mycket sunkig spelning —i den allra mest välmenande betydelsen av ordet;— Mac drack istället för vatten whisky direkt från flaskan, spottade rakt upp och fångade loskan i tandgluggen och rökte givetvis obscena mängder Viceroy. Så fort musiken drog igång började dessutom en välbekant doft av satanistsallad att sprida sig ut över publikhavet och man förstod genast var värdigheten på de närvarande låg. Det ska inte påstås att det var förvånande dock, och jag kan heller inte påstå att jag bryddes nämnvärt; det satte bara pricken över i:et på den generellt sunkhärliga atmosfären man förväntat sig. På delad förstaplats över spelningens höjdpunkter ligger nog ändå Mac DeMarco-versionen av Vanessa Carlton's A Thousand Miles, där alla textrader ersatts med "Making my way downtown," och när vi såg att skojaren som stod och viftade med ett salladshuvud i publiken visade sig vara ingen mindre än den älskvärda jubelåsnan Axel Hagne (vilken deltagit i gårdagens svek.) Efter att ha mött upp med en större skara vänner (däribland ingen mindre än Tina "Bejb" Medan) följdes vi åt mot Höjden, där några av våra nyss upplockade vänner ville se på en film, och vi andra ville avnjuta några överprisade glas alkohol. Vi slog oss ned på några höbalar och mumlade mot varandra tills en lagom mysig stämning hade infunnit sig. Filmen, när den väl började spelas, visade sig vara fruktansvärt dålig och när vår käre vän Arvid äntligen dök upp efter jobbet dröjde det inte länge innan vi använde hans hunger som en ursäkt för att fly fältet. En lång promenad upp och ned längs Linné- och Långgatorna senare fann vi oss utanför en gemytlig grekisk restaurang. Som för att kittla minnesknölarna med fragment av bättre tider gick vi in och beställde några favoriträtter från Rhodos: gyrostallrikar, souvlaki, moussaka och Gud vet vad. Med ett stort glas cider gled hela köret ned i strupen till mitt stora välbehag och innan jag visste ordet av var tallriken länsad och det blev dags att hitta ett tidsfördriv tills Death Grips skulle spela. Givetvis innebär tidsfördriv för en skara deprimerade nyvuxna som vi att supa tills man ser dubbelt. Alltså bar det av mot Andra Lång. Vi stannade på den bästa baren på hela gatan: Queen's Head, som förvånansvärt nog hade gott om plats. Ganska snart infann sig ett gäng med skrikande snobbar, vilka samtliga drack det vämjeliga giftet Rosa Pantern som om det vore det häftigaste och mest maskulina i hela världen. Dessa bad den gode giganten Andreas att vakta deras drinkar tills dess att de rökt klart, varefter de fortsatte att konversera med stackaren. Exakt vad de talade om kan jag inte svara på, men Andreas var märkbart äcklad över att dessa typer fick lov att vistas offentligt utanför Stureplan. När det blev dags att röra sig bort mot Lisebergstrakten (vi lämnade relativt tidigt, ty vi visste att det skulle bli ett populärt event) stötte jag mer än en gång på folk från min tid på Munkebäcksgymnasiet, vilka jag hoppats slippa se för all framtid (alltså folk utanför min klass, de dåliga.) Nå, på den ljusa sidan träffade jag åtminstone också modellen, gitarristen, diabetikern och den helt igenom trevlige Olof K. Väl framme vid arenan var det lätt att komma in, eftersom bandet som bokats innan Death Grips inte ens börjat spela ännu. Ganska snart började dock trycket öka, och snart sträckte sig kön långt bort mot horisonten där ute. Vi satt dock och avnjöt lite Gin & Tonic för att bedöva kroppen inför vad som komma skulle. I samma sekund som det första bandet avslutat sin första låt började vi tränga oss ut i publikhavet, mot stängslet där fram. Vi kom mycket nära. Dock inte lika nära som i Bryssel. Ute på golvet träffade jag dessutom till min stora överraskning en av få sympatiska karaktärer från vårterminens klass och vi utbytte en serie glada hälsningar och artigheter. Med musikens intrång började också havet av kroppar att blåsa upp till full storm. Jag gjorde en ansats att tränga mig framåt och lyckades få fatt i stängselgallret. Med händerna mellan två svettiga fettklumpar till människor höll jag i mig så att knogarna vitnade emedan jag hoppade och sjöng med till Stefans lyriska stämma. Svetten dröp och kroppar flög in i mig från alla håll och kanter. Krampaktigt höll jag fast vid min garanti till en plats i fronten, trots upprepade försök att beröva mig den. Jag minns starkt att jag kollade nedåt när Tina tappade sin sko och att jag fann en hel powerbank bara ligga och lysa på golvet. Jag plockade upp den och använde den som ljussticka ett tag, tills det att vakten kom fram och antog att någon tappat den, och att jag viftade med den för att hon skulle ta den från mig. Jag minns även när min kära vän, fröken Medan, fick nog av äcklet som stod och tryckte bakom henne och hon mer eller mindre sparkade bakut med röven, så att nämnda äckel flög flera meter bakåt. Wow! Vilken kväll. När jag kom ut var jag både utmattad och fullkomligt dyngsur. Jag kunde vrida ur min skjorta i flera sekunder, så att en pöl bildades under den, utan märkbar skillnad på fukthalten i den. Regnet som anlände kort därefter kom verkligen som på beställning och jag välkomnade det med öppna armar. Jag vet inte om jag såg groteskare ut den natten eller i Bryssel, men motbjudande var jag utan tvekan. Därför blev jag synnerligen indignerad när femmans spårvagn —vilken jag väntat på i dryga tjugo minuter— stannade för gott efter halva vägen. Mitt emellan Örgryte och Kålltorp var jag alltså nu strandsatt, genomsvettig, smått berusad, halvdöv och alldeles slut i lemmarna. Det fanns inget annat alternativ än att trotsa den oundvikliga pungskav som uppstår när man låter saltvatten torka i grenen och börja traska hemåt. Först framåt fyrasnåret nådde jag hem, varefter jag genast slängde mig i duschen tills min mor vaknade och började banka på dörren. Mysig kväll.

Den enda bilden värd att dela från hela månaden

Dag tre vaknade jag kanske av förståeliga skäl ännu senare än vanligt och morgonkaffet blev något starkare än vanligt. Raskt tvingade jag mig själv att bli glad i hågen, ty idag var det dags för Lana Del Rey och ingenting fick förstöra denna dag. Allra minst lite baksmälla. Jag förberedde min avfärd genom att plocka ned mina nyimpregnerade fjällvandrarkängor och sedan svepa in mig i vad jag tror är min mammas regnkappa. Way out west-vädret hade slutligen anlänt. Planen var att jag skulle möta samma klåpare från dag ett utanför området, så att vi tillsammans kunde gå in. De var och kollade på film som vanligt, men gav mig en tid att möta dem. Detta kunde väl omöjligen misslyckas? Jag anlände vid utsatt tid och väntade mig att Kling och Klang som vanligt skulle dröja med att svara mig angående deras nuvarande position. Mycket riktigt stod de ingenstans att finna eller kontakta så jag antog att de ännu kollade på sin film (än idag vet jag inte vad de faktiskt gjorde i min frånvaro) och gick in för att vänta på festivalområdet, eftersom jag antog att de skulle anlända snart. Efter ännu en kötid spenderad mol allena —längre än någonsin denna gång— fann jag mig till rätta under ett träd för att se om jag lyckats etablera kontakt med de ouppnåeliga. Hör och häpna, jag hade fått ett meddelande som vagt uttryckte någonting om försening. Det var svårt att läsa i regnet. Eftersom detta snedsteg var väntat från min sida redan igår hade jag en Plan-B (vilken egentligen var min plan-A eftersom jag var bergssäker på att jag inte skulle lyckas möta mina kära vänner.) Jag kontaktade mina andra älskade vänner och bad dem ta hand om mig tills dess att drullputtarna skulle ta sig till festivalen. Det slutade med att jag spenderade hela dagen i sällskap med Tovstinator, Lina SS och Emelie E med vänner. Vännerna från dag ett anlände inte förrän långt senare och då såg vi inte ens röken av varandra. Visserligen hade de förmodligen kommit och hämtat mig långt tidigare om jag inte varit i ett så tryggt sällskap (man frågade om jag fortfarande var ensam en dryg timma efter min ankomst,) så det kanske var bäst att dagen tedde sig som den gjorde, eftersom detta gäng hittade på hyss utanför festivalområdet nästan hela dagen. Tillsammans med mina pålitliga vänner, vilka jag likt en gökmor trängt mig in hos, spenderade jag dagen med ett leende på läpparna. Detta trots att vi gick och såg på Oskar Linnros och liknande artister, vars låtar jag varken känner till eller tycker om, under konstant spöregn. Band of Horses stack ut som särskilt mediokert. Plattare och mer substanslös musik får man nog leta länge efter, ty det finns inte ett ackord från den eländiga spelningen jag minns. Jag tar hellre uppriktigt dålig musik över medioker musik alla dagar i veckan. Det är tur att man var i sådant älskvärt sällskap. Någonstans mellan allt rännande fram och tillbaks blev det också dags för mina vänner att äta. Jag hade ingen större lust att spendera astronomiska summor på deras tragiska ursäkter till mat, utan följde med mina vänner endast som moraliskt stöd. Utöver den trådiga massa som Tove bjöd mig på, vilken var tänkt att ersätta kyckling i hennes thaiwok, åt jag ingenting på hela dagen. Nog för att den kryddade kartongen var nog för att avskräcka mig från festivalmaten, men jag tror inte att jag hade behövt äta, ens om det funnits något smakligt, ty tanken på att det snart var Lana Del Rey fyllde mig med tillräcklig energi för att överleva både regn och tråkig musik. Regina Spektor, som uppträdde precis innan Lana, gav en mysig stämning till vår lilla vilostund i parken, varunder vi satt och småpratade om allt möjligt i väntan på kvällens höjdpunkt. Som om Gudarna visste att kvällens sista spelning skulle bli magisk öppnade sig de regntunga molnen vid tiotiden och blottade det nakna himlavalvet. Kapuschonger och kappor åkte av och vi fyra bästisar började röra oss mot Lanas scen. Vi hamnade långt fram till vänster. Konserten blev, bortsett från alla svaga människor som svimmade i publikhavet och bars ut precis framför oss, ett perfekt avslut på festivalen. Jag minns särskilt när Lana gick ut och hälsade på publiken och en av kamerorna stannade till vid en tant i övre medelåldern som låg lealös i en vakts armar, varpå den snabbt bytte fokus till Lana och låtsades som ingenting. Så kan det gå när man dricker mer än man klarar. När spelningen var slut utbröt genast kaos. Alla ville ut samtidigt och vi var inget undantag. För att inte tappa bort varandra skapade vi ett led av armkrokar, innan vi påbörjade vår vilda slalomlöpning mellan alla människor. Likt de tre pepparkaksgubbarna (fast vi var fyra) rusade vi över berg och dal. Lerfälten vi så modigt korsade (Tove är galen, jag rycktes bara med) såg ut att komma direkt från Verdun 1915 och jag skulle snart ångra att jag satt på mig svarta byxor. När vi till sist lyckats ta oss ut och hastigt tagit farväl av Tovster var det bara att knö sig på första bästa spårvagn. Visserligen visade det sig att denna inte gick hela vägen vid den här tiden på dygnet, utan istället stannade mitt i Majorna, men slutligen lyckades vi ändå ta oss hela vägen till Centralstationen. Här sade jag och Emelie adjö till Lina Svärd, vilken vi dumpade vid tågen (haha fett ägd.) Baserade buss 17 bar oss båda till respektive hem och snart hade livet återgått till dess normala meningslöshet igen.

Helgen efter festivalen var jag ute på Hönö för en maratonvisning av Cowboy Bebop. Efter en riktig brakmiddag på Hönös risbar åkte jätten Andreas, jätten Hampus Hansson och jag till Hampe H för att först plocka björnbär och sedan förbereda oss inför den gigantiska uppgift som låg framför oss. Jag skar till gurkstavar och blandade en dipp som visade sig vara fullkomligt vedervärdigt lökig. Med en gin & tonic ständigt i handen satt jag sedan hela natten och kollade på avsnitt efter avsnitt av detta mästerverk till serie. Vi gjorde ett kaffestopp någonstans vid ettiden och därtill en promenadpaus när det ljusnat ute. Utöver det var det non-stop animetittande. Det var smått jobbigt att serien bara blir bättre och bättre ju närmre slutet man är, eftersom vi också blev tröttare och tröttare. Hampe H var till och med redo att ge upp när han såg att Eben inte längre kunde lyfta sina enorma skinndukar till ögonlock mot femsnåret, men jag insisterade på att vi måste avsluta vad vi påbörjat (mest för att jag inte hade någon dator att se den på där hemma; mobilen blir inte samma grej riktigt.) Med hjälp av tigerbalsam lyckades vi få liv i bjässen som suttit och dåsat på sängen och vi kunde se de resterande avsnitten med omättlig spänning. Slutet är, som bör vara bekant för alla, oförglömligt och när det vid åttatiden var över antar jag att alla var nöjda med beslutet att se färdigt hela serien. Hur Andreas lyckades köra mig till färjan är ett mysterium i samma klass som Palmemordet, men jag är glad att han lyckades, ty jag var vid det här laget så trött att jag såg dubbelt. Med musik dundrande i öronen lyckades jag hålla mig vaken under hela den långa bussfärden från färjeläget, men tyvärr tog resan slut vid Hjalmar Brantingplatsen och det var avstigning för samtliga som gällde. Jag vill minnas att väntetiden på Sjuttonbussen uppgick till trettio minuter och att det var därför jag beslutade mig för att hoppa på Svart Express till centralen. Väl på centralstationen stapplade jag mig halvfull och sliten in på Pressbyrån där ingen mindre än Tove, denna skyddsängel av kött och blod, kunde servera mig en synnerligen välbehövlig kopp av livets goda, detta svarta guld, svenskens nektar. Kaffe. Efter att ha stört den stackars kvinnan länge nog asade jag mig bort mot hållplatsen för att invänta bussen. Vad som hände härifrån tills det att jag kom hem är och förblir ett mysterium, men så fort jag kom in genom dörren stod det klart för mig att jag inte skulle kunna fullfölja min ursprungliga plan att hålla mig vaken tills det mörknar och således nollställa min trasserade dygnsrytm. Istället kollapsade jag på min säng och sov tills klockan blev tre-fyra. Det blev som vilken annan dag som helst alltså.

Senast förra helgen var det dags att gå ut och supa igen. Det var Arvids påfund denna gång. Jag var visserligen fullständigt utarmad vid det här laget eftersom det närmade sig slutet av min sommar som arbetslös och jag hade nyss tvingats köpa en ny dator, men jag behövde banne mig glömma allt, om så bara för en stund. Så tog jag mig in till Järntorget för att möta mina vänner. På vägen dit sprang jag också på några av mina färskare vänner, från Universitetet, vilka i sällskap med några mindre färska personer drog runt med en massa nya elever och agerade faddrar. När jag väl nådde de tre väntande vännerna insåg vi snart att lönehelgen innebar att nästintill varenda bar på Andra Lång skulle vara sprängfylld, däribland vår alltför lilla favorit Queen's Head. I hopp om att trycket skulle lätta i takt med att alla gubbar på after work begav sig hemåt drog vi oss till café Cello för att passera tiden med att röka vattenpipa. Efter en halvtimme av bolmande på äppelsmakande rök dök äntligen ärkenöten Hagne opp (samma som klantat sig under WoW.) Varför han funnit för gott att ensam åka med en färja som gick två timmar efter den de andra öborna tog är bortom oss alla, men så var fallet. När lungorna var lagom avdomnade gav vi oss återigen ut på gatan för att söka efter lämplig alkoholtillförsel. Eftersom Långgatan fortfarande var knökfull tänkte jag att det vore lämpligt att introducera öborna för en annan stämpel i Göteborgs nattliv: Henriksberg. Efter en kort tids köande kommer vi in och märker till vår stora glädje att där finns relativt gott om plats. Vi beger oss upp till övervåningen och beställer diverse supar. Efter en stunds drickande på utebalkongen fäller Arvid plötsligt upp luvan och går iväg utan ett ord. För att ta reda på vad som just hänt tvingar vi snabbt i oss det sista av våra drinkar och letar rätt på pojken. Det visar sig att han tagit till flykten till nedervåningen efter han fått syn på sina kollegor. För samma kollegor hade han tidigare under samma kväll påstått sig vara för trött för att följa till after work. Det var kanske lika bra, ty musiken på ovanvåningen sög åsneballe. På nedervåningen var musiken tolerabel och stundvis faktiskt bra. Vi drack alla möjliga sorters öl, sprit, drinkar och cider tills vi blivit ordentligt verklighetsfrånvända. Andreas var dum nog att försöka sig på både en så kallad "Ubåt" (Jäger och öl) och lite tequila med mig. Till slut upptäckte vi dessutom att ett avlägset rum stod helt tomt, redo för oss att ockupera. Här spenderade jag någon halvtimma med att läsa gamla historieböcker från tjugo- och trettiotalet. Mycket intressant. Slutligen började magen kurra hos våra större medlemmar. Vi begav oss mot Järntorget för att äta mängder med matig mat. Efter att ha kalasat på diverse snabbmatsrätter var vi sugna på en liten sängfösare och kvällen förflyttades äntligen till Queen's Head. Några drinkar senare hade klockan blivit sent och det var dags för hemfärd. Snart kom jag hem och vardagen blev genast lika trist och brun som alltid. Mandus svek oss dessutom under kvällen, trots att han var i stan. Tölp.

Nu i tisdags förvärrades min tillvaro ytterligare av skolstarten. Visserligen innebär det en stadig tillförsel av pengar i form av studielån, men det innebär också att jag regelbundet måste bege mig till det mest bortglömda, avlägsna hörn av Göteborg man förvisat oss historiaelever till. En grå fyrkant mitt ute i ingenstans, utan vare sig kafé, Ica eller matsal är nu mitt nya akademiska hem. Jag skall snart tvingas lära mig paleografi på bara fem dagar. Att jag dessutom skall skriva en hel uppsats om cirka två månader är ett faktum jag desperat försöker förtränga. Det ångestblandade missnöjet växer nu för varje minut. Vem vet vart denna eländiga väg kommer att ta mig?

Nå, det var väl allt för denna gång antar jag. Klockan är halv fem på morgonen.

Puss och hej från Joel på G! <3 <3

Toffel

Likes

Comments

Nå, kära läsare, då var det väl dags för ännu en uppdatering. Efter min hemkomst från Rhodos övergick min tillvaro snabbt till den meningslösa slentrian jag så länge försökt fly från: stig upp efter lunch, laga mat och lös korsord och sudoku, sitt i källaren tills hunden måste ut, sitt lite till, ät middag, duscha, sitt väldigt mycket till i källaren, somna, skölj av och upprepa. När varje dag är den andra lik och börjar först när den nästan är över är det svårt att hålla koll på tiden och jag vet därför inte hur lång tid som gick mellan Rhodos och nästa nämnvärda händelse. För att inte varje dag skulle kännas bortkastad började jag ockupera min tid med att ta allt längre promenader, måhända för att upprätthålla någon slags illusion av att jag då spenderat en del av min dag på att träna. Mestadels satt jag dock ändå bara och ruttnade framför datorn med konstant sjunkande förhoppningar om att mitt liv vore annorlunda, utan minsta tillstymmelse till ansträngning att själv förändra de aspekter jag var missnöjd med.

Dagen kom dock till sist då mina föräldrar lämnade mig ensam i huset och åkte iväg på semester. Således gavs mitt liv ny mening, då jag nu skulle bli tvingad att anpassa min dygnsrytm för att på egen hand kunna ta hand om min kära hund. Samma helg besökte jag och en grupp väl utvalda vänner också Universeum. De söta fåglarna tycktes bli början på en flyktig, men ack så välkommen, strimma färg i mitt annars så grådaskiga liv. Länge och väl vandrade vi i sakta mak genom det nostalgiska landskapet emedan vi beundrade de vackra djuren. I regnskogen blev svetten som obrytt trängde sig igenom mina porer på något sätt uthärdlig tack vare det fina sceneriet. Vi besökte dessutom de gamla aktivitetsrummen, men fann till vår stora besvikelse att de flesta inrättningarna från vår barndom plockats bort. I ett avskilt hörn fann vi en apparat med instruktioner om att bidra med en lösning till något slags problem vi inte orkade läsa om, och vi klickade oss snabbt vidare till den del där man fick börja rita sitt svar på den oidentifierade krisen. Vi lämnade platsen efter att ha lämnat in en "slutgiltig lösning" med bifogad bild, smärtsamt ritad på den flottiga och sträva pekplattan, vilken sedan visades på en bra mycket större skärm, som täckte merparten av väggen. Ganska snart kände vi oss färdiga med vårat besök och det var dags för kvällsmat. Vi fann en synnerligen trevlig kinesisk restaurang som, till vårt stora nöje, också visade sig ha relativt billiga drinkar. Som för att autentisera stället ytterligare sprang det också omkring två små kinesbarn och lekte, emedan vi åt, vilket tjänade som en duglig middagsunderhållning, utöver våra samtal.

Vem är gladast — Arvid eller Andreas?

När måndagen kom var det dags att åka ned med hunden till min kära mormor, mest för att jag var för snål och lat för att köpa och laga egen mat, men också lite för att det var längesedan jag såg henne. Det var också första gången jag körde hela vägen till Österlen på egen hand och om jag inte var orolig att köra vilse innan avfärden blev jag definitivt det när mobilen dog av överhettning strax efter Lindome, ty den hade legat med den svarta skärmen riktad uppåt på passagerarsätet i den starka sol som rådde under dagen. Eftersom jag är van vid ångest lät jag inte detta lilla missöde hindra min framfart (inte för att jag hade kunnat stanna ens om jag ville; jag var mitt på E6:an) utan fortsatte med bibehållen apati. Ännu ledsnare blev jag dock när jag passerat Värötunneln och insett att jag nu inte kunde lyssna på vare sig musiken i min mobil eller den på StarFM. Förvisad till P2 med onda aningar möttes jag av det glädjande beskedet att klockan ännu inte passerat klassisk förmiddag och jag kunde hela vägen till Laholm ostört avnjuta Vivaldis Fyra Årstider medans min mobil kylde ned sig under min jacka. Genom ett under tog jag mig hela vägen fram till Skåneporten i Örkelljunga, där jag släppte ut hunden på rastning och passade på att ännu en gång sätta igång GPS:en i min LG, samt Tigers Jaw's nya album (vilket för övrigt är kukbra.) Slutligen nådde vi också Brösarp varpå vi vrålhungriga, bryskt trängde oss på hos mormor och begärde pannkaksrulle, respektive en skål för torrfoder. Mormor berättade om sina planer för mitt besök och gav till känna att jag under morgondagen kunde vänta mig en lunchbjudning med min snorunge till kusin och mina ännu större snorungar till morbröder, samt kusinens mor. När mormor sedan skulle laga mat gick jag ut för en långpromenad med hunden, något som skulle visa sig bli ett ödesdigert misstag, ty nästan exakt halvvägs genom promenaden kom ett lägligt spöregn för att förpesta min tillvaro ytterligare. Trots att jag tagit med ett paraply var ovädret så våldsamt att stänket från de gargantuösa regndropparna som träffade marken var nog för att fullkomligt dränka mina inte på något sätt vattentäta bomullskläder och läderskor. Det var som att jag upprört en labil Gud genom att trotsa det stundande ovädret med ett paraply och således hade denne i blint raseri vridit upp sprutstyrkan på himlavalvets pissoar. Hursomhaver tvangs jag korsa flera hagar av hal gyttja med en vettvillig hund som konstant slet i kopplet innan jag äntligen kunde återvända till mormors hem och pannkaksrullens förlovade arom. Eftersom jag bara skulle stanna i tre dagar fick den andra dagen påbörjas tidigt; jag ville hinna med ett besök på musteriet i Kivik innan jag lämnade Österlen. Efter att ha köpt en kartong fylld med diverse blanddricka och cider att röra gin i återvände vi hem till hunden och den stundande släktträffen. I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av dagen, förutom att min lille kusin på fyra (?) år var dryg som fan och hans far likaså. Förmodligen åt jag sjukliga mängder mat, kakor, bullar och glass. Vi tog en hel del promenader, varav en av dem var extra lång och förde oss till en skog jag aldrig tidigare sett. När morgondagen kom var det dags att ge sig av hemåt igen. Färden var händelselös och mycket påskyndad hela vägen fram till E6:an, där den gick från att fara påskyndad till att vara direkt fartfylld. För att minimera tiden Ozzie skulle tvingas spendera instängd i bilen, och för att undvika de sedvanliga köerna från Mölndal in i staden, körde jag i abnormala hastigheter, hela tiden i vänster körfält, ända fram till Göteborg. Givetvis kan mitt liv aldrig bli för miserabelt och vi fastnade i köerna. All den tid jag vunnit på att köra speedway på motorvägen rann ut i sanden under de tre halvtimmar jag satt och led i rusningstrafiken. När jag slutligen kom hem, utmattad och redo att somna in, var det raka vägen ut på promenad med hunden, sedan marsch in i duschen för att rensa bort de lager av sunk som satt sig längs min rygg när jag satt helt still i en varm bil i fyra timmar. Därefter tillredde jag en delikat kycklingwok med ris, vilken blev ett välkommet avslut på dagen och denna epok av mitt liv.


Torsdagen spenderade jag med hektiska förberedelser inför morgondagen. Den länge väntade klassfesten stod nu för dörren och det var mitt hus som skulle stå värd för eventet. Mellan hundpromenaderna tejpade jag upp påsar för skräpförvaring, dammsög huset (ett hopplöst åtag då hunden drar in smuts och grus med samma hastighet som man tar bort det) och fipplade febrilt med diverse kablar och sladdar för att få ordning på ljudsystemet i vardagsrummet. Eftersom min misstänkt alkoholiserade moder druckit upp merparten av det lilla gin som överlevt min resa från Rhodos —hon drack dessutom upp det gin hon köpt för att ersätta det. Efter hennes semester köpte hon en flaska till som hon nu är på god väg att göra slut på en tredje gång— var jag så illa tvungen att beställa lite mer från mina älskade vänner.

När den länge efterlängtade dagen äntligen grydde gick jag runt i spänd förväntan tills det slutligen blev dags att hämta en liten grupp öbor att suppera med (vidare behövdes en handfull gäster redan på plats så att det inte skulle bli pinsamt för den första skaran som dök upp — tänk om de skulle behövt spendera tid med mig liksom.) Efter att ha trotsat regn, köer och motorredskap nådde jag slutligen mina mer eller mindre älskade vänner på Lilla Varholmen och efter ett kort stopp i Torslandas groteska kvarter bar färden av hemåt. Vi köpte pizza, åt och drack i vilda drag och fördrev tiden med att spela dryckeslekar. De få slattar gin jag lyckats gömma undan min moders giriga läppar gick snabbt åt i mina saftbaserade groggar. Besöket på musteriet visade sig bli vitalt för att få till de välsmakande brygder jag avnjöt under kvällen. Endera gin och svartvinbärssaft, endera gin och Kiviks Cider. Dessutom brände jag av ett par glas av den vämjeliga lakritsvätskan jag använt på Rhodos för att koka häxbrygd. Kvällen blev allt mer gemytlig i takt med att gästerna anlände och mot alla odds lyckades även Shikari Mane —eller är det Himmel nu?— trilla in i farstun. Tillsammans tog vi en välbehövd promenad med Ozzie, som annars spenderade merparten av kvällen i mina föräldrars sovrum. Hade bara Antonia kommit också så hade kvällen blivit perfekt, men man kan väl inte må bättre än vad man förtjänar. Hon tittade ju förbi på facetime i alla fall. När de sista gästerna gått och kvällen äntligen led mot sitt slut var klockan redan över fyra, ett faktum som gnagde de bakre partierna av mina brunslaskiga hjärnceller, ty jag visste att morgondagen måst börja med en hundpromenad och sedan fortsätta med intensiv städning innan föräldrarna återvände vid tiosnåret.

Plikttrogen som jag är —eller månne för att hunden hoppade upp i min säng vid nio— steg jag alltför tidigt upp ur sängen med karuseller till ögon och spya i hjärnan för att ta ut hunden. Röran som mötte mig på vardagsrumsbordet var obeskrivligt mycket värre än vad jag mindes från när jag gick och lade mig, trots att jag redan slängt en mängd tomburkar innan sömnen lade sig över mig. Jag blev föga brydd dock, för hunden tog nu prioritet och jag hade med fyra usla timmars sömn inte någon ork till övers för problem som inte stod direkt framför mig. När jag återvände från haltandet runt kvarteret var dock slitjobbet i vardagsrummet överhängande. Efter en snabb frukost bestående av diverse pizzarester och mjölk var det oundvikligen dags att ta tag i städningen. Till min chockblandade förvåning möttes jag av insikten att halva bordet var täckt i en sörja, som fick mig att undra om inte någon smugit in ett spädbarn bakom min rygg och låtit det vomera hela den häxbrygd som bildats av en diet uteslutande bestående av bröstmjölk, sura uppstötningar och hallonkräm. Om jag minns studentkvällen rätt så fick jag ett liknande hopkok när jag försökte beställa en white russian hos en oerfaren bartender. Abret gick då under namnet "Rosa Pantern," men jag fann det svårt att relatera till den mysiga 80-talskomiken där jag stod och skrubbade rent mitt bord mellan kväljningarna i den alkoholtyngda atmosfären, bakfull och sömnlös. När jag slutligen fått in alla glas i diskmaskinen, och alla burkar och flaskor i kompostpåsen, var det dags för en sista kraftmätning; skräpsäcken skulle bäras från mitt hus till närmsta återvinningsstation. Likt en hårt piskad feodalbonde stapplade jag med säcken över ryggen hela vägen bort till närmsta skräphål, där jag varsamt dumpade alla flaskor och burkar efter respektive material. När jag sedan återvände hem kunde jag mellan de schemalagda promenaderna ta ett flertal tupplurar och således bättra mitt yttre till en någorlunda presentabel nivå innan mina föräldrar återvände hem.


Illustration av mig och mina tankegångar under klassfesten

Redan två dagar efter klassfesten —alltså bara en dag efter den stora baksmällen— var det dags för supande igen. Denna gång var det en pokerkväll med mina kära vänner som väntade mig. I självaste John Olssons hus dessutom! I sedvanlig ordning tröttnade folk snabbt och började göra allt mer dumdristiga och våghalsiga satsningar tills dess att bara jag och Arvid Z återstod. Då åskådarna började bli otåliga manade man en av oss att gå all-in, oavsett korten. Vi höll dem stångna ett tag men till sist gav Arvid vika, varpå jag mer eller mindre också tvangs satsa allt, trots att mina kort knappt dög till att kalla skräp. Kort fattat vann alltså Arvid, mannen med jobb, över mig, fattiglappen utan jobb, och jag är synnerligen bitter ännu. Lyckligtvis slapp jag som silvermedaljör att ge ut mina fåtaliga slantar men det var ändå en påtagligt sur förlust.


Under de efterföljande dagarna föll jag åter in i en spiral av förlorad tid. Mamma hann fylla år och för hennes skull åkte jag in till staden med min kära vän Natasha och köpte två burkar. Min mormor och min morbror kom på besök och vi åt mängder med tårtor. Ändå var dagarna relativt händelselösa och de har mer eller mindre smält samman till en enda meningslös röra. Massor av album betades igenom, mängder av sudokun löstes, Cromartie High School sågs om, vad mer?


Torsdagen den tjugonde juli gavs mitt liv ett flyktigt syfte på nytt. Jag och min far skulle tillsammans med hans syster —och ett gäng för mig totala främlingar— vandra i fjällen och bestiga Kebnekaise. Monstruöst tidigt på morgonen kastade jag mig upp ur sängen och slängde på mig den sedan länge noga packade ryggsäcken. Med undantag för det uppenbara faktum att allt som har med Stockholm att göra på något sätt är fel så gick resan från Göteborg till Stockholm, och Stockholm till Kiruna, felfritt. I Stockholm mötte vi dessutom både faster och två av de mer acceptabla främlingarna, vilka båda kraftigt bröt på östgötska och var skrämmande trevliga. Från Kiruna tog vi en taxi rakt ut i vildmarken i dryga två timmar, tills dess att vi anlände vid en massa röda kåtor med tillhörande helikopterplatta som samerna döpt till Nikkaluokta. Efter att ha betalat en hutlös summa till en helikopterförare, för att denne skulle flyga upp med tält och sovsäckar till vår destination: fjällstationen nedanför Kebnekaise. Snart mötte vi också resten av vår grupp. Kvaliteten av dessa kan enkelt summeras med introduktionen av en enda medlem: en tanig man med ring i näsan och mycket bred Stockholms-söderdialekt vilken presenterade sig som Fred (uttalat [Fred] som i motsats till krig och inte [Fredd] som i alfahanen från Scooby Doo.) När vi påbörjade vår nitton kilometer långa vandring blev det snart tydligt att mina dagliga hundpromenader lämnat mig synnerligen arbetsskadad. Takten som orubbligen låst sig i mina ben innebar att jag gång på gång sprang ifrån min vandringskamrater efter bara några hundra meter för att sedemera tvingas vänta på dem. Mina upprepade pauser gav mig dock extra tid att uppskatta den vackra naturen och samtidigt torka bort de floder av svett som oundvikligen bildades runt min kropp. Vid ett tillfälle pausade jag för att dricka ur en jokk då plötsligt en grupp hästar, beridna av diverse asiater, uppenbarade sig i skogen på andra sidan. En synnerligen imponerande och ack så välkommen syn, vilken bara förhärligades när de började vada över till min sida. Motivationen som drev mig framåt den första halvan var vetskapen att jag skulle få äta mitt första mål mat på fem timmar, så snart jag nådde den sjö som skyltats en gång i kilometern sedan promenadens början. Efter sex kilometer, vilka vi tillryggalagt på en sisådär två timmar blev det äntligen dags för lunch vid en vacker sjö, över vilken ett gäng snillrika entreprenörer erbjöd båtfärder mot en saftig betalning. Besvikelsen lät sig inte vänta dock, ty det blev snart tydligt att den frystorkade mat vi tagit med oss smakade grus och plastkulor, hade samma konsistens och medförde ungefär samma näringsvärde, kaffet var svart som natten och antog en nästan sirapslik konsistens på grund av den generösa mängd pulver vi använde för att säkert få slut på vår påse. Nedstämd fortsatte jag min vandring med ungefär samma intervallsmönster som tidigare, tills jag inte längre kunde uthärda värmen från de starka solstrålar som lös ned i den vindstilla dalen. Efter ett stopp för ombyte till tunnare kläder —vilket oturligt nog innebar att jag packade ned byxorna med mina Fisherman's Friend i— passade vi även på att fika. Snart hade jag nått andra änden av sjön, där båten angjorde vid den norra bryggan och jag var utled på att vänta in de resterande slöfockar som jag sprungit ifrån för någon kilometer sedan. Med svetten drypande stapplade jag vidare tills jag inte längre stod ut i hettan (jag är alltså skapt för temperaturer under tjugo grader,) i ungefär en halvtimme planerade jag ett stopp vid nästa jokk med någorlunda rent vatten där jag, utöver att fylla mina vattenflaskor, ville bada min stackars kropp i smältvattnet. Likaså gjorde jag också; den svidande kylan var synnerligen uppfriskande och gav mig styrkan att spurta iväg ännu en gång. Under det att jag torkade mig med den besynnerligt ineffektiva resehandduken hann både pappa och faster ikapp mig, men när vi ännu en gång påbörjade vår vandring var de resterande gruppmedlemmarna fortfarande spårlöst försvunna. Måhända är det min ungdomliga brist på tålamod som gör att jag går i nittio, måhända är jag bara trasig, hursomhelst kunde jag inte tvinga mig själv att matcha mina atletiska släktingars takt utan jag gick snart ifrån dessa, övertygad om att jag nästan var framme. Detta blev sista gången jag såg dem innan solen gick ned och det skulle snart gå upp för mig varför det var bättre att vandra i sakta mak, utan att alldeles trötta ut sig. I rask fart gick jag över stock och sten, alltid övertygad om att nästa kulle skulle bli den sista, alltid lika besviken varje gång det visade sig att så inte var fallet. Snart hade badets fukt blandat sig med den jag producerat själv och jag var bara blöt i allmänhet. Jag passerade flertalet vandrare under min färd och till slut blev det en hel process att bara utstöta den obligatoriska hälsning de många sällskapen jag mötte längs vägen krävde. Med yrsel i sinnet fortsatte jag att gå av ren instinkt, benen rörde sig som ett maskinverk trots den ohyggliga smärta som varje steg orsakade, inte minst då terrängen tvingade mig att ta en serie omänskliga kliv, och jag är nästan övertygad om att jag kunde känna en del av min stortå skramla omkring i mina dyngsura yllesockar under de sista tre kilometerna. Då jag slutligen nådde bron över älven i de vertikala bilderna nedan var klockan närmare halv sju och jag var inom räckhåll för de första snöfläckarna samt det utedass jag sedan länge övertygat mig själv var min destination. Ord kan inte beskriva hur modfälld jag blev när jag insåg att radiomasten i fjärran var den egentliga fjällstationen och att jag skulle tvingas kräla mig till ännu en horisont. Besluten om att nå stationen innan klockan slog sju navigerade jag mig förbi de sporadiskt uppfällda tälten med ben som inte gick att stoppa. Utmattningen —eller månne bara tidens lopp— har lämnat en enorm minneslucka mellan älven och stationen; det enda jag minns är att jag kämpade med varenda fiber i kroppen för att inte ramla ned för den sista backen innan friheten, lättnaden av att slänga av mig ryggsäcken och den onaturliga känslan av att formligen sväva in i stationen när tyngden från väskan släppt mina axlar. Jag haltade raka vägen in till stationens butik och köpte en stor öl och en chokladkaka. Av förståeliga —men alls inte förlåtliga— skäl gick kostnaden för schabraket på hela 85 kronor. Förvisso är detta billigare än en öl på Göteborgs Centralstation, men som arbetslös student svider varenda krona i plånboken. I stunden var jag dock apatisk nog att kunna acceptera en trefaldig kostnad om det hade inneburit att jag fick föra den gyllene nektarn mot mina läppar. Med en blick på klockan kunde jag konstatera att jag nått mitt mål; nitton kilometer på sex och en halv timma. Mörbultad slog jag mig ned på en bänk och knäckte upp burken med det bruna guldet, i väntan på mina släktingar. Nästan hela chokladkakan slank ned på bara någon minut, sedan möttes det plötsliga sockerintaget av vämjelse och för att förhindra fortsatta kväljningar bestämde jag mig för att spara resten till morgondagen. Solen hade vid det här laget flyttat sig bakom bergen och hela dagen hade snabbt kastats i skugga. Kylan trädde in kort därefter och jag tvangs trä flera lager av ylleplagg över min tidigare så svettiga kropp. En halvtimme efter min ankomst kom far och faster fram, vilka genast försökte ge mig bannor för att jag inte letat rätt på en tältplats åt oss. Emedan vi gick runt och sökte efter en lämplig sovplats började de andra medlemmarna trilla in en efter en tills vi alla hade anlänt. På något sätt lyckades jag hjälpa till med att fälla upp tältet, bakom byggnaden med kök och dusch, och mot niosnåret blev det dags för en rendezvous med hela gruppen, där även våra guider introducerade sig. En av dem var en hurtig kvinna med onaturligt glatt lynne och den andre var en stockholmare med så bred dialekt att man undrade om han inte kom direkt från inspelningen av mästerverket Stockholmsnatt med Paolo Roberto. De förklarade, till allas lättnad, att morgondagen inte var dagen för den stora klättringen till toppen, utan vi skulle istället lära oss grunderna i bergsbestigning och gång i via ferrata. Fullkomligt trasiga i varenda rörlig lem gick vi alla och lade oss i respektive tält. Jag fick sova med huvudet nedåt på sluttande mark, med en sten i höften och solen fortfarande såpass högt på himlen att omgivningen var lika illuminerad som ett badrum man tänt för att pissa mitt i natten. Sömnen man fick i tältet liknade mer ett slags meditativt halvmedvetande där tankarna bara flödade och man hade viss kontroll över den imaginära omgivningen, samtidigt förlorade man känseln för omgivningen tills dess att man —varje natt, utan undantag— vaknade av att fötterna skakade av köld trots att resten av kroppen svettades litervis. Vid det här stadiet var man oftast för trött för att ta på sig ett par yllesockar och böjde istället knäna för att leda fötterna till varmare trakter. Detta innebar dock att hela kroppen hamnade i en ställning som gjorde att en kroppsdel somnade en gång i halvtimmen, väckte en och tvingade en att byta liggställning ännu en gång. På detta viset rullade man runt den andra halvan av natten tills solen klev över bergskammen och värmde upp tältet som en aluminiumrullad bakpotatis i en ugn, varpå man var tvungen att evakuera och börja dagen, vare sig man ville det eller ej.

Dag två började med en frukost bestående av resten av chokladkakan jag köpt dagen innan, i kombination med färskt smältvatten från en närliggande jokk. Min far och min faster hade gått upp tidigare för att avnjuta en riktig frukost i fjällrestaurangen nere i stationen. Eftersom dagens planerade äventyr inte skulle börja förrän framåt eftermiddagen fick vi själva hitta på ett tidsfördriv. Långt ned i dalen kunde man skymta en ensam jokk som ormlikt ringlade sig genom landskapet bort mot horisonten, omgiven av imponerande stenformationer. På fjällstationen fanns också en skylt som pekade ditåt med texten "Elsas Bro." Detta fick bli destinationen för en liten förmiddagsutflykt. En kort promenad senare hade vi passerat bron och vi fann oss sökande efter en lämplig sten till en klassisk fikapaus. Några koppar kaffe med tillhörande kaka senare började vi spatsera runt bland de stora stenarna och beundra den vackra vattenströmmen tills det blev äventyrsdags. Väl tillbaka på stationen mötte vi upp med de andra och tillsammans gick hela gruppen till ett närliggande berg för att öva på klättring. Vi satte på oss sele och hjälm och väntade tålmodigt på att våra guider skulle fästa rep i rätt hål. En mycket behaglig väntstund då solen lyste som aldrig förr. När repen var på plats fick vi själva gå fram till guiderna för att säkra oss. För att inte dra till mig uppmärksamhet väntade jag tills någon annan börjat klättra innan jag själv gick fram till det andra repet och knöt fast mig. Det kändes något otryggt att förlita sig på min egna knop men den skäggige stockholmaren försäkrade mig om att allt stod rätt till och snart hade jag börjat slänga mig upp för bergsväggen. Innan jag visste ordet av var jag framme vid säkringen i berget och det var dags att bege sig ned igen. Visserligen hade jag varit tvungen att stanna en bit på vägen för att trycka in mitt skosnöre i kängan då detta gått upp (faktiskt övervägde jag att knyta det där uppe,) men snart bar det av igen med en väldig fart. Det var först nu jag insåg hur mycket jag hade förlitat mig på min överkroppsstyrka (mest för att benen värkte från gårdagen) och jag kände hur armarna slappt föll ned längs mina sidor efter alla brutala hävningar. Jag manade nog med styrka för att hålla repet medans jag lugnt och stilla backade ned för berget. Då och då förlorade jag fotfästet eftersom jag försökte sätta foten på en sten som inte existerade och då fick jag göra en konstmanöver för att undvika att skon skulle flyga av foten, men i övrigt kom jag hastigt ned, hel och behållen. Mycket gamla minnen från fornstora dar väcktes åter till liv den dagen, främst från när jag var tio år och klättrade varje lördag. Faktiskt var det nog bara minnen från den tiden, om man nu inte skall räkna den gången jag klättrade via ferrata på Korsika och fick åka linbana ned. En bättre tid med ett sämre jag.
När alla fått pröva de klätterväggar de ville bytte en av guiderna rep till den vägg man benämnde som svårast. Jag hade haft gott om tid att analysera denna vägg medans jag gassade i solen (jag fick faktiskt till en finare bränna än på Rhodos) och trodde mig ha funnit en enkel väg upp. På grund av min snabbhet på första väggen hade alla fått intrycket att jag var någon slags atlet av rang och jag benämndes som den mest kunniga klättraren trots att allt jag gör med mitt liv är att lida i en källare. Hur som helst bad man mig försöka mig på den svåra väggen och eftersom jag redan hade en väg planerad fann jag ingen anledning att neka. Väl framme vid väggen insåg jag att alla fotfästen jag sett i själva verket sluttade nedåt och hade ett bra mycket större avstånd emellan sig än vad jag först trott. Hursomhelst lyckades jag ändå lirka mig upp för väggen och fram till fästet. Guiden tyckte att jag hade undgått det svåra med väggen —ett signifikant överhäng— genom att gå runt och bad mig att försöka en gång till. Eftersom väggen egentligen bara hade ett hinder på de tio meter man behövde klättra tänkte jag att det väl inte skulle vara några större problem att klara detta och slet mig upp ännu en gång. Visserligen hade jag nu litet smärre problem med att hitta ett propert handfäste då stenen jag först tänkt använda visade sig vara lös, men det gick ändå. Efter att ha klarat denna utmaning med sådan galans kände jag mig nästan lika sportig som självaste Olivia Johansson Alcaide (jag stavade rätt direkt.) (Jag bara skojade, jag vet att du är mycket bättre och starkare än jag.) (Snälla, Olivia putta inte in mig i ett bord igen.) (Snälla.) Efter tio minuters vandring återvände vi till stationen för att äta middag — frystorkad avföring med kaffe. Därefter satt vi och drack öl och spelade casino i fjällstugan tills klockan slog läggedags. Jag lovar att vi någonstans duschade också, jag minns bara inte var. Har även för mig att det var idag vi gick längs en blomsterstig för att lära oss identifiera fina växter, samt att vi åt lunchbuffé för första och enda gången.

Efter ännu en natts mycket obekväm sömn gick vi opp i ottan. Idag var den stora dagen: berget skulle bestigas. Alla köpte frukost i restaurangen och tanken var att man skulle packa med sig en bit av buffén för att äta på berget (pauserna var noga uträknade och yttersta punktlighet förväntades) men min far lyckades i sin enfald köpa ett slags lunchpaket som var en sisådär hundra kronor dyrare än buffén. Visserligen innehöll den någon slags müslibar och ett paket varm choklad men i övrigt var det en dålig affär som i stort sett bara medförde ett par bruna påsar att packa ned maten i. Frukosten innehöll för övrigt den i särklass sämsta apelsinjuicen jag någonsin haft missnöjet att smaka och jag hoppas innerligt att personen som ansvarat för utspädningen av det grumliga pissvatten de kallade juice får lida för sitt ofog. Jag förberedde hela fyra frallor för konsumtion genom att fylla dem med mjukost, gurka och skinka. En stackars bulle fick också dras med olyckan som var restaurangens ost (vilken mer liknade en gulfärgad cykelslang.) Efter frukost var det dags att börja gå. Vi vandrade i ungefär fyrtio minuter utan uppehåll, hela vägen fram till dagens andra etapp: vad man i folkmun kallade för Storbacken (visst ser det dramatiskt ut i kursiv font?) En djävulskt brant backe utan synbart slut. Enligt utsago skulle den vara i femtio minuter, men det skulle kännas som timmar. Den första delen varade fram till backens första snöfläck, under vilken vi tog en mycket välkommen vattenpaus. Vid det här laget var jag redan fullkomligt genomblöt av svett, trots att jag bar min tunnaste T-Shirt och shorts. Jag doppade hela huvudet i smältvattnet flera gånger och gjorde allt för att uppbåda modet att gå vidare. Efter några hundra meter till var det på nytt dags för en paus. Denna gången för att guiden skulle instruera oss hur man egentligen skulle gå i uppförsbacke för att inte fullständigt slita ut sig direkt. Något förbittrad över att denna information inte delgivits tidigare gjorde jag mitt bästa för att följa hennes råd, men mestadels använde jag mina vandringsstavar för att häva mig uppåt. Utan dessa stavar är jag nästan övertygad om att jag skulle ha fallit baklänges och sedan aldrig synts till igen, så brant var backen på sina håll. Vandringen fortsatte obönhörligt uppåt. En känsla av déjà vu uppenbarade sig när jag gång på gång siktade på ett krön i tron att detta var slutet på backen, bara för att nå den och se en rad små figurer röra sig uppåt, flera hundra meter ovanför oss. Lyckligtvis hade vi ett par gruppmedlemmar som var långsammare än oss andra och vi fick många chanser att vila för att vänta in dem. Den värsta biten var nog dock snöfläcken i slutet, vilken sluttade med närmare 70 graders vinkel från marken, där man hade sparkat in trappsteg att vandra upp för. Det var svårt att inte få svindel när man vände sig om på denna fläck, ty om man lutat sig för långt bakåt hade man onekligen fallit mot sin död. Eller i varje fall hade man fallit så långt ned att man aldrig orkat gå upp igen. Att ta sig över snö var alltid smärtsamt: man var beroende av takten hos den framför en och stegen man så stint stirrade in i tycktes aldrig ta slut. Till slut nådde vi dock kanten av vår första riktiga glaciär och storbacken tog officiellt slut. Här blev det lunchpaus i femton minuter, under vilken jag också bytte om till varmare kläder, ty nu var vi verkligen på kallare breddgrader och vinden bet starkt i huden. Snart hade vi passerat den första lilla glaciären, sedan kom vi till den andra, Björlings Glaciär. Som ni kanske kan se på bilden här nedan så var denna bra mycket större än den förra (som ni förstås inte kan se, men tro mig.) Den lilla fläcken i snön till vänster är inte från en fluga som klämt en brun på er skärm; det är en människa ute på glaciären. När man såg magnituden av denna kan ni tro att man blev less. Inte minst som man blivit utled av att vandra i de tidigare snöbackarna, vilka bara utgjorde en bråkdel av denna gigant. Dessutom kunde man i slutet av glaciären skåda en snövägg som syntes opasserbar, men som två människor lik förbannat såg ut att kräla sig upp för, trots att en av dem gång på gång trampade igenom snöstegen och gled nedåt. Backen blev dessutom bara brantare och brantare och sista biten såg ut att vara närmare 85 grader vinklad. Med orden "fy" och "fan" konstant farande genom mitt sinne lät jag min kropp släpas över glaciären. Än värre blev det av att vi gick i reptåg och jag tvangs således att både matcha takten från personen framför (min far, promenadentusiast) samt då och då stanna upp för att vänta in den gravida kvinnan bakom mig, vars magomspända repa jag då och då drog i. Steg för steg tog vi oss oändligt sakta uppför den enorma väggen av is och snö, tills vi befann oss på den platå där vi skulle byta från repled till via ferrata. Vi ställde av oss vars en av våra stavar och började spänna fast oss i repet som lagts ut för ändamålet. Vi befann oss nu på så pass hög höjd att moln började röra sig i ansiktshöjd och det dröjde inte länge innan vi blev helt omsvepta av vattenånga. Snart nådde vi faktiskt berg istället för snö och den riktiga klättringen påbörjades. För er mindre insatta kanske jag bör passa på att berätta att via ferrata mer eller mindre innebär att följa en utsatt led med vajrar, i vilka man fäster två karbinhakar. Då och då kommer man att nå ett vajerfäste, vid vilket man måste förflytta sina hakar en i taget. Klättringen upp var väl inte så mycket att kommentera, vid ett tillfälle utstötte en medvandrare ett smärre dödsvrål då snön han stod på gled undan och han föll mot avgrunden nedanför, men vajern han spänt fast sig i räddade som väntat hans liv så det var bara för honom att klättra upp igen och fortsätta sin lilla klättring. Vid ett tillfälle fann jag mig själv stående på en vertikal isvägg, med rinnande vatten under och med ansiktet ut mot tomheten. På denna lilla avsats tvangs jag vänta på att personen framför mig skulle haka in sig i den nya vajern och det kändes väl inte helt stabilt. Hursomhelst kom vi upp och jag kände mig nästan övertygad om att vi var alldeles intill toppen.. Givetvis kan ingenting vara så lätt och istället väntade en promenad på tjugo minuter över lösa stenar och skithuspapper. Med domnade ben stod vi på toppen av den kulle som var intill sydtoppen, mellan vilka en fullkomligt onödig sänka uppenbarade sig. Hurtig som jag är dumpade jag väskan i dalgången och störtade upp för toppen, vilken nu var helt omgiven av moln. Besvikelsen var obeskrivlig när jag insåg att det var för molnigt för att ta några foton som kunde beskriva magnituden av vårt äventyr. Hursomhelst har jag inkluderat ett foto från toppen. Eftersom det började bildas en kö till toppen fick vi snart bege oss nedåt igen. För detta ändamål hade ett gäng välvilliga individer konstruerat en rad kanor i snön så att jag enkelt kunde glida ned på min välformade röv. Efter en välförtjänt lunch i en stuga nära toppen började vi stappla nedåt, nöjda över att ha nått toppen på bara sju timmar. Vi klättrade raskt ned till glaciären, över vilken en tjock dimma lagt sig så att vi konstant tappade bort varandra. Vore det inte för spåren i snön hade någon garanterat gått vilse. Efter glaciären tog rullade ett elakt regnväder in över oss. Lämpligt att det skedde just då med tanke på att vi ändå skulle dra på oss skalbyxor och byta diverse kläder. I full regnmundering nådde vi den första av de länge efterlängtade snöbackarna. Vilken gjorde smärtan av storbacken helt värd att utstå. Fröjden i att slänga sig i snön och glida mot botten som en pingvin var euforisk. Smärtan som uppstod i mina handsklösa fingrar när jag skulle bromsa bekymrade mig inte det minsta, snön som samlades i skor och rövspringa var ingenting i jämförelse med den oskyldiga glädjen av att agera köttpulka. Den sista kanan var också den längsta och snabbaste, men den slutade endera sidan i en massa vassa stenar, andra sidan i ett hål ned till en bäck så det gällde att stanna i rättan tid. Nere på botten var det bara att vandra i tystnad hela vägen hem. Väl på stationen var det bara att plocka fram de få torra plagg som fanns kvar och slänga sig i duschen. Tröttheten som vällde över oss var fullkomlig och allt vi haft på oss under rutschfärden ned var fullkomligt dyngsurt. Resten av kvällen spenderade jag i en underställströja täckt av ingrodd svett och ett par småfuktiga shorts, allt annat hängdes på tork i det överfyllda torkrummet, eller utanför våra tält. Att gå runt barfota var inte det allra mysigaste så vi såg till att minimera vår vistelse utomhus. Kvällen spenderades i matsalen och vi gick snart till sängs. Jag hoppades att den överväldigande utmattningen skulle göra att jag enkelt somnade in, trots alla obehag, men jag visade mig vara för svag och midnattssolen i kombination med det obekväma underlaget resulterade i ännu en undermålig natts halvsömn.

Dagen därpå var det dags för oss att påbörja vår vandring hemåt och jag längtade redan efter att få höra de underbara tonerna i Toto's Africa. Dagen skulle bli lång, dock, ty efter frukosten fick min far och faster lust att gå på en promenad. Eftersom inga av våra skor ens var i närheten av torra från gårdagens strapatser nekade jag deras erbjudande och satte mig istället på en mysig plats i fjällstationen för att läsa Gustave Flaubert's Madame Bovary och lyssna på musik. Detta gav mig också möjlighet att bevaka våra powerbanks när de laddade. Dessutom hade jag mängder med godis och kakor vi köpt inför gårdagen kvar att avnjuta. Timmarna flög förbi där jag satt och myste och snart hade klockan slagit både lunchtid och börja-gå-tid. Vi packade ihop tälten och jag klämde ned fötterna i mina lätt fuktiga kängor och så började vi gå. Vi gick ungefär åtta kilometer av nitton innan vi bestämde oss för att slå läger på en myr med relativt torr och platt mark. För att avvärja alla myggor samlade vi en massa pinnar och tände en vacker brasa. Eftersom jag snart upptäckte att jag för första gången på fyra dygn hade duglig täckning (masten på stationen tog bara emot dåliga operatörer) en bit bortanför brasan blev jag ändå antastad av miljarder myggor. De ofantliga mängder av insektsbett som täckte mina vader färgade dem nästan jämnt röda.  Jag tror att pappa drabbades av en släng plötslig polargalenskap, för plötsligt fick han för sig att spela Skooter's ​How much is the fish?​ ​så det ekade över hela fjället. Detta "för att jag inte mindes hur introt gick." Hursomhelst ledde middagsstunden slutligen mot läggdags och för första gången kunde jag sova i ett tält utan en sten i sidan. Fötterna förblev dock förfrusna, för pappa övertalade mig att inte ha yllestrumporna på, imbecill som han är.

Marschen hem förblev händelselös, jag hade bankat lite disciplin i mina ben och gick i en perfekt takt för att varken svettas eller tröttas ut. De sista två kilometerna mötte vi med jämna mellanrum några skvadroner från försvarsmakten, vilka var på väg till toppen. Vi kom tillbaka till Nikkaluokta i god tid innan bussen skulle avgå, men när den någon timme senare anlände stod det klart att den inte skulle ha ens i närheten tillräckligt mycket plats för alla vandrare som fanns på plats. Chauffören kom strax ut och förkunnade att en ny buss skulle anlända inom kort och vi satte oss ned för att vänta på denna. Något som ingen räknat med var dock att även denna buss skulle bli helt full, och man tvangs tillkalla ännu en buss, vilket skulle ta ännu en timma. Givetvis tvangs vi vänta på denna buss och eftersom alla våra tidigare reskamrater lämnat med helikopter redan dagen innan hade vi inte längre några att dela på taxi med. Vi hade helt enkelt inget annat val än att vänta på nästa buss. När den väl kom och vi satt oss på den tog det inte lång tid innan mina ögonlock slöt sig över mina ögon, trots att jag försökte läsa. Oförmögen att öppna dem igen lät jag dem förbli stängda tills vi nådde busstationen i Kiruna. Härifrån hade vi en dryg timme att slå ihjäl innan bussen till flygplatsen skulle gå och vi var mycket redo för ett mål riktig mat. Efter att ha irrat omkring längs Kirunas branta gator fann vi oss snart i en pizzeria. Jag vet inte om de tog oss för idioter eller om det var genuina idioter som stod bakom disken, men man försökte ta ockerpriser, först med motivationen att det vi beställt inte fanns med på lunchmenyn, när vi sedan pekat ut beställningen på lunchmenyn ovanför våra huvuden försökte man hävda att det var drickorna som gjorde att de måste ta trettio kronor extra, ty det var bara 33 centiliters-flaskor som ingick i lunchen och inte burkarna han gett oss. Eftersom min pappa redan hunnit betala innan vi upptäckt misstaget drog vi slutsatsen att den flottiga turken med det tunna håret, som stod i kassan helt enkelt inte visste hur man gjorde ett återköp. För trötta för att argumentera med gubben satte vi oss och väntade på maten. Jag hade beställt en kebabrulle men det stod ganska klart att de bara tagit en pizza —med ost, tomatsås och allt— och rullat ihop den, varpå de fyllt den med alla möjliga sorters otyg. Hungrig som en varg lyckades jag ändå sluka rubbet, trots att flottet stod mig upp i halsen. Aldrig har jag då hört på maken. Resan till flygplatsen var händelselös, men väl där märkte vi med ökande oro att planet blev alltmer försenat tills vi slutligen fick borda, en dryg halvtimma efter utsatt tid. I normala fall hade detta kanske inte varit anledning till oro, men vi reste med SAS och de hade gett oss tjugo minuter till godo på Arlanda flygplats. Visserligen vill man som resenär spendera så lite tid i Stockholm som möjligt, men tjugo minuter är ju tajtare än röven på somliga fiskhandlare när de får höra att konkurrenterna säljer räkor till under halva priset. Givetvis missade vi vårt flyg från Arlanda med en hårsmån. Vi tvangs stå och hänga lite av och an utanför informationsdisken medans tanten i båset gick fram och tillbaka utan att egentligen säga vad som skulle hända. Till slut gav hon oss en check till en taxitjänst samt hundrafemtio kronor i värdekuponger på Arlanda flygplats. Tillsammans med en härlig snubbe från Norrland skulle vi tvingas ta oss till Bromma flygplats, där flyget inte skulle gå förrän framåt 22 (klockan var halv sex.) Eftersom ingen av oss var något vidare hungrig gick jag och min far för att spendera våra kuponger på godis på 7-11 (Jag är ledsen, Tovster, det fanns ingen Pressbyrån inom synhåll.) Gossen i disken informerade mig om att jag måste spendera exakt etthundrafemtio kronor om jag ville använda checken. För första gången på länge tvangs jag således att pussla med matte i huvudet. Jag minns inte riktigt vad jag köpte, men det var jävligt mycket godis som packades hårt i min väska. Efter en taxifärd där förmodligen alla i bilen mådde jävligt dåligt nådde vi slutligen Bromma (fyfan vad äckligt Stockholm såg ut, vem sätter en flygplats vid ekvivalenten av Allum?) Efter att ha checkat in väskorna slog vi oss ned i baren för att avnjuta varsin starköl. Den ack så välkomna värmen spred ett lugn i min kropp som var tillräckligt för att inte nita den första jäveln med ful uppsyn jag såg och min tidigare indignation lugnade sig något. När sedan flyget äntligen förde oss hem kunde vi genom planets fönsterruta för första gången igen urskilja ett naturligt mörker. Tankarna gick genast till min älskade säng och den naturliga sömn jag snart skulle få sova. Vi tog en taxi hem (mamma skulle hämta oss, men när hon kom till Landvetter var vi ju inte riktigt där) och Ozzies efterlängtade värme smälte de sista resterna av den arktiska kylan som satt sig i mitt hjärta. De hemtrevliga välkomstskallen ersatte ilskan med genuin glädje och med ens var jag hemma igen. Direkt slängde jag mig i duschen och klev sedan ned i min björndräkt. Visserligen gick jag inte och lade mig förrän framåt tvåtiden på grund av ett obotligt datorberoende men Satan i Helvetets kladdigaste hål vad gött det var att somna i sin egen säng sedan.

Bilderna är numrerade från vänster till höger, uppifrån och ned: 1. Början av Björlings Glaciär, den största glaciären vi passerade innan det blev dags för repklättring. Den lilla triangeln av snö man kan se ungefär mitt i bilden är Sveriges högsta punkt: Kebnekaises Sydtopp. 2. Vyn från "Storbacken" 3. Den vackra Jokken vi promenerade längs, på den andra dagen. 4. Naturbild över fjället, antingen på väg upp eller ned. Storbacken låg mellan det snötäckta berget längst till höger och berget framför, bakom det åt höger låg Kebnekaise.

Här är älven från texten om min första dag på helvetesmarschen

Detta är taget från toppen av Kebnekaise. Det ser kanske inte så högt ut men det är typ det.

Här speglar sig bergen i sjön man kunde åka båt över. Denna bild togs när vi stannade för en kafferast på vägen hem.

Nu till helgen var det dags för ännu ett svettigt äventyr. Denna gången var det allas vår barndomshjälte Dr. Bombay som skulle besöka en befolkad sten i havet. Nog skulle väl detta bli värt att fira? En illa utvald grupp av varierande kvalitet mötte mig i Nordstan för ett gemensamt shoppingäventyr som start på kvällen. En runda senare lämnade vi staden, nöjda och belåtna. Efter ett depåstopp på Subway och Systembolaget bar det av raka vägen till Hälsö, där vi skulle spendera eftermiddagen i väntan på mörkrets inbrott. Vi kollade på Bond och drack cider tills tiden var inne. När klockan slog lagom tog vi oss till Hönö, där vi splittrades i två grupper: en som skulle göra Gud vet vad och en med mig som skulle möta ett sällan skådat, men ack så kärt gäng —där bland annat självaste Primus ingick.— Det var nämligen bokat finrestaurang åt oss. Två välsmakande nötstekar med öl satt inte alls fel i den inbygda matlådan och med sällskapet blev det faktiskt en riktigt trevlig middag. Överraskade av ett plötsligt ösregn blev vi så illa tvugna att nästintill springa till baren varpå jag begick det ödesdigra misstaget att beställa en white russian. 150 kronor senare presenterades jag med vad som tycktes vara ett glas med mjölk och jag cementerade mitt beslut att aldrig någonsin köpa en drink där inne igen. Klockan tio var den utsatta tiden för spelningen och det var också då vi traskade fram till den lilla scenen för att kunna betrakta spektaklet från första parkett. Som om vi inte lärt oss från den tragiska Dogge Doggelito-föreställningen försenades givetvis spelningen med en timma. För att behålla våra platser vågade vi heller inte lämna den främre raden och fick således sitta och lida till Doktorn trädde in i salen. När han väl gjorde sin entre var det dock helt magiskt; likt Moses delade Röda Havet delade Doktor Bombay publikhavet när han sakta lunkade fram till scenen. Spelningen blev kort men intensiv, han visste bättre än att spela fler än fem låtar (om han nu har fler) och såg noga till att endast framföra de verkliga publikfavoriterna. Efter bara en halvtimme var det hela över, men det var mer än tillräckligt. Min kropp formligen smälte och jag kände att svetten som trängde ut var tillräcklig för att jag fysiskt sett skulle räknas som flytande och inte solid. Därför kom det som en välsignelse när jag insåg att vi var inom tjugo meter från havet och snart hade tre av oss kastat av sig kläderna och hoppat i hamnen, däribland jag. Eftersom jag var en gäst på öarna hade jag dock inget ombyte i närheten och fick således leva med att mina kläder genomsyrades av en saltat väta under resten av mitt besök. När vi äntligen återvände till Hälsö kunde jag dock kasta av mig de kliande kläderna och slänga mig i närmsta jacuzzi. I samma jacuzzi hade vi efterfest tills himlen ljusnade och klockan slog läggedags. Så tog en magisk afton slut.

Här är jag och den gode Doktorn innan mitt bad i hamnen. Ursäkta mitt flottiga yttre, min kropp får stundvis för sig att den är ett isterband.

Jag skall säga er att det var en ren pärs att skriva allt detta. Om Ni på något sätt orkat traggla er igenom ännu en vägg av svammel vill jag rikta Er mitt ödmjukaste tack, jag älskar Er <3, om inte så kan ni dra åt helvete dock. Nu är det i alla fall över för denna gång. Måtte mitt liv förbli händelselöst ett tag till så att jag slipper skriva en till mastodontelegi av denna kaliber. Tills nästa gång, käre läsare, puss och hej! <3 <3

Med vänlig hälsning, puss på kinden och klapp på axeln

//Joel på G

P.S. Detta inlägg skulle egentligen läggas ut förra onsdagen eller något, jag skulle bara skriva om de tre sista dagarna i Norrland, men min dator drabbades av en synnerligen elakartad härdsmälta vilket resulterade i flera dygns avskärmning från den digitala världen (visserligen bidrog det till min generella misär, vilket borde förhöja kvaliteten på bloggen) och jag har således inte kunnat bli färdig förrän nu. D.S.

Ser fortfarande ut att må uppriktigt dåligt. Har ännu inte rakat mig efter alla sömnlösa nätter där jag oroat mig över min dators hälsa (palla köpa ny liksom.) Notera hur ögonen reflekterar åratal av intern död.

Likes

Comments

Detta inlägg är ämnat att återberätta och bevara de minnen jag har kvar från min vilda resa till Rhodos, Grekland, mellan Onsdagen 7/6-2017 och Onsdagen 14/6-2017. Sedan mitt förra inlägg har en del andra saker hänt, vars bidrag till min generella melankoli inte är att förringa; däribland en tolvtimmarstenta om kalla kriget och en smärre efterfest på Skansen Kronan med några balla klasskamrater. Före resan övernattade jag dessutom hos en god vän, mellan två reningsverk i Partilletrakterna, dagen efter jag varit där och firat hans student.
Själva resan utfördes i en grupp om inte mindre än elva personer, vars namn och karaktärsdrag jag kommer att rada upp i denna ingress:

  • RUM 1, VÅNING 3: Joel Gummesson, jag; Andreas Ebenhard, koloss; Arvid Zälter, rödhårig; Gustav Turefeldt, rappare, filmmakare och konstnär i största allmänhet.
  • RUM 2, VÅNING 5 Carl Helgesson, lång; John Olsson, obeskrivlig, stor och härlig; Hampus Hansson, gubbe; Viktor Andersson, Nolbo (Behöver man säga mer?)
  • RUM 3, HUS 2: Joel Magnusson, släkting till Robin Mos, följde endast med för att ta en ny profilbild på facebook; Axe...NAMNET CENSURERAT...son, odräglig fiskhandlare; Alvar Wikström, bor farligt nära Partille.
Dag ett

Resan påbörjades inklämd mellan två giganter i ett på tok för litet flygplan. I över fyra timmar fick jag sitta i en svårbeskrivlig anti-yoga-pose, omsorgsfullt utstuderad för att orsaka maximal skada i rygg och ben och samtidigt hämma blodförloppet till i stort sett alla extremiteter. Framför mina ögon blixtrade bilder av tätförpackade sardiner i en plåtburk, men på vardera sida om en av sardinerna hade någon istället klämt in en hel torsk till höger och en ål till vänster. Starten var alltså långt ifrån komfortabel. Åtminstone kvarstod minnet av den ensamma stol som lastats med alla våra beställningar i online-taxfreen, men det blev snart en klen tröst.

Så fort vi stigit av planet började vi genast bli antastade av oljiga hunkar som frågade om vi var partysugna och bemötte oss som om vi kommit direkt från Paradise Hotel. De fick avslag eftersom den faktiske Paradis Hotel-deltagaren Robin Mos befunnit sig på vårt plan och råkade vara släkt med en i gänget. Denne lurade på oss ett farligt dyrt armband med löftet om att det skulle få in oss på de "hetaste partajen" samt berika oss med massor av gratis sprit. Åtminstone ett av de erbjudandena visade sig vara saftigt nog för att vi skulle nappa och snart hade vi betalat 75€ för en plastbit om armen. Efter en pissljummen bussfärd anlände vi utmattade på hotellet i Ixia, strax vöster om öns norra spets. Vi delade upp oss mellan tre rum: en elitgrupp på våning tre (dit jag själv tillhörde,) en grupp med alla giganter (utom Kolossen vi tog med oss till elitrummet) två våningar ovanför oss; samt en grupp med de tre överblivna resekamraterna, bottenskrapet, vilka vi skickade till en helt annan byggnad. I sanningens namn var väl egentligen bottenskrapet på våning fem, men i avsaknad av ett bättre namn för pojkarna i karantänrummet blir det hädanefter de som kommer att benämnas som rester. Efter att ha dumpat vår packning på rummet möttes hela skaran för att bege sig ut på jakt efter mat i byn. Vi fann ett mycket sympatiskt hak mot slutet av den korta restauranggatan, med plats för elva personer och utsikt över medelhavet. Efter en tillfredsställande brakmåltid med gyros, oliver och tzatziki möttes vi för första gången av ett ständigt återkommande problem: när notan kom hade ingen jämna pengar. Istället satt alla med €50-lappar och hoppades att kunna roffa åt sig av någon annans kramspengar. Jag betalade istället hela kalaset i utbyte mot vaga löften om betalning i framtiden —en lösning som under veckan tillämpades flitigt mot detta problem— och vi begav oss in i en närliggande butik för att köpa mängder med vatten. När jag äntligen återvänt till hotellet som en halvsmält glasspinne efter att ha burit nio liter vatten hela vägen tillbaka till rummet, fann jag till min stora förtret att poolen stängt redan vid sex på kvällen. Fast besluten om att bada låtsades vi att vi inte sett någon skylt —till synes precis som ett gäng pensionärer, vilka också lagt sig i poolen— och plaskade runt tills någon kom och bad oss stiga upp. I stället för klor, eller kanske i kombination med det, hade hotellet dumpat säckvis med salt i poolvattnet. Måhända var det för att kompensera för den undermåliga stranden i byn, som i stort sett omöjliggjorde havsbad.

Senare framåt kvällen var det dags för resans första krök. Vi begav oss bort till de utkastades lazarhus, där man inte ens kunde stänga dörren. Med mig hade jag en flaska turkisk pepparsprit och kolsyrad lemonad. Då jag snabbt tröttnade på den intensiva smaken av rena lakritsshots gjorde jag en ansats att försöka blanda till en duglig grogg. Resultatet blev en ohelig blandning mellan hostmedicin och citronkarameller, vars avkomma antog färgen och konsistensen av diskvatten med en gammal wettextrasa i. Kvällen blev snabbt tröttsam, inte minst med tanke på att vi varit uppe sedan fyrasnåret (jag hade spenderat natten i samma rum som Nolbon, vilken snarkar högre än Shrek, och hade därför förmodligen bara sovit en dryg timma) och vi begav oss snart av till respektive rum för att omfamna drömmarnas jungfru. Innan sömnen behagade infinna sig på vårt rum höll vi dock en kort jazzkväll på balkongen, emedan vi njöt av nattluften. Eftersom denna afton var så särskilt lugn och gemytlig bestämde vi oss för att göra jazzkvällar till en regelbunden grej, med nudlar och trocadero, men tyvärr visade sig denna första kväll vara av sällsynt slag och under resan fick vi bara ihop en jazzkväll till.


Dag två

Den andra dagen påbörjades med en enorm frukost, vilken vi gladeligen betalat en relativt astronomisk summa för efter att ha läst recensionerna om just denna. Verkligheten var, i vanlig ordning, bra mycket brunare än man hoppats på och frukosten var inte på något sätt mer enastående än någon annan hotellfrukost. Efter frukosten bestämde vi oss för att få känn på området och vi klämde oss in i tre taxibilar för att ta oss in till den närliggande stadens centrum. Efter att ha irrat runt nere i hamnkvarteren —där ett gäng afrikanska schakaler greppade tag i oss och tvingade på gruppens mer konflikträdda individer (dock inte mig) ett gäng värdelösa garnflätor med plastpärlor till groteska ockerpriser med löftet om att dessa skulle innehålla "african good luck"— begav vi oss in i shoppingkvarteren för en hamburgarlunch som var så flottig att den förmodligen kunnat inducera diabetes hos en svagare individ. Efter maten tog vi en rundtur i värmen för att kolla på allt skräp man försökte kränga, tills dess att vi fann oss i en vacker park med utsikt över den medeltida delen av staden, vars omfång vi ännu inte greppat. Vi utforskade de antika byggnaderna tills dess att svetten bildligen gjort slut på all kroppsvätska och huden istället började täckas av saltkristaller. Då var det dags att återvända till hotellet och avrunda dagen med poolbad och krök på rummet. Nedan följer en serie bilder från vår exkursion, vilken inkluderade krypande i på tok för trånga gångar och tveksamma tunnlar.

Balla gamla byggnader i Rhodos Stad.

Gustav "Hibiscus" Turefeldt och jag, i den vackra parken - Fotade av Andreas "Kolossen" Ebenhard

Dag tre

Dag tre var början på slutet för majoriteten av resesällskapet. Om ni lyckats traggla er igenom inlägget hela vägen hit antar jag att ni varit uppmärksamma nog för att minnas vad jag sa om Paradis Hotel-hunken Robin Mos och dennes intrång i gruppens plånböcker. Vad som inte sades till oss —men som vi i ärlighetens namn borde ha kunnat lista ut på egen hand med tanke på omständigheterna— var att arrangören bakom festligheterna vi köpt oss in till, var inga andra än de ökända Grabbarna Grus. Ord kan inte beskriva motviljan, ångern och självföraktet som uppstod efter detta avslöjande. Tanken på att trängas i en rökfylld lokal med en massa svettiga, brunbrända, steroidstinna, åldrade fjortisar, mitt i Rhodos ekvivalent av Red Light-district, var allt annat än tilltalande. Löftet om två timmars öppen bar —samt det faktum att återbetalning var omöjlig— gjorde ändå att vi alkoholiserade infann oss på Bar Street på kvällen av det tredje dygnet, en dryg timma innan eventet skulle äga rum. Själva bargatan var en lång och trång backe, sprängfylld med alla möjliga sorters dekadenta inrättningar på vardera sidor. Vi ombads vänta i cirka en drink, i baren på andra sidan gatan från klubben, där våra armband gav oss två drinkar till priset av en. Sörplandes på varsin peach crush såg vi en massa stressade greker rulla tank efter tank med lustgas över gatan, in bakom disken i baren vi satt i. Det var här och nu vi insåg var den optimala tillflyktsorten var, när vämjelsen i lokalen blev för mycket. Dörrarna öppnades. Vi drack i vilda drag. Dansade förmodligen en del. Minns inte riktigt. Jag minns frustrationen över bartenderns svar när jag för första gången under kvällen bad om en Long Island Ice Tea: "sorry, we no have ice tea..." För er som inte är så insatta i drickandets förlovade värld kan jag upplysa om att det i en Long Island Ice Tea inte ingår något iste över huvud taget. Något jag också förgäves försökte förklara för den lille bartendern, tills dess att han gav upp och gav mig en vodka redbull, vilken jag mycket motvilligt svepte. När de fettinsmorda kroppbyggarna tog in ett gäng strippor av motsatt kön för respektive del av lokalen (man hade för en timme delat upp lokalen mellan män och kvinnor) insåg vi att det var dags att ta kvällens första paus. Vi beställde varsin drink att ta med ut och satte oss i baren från tidigare där vi beställde mängder med lustgas. Under kvällens gång gick vi in och ut ur lokalen, ständigt alternerades mellan dans vid strippstång, supande och lustgasintagande. Jag minns också att jag under kvällens gång blev uppdragen på en stor scen, tillsammans med kolossen på mitt rum —vars byxor sprack av ansträngningen när han tog sitt sjumilakliv upp på scenen— för att dansa. Väl där uppe övertalades jag också att försöka mig på en klassisk scendykning. Full som jag var insåg jag inte att det gäng fjortisar som vistades på klubben den kvällen inte alls var av samma skrot och korn som de mer rutinerade metallskallar jag stött på under mina tidigare konsertbesök. Resultatet blev att jag efter cirka fem meters crawlande över folks huvuden, med ansiktet först, föll pladask på golvet och den ohyggliga blandning av fotsvett och absint som lurade där nere. Avdomnad mot all smärta tryckte jag mig kvickt fram till scenen igen för att upprepa akrobatkonsten med samma ärelösa resultat. Jag tror att det huvudsakligen var detta upptåg som ledde till den groteska sörja som uppenbarade sig längs min skjorta, dagen efter. En mycket skrämmande händelse inträffade på gatan mellan lokalen och baren med lustgas: efter att ha mättat mina lungor på dikväveoxid var jag på väg att dansa mig in i festlokalen när jag plötsligt hörde en vilt främmade röst skrika i mitt öra: "Munkebäck." För er som på något vänster undgått att lära er detta så är Munkebäcksgymnasiet namnet på min älskade gymnasieskola. Därför blev jag extremt chockerad över att få namnet skriket i mitt öra, mellan två barer, på en ö som ligger över 350 mil bort från just denna skola. Än mer förvånad blev jag när jag vände mig om och fick syn på vad som för mig var en total främling, som stod och orerade om att hon nyss tagit studenten från just denna skola och kände igen mig från året innan. Musiken var lyckligtvis för hög för att jag skulle tvingas inleda en synnerligen stel konversation och jag lyckades slippa undan med några flinka handgester. Inne på klubben upprepade sig nästan exakt samma scenario, med spöklik precision, men med en ny främmande tjej. Detta blev för mycket för mig och jag tvangs återvända till mannen med den blankpolerade skalpen i lustgasbaren. Efter cirka tvåhundra kronor av lustgas bestämde jag mig för att låta kvällen löpa mot sitt slut och sprang upp längs gatan, förbi asgamarna som sökte locka mig i fördärvet, och in i en taxibil på torget ovanför dekadensvägen. Jag minns att en skallig hallick på tre alnar försökte dra in mig i ett horhus och att denne blev väldigt arg när jag började smeka hans skalp på den mest hånfulla sätt jag kunde uppbåda. Så må det gå för de morallösa. Efter en relativt snabb dusch var det raka vägen till sängs för min del. I efterhand kan jag också med stolthet proklamera att jag varken blev fullast, gjorde av med mest pengar, eller kom hem senast. Alltså behövde jag åtminstone inte skämmas inför mina resekamrater (däremot tvangs jag leva med skammen över att ha besökt ett event planerat av Grabbarna Grus.)


Bus i baren

Dag fyra

Dag fyra bör inte återges i historieböckerna som mycket mer än en fotnot. Den var sedan länge reserverad för kollektiv bakfylla och även om jag själv inte drabbas alltför hårt av detta fenomen —jag blir bara trött och dov i rösten— har jag respekt för de som lider närmast patologiska kval. Merparten av dagen spenderades på samma sätt som all annan fritid jag inte kommer att återge i vidare detalj i detta inlägg: vi åt, låg vid poolen, satt på rummet och lyssnade på mängder av Las Palmas, 50 Hertz, Far och Son, Offerprästers Orkester och annan semi-ironisk musik. Möjligen var det idag vi kopplade upp oss på en TV och såg vår första film tillsammans, jag minns inte så väl.


Dag fem

Dag Fem var desto mer intressant; vi satte upp en vandringsrutt till en närliggande Akropolis i bergen. Vi visste att vandringen dit skulle vara olidligt varm, inte minst då det skulle vara uppförsbacke hela vägen och den ljuva havsbrisen skulle blockeras av sumpiga hotell och bergskanter, men vi hoppades att målet skulle bli mödan värt. Efter en långsam och svettig promenad, som tog slut på nästan allt vårt vatten, nådde vi målet och slogs av ett visst mått av besvikelse. Det enda vi såg var den samling trasiga stenar och den ensamma pelaren täckt i byggnadsställningar ni ser i det över vänstra hörnet bland bilderna nedan. Några meter bakom denna struktur väcktes dock våra förhoppningar ånyo. Denna gången med resultat: antika stentrappor med en halvcirkelformad försmalingsplats, löpbanor, stenar med inristningar och reliefer, avlopp och välvda väggar. I väggen som syns på bilden i det nedre vänstra hörnet fanns, där pilen pekar, en lång och trång gång där man, på huk, kunde smyga runt och utforska de gamla Apollonprästernas runkbås, i totalt mörker. Efter att ha knött mig ut ur gångarna —som genom ett brunmagiskt under inte kollapsat över mig— och efter att ha insupit så mycket kultur att mina anletsdrag började skymta samma rynkor som Carl-Jan Granqvist, började vi vandra bort från arkeologin och tillbaka till den moderna civilisationen. Det var en lång och mödosam spatsering, utan klar destination. Vägen förde oss till en vilsen Göteborgare som hört oss tala svenska och började fråga om vägen. Vi förklarade att hans destination låg åt samma håll som vi gick, men ändå satt han kvar på samma stenmur vi funnit honom på, med tom blick och öppen torskmun. Tanken var egentligen den att vi skulle vidare på ytterligare ett äventyr när vi nått en taxiparkering, men solens obamhärtighet gjorde oss dåsiga och priset för att åka till nästa destination var i dåläget högre än motivationen för äventyr. Således bar det av mot hotellet för lite klassisk vila och rekreation. Mot kvällen, efter middagen, var det dags för filmkväll på vårt rum. Att det var vårt rum som var scenen för denna kväll gjorde livet svårt för mig, ty jag hade redan under middagen drabbats av ett ångestanfall, vars like jag inte upplevt sedan snön låg tung över min kära hemvist, lika plötsligt som det var oförklarligt. Jag fick en oemotståndlig impuls att stänga in mig i en garderob för att i största möjliga mån kunna undvika mänsklig kontakt —givetvis insåg jag att detta skulle väcka uppmärksamhet och vidtog en mängd åtgärder för att ingen skulle upptäcka mig, eller i varje fall börja misstänka något, ty det sista jag ville var att dra ner den muntra semesterstämningen.— Dumt nog försökte jag också dränka oljudet runtomkring mig genom att sätta i ett par hörlurar och slänga en jacka över huvudet. Detta hade måhända inte varit alltför problematiskt om min musiksmak hade lutat åt ett mindre dystert håll. Som det förhåller sig nu består mitt musikbibliotek av cirka 50/50 riktig emomusik och japansk 80-talsfunk (på tal om det så designade jag en egen tröja med Junko Yagami som motiv. Har nog aldrig varit så nöjd med ett köp.) Det föll sig inte bättre än att jag började lyssna igenom hela Mount Eerie's - A Crow Looked at Me. För att riktigt greppa varför musiken förvärrade min ångest till en ny bottennivå rekommenderar jag att ni som läsar lyssnar igenom det länkade albumet och läser in er i kontexten. Om inte annat så för att det är ett otroligt vackert konstverk.


Dag sex

Den sjätte dagen, Måndag, började senare än vad som vore anständigt. Gårdagens beteende ursäktade jag med vaga antydningar om sjukdom och för att övertyga mina rumskamrater tvingade jag mig själv att stanna i sängs några timmar extra och därigenom sova igenom frukosten. Förmodligen var sömnen också välbehövlig för att något sånär återställa den mentala balansen i mitt förruttnade sinne. Dagen fortskred i vanlig ording med badande och ätande. Kvällen skulle bli den sista med möjlighet för oss att bli riktigt redlöst berusade, ty planet skulle lyfta relativt tidigt två dagar senare och då var det ingen som hade lust att vara bakfull.

Vi bestämde oss för att bli riktigt kraftigt förfriskade redan innan vi anlände på bargatan, för att minimera spenderandet, som redan uppnått pinsamt höga höjder. Vi drack förnöjt på vårt rum tills klockan närmade sig midnatt, därefter bar det av mot staden och lustgasens förlovade rus, vars sötma några av oss ännu inte fått uppleva. Nu kommer dock tidpunkten då kvällen tar en ganska tvär vändning och nästan ballar ur totalt. Av respekt kommer jag inte att nämna några namn, men en medlem i vår grupp var uppenbarligen mycket mer mottaglig för alkoholens destruktiva effekter —något som tydligen visat sig redan under vår första kväll på bar street, bakom min rygg— och denne var redan innan vi lämnat hotellet extremt stupfull. Redan efter ett glas peach crush (vi andra drack, han fick inget) stod det klart att han inte skulle klara sig mycket längre och även vakten bad mig att ta hand om den lille. Tillsammans med en nybantad fiskhandlare bokstavligen släpade jag den fulle uppför backen, förbi alla trålfiskande schakaler som desperat försökte få in oss i deras klubbar tills de såg vår väns tillstånd, upp mot taxibilarna, trots synnerligen påfrestande protester från vår vän. Väl upp vid taxibilarna började vår vän att våldsamt streta emot och vi fick skrika åt honom att lugna ner sig. En hallick som sökte kränga sina varor i närheten kom fram för att se så att allt stod rätt till, vilket det i ärlighetens namn kanske inte gjorde, men vi förklarade att vi skulle få hem vår kamrat, som nu börjat bli mycket högljudd och bångstyrig. När taxichaufförerna såg hur vi fick kämpa bara för att hålla kompisen upprät och för att hålla hans svängande armar borta från deras stackars backspeglar, krävde de att vi skulle betala 50€ för att få tillbaka honom till hotellet. Just när jag satt honom i baksätet av en taxi och plockat ut min 50-lapp ser jag en figur med hans kläder springa mellan taxibilarna, en bit bort. Trots min ganska kraftiga berusning lyckas jag pussla ihop att denne figur var vår vän som rymt från den taxibil vi tvingat in honom och nu löpte amok längs en vältraffikerad gata vid stranden. Mycket upprörd över detta respektlösa tilltag sätter jag fart på min kropp och börjar ursinning att rusa efter honom. Jag lyckas tackjla honom till marken och håller fast honom till dess att den slemmiga fiskhandlaren hinner ikapp och hjälper mig ställa honom upp och samtidigt förhindra att han springer iväg Uppjagade sätter vi igång med att skälla ut honom och förklarar för honom att han är på tok för full för att fortsätta vara ute. Denne har då mage att protestera och säga att han inte alls är full, utan att det är vi två som är galna, vilket förargar oss något oerhört. Med tanke på att vi var tvugna att hjälpa honom över gatan och hålla honom upprätt för att han skulle kunna kissa ned på stranden kanske man hade kunnat hoppas på att han slutligen skulle förstå att det här med alkohol kanske inte var hans grej, men icke! Protesterna fortsätter att hagla i samma anda: "Jag är inte ens full. Det är ni som är fulla, varför skulle jag hem?" Vid det här laget är både jag och fiskhandlaren mycket upprörda och tonläget har höjts så pass att vi står och skriker åt stackarn. Då kommer någon som säger sig vara från Angered och distraherar oss genom att prata med oss. Vid det här laget är vi så trötta på vår kompis att vi seriöst funderar på att bara låta honom kollapsa i en gränd när han ännu en gång börjar springa iväg. Dock kommer han bara en sisådär femtio meter innan han springer rakt in i någons moped, faller pladask och börjar stappla in i en sidogränd. När vi börjar gå mot gränden han gick in i har vi inte en aning om huruvida den skulle lede honom tillbaka till bargatan eller om den skulle visa sig vara en återvändsgränd. Lyckligtvis var det det senare och när vi kom in i gränden fann vi vår vän med huvudet mellan knäna, sittandes i en pöl av vätska jag helst hade lämnat oidentifierad. Fullkomligt dränkt i svett efter den utdragna brottningsmatchen nästan bär jag vår resekamrat tillbaka till taxibilarna, med ett fast grepp om hans arm. Väl däruppe börjar han slita och dra så att jag formligen välter in i backspegeln av en bil och genast blir vi omringade av ett tjog arga taxigubbar. Vi ursäktar oss och skyndar in i en av bilarna, tvingar chauffören att gå med på att vänta utanför hotellet medan vi för vännen till säkerhet innan han skall köra tillbaka oss. Lyckligtvis väntade en trött medresenär, som valt att inte följa med till festandet, utanför hotellobbyn och hjälper oss att föra den odräglige lille fyllbulten till säkerhet. När vi återvände till gatan hade ilskan lämnat oss halvnyktra och genomblöta av svett, men kvällens värsta etapp var iallafall över.

Vi hade sedan länge kommit överens om att kvällen inte skulle sluta förrän framåt gryningen och det beslutet höll vi fast vid. Efter många promenader i området, under vilka vi erbjöds ofantliga mängder med moraliskt tveksamma tjänster, fann vi oss sittande vid en crepeskiosk. Här sprang ett gäng föredetta öbor (rättare sagt: elever från seglarskolan på Öckerö) in i oss och började inleda konversation med oss. En av dem började, såsom folk som ligger äckligt långt ut på vänsterkanten ofta gör, genast att tala politik med oss. Han hade ett tydligt överlägsenhetskomplex och tyckte att hans gymnasieutbildning inom samhällsvetenskap var tillräcklig för att han skulle kvalificeras som socionom. Hans argument var så urbota dumma och skiftade ständigt karaktär allteftersom vi påpekade deras felaktigheter. Till slut vägrade han att tro på officiella rapporter från regeringen för att de inte passade hans politiska uppfattning; han krävde till och med namnet på dem som låg bakom regeringens rapport för att de skulle kunna vara subjektiva, som om han skulle veta vilka de var från minnet. Vidare försökte han diskreditera en annan rapport med motiveringen att "Om ni bara hade sett titeln, utan att läsa artikeln, hade ni trott att det var sant då?" Eftersom både jag och fiskhandlaren faktiskt hade läst artikeln, vilken titeln speglade utmärkt, och detta "argument" var fullkomligt irrelevant blev vi nästan upprörda över vänsterjycklarens fräckhet. Lyckligtvis kom en av hans vänner till undsättning och denne visade sig kunna prata som en normal människa. Genom att tjöta gött med vår nye kamrat kunde vi nästan helt ignorera den andres dumheter och höja humöret lite.

Fortsättning följer nedan

Barbilder

Framåt halvfyratiden började det bli dags för oss att bege oss hemåt, men inte utan att köpa en present till vår älskade vän John Olsson, som nu tekniskt sett fyllde år. Vi hade sedan länge spanat in en lämplig butik, vid toppen av bargatan. En porrbutik av äkta 80-talskaliber som sålde alla möjliga sorters snusk. Vi visste dock precis vad vi ville ha: ett objekt ämnat att föra upp i anus. Efter pedantisk jämförelse mellan urvalet kom vi fram till den ultimata presenten: en butt plug (fritt översatt: "Rövpropp") för under 20€. Med fniss upp i halsen gjorde vi vårt kap och tog första bästa taxi tillbaka till hotellet. Med kameror i högsta hugg smög vi oss in i Johns rum, på högsta våningen och brast ut i en kakafoni av födelsedagssånger innan vi överräckte presenten. Som ni ser på bilden nedan verkar han ha blivit mycket nöjd med sin anusmandel och enligt egen utsago ska han någon gång försöka sig på att använda den, åtminstone en gång. Dag sex —som nu egentligen var dag sju— var räddad och alla kunde krypa till sängs med ett leende på sina läppar. I efterhand har vi också förlåtit vår fulle kompis, ty vi förstår hur mycket han måste skämmas i efterhand. Inte minst eftersom hans enda minnen av kvällen kommer genom oss, vilket tyder på att han inte varit alls sinnesnävarande när han uppfört sig så odrägligt.

John med present

Dag sju

Tisdagen skulle bli vår sista heldag på ön och började, förståeligt nog, långt mycket senare än de flesta andra dagar. Frukosten skippades och vi blev insmorda, påklädda och redo för äventyr först framåt lunch. Efter mycket velande hyrde vi två mopeder och två taxibilar för att besöka en plats jag tjatat om ända sedan Söndagen, då vi tvangs avbryta vårt äventyr på grund av trötthet, Epta Piges eller Sju källor. Ett naturområde, hyllat för sin skönhet, med sju olika källor med drickbart bergsvatten som rann ut i en större bäck och —som vi lärde oss i efterhand— kulminerade i ett stort vattenfall. Efter en blåsig halvtimme på öns motorväg nådde vi moppepojkar fram till destinationen och jag slogs genast av den häpnadsväckande insikten att skogen var nästan precis som den hemma hos mig; det var svårt att inte bli lite sentimental av hemlängtan. När taxigossarna anlänt började vi vandra mot bäcken. Direkt efter parkeringen mötte vi flertalet domesticerade djurarter: myskänder, ankor, påfåglar, getter, alla möjliga sorters söta fåglar väckte genast vår (se: min) glädje och vi insåg med ens att målet var mödan värd, trots värmen. Efter att ha gått uppströms en bit slogs någon, på något sätt, av insikten att vi gick åt fel håll — själv var jag inte ens medveten om att vi hade en destination— och att man för den rätta upplevelsen egentligen skulle bege sig nedströms, mot en tunnel. Vi fann ingången till tunneln ett stenkast bort från platsen vi först anlänt till. I tunneln rann bäcksvattnet in i ett totalt mörker och vi antog att det kolsvarta i tunneln var resultatet av en krök några meter in. Ovetandes om vad som komma skulle trängde vi oss in en och en —med alla giganter i vår grupp var detta en ytterst beundransvärd bedrift— tills mörkret omslöt oss alla. När vi tände våra ficklampor insåg vi att den var bra mycket längre än vad vi först väntat oss. Med händerna trevandes mot väggen och ficklampor i högsta hugg vandrade vi med yttersta försiktighet, för att inte halka på den algtäckta bottnen, på led i den trånga betonggången. Det var något klaustrofobiskt till och med för mig, med mina 170 centimeter och rädslan för att ett äckligt kryp skulle hoppa ned från taket och sätta sig på våra huvuden var påtaglig. Efter cirka femtio meter ökade gången litet i bredd, för att en stege upp till ytan skulle få plats, där uppe stod en gammal gubbe med underlig blick och stirrade ned på oss i hålet. En verkligt bisarr syn. Efter stegen smalade gången av igen och blev denna gång trängre än i början, till våra giganters stora förtret. Vi plaskade vidare ungefär hundra meter till, på en botten som blev exponentiellt mycket halare för varje steg som togs, tills vi slutligen kunde skymta dagsljus i fjärran. En efter en nådde vi utgången och välsignades av solens pungsvettsinducerande UV-strålar ännu en gång. Vi fann oss stående i ett träsk, men eftersom vi nästan stod i färskvatten var det ändå vackert på något sätt. Vi klättrade upp för en kulle som täckte tunnelns betongvalv och fann oss stånde på samma väg som fört oss dit en dryg halvtimme tidigare. Vi började vandra tillbaka och gick runt i backarna kring den första bäcken. Tanken var att vi skulle hitta en sjö med ett stort vattenfall men allt vi fann var dalgångar efter uttorkade floder och en grekisk bondes olivlundar. Det visade sig i efterhand att vi borde gått bortom sjön efter tunneln för att nå de riktigt fina utsikterna men vi grämde oss inte så mycket över misstaget. Vi kunde fylla på våra vattenflaskor i färskvattenkällorna och jämföra vilket vatten som smakade bäst. Efter en veckas konsumtion av grekiskt buteljvatten smakade förvisso allt färskvatten som nektar från Dionysos krus, men vi kunde kora en klar favorit ändå (tyvärr minns jag inte vilken, det var någon mellan 1-3.) Eftersom det inte fanns några taxibilar, eller alls någon civilisation, i närheten hade våra taxivänner tvingats be sina chaufförer vänta på dem för att föra dem tillbaka till hotellet. Därför tvangs vi avbryta vårt äventyr efter ungefär en timme och färden bar av mot poolen och hotellkioskens souvlaki.

Fortsättning följer nedan

En massa vackra fåglar och tunneln från helvetet

Åsynen som väntade oss vid tunnelns slut, feat. Joel Magnusson

Mot kvällen av dag sju valde vi i elitrummet på våning tre att neka inviten till filmkväll för att "gå och lägga oss tidigt." Verkligheten blev sådan att vi antagligen gick och lade oss senast av alla. Som om en mycket lokaliserad endemi av hysteri slagit rot i våra sinnen drabbades vi alla av allvarlig natthumor. Det började med att vi filmade när kolossen skrek som en påfågel, sedan spelade vi flera videor samtidigt när han skrek och filmade detta. Hela tiden skrattade vi så att vi höll på att storkna av den rena retardationen. Ord kan inte beskriva stämningen, eller göra humorn rättvisa — såsom ofta är fallet med natthumor — så ni får helt enkelt lita på att vi hade förbannat roligt utan egentlig anledning. Dessa videor filmades i uppemot en timma och midnattsgränsen hann komma och gå med råge. Andra guldkorn under kvällen inkluderade storleksjämförelser mellan jätten Jorm och rödtotten på rummet och mumifieringen av Andreas, komplett med mynt i naveln och allt. Bjässen var dock så stor att det krävdes två hela lakan att täcka hans kropp. Eftersom han såg så otroligt dum ut där han låg fann våra sönderskrattade sinnen det bäst att tvinga honom att sova på det viset, med mitt täcke om överkroppen. Min hals var sedan länge söndertrasad av mitt osunda leverne och konstanta skrikande under gårdagskvällen, så jag kände mig lite småkrasslig redan när vi slutligen gick och lade oss för gott. Att sedan sova utan täcke, med AC:n på högsta utsprut, visade sig vara dödligt för mina stackars lungor och jag ådrog mig en rejäl förkylning som souvenir från solsemestern.

Några smakprov från kvällens rena idioti. Inte på många månader har jag skrattat så gott.

Dag åtta

Jag ska inte tråka ut er med alltför många detaljer från hemresan: vi vaknade tidigt, jag köpte massor med godis på flygplatsen, var förkyld som fan på planet, satt bredvid samma giganter som på ditresan, efter färden blev alla i hela bakre halvan av planet infekterade, Alvars mor körde hem mig, när jag öppnade väskan upptäckte jag att min omsorgsfullt nedpackade flaska med Bombay Sapphire Gin hade läckt ut till hälften och mina skjortor som redan innan var blöta av svett och sunk var nu genomdränkta i gin.

Detta var allt för denna gången, älskade Bloggläsare. Må vi ses snart igen. Förmodligen laddar jag upp Gustavs analoga bilder här vid ett senare tillfälle. Har avvaktat lite med att skriva detta inlägg för att låta de analoga fotograferna framkalla, men jag har blivit smittad av stress så jag släpper inlägget som det är nu. Okok puss och hej <3 <3

Med vänlig hälsning
//Joel på G

Likes

Comments

Hej och väl komna, kära läsare!
Sist jag hörde av mig var jag på väg in i kursens tredje moment: Om den moderna världens uppkomst eller Om rågodling för tvåhundra år sedan: allt du inte visste att du inte brydde dig om! Den kursen kan jag med glädje meddela är över och läraren som alltid skriker och är på är nu ett minne blott (tills jag börjar nästa kurs, ve och fasa.) Som vanligt gav kurslitteraturen mig en ofantlig huvudvärk efter några sidor och tiden tycktes både rusa iväg och krypa fram som genom molass. Det tog ungefär tio minuter att läsa en sida under de tråkigaste delarna — de intressanta tog faktiskt lika lång tid, men det kändes inte alls lika plågsamt. Lyckan vände ju förstås när jag tagit mig igenom Sverige och Englands agrarskiften och kom till Meijirestaurationen och första världskriget, men satan vad mycket Marxism som döljer sig i kurslitteraturen. Tentan gick tydligen bra, trots att jag fyllde raderna med ren gallimatias. Nuförtiden, när jag läser om 1900-talet, känns alla dagar fruktansvärt meningslösa. ingenting kan motivera mig att läsa: och nu mer än någonsin har jag ångest över att jag inte kan förmå mig att få ångest över att jag inte läser kurslitteraturen. Jag kan knappt motivera mig själv att gå på föreläsningarna eftersom en röten liten djävul sitter i min frontallob och intalar mig att eftersom det är en hemtenta kan jag kolla i litteraturen när jag sett frågan. Jag vaknar kring lunchtid varje dag (min kropp är inställd på att få minst 12 timmars sömn) och går till en föreläsning, kommer hem tröttare än när jag gick och lade mig och bara sitter apatiskt tills dagen glidit förbi. Det faktum att jag ännu har någorlunda gott om tid gör att jag blir ännu mindre motiverad att påbörja min läsning. Hellre läser jag då någon av det tjog av litteraturklassiker jag nyligen förskaffat mig: Kafka, Dostojevskij, Murakami, Dazai, Goethe mm. det är fina grejer. Måhända bör jag intala mig själv att en ingående analys av det tredje riket står att vänta mig, bara jag tragglar igenom de andra ämnena först. Nog nu om skolan, bara tanken på byggnaden får det att surra i skallen på mig — det pågår nämligen ett konstant byggarbete runt hela skolan och varje föreläsning präglas numer av ett irriterande ljud: en såg som sågar, en borr som borrar, en grävmaskin som gräver, ett misstänkt gnissel av metall mot metall som skakar hela huset i grundvalarna.

Påskhelgen kom och gick. Mödosamt (inte alls egentligen; mamma körde mig till färjan) asade jag mig ut till Hönö på fredagseftermiddagen för att tränga mig på hos Hampus Hansson, vilken broderligt erbjöd mig en sovplats under helgen. Minnet av fredagen jag spenderade där är väl i det dammigaste laget, undangömd i någon övergiven lagerlokal i min hippocampus, om det är rätt fredag jag plockat fram ur arkiven satt vi och led framför Spy Kids tills klockan slog om till läggedags och alla kröp ned i respektive koj. Någonstans klämde vi nog ned varsin pizza också. Efter en frukost som för ovanlighetens skull bestod av fast föda (det är ju inte varje natt man sover hemifrån så man får la passa på) satt jag och Hampus och stirrade apatiskt på hans datorskärmar emedan pixlarna rörde sig frenetiskt, i väntan på de andra hönöborna: Andreas och Arvid. Eftersom vi planerade att dricka ofantliga mängder alkohol var vi tvugna att slänga benen över ett gäng rostiga cyklar och pumpa tills mjölksyran fyllde kroppen från vaderna ända upp i luftstrupen. Vi skulle nämligen besöka en gosse, två öar bort, vars enda syfte i livet är att kränga fisk till intet ont anande turister, samt att under månaderna mellan jul och påsk samla granar till en brasa för att minnas den brinnande busken i bibeln, eller något (har jag nämnt hur sjukligt kristna folk är i isolerade samhällen som stenarna i havet?) Denne gosses mödosamma arbete nådde sitt klimax under lördagskvällen och i år hade han enligt egen utsago skapat sitt Magnum Opus. Ingenting hans yngre grannar kunde uppbåda skulle någonsin slå kvällens brasa. Verkligheten var visserligen föga imponerande eftersom bara halva brasan tog fyr ordentligt och det brann bara i några minuter innan spektaklet var över. Eftersom jag inte tagit med något tjockare än en ylletröja var dock värmen mer än välkommen, inte minst efter den helvetiska cykelfärden vi genomlidit några timmar tidigare. Även spriten vi intog hos Gustav, i väntan på eldandet, samspråkade gott med kroppen och värmde den behagligt från insidan. Sent omsider lyckades vi få skjuts till Hönö av en vänlig själ och vi kunde still somna in för ännu en natt — jag, intet ont anande om den helvetesmarsch som väntade mig morgonen därpå. På grund av alkoholens långvariga effekter kunde jag inte få tag i en förare som var nykter nog att ta mig från ena sidan Hönö till den andra. Därför tvangs jag att under brutala omständigheter kämpa mig genom den obamhärtliga havsvinden tvärs över ön för att irra mig fram till färjan som äntligen kunde ta mig till fastlandet igen. Det är ett smärre mirakel att jag inte ådrog mig ännu en lunginflammation, ty vädret hade under helgen förskjutits från den strålande sol som sken över mitt hem när jag åkte därifrån till en genomsvensk, gråmulen himmel som drog med sig en obehaglig kyla och kraftiga vindar. Jag kom hursomhelst slutligen hem, visserligen utmattad men ändå vid liv.

En annan helg var det jag som ridderligt öppnade mitt hem för hönöborna och Alvar, vilka —med undantag för Andreas, min favorit— aldrig tidigare besökt mitt tempel i källarvåningen i mitt hus. Vi han precis äta lite pizza och kolla en halv film innan det skulle bli alltför sent att bege sig ut till Andra Lång, där vi tänkt spendera aftonen. Eftersom Hampus Hansson glömt sin legitimation i min källare spelade trängseln bland barerna ingen större roll, ty de enda puberna vi kom in på var de utan vakter som folk inte ville gå till. Vi smög oss in på en bar som erbjöd en sittplats åt var och en av oss, samt en spellista som nästan tveklöst var designad av Hansson själv. Däremot var spriten dyr (till och med för att vara i Sverige) och möjligheten till ett samtal mellan alla gruppens medlemmar var närmast obefintlig så vår färd bar vidare, ned i ett skumraskhak för att röka vattenpipa och njuta av tystnaden. Njutningen begränsades visserligen av att den korpulente lille araben som ägde stället ständigt sprang in i rökrummet med stressad blick, uppenbarligen för att se till att ingen av oss skulle ha mage att dela på pipan mellan mer än två personer. Efter en snabb visit á två drinkar på Brygghuset på Järntorget bestämde vi för att knyta ihop säcken och bege oss hemåt; vi hade redan förlorat Arvid som åkt hem till sig. Det kändes lite som om vi blivit besegrade, ty kvällen hade inte erbjudit något tillfälle för oss att ha riktigt roligt och ingen av oss hade heller blivit särskilt berusad. Hurtig nog var jag i alla fall för att lita ned alla förbannade propagandaposters som någon kommunistisk liten snorunge dristat sig klistra upp över hela torget. "Hellre död än röd" som man säger i kungahuset. På vagnen hem diskuterade vi teslabilar när en fjortisfull hipster fann det lägligt att lägga sig i vårt samtal —måhända kände han sig ensam efter att hans kompis övergivit honom på spårvagnen.— Han var uppenbarligen inte insatt i fordonsjargongen och lade sig antagligen bara i eftersom "Tessla" påminde honom om Nalle Puh. Genom utförlig hjärngymnastik och extremt långdragna paralleller, direkt påhittade på plats, lyckades jag övertyga honom om att Nalle Puh var en allegorisk berättelse om fördelarna med ett samhälle styrt av vita människor och att A.A. Milne var en övertygad nazist, typ —bara på skoj han var tvärtom egentligen okej bli inte sur och gnäll mvh.—
Efter att vi kommit hem och sett den resterande delen av Djungel-George, vilken vi påbörjat när vi åt pizza, var det dags för oss att sova och göra oss redo inför morgondagens strapatser. Nästan direkt när vi vaknat —vilket var någon gång framåt eftermiddagen— gick vi ut på en stärkande promenad i hettan. Jag visade dem Göteborgstraktens vackraste naturpunkt: Getryggen, och den fina träkojan "Gött läge" vid vilken jag bifogat en bild på oss alla utom Hampus, som däckade inne i kojan efter klättringen upp på berget. På berget blev vi så törstiga att vi bestämde oss för att gå hela vägen förbi Västra Långevattnet och fram till Bertilssons Stuga, det mysigaste lilla cafét inom en radie av 5 mil säkert. När vi äntligen kommit dit var vi utmattade och deras hemagjorda saft var som en välsignelse från skyarna. Vi kände oss på tok för trötta för att gå hela vägen hem till mig igen och navigerade oss istället ut ur skogen, bort från det direkt efterföljande industriområdet och rakt mot närmsta busshållplats där vi åkte hela vägen in till Korsvägen och våra väga skildes åt.

Som en instickare mellan denna och nästa anekdot kan jag, på tal om Getryggen, nämna att jag Lausk och Tjackanton någon dag häremellan också begav oss upp till samma plats för att grilla korv. Det kändes lite surt att ha med sig det köttätande fåret eftersom jag band fast honom vid ett träd så att han inte skulle hoppa in i elden efter våra korvar och han gnäller ju alltid något fruktansvärt när han vill ha människomat, särskilt när vi äter utomhus. Jag tvangs dessutom tvångsmata honom med vatten från min flaska eftersom han inte förstod att det var just vatten i den. När han sedan förstod just detta började han grovhångla med korken till den grad att människor inte längre kunde dricka ur flaskan utan att först dränka den i ett formalinbad.

Ytterligare en helg —för två veckor sedan— hade en gemytlig träff bestämts ute på öarna, denna gången tog jag mig in med det skalliga monstret från Nol, som nyss hade kommit hem från sitt besök på de Brittiska öarna, betydligt hårigare och mer förvildad än jag mindes honom. Det var tydligt att vi skulle bli tvugna att civilisera honom och vilket bättre sätt att civilisera någon som ser ut som en avdankad hippie med käften full av snus än att be dem klippa sig och skaffa sig ett jobb? Nu bad vi förstås inte, utan krävde att få raka hans tunnhåriga skalp. Vi körde ut honom till havet och ställde honom på knä invid ett granitblock; för att återbörda den dygd och moral som lämnat honom under sin tid på vildarnas ö rakade vi först in en tonsur. Det gick sakta först, ty innan vi kunde komma åt ordentligt med rakapparaten var vi tvugna att ansa det längsta med en nagelsax från en fällkniv, men bitvis började en riktigt värdig tonsur att arta sig på offrets skalle. Visserligen var frisyren märkbart mycket tunnare i pannan än runt huvudet, men dåliga gener kan man ej trimma bort och den frisyr som framträdde fick duga. För att låta Jesu kraft träda in i gossen —eller för att det var roligt, vilket som nu låter bäst— sprejade vi ett kors på hans rygg med raklödder och lät döpa honom i havet. När processen var över tänkte vi raka resterna av hans skalle men apparaten fick slut på batteri och kvar lämnades en liten fläck hår bakom örat, något som fick honom att se ut som en papegoja med Psittacine fjäder-och-näbbsjukdom. Efter exakt en Arnfilm var dock apparaten återigen redo att ge sig in i striden och med hjälp av, för ändanmålet köpta, engångshyvlar och raklödder kunde jag efter en lång och mödosam process personligen slätraka hans skalle.

Nå, nog nu för denna gång! Puss och hej och njut av bilderna nedan.

Mvh
Joel på G

Mamma och jag var och handlade en ny jacka. Vi valde denna så jag kan brodera på den. Rosen ni ser är gjord av moi och på baksidan spenderade jag en dag fem timmar med att brodera in Punpuns huvud. Jag skrev inte med det i brödtexten men jag köpte faktiskt alla 13 volymer av Oyasumi Punpun i fysiskt format. Är mycket nöjd med det beslutet.

Här sitter vi alla på Getryggen, dagen efter så att säga hehe

Man down på Getryggen

Fattar ni hur styv min kuk blev när jag fick hem den här tröjan? Egendesignad, baserad på mi absoluta favoritlåt: Bay City av Junko Yagami

Likes

Comments

Jahaja, välkommen åter, kära läsare. Som kanske är förväntat vid det här laget ger ödesnornorna inga tecken på att väva in någon långvarig lycka i mitt livs trasmatta. Livet tycks fortskrida i en nedåtgående spiral, likt en liter urinblandat klosettvatten som sakta men säkert kryper sig närmare en central, brun avgrund. Mitt sporadiska schema har lett mig till att utveckla ett sömnschema som närmast kan kallas för perverst; en period kan jag gå och lägga mig i gryningen och sova till långt efter lunch, för att direkt därefter tvinga upp mig själv vid vad som tidigare varit läggedags och sedan fullständigt kollapsa när jag på eftermiddagen äntligen kommit hem. En vana som i sin tur har fortsatt att förskjuta mitt sömnschema till en standard som snarare hade passat in i trakterna kring El Salvador. Oavsett när jag stigit upp har jag gjort så nästan enbart för att släpa mig till en föreläsning, under vilka jag nästan uteslutande varit på gränsen till att somna. De dagar jag inte haft föreläsning har jag knappt tagit mig ur sängen alls och få gånger har jag under dessa dagar överhuvud taget gått ut.

Under det senaste momentet i skolgången var åtminstone litteratur och föreläsningar intressanta och motivationen för att studera inför tentamen var klart över medel —heller är då ej mitt intresse för det första momentet att förringa,— men ändock fanns det en rad externa störningsmoment i mitt redan löst sammanhållna liv. Mina försök att hålla mig borta från mina flottiga kurskamrater visade sig vara för intet och ångesten kulminerades när jag tvangs spendera tre timmar med en liten medelålders indier som oironiskt engagerar sig i KD:s politiska förehavanden. Med denne var tanken att jag skulle diskutera ett sedan länge försett källmaterial vars innehåll egentligen är oväsentligt för historians fortskridande. Indiern i fråga hade redan sedan länge börjat gå mig litet på nerverna — han väckte misstanke bara genom det faktum att han alltid umgicks med ett gäng omkring min ålder, trots att han själv tycks vara runt trettiofemårsåldern. På ett universitet ter sig denna generationsöverskridande beblandning kanske inte vara alltför otrolig och jag hade gott kunnat acceptera hans plats i den unga väncirkeln om det inte vore för det faktum att han uppenbarligen insitetrat på att axla rollen som pajas. Alltid kommer han med de allra lamaste av observationer eller ordvitsar som —till ännu större förtret— på något sätt alltid väcker till gapskratt hos någon i istergänget. Nästan alltid sker dessa också under föreläsningar eller andra allmänt opassande tillfällen, vilket också innebär att allas studier störs (förvisso kan jag inte tänka mig ett "rätt" tillfälle för hans yttranden.) Ibland inkluderas också föreläsarna i hans små skämt och det blir lite mindre jobbigt eftersom dessa försöker att hålla god min och skrattar med lite innan de kort därefter fortsätter. Värst är det när skämten lite halvhögt dras inom gänget och indierns gapskratt bara avbryter och förbryllar föreläsaren, vilken allt som oftast brukar anlägga en besvärad min och försöka fortsätta med sitt tal om Arvid Horn eller något i den stilen.
Efter denna introduktion kan ni kanske förstå att jag inte var allt för nöjd med insikten om att denne indier —och, bör nämnas, den unga kvinnan som alltid skrattar högst åt hans löjligheter— skulle bli min samtalspartner under de nästkommande tre timmarna, särskilt som han redan under den introducerande genomgången till seminariet dragit en rad av sina "zingers." Vad som följde under de följande timmarna var nästintill outhärdligt. Inte nog med att jag inte fick möjlighet att fylla min magsäck med annat än halvblaskigt kaffe till ockerpris, (detta utspelade sig mellan 10:15 och 14:00) det visade sig att indiern knappt hade läst det angivna materialet och det var med stor möda som jag ensam fick ge övergripande svar på de diskussionsfrågor vi fått. Efter varje svar instämde den gamle förnöjt och började orera om något vagt relaterat för att verka smart inför sin kvinnliga bekanta. Den drömmen skulle dock snart gå i tusen bitar då vi efter en dryg halvtimme hade blivit så gott som färdiga med frågorna och istället började prata om helt andra saker (gissa vem som tog det initiativet.) Jag fick frågan om vilken min favoritperiod i historian var och jag kände att det förmodligen inte var världens bästa idé att säga Nazityskland och bestämde mig därför för att nämna det näst bästa: Japan efter Meijirestaurationen 1866, fram till Imperiets fall 1945 (Tennōheika Banzai.) Helt och fullkomligt oironiskt säger då mannen framför mig: "Jaha, som Kung-Fu Panda då? Det är en intressant period det där." Efter detta låg jag med huvudet mot bänken och bad om att mardrömmen skulle ta slut i ytterligare tvenne timmar.

Tentamen i detta moment gick förhållandevis bra. Faktiskt välsignades ju Göteborg med vackert väder under dagarna innan tentan så jag fick faktiskt möjlighet att kräla mig ut i trädgården och läsa. Det jag hittills läst och fått föreläst om nuvarande momentet skall jag sammanfatta med en enda mening. Det är tråkigt som in i helvete och handlar mest om hur bönder odlar lite ditten och datten här och där. Nog nu om skolan.

Faktiskt har jag mot all förmodan fått uppleva ett fåtal riktiga jävla höjdardagar. Senast i helgen inledde jag, Lausk och Tjackanton festligheterna med att bege oss ned mot Andra Lång för att stöta ihop med några gamla kamrater, med vilka vi snart skildes föra tt bege oss mot Jazzhuset där Tjackantons syster var Dj och därmed beviljade oss gratis inträde. I ärlighetens namn var det rätt så stelt eftersom jag var den enda som drack och inte ens det kunde jag förmå mig att göra i någon större utsträckning. Däremot var detta ett utmärkt sätt att förbereda sig inför det som morgondagen skulle komma att bjuda på. När jag mol alena satt i min källare och gnolade över min ensamhet och var bitter över att en ansenlig mängd av mina vänner tycktes ha gått ut för att fira min älskade vän Jasse Ps födelsedag, utan att informera mig, fick jag plötsligt ett upplyftande samtal från min allra mest pålitlige vän Olle Bemgård, som bad mig att infinna mig på Henriksberg snarast. I skränandet från luren tycktes jag mig också urskilja röster tillhörande både Zorro och Tina Medan vilket gjorde att jag omgående ringde Lausk om skjuts mot Majorna. Så bar det också av och efter en vedervärdigt lång kö, i vilken jag tvingades stå ensam, klart mer nykter än vad jag hade önskat att vara en lördagsnatt, kom jag slutligen in i klubbens värme. Nätt och jämnt hann jag också komma över Tove T, den bombäkta, som var på väg ut från etablissemanget. Jag förstod att alla skulle vara långt komna i sin berusning, eftersom klockan nu redan hade passerat midnatt, och blev således nödställd att beställa en Long Island Ice Tea. En någotsånär ansenlig fylla lyckades jag ändå få till och trots ett brutalt Brutushugg av någon jag trodde var min vän (kanske bara ska sätta ett rött kryss över henne i omslagsbilden så att det bara blir jag och Tovstinator?) blev det ändå en hejdundrande kväll där jag lyckades stifta nya bekantskaper samt återuppväcka gamla jag trodde gått förlorade sedan länge (vem hade trott att jag en dag skulle dela taxi hem med Daniella när vi gick i sexan, liksom?)

Innan denna helgens strapatser fyllde ju dessutom allas vår Hampus H 20 så det blev till att åka ut på fylle till Hönö Island. En trevlig kväll, trots att jag tvingades ta buss 24 hem och således inte kom in genom dörren förrän framåt fyratiden. Den riktiga höjdpunkten, kanske det bästa som hänt på hela året tillochmed, var den picknickexkursion jag lyckades samordna med klassens elitskikt. I ottan av lördagen den 18:e Mars 2017 begav jag mig till Ica Nära på Stabbetorget för att införskaffa en rad förnödenheter (gifflar,) därefter kokade jag mängder med varm choklad och packade en väska med filt, sittunderlag, kåsor och alla möjliga sorters nödvändigheter för en skogsutflykt. När tiden var mogen begav jag och mitt levande moln Ozzie oss ut på äventyr längs E6:an. Vi började med att ta oss till Jasse P, vilken sedan pekade vägen till allas vår älskade Lina S, som i sin tur hade med sig den allra bästa hemliga gäst man kan tänka sig; nämligen Tove Tovster. Vi tryckte oss in i forden och begav oss till Jonsereds sköna skogar —vilka jag tidigare äventyrat i och redogjort för här på bloggen.— Den vackra naturen var slående och vädret var lika strålande som allas humör, inte minst Ozzies. Vi begav oss ut i den mosstäckta urskogen och vandrade tills vi kommit fram till en enslig sjö, varvid vi navigerade oss ned för den branta sluttning som vätte mot sjön och satte oss alldeles vid kanten av vattnet. Sceneriet var som taget ur en naturdokumentär men den åtföljande picknicken kan tyvärr snarare likställas med en mindre idyllisk familjekomedi à la Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret. Hunden är väldigt förtjust i att äta, förstår ni, men inte alls särskilt förtjust i att sitta still i mer än två sekunder i taget. Cirka två sekunder var också så länge de stackars oförberedda flickorna fick behålla chokladen i sina kåsor och gillarna i sina nävar, innan den lille marodören kom och trödde på allt vi höll heligt vilket i sin tur resulterade i en stor mängd spilld choklad, främst över mig och Tovster. Därefter fick jag hålla fåret vid hornen resten av måltiden innan det blev dags att packa ihop. När vi njutit färdigt av naturen var det dags att återvända hem vilket också var lägligt eftersom mitt hem är så nära beläget Olle Bemgårds hem och denne hade uttryckt en stark önskan om att få inkluderas i dagens busigheter. Vi lämnade hunden hemma hos mig (och jag passade på att byta skjorta till en som inte var täckt av bruna fläckar, min själ har sådana så det räcker och blir över) och ersatte honom med Olle varefter vi gemensamt drog oss till IKEA för att titta på tavlor med fina fåglar (precis som de jag har på min skjorta i den bifogade bilden) Det hade nu hunnit bli sena kvällen och när IKEA stängde bar färden vidare mot Lindomes helvetiska stadskärna —vilken består av ett gäng restauranger av varierande nationellt tema och en busshållplats— för att få oss ett gott mål mat. Synnerligen gott blev det också när vi tillsammans beställde thaimat och åt och njöt i stora drag. När det ännu en gång blev dags att bege sig åkte vi hem till Jasse P för att besöka hennes utomordentligt söta småsyskon och sjunga lite Singstar. Vi skall inte tala om resultaten av singstarsessionen utan istället raskt bege oss till resans nästa etapp; den första av riktigt tragisk natur. Färden bar nämligen härmed mot Lina Svärds hem, där vi fick hälsa henne adjö, ty hon skulle upp morgon bittida. Nedslagna, men inte bekämpade, begav vi oss återigen mot min enkla boning, denna gång för att lämna min bil och ta bussen in mot staden, där Olle och Jasse Ps emokompisar väntade oss. Vi hann gå hela vägen ned till närmsta spårvagnsstation utan att någon buss syntes till och jag kände mig för första gången i mitt liv uppriktigt besviken på den annars så baserade sjuttonbussen. Hursomhaver tog vi oss in till Andra Långgatan, varvid vi alla snabbt blev berusade (utom Tovster, som stod för kvällens andra tragiska besked när även hon gick hem för att kunna komma upp vid en rimlig tid, dagen därpå. Jag kan inte döma henne, ty hon försöker bara vara ordentlig och skötsam.) Denna toppendag nådde för de resterande av eliten inte sitt slut förrän framåt småtimmarna. Jag kan med absolut uppriktighet deklarera att jag inte kan bärga mig tills nästa picknick. Nu när vädret börjar bli skapligt varmt och alla jobbiga småkryp börjar träda i dagen kan man tycka att det torde bli snart. Det är dock en historia för ett annat inlägg, kära vänner. Nu är det puss och hej och godnatt <33 <3 <33

Vackra bilder av vackert folk från en riktigt hejdundrande dag

Jag och Lina Svärd på Jasse Ps födelsedag - najs alltså verkligen wow

Äckliga bilder från en äcklig resa till en äcklig stad

Likes

Comments

Hej och välkommen åter, vördade bloggälskare. Minnet sviker mig som alltid och jag har svårt att komma ihåg vad som skett sedan jag senast redogjorde för min miserabla existens (att gå tillbaka och läsa mina gamla inlägg vore förstås otänkbart. De finns inte längre för mig.) Eftersom jag sällan gör något med mitt liv antar jag att varje dag på vardera kronologisk sida av det senaste inlägget har sett mer eller mindre likadan ut och att det därför inte spelar någon större roll om jag upprepar mig eller ej. Låtom oss börja på skolfronten: den senaste läraren vars blotta närvaro gjorde mig exponentiellt mer självmordsbenägen har jag inte sett röken av sedan introduktionsveckan. Visserligen lyssnade jag inte så noga men jag tror att han skall göra sin fruktade återkomst under det tredje momentet; "om den moderna världens uppkomst." En så kallad Return of the Annoying Cunt 2 - Electric Boogaloo. Jag kan förstås ha fel, den förvuxne nasalgnomen kan förstås ha drabbats av akut skrevröta, antagligen till följd av en avskyvärd session av skinnflöjtstrallande till det öronskärande ljudet av sin egen röst.
Vidare fick jag också nyss genomlida min första salstenta om i stort sett allt som hänt någonsin, överallt, ända fram till 1500 Anno Domini. I vanlig anda hade jag spenderat veckorna innan tentan med att glida runt och prokrastinera som vilken manodepressiv universitetsstudent som helst. Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vad jag gjort på vardagarna de senaste veckorna, men jag vet att jag börjat sova som en jävla björn, i onaturligt många timar i sträck. Man kan inte tro att jag sovit bort dagarna om man tog sig en titt på påsarna under mina ögon dock; de är snart djupa nog att fungera som förvaringsplats för sydamerikanska kartellers smuggelgods (vilket också kommer att vara händigt för min stundande greklandresa.) Måhända kan jag leva ett lyckligare liv som drogmula. Jag hade i alla fall som alltid en gnagande panikkänsla i dagarna inför tentan, som sakta övergick till ren stoicism, vilket i sin tur gjorde att jag fick ångest över att jag inte kunde förmå mig själv att ens oroa mig lite. I apatins dunkelhet satt jag sedan och spännde ögonen i rad efter rad av kinesisk historia, ända tills jag nådde Sidenvägens nedgång och fall. Hur mycket jag egentligen lärde mig går väl att ifrågasätta, dels för att jag snarare sprang ett maratonlopp med ögonen över sidorna än läste, dels för att kinesiska är ett farligt svårt språk och alla i Kina heter bokstavligen samma sak. Innan ni börjar vomera diverse slang för rasist och annat vänsterdravel över mig vill jag påpeka att det på riktigt fanns riken som hette både Qin [Chin], Qi [Chi], Shang, Qiyang [Chang], Tang och Song, för att bara nämna några. Dessa låg dessutom konstant i strid med varandra, vilket gör det farligt svårt att hålla koll på vilken sida som är vilken, såvida man inte läser texter med Sinotibetanska tecken. Utöver detta var jag dessutom tvungen att memorisera miljarder med vikingakolonier, stenåldersverktyg, Mesopotamiska riken och alla möjliga sorters homofiler från det antika medelhavet.
När dagen-D slutligen anlände fick jag i ottan bege mig till en tidigare okänd del av staden för att genast mötas av en avvisande lapp som proklamerade att skrivningen skulle ske en bit längre ned på en annan gata, där jag ännu en gång möttes av en lapp. Denna lapp förklarade att salen inte skulle bevilja inträde — och därmed inte heller skydd från gudarnas blöta vrede som ursinningslöst pinade stadsborna denna morgon — förrän i sista möjliga minut. Detta trots att alla givits informationen att komma minst en halvtimme innan fingrarna skulle börja kladda på tangenterna. Efter en lång och obekväm väntetid, under ett garagetak med ett gäng flottiga främlingar som också skulle göra tenta, fick vi slutligen sätta oss inne i salen. Så fort jag satt mig ned vände sig mannen framför mig om och frågade hur man skulle göra om man ville skriva tentan för hand — vi hade sedan länge upprepade gånger blivit påminda om att tentan var helt digital och att en dator var absolut nödvändig. Vad skall man göra i en sådan situation? Han vände sig till mig med panik i blicken och hoppades på några tröstande ord som sade att allt skulle bli okej. Eftersom det var tidigt i ottan och jag är asocial som få fick han ingen empati från min sida. Istället krossade jag honom med sanningen. Jag kom på mig själv med att nästan må lite bra över att åtminstone inte vara så misslyckad. Om detta brutala felsteg hade inträffat lite senare på dagen hade jag kanske varit lite mer förlåtande, men som det stod fick han skylla sig själv. "Så går det" som man brukar säga när någon dör i Borås. Tentan kom och jag svarade efter bästa förmåga. Smått ångestframkallande var det förvisso att inse att man inte längre hade någonting kvar att säga innan man ens uppnått hälften av teckengränsens minimumkrav, men jag är ju känd för min förmåga att spy ur mig intetsägande texter och omständliga, betydelselösa meningar, fyllda med litterärt skräp.
Min ökande apati, i kombination med blogginläggens minskande frekvens gör att jag starkt börjar betvivla min vitterhet. För varje dag som går känns det som att jag blir sämre på lite allt möjligt, främst skrivkonst. Universitetet har börjat dra kunskap ifrån mig utan att ge någonting tillbaks. Måhända är detta en följd av demotivation inför andra, klart överlägsna författare, med vilka jag kommit i kontakt under skolgången.

Vidare har jag två gånger besökt den vackra naturen i Jonsered, tillsammans med den folkkära Tjackanton, hunden och några andra, mindre älskvärda, idioter. Vi vandrade i flera timmar och drack kaffe och hade det trevligt i dimman, trots den nästintill tropiska hettan. Vi gick till och med bort från de konventionella stigarna och bara traskade rakt ut i den urgamla granskogen. Skogens magi är förevigad i en av bilderna nedan.

På bölderna i havet har, för första gången i mitt liv, folkviljan äntligen sammanträffat med öppettiderna och jag har två besök i rad fått möjligheten att besöka den anrika Risbaren i Klåva hamn på Hönö. Synnerligen öronsmekande kinesiska ballader ackompanjerade vårt smaskande av diverse orientaliska rätter. Vid närmare eftertanke har de senaste helgernas besök till öarna varit lite extra gemytliga. Först var det trevligt att åka ut och hämta ett otal KD-relaterade produkter vi alla i ett ryck av ironisk natthumor införskaffat från deras tvivelaktiga hemsida. Numer pryder Ebba Busch-Thors överkropp min tidigare kala källarvägg och hennes ädelstenar till tänder har redan skänkt mig hopp i flertalet mörka stunder. Dessutom är jag en stolt ägare av en "Team Ebba"-tröja vilken givit mig styrka att fortsätta gymma trots att mjölksyran i musklerna redan börjat surna och bli giftig. Ni skulle sett vilka trånande blickar de kåta gamla kärringarna gav mig under rynkorna när de pumpade skinkorna på de svettdrypande maskinkuddarna. När Ebba ett par dagar senare uppträdde i Så ska det låta var glädjen obeskrivlig. Jag vet inte hur mycket av min kärlek till KD-Ebba som är ironisk eller om jag ens är kapabel till att känna oironisk kärlek, vem bryr sig egentligen? Målet är trots allt att hela mitt liv skall bli ett enda stort, elakt skämt.
En annan kväll tog jag också med mig ett helt kit till Singstar för ps2, vilket lät oss frossa i framförandet av enorma svenska hits såsom Darins Money for nothing och Kylie Minogues Can't get you out of my head.

Jag vet inte riktigt när det skedde, men någon gång i år har jag också åkt ned till det vackra Österlen, dels för att leta efter Björn Ranelid så att jag kunde spotta honom i ögat, dels för att fira min morbrors födelsedag samt att spela julklappsspelet vi glömt spela för två-tre år sedan. Jag vann en ansenlig mängd utgånget godis vilket förmodligen skulle återuppväcka en gren av magpest som legat slumrandes sedan mongolrikets fall, vid förtäring. Personligen hade jag gärna dukat under för digerdöden 2.0 men mamma kände att tiden inte var mogen för en ny våg av massdöd och elände så vi slängde rubbet.
På tal om mamma så gick vi två också på operan vid något tillfälle. Biszets Carmen var förvisso superb, men den hade fruktansvärt många och långa pauser, vilka fördröjde föreställningen med upp emot en timma. Detta var till vår förtret då vi båda hade haft mycket långa dagar och helst av allt ville få det hela överstökat.

Detta var allt jag orkade med denna gång. Utan tvekan är händelserna flerfaldiga, som fallit i glömskan, men såvida jag inte får för mig att börja snorta mjältbrand ses vi nästa gång. Tills dess har jag nästan säkerligen upprepat någon av de slentrianmässiga händelser jag underlåtit att redogöra för i dagens inlägg. Så händelserikt är inte livet trots allt. Snön gör skogen fin och det gör ni också (kanske) så kom och hälsa på vet jag! (Kanske)

// Puss Hej <33 mvh Joel på G


P.S. Tagga Sorority Noise's nya album eller dö D.S.

Skog

Försök att nå en högre höjd av ironi. Protip: du kan inte. Detta är mitt liv nu.

Likes

Comments

God afton igen, älskade blogg. Det var ta mig attan i tolvfingertarmen inte igår vi sist hördes vid. Anledningen till min frånvaro är helt i anda med min alltför förutsägbara natur; grov ångest över nästintill allt. Någon gång under det senaste kvartalet påbörjade jag en ny kurs på universitetet i Göteborg. En kurs vars blotta namn ingöt lidande i mitt sinne: modern europeisk integration. Kursen handlade nästan uteslutande om EU och dess synnerligen ointressanta institutioner och dess, om möjligt, ännu tråkigare politik. Böckerna —vilka kostat mig en saftig summa— tycktes mig ha kommit på villovägar från CIA:s hemliga vapenlaboratorier, ty att bara öppna dem var som att skjuta sig själv i ansiktet med en dos koncentrerad migrän. De var således helt värdelösa för mitt desperata försök att dra mig igenom kursen. Lärarna var till hälften (Det vill säga lärare ett och typ halva lärare två) ex-hippies som spenderade tiden med att reta upp engagerade elever genom att upprepa vad de just sagt på deras mödosamt förberedda seminariepresentationer om allt från jordbrukspolitik till transportreglering, på grund av att läraren totalt ignorerat vad de stått och sagt och istället spenderat de senaste tio minutrarna med att leta efter balla snöskotrar och indiska yogamattor. Den andra hälften av lärarna (det vill säga lärare tre) var inkarneringen av tristess; beväpnad med en röst hämtad direkt från Googles översätt-tjänst och intressen som inte sträckte sig mycket längre bortanför Jacques Delors glasögon raljerade dessa lärare om kommissioner, ministrar och järnvägar, ad nauseum. Lärare tre hade dessutom ögon som skvallrade om ett livs missbruk av Bolivianskt snorpuder, utspätt med väl vägda doser av diverse Bensodiazepiner. Han såg ut att ha försummat den goda nattsömnen varje natt de senaste tjugo åren (han var också max trettiofem) för att maximera tiden han kunde lägga på att läsa om regionalpolitik, i den alldeles för stora familjelägenheten jag antar att han bor ensam i. Jag kan inte döma honom för hårt, ty jag gjorde i princip samma sak hela december. En god vän jag på något sätt ådragit mig vid universitetet lade fram en teori om att lärare tre var nybliven småbarnspappa, en teori som snabbt avfärdades av expertutlåtandet från flera oberoende källor, till fördel för min teori.

Hursomhaver ackumulerades den ångest jag förskjutit, genom underlåtandet av kurslitteratursläsning, mot slutet av december. Smärtan nådde sin kulmen den nittonde december, vid utlämningen av den sedan länge fruktade dubbla hemtentamen. Trots bättre vetande öppnade jag frågan samma dag som den publicerades och fylldes som väntat av existentiell ångest då jag inte ens kunde börja att svara på en enda av frågorna. Vetskapen om att jag skulle tvingas pumpa ut dussintals sidor om någonting jag inte visste någonting om gnagde på mitt sönderslitna sinne under först min fars födelsedag, sedan min egen och slutligen gnafsade den upp mina endorfiner under julhelgen. Därefter var det bara att dag ut och dag in skriva av böckerna i panik, utan minste tanke på vare sig kvalitet eller trovärdighet. Ångesten nådde en aldrig förr skådad topp när jag stämt möte med några av de få vänner jag lyckats förvärva och de två som dök upp avslöjade att de inte hade några som helst planer på att skriva klart alla frågor, allra minst de frågor jag hade kvar och ämnade kämpa med i de återstående fem dygnen. Än värre blev det av att den ende med kompetens nog att hjälpa mig med de kvarvarande frågorna tycktes ha snubblat i en svart grop och försvunnit ur de dimensioner människan är kapabel att föreställa sig. Han uteblev alltså från vårt möte och jag hade bara slösat på dyrbar tid. Genom ett övernaturligt mirakel lyckades jag dock skrapa ihop en text som precis överskred teckengränsens minimum (eller det arbiträra minimum jag själv satt upp) och plötsligt kunde jag med nöd och näppe lämna in femton sidor av totalt nonsens. Än idag vet jag ingenting om det jag skrev om. Men den bruna rand i livets kalsipper som var december 2016/ januari 2017 är äntligen förbi. Nu väntar istället nya äventyr och nya ångestkällor, hurra!

Tiden efter tentan började bättre än väldigt mycket annat i mitt liv: tillsammans med mina få universitetsvänner halsade jag gin tills jag blev lila och skaffade mig en mängd nya bekantskaper för att fira tentans metaforiska arkebusering. Min gode vän Lausk tackade också ja till min begäran om att bli hämtad på Järntorget vid fyratiden och som tack för detta bifogar jag nedan en bild på honom från vårt gemensamma nyårsfirande. Gemytlig som kvällen var börjar jag undra om det inte var ett misstag att skaffa sig vänner när man bara tre dagar senare skulle tvingas bryta all kontakt med nästintill alla och börja i en ny klass. Jag har väl i nuläget egentligen en ganska begränsad erfarenhet om den nya kursen, men den är åtminstone mer intressant och mindre arbetsintensiv än den förra. Däremot finns det minst en lärare som riktigt kryper under mitt skinn och smeker med naglarna. Hans blotta röst är tillräcklig för att inducera en giftig huvudvärk och varje rörelse han gör riktigt sticker i ögonhålorna. Tänk er en riktigt nasal Edward Blom som helt plötsligt kan tappa kontrollen och börja skrika när han talar om gamla plåtslagerier, i ett desperat försök att verka rolig och engagerad. Det är svårförklarligt men "forcerad" är ett ord som konstant dyker upp i sinnet. Klassen i sig ger mig heller ingen större lust att socialisera; alla tycks vara obekanta med sin egen kroppsodör och flottet nästan dryper om deras tunna hår. Måhända att jag låter grov när jag säger att alla ser ut som ett gäng groteska nördar (fullt medveten om att jag också är en halvgrotesk nörd) men dessa är på en annan nivå. Jag har tur som känner några sedan brottet med den förra klassen men det är ändå något som får mig att känna mig tom och ensam. Måhända är det bara en naturlig resistans mot förändring men allt verkar bara så mycklet sämre på humanisten. För att inte tala om barbariet som tillåts fortgå i deras café: de tar ju för bövelen inte ens kort! Att intressera sig för historia behöver väl inte innebära att man rollspelar till den grad att man tvingas bära runt en skinnpung med silvermynt? Lyd ett gott råd och följ inte era drömmar: studera något vettigt istället så är ni iallfall garanterade jobb när lidandet är över.

På tal om jobb har jag också tagit ut studielån för att kunna lämna källarens trygghet och bege mig ut i stora vida världen (men ändå inom doftavstånd från Ozzie.) Den första utbetalningen tycks ha inkluderat de första sex månaderna jag studerat lånefritt vid universitetet, vilket innebär att jag nu sitter med en sisådär femtiotusen överblivna riksdaler. Så om det är någon som vill göra något så är det bara att "slå mig upp" som ungdomen säger. Att möta en golddigger är bättre än att vara ensam om jag har förstått det hela rätt så om det någonsin är dags att fatta tycke för mig så är det nu. Okok puss och hej blogg! <3 <3 <3

Lausk - Tolkad av min kamera och mina photoshopkunskaper <3

Likes

Comments

aaaa jag vet inte vad som har hänt sedan det senaste inlägget men jag är helt övertygad om att perioden har varit mer fylld av lidande än vad en man kan utstå utan att ifrågasätta Guds påstådda välvilja. Så gott som varje dag har jag spenderat i en dimma av tristess och slentrian. Jag skulle kategorisera mig själv som en synnerligen rutinmässig människa. Det vill säga: jag uppskattar inte förändring när jag är nöjd med min vardag. Problemet är att jag inte är det minsta nöjd med min vardag, och varje dag har varit den andra lik. Jag vaknar varje morgon till en kakafoni av djävulskt disharmoniska redskap, verktyg och fordon från de otaliga byggarbetsplatser som omger mitt hem, skulle jag välja att sova med stängt fönster vaknar jag då vid samma tid men, i stället, på grund av akut syrebrist, förorsakad av de ofantliga mängder dammpartiklar som under natten bestämmer sig för att visa upp sin tolkning av Tjajkovskijs Svansjön för spindlarna i mina hörn. Därefter släpar jag mig genom kollektivtrafiken för att ta mig till labyrinten av universitetsbyggnader i andra änden av staden, varpå jag irrar mig fram till dagens föreläsningssal. När jag sedan äntligen hittat rätt brukar tiden vara precis mogen för dörrarna att öppna. Några gånger har jag kommit någon minut för sent och därav också fått panikartade ångestsvallningar i kroppen av blotta tanken på att öppna dörrarna och tvingas bli offer för allas nyfikna blickar; jag har minsann sett och hört hur nackarna vrids till bristningsgränsen —somliga borde verkligen uppsöka en kiropraktor snarast, av ljudet från deras halsmuskler mot ryggraden att döma. Det är som att befinna sig på ett timmerbruk— när någon olycklig själ träder in genom dörren, bara minuter —ibland sekunder—efter att föreläsningen startat. Dessa gånger har jag helt enkelt undlåtit att alls gå in, och har istället gått och satt mig på närmsta bänk i ett otraffikerat område. Jag gav tidigt upp hoppet om att kunna föra anteckningar som var åtminstone någorlunda sammanhängande; det urartade i nio fall av tio i att mina fingrar sög åt sig viktig hjärnkapacitet för att rita de allra vidrigaste av gubbar med rynkig hy och sårskorpor under ögonen. I stället sätter jag mig varje dag längst bak i hörsalen och sitter apatiskt och gör mitt yttersta för att lägga föreläsningen på minnet, tills dess att vi beviljas de sedvanliga femton minuterna av frihet, varunder jag köper mig en stor kopp kaffe för femton kronor. När kaffet är köpt uppstår plötsligt en ny risk för grova ångestkänslor: jag kan inte stå och dricka mitt kaffe i ensamhet i kaféet, när alla andra satt sig i sina nu etablerade ungängescirklar och kan se mig. I stället måste jag hoppas på att föreläsningssalen lämnats olåst så att jag kan smyga mig in till min plats, längst bak, utom synhåll. Ett antal gånger har salen låsts under permissionstiden och jag har tvingats hitta på kreativa lösningar, vilka för det mesta involverar att uppsöka ett undanskymt bord där inga ansikten jag känner igen är inom synhåll. Det duger för övrigt fint för mig att sitta ensam bland folk jag inte känner, ty det är tanken av att folk som känner igen mig lite grann—måhända från seminarier eller dylikt— ser mig stå helt aningslös och ensam, som knäcker mig. Idén om att folk vet att jag inte känner någon, pratar med någon eller passar in alls är värre än ensamheten, ty den har jag sedan länge vant mig vid. Detta är anledningen till att jag vägrat gå på insparksfester och dylikt —eller fester med många främlingar generellt.— För att fatta mig kort —efter en mycket långtdragen och orerande serie svammel, lämpligt nog— kan jag säga detta: jag avskyr att känna mig malplacerad, inte att vara ensam. Hur som helst fortsätter rutinen med föreläsningens andra halva, vilken jag oftast är mer engagerad under, då jag fått i mig kaffe. När detta helvete väl är över är det jag som först träder ur salen och stormar iväg mot närmsta spårvagn, vilken i sakta mak för mig till tryggheten av mitt hem. Väl hemma är det samma gamla visa med hundpromenader och källarsittning, men i källaren måste jag nu för tiden läsa om ämnen som ofta är fullkomligt ointressanta. Nyligen tvangs jag läsa en skönlitterär bok vars handling, stil och budskap var så skräpiga att jag upplevde fysisk smärta i samband med att jag läste den. Denna bok brändes i samband med att jag lämnade in min analys och jag har inga planer på att ge liv åt dess minne genom att här nämna den vid namn. Trots att jag påstått att jag inte har något emot att vara ensam måste jag nu också påstå att det är den outhärdliga ensamheten som gör samtiden så fruktansvärt smärtsam. Ty det är knappt en gång i veckan jag har tid att faktiskt prata med någon jag vill prata med, ansikte mot ansikte, och internetbaserad kommunikation duger bara så långt. Min redan trasiga socialinteraktiva förmåga degenereras stadigt i samband med denna konstanta ensamhet och jag vet inte hur länge denna, till synes kroniska, sällskapsjuka kan verka innan den övergår från att vara malign till direkt dödlig. Hur mycket tid jag än spenderar med folk tycks det aldrig vara tillräckligt för att väga upp för det faktum att jag just nu läser en kurs om europeisk integration, för 2500 kronor i månaden, som en del av ett program vars syfte och potentiella yrkesmöjligheter är fullkomligt omöjliga att på egen hand luska ut. Hur skall man undfly ångesten över det faktum att man på sin födelsedag, tre dagar innan julafton, kommer att ges en dubbel hemtenta om någonting som är ungefär lika intressant som Kirgizistans export av havregryn år 1996. Hur mycket jag än hatar att höra och läsa om infrastruktur i EU och dylikt kan jag inte med att hoppa av, ty det skulle innebära det yttersta nederlaget – en slutgiltig seger för svackorna i min självkänsla vars skam jag aldrig skulle kunna undfly. I stället tänker jag lida i tre år och hoppas på att de andra kurserna erbjuder någonting intressant, så att jag åtminstone blir motiverad att lida, (den första kursen hade många stunder som inte var all för illa) för att sedan bli erbjuden ett jobb jag antagligen kommer att hata. Livet är i sanning en enda stor, brun sörja.

Dagarna har dock inte varit helt förgäves; många tappra försök att lyfta min arma själ ur detta träsk av studentlitteratur och framtidsångest har jag ändå gjort och somliga av dem var riktigt trevliga för stunden. Jag vet att jag någon helg fick äran att åka ut till en nordlig sten i havet för att delta i en kräftskiva av hög klass (den hade kunnat vara högre om Mandus Mango och/eller Jasse P hade fått vara med istället för en annan äcklig människa.) Detta blev en trevlig kväll med rikliga mängder alkohol och många kära återseenden, trots att jag inte minns den allt för väl.
En annan kväll —måhända det var tidigare— åkte jag ut till en annan blöt sten för att sitta i mörkret av någons hem och kolla på film. Denna kväll var dock densamma som den Dogge Doggelito var bokad till en gratis konsert på den lokala puben vilket givetvis innebar att vi alla gick dit för att bevittna tragedin. Jag är osäker på om vi —och resten av publiken för den delen— skrattade åt den blonderade, medelåldersmexikanen, som stod och rappade om hur gärna han ville se de lokala sjuttonåringarna skaka på bakdelen, eller om vi skrattade med honom. Det blev hur som helst en upplevelse värd att minnas, inte minst då en berusad medelålders kvinna kom fram och insisterade på att vi skulle upp och dansa, varpå hon blev mer än lovligt intim med Alvar, min kära vän. Detta fick mig att brista ut i ett ohejdbart skratt vars like världen inte skådat sedan den gången en illaluktande fiskhandlare visat mig en hemlig mapp på hans dator.
Filmkvällarna har varit flerfaldiga, men otillräckliga inför den oändliga tentaångesten.

I förrgår var det äntligen dags för den länge efterlängtade Death Grips-konserten. Problemet med konserten var dock att den skulle äga rum i Bryssel, vilket innebar att vi var tvugna att stiga upp i ottan för att flyga ifrån mitt kära hemland. Så fort vi nått Bryssels gator utfärdas ett regionalt smoglarm och vi möts genast av insikten att det i västra Europa fortfarande existerar länder som anser det vara acceptabelt att lämna sopor på gatan, som om året vore 1349. Direkt på kullerstenen utanför vårt hotell låg det dessutom en rännil av diverse krossade frukter som bidrog till den redan förorenade luftens obehagliga känsla. Att vandra genom centrala Bryssel klockan tio på förmiddagen gav oss ett slående intryck av hur sumpig staden har blivit, till synes på senare år. Byggnaderna är otroligt vackra, ur ett arkitektoniskt perspektiv, men de var smutsiga och nedklottrade, ofta under renovering eller i behov av renovering. Också belgarna tycktes vara ett osedvanligt flottigt och smutsigt folk; måhända är det på grund av att de förätit sig på belgiska våfflor —vilka jag rekommenderar att ni aldrig äter,— måhända är det för att anständigt folk har bättre saker för sig än att traggla runt i staden klockan tio på en måndag. Hur som helst lämnade jag landet med uppfattningen att man som belgare antingen är en hemlös punkare utan byxor, med flottigt hår och narkotika i kroppen, eller en medelålders man som inte riktigt passar i Frankrike men som ändå ser sig som fransk och som gärna bär fula glasögon för att verka intellektuell. De enda som såg anständiga ut var asiaterna, vilka antingen var där som turister eller drev utländska restauranger. Vi fick hursomhelst spendera de första timmarna med att vandra omkring bland tungt beväpnade soldater, knarkare och diverse skummisar, i väntan på våra hotellrum. Innan vi hittade turistkvarteren kändes staden otroligt smutsig och öde, sånär som på några kladdiga gubbar som ville gripa vår tama gigant Andreas under armen. När vi väl hittade Manneken Pis började människorna och gatorna att likna normen igen och i takt med att lunchrestaurangerna öppnade började också atmosfären att bli snäppet trevligare —även om smogen fortfarande trängde sig ned i lungorna och rev runt.— Vi fann ett café att slösa tid på och vi kunde äntligen dricka kaffe i fred. Jag vet inte hur länder som kallar sig civiliserade kan finna sig i det barbari som är kontantbetalning men i Belgien gick det tydligen fint, det var tillochmed praxis att betala med de solkiga papperslapparna man kallar euro. Hotellet var fint på insidan, trots att dörrarna hade stora bilder av sliskiga chokladbitar på sig. Jag gillade särskilt att man kunde beträda taket, vilket omgärdades av sönderfallande tegelväggar, och ta estetiska bilder.
Konserten var obeskrivlig, vi stod längst fram och väntade spänt i över en timma innan Herr Mc Ride kom ut för att skrika men i högtalarna spelades hela tiden Shepardtonen vilken byggde upp våra förväntningar något oerhört. Smått problematiskt blev det då man i röken (av diverse härkomst) höll på att törsta ihjäl men inte kunde lämna ifrån sig sina perfekta platser. Det blev istället att härda ut och låta stämningen sluka en när Death Grips slutligen intog scenen och påbörjade ett två timmar långt medley av ren energi. Jag vet inte hur många substanser som fyllde deras kroppar men både de och publiken tycktes aldrig stanna och konserten blev en riktig höjdare. Jag själv slängde mig fram och tillbaka över staketet utan uppehåll och moshpitten som bildades bakom mig såg till att mina revben aldrig skulle få glömma kvällen. Efter konserten var vidundret från Nol spårlöst försvunnen och vi andra var för trötta för att bry oss. Således gick vi helt sonika tillbaka till hotellrummet för att tvätta av oss all svett, öl och cannabis. Olyckligtvis hade ingen av oss ägnat en tanke på att konserter innebär svett även i de nedre regionerna och ingen hade med sig ett par extra byxor. I stället fick vi den briljanta idén att torka våra byxor med en hårfön, vilket visade sig vara precis så sunkigt som man hade kunnat ana. Vi begav oss ut för en vild svängom men insåg att vi var för trötta och nöjde oss istället med att äta wokade nudlar på ett skumraskigt hak.
Dagen därpå hade vi många timmar att brutalt slå ihjäl innan flyget skulle avgå och vi spenderade en lång tid på att irra omkring i den onaturliga hettan (femton jävla grader i November är bara äckligt) förstummade över hur smutsiga man låtit de gamla kyrkorna bli. Kyrkorna var farligt vackra och detaljerade, precis som de andra gamla byggnaderna, men fasaderna var missfärgade efter åratal av groteska avgaser och ölrapar. Det gamla kungahuset var även det mycket vackert, men vi kom aldrig nära nog för att se om det var missfärgat. Hästarna man hade spänt för droskorna på utsidan var söta i alla fall. Vi tog oss in på ett sjaskigt ölcafé för att tiden skulle gå och det visade sig vara trevligt. Det var belönat med 2004 års Guinness rekord för världens bredaste utbud av öl, varför IT-bjässen insisterade på att vi skulle gå dit. Jag fick en åttaprocentig öl som egentligen bara smakade vatten, men vars alkoholhalt definitivt kändes i mjälten. Då hemsidan håller på att gå sönder på grund av min obscena mängd med text och klockan är mycket känner jag att det börjar bli dags att knyta ihop. Vi kom till flygplatsen, som var nedlusad med krypskyttar i små militärtält och annat häftigt och vi åkte hem, mycket trötta, efter lite bus i tax freen och den Belgiska flygplatsens spin-off av Subway —vilket var det godaste målet mat vi fått under vår lilla exkursion.— Idag var jag på min nya kurs första föreläsning, smått bakfull, och jag har aldrig känt mig så demotiverad inför ett skolarbete. Dödens klocka klämtar högra än någonsin förut och jag måste snart följa dess toner in i evigheten. Puss och hej för denna gång <3 <33

P.S. Jag hoppas att ni inser hur jävla mycket efter läggedags jag stannade uppe för att skriva detta. Skippar morgondagens föreläsning på grund av detta. Det tackar jag för, ty jag vill aldrig mer uppleva den leda jag fick känna på under dagens föreläsning. D.S.

Kräftskiva - allt gick fel

Groteska bilder på en grotesk kväll

Den enda bilden jag tog under min tragiska resa till denna deprimerande stad - den är rätt talande

Likes

Comments