View tracker

När jag tog studenten fick jag av min syster en resa till London. Något för bara oss två. Något jag faktiskt var lite nervös över. Efter 18 år av syskonrivalitet har vi nästan aldrig spenderat så mycket tid tillsammans som vi nu skulle spendera tillsammans i London.

Vi kom dit både spända och riktigt trötta. Jag hade ångest över presidentvalet och lagom till att vi satte oss på planet visste jag om resultatet vilket bidrog till att den 9:e November blev till årets sämsta dag. Jag är ganska hemkär, kanske ett resultat på allt pendlande jag fått göra de senaste 3 åren. London var inte kärlek vid första ögonkastet. England är rätt så sunkigt på ett sätt som dess historia satt prägel på. Man kan se fattigdom fast än England är ett I-land. Jag tror att de som varit där kan förstå vad jag menar.

London är inget märkvärdigt men det är definitivt ett ställa alla ska ha besökt innan de dör. Jag tror att vi hade kunnat få mer ut av resan om vi hade planerat bättre. Men det är ju lätt att va negativ. Jag hade det jätte mysigt och jag vet att jag kommer ta med mig denna resan som ett av de bättre minnen jag har med min syster.

Tack Moa för en riktigt härlig upplevelse! Även om detta inlägget inte får det att verka som om vi hade det bra!

New York om ett år då!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Kanske borde jag vara tacksam att jag nu har tiden att bara vara. För om några år kommer ju det vara något jag kommer sukta efter (förhoppningsvis). Det känns som om alla har nu tagit klivet ut i vuxenlivet. En del har flyttat ifrån Sverige och en del bara jobbar och jobbar. Jag försöker ta det lugnt. Att jag nu hade chansen att få jobba fullt ut i höst på Gekan var något jag inte tvekade på att tacka nej till. Missförstå mig inte, jag trivs så bra på damavdelningen och jag trivs med människorna där men jag mår inte bra av att vara på Gekås. Kanske är jag otacksam som inte är glad över att jag har ett arbete. Kanske är jag bara lat eller så är jag en 90-talist.

I somras arbetade jag non-stop. Jag arbetade med kanske bara en dags ledigt per vecka och till slut orkade min kropp inte med mer. Jag började märka av depressionssymptomer. Inte för att jag var deppig igen utan mer för att min kropp och framför allt mitt sinne inte fick nån ordentlig vila. Det var då jag för första gången började fundera på om jag var utbränd. Och det låter kanske löjligt att en kille på 19 år blir utbränd. Men ju mer jag började kolla upp det så började saker och ting hänga ihop. Människor som lidit och som är känsligare för depression har enklare att bli utbrända. Sen har jag inte fått några intyg på av läkare att det faktiskt handlade om utbrändhet. Men jag kände att jag var tvungen att göra något och för mig var det då att helt enkelt hålla tillbaka mina timmar på Gekås. (Det var inte meningen att göra en grej av detta).

Jag arbetar nu bara helger och kan lägga in intresseanmälningar ifall jag har lust att arbeta extra. Det blir inte mycket men det blir åtminstone så att jag klarar mig ett tag fram över.

Jag känner mig lite vilse. Jag har så mycket planer men jag tvivlar från och till om jag vill förverkliga dem. I vår blir det att söka scenskola igen, det är givet. Men sen funderar jag på att studera något inom nutrition, kost, hälsa och träning. Jag vill ta ett år och studera utomlands eller bara ta ett år och jobba utomlands, åtminstone testa. Blir det inte bra kan man ju alltid ångra sig. Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut ett år framöver och det skrämmer mig. Antagligen för att jag planerat mitt liv in till sista detalj. 

Verkligheten blir inte alltid som den man tänkt sig men vad säger att den inte kan bli bättre? 


Likes

Comments

För mig har det aldrig varit självklart. Jag har funderat fram och tillbaka och det har alltid slutat med att jag fallit tillbaka i gamla banor. Tror jag var runt sju år eller i närheten då jag för första gången funderade på det. Det har varit svårt, självklart! Värt det? Absolut!

För lite mer än fyra månader sedan blev jag vegetarian. Jag slutade helt tvärt med kött. Jag tog beslutet och jag står fast vid det stenhårt. Det hela började med att jag såg en kille på instagram. En vältränad kille som i sin bild berättade om alla hälsofördelar och träningsfördelar med att sluta äta kött. Jag blev genast såld då jag älskar allt som har med träning, kost och hälsa att göra. Jag såg med glädje fördelen med att äta vegetariskt vilket skulle leda till att jag skulle behöva äta mer grönsaker vilket jag tidigare tvingat mig själv att äta eller helt uteslutit ur min diet. Jag hade det i bakhuvudet som en ekande röst att detta skulle bli en av mitt livs största utmaningar. 4 månader in känner jag att bli vegetarian är det enklaste jag gjort. Helt ärligt. Jag har inte fuskat en enda dag och jag har inte ångrat mig eller kämpat med det.

Tyvärr så är jag dock inte vegetarian utan pescetarian då jag fortfarande äter fisk och skaldjur. En del kan säga att det är fusk och att jag egentligen inte kan kalla mig vegetarian. Men eftersom jag gör det för hälsoskäl anser jag inte det spela någon som helst roll vad jag kallar mig. Och jag vill sluta med fisk och skaldjur men eftersom jag tycker det är så förbannat gott och enkelt att laga så lär det dröja innan jag slutar med havsdjur.

Till en början var matlagningen det enklaste. Jag hade ingen aning om vad jag kunde laga eller skulle laga och i början åt jag nästan bara quorn då det var så enkelt att fixa. Nu har det blivit mycket jobbigare med matlagningen, inte för att det inte finns mycket att laga utan snarare tvärt om då du kan variera det vegetariska så oändligt mycket. Mycket av det som är tungt med matlagningen är också att jag sällan har möjlighet att äta med mina föräldrar. Dels för att de inte vill äta vegetariskt men också för att deras mat är så baserat på kött. Här hemma äter vi alltid kött och potatis, någon sås och så en enkel grönsallad. Jag kan tänka mig att många vegetarianer kan känna igen sig när de lever med en köttätande familj.

Såhär 4 månader av vegetarisk kost mår jag toppen. Jag tror aldrig jag mått bättre faktiskt. Jag har blivit mättare på ett sätt som jag aldrig någonsin blivit mätt på. Köttbaserad kost kändes ofta för mig väldigt tung och jag mådde inte alltid så bra efter att jag tryckt i mig en köttbit. Människor som säger att det inte går att bli mätt på en sallad har ALDRIG gjort en ordentlig sallad. Proteinbiten har gått från att vara självklar till att bli mer medveten. Eftersom jag vill äta en proteinrik kost baserar jag mina mål på proteinet. Jag utgår från proteinkällan och lägger till resten efter det. Jag har också upptäckt en rädsla för missförstånd som får mig att ställas inför dilemmat om jag ska vara jobbig och berätta för någon att jag är vegetarian trotts att de kanske redan vet om det eller bara go with the flow och ta det som det kommer. Förhoppningsvis blir detta inlägget lite som ett tillkännagivande.

Tyvärr har jag även upptäckt en konstig baksidan av vegetarianism och veganism. Otroligt nog finns det extremister inom allt. En grupp jag är medlem i på Facebook som jag trodde var till för att uppmuntra och att stötta, dela recept och tips är dessvärre också full av människor som drar det hela till sin yttersta spets. Jag vill inte gå in på några specifika händelser men jag har blivit chockad ett flertal gånger. Kanske för att mina fördomar om vegetarianer och veganer är att alla är vänliga och bara vill det bästa för miljön och djuren. Att vara vegan eller vegetarian är inte svart och vitt. Det är individuellt och det FINNS INGA REGLER. Det är lätt att glömma bort det och det är mänskligt att vilja ha saker i tur och ordning.

Allt om det än bara är att ni har köttfria torsdagar till att säga upp din relation till alla animaliska matprodukter är att göra nytta och det är det som är det viktiga och också det fina med det hela. Många bäckar små som jag brukar säga till kunderna på Gekås. Tillsammans kan vi göra skillnad och allt gör skillnad.

Detta kanske är en lite svävande text och jag kommer förhoppningsvis gå in på det här fler gånger men nu har ni en lite översikt om varför jag är vegetarian och hur det hittills gått!

Ta hand om er!

Likes

Comments

Magaluf 2016.

Jag ska va helt ärlig. Jag kommer tyvärr inte ihåg så mycket. Alkoholen och att dagarna flöt ihop med varandra är det jag skyller på. Jag minns flygresan, min fösta någonsin. Jag minns hur besvikna och trötta vi alla var när vi kom fram till hotellet. Jag minns partybåten x2, nakendopp och hångeltävling. Jag minns maten, den fantastiska maten. Jag minns skumpartyt. Jag minns det blåa havet och den varma sanden. Jag minns Steve Aoki och Chris Brown. Jag minns lustgasen och jag minns alla skratt. Även om allt inte är på plats så är jag mer än tacksam och otroligt mycket mer än nöjd med min första utlandsresa och jag hoppas att detta inte blir den sista!

​Detta kanske inte blev så mycket text utan mer bilder bara. Minnena är där och det är allt som räknas. Det blev en annanas, varför vet jag inte riktigt. Kanske bara som ett varaktigt minne för alla skratt eller så kanske jag bara var sugen på annanas när jag var full och tatuerade mig. 

Likes

Comments

Vart börjar man ens när det har gått 3 månader sen man sist skrev ett inlägg på sin blogg? Hur ska man med några korta ord beskriva hur mycket livet gett och hur mycket livet lika så tagit? Vi kör la på så ser vi hur det går!

Sista studentfesten anlände till slut och jädrar vilken fest det var! Minnet må svika men en sak vet jag och det är att detta utan tvekan var bästa festen! Kanske för att jag var hanterbart aspackad eller för att jag hade alla mina vänner samlade. Om det är någon fest i livet jag kommer sakna så är det denna festen!

Jippodagen. Jag är fortfarande osäker på vad den dagen gick ut på förutom dagsfylla. Förfesten var rolig, att klä ut sig var roligt och lekarna var roliga, ett litet tag. Kanske inte höjdpunkten på inför studenten men det var definitivt en upplevelse att nyktra till till Eurovision.

Slutproduktion. Häxjakt. Inför min första huvudroll var allt nervöst och tvivlet var på hög nivå. Stressen och pressen kom åt oss alla och veckan som skulle bli den roligaste veckan i våra liv bjöd på dramatik utan dess like. Jag beundrar alla mina talangfulla klasskompisar och om detta var sista gången jag står på en scen så är jag lycklig att de blev med så fina vänner!

Älskade Sk, Varbergs Kommun. En sista middag tillsammans med gänget som gjort mitt sista år på gymnasiet till det bästa året i mitt liv. För alltid bästa Studentkommittén!

Balen. Jag har ärligt talat aldrig varit mer obekväm i hela mitt liv. Jag är ingen kostym prydd kille. Jag klarar knappt av att ha skjorta på mig. Det blir liksom för stelt. Men det var utan tvekan en bra dag, en väldigt bra dag. Med min vackra Greta gick vi och visade upp oss för folket när vi gick från brunnsparken ner till Socitén. Vi åt, vi skratta, vi sjöng och vi levde loppan. En bal på slottet blev det inte men vi fick i alla fall känna oss kungliga för en kväll.

Och så kom dagen jag i tre år bävat för. Dagen då allt som varit så perfekt kom till sitt slut. Men oron och ångesten var som bortblåst. Hela dagen var laddad med glädje och en underlig känsla av lättnad. När jag stod uppe på flaket kom den skummaste tanken upp i mitt huvud. "Jag vill inte tillbaka till gymnasiet, nu vill jag bara framåt". All oro och osäkerhet om framtiden försvann och en frihetskänsla utan dess like välde över mig. Känslan av att ha hela sitt liv framför sig och makten att kunna forma det precis som man vill fick alla mina rädslor att släckas.

Tårar rann ner från våra kinder när vi steg av flaket och trotts att de flesta av oss ändå skulle träffas ett par timmar senare slog oss inte. Det var nu över. Och lika snabbt som vår gymnasietid gick gick även studentdagen om inte fortare. 

Likes

Comments

Han gjorde det utav kärlek, för att du faktiskt betydde allt för honom.

Nu är alla scenprov klara för i år. Jag har aldrig varit så här lättad över något annat tidigare. Jag har saknat att bara få vara och inte vara nervös inför framtiden. Just nu ser jag fram emot ett år då jag bara kan få ta allt som det kommer. Jobba, träffa vänner och leva livet. Jag har avslut inget gett upp mina drömmar och jag har cirka 20 chanser kvar.

Livet kanske inte blir allt jag drömt om men det kan lika gärna bli lika bra.

Nu har jag 2,5 månader kvar av skolan och nu ska jag bara njuta av det!

Likes

Comments

Innan alla börjar kommentera med "åh så tråkigt": Jag är inte alls besviken utan det gick som väntat! Oddsen för att gå vidare på första försöket är minimala. Jag körde järnet och jag är hel nöjd med min prestation!

Nej, jag tog mig inte längre än till första provet i Malmö. Men vad gör det? Jag utsatte mig för mitt livs största nervositet. Jag har aldrig tidigare vart så nervös att jag vart påväg att spy innan. Jag överträffade all nervositet jag någonsin känt, och tro på mig när jag säger att jag blir nervös för i princip allt. MEN jag gjorde det! Jag är så fruktansvärt nöjd!

Om två veckor är det dags för scenprovet i Stockholm. Jag är inte alls lika nervös längre. Jag är nu lite erfarnare än vad jag va när jag åkte mot Malmö igår. Det är såklart jätte tråkigt att jag inte tog mig till andra provet men sånt är livet för en skådespelare. Trist men inte mer än så. I natt är det jag som sover som ett barn.

Försöker man inte har man inget att gnälla på.
Ger man upp så vill man det inte.
Så enkelt är det! Jag ger inte upp!
Stockholm se upp!

Likes

Comments

Plötsligt kan allt jag alltid drömt om slå in.

Aldrig tidigare har jag åkt tåg längre söder ut än till Halmstad. Kontrollbehovet flippar sönder. Helt själv är jag nu påväg till Malmö för att göra mitt första scenskoleprov. Pirrigt minst sagt. Jag vet oddsen och jag förväntar mig inget annat än att komma hem tidigt imorgon. Men ändå är jag nervös. Kanske för att det enda jag kan är att skådespela och att en jury ska döma ut mig skrämmer ihjäl mig. Ett nej kommer för alltid betyda att jag är en värdelös individ. Samtidigt tackade scenskolan nej till Alicia Vikander 6 gånger och vi vet ju alla hur det gick för henne.

Nej, mitt självförtroende är trots allt på topp. Det är så obeskrivligt skönt bara att tänka negativt. Det kommer gå bra. Jag ska bara gå in där och köra järnet av mina scener. Jag kan det här och ingen jury i hela världen kan ta ifrån mig det. Scenskola är ju trots allt ganska onödigt men samtidigt min största dröm.

Idag är det 100 dagar kvar till jag tar studenten! Jag är så obeskrivligt taggad! Som tradition så gjorde även vi ett 100-dagars collage. 5 timmars hårt arbete senare blev vi färdiga med PS bästa collage. Riktigt nöjd är jag! Men för i helvete vilket arbete vi lagt ner... Om man ändå hade lagt ner lika mycket energi på ett skolarbete.

Det är när man står som närmast sina drömmar allt känns som svårast. Man är så nära men ändå så långt borta.

Likes

Comments

Inte mer än att du drar ner mig till din nivå.

Efter ett par månader sen sist kändes det som om det behövdes ännu en bild på insta. Det är en härlig kick faktiskt. Jag är till 110% inte nöjd med min kropp och på ett väldigt fel sätt hjälper det här mig lite att acceptera den. Småfjantigt, verkligen! Speciellt när jag vet att kicken av den ytliga bekräftelsen inte kommer vara länge. But still, det är en skön kick!

I tisdags fick vi reda på rollerna till vår slutproduktion, häxjakt. Jag blev, trumvirvel, Proctor! (Den manliga huvudrollen). Jag går bokstavligentalat på moln. Men shit vilken utmaning det kommer bli! Exakt vad jag ville ha! Pressen och nervositeten är total!

Men likt en Phoenix reser jag mig upp, starkare än någonsin.

Likes

Comments