View tracker

Hej på er!
Det finns några trogna läsare som fortsätter följa till trots mina spontana pauser. Man kan ju säga att det är tur att jag inte har detta som arbete, att blogga! Haha.. Då hade vår ekonomi varit körd i bott. Så vad händer? Just i detta nu har jag förmodligen blivit förkyld, ska strax iväg och jobba helg.

I övrigt är ju våren på rejält insprång, jag har funnit en ny väninna från Italien som jag hängt med om dagarna senaste tiden. Min äldsta och hennes barn har klickat ordentligt och de kramas nästan lika mycket som de kivas. Men bara nästan! Det är härligt att ha funnit någon på samma nivå och plats i livet och det gör lite ont i hjärtat att de ska åka tillbaka till Italien och Frankrike sen för att bege sig vidare till USA.

Det är så himla typiskt att träffa människor man har lätt att älska som sedan är på väg nån annanstans. Men jag är väldigt glad och tacksam över att våra vägar korsats och hoppas att vi definitivt kommer hålla kontakten i framtiden. I övrigt är det knappt 3 veckor kvar tills jag börjar mitt nya jobb. Sjukt spännande, speciellt med tanke på att jag är lite otrogen och ska på intervju till ett annat pangjobb som finns i Göteborg på ett annat företag! Jag vet, jag är knäpp!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tiden bara flyger iväg och det går bara snabbare och snabbare! Inser att jag måste bli bättre på att prioritera saker och därför har det fallit undan att skriva här. Jag blev erbjuden jobb efter två intervjuer och kommer med största sannolikhet börja i mitten på maj. Så inte speciellt länge kvar! Jag sökte ett annat jobb som jag jättegärna velat ha och som jag sagt att jag velat gå vidare i processen men är ändå rätt övertygad om att jag inte kommer gå speciellt långt. Det är intressant hur livet väljer vägar åt en fastän man egentligen tänkt sig nåt helt annat i huvudet. Brokonstruktioner var inte det jag tänkte pyssla med när jag läste husbyggnadsteknik och ändå låter det inte helt fel! Jag bara hoppas att jag inte mot min vilja (om jag nu önskar komma vidare därifrån) fastnar inom en såpass nischad gren och utan utvecklingsmöjligheter om det skulle vara så. Men jag ser med spänning och förväntan på vad som komma skall om vi säger så!

Så vad händer med barnen då? Jo eftersom min sambo behöver jobba ytterligare en månad innan han kan gå på föräldraledighet så stod det mellan att försöka hitta billig barnvakt alternativt någon släkting som kunde komma hit och ställa upp. Det löste sig med det sistnämnda och en svägerska som i övrigt är hemma i Istanbul kommer och ställer upp under den månaden vi behöver hjälp. Hon kommer ha rummet som vi hyrde ut till inneboende eftersom de flyttade ut för ett par veckor sen lite hastigt. Så det löser sig nog till det allra bästa för barnen! Därefter blir det för barnen att följa med pappa till Bulgarien på obestämd tid. De tre ska iaf vara hemma fram tills nästa vår. Det lär helt klart bli en del förberedelser har vi insett redan nu. Både vad gäller vaccination av den lille men också sjukförsäkring i utlandet samt hur/om det krävs visum för barnen eftersom vi inte aktivt sökt medborgarskap i Bulgarien och det kan finnas regler för hur länge de får uppehålla sig i landet. Men det kommer helt säkert mer om det framöver.

För egen del hade jag tänkt ta tillfället i akt att både ta igen mig (obs. sova hela nätter!), bli lite starkare i kroppen och mer lik mitt forna jag samt dra in en del pengar att lägga undan. Tills vidare har jag tagit beslutet att jag ska fortsätta jobba helger så länge jag orkar för att dra in extra mycket eftersom vi inte har något sparkapital att tala om i dagsläget och behöver arbeta oss uppåt igen. Vi får se hur länge jag fixar det eftersom jag förmodligen lär vara rätt färdig av det nya jobbet men jag tänkte att jag gör ett försök iaf! Jag bävar dock något inför en ensam-period eftersom detta innebär att jag och lilleman förmodligen kommer upphöra med amningen helt. Det gör lite ont i mammahjärtat eftersom vi fortfarande delar en del mysiga stunder när han vill ha närhet. Jag hoppas dock att detta blir riktigt bra i slutänden ändå för bägge barnen iaf!

Likes

Comments

View tracker

Jag är lycklig! Ja jag vet det låter urlöjligt men att ha skaffat inneboende har löst i princip alla våra problem. Inte bara den ekonomiska biten men också den sociala, så mycket vi har fått bara på den här veckan med ett par extra i hushållet som emellanåt har koll på barnen och är snälla emot dem. Det betyder verkligen så himla mycket! Och att få lära sig om en annan kultur, vi har haft så himla roligt kring alltihop. Lagat mat ihop och åt varandra. Det kommer säkert finnas tillfällen när man inte alltid är lika överens men just nu känns allt så himla bra eftersom det fört med sig så mycket gott. Så ja, tillvaron känns väldigt mycket ljusare. Det är inte alltid det kanske passar sig med en inneboende men för vår del och just nu så var det det bästa som kunde hända!

Lite tråkigare är att jag var och fixade håret igår. Det syns inte jätteväl på bilden men färgen blev precis så som jag ville ha det, mörkbrunt med inslag av rödlila. Jag vet det låter skumt men blev riktigt snyggt! Däremot blev det sämre med frisyren och den är nu såpass kort att jag måste spara ut det en stund för att kunna få till den frisyr jag hade precis innan eftersom jag blev så förtjust i den. Och än värre är att jag måste boka om frisör också så att jag får tillbaka den som kan klippa så att det inte blir som det blev den här gången, något tokigt. Tur hår växer, om än långsamt, eftersom jag behöver korrigera det aningen.

Likes

Comments

Det har hänt en hel del sen sist. Vi har gått och blivit med inneboende och det känns verkligen extremt roligt! Vi har liksom hittat någon/några som matchar oss väldigt bra och det är kanske lite tidigt att ropa hej men det känns än så länge väldigt positivt. De är ursprungligen från Kina och det kulturella utbytet det innebär att de bor ihop med oss känns väldigt spännande! Vi är optimistiska och det känns som att det kommer bli givande för alla inblandade. Äldsta barnet frågade nu på kvällen om de hade gått hem men då blev jag ju tvungen att på nåt enkelt vis berätta att detta är deras hem och då blev hen så glad över att veta att de kan ses imorgon! Så himla roligt när barnen ser fram emot det! Det är också kul att se hur vårt yngsta barn redan börjat öppna upp lite och visa nyfikenhet jämfört med rädsla och misstänksamhet. Det blir ju nåt helt annat att bara umgås med mamma och pappa hela tiden, också för att vi inte har speciellt stor umgängeskrets som man ses med kontinuerligt. Så jag tror verkligen det kommer ge oss som familj väldigt mycket erfarenhetsmässigt sett.

I övrigt så har stora barnet gått och blivit sjukt. Så efter en hel helgs jobb så fick jag åka in med hen till akuten och där blev vi kvar ända fram till kl 4 imorse. Tyvärr gav det ingenting eftersom besvären blev bättre men krupp konstaterades i vart fall. Vi åkte hem och sov och sedan blev det väldigt mycket värre igen så då fick vi åka in på nytt. Denna gång med ambulans eftersom det blev så besvärligt med andningen. Väl framme blev det inhalering av medicin och även intag av medicin i flytande form. Sedan fick vi en del grejer på recept och så begav vi oss hemåt igen. Nu verkar det bättre men vi får se hur natten blir. Hoppas på lite lugn eftersom det varit lite sisådär med sömnen.

Likes

Comments

Yes I am! Ibland känner jag mig som en hycklare men jag vet inte om det är en kombination av att jag överlag brukar ha ambitiösa mål som jag ibland inte klarar av att leva upp till som gör att det känns sådär. Livet är rätt stabilt men ändå upp och ner. Ekonomiskt ligger vi oerhört risigt till och vi diskuterar hela tiden fram och tillbaka huruvida det är värt att faktiskt stanna hemma med barnen något längre. Själv saknar jag den sociala vuxna kontakten med människor (en liiiten stund om dagen hade räckt) för att få mitt på det torra men att inte ha speciellt mycket alls gör att jag grottar ner mig i saker som livar upp lite och ägnar mig mindre åt barnen. Vet inte hur många föräldrar som egentligen skulle erkänna detta men jag gör det i vilket fall. Så från att ha gått och engagerat mig i en massa aktiviteter med barnen är vi mest hemma vilket kanske inte är så roligt alla dagar i veckan. Det här boendet var egentligen katastrof och spiken i dödskistan, jag avskyr mig själv för att jag alltid lyssnar på alla andra och fick min sambo att säga ja till detta erbjudande. Vi har kastat bort våra köpoäng på en lägenhet vi i dagsläget inte har råd med och inte heller vill prioritera egentligen, i ett område som vi, förutom den fina naturen, verkligen inte är något för oss. Vi är stadsmänniskor, så enkelt är det. Så ja, insikten har sjunkit in under ganska lång tid och den är bitter sweet om vi säger så.

I dagsläget önskade jag att jag fick jobbet, har lämnat referenser och ska på en andra intervju om drygt 2 veckor. Vill bara tjäna ihop pengarna och köpa eget så vi kan sticka ifrån den här lägenheten eftersom den är förknippad med så mycket negativt. Mest av allt avskyr vi faktiskt köket eftersom man stor del av tiden man ses är just där och det har världens sämsta planlösning samt förvaring och köksfläkt. Idag är en bra dag men nej, livet som sådant är rätt komplicerat och jag sabbade det fina vi hade i förra lägenheten med att krångla till det extremt mycket med denna. Jag måste lyssna mindre på andra och försöka kontrollera den starka impulskänsla jag har emellanåt när jag vill få saker gjort. Think twice borde väl mer vara min melodi!

Likes

Comments

Har dragit mig upp igen efter att ha lagt barnen för att förbereda mig inför imorgon. Dagen med stort D. Jag har verkligen blandade känslor efter dagen som gått. Sedan jag fick reda på att jag skulle få gå på intervju så har det mest varit glädje över alltihopa, som att jag äntligen fick se lite ljus i den mörka tunneln. Men så har jag gått vidare i en urvalsprocess där man som trainee får 2 utlandsplaceringar under ett år och därefter en tjänst på något av alls kontor företaget har utomlands. Det skriker i hela kroppen, hjärtat och själen efter ett sånt stort miljöombyte - min aptit på nya omgivningar, dofter, och ljud har återigen vaknat till liv och jag vill inget hellre än att irrationellt slänga mig på en sån resa om jag fick chansen och möjligheten. Men så kommer alla de där "vuxna" (läs! Tråkiga/rationella) tankarna om att det inte går med en småbarnsfamilj eller en sambo som knappt förstår engelska. Och där och då falnar den brinnande elden till glöd helt!

Dilemmat ligger också i det faktum att sista steget till den här utlandspositionen går av stapeln först i nästa vecka så vill de ha besked eller berättar att jag blir anställd på det företaget jag ska till imorgon så vet jag inte helt enkelt vad jag gör. Trainee inom bro är verkligen inte fy skam det heller och en riktig merit om jag vill utomlands sen, behovet finns, det har jag sett! Men ju längre tiden går, desto bekvämare blir man med livet, så är det ju. Och då är jag rädd att mina drömmar går förlorade!

På det har min mormor gått bort idag efter en utdragen och lång kamp och även om jag är glad över att hon slapp lida på slutet så är jag ledsen över att hennes resa tog slut just nu. Hon har kämpat tappert och även om vår relation varit annorlunda så känns det så konstigt att veta att hon har flugit iväg och är borta. För alltid. Och att det enda som nu finns kvar av henne som människa och person är våra minnen.

Det känns så obeskrivligt konstigt, både hon och morfar har varit personer som jag på nåt vis trodde skulle leva för evigt. Eller iaf bra länge. Att inte höra hennes röst när hon ringer och önskar en "ha den äran" på födelsedagen, det känns bara så konstigt. Och även om vi inte haft en nära relation så sörjer jag både det vi förlorat och det vi inte förlorat gällande gemensamma minnen. Hon som var känd för sin hasselbackspotatis, chokladmuffins, att vi fick leka med vatten+mjöl i deras äggkoppar i pannrummet (bakade) när vi var små eller alla dem kläder vi rotade igenom i hennes garderob. Mormor på köksstolen där hon satt och viftade med sitt ena ben över det andra vid kanten på matbordet ibland när man kom in. Borta, bara så. Jag har hela tiden värjt mig för tanken att jag eventuellt skulle bli väldigt ledsen men det är svårt att inte bli när hon ändå gjort sånt avtryck som hon gjort under uppväxten. Hon som gav oss den där rättframma, sanningsegna ibland hårda ådran att säga saker som det är utan att linda in det som sagts ett endaste dugg för omgivningen. Hon har nu somnat in och flugit vidare.

Att se fram emot och ladda inför intervjun imorgon känns bara så extremt konstigt och absurt. Visst är jobbet viktigt men livet ännu viktigare. Det påminner mig återigen om att tiden på jorden är räknad och att jag måste satsa allt för att kunna vara nöjd när min dag väl kommer. Nej, nu måste jag nog ta tag i mina förberedelser inför imorgon. Tur man har så vackra fina barn att fokusera på under dagarna. Älskade ungar! 💛

Likes

Comments

Tiden bara rusar iväg!! Emellanåt blir det intensivare perioder och det har det varit senaste veckan. Vi har haft aktiviteter samtidigt som jag har hunnit jobba halvdag och blivit erbjuden en intervju. Så till veckan får ni hålla tummarna för mig att det går vägen eftersom det är en himla fin tjänst. Får jag den kommer jag berätta mer vad den innebär framöver. Detta har i sin tur inneburit febril jakt på barnvakt eftersom det sker mitt på dagen och min sambo behöver jobba. Än är vi utan resultat men jag håller tummarna och söker med lykta och ljus och vi får hoppas att det löser sig. Idag och imorgon är det återigen jobb som står på schemat och då får man både tiden och anledningen att snygga till sig. Woop woop! Hoppas ni har en fin helg!

Likes

Comments

Idag var tanken att vi skulle gå till öppna förskolan men jag ändrade mig. Var sjukt seg imorse och vi har familjerytmik senare i eftermiddag så vi kör en lugn förmiddag och pottränar stora barnet istället. Hen kunde uträtta sina behov på toaletten redan vid 10 månader men vi har därefter haft bakslag och därför används blöja fortfarande flitigt. Eftersom vi har plastmattor i nya lägenheten tänkte jag att vi provar idag iaf. På drygt 2,5h kanske har det råkat ske 2 olyckor (1 jätteliten och en lite större) och en lycklig historia på pottan. Hade 3 stycken underkläder och nu är vi inne på sista paret så jag hoppas det håller i sig lite längre tills nästa gång det händer nåt. Men det är roligt med framsteg iaf!

Likes

Comments

Vilken gårkväll alltså!
Jag och en väninna bestämde in spontant under fredagkvällen att vi skulle ut igår. Hur mysigt och trevligt som helst! Vi hade väl först bara tänkt ta några glas och vara ute några timmar men när vi väl gick hem för kvällen (eller natten borde jag nog säga!) så sa min väninna att vi varit ute lika länge som ett arbetspass i princip! Vi möttes vid 19 och letade runt en stund innan vi hittade fram till en vinbar som hette l'enoteca. Där blev det vin och tryffel och vi satt där ett bra tag. Tyvärr har jag inga bilder därifrån för det var himla mysigt inrett men då får ni desto större anledning att besöka det själva om ni nån gång är i Malmö.

Därefter gick vi till en restaurang och bar som heter Victors och där satt vi ett bra tag också. Inte lika bra service i baren men helt okej musik faktiskt, alldeles i min egen smak. Min väninna fick ett ryck om att vi skulle vidare till ett annat ställe och dansa så vi fortsatte till Koi. Men där kan vi säga att det tog stopp. Stället är hur mysigt som helst men tyvärr är musiken fortfarande katastrofalt dålig och omodern för stället. Man blev inte ens danssugen och med tanke på hur lätt jag brukar tycka om musik annars så visar det ju på nivån alltså! Så vi gick helt enkelt tillbaka till Victors och dansade en stund till innan vi begav oss hemåt vid halv två. Yes ni hörde rätt! Så sent blev det för vår del och jag minns inte senast jag var ute så länge. Typ massor med år sedan. Men det var det helt klart värt!!

Likes

Comments

​Godkväll på er!

Skitdag igår som ni säkert förstått. Har funderat mycket under dagen och kommit fram till att mina surare dagar kommer när jag fått lite sömn i kombination med att man hela tiden gör uppoffringar för alla andra i familjen och hamnar sist på skalan i prioriteringar. Att få en liten stund själv, ens på toaletten finns inte ens i min värld men det hade varit ljuvligt så ni förstår ju på vilken nivå det ligger. Jag är också en kontrollmänniska som för det mesta planerar saker och ting i livet, inte så att det måste bli som jag tänkt mig för jag brukar gardera mig med både ett drömscenario men också ett scenario nr 2 3 och eventuellt 4 ifall det första inte blir som jag tänkt mig. Så jag brukar vara förberedd på det mesta. Men att känna att jag inte själv styr mitt liv och att jag är allmängods för alla andra precis utom mig själv, att jag inte ens kan få 20 min lugn under dagen för att återhämta mig från allt tjo och tjim och skrikande.. Det tar på mig. Dessutom har jag en mammig nr 2 som med sina 11 kg hänger rätt stadigt på mig och det känns i min otränade kropp, speciellt mina handleder har tagit riktigt stryk och de är stela som pinnar.  

Sen finns det ju dem som tycker att jag borde ta till förskolan som lösning till mitt äldsta barn, 15h där för att få lite avbrott. Vilket jag har väldigt blandade känslor inför! Alla andra gör så klart som dem vill och anser är bäst för deras barn men i min värld vill jag hålla mina barn från institutioner så länge som möjligt, oavsett hur mycket social stimulans de får eller hur mycket de må lära sig där (bra som dåligt). Jag tror att barn av naturen är nyfikna varelser och att de tar tillvara på vadhelst de kan lära bara de får möjligheten av sina föräldrar. Att man också kan lära utan att ta den vanliga vägen fram till lärdomarna. Jag tänker ofta på hur självständiga man vill att barn ska vara från tidig ålder; sluta amma när de är 6 månader senast, sova i eget rum när de är året gamla (om inte tidigare!), börja förskolan strax därefter och så fortsätter de där tydliga markeringarna längs med barnets utvecklingskurva, de där markeringarna som normerna i samhället bestämt är så oerhört viktiga att flagga med inför omgivningen om att "vi är på väg nu" och att man följer de outtalade reglerna/förväntningarna som sig bör göras typ. Ibland så vrider jag på det och undrar hur människor resonerar på ​riktigt​. Man vill att barnen ska bli självständiga individer genom de här milstolparna som man satt upp men så väljer föräldrarna ofta att begränsa barnen när det gäller vad de får göra, både hemma och ute. Man litar inte till deras förmåga att lyssna och lära och avvaktar lite till innan en vuxen går in och avbryter något som de håller på med.

Sedan jag fick barn har de här sakerna gått upp för mig och blivit enormt viktiga för mig. För barn tycker inte alltid att de stora sakerna är de allra viktigaste, det kan lika gärna vara de små som betyder hur mycket som helst. Ta exempelvis när ögonen på mina barn verkligen lyser upp när vi leker ihop här hemma tillsammans​ och de vet att mamma är med en stund och röjer runt. Ett resultat av att jag ofta ägnar mig åt annat också, som att förbereda mat eller packa inför utgång när vi ska iväg på dagsäventyr. Vi har det bra ihop vi tre. Vi har det oerhört bra ihop tillsammans faktiskt! Med det i åtanke så gör det mig ledsen i hjärtat att man som förälder kan välja bort att ha flera barn hemma samtidigt. Flera barn hemma innebär så klart mycket jobb men att få vara med och påverka sitt barns personlighet istället för att lämna över det åt slumpen, för mig känns det så himla viktigt på nåt sätt. Det är så jag tror vi kommer åt våra barn och kan påverka dem till det positiva på riktigt i det långa loppet, hur löjligt det än må låta.

Jag brinner för det här, jag vill bli en bra förälder. Jag vill bli en ännu bättre förälder. Jag vill aldrig nöja mig i föräldraskapet och tro att allt jag gör duger precis som det är för det gör det inte, vi föräldrar gör också konstant stora och små fel gentemot våra barn. Men det kräver ständig närvaro och en hel del reflekterande och för min del betyder det också att försöka bryta gamla mönster jag har med mig från min egen barndom över hur saker och ting bör vara. Och som ni säkert förstår så hamnar således jag själv i skymundan av allt annat som händer inom familjen och har man då en svacka, ja då känns livet helt klart mindre roligt. Idag försökte jag vända på det och tänka att småbarnsåren inte varar för evigt, att vårt äldsta barn faktiskt blir 3 till sommaren och att hen förhoppningsvis är nästan 4 när denna börjar på förskola. 3 år kvar till skolan börjar då, den möjligheten för mitt barn är jag väldigt nöjd med faktiskt! Och nej, mina barn är inte understimulerade om det är någon som börjat fundera kring det (vet att det är ett återkommande argument för att se ner på de som väljer att ha barnen hemma) utan de lever och är en del av dagens moderna Sverige precis som alla andra barn förutom det att deras närmsta miljö består av vuxna som lär dem om livet och inte jämnåriga lekkamrater. Ha en fin kväll på er nu!

Likes

Comments