Aja om det ens finns någon son bryr sig
så säger jag adjö nu. Det här är slutet och ni kommer nog aldrig höra av mig igen på denna bloggen. Orkar inte skriva mer och klaga på mitt liv så det får enkelt bara sluta upp nu. Bloggen kommer finnas kvar men jag kommer inte skriva mer på den

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det går ju inte, vad gör jag fel? Jag har inga ord mer, förlåt. Ingen bra kväll det här, ska göra ett sista försök nu och jag hoppas det fungerar.

Likes

Comments

Jag trodde jag hade blivit sårad förut, men jag har aldrig känt det jag känner nu. Allt blir jobbigt, ovissheten i vad jag ens gör med mig själv och mitt liv tar över. Allt kan vända så fort, ett ord, en blick, en kyss.. vi kan alla relatera till någon form av smärta som egentligen bara är något som sitter i huvudet men känns i kroppen. Har läst lite mer ingående om det att man kan dö av ett brustet hjärta. Det är ju ganska fascinerande att en psykisk smärta kan ha en sån stor påverkan på kroppen och hjärtat att man kan dö. Det som händer är typ att hjärtat slår onormalt och att en kammare blir större och typ slutar slå. Det behandlas på samma vis som hjärtinfarkt. Googla på Takotsubo för att läsa om det.
Panikångest är också häftigt på det viset, att man kan må så hemskt dåligt utav något som sitter psykiskt och kroppen slutar fungera. Ibland funderar man ju på om psyket egentligen försöker döda oss när vi mår dåligt, eller om det är vi själva som innerst inne vill dö så kroppen börjar "stänga ner" sig själv. Om vi verkligen vill dö så borde väl vi egentligen kunna göra det utan att behöva använda oss av saker? Hjärnan borde ju kunna få hjärtat att sluta slå, lungorna att sluta andas och så vidare. Hjärnan är ju alltid så kraftfull i alla andra lägen så varför inte i detta?
En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva. Så försök göra något speciellt av de dagar vi lever istället för att tänka för mycket på den där enda dagen som vi dör på.

Likes

Comments

Varför är jag som jag är? Jag bara förstör människor, det är åtminstone vad jag får höra så jag antar att det är sant. Jag är bara dum, aldrig snäll, bortskämd och bryr mig inte om någon. Allt pekar hela tiden i en och samma riktning hur mycket jag än försöker ändra på den, det känns oundvikligt. Direkt jag börjar få ändring på riktningen är det något som stör tillbaka den in i samma gamla spår, hur gör man? När allt går fel och alla står vid sidan och bara tittar på när allt rasar och man står där ensam och försöker hålla ihop alla bitarna för att saker och ting ska finnas kvar, hur gör man? Ensam i det hela, ingen ser det man gör, ingen bryr sig att se förbi den stabila fasaden son lurar allt och alla. Det är där dessa människor dyker upp, de ser rakt genom fasaden och ser dig och allt för vad det verkligen är, de kan bygga upp allt inifrån igen så att de4 blir mycket lättare att hålla ihop allt men... de har även kraften att förstöra allt, för när man väl släppt in dem så kan de rasera allt hur mycket man än försöker hålla ihop det. När det väl har börjat känns det aldrig som att det ska ta slut, man dör lite mer inombords varje dag och det känns som att man inte ska orka mer men då så byggs man sakta upp lite igen så man börjar tro på livet och få hopp. Har sett nog av sånt här i samhället, jag ser det bland vänner, bekanta och familj. Jag vet om det så jag slipper utsätta mig för det, men alla andra som går runt ovetandes och bara har tankar på att de inte vill vara med nå mer. Karma är för vissa människor ett skämt, de får ingen rättvisa för sina goda gärningar de får bara skit. Jag tror inte riktigt på karma, det har aldrig funkat för mig. Vad jag än gör så får jag aldrig något tillbaka, så vad är det för mening då att förvänta sig något? Så jag har beslutat att bara försöka göra bra saker för människor och inte bry mig om att få det bra själv för jag får aldrig det ändå. Något med mig har ändrats, jag vet inte vad men jag ska ta reda på det så jag kan bli mig själv igen så Maria slipper känna det hon gör nu. Men det spelar ingen roll nu, allt är snart förlorat som jag så fruktat sen första gången. Jag har ont i hjärtat, jag har ont i min själ, så ont.. klarar jag ens det här utan bli svag? Det återstår att se

Likes

Comments

jag är inte bäst, det har jag aldrig påstått. Men däremot att jag är sämst har jag påstått allt för ofta. Men det är ju för att i mina ögon är jag sämst, sämre än alla andra. Jag försöker bli bättre på det jag behöver bli bättre på, men det är inte alltid så lätt. Jag kan se förbi mycket, men vissa saker blir jag aldrig av med. Demoner i mitt huvudet som jag kämpar mot varje dag, ibland tar de över och ibland vinner jag. Vill bara få dem ut ur huvudet, men det går ju inte :( Önskar att någon kund3 förstå, att jag inte är jag när demonerna tar över och fastän jag vet det så jävla väl att det inte är jag som pratar så fortsätter jag.

Likes

Comments

Share my life, take me for what I am
'Cause I'll never change all my colours for you
Take my love, I'll never ask for too much
Just all that you are and everything that you do

I don't really need to look very much further
I don't wanna have to go where you don't follow
I won't hold it back again, this passion inside
Can't run from myself
There's nowhere to hide

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me...
I have nothing, nothing, nothing
If I don't have you, you, you, you, you.

You see through right to the heart of me
You break down my walls with the strength of your love
I never knew love like I've known it with you
Will a memory survive, one I can hold on to

I don't really need to look very much further
I don't wanna have to go where you don't follow
I won't hold it back again, this passion inside
I can't run from myself
There's nowhere to hide
Your love I'll remember forever

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me...
I have nothing, nothing, nothing...

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me, no.
Don't walk away from me
Don't you dare walk away from me
I have nothing, nothing, nothing
If I don't have you, you,
If I don't have you, oh, ooh, ooh.

Likes

Comments

Tänk att man kan vara så paranoid som jag har varit. Att allt är bättre nu glädjer mig. Jag har alltid så svårt att lita på folk för jag tror alltid att alla går bakom ryggen på mig, spelar ingen roll vem det är. Jag känner mig nästan alltid ensam, men jag känner mig heller aldrig ensam. Det finns alltid någon vart jag än är, som bevakar mig, iallafall så är det så det känns. Någon bakom varje träd, bakom varje fönster, någon i bilen bakom som följer efter mig. Jag hatar känslan. Jag kan nästan aldrig lita på någon för jag tror att alla vill skada mig eller såra mig, men vissa människor kan jag släppa in men det är svårt. Det jobbigaste är att man aldrig vet vem man kan prata med, men nu har jag hittat någon.

Likes

Comments

Allt knasar ibland, så är det för alla. Även de som det verkar som att allt går bra för knasar det ibland och de vet inte vad de ska ta sig till. Det viktigaste är att veta att det kommer gå över, allt har ett slut. jag ska börja skriva någon sorts text, typ en bok eller något liknande, typ memoarer för jag har ingen erfarenhet av att skriva och jag vet exakt när jag ska börja i händelsernas gång men det ska vara baserat på verkliga händelser. Det kommer nog aldrig bli klart men det kommer finnas en början.. Det är allt för den här gången men det kommer mer

Likes

Comments

"Stäng ögonen, andas djupt, rensa huvudet och fokusera på lugnet i nuet" så har jag alltid tänkt när jag panik, ångest eller panikångest. Oftast har det funkat, så jag har använt metoden vid andra tillfällen också men då har det inte fungerat. Alla gånger jag varit nere på botten har fått mig att inse att det aldrig kan bli värre än så, att det är där gränsen går och att det bara går att flytta uppåt igen därifrån. Men det är något härligt med att vara där nere, man får ett helt annat perspektiv på livet och dess betydelse i vardagen. Varför lever vi egentligen och är så rädda för att dö när vi ändå aldrig är nöjda? Det vore ju en befrielse att dö kan man tycka. När man är där nere ser man saker på ett mycket klarare sätt än här uppe. Jag spenderade ett par månader där nere på botten, det har både förstört mig och gjort mig starkare. Är starkare på att jag inte är rädd att hamna där igen, det är som hemma för mig, men är så svag när det gäller att vara stark å hålla mig kvar här uppe vid ytan. Jag fick hjälp upp när jag nästan hade varit där för länge och börjat funderat på den sista lösningen, hon kom från ingenstans å på en minut var jag uppe vid ytan igen och undrade vem fan jag var och vad jag höll på med. Alla tankar ändrades och jag blev kär i henne, min alldeles egna ängel. Hon hjälpte mig att "tvätta" bort det sista av det smutsiga bottenvattnet jag hade över min kropp och visade mig vägen. Jag är för evigt tacksam för det hon gjorde för mig och jag kommer aldrig kunna glömma eller sluta älska henne. Hur jobbigt npgot än känns så vet jag att hon finns där på något vis och styr mig rätt i livet.

Likes

Comments

Det fanns en tid då jag inte var rädd för något. Men nu är jag rädd för allt. Rädslan för mig framåt, men den gör mig även så försiktig. Men den kan ta över och jag blir paranoid, allt som jag är rädd för är jag helt säker på att det händer. Vill inte vara ensam, då kommer jag bli tokig. Behöver nog egentligen bara bli omkramad och få känna mig trygg. Ibland tar rädslorna över och jag tror det kan ha att göra med min möjliga sjukdom. För jag känner inte igen mig själv, det är som att jag är någon helt annan. Tankarna jag har är sånt jag aldrig skulle tänka, det vet jag för det är inte jag. Är så jävla paranoid fastän jag vet att det inte är på det jävla viset och jag blir så frustrerad på att jag gör det. Jag har alltid undrat vad jag har för fel, kommer nog aldrig få veta heller. Jag hatar att såra människor fast det är allt jag gör, alltid. Mina tankar går alltid på högvarv och jag måste veta allt så jag tar reda på det på ett eller annat sätt, jag hatar mig själv. Jag skäms så mycket över mig själv och det jag gör. Jag läser alltid saker, snokar och sånt. Jag hatar det, hatar mig själv, varför gör jag det hela tiden? Blir tokig på mig själv. Förlåt för allt SMK, jag hatar mig själv för att jag läser allt och överanalyserar allt så du vet, du får bli arg och hata mig om du vill för jag förtjänar det. Jag är ingen god människa.

Likes

Comments