Share my life, take me for what I am
'Cause I'll never change all my colours for you
Take my love, I'll never ask for too much
Just all that you are and everything that you do

I don't really need to look very much further
I don't wanna have to go where you don't follow
I won't hold it back again, this passion inside
Can't run from myself
There's nowhere to hide

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me...
I have nothing, nothing, nothing
If I don't have you, you, you, you, you.

You see through right to the heart of me
You break down my walls with the strength of your love
I never knew love like I've known it with you
Will a memory survive, one I can hold on to

I don't really need to look very much further
I don't wanna have to go where you don't follow
I won't hold it back again, this passion inside
I can't run from myself
There's nowhere to hide
Your love I'll remember forever

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me...
I have nothing, nothing, nothing...

Don't make me close one more door
I don't wanna hurt anymore
Stay in my arms if you dare
Or must I imagine you there
Don't walk away from me, no.
Don't walk away from me
Don't you dare walk away from me
I have nothing, nothing, nothing
If I don't have you, you,
If I don't have you, oh, ooh, ooh.

Likes

Comments

Tänk att man kan vara så paranoid som jag har varit. Att allt är bättre nu glädjer mig. Jag har alltid så svårt att lita på folk för jag tror alltid att alla går bakom ryggen på mig, spelar ingen roll vem det är. Jag känner mig nästan alltid ensam, men jag känner mig heller aldrig ensam. Det finns alltid någon vart jag än är, som bevakar mig, iallafall så är det så det känns. Någon bakom varje träd, bakom varje fönster, någon i bilen bakom som följer efter mig. Jag hatar känslan. Jag kan nästan aldrig lita på någon för jag tror att alla vill skada mig eller såra mig, men vissa människor kan jag släppa in men det är svårt. Det jobbigaste är att man aldrig vet vem man kan prata med, men nu har jag hittat någon.

Likes

Comments

Allt knasar ibland, så är det för alla. Även de som det verkar som att allt går bra för knasar det ibland och de vet inte vad de ska ta sig till. Det viktigaste är att veta att det kommer gå över, allt har ett slut. jag ska börja skriva någon sorts text, typ en bok eller något liknande, typ memoarer för jag har ingen erfarenhet av att skriva och jag vet exakt när jag ska börja i händelsernas gång men det ska vara baserat på verkliga händelser. Det kommer nog aldrig bli klart men det kommer finnas en början.. Det är allt för den här gången men det kommer mer

Likes

Comments

"Stäng ögonen, andas djupt, rensa huvudet och fokusera på lugnet i nuet" så har jag alltid tänkt när jag panik, ångest eller panikångest. Oftast har det funkat, så jag har använt metoden vid andra tillfällen också men då har det inte fungerat. Alla gånger jag varit nere på botten har fått mig att inse att det aldrig kan bli värre än så, att det är där gränsen går och att det bara går att flytta uppåt igen därifrån. Men det är något härligt med att vara där nere, man får ett helt annat perspektiv på livet och dess betydelse i vardagen. Varför lever vi egentligen och är så rädda för att dö när vi ändå aldrig är nöjda? Det vore ju en befrielse att dö kan man tycka. När man är där nere ser man saker på ett mycket klarare sätt än här uppe. Jag spenderade ett par månader där nere på botten, det har både förstört mig och gjort mig starkare. Är starkare på att jag inte är rädd att hamna där igen, det är som hemma för mig, men är så svag när det gäller att vara stark å hålla mig kvar här uppe vid ytan. Jag fick hjälp upp när jag nästan hade varit där för länge och börjat funderat på den sista lösningen, hon kom från ingenstans å på en minut var jag uppe vid ytan igen och undrade vem fan jag var och vad jag höll på med. Alla tankar ändrades och jag blev kär i henne, min alldeles egna ängel. Hon hjälpte mig att "tvätta" bort det sista av det smutsiga bottenvattnet jag hade över min kropp och visade mig vägen. Jag är för evigt tacksam för det hon gjorde för mig och jag kommer aldrig kunna glömma eller sluta älska henne. Hur jobbigt npgot än känns så vet jag att hon finns där på något vis och styr mig rätt i livet.

Likes

Comments

Det fanns en tid då jag inte var rädd för något. Men nu är jag rädd för allt. Rädslan för mig framåt, men den gör mig även så försiktig. Men den kan ta över och jag blir paranoid, allt som jag är rädd för är jag helt säker på att det händer. Vill inte vara ensam, då kommer jag bli tokig. Behöver nog egentligen bara bli omkramad och få känna mig trygg. Ibland tar rädslorna över och jag tror det kan ha att göra med min möjliga sjukdom. För jag känner inte igen mig själv, det är som att jag är någon helt annan. Tankarna jag har är sånt jag aldrig skulle tänka, det vet jag för det är inte jag. Är så jävla paranoid fastän jag vet att det inte är på det jävla viset och jag blir så frustrerad på att jag gör det. Jag har alltid undrat vad jag har för fel, kommer nog aldrig få veta heller. Jag hatar att såra människor fast det är allt jag gör, alltid. Mina tankar går alltid på högvarv och jag måste veta allt så jag tar reda på det på ett eller annat sätt, jag hatar mig själv. Jag skäms så mycket över mig själv och det jag gör. Jag läser alltid saker, snokar och sånt. Jag hatar det, hatar mig själv, varför gör jag det hela tiden? Blir tokig på mig själv. Förlåt för allt SMK, jag hatar mig själv för att jag läser allt och överanalyserar allt så du vet, du får bli arg och hata mig om du vill för jag förtjänar det. Jag är ingen god människa.

Likes

Comments

Om jag känner mig själv rätt blir det mitt sista inlägg på ett tag, för jag orkar inte skriva längre. Har tappat gnistan för att skriva här och det blir bara mer och mer flummigt för varje inlägg som går. Har gjort en hel del fel, har ljugit, svikit, sårat både mig själv och andra hela mitt liv. Men det fick ett slut när jag träffade henne. Känner att det även här kommer bli extremt jävla flummigt men vem fan bryr sig? Ett nödvändigt ont, en lögn, hemligheter, krossade hjärtan, tårar, hårda ord och känslor i massor. Ett nödvändigt ont kan vara behövligt ibland när saker och ting inte går att lösa med bra intentioner, då får man ta till med det stora artilleriet och låta något ont göra något gott för att  bana vägen för en bättre framtid. En lögn kan ändra allt, både gott och ont. Att ljuga ligger i våran natur som människor men oftast så ser vi rakt genom lögnerna och ser sanningen i det hela ändå. Hatar lögner. Hemligheter korrumperar, det går inte att hålla hemligheter för förr eller senare så kommer de upp till ytan och det blir värre än om bara hade berättat allt direkt. Jag hatar hemligheter, speciellt när jag kan se att någon ljuger för att bevara sina hemligheter. Jag verkligen avskyr hemligheter och undanhållande av sanningen för jag är inte så dum som man kan tro, jag fattar direkt och ser signalerna. Usch. Krossade hjärtan är vad man kan få av lögner, svek, hemligheter och ett nödvändigt ont. Krossade hjärtan omger oss i denna värld och ibland känns det som att inget kan få just en själv att må bättre när hjärtat är krossat. Men rätt vad det är så dyker det upp någon som kramar om en så hårt att alla de brustna bitarna samlas ihop och bildar ett hjärta igen, det har ärr och hål i sig men iaf så har man grunden att bygga på för att få det helt och fint igen. Tårar är det vi fäller när vi får vårat hjärta krossat, tårar är så vackra för det ligger så mycket känslor i varje tår som kommer rullandes ner för kinden. Tårar kan komma även av glädje, ilska eller smärta. "Smärta kräver att kännas". Hårda ord är det värsta av allt, för det kan vara något man kastar ur sig i stundens hetta och orden sårar så otroligt mycket fastän man inte ens menar dem, men varför säger man då dem? Hårda ord är så förrädiska på det viset för man menar dem inte men hur kan man inte mena dem när man säger dem? Ett av livets mysterium. Känslor i massor är bland det bästa som finns och det värsta som finns. För massor med känslor kan få en att må så otroligt bra och allt blir bra i ens liv, man kan glömma tid och rum. Massor av känslor kan även få en att må så otroligt dåligt att det känns som att tiden står stilla och att man inte fyller någon funktion på denna jord längre. Känslor är bland det bästa som finns, de kan få oss att må bra eller dåligt. Mår vi bra uppskattar vi allt bra som händer omkring oss, mår vi dåligt ser vi inget annat än elände och misär omkring oss. Så länge vi har bra känslor inom oss kan inget stoppa oss. Nästan allt det här stöter man på i alla dagens förhållanden vare sig det är till en familjemedlem, en partner, en vän eller vad som helst. Det finns lögner, hemligheter, svek, hårda ord, känslor, krossade hjärtan och ibland även ett nödvändigt ont. Det är oundvikligt att inte stöta på något av dessa i ett förhållande. Min stora fasa är lögner, hemligheter och att inte berätta saker för varandra utan istället ljuga och undanhålla sanningen. Jag kan förlåta allt när jag älskar någon, inte förens jag ser att min partners svek eller snedsteg är menade för att jag ska förstå att de inte illa vara med mig kan jag ens tänka tanken på att lämna dem. För när de medvetet börjar såra mig förstår jag att de inte är lyckliga med mig. Jag är en sån människa att jag skulle ge allt av mig själv fär att göra någon annan lycklig eller göra så att de inte häver såra någon annan för då kan de såra mig istället. Även om jag verkar vara en ganska stark person så är jag otroligt svag kan jag berätta, det är sjukt hur svag jag är. 

Maria, jag kan aldrig få nog av dig. Jag älskar dig och hoppas att du aldrig glömmer bort det. Ska aldrig ljuga för dig, aldrig ha hemligheter och ska alltid berätta allt för dig. Godnatt eller nå nu.

Likes

Comments

De känslorna jag skrev om i senaste inlägget är inte något jag känner egentligen, är bara så att jag skrev i en svag period jag hade och ibland tar det över och jag får för mig saker. Kände mig bara så ensam för mina vänner gör lite som de vill och även om jag umgås med dem så känner jag mig utanför på något vis. Och min stöttepelare var borta så ja det är svårt att förklara. Det kan finns en förklaring till varför jag är som jag är och varför jag gör som jag gör men det kräver en utredning, borde jag göra det kanske? För om jag fick det bekräftat hade jag kunnat berätta för folk även om de skulle se mig som någon sorts missfoster och vara rädda för mig. En förklaring på mitt beteende hade varit så skönt att få, men om jag skulle göra utredningen och sen visar det sig att det inte är på det viset så har jag ju ingen förklarning längre och hur ska jag reagera då? Det är tur hon finns och förstår mig min stöttepelare, accepterar att jag kanske inte är som alla andra. Hon är helt fantastiskt, bäst och den vackraste som finns. Hon har haft det svårt i livet, troligen mer än de flesta. Hon kämpar på så starkt och det är vackert att se framstegen hon gör. Utan henne hade inget varit värt att kämpa för. Har haft problem med magen av och till sen i somras men nu har jag haft ont och obehag i magen i en vecka så imorgon ska jag till vårdcentralen och kolla på det. Jag hoppas faktiskt att det är någonting så jag vet vad jag ska göra åt det. Men sålänge jag har henne vid min sida kan jag klara mig genom allt för hennes närhet och hjälp är allt jag behöver. Hon gör mig komplett, hel, lycklig. Hon får mig att hitta mig själv igen hur förlorad jag än är, jag är skyldig henne mitt liv och det har jag inget emot att vara för jag kommer aldrig sluta älska henne. Mina känslor verkligen bara blir starkare och starkare, det är helt sjukt för känner mig nykär varje gång jag ser henne. Hon måste vara en ängel, det finns ingen annan förklarning.

Likes

Comments

Livet har mycket att bjuda på i alla sina krön, kurvor, backar och svängar. Mycket av det goda och mycket av det onda, men man kan inte bara få det ena. Problemet de flesta har idag är att när de får en motgång så släpper de allt och bara följer med strömmen. Man måste gå rakt in i stormen och försöka lösa problemet istället för annars blir det aldrig bättre och man kommer ångra sig. Jag är inte världsbäst på att lösa mina problem men oftast så försöker jag, men oftast blir det bara värre. Men det viktigaste av allt är att ha en stöttepelare som man kan luta sig mot och få styrka. Jag skulle aldrig klara mig utan min stöttepelare, inte en dag. Är så mycket i mitt liv som är knasigt, många tankar och grejer som snurrar. Min stöttepelare finns alltid där, hon tröstar och ger mig lust att fortsätta. Jag vet att hon inte känner det hon en gång gjorde för mig, jag vet det och har alltid märkt av det. Mina känslor för henne bara växer men hon glider längre och längre ifrån mig känns det som. Känns som att hon är olycklig här med mig, jag vill inte att hon ska vara olycklig. Önskar det fanns något jag kunde göra för att ändra allt med inget som jag kommer på kan hjälpa, mer och mer glider hon ifrån mig och jag kan bara stå där och se på medans det händer för hennes hjärta kan inte öppna sig för mig igen för jag har svikit henne så mycket förut. Jag mår inte bra, jag är inte frisk, något är fel med mig hela tiden... Vill bara få lägga mig och sova och inte vakna igen på ett par månader. Förlåt för blandade känslor och ett kort ologiskt inlägg men orkar inte skriva nå mer nu för vill bara få somna in

Likes

Comments

Take it back

I would take it back
For just another minute
Just another chance with you

Give it up
I would give everything up
Every last breath
Every first taste, for you.
Just to make it alright.
Just to make it alright.

But its too late, to go back.
I can see the darkness, through the cracks.
Daylight fading, I curse the breaking.
The day is gone.
The day is gone.

Run away
I ll just run away
like a child
from all them to you...
And now I see
my most constant mistake
is i don't know what I love till its gone...

But its too late
To go back
And I can see the darkness
Through the cracks
Daylight fading
I curse the breaking.
The day is gone.
The day is gone...

Its too late to go back,
I let the darkness seep through the cracks.
Love is bleeding, I curse my breathing.
The day is gone...
The day is gone...

Likes

Comments

Jocke, det är mitt namn. Joakim Gabriel Forsell, född och uppväxt i vansbro/älvdalen.​ Bor här i älvdalen nu på heltid, går i skolan här och nästan alla vänner jag har finns här, även om inte jag har så många kvar. Men innan jag flyttade hit var jag här ofta på somrarna med mormor och mamma då de kommer härifrån. Har släkt här och känner mig för en gångs skull hemma när jag är här. All tid jag har spenderat i vansbro har format mig, men det är här jag slipas till min färdiga form. I mina yngre dagar i vansbro minns jag inte så mycket, har förträngt det mesta tror jag. Växte upp med en pappa som aldrig fanns där och aldrig brydde sig, en mamma som var deprimerad och trött och en bror som hade sitt eget liv att sköta. Så utan familj som tog hand om mig lärde jag mig att leva själv och att jag inte behövde någon i mitt liv, så fel jag hade. Åren gick, mamma flyttade och jag hamnade hos pappa på heltid. Han var aldrig hemma, det finns så mycket jag önskar att jag kunde ha gjort med honom som alla andra verkar göra med sina pappor. I skolan förekom det lite mobbing mot mig, det tog hårt då jag inte hade någon att prata med och ingen som brydde sig. Jag började tro på allt jag hörde om mig själv och än idag är de orden min verklighet. Började skära mig själv, funderade på självmord flera gånger för jag var så värdelös. Men jag hade alltid något att se fram emot, gymnasiet, AM-kort, en flickvän, vänner och hoppet om att nån en dag skulle bry sig och se mig hur mycket jag än hade döljt mig själv. Allt började på en uppåtgående spiral efter första terminen på gymnasiet för att sedan krascha rakt ner i depression, ångest, panikångestattacker och ännu mer självhat. Mitt självförakt går djupt. Hade en flickvän, men hon lämnade mig och då rann det över i bägaren och allt kom fram som jag burit på sen barnsben. Ett år av mediciner och psykologer senare hade jag överlevt ännu ett av livets svåra prov på min livsvilja. Men hade inget att se fram emot längre, tvivlade på mig själv, tvivlade på livet, jag visste inte om jag valt rätt linje på gymnasiet eller vem jag ens var längre. Jag slutade bry mig i allt, började röka mer än förut, snusa, duschade aldrig, åt aldrig, bytte aldrig kläder och brydde mig inte i skolan. Jag brydde mig inte i något, inte ens om jag levde eller dog. Men dagen kom, då gnistan blev till en eld i mig igen. Hon dök upp som en ängel skickad från ovan, en frälsare. Jag visste vem hon var, jag hade sett och tänkt på henne förut, mina drömmars tjej. Alla andra tjejer var något man såg och glömde, men hon satt kvar i mitt sinne. Jag har aldrig skämts så mycket över mig själv som jag gjorde då när jag såg vad jag blivit. Med hennes hjälp hittade jag mig själv igen, hon fick mig att tro på kärleken och livet igen. Allt blev bara bättre i mitt liv efter att hon dök upp. Utan henne vet jag inte vart jag hade varit idag, kanske död i ett dike någonstans, vem vet. Kommer aldrig kunna få henne att förstå hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Hon är mitt liv, utan henne finns inte jag längre. Det är sjukt hur beroende man kan vara av en person. Jag vill aldrig förlora den här tjejen, men jag ser hur jag sårar henne. Hur rätt jag än försöker göra så gör jag alltid fel med något och det sårar henne, även om hon säger att det är okej så ser jag att det sårar henne. Jag ska försöka ändra mig till det bättre och aldrig såra henne igen för har gjort det alldeles för många gånger nu. Genom att bara finnas har hon hjälpt mig så mycket och visat mig riktningen där jag kan finna rätt väg i livet igen. Jag hoppas att jag kan få henne att må bra, för hon förtjänar det mer än någon annan att få må bra. Jag hoppas att i det sista kapitlet i mitt liv så finns hon kvar min sida, för vill vara med henne livet ut. Är bara hennes.

Likes

Comments