View tracker

Allt jag känner nu får mig att hata mig själv. Jag har gjort så mycket fel gentemot andra människor men det har känts som det rätta att göra för både mig och andra men ändå så är jag kvar här och lever med konsekvenserna. Kör nästan ihjäl mig en gång om dagen, det känns nästan som att någon högre makt försöker ta död på mig. Det finns bara en sak jag vill och antingen förstör jag alla chanser till det eller så tar jag inte chanserna, hur svårt kan det vara? Allt jag gjort känns rätt för mig, nästan allt iaf, men att det inte känns rätt för andra gör att jag mår dåligt över att jag sårat dem eller gjort dem besvikna. Det är en typisk Jockegrej att göra folk besvikna, hela mitt liv är ett svek mot andra. Jag vet och inser så mycket om mig själv men ändå ändrar jag på inget, jag sviker mig själv. Jag önskar jag kunde gå tillbaka i tiden ett och ett halvt år och ändrat på allt som hände som gjorde mig till den idag, det är så mycket som jag hade gjort annorlunda. Det känns overkligt att det är över ett år sedan jag käkade piller och levde på ciggaretter och alkohol. För första gången nu i mitt liv har jag insett att ärren på min själ och mitt psyke är något jag skäms mer över än ärren på min kropp. Har inte riktigt förstått vad jag som ger mig styrka att fortsätta när allt bara försöker dra ner mig, är jag så stark att jag klarar mig genom allt eller är jag så svag att jag inte bryr mig. Frågor utan svar och svar utan frågor är det som finns i mitt liv. Jag sover knappt men orkar ändå med dagarna, det ska inte gå i min värld. Jag har den senaste tiden vaknat runt 3 varje morgon, börjat jobba klockan 5, kommit hem klockan 15, gått och lagt mig klockan 23-00 på natten. Stressar mig genom varje dag fastän jag inte har något jag måste göra, oroar mig över allt och önskar att jag kunde göra mer. Mitt kropp kommer inte orka med denna typen av liv så länge känns det som. Allt jag gör, meningen till att jag finns, en enda stor fråga.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

För varje dag som går lär jag mig lya saker och inser mer saker om mig själv, igårkväll och inatt har jag med hjälp insett att jag inte kämpar för kärlek. Jag har alltid behövt kämpa för det jag vill och så ska det ju vara här i livet, men ett konstant kämpande har gjort att jag sökt efter en fristad där jag inte behöver kämpa, jag trodde kärlek var lösningen på det problemet men så blind som jag har varit. Om det är något här i livet man ska kämpa för så är det kärlek, det gjorde/gör inte jag. Jag ser nu vad jag gjort för fel och det är samma gamla vanliga som jag alltid gör. Genom misstag lär vi oss, lärandet är en viktig del av livet. Jag önskar att jag hade jag hade alla svaren så att jag kan göra rätt här i livet, men då vore det ju inge spännande. Jag gör alltid saker fel, hur rätt jag än försöker göra. Från och med nu ska jag vara singel tills jag är 32, för det tog 16 år att hitta min första flickvän(den andra jag fick efter henne räknas inte) så nu ska jag vänta 14 år till innan jag hittar nästa. Kärlek är inte min grej, inser det nu.

"Vi vet inte vilka vi är förens vi är bundna till någon annan"

"Vi blir bättre människor när vi är med personen som vi bör vara med"

Några ord att tänka på här i vinterkylan och mörkret som kommer mer och mer.

Likes

Comments

View tracker

Den här tjejen jag gillar har nog ingen aning om hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Vill vara med henne hela tiden men vill inte vara dryg och skriva till henne hela tiden och säga att jag saknar henne. Hon har nog heller ingen aning om hur mycket det betyder att hon finns i mitt liv, hon betyder så mycket för mig. Dagarna går och min känslor för henne blir bara starkare, det är konstigt vad kärleken kan göra med en människa. Hon är det sista jag tänker på innan jag somnar, den jag drömmer om under natten och den första jag tänker på när jag vaknar.

Igår fick jag magsjuka eller något sånt, spydde, hade ingen ork, ont i huvudet å allt bara var helt åt helvete. Men eftersom jag visste att hon fanns så var det inte lika jobbigt, för även om jag var och är ensam nu medan jag frisknar till så vet jag att hon alltid finns i mitt hjärta. Jag älskar henne och hon säger att hon älskar mig, det gör mig så glad för kärlek brukar inte vara något som går bra för mig men den här gången verkar det göra det. Jag vill säga så mycket om den här tjejen men jag får inte fram några ord, hon gör mig så lycklig hela tiden. Varje gång vi är med varandra så blir jag så varm å lycklig inombords, hon är så underbar.

Likes

Comments

Jag vet att det var länge sedan jag skrev sist, men är inte så aktiv här längre. Kände nu för en uppdatering om lite känslor i mitt liv. Har gått på samtal hos en psykolog nu ett tag och nu har jag bara ett samtal kvar för jag har gjort stora framsteg enligt honom, enligt mig själv också för jag vet hur jag kan hantera situationer bättre nu där panikångest är inkopplat. Jag är en mycket aktivare och gladare person nu än vad jag var för ett år sedan. För ett år sedan var allt kaos och jag brydde mig inte alls om någonting, jag åt inte, gick inte till skolan, kunde inte sova, ja allt var helt fel. Nu har jag inga såna problem längre, jag har än en gång visat att jag är starkare än livet. Nu under den senaste månaden har en stor del av att jag blivit gladare berott på en tjej. Utan henne hade inget av detta som jag har idag varit möjligt, hon betyder allt för mig. Det var kärlek vid första ögonkastet kan man säga, har alltid varit intresserad av henne sen första gången jag såg henne och nu har även hon funnit intresse för mig. Jag tycker ju att det är helt onaturligt att en tjej blir intresserad av mig, men ingenting är omöjligt här i världen. Med hennes stöd har jag slutat röka och nästan slutat snusa också, det är ju bara alldeles för bra att jag gjort det för det är bara en massa skit att hålla på med. Varje sekund utan henne längtar jag efter henne, har aldrig känt såhär starka känslor för någon förut. Det känns som att vi två, jag och hon kan bli något stort om vi bara försöker. Imorgon ska jag åka och träffa henne och jag längtar så mycket för har varit utan henne alldeles för länge nu. Så fort jag ligger i sängen kramar jag om någonting hårt och försöker inbilla mig att det är hon. Jag kommer aldrig lämna denna tjejen, älskar henne så jävla mycket. Hon gör mig lycklig och visar mig vem jag är. Jag visste inte ens att mitt riktiga jag fanns kvar där inne någonstans, men hon tog fram det ur mig. Hon är så jävla bra den är tjejen, jag vet att ingen är perfekt men hon är så nära perfekt det går att komma. Jag kommer alltid vara helhjärtat hennes❤

Likes

Comments

Min resa i livet började för över 18 år sedan, sen dess har jag gått genom mycket. Mycket av min barndom minns jag inte, men jag minns att jag aldrig hade föräldrar som de flesta andra, inge far och son tid, ingen mamma som tog hand om mig då de hade egna problem och jobb att ta hand om. Har alltid tagit hand om mig själv och sökt kärlek i allt, den kärleken jag funnit har lämnat mig och igår lämnade den senaste mig. Det kunde varit början på det bästa i mitt liv hittills som sprang bort och försvann från mig, men den kärleken jag fann efter att jag insåg att jag inte älskar mig själv som är kärleken till att finnas för andra, den finns alltid kvar. Hur stark jag än blir kommer jag aldrig vara stark nog, inte ensam. Men med styrkan pumpandes mitt bröst ska jag gör allt jag kan för att vara stark för andra, och den styrkan som finns kvar ska jag lägga på mig själv. Såren må bli djupare och blöda mer, men det är bara det dåliga som försvinner ut, kvar finns det goda och bra. Imorgon tisdag har jag min andra chans att få körkort, denna gång får det gå hur det vill för jag har insett att det finns viktigare saker att oroa sig för även om körkortet är något som kommer släppa mig fri i denna infängslade värld. Om 100 år, vem bryr sig då om jag hade körkort? Vem bryr sig om att jag haft problem i livet? Vem bryr sig om mina kärleksproblem? Det enda som kanske någon bryr sig om är arvet jag lämnar bakom mig, för mina medmänniskor, för mina framtida barn och samhället. Killar med självskadebeteenden, depression, ångest, sömnproblem och det ena efter det andra är det många som inte vet finns, önskar jag vore stark nog i mig själv att våga dela med mig av det och försöka ändra på samhället och få andra killar att inse att det är okej. Kanske behöver jag inse själv att jag har problemen och lära mig att inte skämmas för dem, vem vet. Livet tar hela tiden nya vändningar, jag måste faktiskt försöka vara glad över vändningen mitt har gjort nu med att bli godkänd i alla ämnen trots veckors frånvaro, sommarjobb jag inte ens sökt och att jag har råd att skaffa mig ett körkort och bil. Jag är lyckligt lottad på många sätt, mindre på vissa och det är lätt att fastna i det dåliga och inte se det bra för vad det är. Min filosofi i livet är lite att om har en motgång å tänker för mycket på den så märker man alla små motgångar och tycker att livet bara går utför men det man gör då är att missa alla små bra saker som händer. När något bra händer å man är lycklig kan det kännas som att allt går bra, och man bryr sig inte om det händer något smått som är dåligt. Allt sitter i huvudet, hur man upplever saker och ting. Om man försöker göra det omöjliga så kan man bara misslyckas, men om man försöker så kommer man så långt som det går. Det kanske är omöjligt att få allt, att gå hela vägen, men försöker man kommer man dit det går och det är mer än någon kan kräva av en. Man ska alltid försöka och ge allt som är värt det allt man har.  

Lite svamlande mitt i natten såhär, kanske inte hänger ihop men det är några olika tankar som snurrar i mitt huvud.

Likes

Comments

Det finns så många saker jag vill ha sagt till världen. Så många saker jag vill få ur mig till min familj och vänner. Det finns så många saker inom mig att jag inte längre vet vart jag gjort av mig själv. Om jag bara för en dag fick veta alla svaren på alla frågor jag har så vore jag nöjd. Vad händer egentligen när man dör? Blir det bara svart, föds man om som något nytt, kommer man till himmelriket, eller blir man kvar man på jorden som enslig själ som måste lidandet de personer man lämnar efter sig genomgår? Den frågan har människor funderat över sedan tidernas begynnelse men har ännu inte fått något konkret svar. Om man vill ta reda på det får man dö och uppleva det för sig själv. Bland alla dessa frågor och funderingar har jag lagt mig själv, någonstans bland alla mediciner och sömnlösa nätter har jag förlorat mig själv, någonstans inom mig finns jag kvar, men den som kan hitta mig är inte här längre. När du försvann så försvann jag, en tid i början så trodde jag att jag kunde på autopilot hitta mig själv och samtidigt leva mitt liv men nu har jag insett att jag aldrig varit så dum som jag var då. Till just dig finns det så mycket jag vill säga, men orden finns inte där hur jag än försöker få fram dem. Man kan ha kärlek till sin familj, sina vänner, sina livskamrater och det hade jag för dig, kärlek. Men med dig så gav du mig inte bara din kärlek, utan även min kärlek för livet. Har man kärlek för livet så ordnar sig allt annat, kärleken kommer och den går men kärleken för livet vart finns den? Du var så mycket mer än jag någonsin hade kunnat trott. Jag hade aldrig för sex månader sedan kunnat ens drömma om att jag skulle ligga här denna natt, sömnlös full av förtvivlan och saknad av kärleken du gav mig. Hoppet om att du en dag ska finnas här igen är stort, men vetskapen om den dagen aldrig kommer är större. De finns de som säger att man ska kämpa för det man vill ha, ta strid. Men vad tjänar det till om jag en strid som med största sannolikhet kommer lämna mig mer berövad av det jag har kvar? Jag vill ändra på allt som du sa den morgonen.. De orden du sa har jag förträngt, men känslan av dem när du överrumplade mina känslor och allt bara blev svart framför mig kommer jag aldrig glömma. Den smärtan jag hade i min själ när du omfamnade mig en sista gång för att sedan ge dig av ut genom dörren och bort från gården. Eller den känslan när man dör inombords i hopp om att du skall titta bakåt men aldrig gör det. Tårarna jag fällde den dagen var det sista av det bränslet som fanns kvar i mig för att driva elden vidare inom mig för att överleva, nu lever jag på att med hjälp av mina mediciner som ändå inte gör jobbet fullt ut ska hålla glöden igång tills den antingen slocknar helt och allt blir svart eller att den flammar upp igen och lyser vägen för mig här i livet. Utan dig är jag verkligen ingenting, bara ett tomt skal fullt i falskhet med stora förhoppningar. Jag önskar jag fick träffa dig igen, en sista gång, få hålla om dig och känna tryggheten i din kropp när du somnar i min famn. Efter det kan jag dö, för det som du lämnat mig kvar med drar bara ner mig djupare och djupare i gropen jag grävt för mig själv. Jag hoppas innerligt att det bästa för dig var ett liv utan mig, för jag älskar dig fortfarande min cupcake.
De flesta räds döden innan den verkligen står för dörren. I deras sista andetag upphäver alla rädslor inom dem, en lättnad uppstår. En lättnad för att man slussas vidare till en bättre plats, för vissa är det himlen, andra paradiset, för någon är det kanske mörkret som lättar deras oro. För de vet att i mörkret behöver de aldrig oroa sig något mer, och det är oro och ångest som gör att vi verkligen känner oss levande.

När än dödens tid är kommer för mig välkomnar jag den med min vänligaste sida. För döden kommer till oss alla förr eller senare så det är lika bra att bemöta den med vänlighet och respekt än ondhet. Av vems hand döden kommer är irrelevant, är det meningen att man ska dö så gör man det. Av egen hand, annans hand, guds hand eller livets hand. Jag välkomnar döden för den är ty en oundviklig men viktig del av livet.

Likes

Comments

Det är skrämmande hur snabbt det kan gå när man dricker alkohol. Jag har upplevt det effekten förr, men ändå utsätter jag mig för det igen. Jag skäms, jag skäms att jag inte är bättre än så. Det är synd om mina föräldrar och vänner som har ett så hopplöst barn eller vän. I söndags så gjorde jag det igen, drack tills jag inte längre hade någon aning om vad jag gjorde och allt var som i en dröm tills drömmen försvann och jag inte alls var vaken i verkligheten. Dagen efter blev jag vräkt från lott boende för att jag tydligen var stökig och bara lortade ner, och så ville inte min rumskompis bo med mig längre enligt hyresvärden. Så nu bor jag nästan fyra kilometer ifrån skola och vänner i en husvagn ensam. Inte för att det gör nånting för har inga vänner kvar ändå, har bränt alla broar och vill inte störa dem mer än jag behöver. Så jag har inga vänner, ingen flickvän och har blivit vräkt från min boende.  Idag är det även alla hjärtans dag och jag har ingen att spendera den med förutom mina minnen av den förra jag hade som egentligen var den enda som varit riktig. Om jag bara fick lägga mig ikväll i sängen och lägga armarna omkring någon och känna mig älskad, då skulle jag bli lycklig. Men det är en dröm, för jag satsar inget i mitt liv och det är svårt att vinna något utan att satsa något och tro att allt ska komma på silverfat. Men jag är en sån patetisk kille att jag verkligen tror på den historien om att kärleken kommer finna sin väg in i mitt hjärta när jag minst anar det. Har börjat tvivla på den teorin nu för det är ett år och tio dagar sedan jag träffade den som verkligen hittade in i mitt hjärta... Men i mig finns det ett hopp om att det finns ett slut på denna eviga hjärtkross jag känner, att vilken dag som helst nu ska det dyka upp ett mirakel och jag ska få allt jag önskar mig. Hopp är väldigt farligt. Den långa titeln på detta inlägg är det som en av mina tabletter innehåller, Atarax. Atarax är något jag ska ta vid kraftig ångest och högst tre om dagen. Men de biter inte längre på mig, jag känner hur mitt hjärta slår mitt i bröst och allt jag hör är hur blodet pulserar runt i min kropp. Men jag har lärt mig att leva med ångesten och lärt den att jag bestämmer, men efter en hel dags kämpande så orkar jag ibland inte längre och det är då det blir som jobbigast och tårarna kommer. Jag vet inte ens varför men de kommer och de slutar aldrig... jag blir bara tröttare och tröttare men kan inte somna. Det är då jag saknar någon att krama om som kan mig utan och innan, då känner jag mig trygg.
Jag lever alldeles för ofta i det förgångna och ser inte det som finns rakt framför mig i nuet, jag tänker fortfarande på hur otroligt det känns att jag varit bland de topp 30 populäraste bloggarna i dalarna en gång i tiden. Ha en bra alla hjärtans dag nu ni stackare som läser här. ❤

Likes

Comments

​Länge sen sist.. Mycket att berätta, så få ord att formulera mig i. Jag fann iaf en ny flickvän, som nu är borta efter lite drygt tre månader tillsammans. Jag insåg att det bara var jag som försökte att få det att fungera, hon skulle bara ha allt på sitt sätt.. Och nu sitter jag här igen, ensam och utan mål. Snart är det allahjärtansdag och jag har ingen att spendera den med. Sist så var det Hanna som fick min kärlek och rosor... Fattar inte vad hon fortfarande gör i mitt huvud. Drömde om henne inatt, drömde att vi var tillbaka tillsammans och hade det bättre än någonsin. Men det var just det som det var, en dröm. I verkligheten vet jag att hon gått vidare och att jag försökt, men det är så svårt att släppa någon som man verkligen älskat på riktigt. Hon betydde mer än min familj, mer än mitt egna liv. Jag vet att den patetiska drömmen om att hon ska bli min igen inte är något mer än en dröm, men jag har drömt om det alldeles för många gånger för att kunna glömma allt. Om jag ändå fick en önskning... att det blev jag och Hanna igen och att allt flyter på precis på rätt sätt för oss två, jag saknar henne så mycket. Tror att min senaste flickvän, Madicken var ett försök att fylla tomrummet efter Hanna men jag vet inte längre. Allt jag vet är att mitt liv fortsatt i fel riktning sen Hanna försvann och jag hittar ingen väg som leder någon annanstans än till det slutet jag ser framför mig. Om ändå bara Hanna kände lika som mig, men det gör hon inte. Hon håller på med ännu en person nu som finns i min närhet och som jag kallt vän. Han som efter att hon lämnat mig la armen om mig och sa att han fanns där om det var något. Nu står han istället där med piskan och river upp alla gamla sår som jag hoppades slippa. Det är nästan som att livet vill att jag ska behöva fundera på allt kring Hanna, vad har jag gjort för att förtjäna allt dethär? Har jag inte gått igenom nog med skit nu?  Tycker det borde vara dags för en vinst igen, likadan vinst som när jag fann Hanna, eller om det var hon som fann mig. I vilket fall som helst så vill jag kunna känna så för en person igen som alltid finns där och stöttar mig när jag behöver det. Men jag är för misslyckad för något sånt. Mitt huvud är fullt av alla tankar som snurrar, ibland vet jag inte ens om jag är vaken eller sover för att jag är fast så djupt i min egna fantasi och drunknar i mina tankar.

Likes

Comments

När jag äter mina piller så är det precis som att jag är full, jag säger och gör saker jag aldrig hade gjort om jag vore nykter. Problemet är då att när effekten avtar så kommer jag ihåg allt jag sagt, speciellt allt elakt om Hanna... och mitt samvete väger flera ton. Igårkväll var första gången sen vi bestämde oss för att ta en paus som jag verkligen saknade henne sjukt mycket. Det var precis som första natten när vi tog en paus fast utan alla tårar.
Jag har fått höra att hennes nya kille redan börjar längta tills han är singel eller att han ska på fest och knulla men att hon inte behöver veta något om det heller. Igår när jag fick höra det satt jag och skrek "hahaha fuck Hanna!!" men sen efteråt så upptäckte jag hur jävla dum i huvudet jag verkligen är. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom något sånt, och speciellt inte efter att jag nyss sagt upp vänskapen med henne. Finns stunder då jag hade gjort allt för att få henne tillbaka, men frågan är om det är värt det. Jag är ingen bra människa, åtminstone inte nu. Allt jag vill är att dela mitt liv med någon, någon att dela all sorg, lycka ja verkligen allt med. Men det är mycket för en 17 årig pojke att begära i detta samhälle, det ska vara en massa annat bara. Vill gifta mig och allt, vill inte leka runt. Sex är väldigt överskattat, visst det är riktigt härligt när det händer och man har alla små känslor inblandade men sen tröttnar man på det. Bästa av allt är när stämningen är på topp och man verkligen älskar varandra när man gör det, det är inte själva sexet jag saknar där utan det är känslan av att älska varandra medans man gör det. Bara en tidsfråga innan det går åt skogen mellan Hanna och Ajje, ska jag finnas där för henne eller inte? Den frågan ställer jag till mig själv varje dag, men hittar aldrig något vettigt svar... Jag vet ingenting längre....

Likes

Comments

Well nu är det så att jag fått mediciner, antidepressiva och lugnande så att jag kan sova om nätterna. Tjejproblemen är fortfarande kvar som vanligt, allmänt gnäll. Kan tydligen ta en överdos av de lugnande pillren och dö, men sånt gör inte jag. Kan fortfarande inte tänka på varför någon pratat skit om mig till tjejen i Falun som jag skrev med, jag har inte förstört för någon annan som gör att jag förtjänar det. Även fast jag har fler vänner än någonsin runt mig, kurator, läkare så känner jag mig mer ensam än nån gång tidigare. Inte ciggen, inte alkoholen, inte tjejer inte ens piller kan fylla det tomrummet. Vill få älska igen, men jag antar att jag måste komma över det steget att börja älska mig själv igen.
Pillren har hittills funkat bra, men har vara haft dem en dag hittills så inte så mycket att gå på. Men tycker är iaf att effekten av de olika är att på antidepressiva så pendlar jag mellan att känna mig typ småfull och bakis. Sömnpillren/lugnande blir jag väldigt lugn och extremt trött av.
Har ända sedan jag och Hanna gjorde slut börjat lyssna väldigt mycket på Norlie & KKV av någon anledning, kanske för att jag känner igen mig i deras musik. En av de jobbigaste sakerna är att hitta någon att öppna upp mig för igen, för jag har väldigt svårt att släppa in folk i de mörkaste hörnen av mitt hjärta. Hanna var den person jag kände att jag kunde öppna upp mig för, redan första gången vi träffades kände jag det. Min läkare tyckte att jag skulle prata med någon jag verkligen kunde öppna upp mig för, men hittar aldrig någon. Vet att nån dag kommer nån ny tjej dyka upp och allt blir bra igen på den fronten. Men det jobbiga är att jag vill ha någon sån hela tiden, någon att flytta ihop med, skaffa barn med och leva ett lyckligt liv med. Antar att jag inte bara ser gammal ut för omvärlden utan jag är äldre i sinnet också, ibland iallafall. Nu känner jag för en promenad och en cigg, allt är möjligt ute i den stora världen. ha det bra

Likes

Comments