Så gött att äntligen slappa och njuta!
Barnens högtid, my ass! Jag hann inte med dem igår och knappt på flera dagar före heller. Bara städ, stök och smussel.

Igår var det 17 personer här och firade jul. Knytkalas och fem skojiga timmar med härliga människor som hjälps åt att skapa mysig julstämning!

Men jag har fåntrattföreställningar som gör att jag trotsar min sansade och smånöjda personlighet och lägger upp städ- och pyntribban på en för mig löjlig nivå. Visst, jag tycker om att ha det rent och jag tycker innerst inne om när det är så där bortplockat á la hotell, men jag är ju inte sån. Inte resten av familjen heller. Det samlas lätt drivor av bra att ha saker och pågående projekt.

Det är som ett avsnitt av maniska samlare varje gång vi ska ha fest. Komplett med slängarångest och allt. Dessutom kryddat med två sabotörer som flyttar allt och vill något hela tiden. Toppat med en sambo som tycker att det är viktigt med ordentlig mat på bestämda klockslag och prioriterar andra städområden än jag gör. Det hela blir en övermäktig mix som gör att jag blir "helt slut i nerverna", som man hade sagt för femtio år sedan.

Obehagliga känslor ska undvikas. Situationer som ger obehagliga känslor kan göras på bättre, smartare sätt. Vissa påstår att man väljer vilka känslor man plockar fram. Jag har försökt välja att ändra mitt mindset, men det är dubbeldumt. Dels för att det inte går!!! Och dels för att jag blir besviken på mig själv för att jag inte klarar det.
Bättre att acceptera känslorna och bli arg när jag är arg och uttrycka mig när jag är ledsen.

Och störst av allt: påverka vilka situationer jag hamnar i! Och våga stå för min egen röra, eller planera för att ta hand om den i tid, eller helt enkelt inte ha kalas. Det är fritt fram att välja smart lösning!

Idag är det lugnt hos oss!
Jag har tid för barnen. De har fått vänta medan jag har skrivit detta, men fått full uppmärksamhet före och får det efter.

Nu ska jag leka affär och sedan kanske göra saker till Simons dockskåp av lego, för Majken hann först när lådan med dockskåpsgrejer kom ner från skåpet. Eller snarare, hon kom på att hon ville ha det och när han såg att hon hade roligt, så ville han ha samma grejer. Konfliktlösningen fick bli att vi bygger nytt till honom, mycket fräckare förstås!

Nu har de hunnit komma på några andra lekar vi ska göra, så vi får börja med en liten omröstning.

Slapp juldag på dig!!!
//Malin

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Min fantastiska morbror Evert bjöd 16 släktingar på en trip till Teneriffa för att fira sin 70-årsdag, som råkar sammanfalla med Nobeldagen och min namnsdag. Vi fick en underbar vecka med sol, bad, god mat och trevligt sällskap.

Morbror Evert har bjudit oss ett par gånger tidigare och förra gången var Simon i marodöråldern. Han pillade på allt, sprang runt som en tok och var på väg att släppa ner leksaker från balkongen. Rena stollepellen som måste passas hela tiden. Jag var helt slut i nerverna när vi kom hem. Den här gången var det mycket enklare och jag kunde slappna av på ett helt annat sätt. En del är att barnen börjar bli äldre, vettigare och kan vara i möblerade rum utan att gå bärsärk och pajja allt. En annan del är att jag börjar acceptera att mammagrejen pågår nästan hela tiden och inte längre förväntar mig att göra som förr. Jag har också blivit medveten om att det tar slut en dag när barnen har blivit stora och har annat för sig.

Likt buddisterna (eller kan det vara hinduisterna?) som säger att lycka är att inte längta efter saker, så kan jag redan i förväg acceptera att det inte blir något av att ligga i en solstol och läsa bok hela semestern. Utan bitterhet dessutom! Förra julen var den första julafton sedan Majken kom, som jag tyckte att det var helt OK, ja, till och med mysigt, att gå och fixa lite i köket medan Kalle Anka var på och bara få glimtar av programmet då och då. De tidigare fyra jularna var jag bara arg, bitter och ledsen över att inte ens få njuta av Kalle Anka utan ett förfärligt liv runt omkring. Det är på sätt och vis att ge upp, men samtidigt känns det härligt att acceptera, njuta av och följa med i livet utan att alltid vilja något annat.

Majken fick ordna saftkalas med mormor på hennes balkong. Hon var superstolt och bjöd in de andra fyra barnen som var med, ordnade bordsplacering med egenhändigt skrivna lappar och dukade. Simon var bjuden, så när kalaset var passade jag och Calle på att ta en rask promenad en timme. Härligt att få sträcka på benen och gå bara vi två och snabbtitta på fantastiska båtar, mängder av affärer med liknande utbud och svarta krabbor som låg på vågbrytarna vid havet.

Det som är härligt att åka så många tillsammans är förstås att umgås, men även att vi är flera som kan hjälpas åt med barnen och att hålla utkik på stranden så att ingen tjuvar plånböckerna när man plaskar i vattnet.

Vattnet ja. Åhhh, jag som älskar att bada. Det var underbart. Rejält salt, så jag flöt som en kork. Rent och fint - inga skrämmande växter eller djur. Några småstenar som var lite taggiga att trampa på, men mest bara härligt mjuk sand. Och vågor att leka i. Precis lagom. Inga "torktumlare" som vi var med om en gång i närheten av Barcelona, där man nästan inte kan ta sig upp och när man väl kommer upp efter tre, fyra försök, så är hela baddräkten full med grus. Här var det vågor stora nog att leka i, men ändå små nog att till och med barnen kom upp utan problem.

Av en slump har jag varit på Teneriffa många gånger. Det jag förknippar starkast med kanarieöarna är kanariska potatisar, papas Canarias, som är kokta med mycket salt. Och gambas al ajillo, de smaskiga räkorna tillagade i ugnen med olja och massor av vitlök. Ja, ja, jag vet. Gambas/jätteräkor/tigerräkor ska ju vara det mest miljöovänliga man kan äta, men när jag är på en kanarieö, så gör jag det. Mmmmmm.... Älskar det! Vi fick mat på hotellet för det mesta, men den kvällen vi skulle äta middag ute, passade jag på. Det känns lite pinsamt och busigt att inte beställa som man ska, men kyparen accepterade det utan problem. Så när de andra mumsade på sina huvudrätter, njöt jag i fulla drag av mina två förrätter - räkorna och potatisen! Och det är inte slut förrän sista vitlöksbiten är uppfiskad ur oljan! Det är så jag börjar dregla bara jag skriver om det.

Calle, Simon och jag tog sista doppet i havet på eftermiddagen dagen före avresan. Jag ville inte gå upp. Inte lämna det härliga vattnet. Avslappnade och i fas med varandra. Ett starkt familjeteam! Majken med förstås, men hon var hos mormor precis när vi fick för oss att fota oss.

Jag fick den stora äran att göra kortet till morbror Everts present. Mest för att jag är den enda som gillar att göra kort, men ändå en ära. Hjärnsläppet slog till veckan före resan. Han skulle få presentkort på golfbutiken för det var en driver han hade spetsat in sig på, men han fick ett kort med ett landskap och golfbag och klubbor förra året, så det kunde jag ju inte gärna göra igen. Tårta funkar alltid. Så det blev denna ingenjörsmässiga skapelse, vikt och skuren i kanten för att hålla ihop. Väl framme tog jag en gratiskarta och klippte ut till baksidan. Hela ön fick inte plats på kortet så en bit fick bli utfällbar. Jag hade packat en liten "Glossy accents" i en plastpåse i resväskan, men när det var dags att limma kunde jag inte hitta den. Tack och lov fick vi pyssla med barnen i hotellets "Miniland", där jag lånade limstift istället.

​Ljuvliga lille Simon och fantastiska havet vid den härliga stranden.

Likes

Comments

"Det var det man inte visste", låter så mycket roligare än det gamla vanliga "Jag vet inte" eller det mer aggressiva "Det vet väl inte jag". Roligast är förstås att kunna säga "Jag vet"!

Pilen som bara kan ses av de invigda
Det finns en pil bredvid symbolen för bränsletanken i vissa bilar. Den pilen avslöjar på vilken sida tanklocket sitter. En fantastisk detalj som jag har levt ovetandes om i alldeles för många år.

Efter att ha kört samma bil i några år, så vet jag på vilken sida tanklocket sitter och jag kommer ihåg om det är bensin eller diesel som ska i. Men när jag varierar mig och kör olika bilar uppstår i-landsproblemet varje gång jag ska tanka. Hur ska jag ställa bilen vid pumpen? Så många gånger jag har suttit och kikat i sidospeglarna för att till slut ge upp all värdighet och gått ut och tittat runt bilen innan jag har kört fram till pumpen på macken.

Ännu värre är att full av självförtroende glida fram till pumpen, i lugn och ro ta fram VISA-kortet ur plånboken och kliva ur bilen, för att upptäcka att det är fel sida. Den pinsamma förflyttningen som ibland innebär en stunds eftertänksamhet för att slippa vara idioten på en youtube-film, som kör runt och runt och ändå parkerar så att tanklocket är på fel sida om och om igen. Jag vet, det är inte svårt alls, men när pinsamheten har blockerat hjärnan, så kan vad som helst hända.

Nu är det bara att spana efter den lilla pilen på instrumentpanelen för att ställa bilen rätt vid första försöket!

Luckan som bara kan fylla sin funktion för de invigda
Låt mig avslöja ett annat viktigt i-landsknep, eller lifehack, som det heter på internationeliska. Rullar med aluminiumfolie eller plastfolie kommer ofta i förpackningar med ett snitt på sidan. Det är för att man ska ploppa in flikarna in i kartongen och in i rullen inuti kartongen. Det håller rullen säkert på sin plats när man sliter ut själva plasten eller folien.
Fiffigt värre!

Klicka på gilla eller dela eller följ min blogg!

Likes

Comments