Vår privata skrivare har inte varit bra på flera år. Jag har undvikit den dels för att den har varit besvärlig att koppla in (stor och stod på fel ställe) och dels för att alla utskrifter har fått fula streck här och där. Nu när jag inte har något förvärvsarbete som står för mina utskrifter, så måste jag ta tag i problemet.

Finns det något latare sätt?
Lata Lucy är ett barnprogram där Lata Lucy får någon uppgift av sin mamma. Lucy tänker hon på hur jobbigt det ska bli och säger "Det måste finnas ett latare sätt". Och så uppfinner Lucy någon form av patentlösning som ändå inte funkar och till slut gör hon det på det vanliga sättet. Helt fantastiskt! Så träffande! Vissa saker vill man bara inte göra, utan letar genast efter ett latare sätt. Precis så är det med mig och nästan alla IT-grejer!

Skrivarångest i fyra steg

1) Fixa gamla skrivaren
Jag pustade och stönade och jobbade med min kassa IT-attityd och till slut kopplade jag in den och skrev ut ett papper. Det blev fult, som vanligt. Jag blev arg och pustade ännu mer. Ska det vara så besvärligt? Jag vet inte riktigt vad som hände, kanske stängde jag av skiten och tvättade tvätt istället.
Ingen har visat vår gamla skrivare den kärlek och omtanke varje människa och föremål behöver för att vara på topp under de sju år vi har haft den som en piffig svart klumpig inredningsdetalj. Jag kanske skulle kunna göra något med den. Försökte köra ett självrengöringsprogram, men det var något som inte funkade som det skulle, eller så kunde jag inte öppna luckan ordentligt där den stod i bokhyllan och det var för bökigt med alla sladdar och skräpet som stod i vägen för att flytta ut den från bokhyllan. OCH framför allt hade min kassa IT-attityd redan gett upp allt hopp.

Tänk om vi skulle vara så modiga att vi slängde skiten.
Jag har utrensning på gång och en lapp på kontoret:
"Minska röran - frigör energi
Våga 3S
- Slänga
- Skänka
- Sälja
Sluta samla på skärp!"

Tuff och peppad ställde jag den i hallen! Den ska med till tippen! När jag på kvällen meddelade Calle mitt modiga beslut, så sa han med skrattet i mungipan att "Då ska jag kanske inte säga att det skulle vara bra att ha kvar den som scanner". Det fick mig att vackla, men jag var supertuff och bar ut den till släpkärran!

2) Våga köpa ny
Vi har ett tillgodokvitto på någon stor hemelektronikkedja efter ett felköp. Tänk om jag skulle vara helt wild and crazy och åka dit och bara köpa en liten enkel skrivare! Jag ringde Calle på jobbet och la fram mitt förslag. Det var trots allt så vågat att jag ville förankra det med honom. Tänk om han redan hade tänkt ut något eller föredrog ett visst märke eller så.
Nä, det var inte bara att köpa, Det kräver en utredning så att det blir rätt och hade de inte en skrivare på jobbet som bara väntade på en resa till tippen? Han skulle kolla.

3) Köpa tjänsten
Om man inte pallar att göra det lilla inköpet av en skrivare själv, så kan man ju nyttja tjänsten. Biblioteket har nog det erbjudandet och kopieringsbutiken nära torget kan säkert skriva ut helt vanliga A4. Men vad bökigt. Tänk om jag skriver ut och vill peta in lite ändringar och skriva ut igen. Det verkar besvärligt.

4) Kolossen kom in i våra liv
Calle skojade inte om skrivaren på jobbet. Han baxade in en koloss och kopplade in den. Det luktade plastfabrik lång väg och den behövde lång tid för att värma upp sig. Och varm blev den. Men den var gratis och se på fan, den funkade! Den saknar gult, så det måste vi köpa, men svartvitt kan den skriva ut. Fast den luktar som sagt, så det blir planerade utskrifter. Och den står så att det inte går att stänga dörren till kontoret. Och den där gula går visst inte att köpa separat, utan man måste köpa tre gula vaxklossar för en dryg tusenlapp. Detta är en lyxig kvalitetsskrivare, Xerox Phaser 8560. Jag tror att vi hade en sådan i utställningen på Ringhals där hundratals besökare skrev ut foto på sig själva. Jättefina utskrifter där vaxfärgerna inte förändras av lite vattenstänk och det känns lyxigt med lite upphöjda bokstäver.

Om du är avundsjuk på att vi har fått hem en sådan lyxprodukt från Calles jobb: Var inte det! Vi tar god hand om den och lämnar tillbaka den så fort någon på jobbet vill. Vi sliter inte direkt ut den. Och vi tar ingen platshyra för den kvadratmetern den upptar.

Det finns inget latare sätt
Jag drar mig fortfarande för att skriva ut och har samlat några utskrifter i en mapp på datorn som jag kan skriva ut senare... Så, det är nog den bistra sanningen att vi behöver köpa en "normal" och smidig hemmaskrivare. Får se när det blir av. Får se när jag orkar göra den sedvanliga utredningen för att hitta rätt modell:
- Vad har vi för skrivarbehov?
- Hur många utskrifter behöver vi göra?
- Är det viktigt hur den ser ut?
- Behöver den ha inbyggd scanner?
- Är färg viktigt för oss?

Men köp en bara
Jag tänker att vanligt folk inte håller på så här så fort det handlar om något som kostar det minsta extra. Köpbeteende är så intressant. Jag är helt irrationell i min inköpspolicy. Gillar inte att köpa saker i onödan, men självklart sådant jag gillar, som pennor, block och mat! Det får kosta! Det är viktigt. Men oj oj oj, vad jag häpnar över ockerpriserna på en del annat. 1 500:- för en snygg tröja. Nej, skulle inte tro det. Fast när en av veckohandlingarna i mataffären (ja, man kan veckohandla två gånger i veckan ibland) lätt går över 1 500:- så tvekar jag inte en sekund.

Jag gissar att en tillräcklig skrivare inklusive bläckpatroner inte går på mer än de gula vaxklossarna till vår exklusiva gratisskrivare. Jag ska bara orka ta tag i det. Nu när jag ändå har ägnat en timme åt att skriva om eländet, kanske jag kan känna mig motiverad att lägga en timme på att undersöka saken lite lätt.

Fast jag måste nog hänga upp tvätten först.
Och sedan är det lunch.
Och så måste jag nog kolla posten och diska lite och jobba på julkortsdesign.
Och sedan får jag skynda mig att hämta barnen.
Jag får surfa om skrivare imorgon.
Det blir bäst så...
Och då kanske problemet har löst sig självt....

Ha det gött!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Magnus Härenstam och Babben Larsson har varit mina jobbarkompisar ett tag. När jag har jobbat intensivt i ateljén för att förbereda för zentangle- och cardmakingkurser, så har de berättat för mig om sina liv och val de har gjort.

Jag är auditiv och älskar att lyssna på trevliga röster. Efter en dag med Magnus i ateljén, så tjoade jag automatiskt "God morrron, Magnus" när jag klev in i ateljén dagen efter. Han var ju min arbetskompis den veckan. Både Babben och Magnus har härliga röster och berättar intressanta saker från sina liv. Men när jag ska räkna eller fundera ut viktiga saker får de pausa och låta mig tänka en stund. När jag jobbar med design eller förbereder material kan de prata på.

Kappt kallnat
Igår lyssnade jag färdigt på Babbens "Jag vägrar dö nyfiken". Det står två andra ljudböcker till på vänt, men det kändes fel att börja på en ny när Babben knappt hade kallnat. Eller snarare var det väl CD-spelaren som knappt hade kallnat efter Babben.

Vi är lika
De härliga och framgångsrika artisterna Babben och Magnus har båda jobbat med olika saker i perioder. De har vågat! Båda bjöd också på funderingar kring barn och barnuppfostran. Och båda har haft idéer som de har fullföljt på olika sätt. Jag känner igen mig. Inte så att jag påstår att jag är i deras klass på något sätt, men jag fattar vad de menar. Jag har likt Babben inte kunnat fortsätta med samma jobb för länge. Jag drivs också av nyfikenhet och inre arbetsglädje och älskar att upptäcka lustigheter i tillvaron.

Sedan är det några ljusår mellan oss när det gäller mod, skicklighet och framgång. Men det är OK. Vi får se. Jag kanske kommer...

Likes

Comments

Timjan i påse är DYRARE per kilo än timjan i glasburk. Knasigt, glasburken är ju besvärligare att tillverka och frakta, men ändå är kryddan i den burken billigare! Jag har trott att det automatiskt är billigare att hålla på med refillpaket för det mesta, men icke när det gäller timjan på Coop alltså.

Detaljerna
Det är vissa detaljer som intresserar mig onödigt mycket. I en stressig tillvaro måste man välja bort så många detaljer som möjligt för att hinna med de obligatoriska och oundvikliga detaljerna. Nu när jag har mer luft i tillvaron, så kan jag unna mig att ibland stanna till och kolla upp några av alla detaljer jag undrar över. Det är ju så roligt att se på sådant man inte måste. Som hur det ligger till med priset på timjan...

Lukta på blommorna
Ett tips från nyandligheten är att stanna upp och lukta på blommorna. Mindfullness - att vara här och nu. Jag har aldrig riktigt förstått att man kan behöva lära sig det. Tvärtom har jag i alla år kämpat med att slita mig från olika former av stirr och småpill för att sätta fart och komma igång med det jag borde göra. Min filosofiska läggning har känts som ett handikapp gentemot det som uppskattas i det prestationsinriktade samhället.

När jag borde slänga upp tvätten på strecket, står jag ändå där och hänger det på rätt sätt samtidigt som jag funderar över något fenomen som hur det egentligen fungerar med sköljmedel, varför det är så farligt för naturen och hur man har uppfunnit det och vad som händer i tyget med och utan sköljmedel. När jag ska göra mig av med något för att få mer plats i ett skåp, så funderar jag mycket över vart den prylen skulle kunna passa istället. Hos någon annan? I ett annat sammanhang, glaset kanske kan bli en ljusstake? På Röda korset?

Och så det planlösa stirrandet. Titta på ett träd som vajar i vinden, Titta på djur eller människor. Undersöka detaljerna i en möbel med blicken medan jag tänker färdigt mina tankar och upprepar det jag nyligen har hört så att det får ta ett extra varv i huvudet. Det är som att jag smälter mina intryck lite långsammare än andra som inte verkar behöva tänka, utan fattar direkt och bara går vidare och gör saker. Jag trivs inte när jag inte får tiden för eftertanke. Och samtidigt skäms jag över att vara så långsam och oproduktiv. Det är den skammen som har gjort att jag under många år har försökt hoppa över filosoferandet för att vara produktiv och duktig istället.

Vill ändå göra
Det där filosoferandet hindrar inte att jag VILL göra en massa saker. Det är bara att jag inte kan göra det jag vill och måste fort nog för att hinna med på dygnets begränsade timmar. Under stresstiden har jag avskytt att inte ha koll på läget hemma. Det har varit så mycket nödlösningar och slänga in i lådor och garderober och kanske köpa dubbelt för att man inte hittar det man ska ha. Jag har förstått att det är helt normalt i vår tid. Och den roliga facebooksidan "Family living the true story" ger en skön bild av att fler har smärre katastrofområden i sina hem. Och visst, det ska vara okej att ha det lite rörigt. Och jösses, jag är en person som gärna har det lite rörigt när jag håller på med något. Fast däremellan vill jag ha koll. Jag vill veta vad som ligger i mina gömmor. Jag vill ha en god grundordning, så att det är smidigt och bekvämt att få tag i det jag behöver just nu!

Nu har jag äntligen tvättat under badkaret! Och flyttat dukar och lakan till tvättstugan, så att Majken har fått in sina kläder i sitt rum. Små insatser som har varit obestigbara berg i stresstillvaron. Och som har skavt på mig.

I år har jag till och med fått upp dynorna till utemöblerna på vinden innan julafton! Tyvärr hade jag inte lust att lägga dem i en mussäker förpackning, så vi får se om det blir vinterboende till mössen eller om de är hela till våren.

Så gött
Det går inte alls så fort som jag hade hoppats och det är så många grejer att fixa, men åhhhh, va gött det är att få möjligheten att ta en liten sak i taget och jobba på! Fixa saker som har skavt i sinnet i evigheter.

Förkylningar
Det kan vara för att jag sänker adrenalinnivån eller för att jag ligger efter på immunförsvarssidan eller helt enkelt för att det är november... Men jag har haft ett par förkylningar, varav en var av sorten allvarlig mansförkylning med feber, Nu hostar jag fortfarande. Det har barnen och Calle också gjort. Otroligt irriterande att bli bromsad av sjukdomar när jag ska ta tag i grejer. Samtidigt fantastiskt skönt att jag kan ta det lugnt en stund ibland för att återhämta mig. Och under de här två månaderna har barnen fått vara hemma några dagar för att bli friska de också.

Vilken lyx att få vila sig frisk!

Likes

Comments

Snart har jag haft två månader i full frihet! Och kan du tänka dig - tiden rusar fram även för en hemmadrottning. Den stora skillnaden är bara att nu är det JAG som bestämmer och mina egna ambitioner som avgör vilket tempo jag ska hålla.

Första veckan
Full fart framåt! Jag ville ta ikapp allt samtidigt. Träffa folk, motionera, röja upp hemma och komma igång med firman. Pusta ut efter en stressig arbetsperiod på gamla jobbet? Äh, det tar vi sen.
Fast jag ville ju inte stressa. Det var ju liksom hela poängen med min plan. Att få lov att ta saker och ting i min takt. Nu har jag lugnat ner mig en smula och ser att jag har tiden på min sida.

Firman
Jag började läsa om företagande och hur man blir köpbar, bokade in mig på kommunens och skatteverkets informationskvällar för nyföretagare och sökte efter leverantörer för nya produkter i Pysselpartys sortiment. Ateljén gjordes klar och jag fixade med hemsidan och reklamlappar. Ordnade med Försäkringskassan och facket. Ställde datorn på bardisken, så att jag skulle stå upp och jobba, istället för att låta musklerna förtvina vid skrivbordet. Vilken träningsvärk jag fick de första dagarna. Det var bara att skaffa en hög stol. Den visade sig dock vara mindre bekväm, så nu har jag flyttat tillbaka till skrivbordet igen.
Det blev mycket i början och när jag funderade en stund, så kom jag fram till att jag inte alls behövde lyssna på kommunens och skatteverkets informationskvällar - jag hade ju varit på flera sådana förut.

Lyckan när de nya visitkorten (jag har designat själv!!!) och zentanglebrickorna var klara på tryckeriet! Känslan att som egenföretagare ta bilen till stan och göra ärendet till tryckeriet mitt på dagen för att hämta dem! Åhh, jag gillar det! Känner mig som en businesskvinna från en 80-tals film. Du vet, hon med pumps och röd kort kjol och röd jacka med axelvaddar. Hon som har koll på läget och vet vad hon vill. Och tar bilen för att göra ärenden mitt på dagen. Jag har i och för sig jeans, täckjacka och gympadojjor, men ändå, känslan!

En gång i tonåren liftade jag i närheten av Göteborg. Kvinnan jag åkte med hade en röd sportbil och pratade mycket. Hon var själv företagare och född i stjärntecknet tvillingarna. Hon påstod att jag som tvilling också skulle passa bra som egenföretagare. Hon hade sysslat med många olika saker, men just då var det någon form av vinimport som var hennes huvudnäring. Jag var imponerad och en liten smula hopp tändes inom mig att jag skulle kunna göra något av alla mina egna företagsidéer och köra runt på jobb och känna av friheten. Men jag visste ju att jag inte var någon sådan där fräck person, utan fick fokusera på skolan och hoppas på att få någon form av anställning i framtiden.

Hushållet
Röra, vart jag vänder mig ser jag denna röra. Var god dröj, det är många skåp, lådor, högar och rum som väntar just nu, vi tar strax emot din hög.

Jag som avskyr kläder och överraskande säsongsskiftningar är ändå klädansvarig för mig själv och barnen. I desperation tar jag tacksamt emot allt begagnat jag kan få för att slippa shoppa. Handlar man för fullpris i en klädaffär, så anser jag på allvar att det ska vara helt rätt storlek och färg. Vilket i sin tur innebär ett evigt letande och väljande (säkert en hel eftermiddag) och allt för ofta desperata inköp som inte passar, men ändå har kostat skjortan.
Köper eller får jag begagnat, så går jag liksom förbi den klausulen och det är okej med knasiga omatchade färger och för långa ärmar. Jätteskönt att både slippa ränna i klädaffärer och att slippa pressen på att kläderna ska representera mina val. Ekonomiskt också. Kanske... Om man inte handlar alldeles för många saker på barnmarknaden i förhoppning att något av det ska passa de små änglarna.

Någon gång måste allt det där ändå sorteras och valen måste göras. Ni som är rätt plagg just nu, alltså rätt säsongs- storleks- och färgmässigt, kan ni vara vänliga att hänga er i hallen. Alla andra kan lägga sig i rätt låda. Ni kan välja mellan: Vinden i väntan på annan säsong eller tillväxt, Skänka till någon vi känner med barn i rätt storlek, Skänka till välgörenhet eller För fula och trasiga för att finnas kvar i världen - alltså bli trasor eller slängas i soporna.

Barnen
Det är ändå det bästa! Att jag hinner och orkar mer med barnen. De går mig fortfarande på nerverna ibland och jag ångrar att jag åtog mig att leka hela höstlovet utan att Calle tog ledigt eller att de var på sina institutioner en dag åtminstone. Jag hade behövt mer tid för mig själv någon av dagarna. Fast på det hela taget så är det roligare med barnen nu. Jag skjuter upp tvättandet tills de inte är hemma. Jag måste inte hinna med allt samtidigt längre. Vi kan sätta oss i badrummet i lugn och ro och förvandla varandra till en fjäril, en ko och en clown!
Jag kan packa fika innan jag åker hemifrån, så att vi kan leka på Fjärås bräcka ett par timmar efter fritids och förskolan.
Vi kan söla med en pumpa på diskbänken utan att jag blir hysterisk och vi kan tejpa siffror på glas för att härma Ica Maxis adventsljusstake.
Underbart att slippa att alltid vara för trött, hungrig, kissenödig eller att ha huvudet på allt som har hänt på arbetet under dagen och det som ska hända under morgondagen och så måste jag hinna tvätta ikväll och...och...och vad mycket som snurrade i huvudet jämt. Att slippa delar av det innebär frihet och glädje!

Likes

Comments

Det är sant! Jag fattade beslutet! Jag sa upp mig! Jag lever ut min dröm i verkligheten! Det är fantastiskt att det faktiskt är sant! Och dessutom fem månader före tidplanen!

Uppsägningen
Min sambo Calle sa ja till min plan på natten till 23 augusti 2015. Då var det upp till mig om jag verkligen skulle våga när det inte var någon annan som sa stopp. Det blev en intensiv vecka av ältande och tänkande och koll av fakta. En månads uppsägningstid. Skulle jag hinna få till något innan julkortsäsongen, så måste jag börja i oktober. Alltså säga upp mig senast sista augusti! Jättesnart.... Fem arbetsdagar kvar...

Tjänstledighet är lite mer osäkert om man får eller inte, så då kunde det dra ut mer på tiden. Nya organisationen med ny chef skulle börja första oktober. Orkar jag fortsätta med alla miljarders detaljer och förändringar på jobbet, inskolning av lilla Majken i skolan, organisera kring flera viktiga födelsedagar i september/oktober och dessutom smygstarta firman. Nej. Det blir för mycket. Jag måste släppa jobbet i tid. Innan jag bränner ut mig av allting samtidigt.

På fredagen varnade jag chefen för att jag nog säger upp mig på måndag. Hon kom med en rad smarta och förnuftiga motfrågor. Mer att tänka på. Plötsligt lät det inte lika omöjligt att få gå ner i tid eller att få hemarbetsplats. Förhandlingsläge. Många lockande förslag. Kunde inte Calle gå ner i tid och ställa upp mer hemma?
Jag ältade igen. Störde flera jobbarkompisar med mina funderingar och hörde med Calle om han ville vara föräldraledig en dag per vecka eller kanske varannan? Nej, han vill jobba fullt eller inte alls.
Avgjort! Jag vill sluta! Jag vill inte göra något halvdant där jag ändå måste ha alldeles för många olika detaljer i huvudet samtidigt och göra allting på kortare tid. Jag känner att jag inte tål mer. Jag är överbelastad och olycklig. Det svämmar över. Jag måste släppa något. Inte familjen. Inte drömmen - det har jag försökt, men inte klarat. Det är jobbet som måste bort!

Beslutsamheten prövas igen
På måndagen sa jag upp mig. Fyllde i lappen och skrev under. Ifall det skulle gå att få tjänstledigt, så skrev jag under en sådan ansökan också. Chefen kom med fler förnuftiga tankar och sa att hon inte skickar iväg den högre upp i företaget förrän jag hade tänkt lite till.

Jag tänkte. Ältade igen. Och surnade till. Attans vilken beslutsamhet det krävs. Inte nog med att jag måste övertyga mig själv om vad jag vill. Det som har varit supersvårt att hitta fram till detta stora beslut - ett beslut fattat med något annat än förnuftet. Flera av mina nära och kära har påpekat hur dumt det är att säga upp sig från ett bra jobb, men som tur är har några få röster också uppmuntrat mig ordentligt. Så ska dessutom chefen krångla. Det kanske är hennes jobb att behålla bra personal (smickrande) och det är säkert omtänksamt att se till att jag inte gör något förhastat - men NEJ! Jag har bestämt mig. Så här blir det. Jävlaranamma! Jag säger upp mig på riktigt och jag slutar om en månad och jag måste avsluta mina arbetsuppgifter och städa mitt kontor! Inget mer nytt på mig. Det här ska bli av och jag ska släppa stressen!

Min egen separationsångest kröp fram och jag ville ha chansen att fortsätta som konsult i framtiden och kanske skriva som frilansare i personaltidningen eller hjälpa till i besöksverksamheten när det krisar. Men NEJ! Det är inte realistiskt att hinna med allt i slutet av 2015. Massor att komma ikapp med hemma, massor att göra för att få igång verksamheten och två barn som jag inte vill putta iväg till skola och dagis när de snörvlar och ser alldeles hängiga ut. Jag hinner inte dutta med en massa jobb på jobbet också. Om jag ska frilansa, så får det bli nästa år.

Packa ihop, slänga och släppa taget
September rusade fram. Jag kände mig trygg, nöjd och stark i mitt beslut. Ja, det är detta jag vill!
Det var fullt upp med det vanliga och att dessutom kolla upp detaljer kring förtagande, a-kassa, försäkringskassan och att försöka avsluta jobbet på ett vettigt sätt. Släppa alla gamla surdegar utan att någon skulle fånga upp dem. Rensa bort alla tidningar och viktiga papper som jag hade tänkt läsa för att bli en ännu vassare kärnkraftskommunikatör. Slänga mina briljanta idéer i papperskorgen. Ordna någon form av ordning på det som jag inte hade hunnit ordna upp för mig själv. Som jag så gärna ville ha i fina listor och mappar med ordning och reda, men som var helt omöjligt med allt som pågick samtidigt. Lämna det något mindre rörigt, så att nästa person skulle kunna hitta och förstå. Fast det fanns ingen person utvald och jag kunde inte lämna över personligen. Utom lite. Till ett par personer. När vi hade möjlighet att ses på kontoret samtidigt utan att någon av oss var på möte eller uppdrag eller VAB eller så.
September gick fort!

Tuff skolstart
Privat önskade både Calle och jag att jag redan hade slutat. Majken hade svårt att börja skolan och var ledsen långa stunder på dagarna. Hon var hängig och verkade sjuk, men det var svårt att avgöra om det var förändringssorgen eller riktiga förkylningar. Å så slitsamt att se henne lida. Men hur skulle hon komma över det om hon inte gick igenom det? Hur skulle jag hinna VAB:a nu när jag hade så fullt upp med att avsluta jobbet? En månad kvar. Snart. Snart finns jag där och kan vara med barnen när de behöver.

Kära kära arbetskamrater
En stor del av avslutet är känslomässigt. Det kan väl finnas någon kollega man kan bli glad att slippa, men nej, när man ska sluta är alla underbara människor omgivna av ett rosa fluffigt skimmer och jag vill aldrig någonsin lämna en enda en av er! Som tur är finns Facebook och jag har flera av ex-kollegorna som vänner där. Då behöver man inte säga hej då på riktigt. Vi kan ses på lunchdater och jag kan komma och fika. Och självklart hoppas jag på att flera av er kommer som kunder i min ateljé, eller bokar mig för zentangle på avdelningsdagen någon gång i framtiden. Jag älskar er! Och jag älskar allt jag har fått av Ringhalsarna i form av smarta tankar, tydliga förklaringar på tekniska skeenden, uppmuntrande beröm på det jag har gjort och härligt sällskap!

Kick out hos chefen
Det blev en stressig och underbar sista arbetsdag. Jag bjöd på smörgåstårta på lunchen, lyckades skicka vissa privata mejl till min pysselpartyadress och radera resten, hann trycka in min flyttkartong i bilen och lämna passerkort och nycklar till rätt ställe. Och på kvällen bjöd chefen på en härlig kick out-fest i sitt hem. Vi var flera som på olika sätt har slutat och hela avdelningen skulle få en ny organisatorisk form från första oktober. God mat, många skratt och dessutom presentutdelning. Jag fick något så härligt som en föreläsningskväll på Lorensbergsteatern - Pay it forward 4Good. Perfekt eftersom en av mina drömmar är att föreläsa om saker jag brinner för. Föreläsningens konst är både fascinerande och njutbar, tycker jag.

Hemma
Hemma med min kartong från jobbet, ett huvud fullt av gammalt och nytt och en inspiration som bubblar hysteriskt samtidigt som tröttheten finns där som ett lätt täcke över tillvaron. Så mycket att ta tag i inom hushållet. Saker som ska flyttas runt och städas bort, kläder som ska säsongsanpassas och en salig röra vart jag vänder mig. Så många människor att umgås med. Så mycket motion att motionera. Så mycket att fixa med hemsida, ateljé, visitkort, affärsidé och sociala medier.

Jag lever drömmen
D
et är sant! Jag är så tacksam för att jag har möjligheten att göra detta! Så tacksam och stolt över att jag faktiskt vågade stå på mig och följa min önskan, fast den inte gick att förankra fullt ut i mitt rationella tänkande. Att jag följde mitt hjärta! Att jag tog vägen som kändes bäst - och valde bort vägen som verkade bäst på pappret. Det är fantastiskt för mig!

Malin Söderlind på nya jobbet:
Inköpare
Produktutvecklare
Marknadsstrateg
Städare
Organisatör
IT-avdelning
Webansvarig
Ekonom
Bokningsansvarig
Kreativ ledare
Entusiast
Och mycket mer

Dessutom:
​Familjens överhuvud och sammanhållande för hushållet - inget nytt med de rollerna. Enda skillnaden är att det nu finns lite mer tid avsatt för det.

Likes

Comments