I lördags hände något fantastiskt! Min älskade sambo sa ja! Han är med på tåget. Jag kan säga upp mig och ägna mig åt firman på dagtid och orka med att vara en härligare mamma och sambo på fritiden. Vi slipper slåss om varenda liten fritidsminut och jag kan göra lite hushållsarbete på mina raster, så att jag kan leka med barnen istället för att putta bort dem från allt jag vill och måste göra när vi är lediga.

Underbart! Men å, vilken ågren! Jag har kunnat drömma på och fantisera om att göra detta och så har stackars Calle fått symbolisera allt det negativa och alla stopp på vägen. När han säger ja, så sätter jag själv upp alla stopp igen. Jösses. Att man inte lär sig.

Jag vill göra detta rätt och lyssnar på många människor. Det är så jag gör när jag fattar beslut. Jag får många ja och många nej. Fantastiska argument på båda sidor. Jag antar att min metod så småningom ger mig en egen uppfattning och att min åsikt bildas när jag får lyssna på hur andra människor tänker och resonerar. Allt verkar vettigt, men till slut känner jag i mitt hjärta åt vilket håll jag lutar. Vems argument som känns mest rätt för mig!

Beslutet var klart och jag var beredd att säga upp mig. Men så kommer någon med en ny aspekt, en ny sten att vända på. När den stenen är vänd fattas beslutet om igen. Och en gång till vid nästa argument.

Egentligen VET jag. Det är oundvikligt. Jag måste prova. Jag kan inte sluta tänka på alla mina företagsidéer, föredragen jag vill hålla och tjänsterna jag kan erbjuda som frilansare. Det kommer inte att gå över. Det är inte en fluga som strax försvinner. Det är hela min tankeverksamhet.

Ha ha, det kom ut snyggt på skärmen, ödesmättat och dramatiskt, men självklart är det inte hela sanningen. Jag tänker på massor av saker. Mest hur jag ska få ihop det jag måste göra för familjen och jobbet. Och så smyger det sig in lite då och då. Citat fladdrar förbi. Saker jag själv ska säga på de där föredragen jag ska hålla när jag blir anlitad av stora företag på deras personalvårdsdagar. Landskap, maskiner och situationer jag ser, förvandlas i mitt inre till kort-design jag vill prova.

Jag skulle kunna ansöka om tjänstledigt, men det drar ut på tiden ännu längre. Då hinner jag ju inte få klart något till "ett tag före jul"-säsongen då det är många personalvårdsdagar, jippon och folk vill pyssla som allra mest.

Jag skulle väntat till februari med mitt beslut, men nu när Calle har sagt ja, så känns det som fullkomligt slöseri.

Idag är jag hemma och vabbar. Samma gamla vanliga beslutsångest. Är hon verkligen sjuk nog så att hon måste vara hemma? Jag har en bokad besöksgrupp och en artikel som skulle skrivas idag. Och det är bara det med tidsbokning, resten av att göra-listan ligger på jobbet och väntar. Kan vi lösa det på annat sätt? Pappa Calle är på tjänsteresa och grannen farmor är bortrest. Mormor hjälpte till igår och hon hinner ändå inte hit så att jag hinner ta besöksgruppen... Jag har också ont i halsen för andra dagen i rad, men det hade gått att jobba... Till slut valde vi att vara hemma. Och skicka lillebror till dagis. Han har så mycket action i sig att varken jag eller tösen skulle fått sova och halsen skulle tagit längre tid att läka.

Jag kommer inte undan från vab även om jag kör med egen firma. Men om firman har låga ambitioner till en början, så blir det inte så många uppbokade dagar. Då behöver jag inte låtsas att barnen är friska när de går och snorar. Ingen fara. De kan vara hemma med mig. Vab passar förstås aldrig, men det kanske är lite mindre opassande om inget är bokat med någon annan, utan bara jag och mina förberedelser i ateljén eller vid datorn.

De bästa argumenten för att göra det läskiga som jag så gärna vill:

- Du har ju ändå redan bestämt dig

- Du kan få ett jobb igen, många arbetsgivare ser det som oerhört driftigt att driva sitt eget företag, dessutom har du mycket mer erfarenhet nu än när du var arbetslös senast

- Lev ditt liv så som du vill ha det

- Det flest ångrar på dödsbädden är att de inte levde i enlighet med sin egen vilja, utan så som de trodde att andra förväntade sig att de skulle leva

- Rätt var det är dör man

- Man måste våga hoppa då och då

- Som jag ser det har du ingenting att förlora

- Detta är det bästa du kan göra för harmonin i familjen

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Om jag skulle bli grossist och importera något roligt, så skulle det vara fina band!

Det verkar som att de enda som inte gnäller över kass lönsamhet i pysselbranschen är grossisterna. De har det säkert inte heller lätt, men detaljisterna är nog oftare pysselentusiaster än affärsmänniskor. Så om jag ska lyckas tjäna pengar i pysselbranschen så är det väl grossist jag måste vara. Och om jag ska bli grossist, så är det band jag vill köpa in. Och kanske papper med. Det är ändå papper jag älskar mest. Band ligger som stadig tvåa.

Men skulle du vilja, kan du alltid köpa fina band av mig redan nu, när jag bara är entusiast med ett pyttelitet företag jag driver vid sidan om jobbet.

Som det här underbara paketet med fyra fina band för 30:-.

Eller kanske lite rutigt för 30:-

Rött med vita prickar - hur gulligt är inte det?

Band är vackra!

Vågar jag ens visa dessa härliga godingar. Det är liksom bara värme och gull-i-gull i rött och vitt. Den med snöflingor påminner för mycket om julen, men resten tycker jag att man kan använda året om på paket, runt syltburkar och annat kul.

Likes

Comments

Två enkla kort och ett av spillbitarna som blev över.

Idag var det premiär i ateljén för mönsterblocket Wild Card Collection. Cirkelstansar, lim och distanser a la fästkuddar, så att de små cirklarna kom upp lite från kortet. Väldigt enkel design. Så roligt att göra när det går fort och lätt!

Jag stansade ut halvcirklar från mönsterarket och limmade den urstansade halvan mitt för hålet.
Kapten efterklok griper in: Det är snyggt att ha rätt halvcirkel vid rätt hål, så att de mörkare linjerna går att följa.
För sent, redan limmat!

Stansar är fantastiska verktyg. För att ge intrycket av att grejerna står på stege-hyllan, så satte jag distanser i överkant och limmade i underkant.

Vill du också ha ett mönsterblock med 36 murriga sidor?
Hör av dig till mig på Pysselparty, så skickar jag ett till dig för bara 85:- plus porto.

Likes

Comments

En fristad för mig och andra vuxna som vill pyssla loss i lugn och ro.
Pysslet görs med prylar och teknik som används vid scrapbooking.

Ibland blir det kurser med bestämt tema. Andra gånger kommer du och dina tre-fyra
kompisar och gör det ni själva har lust med. Jag assisterar med god ordning och glada tillrop! Och fika förstås!

Minibutiken är öppen enligt överenskommelse.

Datum för invigningspyssel är ännu inte bestämt. Hör gärna av dig med förslag!

250:- per person – inklusive material och enkel fika.

malin(snabel-a)pysselparty.se
0703 555 777
Jag kollar mejlen sporadiskt, så messa om du vill ha svar inom ett dygn.

Ateljén finns i Sundstorp, mellan Fjärås och Sätila, en bit från Kungsbacka, några mil från Göteborg.

Stämpelhörnan har lagom hög byrå, så att man kan stå och jobba där. Allt ska vara lätt att hitta. Omonterade stämplar i pärmarna med grön rygg, akrylblock vid hörnet och stämplar på träkloss till höger. Kontakt till värmepistolen finns strax nedanför och embosspulvret ligger i översta lådan.
Spana in stämpeldynorna som är färgsorterade i nedre hyllan till höger!

Stanshyllan är placerad vid soffbordet, så att man kan klämma till ordentligt utan att kompisarna ritar snett vid stora bordet.

Magnettavlor från Ikea funkar bra att hänga omonterade stämplar på. De är en del av minibutiken.

Jag älskar papper, så det finns det gott om!
Vackra band är nummer två på min favvolista. Dem säljer jag per meter, men när du är på Pysselparty ingår banden i avgiften.

​Det kändes som när jag var liten och snyggade till i bokhyllan i mitt rum, när jag byggde en display-trappa av genomskinliga lådor och ställde dit stämplarna på träkloss som hör till minibutiken.

Likes

Comments

Första kortet i nya ateljén!

Kortet i tidningen ser så enkelt ut. Det borde gå fort och lätt att få till.
Jag kunde nämligen inte hålla mig från pysslet längre, trots att omständigheterna inte var idealiska. Barnen jobbade bredvid mig och jag var lite lätt hysterisk när Simon 3,5 klämde ut den ena glitterlimklicken efter den andra medan korkarna och små pappersbitar flög ner på golvet.

Det var enkelt att stansa cirklarna och sedan nagga bort en del med samma cirkelstans. Ett par gånger har några av mina Fiskars squeeze punsch inte klarat det ojämna trycket när jag bara har nyttjat en del av stansen. Som tur är har fantastiska Calle kunnat laga dem igen. Vis av detta valde jag tunna mönsterpapper.

Snabbt ska det gå, så jag tog ett färdigvikt litet vitt kort som låg lätt tillgängligt. Det var avskuret en bit på framsidan. På så vis fick jag inspiration till att använda bårdstansen också. Fiskars "Scalloped Lace".

Och barnen klarade det hela fint. Alla korkar kom tillbaka på glitterlimmet. Majkens fina kort hann jag inte fota, för det är redan hos mottagaren. Simons glitterlimtavla blev ordentligt bearbetad med tops och vikningar och kan eventuellt ha hamnat i det runda arkivet... När mitt kort var klart utrymde vi ateljén, så städningen och fotograferingen var vid ett annat tillfälle.

Likes

Comments

När barnen var på mina grejer som envetna små terrier, så behövde jag något att stoppa dem med. Jag gjorde prototyper av papper och gick sedan till plåtslagaren och beställde dessa bockade plåtar. Bara att hänga mitt över dörrarna, så kunde barnen bara få upp en liten glipa. Perfekt ända tills de blev stora nog att flytta plåten åt sidan själva. Men då var de också stora nog att förstå när jag röt ifrån.

Likes

Comments