Header

Sitter framför tv:n och kollar på Morden i Midsomer men känner redan nu att jag kommer att lägga mig inom en timme, sov dåligt igår och ska upp 5:30 imorgon igen så vill gärna sova längre inatt. Min sista arbetsdag innan jag får två dagar ledigt vilket behövs då jag känner mig rätt sliten, jobbat oerhört mycket de senaste två veckorna så en liten vila är mer än välkomnande.

Förutom go-fika på jobb och en tur till Emporia så var jag även ute en stund i mina gamla kvarter, även om jag inte är där allt för sällan så blir jag alltid lite nostalgisk.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Så skönt med en ledig dag, började dagen med en liten shoppingrunda där en ny mugg samt lite kläder fick följa med mig hem. Annars idag så ska jag bara ta det lugnt, kolla GG och ha en spakväll. Känner att det är en förkylning på väg då halsen känns tjock och en aning jobbig så hoppas den håller sig i schack över helgen då jag öppnar på jobb, aja hade tänkt bjuda mina kollegor på lite godsaker imorgon för det har vi förtjänat efter en slitsam vecka.Igår hade vi som skrivet en liten kräftskiva vilket var så himla gott, skaldjur överlag är så gott.

Likes

Comments

Inne nu på min sjunde jobbdag i sträck, har varit en hel del på jobb nu när det vankas förändringar. Har egentligen sovmorgon idag men eftersom jag inte har några rena kläder så var jag tvungen att tvätta nu. Annars så ikväll så är det kräftskiva med familjen som gäller, ska bli megagott!

Träningen försöker jag att hinna med så gott det går, försöker att hinna dra till gymmet efter jobb och om inte så får det istället bli en sex kilometers PW till jobbet istället för att ta bussen. Idag dock så ska jag faktiskt cykla, aldrig cyklat till jobb tidigare då cykelvägen dit inte är den bästa men men.

Malmöfestivalen är i full gång och jag har faktiskt inte varit på något uppträde just för att jag jobbat, men var där häromdagen med en kollega och åt churros så har i alla fall hunnit se delar av den. Annars är september runt hörnet; skolorna börjar, semestern är slut, dagarna blir kortare och kvällarna längre. På något sätt så längtar jag efter hösten, jag längtar efter den där mysiga känslan man får utav regniga dagar och det svalare vädret.
Sommaren har gått väldigt fort och jag minns knappt hälften av vad jag har gjort, men det har varit en sommar i kombination med jobb och nöje så jag är nöjd. Och trots att den gråa hösten är på väg så är jag redo för en ny "start" att börja ta tag i viktiga grejer och faktiskt börja förbereda samt planera inför det kommande året - ett år som förhoppningsvis kommer att leda in mig på den bana jag vill gå här i livet.

Sammanfattningsvis: Jobb i fokus och en stor längtan efter hösten.

Likes

Comments

Har varit skönt med två lediga dagar, speciellt när jag ska öppna på jobbet nu i helgen. Igår var jag och lämnade en bärbar dator som jag nyligen köpte då den inte alls var vad jag ville ha så köpte istället en Asus som jag hittills är mycket nöjd med.
Livet rullar på, just nu jobbar jag en hel del så det är det som som främst ligger i fokus. Nästa vecka öppnar anmälan för högskoleprovet så ska självfallet anmäla mig, vill ju öka alla mina chanser jag kan få om jag ska börja plugga nästa år.

Har rensat lite i bloggen, tagit bort gamla inlägg. Ville på något sätt fräscha upp bloggen och ta bort tråkiga vardagsinlägg. Jag skriver inte så mycket längre så tänkte först ta bort bloggen helt, men då och då får jag den där känslan av att bara vilja skriva så därför låter jag bloggen vara uppe.

Likes

Comments

Wow det känns verkligen inte som fredag, i alla fall inte för mig. Min enda riktigt lediga dag idag som jag verkligen inte har gjort NÅGONTING på, har legat och tittat på Gossip Girl hela dagen då jag ser om serien. Ibland är det bara så skönt att ha riktiga slödagar där man inte har några måsten och inte behöver känna sig skyldig för att man är lite lat.


Har gått lite på högvarv de senaste veckorna då FRAMTID har varit ledordet för mina tankar, det som jag prioriterar mest just nu. Allt jag tänker på är hur mina val idag kommer att påverka/gynna min framtid, nu när jag äntligen verkar ha funnit det jag vill göra så vill jag fokusera på det - speciellt eftersom jag inte har något som kan distrahera mig.

Jag vill börja plugga igen. Jag har ett mål och jag har ett år på mig att nå det målet, ett mål med flera delmål varav två delmål som kommer till hösten; en universitetsmässa samt högskoleprovet.
Utöver det så har jag mycket att tänka på vad gäller jobbfronten, viktiga beslut som måste tas.

Yes det är en hel del som snurrar nu, men jag är glad - lycklig. Att sätta mig själv först är inte något jag är van vid men nu när jag verkligen lyssnar på mig själv och prioriterar min vilja och mitt välmående framför någon annans så har jag verkligen lärt känna mig själv bättre. Och även om allt detta känns lite läskigt och stort nu i början så måste jag våga att satsa på mig själv, investera i mig själv och min framtid. Detta är bra och jag mår bra, jag är på väg.

Likes

Comments

Enda sedan jag kom hem från Australien så känns det som om jag har förändrats, det känns som om mina prioriteringar förändrats och hur och på vad jag väljer att lägga min tid på. Jag har verkligen inte mått bättre än vad jag gör idag, det är en konstig känsla eftersom jag inte riktigt kan sätta fingret på det men det närmaste jag kan komma är att jag känner mig fri.

Efter att jag fick min "ögonöppnare" Down Under så känns det som om jag äntligen är på väg, att jag äntligen hittat min egen väg här i livet. Det är en bra känsla, och jag tror att det är tack vare det som gör att jag prioriterar bättre - eftersom jag mer och mer förstår vad som verkligen betyder någonting och vad som är bagateller.

När jag ser tillbaka på den jag var för några år sedan så ser jag, i ärlighetens namn, en trasig människa. Jag har haft, förutom min psykiska ohälsa, en hel del motgångar som jag har stridit emot och det har inte varit lätt. Men vet ni vad? Idag ser jag en kämpe, en fighter. Det är våra motgångar och hur vi hanterar dem som formar oss, och när jag ser tillbaka på allt det där så känner jag mig så stolt över den människan jag är idag. Min resa till Australien blev lite som ett kvitto på hur långt jag faktiskt har kommit.

Där jag är nu, framförallt psykiskt, är det jag vill bygga vidare på; det jag vill utveckla. Jag tror att jag håller på att hitta mig själv, hur klyschigt det än låter. Det känns bra, jag mår verkligen bra.

Likes

Comments

För några veckor sedan läste jag en artikel på Veckorevyn skriven av Sophie Linnusaar (som ni kan läsa HÄR ), artikeln handlar om att vara trettio år och singel, då de flesta börjar tänka på att starta familj etc. Även om jag själv har en ganska bra bit kvar till trettio så tyckte jag ändå att det hon skrev var något jag själv kunnat skriva, det var verkligen mitt i prick! Oavsett vilken ålder eller relationsstatus du har så rekommenderar jag verkligen alla att läsa denna artikeln.

Det här med kärlek och förhållande är något jag, ju längre tiden går, lär mig mer om och främst lär mig hur jag själv vill ha och behöver det. Ibland har jag undrat om jag kanske är för kräsen, att jag har en orimlig bild av hur det "ska vara". Själv är jag ju inte perfekt och då kanske jag inte borde ställa höga krav? Men vet ni vad? Det är inte det som det handlar om.
Efter att mitt första riktiga förhållande gick långt åt skogen så bestämde jag mig helt för att inte göra undantag, inte nöja mig. Jag lovade mig själv att inte gå in i ett förhållande bara för att, ska jag göra det igen ska det vara för att jag verkligen är kär - på riktigt. Jag kan kompromissa men jag vill inte kompromissa bort allt det som gör mig till den jag är, inte tappa bort mig själv.

Detta låter väldigt uttjatat och klyschigt, men om man inte älskar sig själv så kan man inte älska någon annan. Att gå in i ett förhållande är inte lätt, du måste vara beredd på att ta någon annans tankar och behov i åtanke - att ge och ta är A och O i alla förhållanden. Jag bara gav, jag var inte redo för ett förhållande. Dessutom hade jag inte en bra relation till mig själv då jag led av psykiska problem, jag skulle ha fokuserat på mig själv och byggt på min egna karaktär.
Idag är jag inte den jag var, jag har lärt mig att älska och acceptera mig själv men också att jobba på mig själv.

Under dessa snart tre åren som singel så har jag jobbat och vårdat den viktigaste relationen vi har, nämligen den till mig själv. Jag har lärt mig så mycket om mig själv samt växt och kryssat av stora saker på min bucket-list, jag trivs med att vara själv. Dock saknar jag den där känslan av att vilja ha någon, den där omtumlande jag-är-kär-upp-över-öronen-känslan, det var längesen jag kände det. Men det kommer, jag har lärt mig att inte jaga den utan det får komma när det är dags. Tills dess så fortsätter jag att jaga mina drömmar (läs mål) och ta hand om mig själv.

Likes

Comments

I nio år har jag i omgångar haft det så svårt att jag inte har tagit mig ur sängen, känt mig så instängd att jag har fått andningssvårigheter. Jag heter Joanna och jag lider utav sjuklig ångest och panikattacker, en av många som lider av psykisk ohälsa. Denna veckan är det Mental Health Awareness Week och självfallet vill jag dra mitt strå till stacken: att berätta om det och sprida inblick och kunskap.

Jag minns de gångerna jag satt på bussen på väg mot skolan, utanpå skulle ingen misstänka något men inombords pågick ett krig som jag ständigt förlorade. Medans andra runt mig satt ovetande så satt jag där på min plats i panik - kroppen domnar, blicken svackar, kallsvettningarna börjar, andningen blir tung och hjärtat slår hårt och intensivt. Panikattacken hade tagit över mig ännu en gång.
Den upplevelsen, den skräcken för panikattacker, blev så stor att jag började undvika bussar. En skräck för bussar blev till skräck för klassrum, skräck för shoppingcenter, skräck för möten och till sist skräck för folkmassor; plötsligt hade jag utvecklat agorafobi - skräck för offentliga platser.
Fobin för offentliga platser, skräcken för folkmassor i sin tur utvecklade ytterligare en fobi: socialfobi. Jag har alltid varit blyg och det är en del av mig, men socialfobin gjorde att jag verkligen inte kunde prata eller ens se någon i ögonen.

Jag stannade i utvecklingen trots att jag gjorde allt för att motbevisa detta, jag tog jobb som jag sa upp mig ifrån direkt då jag inte klarade av dem psykiskt. Flera gånger började jag utbildningar som jag fick hoppa av från för att jag inte fungerade mentalt. Till slut gav jag upp, gav för mitt psykiska mående och slutade att leva utan bara existerade. Den tomheten drev mig till depression och att leva i en bubbla där verkligen INGENTING spelar någon roll - att leva med den tomheten - det är bland det VÄRSTA jag har gått igenom, något jag gått igenom flera gånger.

För över tre år sedan bestämde jag mig för att söka professionell hjälp, via Vårdcentralen fick jag träffa en psykolog samt börja ta antidepressiva mediciner. Ett år efter det samt två psykologer senare kände jag mig bättre men ändå inte helt frisk, det kändes lite som att bli "konstgjord frisk": alltså frisk men ett sådant frisk där om jag inte tog min medicin och träffade psykologen så skulle jag bli sjuk igen. Jag kan inte säga exakt när eller hur, men en dag bestämde jag mig för att ta tag i mina problem på egen hand. Jag slutade ta medicinerna samt sa upp all kontakt med psykologen och påbörjade att bygga upp mitt psyke på egen hand.

Sakta men säkert började en livsgnista att tändas inom mig och detta lilla ljus var tillräckligt med drivkraft för att vilja utsätta mig själv för mina fobier, att börja åka kommunalt igen och minska min rädsla för folkmassor. Steg för steg började min hjärna att vänja sig, panikattackerna var där men jag lärde mig att handskas med dem. Jag började att läsa på om psykisk ohälsa, om ångest, om depression, om panikattacker och så vidare och detta gav mig kunskapen att förstå samt arbeta emot dessa.

Idag har jag inga fobier samt så har jag segrat emot depressionen, dock kommer jag aldrig bli av med min ångest och mina panikattacker. De två sista tror jag aldrig man kan bli helt frisk ifrån utan man lär sig hantera dem bättre. Det värsta med min ångest var att jag aldrig kände mig fri, idag känner jag mig friare än någonsin och jag kan inte förklara den glädjen och ödmjukheten jag har fått ut av alla dessa motgångar.

Psykisk ohälsa är aldrig något att skoja om, psykisk ohälsa kan döda. Ser ni någon må dåligt, var där för dem! Men snälla, förminska aldrig psykisk ohälsa! Det är en allvarlig sjukdom, en osynlig sjukdom. Läs på om ämnet, lär dig mer. Är du sjuk i psykisk ohälsa råder jag dig ännu mer att läsa på om det, att samla kunskap och lära mig mer om psykisk ohälsa tror jag var min stora räddning - ju mer jag läste på desto mer klarnade allt och jag kunde börja jobba på min resa för ett liv där psykisk ohälsa inte styrde mitt liv.

Slutligen vill jag tacka alla som orkar läsa igenom mitt inlägg, för mig är det viktigt att uppmärksamma psykisk ohälsa och hur det är att leva med det - även om det bara är en aspekt utav tusen.
Vill ni läsa mer om psykisk hälsa och var man kan vända sig om man behöver hjälp så kan ni klicka HÄR och HÄR


Likes

Comments