View tracker

Oftast är det fel person som känner sig träffad av mina inlägg, men idag kommer nog rätt person få sig en välförtjänt käftsmäll. Jag skäms lite över att säga att jag blev sårad, sviken, av någon som står mig nära. Jag skäms lite över att jag verkligen blev chockad och ledsen. Men jag kan stolt säga att jag faktiskt inte känner mig korkad eller blåögd, så som man brukar när någon visar sig vara lägre än man trodde.

Varje gång jag blir sviken tröstar jag mig med att jag iallafall fortfarande vet vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet vad man gör och inte. Och jag vet skillnaden på äkta och fake. Det var mamma som lärde mig att ha ett stort hjärta och alltid sätta sina medmänniskor i första hand. Och trots att jag ibland tror att det kommer vara min död så vet jag att det är min lott i livet. Jag vet att det är vad som gör mig till en bättre vän än de flesta. Och trots att det nästan alltid gör ont när människor sårar, vet att jag vinner ändå. En falsk vän kan aldrig till mig gå förlorad, för jag samlar inte på sånna.


Men kom ihåg keep your friends close but...


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

10 minuter till, sen är jag över dig.

Likes

Comments

View tracker

Det jag fått höra om min blogg är att det kryptiska i den gör den fin, speciell. Jag förstår också att det som lockar är att jag är en människa i den med en personlighet, brister och svagheter. På Facebook är alla lyckliga, i bloggvärlden är alla glamourösa och här är jag. En hopplös romantiker som tycks ha dålig tajming och en jävla massa otur i kärlek. Men jag tror att det är vad som fångar er, vad som får er att tappa andan ibland. Att jag kan blotta strupen genom att visa en inte alltid lycklig, noga framplockad, påklistrad sida av mig, vilket gör det hela väldigt äkta. Jag har sagt att jag inte ska skriva så att ni förstår vem det handlar om, både för respekt till personen i fråga och för att ni inte ska ha några förutfattade meningar om storyn. Dessvärre så går inte det nu. Jag måste få ut detta, ventilera det. Skrika det. Den jag vill ha mest av allt finns inte här. Och jag kan inte göra distansgrejen igen. Så här kommer det. Den bittra sanningen bakom lyckliga instagram-inlägg.

Vår kärlek har cancer och kommer dö. Försvinna. Bort. 500 mil bort. Jag vet att jag bara gör illa mig när jag försöker nå en kärlek av glassplitter. För det är så det känns, som att kliva på glas. Ett öppet blödande sår, fast i hjärtat, varje gång man ska gå och lägga sig ensam. Vakna ensam. Längta, sakna, hoppas. Fast på vad? Två veckor var tredje månad? Endast en vecka glad och den andra i ljudet av ångestfyllt gråtande, i famnen på varann samtidigt som man räknar ner dagar, timmar, minuter som man har kvar. Cancer, obotlig cancer är vad vår kärlek är. Ett försök att andas i vakuum. En panikslagen kvinnas skrik ekandes i varenda cell. För fint för att släppa, för fint för att orka hålla kvar utan att få röra. Jag vägrar tro att detta är slutet, när vi knappt fick börja. Vår början var i slutet och det enda som vore värre än om du aldrig hade erkänt hur du kände för mig, den där sista dagen jag hade i Sverige, är att du gjorde det och nu ska jag leva 500 mil bort med vetskapen om den kärlek som ligger där hemma och bara går ut i datum.

Likes

Comments

Och jag kan inte sluta undra om han också tänker på mig

Likes

Comments

Fortfarande och förmodligen föralltid skriver jag om samma jävla person

Likes

Comments

Kommer strax ska bara försöka överleva utan att kunna andas.

Likes

Comments

Lusten äger mig och kvällen gör att jag inte längre bryr mig. I två månader har min värdighet haft överhanden men idag orkar jag inte ens försöka låtsas. Jag orkar inte låtsas att jag inte vill ha dig, för det vill jag. På alla plan som går, i alla grader och på alla sätt. Världen kan sjunga för mig i kör att jag är ett dumhuvud, för det vet jag ju reda. Jag hade aldrig fallit för de vackraste mest lögnaktiga ögon som bara kan förtrolla ett dumhuvud om jag inte var ett. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna förlåta dig men ikväll struntar jag i det. Alkoholen har redan suddat ut all uns av värdighet, suddat alla detaljer, och kvar finns du. Med fortfarande lika perfekta ögon. Perfekta armar för att omfamna en skör och skakig, hopplöst fortfarande förälskad. Perfekta billiga lögner som jag dyrt köper på bekostandes av perfekt ondska som imorgon ska krossa mig med löften som jag vet aldrig kommer hållas. Och perfekta kyssar som kommer få mig levande igen. För några timmar.

Dagen efter omfamnar jag ångesten. Välkomnar den. Låter den lindas runt varje revben och gör det tungt att andas. Jag vet inte längre om det är dig jag saknar, eller om jag låter dig få mig för att komma åt känslorna. Efter två månaders tortyr när sanningen kom känns det som att alla känslor är förbrukade. Det finns inga kvar för jag har känt alla, förutom ångesten. Den kan aldrig bli förbrukad. På något sätt lever jag för den, eftersom den påminner mig om att det finns något under mitt skal ändå. Det finns något där trots att varje gång jag kysst en groda och låtit honom hålla mig om natten, sen låst in mig för att ligga på hans badrumsgolv och undra varför jag inte kan känna. Fastän att hjärtat är isolerat och det känns som att mitt skal går runt med ständigt lock för öronen, påminner ångesten mig om att jag inte är hjärtlös. Det finns något där även om det bara är känslor för en idiot som inte förtjänar mig så finns det något. Och även om ingen kan få mig att älska så kan han iallafall få mig ledsen. Så inatt när han får mitt samtal klockan 03.45 så är det för mig. Jag ringer för min självdestruktivitet och för min ångest. Och jag ringer för trots att jag avskyr det, så är det bara han som kan få mig att hata och älska på samma gång.

Likes

Comments

"Man vet inte vad man har förrän man förlorar det" kan väl vara det mest uttjatade, men sanna, ordspråket som existerar. Relaterar det just nu till min vardag. Till mitt flickrum, till mina kollegor, till morgonkoppen på sängen av mamma, till melankoliska bussresor till och från södersjukhuset (jobbet), till taket jag krupit upp till hela sommaren där jag suttit fram till småtimmarna och funderat på om det är en sanning att jag har otur i kärlek, eller om det bara är dålig tajming. Och resten av min måndag till fredag som jag tagit för givet och tröttnat på. Men att det skulle vara såhär jobbigt att ta farväl av den hade jag ingen aning om. För att det ska bli extra jobbigt har livet bestämt sig för att ge mig allt, nu, innan jag ska åka. Vänner, så äkta och ärliga att man nästan kan ta på det. Och sen han förstås. Han som får hjärtat att slå lite snabbare. Men värst av allt så ska jag lämna mamma. Min fina fina mamma.


Jag har försökt uppskatta varje sekund av sista tiden här. Det känns som att jag måste ta farväl av min barndom. Trots att jag vet att jag förmodligen kommer komma hem om bara ett par månader så är rädslan över att månader ska bli ett halvår och sen kommer utgångsdatumet. När jag ska ut i vuxenlivet och bli fattig student. Och med det, ta farväl av åren som format mig. De åren jag förbannat men nu helst av allt vill kyssa i pannan. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.

Likes

Comments

Jag andas in minimala andetag och glömmer sedan att andas ut. Jag biter mig i läppen, blundar och försöker radera varenda tanke ur mitt huvud. Men så ser jag ditt ansikte framför mig, scenen då jag ska krama dig en sista gång spelas upp. Jag böjer mig framåt och precis då förlorar jag kampen. Tårarna rusar och sorgen får syre. Den lever, tar över mig och blöder igenom hjärtat. Det känns som en syra som sprider sig i hela kroppen och jag känner mig som tre år igen. Tre år med uppskrapade knän. Tre år med tårar för att fylla en hel ocean. Tre år och så beroende av den trygga, varma famn, den enda famnen i hela världen som kan stoppa, döda, utplåna den. Mammas famn. Men inte är jag tre år och inga knän som behövs plåstras om har jag. Jag har ett liv, med val och motgångar, att möta. Jag har ett äventyr framför mig och det är tydligen livets gång att jag ska klara av det själv. Jag ska hoppa ut ur fågelboet. Jag hatar livets gång. Samtidigt som jag vet hur kul jag kommer ha och någonstans vet att jag kommer klara mig, så är det ingen tröst nu. Varför kan man inte ha kakan och äta den? 

Likes

Comments

Som ni säkert vet avskyr jag "hejhej bloggen idag åt jag mûssli"-bloggar och läser dem aldrig. Har gjort försök på sånna bloggar men alltid tröttnat. Nu tog jag en annan vändning och skrev öppet om mina tankar och känslor istället och har bara fått positiv feedback. Och som ryktet säker gått så flyttar jag utomlands strax. Om 5 dagar för att vara mer exakt. "Varför då" frågar det flesta men jag besvarar den frågan enkelt med "varför bo i Sverige?". Något jag avskyr mer än ytliga bloggar är Sverige under vinterhalvåret. Så jag och Matilda flyttar till lite varmare breddgrader.

Men åter till bloggandet. Jag har lovat alla att hålla dem uppdaterade varje dag om våra äventyr och galenskaper, men inser ju att det kommer jag aldrig hålla. Så, mina vänner, jag har valt att återgå till en blogg där jag berättar om vad vi har för oss på andra sidan ekvatorn. En liten twist måste jag ju ha och det är att jag tänker fortsätta skriva som jag gör och dessutom skriva öppet, i detalj, om allt. Då menar jag ALLT. Typ som att jag har en helikopter-dejt planerad och en till dejt med en halv-kändis där nere, haha! Så det kommer bli en mix av strand-häng, min sorgsna själ, dejtande och allt annat vi kommer hitta på.  Och så snart jag samlat mod ska jag också berätta om hur och varför vi hamnade på just denna ö.


Likes

Comments