Med en sangria i ena handen och hjärtat i andra undrar jag om inte kärleken också kan ta semester någon jävla gång. 


Mvh

JoannaPåSemester

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

I'm not sure if he filled my emptiness with kisses,
Or if he created it with them.

Likes

Comments

Jag avslutade precis sista avsnittet av 13 reasons why. För er som inte vet, handlar den om en flicka som tar livet av sig och lämnar 13 kassettband som förklarar de 13 anledningarna varför. Vad som ekar igenom hela serien är hennes vän, Clay's frustration över att han aldrig berättade att han älskade henne. Den frustrationen känner jag igen, för jag såg den i ögonen på mina nära när någon hos oss gick bort. Hela den perioden är rätt suddig. Det jag minns solklart var samtalet från mamma. "Kom hem Joanna vi måste prata med dig". Jag vägrade. Jag ville inte hem. Jag ville inte höra vad som hänt för jag visste redan. Det hördes i hennes hjärtskärande, bristande ton att domedagen var kommen. Det jag också minns är att från den stunden blev min största önskan att få en dag till. Eller en timme eller om ens fem minuter för att försäkra mig om att hon som lämnat visste att hon var allt för oss.

Döden är grym. Döden är definitionen av för sent. Döden tar inte bara den personen som går bort utan också lite av alla runtomkring. Mer av vissa, mindre av andra. Då, för 5 år sedan, trodde jag att den tog allt ifrån mig. För det är så det känns i början. Från topp till tå är man fylld av en ihålig tomhet. Strax därefter blir tomheten till sorg och sen till fysisk smärta. Då börjar man ifrågasätta meningen med allt och snart har man förlorat sig själv i frågorna. Dem ekande, plågande, gnagande frågorna som river ner hela "jag-mår-bra-muren". På bussen, i skolan, på jobbet, så faller den och är man som jag var då, att man inte längre bryr sig om resten av världen, så låter man tårarna krypa ner medan man fortsätter undra.

Den återstående frågan var alltid varför just du. Ja, varför skulle hon med det största hjärtat och finaste skrattet dö? Facit på frågorna är också en av de saker som döden plockar med sig. Min slutsats förblir ändock att det är ett lotteri, vem som ska få leva och vem som ska dö. Vem som ska överleva cancern och vem som ska behöva ta sitt snyftande barnbarn i handen och säga "var inte rädd, Joanna" medan sjukdomen bryter ner, slukar och förgör. Lotteri eller Rysk Roulette. Bara det att vinnaren aldrig vinner, för de som inte förlorar livet, förlorar en stor del av meningen med det.

Ole dole doff, piff paff puff, du åker ut med en stor fet knuff. Rättvisa har aldrig bott på planeten Tellus. Någon tidsmaskin har heller inte kommit fram så jag vet att jag aldrig kommer få en till dag med henne. Om jag fick det vet jag vad jag skulle säga, det manuset skrevs för 5 år sen. Dessvärre är jag medveten om att det manuset lika gärna kan rivas, för jag kommer inte få en till dag. Det jag fått, är en dyr lärdom - säg inget imorgon som du kan säga idag. Så för att inte glömma, jag älskar er mamma, pappa, storebror, alla vänner. Och honom, dig. Jag älskar dig trots att du inte vågat berätta sanningen. Jag älskar dig trots att dina dåliga ursäkter och bortförklaringar. Du har aldrig varit den som pratar i onödan, men jag undrar, om idag var dagen du önskade få igen imorgon, skulle du berätta sanningen för mig då, sötnos?

Likes

Comments

The way I keep myself together, is by not keeping anything at all.

Likes

Comments

Och så har 6 månader på paradis-ön passerat. Jag har svårt att förstå att jag spenderat så mycket tid ifrån de viktigaste människorna i mitt liv. Jag har också svårt att förstå hur mycket jag har växt som människa, hur mycket jag förändrats. Ibland blir jag rädd att jag ska tappa mig själv. Rädd att oviktiga ting ska få betydelse och det som verkligen är viktigt ska rinna ut i sanden. För skillnaderna på Stockholm och Gran Canaria är större än bara klimatet och lönerna. I Stockholm kan du vara precis vem du vill, folk har ingen större ork att lägga sig i det. Här däremot, granskas varenda steg och för att inte tala om felsteg som printas ut och slås upp på en stor jävla tavla som varenda en på ön ska höra om. Med detta bildas extrema fördomar och jag personligen har alltid varit allergisk mot fördomar. Utan att låta som en diva så har folk alltid kollat lite extra på mig. Jag håller ingenting emot dem och förstår det, för jag älskar när smink, naglar och håret ligger helt på rätt plats. Vad jag inte älskar är hur folk direkt då placerar mig i ett fack. De ser min yta och tänker att de vet vilken sorts människa jag är. Och det här har pågåt under några år så jag kan väl inte säga annat än att jag tröttnat. Jag har tröttnat på att försöka visa att det finns något mer. Ni kanske hör ironin eka när jag säger att människor som gör en bedömning av min yta är de som kallar mig ytlig.

Vad jag heller inte kan greppa är att det är en dödssynd att säga till en tjock person att den bör banta, men fullkomligt accepterat att tala om för en smal person att gå upp i vikt. Eller att ta sig rätten till att förklara för en söt person hur "MYCKET finare du är UTAN smink, du ser ut som en transvestit i dina lösögonfransar". HALLÅ 1. Jag sitter en meter ifrån dig och har för tillfället smink och fransarna på mig, 2. Jag har dem inte för att tillfredsställa dig. Eller någon annan. Jag har på mig dem för att JAG tycker det är fint och 3. Att mina fransar betyder så mycket för dig säger nog mer om dina värderingar än mina.

Sen kan ni vidare påstå att jag inte delar med mig tillräckligt för att ni ska förstå, men det krävs två för att dansa tango. När ni bara ser skalet, får jag ingen lust att klä av det. Min klassiska metafor är det rosa/lila draperi som pryder himlen under solnedgången. Annat än att vara vackert döljer det ett oändligt mörker. Eller också havet, med en speglande yta som kan skyla ett kilometerlångt djup. Att förvänta sig förståelse om djupet av de som bara simmar på ytan är som att be en hopplös groda att hoppa. Sen kommer jag också föralltid stå fast vid att tala är silver, skriva är guld. Så jag skriver hellre än att tala med någon som inte behärskar att förstå hela ordens djup.


Tänker bevara mina värderingar i säkert förvar och tycker för alltid att dem ytligaste människorna är de som dömer mig efter min perfekta yta.

Likes

Comments

Idag har jag ingen lust att översätta känslorna till ord. Men jag lovar att försöka imorgon. Jag ska även sluta med mina beroenden då också. Och kanske inte börja med dem igen.

Likes

Comments

När man fallit ner och dött, 7 gånger inom loppet av några minuter och på riktigt känt allt. Man har känt sorgen sprida sig i hela kroppen. Man har känt krossade hoppet, besvikelsen, sveket, saknaden, otillräckligheten. Man har känt kolossal smärta så man kryper ihop på badrumsgolvet och knyter armarna runt benen. Allt man har kvar är en svidande känsla i bröstkorgen. Utan att röra en min blinkar man bort de sista tårarna som trillar ner på kinden och undrar "är det här allt? Är det klart nu? Har jag använt upp alla känslor nu?" Och några sekunder senare spelas allt från första till sista kyssen upp i huvudet. Man minns allt i detalj och på nytt dör man. Plågsamt och outhärdligt. Tiden sägs ska läka allt och efter 11 månader har dessa 7 gånger på några minuter blivit 3 sen 2 sen en gång, varannan dag. Till sist kommer dagen då man slipper dö men man är så svag, så längtande, så hopplös att man knappar in hans nummer på mobilen. Man sluddrar ut en adress och står hand i hand med destruktiviteten och väntar. Så kommer han.

Allt var exakt samma. Han hade samma frisyr, samma parfym och samma blick. Allt var detsamma. Förutom en sak. Att han som brukade sätta stormar i mig var helt utan makt. Inte en enda känsla fick han fram i mig. Frisyren som jag brukade älska att dra mina fingrar igenom tilltalade mig inte alls. Parfymen som brukar göra att det sög till i magen på mig reagerade jag inte ens på. Och blicken som älskade, dödade och svek mig på samma gång var chanslös. Han hade verkligen blivit till en främling utan någonting som intresserade mig. Besvikelsen slog mig trots att jag tidigare trott att det skulle vara en lättnad att inte känna något. Bröstkorgen som förut var fylld med sorg var nu istället fylld med tomhet. En tomhet av ensamhet. Det var som att mitt skal vunnit. Jag svävade långt borta och där stod skalet och försökte bli äkta. Försökte nå verkligheten men den var redan tappad. Att inte känna sig levande är värre än att dö flera gånger per dag. Att vara ensamt över någon är värre än att hoppas, drömma och önska. Att bara vara skalet, är att vara som alla andra.

 Men jag vet, att under tiden allt skedde, var jag lycklig. Så tiden som jag slösade på fel person, var en lycklig tid för mig. Frågar ni mig ifall jag skulle göra om det igen, är svaret fortfarande ja. Men jag hoppas innerligt att han var orolig hela tiden. Jag hoppas han ansträngde sig varje minut för att komma på de bästa lögnerna. Och jag hoppas att han alltid är den som inte kunde känna. För när allt kommer omkring, vet jag att kärleken är starkare än hjärtesorgen. Så därför kommer jag alltid vinna och han alltid vara den svagare delen. När jag dött och sen kommit över, kommer jag börja älska igen. Tillslut. Han, åh andra sidan, kommer alltid vara kvar. Vara det skal som jag alltid föraktat. Real recognise real.

Likes

Comments

Kära Joanna,

Förlåt att jag inte litar på att folk kommer behandla dig väl, förlåt att jag gömmer dig. Förlåt att jag inte alltid tror du är tillräcklig, förlåt att jag begränsar dig. Förlåt att jag inte tror någon är bra nog för dig, förlåt att jag släppt in folk som inte varit. Förlåt att jag låtit stunder rinna ut i sanden, förlåt att jag inte vågat släppa fram dig. Förlåt att jag vikt mig och slutligen - förlåt att jag låtit dig ta över.

Med iskalla hälsningar,
Prinsessan

Likes

Comments

Det är precis som historien där Han med stort H spelar huvudrollen. Han som jag alltid kommer minnas, samma person som jag skulle göra allt för att få glömma. Jag brukade säga att det var han som förstörde mig. Nu vet jag bättre än så. Han fick mig att älska med hela hjärtat. Han fick mig att göra allt för att stanna kvar. Han fick hela det hjärtat att gå sönder i mikrobitar, på molekylnivå. Och det var så jag fick prova hur det var att leva utan hjärta. Leva helt tom, helt blank. Utan någonting under mitt skal, utan någonting att skydda. Sen tog det inte lång tid innan jag insåg att mamma har rätt. Man kan inte leva utan att älska. Iallafall inte om man är en Backas. Jag är svart eller vit, alltid. Ride or die. 0 eller 100. Du känner inte tillräckligt, du känner halvt. Du ger delar, småbitar av det jag vill ha mest. Det enda som är värre än att bli avvisad är att bli halvt älskad. Att få hälften av min kärlek besvarad medan den andra hungrande halvan svälter ihjäl. Så låt mig gå. Tystnaden, ovissheten och krossat hopp gör mer ont än sanningen. Allt du är får mig att vilja stanna men allt du gjort tvingar mig att gå. Dessvärre kan jag inte gå för abstinensen är starkare än självrespekten. Så nu ber jag dig, gör det du är bäst på, lämna. Och vad du än gör, fråga inte om att komma tillbaka. För du vet, likaväl som jag, att dina ögon äger min självdisciplin. Trots att jag vet hur ont det gör när varje cell i mitt hjärta är separerat från de andra, finns det ingen som lappar ihop det snabbare än vad dina lögner gör kl. 02.17 bakom alkoholens sköld. När Han lämnade, tyckte jag att det var det värsta man kunde gjort. Nu vet jag bättre. Det som är värre är att komma tillbaka och lämna 17 gånger till.


Det bästa med att vara 500 mil ifrån varann är att jag kan välja om jag vill se dina bilder eller läsa dina meddelanden. Det värsta med att vara 500 mil ifrån varann är att jag missar världen för att mina ögon är fastklistrad på en 4,7tums skärm.

Likes

Comments