Jag ligger i sängen på det lilla mysiga hotellrummet som vi har privilegiet att få kalla för hemma. Jag kan tydligt höra hur vågorna slår emot stenarna bara någon meter ifrån vår balkong och hur vi lyckades få permanent boende här undrar jag fortfarande. Efter en dag på jobbet som jag älskar och efter att ha lapat d-vitamin vid poolen ligger jag med datorn och planerar morgondagen. Jag ströläser facebook och ser ett meddelande någon skrivit och kallat mig modig som flyttat 500 mil hemifrån. Jag fnyser. Modet ligger på andra sidan rummet och hånler åt mig. Jag sträcker mig efter tröjan, numera min snuttefilt, som ligger hopvikt vid kudden. Jag andas in den välbekanta doften av trygghet, en trygghet som brukade kunna rädda mig, men utan framgång för nu har modet till och med lämnat rummet. Kvar finns jag med ensamheten. Saknadens iskalla dusch sköljer över mig och vet ni vad saknaden gör med ensamheten? Jo, den multiplicerar den med ca 1000 enheter. Jag blundar och efter att ha dött där i några sekunder slungas jag tillbaka till Sverige, till hans lägenhet, till hans famn. Jag får upp ett sms av en groda där det står "vill du ses ikväll?". Jag möter hans blick, jag ser hur han vill kräkas ut orden men sväljer dem snabbt. Istället pussar han mig i pannan och säger"gör som du vill, jag bryr mig inte". Jag besvarar smset med ett "okej" för att provocera. Han låtsas inte se och jag känner osäkerhetens tunga sluka mig. Varför bryr han sig inte? Tycker han inte om mig tillräckligt för att inte vilja att jag inte ska träffa andra? Jag minns att han sa att han skulle skratta åt min separationsångest när jag skulle flytta. Skojade han? Jag går vilse bland tankarna men hittar vägen när han tar min telefon, slänger iväg den och lyfter upp mig i sitt knä. Precis när hans perfekta ska kyssa mina, öppnar jag ögonen och är tillbaka på hotellrummet.

Jag drar igen fönstret och lägger mig med en klump i halsen. Det enda värre än att lägga sig och sova i en ensam säng, är att vakna i en. Jag drar på mig hans tröja och tänker högt, godnatt från paradiset.


/din Princess J

Likes

Comments

Så vi står i VM i att inte skriva. Inte vika sig. Inte visa sig svag. Skillnaden är, att du vet hur svag jag är för dig. Du vet hur mycket jag vill ha dig. Med det, hade du makten att såra mig på ett sätt ingen annan kunde. Och nu när du väl sårat mig, kommer jag aldrig kunna glömma och förlåta. Rädslan som hela tiden, sedan dag ett, fått mig att hålla tillbaka kunde jag ändå bekämpa. För jag ville ha dig mer än vad jag var rädd för att du skulle såra mig. Men smärtan nu, är starkare än alla känslor jag någonsin känt för dig. Så ta nu stoltheten i handen och gå vidare. Glöm dock aldrig - jag älskade dig. Och nu är det försent.

Likes

Comments

Hon gråter stora tårar och vågar knappt möta min blick. Min egen spegelbild reflekteras i hennes solglasögon och jag ser mig själv sitta och inte gråta. Inte skratta. Bara vara helt tom. Jag vet att jag kommer förlåta henne och det vet hon också. För det är hon och jag. Men nu kommer det mer vara hon. Och jag. Med en stor punkt emellan.

- Snälla förlåt mig. Eller egentligen förtjänar jag inte det. Jag förtjänar inte att få vara din vän. Hennes röst brister och jag hör ångesten klinga bakom varje ord. Jag vet att det hon säger är sanningen, jag förtjänar bättre, men jag vet också att hon bara säger det för att få förlåtelse. Hon säger det för att bota sin ångest, inte för att hon menar det och det är just därför jag vet att det är sant. Jag förtjänar bättre. Dessvärre är jag svag. Eller kanske har för lite självrespekt eller dålig karaktär. För jag vet att jag kommer förlåta på grund av att en glädje är värd mer än tusen sorger. Men jag vet också att en riktig vän är värd mer än tusen falska. Och har man en gång brutit ett förtroende så kan tårar och ursäkter bidra till förlåtelse, men aldrig kan tårar laga ett sprucket glas. Aldrig kan tusen förlåtelser trolla en falsk vän till en äkta.

Du kan inte lämna mig om jag inte låter dig vara min. Du kan inte svika mig om jag slutar lita på dig. Och du kan inte bli äkta, med falska ursäkter. Så håll inte andan för att jag ska ta tillbaka dig. Andas giften. Lev med ångesten. Och be till Gud att den stunden var värd mer än platsen i mitt hjärta.

What's worse looking jealous and crazy or being walked all over lately? I'd rather be crazy

Likes

Comments

Oftast är det fel person som känner sig träffad av mina inlägg, men idag kommer nog rätt person få sig en välförtjänt käftsmäll. Jag skäms lite över att säga att jag blev sårad, sviken, av någon som står mig nära. Jag skäms lite över att jag verkligen blev chockad och ledsen. Men jag kan stolt säga att jag faktiskt inte känner mig korkad eller blåögd, så som man brukar när någon visar sig vara lägre än man trodde.

Varje gång jag blir sviken tröstar jag mig med att jag iallafall fortfarande vet vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet vad man gör och inte. Och jag vet skillnaden på äkta och fake. Det var mamma som lärde mig att ha ett stort hjärta och alltid sätta sina medmänniskor i första hand. Och trots att jag ibland tror att det kommer vara min död så vet jag att det är min lott i livet. Jag vet att det är vad som gör mig till en bättre vän än de flesta. Och trots att det nästan alltid gör ont när människor sårar, vet att jag vinner ändå. En falsk vän kan aldrig till mig gå förlorad, för jag samlar inte på sånna.


Men kom ihåg keep your friends close but...


Likes

Comments

10 minuter till, sen är jag över dig.

Likes

Comments

Det jag fått höra om min blogg är att det kryptiska i den gör den fin, speciell. Jag förstår också att det som lockar är att jag är en människa i den med en personlighet, brister och svagheter. På Facebook är alla lyckliga, i bloggvärlden är alla glamourösa och här är jag. En hopplös romantiker som tycks ha dålig tajming och en jävla massa otur i kärlek. Men jag tror att det är vad som fångar er, vad som får er att tappa andan ibland. Att jag kan blotta strupen genom att visa en inte alltid lycklig, noga framplockad, påklistrad sida av mig, vilket gör det hela väldigt äkta. Jag har sagt att jag inte ska skriva så att ni förstår vem det handlar om, både för respekt till personen i fråga och för att ni inte ska ha några förutfattade meningar om storyn. Dessvärre så går inte det nu. Jag måste få ut detta, ventilera det. Skrika det. Den jag vill ha mest av allt finns inte här. Och jag kan inte göra distansgrejen igen. Så här kommer det. Den bittra sanningen bakom lyckliga instagram-inlägg.

Vår kärlek har cancer och kommer dö. Försvinna. Bort. 500 mil bort. Jag vet att jag bara gör illa mig när jag försöker nå en kärlek av glassplitter. För det är så det känns, som att kliva på glas. Ett öppet blödande sår, fast i hjärtat, varje gång man ska gå och lägga sig ensam. Vakna ensam. Längta, sakna, hoppas. Fast på vad? Två veckor var tredje månad? Endast en vecka glad och den andra i ljudet av ångestfyllt gråtande, i famnen på varann samtidigt som man räknar ner dagar, timmar, minuter som man har kvar. Cancer, obotlig cancer är vad vår kärlek är. Ett försök att andas i vakuum. En panikslagen kvinnas skrik ekandes i varenda cell. För fint för att släppa, för fint för att orka hålla kvar utan att få röra. Jag vägrar tro att detta är slutet, när vi knappt fick börja. Vår början var i slutet och det enda som vore värre än om du aldrig hade erkänt hur du kände för mig, den där sista dagen jag hade i Sverige, är att du gjorde det och nu ska jag leva 500 mil bort med vetskapen om den kärlek som ligger där hemma och bara går ut i datum.

Likes

Comments

Och jag kan inte sluta undra om han också tänker på mig

Likes

Comments

Fortfarande och förmodligen föralltid skriver jag om samma jävla person

Likes

Comments

Kommer strax ska bara försöka överleva utan att kunna andas.

Likes

Comments

Lusten äger mig och kvällen gör att jag inte längre bryr mig. I två månader har min värdighet haft överhanden men idag orkar jag inte ens försöka låtsas. Jag orkar inte låtsas att jag inte vill ha dig, för det vill jag. På alla plan som går, i alla grader och på alla sätt. Världen kan sjunga för mig i kör att jag är ett dumhuvud, för det vet jag ju reda. Jag hade aldrig fallit för de vackraste mest lögnaktiga ögon som bara kan förtrolla ett dumhuvud om jag inte var ett. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna förlåta dig men ikväll struntar jag i det. Alkoholen har redan suddat ut all uns av värdighet, suddat alla detaljer, och kvar finns du. Med fortfarande lika perfekta ögon. Perfekta armar för att omfamna en skör och skakig, hopplöst fortfarande förälskad. Perfekta billiga lögner som jag dyrt köper på bekostandes av perfekt ondska som imorgon ska krossa mig med löften som jag vet aldrig kommer hållas. Och perfekta kyssar som kommer få mig levande igen. För några timmar.

Dagen efter omfamnar jag ångesten. Välkomnar den. Låter den lindas runt varje revben och gör det tungt att andas. Jag vet inte längre om det är dig jag saknar, eller om jag låter dig få mig för att komma åt känslorna. Efter två månaders tortyr när sanningen kom känns det som att alla känslor är förbrukade. Det finns inga kvar för jag har känt alla, förutom ångesten. Den kan aldrig bli förbrukad. På något sätt lever jag för den, eftersom den påminner mig om att det finns något under mitt skal ändå. Det finns något där trots att varje gång jag kysst en groda och låtit honom hålla mig om natten, sen låst in mig för att ligga på hans badrumsgolv och undra varför jag inte kan känna. Fastän att hjärtat är isolerat och det känns som att mitt skal går runt med ständigt lock för öronen, påminner ångesten mig om att jag inte är hjärtlös. Det finns något där även om det bara är känslor för en idiot som inte förtjänar mig så finns det något. Och även om ingen kan få mig att älska så kan han iallafall få mig ledsen. Så inatt när han får mitt samtal klockan 03.45 så är det för mig. Jag ringer för min självdestruktivitet och för min ångest. Och jag ringer för trots att jag avskyr det, så är det bara han som kan få mig att hata och älska på samma gång.

Likes

Comments