Kan publicera denna bild hundra gånger. Läsa den tusen gånger och dö en miljon gånger - för jag åkte.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

- For real, you're probably the prettiest girl on this island. I'm serious.
- But does that make me less lonely?

Likes

Comments

Vi står mitt emot varann i solnedgången. Det är så svårt att inte titta på honom, han som alltid tittat efter mig. Den snällaste av människor jag träffar och utan tvekan en av de ärligaste. Han är längre än mig, mycket längre, så pass att han kan vila huvudet på min hjässa. Tanken slår mig att folk förmodligen tror att vi är mer än vänner, än värre att han också säkert tror att vi kan bli det. Jag vänder upp huvudet och kysser honom, fast att jag vet att man inte ska vattna växande hopp. Att kyssa honom känns fel. Onaturligt. Typ som att skriva skrivstil med fel hand. Jag flätar in mina fingrar i hans men dem passar inte. Det enda som uppstår är ett trassel. Ett sista försök gör jag, innan jag vänder mig om, blundar och inser att mina tappra försök är lönlösa.

Och tjejen som vill ha honom har han glömt för tjejen som vill ha någon annan som i sin tur glömt henne. Vi alla är egentligen i exakt samma situation och blundar exakt lika mycket för exakt samma sanning. Den vi vill ha får vi inte - för den vill ha någon annan. Kanske inte nödvändigtvis, men den vill inte allt det man själv vill. Vad som också är väldigt märkligt är hur en kärlek kan kännas obetydlig, när samma grad av kärlek från en annan person skulle betyda absolut hela världen. Jag vet hur glad Han skulle kunna göra mig, och att jag sitter med samma makt till min bästavän, men bara inte kan, får mig att hata mig själv. Jag önskar, från djupet av mitt bottenlösa hjärta, att jag kunde ge min bästavän den kärlek han förtjänar. Jag önskar att jag kunde bli berusad av endorfiner när han rör mig. Jag menar han är snygg, snäll och allt det som skulle ge mig en trygg tillvaro. Han är svärmorsdrömmen. Han är också många tjejers dröm. Dessvärre har mamma alltid sagt att jag inte är som många tjejer. På henne har det alltid låtit positivt. Nu börjar jag tvivla.

I övrigt har saknaden gjort sig hemmastadd i min kropp. Jag tror att det beror på att jag inte hoppas längre, så den chockar mig inte. Jag har insett att jag kanske inte kommer över honom. Han kommer alltid få mig att sätta hjärtat i halsgropen, så nu är det förväntat. Och accepterat. Lika mycket har jag förstått att även om det inte är kärlekskänslor jag känner för en, så kan kramar från denna trösta otroligt. Och då undrar jag, var det så Han kände för mig? Då är det inte längre konstigt, eller tragiskt, att vi inte fick varann. Förresten, om ni tror ni vet vem jag pratar om, vet ni fel. Godnatt.

Likes

Comments

Se mig här är jag. Fuck den tönt som inte ser mig. Jag sa jag dör om jag inte får dig.

Likes

Comments

Men vad spelar det för jävla roll? Om det inte kan bli vi någon gång. Vad finns det då att bry sig om?

-Maggio

Likes

Comments

Du som läser, ställ dig frågan, varför läser du? Om svaret är att undrar om jag fortfarande minns när du kysste mig på parkeringen som att det var allt du ville, så är svaret på den frågan ja. Och det är dig jag skriver om, som alltid.


Jag har tänkt om och tänkt rätt. "Tänkt om jag aldrig hade.." och tänkt rätt att lyssna på mamma. Gör det inte, Joanna. Men att lyssna och göra går inte alltid hand i hand, även om jag tänkt om för att jag önskar jag kunde göra rätt. Och hur det kommer att bli säger jag såklart inte att jag vet, för det vet ingen. Att det finns ett slut däremot, det säger jag för det vet alla. Dessvärre vet vi också att det inte är upp till mig, eller dig, utan upp till tiden. Tiden är den enda som har en chans emot vår dragningskraft. Så tiden i sig kommer skapa det berömda slutet, för det finns där. Färdig-regisserat. Klappat och klart. Så glöm allt jag gjort för att det skulle bli annorlunda. Glöm när du kysste mig på parkeringen. Glöm när du skrattade åt mig för jag var den sötaste du sett. Glöm när jag låg i gräset och fnissade för att du verkligen var den finaste jag sett. Glöm alla scener jag i huvudet skapat som skulle kunnat rädda oss. Och glöm, att jag älskar och att du gör detsamma. För det vet jag att du gör. Du älskar bara inte tillräckligt för att finta tiden.

Det är vad det är nu, och jag har kysst hoppet farväl. Jag tror att jag står någonstans i förnekelse, för jag vägrar fortsätta se dig som den finaste jag sett. Jag intalar mig själv att lusten för dig ebbat ut. Nu är det förbjudet att låta mig själv tappa andan och önska att tiden kunde stå still, så som den gör när du kysser mig. Jag tror att det bara är en fasad, för i skrivande stund söker sig tårarna ner på kinderna och sorgen bildar ett tryck i halsen. Tiden är lite som kärleken. Får man för mycket av den så blir man uttråkad. Får man för lite av den, ja då dör man. Och jag undrar, hur många nära-döden-upplevelser måste jag få innan tiden är ute och kärleken dör? Tiden har ett datum och jag hoppas med djupet av mitt hjärta att på utkanten av slutets slut, vid branten precis innan svindeln slukar oss, så ska jag hoppa över dig. Över kärleken och över tiden också. För valet ska vara mitt. Jag ska lämna, så som du gjorde efter att du kysste mig på parkeringen den sista första gången, innan du
för sista gången
var den första
som lämna.



I don't mean to give you false hope,
And I don't need goodbye to go

Likes

Comments

Som på beställning kom det och en helt ny form av trötthet har infunnit sig i mina silverklackar. Man vet att hoppet är på väg bort när man slutat kolla mobilen febrilt. När den kan ligga i andra rummet i timmar, för man vet att han inte kommer ringa. Problemet är bara att han tycks ha någon övernaturlig kraft, ett alarm som går igång direkt när jag kommit till den punkten. Kanske är det bara ett sammanträffande, att han alltid hör av sig just då. Eller så avslöjar mina bruna mer än vad jag hoppades att hans gröna skulle förstå. Jag är så trött på att vilja, och inte vilja, och hoppas och allt. Att säga att jag förtjänar bättre är uttjatat. Ekvationen om det är värt det eller inte tar inte hänsyn till vad jag förtjänar. Och förresten så vet jag redan det, men viljan att stanna och hoppet mycket starkare än vad vikten av min värdighet är. I alla fall när det kommer till honom. Och att vara ensam i ensamhet är jobbigt men att vara ensam i tvåsamhet är tusen gånger värre. Därför är jag hellre hans ingen, än någon annans allt.

Men det är okej. Jag är okej. På gran canaria är jag mer melankoliskt ledsen än sådär olyckligt ledsen som jag kunde bli i Sverige. Dock har jag slut på orken. Jag orkar inte stå emot. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar ingenting och jag orkar definitivt inte minnas, för minnena ljuger. De romantiserar och förskönar allt. Egentligen är det så jävla simpelt men sanningen smakar för illa för att nöja sig där. Det känns bättre att spotta ut, bryta ner allt till små små bitar, analysera exakt alla ord som sagts och allt som hänt. Hoppas på att där någonstans ska en annan sanning finnas. En sanning som smakar bättre, en där åtminstone någon av oss kommer ut lycklig ur denna soppa.

För att inte oroa mamma om att jag är ledsen ska jag också tala om att jag bestämt mig för att börja leva igen. På riktigt. Sådär som bara jag kan. För jag vet att jag var ämnad till mer än att tjuvröka, ensam på balkongen varje natt. Så håll i hatten, för här kommer hopplösa, överkörda men överlevande katten. Alla vet ju att what doesn't kill you.....

Likes

Comments

Med en sangria i ena handen och hjärtat i andra undrar jag om inte kärleken också kan ta semester någon jävla gång. 


Mvh

JoannaPåSemester

Likes

Comments

I'm not sure if he filled my emptiness with kisses,
Or if he created it with them.

Likes

Comments