När livet inte var snällt mot mig brukade jag vägra att lämna sängen. Mamma var aldrig den som kom och tvingade mig upp, hon var den som la sig bredvid och väntade ut stormen med mig. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än att behöva face'a en dag utan att ha mamma som står redo att fånga mig, om jag skulle falla. Hon är mer än en mamma. Hon är mitt mod och mitt hopp. Hon är den som tror på mig när jag tvivlar. Ibland undrar jag om jag slösar bort livet genom att spendera det ifrån henne. Jag förstår att det är meningen att växa upp men hur lär man sig att leva utan någon som man inte vill leva utan?


Samtidigt som jag älskar henne till döden förbannar jag henne för att ha lärt mig älska med hela hjärtat. Om hon inte gjort det kanske jag bara skulle behöva sakna henne med halva och överleva på den andra halvan. Vem ska plocka ihop mig när jag går sönder, om inte mamma? Vem ska lägga sig och sjunga passande låtar när hjärtat ligger sönderkrossat på marken? Jag vet att hon bara är ett telefonsamtal bort, men problemet är att det aldrig varit jag som sträckt ut handen när jag behövt hjälp. Det är hon som alltid suttit och erbjudit hjälp. Och fasen i helvete vad jag skulle behöva den hjälpen nu.

Mamma, vart är du?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag fick en riktig kalldusch av verkligheten imorse. Mitt feministhjärta gick återigen itu och luften liksom sögs ut ur mina lungor, utan att jag hade kraft att suga in ny. För det tar så jävla mycket kraft att vara kvinna. Kraft att alltid vara rädd när man är på väg hem, alltid behöver boxas på dansgolvet för att inte bli oprovocerat tafsad på, alltid behöva bli objektifierade, sexualiserad och allt det där som vi står ut med. Jag vill säga att jag aldrig kommer sluta kämpa för kvinnans rätt, men det tar mer på krafterna att leva som kvinna och slåss för feminismen än folk anar.

Men backa bandet, tillbaka till duschen som sköljde bort hela min ork. I lördags var det karneval här på ön. Den började helt perfekt - alla var glada och utklädda. Min kollega ~35, hade på sig clowndräkt och man kunde inte hålla sig från att le när man såg henne och glädjen som strålade ur hennes ögon. Jag själv var leopard, med en djupt v-ringad tröja och hade förberett mig på att förmodligen få ca 586436 äckliga blickar. Dock klarar jag av det, för jag kan slakta med blicken bättre än dem kan våldta med sin blick. Efter 23 någongång går min kollega, clownen, med vän ner på stranden för att röka. Självklart från ingenstans kommer tre killar fram. Uppskattningsvis sa hon att de var mellan 16 och 18 år. De börjar att fråga om en cigg, sen namn, ålder och tillslut den fråga som blivit helt normal, den fråga jag själv fick 7-8 gånger under kvällen, den fråga som man på vänligaste sätt svarar "nej, tack" på för att man är rädd att säger man dra åt helvete som man borde svara, kommer kanske inte avvisningen räcka. Frågan löd - ska vi knulla? Kollegorna reste sig upp och innan dem hann springa låg en hand på bröstet och en mellan benen. Med några smällar och sparkar lyckades dem komma undan trots att pojkarna sen också sprang efter. 'Nej tack' räckte inte ens.

Jag blir inte klok. Jag blir INTE KLOK. Och folk säger "dem hade verkligen tur". Jag och Matilda var någon timme tidigare nere på samma strand varpå folk sa till oss också att "tjejer, ni hade verkligen tur!". Jag kan inte hindra mig själv från att undra, tur med vad? Att jag är kvinna? Att jag alltid måste vara rädd, begränsad och inte kunna gå ner på stranden utan att riskera att bli våldtagen? Tur att jag alltid av rädsla svarar "nej tack" lika trevligt som när expediten i kassan på h&m håller upp en tröja och frågar "vill du ha denna också?" till en fråga som är så respektlös och objektifierande att det rätta svaret borde vara en rak höger. Är det min lyckliga tur?

Det här är en av miljoner gånger som patriarkatet viftar på sin glada svans. Och självklart förstår jag att det kunde gått värre för mina kollegor, så mycket värre som det går för tjejer DAGLIGEN, men fortfarande tänker jag inte kalla det tur när man slipper bli våldtagen. Tur är när man hittar en 50 lapp på gatan eller hinner med sista nattbussen. Att inte bli våldtagen ska vara en självklarhet. Året är 2017 och det finns inte ett enda land i hela världen som är jämställt. Utan någon vidare bra slutsats eller sätt att knyta ihop detta inlägg, lämnar jag det öppet för det tar inte slut här. Jag ska suga in ny luft och lappa ihop mitt brustna feministhjärta. Jag besitter ingen större makt för att knäppa med fingrarna och få en förändring, men jag tänka tjata och skrika och använda mitt vapen, min röst tills att vi fått ett jämställt samhälle. Och inte bara i ett land utan i alla. Jag tänker fortsätta tills kvinnans rättigheter är detsamma som människans rättigheter.


Joanna Backas
- Jag är glad att jag inte är uppväxt i ett av de länderna där det är värre, men jag ser det inte som tur och jag är så fan inte nöjd.

Likes

Comments

..och det slog mig att jag är över honom. Jag tittar på hans bilder och det suger inte till i magen. Jag tänker på hans blick och får inte ont i hjärtat. Jag spelar upp våra minnen och blir inte gråtfärdig. Inte ens ledsen. För jag är över honom. JAG ÄR ÖVER HONOM. Wow.

Likes

Comments

Varför saknar du mig om jag är värdelös som du så fint uttryckte det? Och ännu viktigare, varför läser du då fortfarande min blogg, älskling?

Likes

Comments

Problemet är att han har all makt. Och jag tror dessvärre att han vet om det också.

Likes

Comments

Jag vinglar in i verkligheten och möter ångestens blick. Den slukar mig hel och jag är för trött för att göra något motstånd, så jag välkomnar den och släpper andan jag inte visste att jag hade hållit. Sekunder går innan jag andas in och när syret åker ner i mina lungor skulle jag kunna svära på att det var giftig gas som rev upp alla sår jag trodde var på väg att läka. Innan jag hinner reagera har jag knappat in hans nummer och när jag slagit sista siffran kommer kontakten upp i namnet "ring inte". Jag lyfter ett ögonbryn och tänker 'try me' samtidigt som jag tycker på 'ring'.

- det värsta är att jag vet hur mycket du älskar kärleken. Jag vet att tusentals kommer vilja dela den med dig. Men hur ont det än gör i mig, så kan jag inte fortsätta rädda dig Joanna. *klick*

Likes

Comments

Det bästa är iallafall att det inte blir värre än såhär. Tror jag. Att göra slut och lämna vet ni vid det här laget att jag är riktigt duktig på. Men vad jag tillochmed är bättre på är att falla tillbaka. Hårdare och djupare. Ni vet ju också att min lycka präglas av kärleken och jag undrar om det är därför jag jämnt stannar kvar. Jag försöker låtsas att det inte är den jag söker och därför finner jag den ingen annan stans än där jag vet att den redan finns, fast i 1000 sylvassa splitterbitar. Jag skrev en gång att vår kärlek är som att gå på glas, men jag inser nu att det inte var sant. Det vi delade var kärlek i sin renaste form, det var bara vägen till den som var belagd med glassplitter. Och vägen ifrån den var belagd med salt. Jag vet att det bara kommer göra mer ont att gå tillbaka, men jag vet också att jag inte besitter något tålamod eller behärskning. Det är inte ens en ond cirkel längre, nu är det mer moment 22 x hopplösa 68293948.

PS. If you're reading this it's too late. But you can always ask me again tomorrow.

Likes

Comments

​Jag får på riktigt ont i huvudet så fort jag hör ordet "spelet". Jag kan erkänna att förut var jag mästare på det, men nu efter ett år i förhållande har jag antingen blivit ringrostig eller också bara mognat. Men där blir jag lite kluven. Jag har alltid blivit kallad barnslig som ägnat mig åt spelet och det är så min uppfattning varit. Att vid 25 någongång ska allt det där med att spela svår, inte svara, svara kallt, låtsas inte bry sig, vara mucho otrevlig fast man egentligen vill kyssas, ska avta. Men det gör ju verkligen inte det. Så vitt jag vet sträcker det sig ända upp till högre än 30, eller så har jag bara fått nitlotter.

Jag tror alla tjejer har den där speciella Han med stort H. Han som alltid lyckas få magen att knipa lite extra med enbart ett sms. Ett sms som dessutom kommer tre timmar försent. Det smset som kommer få svar på direkten, såvida man inte sjunker till samma nivå och väntar sex timmar. Och jag undrar, är det det som alla vill uppnå? Strävar alla efter att vara den personen som den andra ska vänta på, hoppas på och bli besviken av? För jag är inte i behov av sådan bekräftelse och kan rakryggat säga att jag inte vill vara den personen.

Så när jag svarar på en sekund och enligt din ekvation då hamnat på minus, i underläge, så har du redan förlorat. För enligt dina regler, måste man ju ändå bry sig tillräckligt för att vara "den svåra" för att tro att man ska vinna. Vill man vinna, betyder det också att man bryr sig. Jag har inte tålamod nog att ens vänta 0.5 sekunder för spelets skull. För din skull. Så säg mig, hur kan jag förlora när jag inte ens är med och spelar?


1-0 till J

Likes

Comments

Hatar att vara den som säger 'vad var det jag sa' men, vad var det jag sa?


Hälsningar
Magkänslan

Likes

Comments

So tell me, how are the good things in life? How does it feel to achieve things and who do you call when it happens? Most importantly how does this happiness feel? Does it make everything else irrelevant and generally easier to live? easier to breath and keeps you smiling all day? Do you still smile when you think of the good things in life, as you used to smile when I was running through your head? Tell me love, was it all worth it? Is it better now? And one more thing, if you could go back to the day I told you I loved you while tears was running down your chin, would you kiss me back or would you leave? Would you take the risk of never feeling that type of love again and leave just to make the tears stop, or would you wait out the storm and love the way that only we could do together? Either way, I'm still gone and the end of the story is already written. But sometimes I just wonder if your life is better now, like mine is. Because even though I still miss you, now I know that I'm enough. Not for someone else but for me. And you can leave and take away all the things we called love but you can't take away me. Best part is, I also know now that I'm gold. All though you couldn't see it I'm sure there's a blank space, a time in between when you feel like something's missing. When you do, remember that - I never gave up before you did. And for the first time, it actually is too late to say sorry.

Likes

Comments