Nu tänkte jag göra ett inlägg jag så länge velat göra, dela med mig av mina erfarenheter av så det så kallade "panikångest attack"

Kan börja med att berätta att detta är mina erfarenheter, det jag utstått genom panikångest, mina egna ord.
Bara det som står mig närmast vet vilket helvete jag gick igenom åren 2010-2014.
Har inte berättat det för hon jag håller närmast hjärtat ännu då hon inte riktigt velat höra allt jag gjort och därefter respekterar jag hennes beslut.
Visst jag har berättar att jag haft panikångest men om jag skulle berätta va de ha medföljt under dessa år så skulle det bli jobbigt för henne att lyssna, så om du läser detta, så får du avgöra själv om du vill läsa vidare eller inte, kommer aldrig tvinga dig att få reda på min mörkaste period i livet.
Och ni kommer förstå varför, för det är inga lätta minnen för mig att dela med mig av, men kan det hjälpa en person där ute så är det värt det.

Allt började när jag var 17år, hade haft en helt vanlig dag i skolan, träffat en vän efteråt för att planera helgen, jag kommer hem och sätter mig ned för att äta.
Hinner inte äta halva maten innan det bankar på dörren hemma, Mallika (min låtsasmamma) kikar igenom kikhålet medan hon pratar med pappa i telefon som var kvar på jobbet.
- det är två stora killar som bankar på dörren
Utbrister hon lite skraj i telefonen.
Jag går dit och kikar och ser en polisbricka upptryckt mot kikhålet.
- det är ju polisen!
Brister jag ut och öppnar.

- hej vi är blabla och blabla och kommer från polisen, är du Joachim Andersson?
- ja..?
Säger jag lite med en skraj röst.
- är det lugnt om vi kommer in?
Frågar mannen närmast intill mig.
- ja de e klart
Brister jag ut ännu mer skraj.

Alla tankar hinner gå igenom min skalle,
- har jag gjort något?
- vad vill dom mig?
Etcetc, ja ni förstår, inte varje dag polisen kommer och frågar om en precis.

Vi sätter oss vid bordet och jag petar med besticken på min tallrik och fråga tyst
- har jag gjort något?

Och polisenmannen sa
- nej det har du inte, men vi är här för att prata om din mamma

Och då gick ännu fler tankar i skallen
- va har hon gjort?
- va är de här?

Och sedan sa han
- det finns inget lätt sätt att berätta detta på men, din mamma har dött

Och hela min värld under dessa sekunder faller samman, jag tappar besticken på bordet och stirrar i maten.
Jag försvinner i chock i några sekunder och det enda jag får ur mig är
- du skämtar

- nej, hon har tyvärr gått bort
Svarar han lugnt med en blick av hopplöshet, såg att det inte var lätt för han att berätta det.

Mallika kommer in i köket och kollar på mig och frågar först lite kaxigt
- jaha, va ha du gjort nu då?

Och det enda jag kunde få ur mig var
- mamma är död

Mallika brister ut i gråt på en gång och då brister det för mig, jag kramar om henne och går in i mitt rum och kväver mig med kudden samtidigt som jag börja hyperventilera och skrika i gråt.
Jag hör Mallika ringa pappa och berätta men han trodde givetvis det var ett skämt också till han fick prata med ena polisen, då for han direkt från arbetet hem så fort han kunde.

När han kom hem så kramar jag honom och faller, ni vet en sån där känsla man får när man är så långt från tryggheten men just i stunden får den tillbaka. Sen så frågar han mig om jag ringt mina syskon,
nej, det hade jag inte.
Jag ringer och Pontus (min storebror) svarar med en dallrande röst, han försökte bita ihop och låta normal för han visste inte om om jag visste det som hänt eller inte.
Så fort jag hörde honom brast det för mig
- mamma... mamma...varför mamma...
Och han brister ut direkt i gråt också på andra sidan luren.

Det var här mitt helvete började. Men kan ni klandra mig? Jag var 17, och min enda trygghet, min bästavän, min mamma, hade dött helt oväntat över en natt.

Dagen efter klev jag in på dragonskolan, gymnasiet jag gick på, helt tom, helt iskall utan att visa några känslor alls, träffa på en klasskamrat som visste om det som hänt och gick till lärarrummet och berättade. Sen fortsatte resan ned till Ö-vik, en lång sådan då jag visste vad som komma skall.
Jag var på väg för att face:a sanningen, en sanning jag inte alls var beredd på att hantera.

När vi väl är framme, så säger jag till pappa att jag kommer snart. Jag sätter mig på bänken utanför porten och tänder ciggen, sippar på den ända in till filtret, jag ville inte att den skulle ta slut. För när den är slut så måste jag gå in, in och möta min familj. Det kanske låter hemskt, som att jag inte ville, men så var inte fallet. Det var så att jag just i stunden, inte klarade av det.

Jag öppnar dörren vid porten, tar de tunga stegen uppför trappen och stannar utanför dörren, tar mina sista andetag innan jag ta modet att öppna dörren. Jag kliver in hos mamma, Madeleine (min storasyster) står där, med tårar i ögonen, jag kramar om henne och gråter, Pontus kommer och jag kramar honom, Nicklas (min tvillingbror) kommer och jag kramar honom.
Första dagen på en lång kamp tillbaka till ett lyckligt liv.

Dagen efter så for vi för att träffa mamma, eller snarare se henne, för att inse att det är sant.
Kommer ihåg att när jag kliver in tvekar jag, jag vågar inte.
Jag säger att jag måste på toa så går in dit först. Tror att jag ska spy, alla signaler i kroppen pekade på det, men jag gjorde det inte. Istället tittar ja mig själv i spegeln och försöker intala mig själv att gå ut och våga se henne. Men tro mig, det var lättare sagt än gjort.

När jag kommer ut så är dörren in till mamma redan öppen och de andra har gått in.
Jag tar ett steg in och ser mamma ligga där på britsen med sin lila morgonrock, jag faller ihop, hyperventilerar och gråter.

Jag ser hur vit hon är i ansiktet, helt likblek. Hur blå hon är runt ögonen, jag verkligen ser att hon inte längre är vid liv. Inga andetag, hon bara ligger där helt stilla i lugn och ro.

Det enda jag tänker på var

- andas, snälla andas, de är för tidigt, jag klarar inte av det här..

Tänk er en 17åring, eller vem som helst som ung, äldre eller gammal att se sin mamma sådär. Att se någon som man håller så kär så där.

Jag var inte redo för det som komma skall redan nu, så ung.

Redan första natten efter att jag sett mamma ligga där började det, panikångest attackerna.
Jag låg i soffan och Madeleine låg på en uppblåsbar säng bredvid.
Jag slumrade till men vaknade i panik och skrek
- mitt hjärta har slutat slå!!
Och hyperventilerar.
Vi åker in till akuten för i det ögonblicket spelade de ingen roll va de sa för att lugna mig.

Efter det så åkte jag in och ut från sjukhuset pga panikångest attacker, och jag minns dom så väl.

Det började med att man börjar få en oros känsla i kroppen,men man vet inte vad eller varför,sen börjar hjärtat rusa upp i takt och skakningar i kroppen börjar. Även så kallar kramp. Varenda lem, leder och muskler i kroppen blir hel spända och du tappar din kontroll över din egna kropp.
Andningen blir tyngre samt hyperventileringen går igång, kroppen hamnar i panik. Du kippar efter luft men den kommer inte in, det är som en bubbla i halsen som sätter stopp.
Allt som känns i kroppen skriker att du kommer att dö.
Synen blir suddig och att svimma är inte långt borta, smärtan i kroppen är olidlig.

Allt det här kan jag berätta till vem som helst, för det är inte den mörka sidan av det som komma skall, utan det kommer nu.

Så har du läst hit, så får du avgöra igen om du vill fortsätta eller inte. Men snälla, döm mig inte för det som varit.

Jag som alltid kom hem och la mig i sängen efter skolan, slog på en serie eller film och alltid somnade i en timme eller flera, slutade helt kunna göra det. Jag vågade inte längre sova. Sova var det bästa jag visste, men nu var det det värsta jag visste.

Pappa fick sova bredvid mig på en madrass, då kände jag mig tryggare, men helt trygg kände jag mig aldrig. Mamma dog i sömnen, det fann inga svar varför, på alla tester genom obduktion etc hittade inget svar varför hon dog, hon somnade bara in. De jämförde de med "plötsligt spädbarnsdöd", det finns ingen förklaring utan det bara hände.

Så nu låg jag där i sängen varje natt, tvingade mig själv att vara vaken så länge jag kunde tills de inte gick längre så jag tillslut somnade. Jag minns nätterna så väl, jag verkligen vågade inte sova för jag trodde jag skulle dö. Läkarna ville skriva ut sömntabletter men hallå? Knappast att jag tog emot det, jag som inte vågade sova skulle fan inte knapra i mig något som skulle få mig att somna.

Blev tvungen att gå till BUP och prata där och efter tre träffar så ansåg hon att jag mådde bättre och jag blev klar där. Tre träffar, det gav mig ingenting, det var ingen hjälp. Utan allt blev bara värre, paniken ångesten, ångesten att jag skyllde allt på mig själv. Att det var mitt fel fast det inte var det.

Och i efterhand så har pappa berättat att han har ånger att han inte krigade på och fick mig att gå dit mer än det lilla som blev men, alla gör misstag. Han ville alltid mitt bästa men sådana hastiga situationer är det svårt att alltid göra rätt val, både som vuxen och barn. Men kommer aldrig glömma att jag inte fick hjälp ifrån BUP då jag behövde den som mest.

Panikångestattacker, detta var min vardag varje dag en längre period

Skolan gick trögt, svårt att ens vara där. Detta släppte aldrig, så jag började dricka mer och mer.
Gick så långt att jag vaknade på sjukhus, hamnade i fyllecell och bråk på krogar.

Pappa och Mallika visste inte va de skulle göra för de såg hur allt eskalerade snabbt och hur jag ändrade mitt beteende. Jag självmedicinerade mig med alkohol och droger.


Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och då tog de ännu mer fart in i helvetet, då vart det varje dag, om inte jag drack vart det något annat.

Jag bråkade mycket med polisen, varför just dom vet jag egentligen inte. Det var nog mitt rop på hjälp.

Första gången jag hamnade i fyllecell var nyår 11/12, jag och kemi skulle dra i oss en karta bärs var, vi for från fest till fest och hinkade i oss ölen, gick runt och spydde men fortsatte att hälla i oss de som var kvar. Kvällen var as kul, så som jag fått den förklarad i efterhand.

Vi tog oss till stan, hur vet jag inte. Men där vände det, jag hade dragit i mig 20st ölburkar, var 4st ifrån målet. Jag träffade på Victor och tollo, vilket jag inte minns. Men jag blev aggressiv då jag trodde dom hade tagit mina sista burkar och började bli aggressiv mot Victor men tollo gick emellan och jag tog min hand mot hans huvud och dunkade iväg honom men han vek sig inte utan försökte lugna mig för polisen hade slagit upp ögonen för mig.

De försökte prata med mig men jag blev bara mer aggressiv och det sluta med att de skulle ta in mig för fylla och jag blev upptryckt mot väggen och blev på pucklad ganska rejält. Och ja, de förtjänade jag så som jag våldade tillbaka.

Jag minns när jag satt i bilen dock, när de frågade om min identitet och jag försökte lura dom med "jag är Johan, 17år från Skåne" haha.. som att den skulle gå hem när jag har en norrländsk dialekt.

Jag minns att när vi var på väg in mot stationen så brast de för mig då, jag berättade om mamma, om alkoholen och att jag inte längre ville leva. Men ingen hjälp fick jag efteråt.

Minns att när jag varje gång började dricka med mina polare så ville jag det inte egentligen, jag ville det inte alls.
Jag minns att de första 5-6 burkar/flaskor jag drack ville få mig att spy för att jag mådde så dåligt.
Men efter ett tag släppte det och sen vakna jag med största baksmällan och minnesluckor, varje gång.

Jag hade ofta polare över i min lägenhet, och då var det mycket spice på agendan. De billigaste och det mest lättillgängliga. Och jag minns allt så väl.

Man rökte det, och kroppen hamnar i paniktillstånd, hjärtat slår minst 300 slag i minuten, kramper i hela kroppen och yrsel så man knappt kan stå på benen. Munnen uttorkad som en öken och känslan av att man skulle dö fanns alltid där. Som en panikångest attack fast 100ggr värre. Och man sa alltid "aldrig igen" men när ruset börja gå ut så satt man där igen och rökte. Det var så fruktansvärt beroendeframkallande.

Jag slutade med det relativt snabbt, för det medgav mer misär än dämpning på såren för hur dåligt jag redan mådde. Men avtändningen på skiten var värre än jag kunnat tro.

Jag låg i veckor med kallsvettningar, så sängen vart som ett badkar fullt med vatten, kramper och smärta i hela kroppen, konstant panik. Och folk säger att det är som hasch och marijuana. Bullshit. Det var ingen lätt period att gå igenom.

Jag minns när jag vaknade upp på sjukhuset mitt i en vecka efter att jag druckit alkohol, allt började med att Modo förlorade mot AIK med 2-0. Just då kändes det som att världen gått under. Hur kan de gå så långt över en hockey match?

Jag minns när jag vaknar upp hur förvirrad jag var, jag visste inte vart jag var eller något, jag var i chock. Men tog mig snabbt till skolan, bakfull och full fortfarande för jag hade ett prov som skulle göras men jag missade den självklart.

Kan inte komma ihåg hur många gånger jag varit bakfull eller full under skoltid, eller påverkad av annat. Låter hemskt jag vet. Men inte många visste om det.

Efter månader med detta destruktiva och självskadebeteende insåg jag själv att något måste göras så jag skrev ett långt och utförligt sms mitt i natten till pappa, då jag hade nått rock bottom och inte ville leva längre.

Han ringde upp dagen efter och veckan därpå satt jag på "ingången" som det kallas, men efter 3 träffar där slutade hon höra av sig och jag kände mig övergiven och hjälplös, att hon inte ville hjälpa mig och jag fortsatte att leva som jag gjorde innan.
Fick reda på månader efter att hon blivit sjukskriven, utan att jag fick reda på något.

Sen satt jag en dag i skolan, sist i klassrummet och Susanne, en av mina lärare kom fram och frågade
- hur är det Joachim?
Jag svarade lite naivt
- det är bra.
Hon stirra in i mina ögon och kontra med
- hur är det på riktigt?
Som att hon verkligen förstod att något är åt helvete.
Där och då brast det för mig.
Första dagen på vändningen i livet.

Hon skicka mig till psykologen på skolan som skickade mig vidare till "ungdomsteamet".
Där gick jag en gång i veckan, pratade ut om allt eftersom, när jag funnit tilliten till hon jag pratade med.
Hon hjälpte mig från ett helvete till ett liv med glädje och kärlek, nykter och drogfri.

Men vägen hit har inte varit lätt, en riktigt berg&dahlbana. Med bakslag och medvind, men jag lyckades.

Jag satte upp små mål, som eftersom blev större och större och jag klarade av dom. Med mycket hjälp på vägen. Hade aldrig klarat av denna resa själv.

Ni som är i en liknande situation, som jag var i då, ni som brottas med panikångest attacker och började falla in på självmedicinering, våga be om hjälp.
Ingen klarar en sådan resa ensam. Det bästa jag gjorde var att våga be om hjälp, och ta emot hjälpen.


Nu står jag här, lycklig. Lever ett liv jag inte kunnat drömma om just då. Ett liv nykter och drogfri, ett liv med kärlek, ett liv utan den misär jag levde i då.

Min familj står mig idag nära igen, vet inte hur många gånger jag bett om ursäkt för misären jag fått dom att gå igenom.

Mina vänner står mig extra nära, men tyvärr ha en gått bort nyligen.

Och jag dejtar världens finaste och fantastiska tjej jag någonsin träffat. Är så tacksam att jag har henne i mitt liv.


Livet är värt en andra chans, jag tog kriget och jag vann striden dit.
Idag är jag en person som ingen skulle kunna tro ha gått igenom detta, men det har jag. Har vuxit och blivit en starkare och bättre man av det. Vårda era liv, ni har bara ett.
Kärlek och respekt ❤️
Hoppas detta kan hjälpa åtminstone en person där ute,då är detta inlägg värt det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tjena! Lite svårt att hinna med och uppdatera då jag jobbar dubbelt nu i december då jag inte ens hinner träna på veckorna, jag kliver upp, far till childrens house och jobbar, sen hem å käka sen vidare till postnord och jobbq där. Menmen snart ska ja återgå till att va mer tillgänglig. 

Började lördagen med möte med tobbelito, sedan bar de av till å träna och därefter till mig för bastuhäng. Då vi efter det drog utåt och kolla läget på krogen, var inte så najs då vi alla förutom jocke ba nykter men trevligt att träffa några arbetskollegor å gamla vänner då.

Därefter vart de max då ja prova spicy chicken, my God ni ska prova den! Tack för tipsen Johan😉👌👌

Sedan tog min best mate tobbe ut en MacBook i söndags å jag ska ta ut en efter löning. Mest troligen en kamera också så då kommer de bättre klipp på Youtuben framöver då jag ska bolla lite med klippning och redigering och försöka lära mig Apples egna program. Blir mycket fokus på träningen då.
Kommer bli kul!

Sen när jag väl skaffat Datorn så kommer ett djupt inlägg, angående panikångest attack hade jag tänkt, tänkte försöka ge er en inblick i hur en sådan kan starta, vad som händer undertiden och hur det känns efter.

Hoppas ni fått en bra helg vänner, av bra återhämtning och nöjen. Ibland behövs helger till att stå emot frestelser som alkohol etc för att kroppen verkligen ska få den återhämtning den behöver, då alkohol till exempel gör raka motsatsen mot kroppen. Ta en helg och va hemma ist, ta det lugn och umgås med vänner.

frid.

Så bjuder jag nu på två klipp från passet i lördags.

Likes

Comments

Första advent är idag (söndag) ja. Tiden får fort.
Nu i veckan ha ja hunnit med å träna lite, filma lite, jobbat mycke, i lördags var de julfest med jobbet, käkat en hel del god mat denna vecka!
Idag har jul musiken spelats lite, första ljuset tänts och tittar i skrivandes stund på Zlatan när han litar😉👌

köpt nya skor har jag gjort med, snygga som fan! hehe

Nä, nu håller jag på göra mat för mån-fre då jag inte kommer ja tid till att göra det då det blir 10 timmars arbetsdagar, om inte övertid sker då också. Så mycke fokus på återhämtning och arbeta i dec, träning på helgen då jag vet att orken ej kommer finnas på veckorna!😊

Dröm stort, tänk större!

Ha det bra vänner!
frid.

Likes

Comments

Att förlora sin bästavän, och att försöka finna lyckan i att leva igen, är en tuff utmaning jag inte önskar någon.
Jag förlorade min bästavän, en kille jag bott med, en kille som lyfte mig från djupaste helvetet till ytan igen.
Kommer aldrig glömma samtalet 10 juni, dagen efter han fan vägen upp, med oss stående helt tom.
Hur ska man en prata om en sådan sak? Hur ska man ens kunna sätta ord på känslorna och smärtan i en sådan sak?

Kan ge det ett försök.

Fredrik Stenman, Storumans konung, Storumans legend. Ja, legend.. du finns ju som sagt inte vid liv längre.
Jag kan inte beskriva i ord chocktillstånd jag hamnade i när jag hörde orden "har du inte hört om fredde? Han är död".
Kan inte beskriva hur min värld, som jag format och byggt upp till en positiv miljö omkring mig, med trygghet och lugn bara sådär, var så långt borta utan att de kändes som en väg tillbaka. Hur jag på en sekund, tappade kontakten till tryggheten och lugnet.
Kan inte beskriva tankarna över när jag tittade på mobilen som låg på golvet, den som jag just precis hade tappat ned, när jag hör orden "är du kvar?"

Min polare som satt och såg hela min reaktion frågade "vad?"
Nu satt jag där, försökte komma på ett "bra" sätt att säga "Fredrik är död". Men hur många bra sätt finns de att säga det på?
Jag brast lite tyst om ja inte minns fel stirrandes ned i golvet, "han är död".

Bara att säga de orden fick mitt hjärta att nästan sluta slå, tomheten inombords var lika stort som när mamma gått bort.
Jag försökte förstå, men trodde de va ett skämt.

"Varför? Varför just han, varför just fredde?"

Han svarade ju på min kommentar på instagram 9 juni, sen att han ska ha dött 9 juni, de bara fanns inte.

Jag samlade mig i några minuter, vet inte varför men en bild på mig och han åkte upp på instagram, med en text "förevigt saknad förevigt älskad".
Just för stunden visste jag inte ens vad jag skrev, allt var bara så overkligt. Var mitt sätt att försöka få de verkligt. Att försöka inse.

Sen ringer min tvilling Nicklas, med gråten i halsen, "jocke? Jocke.. va ha hänt fredde?!"
Och ja minns av att bara höra nickes röst fick mig att totalt brista ut i gråt. Kan inte minnas sist ja grät lika intensivt och smärtsamt som nu.

Jag vågade inte ringa mamma Bibbi på nästan två veckor, jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände skam, innerlig skam över mig själv. Att ja inte tagit mig tiden att åka och hälsa på honom eller henne, och för varje dag som gick så vart de så mycke tyngre att våga höra av sig, jag skrev en gång, hon svarade inte. Och det förstår jag fullt ut, hon hade just förlorat sin son, sin älskade son.

Men tillslut tog jag beslutet och modet till att ringa, och få höra henne version, vad som egentligen hände den där kvällen.
Och tankarna, känslan inombords att få höra en sån stark kvinna, hålla tårarna inne när hon prata om det, går inte att beskriva, då jag själv ville skrika ut minst lika mycke som Bibbi nog velat göra.

Fick frågan över telefonen också om jag ville delta i att "bära kistan" och ta farväl med familj nära å kära vid gravplatsen efter begravningen, jag tackade ja fortare än va ja han tänka på vad det innebar, vilken ångest som sedan kröp över mig på kvällen, "klarar jag verkligen att bära honom efter att jag fått de som en smäll i ansiktet att han verkligen är borta?"

30 Juni, steg jag ut ur min dörr, satte mig i en bil och kände spyan upp i halsen, var nog rätt tyst av mig hela vägen, bilresan skulle ju ta minst tre timmar. Tre timmar av ren misär, av dess klass att jag inte ens med ord kan förklara hur jag verkligen mådde just då. Tre timmar tills vi är framme i Storuman, tre timmar innan jag skulle träffa familjen. Jag minns hur det blev värre, hur mycke mer ont det gjorde inombords för varje minut som gick, tills dess att vi var framme. Då avtog smärtan lite, men varför? Nu var vi ju här?
Jag plingade på hos Fredriks pappa, stod och darrade av rädsla och han öppnade, för första gången på över ett år träffar jag honom och brister direkt ut i gråt.
"Hur hanterar du det här?" Brister jag ut när vi kramar varandra.
"Jag måste" svarar han tomt.

Vi anländer till stensele kyrka, överflödigt med bilar utanför, stiger in, ser kistan med ett fotografi ovanpå, det blev för mycket.
Så jag fick gå in på toan, försöka finna styrkan och modet att gå och sätta mig längst fram till vänster, familjen satt till höger.
Jag går ut ur toan, ger william och Nicklas en sista kram innan vi ska ta och gå in, och de säger nått pushande så jag ska klara situationen om jag inte minns fel.
Jag kramade om jenny snabbt, tror jag var så fokuserad på att inte bryta ihop så jag nästan framstod som "kall" och stötte som från dom där för att ja hade sån fokus på att bara gå å sätta mig.

Jag minns, att jag var så tom inombords, men ändå så mycke känslor när jag tog stegen fram till platsen, jag träffade på hans flickvän som satt där framme, jag hejade lite snabbt, sen satt jag och stirrade in i hans porträtt, det porträtt som jag någon dag tidigare sagt till jenny "den där bilden symboliserar allt det Fredrik var, som person i en och samma bild".

Sen började ceremonin,  och jag satt och sa till mig själv om och om igen i mitt huvud "gråt inte gråt inte gråt inte". Sen spelade dom Kim Karlsson - Who You Are och allt bara sprutade ut ur ögonen, jag kunde verkligen inte hejda mig, det bara rann ned för kinden.
Ceremonin gick rätt snabbt, kändes som så iaf, för sen för att avsluta den, och ge honom det bästa avslutet han själv kunnat tänka dig, satte de igång VÅRAN favorit låt, Bob Marley - Three Little Birds och då satt jag där igen. Tårar som bara inte kunde sluta rinna ned för min kind.
Jag minns när denna låt spelades i kyrkan, så blundade jag och fick tillbaka fina minnen med Fredrik, som en filmrepris på vårat liv vi delade tillsammans, jag minns att jag såg dig le och skratta vid flera olika tillfällen. Det var som mitt "tack" för att jag fick lära känna dig, på det sättet du tillät mig. Ett tack för en evig vänskap, en evig brödraskap, en evig kärlek, ett evigt blodsband. Jag vill tacka honom för att jag fick bli så bra vän med honom som jag fick bli. Jag var den som förstod honom som ingen annan, och han förstod mig som ingen annan.

Sedan stod vi där, jag, hans pappa, två bröder, hans barndomsvän Andre och en av hans bröders vän, lyfta upp kistan och bar ut med denne till bilen, sen vandra vi till gravplatsen, bar kistan hela vägen fram, sedan stannade jag till vid honom, pussade kistan och sa "jag älskar dig". Sedan hissade vi ned kistan, och jag har aldrig känt en sån stor smärta som när jag såg och var delaktig i att hissa ned honom, min bästa vän, deras bror, deras son. Och i stirrandes stund där vid hålet, inse att jag aldrig mer kommer få träffa honom igen. Att du nu bara finns i mina minnen, i mitt hjärta. Tror det var gången jag grät mest i hela mitt liv, jag ville inte gå där ifrån, jag spelade två låtar för dig. "Jake Miller - Sunshine" och "RMK & Toppen - Tar ett varv runt jorden".
Det var nog det finaste jag fick ta del av men samtidigt det mest tragiska och mörkaste minnen, det fina i det var att du fick ett fint avslut av din resa här på jorden, men det tragiska är att den verkligen är slut.

Första arbetsdagen efter begravningen, efter att Jenny åkt hem till Skåneland igen så minns jag att jag fick stanna på vägen dit och tokspy allt jag ätit under den dagen, för det vart för mycket känslomässigt, liksom, här är jag och ska till jobbet och fortsätta mitt liv när jag nyss var på Fredriks begravning. Det kändes verkligen inte rätt någonstans, men jag bet ihop för att hade jag vänt om och sjukanmält mig, hade det blivit 10ggr jobbigare nästa dag.

Hur har jag tagit mig tillbaka till livet igen efter allt det här?

Jag kämpar varje dag, jag har sen erfarenhet av mammas plötsliga död att "det blir lättare med tiden". Det visste jag om. Det hjälpte mig en hel del.
Men det är två olika sorger, men ändå så lika. Fredrik tog med sig en stor del av mig som jag aldrig kan få tillbaka, och det bevisar mig hur mycket han verkligen betydde för mig.
Jag försöker att se allting positivt nu, speciellt nu efter det här, men de blir tyvärr ofta många dagar som är negativa för mig.
Jag avstår alkohol helt, då jag tagit den vägen en gång förut efter en bortgång och jag vet att det inte är en bra väg att gå.
Jag pratar oftast inte om det. Det hjälper till en viss del, men de är en svår väg att gå också. Om nån frågar mig, "hur går de, hur är de me dig nu efter allt med fredde?" så svarar jag snabbt och kort "de går bra, de är bra" fast de verkligen inte är det.
Jag har mycket kontakt med hans mamma, som känns lite som min egna, det hjälper mig. Jag finns där och stöttar henne och hon finns där och stöttar mig. Vi finner råd och vägledning av varandra. En fantastiskt genuint snäll, rar och fin människa.
Har mycket kontakt med hans flickvän, samma där, hon finns för mig och jag för henne, en genuint fantastisk människa.
Umgås mycket med nära och kära, tar inte dom förgivet som förut.
Umgås mycket med mina vänner, försöker hitta på saker.
Försöker alltid att ha roligt, att skratta, trots fall vissa dagar är skit så försöker jag alltid ha roligt.
Att finna glädje i något, som i träningen, den får mig motiverad till att gå framåt i livet.
Att försöka sträva efter något, ta en dag i taget till en början, försöka att våga sig utomhus och hitta på trots en dålig dag.
Våga göra saker jag tidigare inte vågat, för min inser i sådana stunder hur skört livet är.

Ta hand om er vänner.
frid.

Likes

Comments

Hade under lördagen möte med dessa två om framtidsplaner jag inte tänker spekulera i just nu. Utan det går vi in på närmare i framtiden. 

Det var behövligt, bra och målinriktat.

Sedan drog vi å tränade på tenton, alla på varsitt schema så vi var där tillsammans men ändå inte tillsammans eller hur man ska säga det.
Vart för mig ett rejält bra axel/armpass men dessvärre kan jag ha dragit/slitit sönder axeln när ja försökte mig på en muscle up med bra tryck i axlar å armar så var väl inte som rörligast. Blir de en skada av detta så är de bara mig att skylla då det värker idag.
Det var tänkt att bli korpen innebandy idag också men den blev inställd som vanligt. Blir fan irriterad på det då man planerar in det under söndagen istället för annat å sedan skiter det sig, dags att man avsätter tid att vara med på det man skrivit upp sig på tycker jag.
Men nog om att tänka negativt, de blev istället en välbehövlig vilodag och imorn är det måndag, då är det dags att återgå i rutiner och träna hårt, arbeta hårt. Sen på torsdag om jag inte är helt fel ute, är det dubbeljobb på agendan fram till jul. 👏👏🙏
Wish me luck!

Nu ikväll blir de att titta igenom nya avsnitten av "the flash" och "the walking dead"!! Mitt liv är fan på topp denna söndag alltså!
Sov hos pappa igår till idag (söndag), och det var skönt att komma "hem", få mat på bordet å slippa diska etc å ba njuta haha, lirade mycke nhl med lillasyrran och hennes polare, det var riktigt kul att få hänga me dom också! Tror dock syrran uppskattar det mer än mig haha!

Nä vänner, avsätt tid för era nära, vare sig det inte känns lika roligt som att gå ut etc så känns det alltid bättre efteråt att hälsa på och umgås med familj. Det är lätt att ta dom förgivet och glömma bort att hälsa på.

frid.

Likes

Comments

Igår (lördag) 12 november var det dags.
En efterlängtad dag jag sett framemot så länge, sen vi fick månader tillbaks reda på att ni skulle gifta er.
Var svårt å förstå, ni är de första jag känner som tagit det steget.
Men att stå där, höra er säga ja, att se eran kärlek för varandra, hur stor den är, var en upplevelse för livet.
Ni va så vackra när ni stod där mot varandra i eran stora dag för att välja ett liv tillsammans.
Trots motgångar så fann ni alltid tillbaka till varandra och kunde gå vidare och välja varandra före alla andra ändå. Det är för mig äkta kärlek.
Ni förtjänar verkligen varandra, ni två är vad kärlek innebär. Ni två är två fantastiska och underbara människor. Hoppas er all lycka i framtiden och hoppas på att jag får ta del av den som ja fick ta del av denna kärleksfulla och fina dag, er dag. 

Om jag skulle skriva exakt va ni betyder för mig skulle de bli för långt, för ord räcker inte till. Även om vi inte ses ofta nu, så kommer ni alltid betyda mycket för mig.
Max, vi träffades på en fest 2011, helgen efter var ja hos dig å vi lira pingis å hade det underbart roligt, helgen efter de var vi k fjällen i ett par dagar, du ja å din dåvarande tjej. Allt gick så lätt, du är en sån lätt person att hänga me, du ger folk en chans direkt och dömer inte någon och är dig själv i varje situation. Vi klickade på bara sekunder i lägenheten på Haga den vintern och har sedan dess upplevt mycket, på gott å ont men är idag bra vänner. Detta visar bara en bråkdel på hur bra du är som person. Finns så mycke mer att berätta.
Michelle, träffade dig en gång 2013 (tro ja de va), men efter den gången var du en toppen vän till mig, om inte en av dom bästa. Vi sågs inte ofta, men jag kunde skriva till dig om de var något å du fanns alltid, mark my Words, ALLTID där och stötta, hjälpte å gav mig råd. Och så som jag var då, så var de väldigt ofta. Har aldrig tänkt på de, men du är en del av anledningen varför ja blev den jag blev idag. Tack för allt! Du förtjäna verkligen denna dag, och wow så vacker du är Michelle! ❤

Du sken upp i din klänning idag och jag såg lyckan och kärleken i era ögon idag, den som jag så många gånger sett förut i er.
Men de var inte förens nu jag förstod, som jag insåg att detta är så rätt.
Max, wow så stilig du är! #barneystinsonslängdigiväggen 😉

Tusen tack att jag fick ta del av eran dag. All lycka i framtiden, lev och må gott. Jag älskar er båda.

frid.

Likes

Comments

Tränade me wille i början av veckan. Gick grymt bra. 
Sedan cykla ja omkull efter jobbet i fredags så cykeln paja haha!
I lördags så va jag å flera kollegor på olles, käka go middag, bowla, lira minigolf, fotbollsgrejs å nån curlingsspel 😉 de va najs, ja va nog den enda i gänget som var nykter👊👍
Vart ju en promenad in dit och en promenad hem!
Och snöar gör det också! Grymt mycket snö! ❄❄⛄
Nu ikväll blir de filmkväll me tobbe å väntar på jockelito.

Ta vara på nuet vänner. Tiden går fort.
frid.

Likes

Comments

Denna söndag va jävligt skön, ja å tobbe drog ut å fota lite, fika och checka nå sånt där loppisgrejs på Mariedal.
Det va fruktansvärt halt på stenarna å tobbe epic ramlade men höll precis kameran över vattenytan haha! Och två bilder på mig, visar först fokusen och rädslan för att inte halka sen hur ja försöker skratta bort de 😉😂👌

Sen vart det baksida lår/vader för mig på gymmet, ack så bra intensitet å fokus jag hade då. Bra tryck, bra kontakt, och träningsvärken idag (måndag) är brutal, tänk er då imorn två dagar efter liksom 😉
Nä, i helgen vart de inge party, ingen fest. Utan skönt häng be polare och träning, biomys å god mat från farsan, på Max etc.

Hoppas er helg va lika bra!

Ta vara på dagen, ta vara på tillvaron. Ta inget förgivet.
frid.

Likes

Comments

Tjena!
Igår vart de först lugnt på morgon kvisten, lite fifa17 lirande, lång prommis till ikanoområdet för att möta upp Tobias å Pontus!
Riktigt trevligt, kika in diverse butiker, drog till iksu för att träna ihop, variera me vilket gym vi skulle träna på liksom.
Skit fint gym, stort!! Men inget jag skulle kunna ha årskort på, för mycke folk, skulle ba gå vilse, cred till er som är där!😉
Vart lite bastu efter gym, lite fotografering när vi körde, vart som inte ett grymt pass med helt okej. Svårt att hitta rätt fokus då allt är nytt å obekant.

Sen drog vi till Max, vart mycke mat där för att sedan dra till Pontus, hänga ut där till vi skulle se Morran & Tobias på bio, ingen biovärd film.. Värd att se me polare hemma men INTE på bio.

And now I'm finally home.

Sen träffa ja en gammal bekant lr va man säg på iksu, va inte igår men kul att se att allt är bra med henne.

Ta vara på tillvaron, här och nu. Lev.
Jag lever på mitt sätt, just nu mycket fokus på träningen, ha skoj på helger. Jag lever just nu nykter och är stolt över det, de flesta förstår inte mitt val, de tycker ja är konstig. Men jag bryr mig inte. Man ska inte vara så brydd.
Var den ni är, de är det mest attraktiva och det bästa man kan vara.

frid.

Likes

Comments

Införskaffat nya grejer till mig å läggan. Grymt skönt!
Sen vart de en runda på Oleary's å käka pulled pork burgare å bjöd jocke på en.
sen käk i nya tallrikarna!
ny soffa, soffbord, matbord å ps4 och hörlurar. Främst en ny router! 👌👌
Nya kläder, ny Jacka, ny parfym och ny klocka😊👌👊

Om du vill ha något, kämpa för de! Inget kommer gratis, sätt upp mål, kriga blod svett och tårar för att nå dit, när du väl lyckats så kan jag lova, känslan är underbar! Men fega inte till nästa mål, sätt sen högre! Så vi utvecklas, så vi lär. Du som läser, har du ett mål?
Om ett ja?
Grymt! Ja hejar på dig att du ska nå dom!
Om inte?
Kom igen, sätt dig ned och ta en tankeställare. Vad vill jag med mitt liv?

frid.

Likes

Comments