View tracker

Vardag & tankar

"Johanna, det är så himla coolt att du var med på tv och att jag såg dig i tidningen. Måste vara kul att som 17 år redan lyckats med hela denhär antimobbninggrejen!! Värsta kändisen, ditt liv är perfekt"

Jag väljer att börja detta inlägg med ett citat. Eller kanske inte ett citat, mer ett påstående.
Ett påstående jag får höra väldigt ofta, från många olika personer i olika åldrar. Det kan vara från en klasskompis, släkting eller en helt okänd människa som stannar mig på stan en måndagseftermiddag. Det är ett påstående som satt sig väldigt hårt på mitt minne, och ett påstående som både är rätt och fel.

Jag vill med detta inlägg göra klart och förklara för er hur verkligheten ser ut för mig, och att det finns två sidor med allt.

Till att börja med vill jag absolut inte definiera mig som en så kallad kändis. Där säger jag nej, aldrig i livet! För jag är en helt vanlig människa, precis som du. Det enda jag har gjort är att stå upp för mig själv och även stått upp för andra, stått upp för de personer som behöver det. MEN, det gör mig inte till en kändis. Jag fortsätter sedan med att säga JA, det är jävligt coolt att det blivit så uppmärksammat den senaste tiden kring mina föreläsningar, min uppväxt osv. Och åter igen JA, det är ganska sjukt att jag lyckats komma såhär lång som 17 åring.

MEN, jag vill även förklara för er den mindre bra sidan. Den sidan som inte alla ser.

Alla dagar är det inte lätt att vakna med vetskapen av att "idag ska jag föreläsa för en tredjeklass", en tredjeklass där det antagligen kommer sitta minst 5-7 barn som efter min föreläsning berättar att även de saknar vänner i skolan, blir slagna eller att de också är mobbade. En tredjeklass full med elever, som för stunden spärrar upp ögonen och fyller kroppen med ett hopp om att jag ska kunna rädda dem.

Att svara på sms, facebookmeddelanden och snapchats där okända människor berättar för mig om hur gärna de vill ta livet av sig, det är inte heller så lätt alla dagar. Det gör ont i hela mig att läsa de långa texterna jag får från människor runt om i landet, texter där helt okända människor blottar hela livet inför mig och berättar om de allra mörkaste tankarna. Tankarna där självskadebeteenden och självmord ligger långt upp på listan, och tankarna som ingen annan verkar ta sig tiden till att lyssna på. Det gör så jävla ont i mig att en människa ska behöva må såhär dåligt, och det gör ännu ondare då jag kan relatera. För jag har själv varit där.

Det är inte heller alltid lätt att lära känna nya människor, när de sitter där och berättar om hur de tillsammans med polarna har kollat på mitt reportage från SVT och sedan skrattat tillsammans åt hur jag blev slagen med en chipspåse. Ja visst, det är rätt så ironiskt och det låter rätt så kul. Även jag kan skämta om det nu i efterhand när människor pratar om det, just för att det är lättare att skratta med dom istället för att se på när de skrattar åt mig. För vet ni? Det var MIG det hände och i mina ögon känns det som att det är MIG ni skrattar åt, även fast jag själv vet att det inte riktigt kanske är så. För detta minne, är så djupt ärrat i mig att det alltid kommer finnas där. Och då blir det inte bättre om att ni driver om det, även fast tanken ej är illa menad.
Lägg istället en hand på min axel, försök se saken ur mitt perspektiv och berätta istället för mig att det är okej. Att jag är okej. För jag vill så gärna inte börja en vänskap med att höra att du och polarna skrattat åt det som för en tid sedan var min vardag.


Listan på saker här i livet som inte är helt perfekt är lång, men jag väljer att ej fortsätta den då ni antagligen nu förstått budskapet. Detta inlägg är ingen "snälla tyck synd om mig story", utan jag skriver detta i ett hopp om att ni runt omkring mig istället ska förstå varför jag inte är på topp alla dagar. Jag gör mitt bästa, men ibland räcker inte det bästa till. Och dessa dagar kan även jag behöva höra, att det är okej att andas ut och gråta en skvätt. För det är något näst intill alla glömmer bort att berätta för mig. Ge mig en axel att gråta mot, för jag är ingen hjälte, jag är inte bättre än någon annan. Även jag gråter, även jag mår dåligt och även jag bryter ihop ibland, för även jag är en människa!! Jag älskar att kunna hjälpa andra och jag är otroligt tacksam över att fått den chans jag fått. För det är verkligen det jag vill göra här i livet, kunna hjälpa och inspirera andra för en bättre framtid och ett tryggare samhälle. Men kom ihåg att allt inte är perfekt, även fast mycket är extremt bra. Kom ihåg att dessa sidorna är nackdelen med att ha "kommit så långt som 17 åring" och att denna "antimobbningsgrej" faktiskt är rätt så krävande vissa dagar. Kom ihåg att det finns så mycket under ytan, och att även jag är en människa.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Många dagar, veckor och månader har gått sedan jag publicerade något här, jag nådde nog helt en punkt där jag ansåg att jag ej vill skriva vad jag åt till frukost eller vad jag läst för ämnen i skolan. För helt ärligt, vem bryr sig?. Men efter all denna tid insåg jag att denna blogg helt enkelt får bli en samlingsplats. En samlingplats för alla mina djupa vardagsfunderingar som dyker upp ibland, och en samlingsplats för de reportage jag deltar i lite då och då.

Så för att fylla i med vad ni kanske missat under de senaste månaderna, så sammanfattar jag det här.

Den 6 oktober publicerades en 5 minuters lång video svt's hemsida, delar av denna video gick även på nyheterna. Här delade jag med mig kring min skolgång, och valde (även fast jag hatar att vara med på videos) att dela med mig kring detta via SVT. Stor eloge till de reportrar som var här, för att de faktiskt valde att gå lite djupare och faktiskt föra fram "den lite mörkare sidan". Klicka på bilden för att komma till videon.

Jag har även hunnit medverka i två reportage i tidningarna vi har här i Östersund, både LT och ÖP. Dock är dessa två inlägg ingenting emot SVT's insats, det var verkligen storslaget! Utanför detta har jag också hunnit med en del föreläsningar, och nu under 2016 siktar jag mot ännu fler! Nästa inbokade föreläsning går av stapeln den 14 mars, denna gång för vuxna involverade i fackförbundet Handels. 

Klicka här för att komma till Länstidningens artikel!

Klicka här för att komma till Östersundspostens artikel!


Likes

Comments

View tracker

Vardag & tankar, Socialt

Detta är till dig som någon gång fått höra de orden som skär som en kniv i magen. De orden som får dig gråta, skrika, slå och banka. Detta är till dig, som behöver en kram och en hjälpande hand.

Jag vet ej vem du är, var du bor eller hur gammal du är, men jag vet att du är en otroligt stark person. Inte många har den styrkan som du har, men hur vet jag det egentligen? Hur vet JAG att DU är stark? Tjejen du inte ens känner, vafan har hon att säga till om liksom? Jo jag vet, för du lever fortfarande. Du har klarat dig igenom alla dessa ord, och all denna psykiska/fysiska smärta. Alla dessa sömnlösa nätter, alla dessa mörka tankar och allt detta självhat. Och precis därför vet jag, att du är så himla stark. Det gör ont, jag vet.. Men du finns fortfarande kvar här idag, och den styrkan du har önskar jag fler personer kunde ta del av. Och du, kära vän som känner dig träffad av det jag skriver, jag vill att du ska veta att du är ej ensam. Det finns så många som känner precis som du, även fast du kanske känner att ingen förstår. Du är absolut inte ensam, det är en sak jag lovar dig. Du min kära vän som vissa dagar bara ser mörker, jag står här och håller din hand på avstånd.

De oförstående kommer alltid säga "det löser sig, gråt inte". Men vet du? Det är okej att gråta, det är så himla okej. Om du ramlar och slår dig är det okej att gråta, så varför skulle det inte vara okej att gråta av smärtan som är en av alla tusen biverkningar av alla ord och all mobbning. Du ska inte skämmas, tårar är inte svaghet. Jag vill att du ska veta att du har en axel att gråta mot, du har min - för jag finns här på avstånd.

Du har säkert läst någon tidning eller liknande där de skriver om mobbning var & varannan dag. Kanske om lilla Kalle som blir mobbad, men istället för att skriva om den osköna sanningen får de saker o ting att låta som att Kalle egentligen inte har det så svårt. Han blev ju "bara" kallad ful & "mobbaren" sa ju förlåt enligt tidningen, eller hur? NEJ. Jag vet att både du och Kalle har det mycket värre än såhär, för sociala medier förskönar hela tiden den vardag alla som Kalle egentligen lever i. Den vardag du varje dag tvingas genomlida.

Du tänker säkert att samhället aldrig kommer förstå, när de inte får läsa den osköna sanningen om hur det egentligen är. För det tänker iallafall jag, och det är lugnt.. För jag försöker varje dag förmedla den osköna sanningen som sociala medier inte kan skriva om. Självskadebeteenden, ångest, tvångstankar, tårar, skrik, slag osv. Det är en vardag för vissa, för kanske dig.. Och även det ska jag förmedla åt dig, min kära vän.



De personer som kallar dig dumma saker, de personer som kanske slagit dig eller puttat in dig i en vägg.. De saknar den styrkan du har. Den styrkan som jag tycker att alla på denna jord borde ha.

Jag hoppas de i din omgivning är stolt över dig, och att framför allt du är stolt över dig själv. För jag är stolt över dig, min okända vän. Jag är stolt över att du inte låter mobbarna vinna denna kamp, detta krig. Jag är stolt över dig, för du är så himla bra.

Du min kära vän, du som nu vet att du inte är ensam. Du som nu vet att jag finns här för dig och att jag förstår dig & du min vän som är perfekt precis som du är, du ska veta att jag kämpar för dig. 

Jag kämpar för både dig och för alla andra i samma situation som dig. Jag kämpar varje dag och kommer göra det för resten av mitt liv. För jag VET, att detta inte är någonting du själv har valt att genomlida. Jag hoppas du verkligen förstår att du inte är ensam, för det var någonting JAG aldrig förstod när jag gick igenom allt detta. Och jag önskar verkligen att någon kunde berättat allt detta för mig, att någon kunde varit min hjälpande hand. För det behövs ibland.

Jag heter Johanna Pålsson, är 17 år och är efter alla dessa ord nu din hjälpande hand. Jag vill att DU ska veta att jag finns här, för DIG. 

Du min kära vän, jag kommer aldrig ge mig. För din skull.

Likes

Comments

Denna video är till både er som förstår, och er som inte förstår.

– Vi anklagar inte mobbare och vi tröstar inte de mobbade med ord, vi säger inte att "det kommer bli bättre." Filmen visar hur mobbning är och att man kan göra något, det är så små saker som göra skillnad.

Likes

Comments

Vardag & tankar

" Jag vill bli stor, jag vill inte va liten längre" tänker barn samtidigt som de cyklar till en kompis för att plinga på dörren och fråga om de vill leka. Åren går och sandlådan man nyss byggde torn i blir till dagsutflykter på stan som yttligare några år senare utvecklas till hemmafester och massor av alkohol. De stora problemen man hade som barn om att man inte fick den leksaken man ville ha, utvecklas till att pengarna man lagt på kläder, alkohol och käk är slut och allt är mamma och pappas fel, för de inte ger en ännu mer pengar.

De mardrömmar man hade som barn utvecklas snabbt till verklighet, och helt plötsligt känner man sig bara som en i mängden. En i mängden av världens osäkra och förlorade ungdomar.

Kärlek är inte längre lika enkelt, och ett förhållande är inte längre bara att hålla hand med personen man tycker är söt. Skolan handlar inte längre om att räkna ut 2+2 eller hur många godisbitar Kalle köper med sina 4 kronor, nu handlar det om arean på solen och vi ska vara så bra som möjligt på allt. Jobb handlar inte längre om vad man ville bli när man var liten, utan är numera bara till för att tjäna pengar. Pengar man behöver när mamma och pappa inte kan betala allt längre. Bilddagboken där man la upp bilder på sina djur, är ett minne blott och istället loggar vi in på instagram och bläddrar igenom bilder där människor numera försöker tävla om vem som har snyggast röv, mest vänner och har mest pengar till utlandssemestrar. Musik är inte längre "en rosa helikopter" tänker vi samtidigt som vi lyssnar på Håkan Hellström & Ed Sheeran där de sjunger om hur svårt livet är och vår nästa tanke är "wow, han förstår mig verkligen".
Vi vaknar upp kvällen efter med en klump i magen och känner "fan, jag vill inte kliva upp. Inte en dag till".

Vi börjar nu istället hitta sätt för att smita ifrån verkligheten för en stund. Alkohol & droger som var en mardröm som barn, är nu vardag. Armarna vi målade blommor på som barn är nu fulla av ärr efter rakblad och tårarna vi hade på kinden när vi vurpade med cykeln, är nu tårar av smärta och ångest för att "den stora kärleken" är borta. Vi torkar bort tårarna och lägger upp en selfie på sociala medier med ett brett leende så alla ser att vi är okej, för ingen får veta hur det egentligen är. "För ingen förstår. Ingen annan har det såhär". Lärarna frågar varför man är så trött.. "nae vet inte, sovit lite dåligt" svarar man snabbt, fast man egentligen legat uppe och gråtit hela natten. Gråtit över den verklighet vi som barn inte trodde fanns.

"Men jag är inte en sån här ungdom" tänker jag samtidigt som jag åker iväg till gymmet för att komma ifrån verkligheten ett tag. Ojdå, jag kanske är en "sån där" ungdom ändå.

"Jag vill inte vara stor längre, jag vill vara barn igen" tänker vi nu istället 10 år senare och helt plötsligt vill vi tillbaka till sandlådan vi då ville bort från.

Finns det en instruktionsbok för hur vi överlever dessa år? Eller finns det ett sätt att få återuppleva de "problemfria" barndomsåren? Om ni har svar på någon av dessa 2 frågor, snälla hör av er, till mig & världens alla andra ungdomar.

- Johanna 17.

Likes

Comments

Mycket har hänt den senaste tiden, sommarlov står på schemat och även så sommarjobb. De 3 veckorna är dock över, och jag har även hunnit varit i Stockholm en sväng på utbildning. Nu är jag helt ledig på dagarna vilket resulterar i träning och massor av tid till att göra ingenting. Fick även för mig att klippa av mig håret, liksom vafan har jag att oroa mig för? Sagt som gjort var det håret av. Förstasidan i LT (en tidning här i Östersund) har jag också hunnit medverkat på.. Livet går då alltså bra för Johanna, eller hur? För det är ju så det verkar utåt.

All denna hype har gått för långt, om att man inte får ha dåliga dagar, vara ledsen osv. Åt minstonde verkar alla försöka gömma den där "dåliga" sidan. Vilket jag tycker är fel, för den är inte dålig och vi alla har den. Även jag.

I förrgår frågade min mamma mig hur jag mådde, och jag kunde inte längre hålla det typiska "johannaleéndet" om att allt var bra. Jag grät alltså, i mängder, shit vad jag grät. För det behövdes. Idag fick jag en halvtimmes utfrågning av min 10 åriga bror, om varför jag grät. "Johanna du gråter ju inte?". Nej det kanske jag inte gör, eller gör jag? Vem vet? Vem säger att jag inte gråter? För det är någonting jag ALDRIG har sagt själv.

Såhär lätt mina vänner är det att bygga en fördom om någon, om sin familjemedlem eller om en helt okänd person. Kanske på grund av något vi sett, hört eller läst.


Då jag utåt verkar som en glad person som väljer att stå upp för andra, får jag helt plötsligt inte gråta. Sedan jag på riktigt sa emot mobbningen i sociala medier osv, får jag inte längre ha en dålig dag, och jag får absolut inte må dåligt och släppa ut allt. "För jag gråter ju inte",

Lika som många människor bygger fördomar om andra vid första ögonkastet. "Shit vad smal, dendär äter ju inte". Men vad vet vi? Den människan du nyss byggde upp en helt meningslös teori om kanske bara har en helt annan ämnesomsättning än vi själva har, och egentligen äter som en häst. Hon kanske har anorexia, eller så inte. Vad spelar det för roll?

Eller tänk dig själv tex. att du sitter på donken, och det kommer in en kille som är större än normen. De flestas tankar skulle vara "Det där är en donkenstammis", "Han behöver inte mer donkenmat, ta en sallad" osv osv. Vi kan inte förneka det, för vi alla har nog haft den tanken någon gång. Men även här bygger vi upp en helt meningslös teori om en helt oskyldig person, för egentligen vet vi ingenting om honom. Han kanske har gått ner 20 kg? Detta kanske är hans första hamburgare på flera veckor? Eller.. SÅ VILL HAN BARA HA EN JÄVLA HAMBURGARE. Varför ska vi ens bry oss?

Le och säg hej istället åt tjejen du tror lider av anorexia, eller åt killen på donken. VAR EN TREVLIG MEDMÄNNISKA OCH SKIT I ATT BYGGA MASSA ONÖDIGA FÖRDOMAR OM NÅGON. Säg aldrig heller åt någon att "de är för starka för att gråta", för det är bullshit. Alla gråter vi, alla kan vi må dåligt och det är okej. Krama istället om personen och säg att det är okej; för vi är människor allihopa, och även hjältar kan gråta.

Man vet inte alltid vad som finns på andra sidan. Kom ihåg det amigos!

Likes

Comments

Söndagen den 10 april hamnade jag på Nyheter 24's hemsida med min debattartikel om mobbning, där jag beskrev lite av min syn på mobbning och all "vikthets". Helt sjukt vilket hype det blev och jag har fått sån sjukt fin respons från människor runt om i landet. Det finns så enormt mycket människor där ute med så många bra åsikter och så mycket att säga till om, ni är guld värda allihopa!. Idag två dagar senare får jag ett samtal. På andra sidan luren fanns en otroligt trevlig kille från organisationen iHART. Han förklarade vem han var och att organisationen han är delaktig i arbetar just kring det jag ämne jag skrev om i min debattartikel och det ämnet som jag verkligen brinner för, mobbning & självkänsla. Shit vad häftigt tänkte jag, men varför ringer dom mig?. Han fortsatt berätta att han hade läst min debattartikel, och ville veta mer kring mina tankar, åsikter & erfarenheter kring detta ämne. Pulsen gick nu på max och i full extas började jag svara på hans frågor och berätta om min syn på allt. Men vad ville han egentligen komma fram till och vart skulle detta sluta?.

Efter många telefonsamtal till höger och vänster, glädjetårar sprutandes åt alla håll och efter att en fantastisk organisation läst Johanna Pålssons lilla artikel som började som en liten status på facebook, kan jag nu tala om att jag kommer bli delaktig i organisationen iHART. I slutet av Juni åker jag ner till Stockholm för att en helg gå en utbildning, lära känna dessa människor och få en bredare blick av vad de gör. Sen så småningom kommer jag, 17 åriga Johanna från lilla Brunflo börja föreläsa kring detta. Hur sjukt är inte det!?!. Efter alla dessa år får jag äntligen göra det jag alltid drömt om , JAG FÅR GÖRA SKILLNAD. Jag får nu chansen att väcka tankar, diskussioner och ge folk en bredare syn på just det ämnet jag brinner för & det ämnet som största delen av mitt liv kretsar runt. Det är vad jag kallar en dröm, och detta en stor del tack vare er! Alla ni som tagit del av min artikel, haft åsikter, tankar och även delat den vidare. Så tusen tack och massor av kärlek till er!! Men även ett enormt tack till iHART som ger mig denna chans till att få vara en del av denna fina organisation och alla dessa varmhjärtade personer den består av, och framför allt.. Tack för att jag får chansen att göra skillnad och äntligen får visa vad jag går för! Min glädje är oändlig, TUSEN TACK 💚

iHART 's facebooksida finner ni HÄR!

Likes

Comments

om mig

Har länge funderat på att dra en sammanfattning av min livshistoria på snart 17 ynka år. Hur har jag växt upp och vem är jag? Jo, detta är jag :

Den 19 februari 1998 såg jag, Johanna Pålsson världen för första gången på Östersunds sjukhus. Jag var väl en ganska klassisk bäbis, jag skrek, åt, sket och sov. Växte upp som ensambarn med mamma & pappa i Brunflo och bott på landet hela mitt liv. Att leva utomhus följde väl då alltså med på köpet, och det var nog detta som gjorde mig till en tjej som missade de mesta delarna av sin feminina sida som barn och istället älskade att bygga kojor, plaska i vattenpölar och var inte rädd för att smutsa ner mig. Detta håller nog i än idag, älskar utmaningar och är inte heller nu så himla "tjejig" av mig. Några månader efter jag var 6 år fyllda ploppade min första bror ut, och tio månader (och 11 dagar) senare kom även nästa bror. Här började ansvaret komma.

Jag tog nog ganska snabbt på mig rollen som "minimamma" då vi nu helt plötsligt var tre barn i familjen och jag växte nog upp fortare än många andra. Det formade mig till en väldigt omtänksam person som alltid prioriterar andra och som verkligen bryr sig. Har sen dess också varit en väldigt glad person som oftast (läs: oftast, förutom på morgonen då jag är nyvaken) sprider glädje runt omkring mig. Sen rullade åren på, det var faktiskt rätt så soft av det jag minns. Va fortfarande helt galen, skulle alltid prova på nya saker och hade alltid krigsskador efter att ha ramlat från ett träd eller så hade jag dragit någon oskön vurpa med cykeln på en grusig asfalt. Men sån var jag, och det satt sina ärr på både benen, ansiktet och framför allt armbågarna. Såhär soft fortsatt livet upp tills jag började fyran/femman.

Då började jag lida av extrem huvudvärk, dålig syn osv. Tänkte inte så mycket på det tills jag en dag fick nog och gick till skolsystern. Hon skickade mig till hälsocentralen, som skickade mig till optikern, som skickade mig till Östersunds sjukhus. Ni vet stället där jag för många år sen föddes? Japp, det visade sig att jag nu skulle bli stammis där och det skulle under vissa perioder även bli mitt hem. Mitt H E M, hör ni hur sjukt det låter? Bye bye livet tänkte jag.. Jag hade tydligen ett övertryck i huvudet. I början trodde läkarna att jag hade drabbats av cancer, men efter att ha skrämt upp morsan en aning med den teorin insåg dom att det var fel. Jag hade helt enkelt någon supersjukdom som endast en till i världen lider av, någon tjej i Ungern tror jag det va. Detta övertryck ledde till ett tryck på synnärven som i sin tur kunde leda till förlorad syn. YES KUL, nu skulle jag bli blind också. Fick höra av alla läkare att jag kunde tappa synen när som helst, dom visste bara inte när.Jag tappades regelbundet på vätska genom ryggmärgsprov och åt överdrivna mängder av mediciner och flögs även till Umeå sjukhus för en operation som aldrig blev av. Detta blev en del av min vardag och mina dagar spenderades verkligen på sjukhuset, där kände jag alla och alla kände mig. Känns ganska skumt nu i efterhand. Läkarna i Östersund (inte umeå) skyllde denna sjukdom på övervikt. De ansåg mig som tjock och jag fick träffa allt från dietister till att dricka bantningssoppor. De gav mig alltså grunden till en extremt dålig självbild.

(Den 29 augusti 2013 blev jag friskförklarad, med det beskedet fick jag även större uppskattning till saker & ting då jag mot alla odds lyckades behålla synen. Sjukdomen visade sig även INTE bero på övervikt)

Men mellan alla sjukhusbesök var det dags att börja 6an, ny klass och ny skola. Jag var väldigt osäker i mig själv och från dag 1 ville jag byta klass, men jag intalade mig själv till att det skulle gå bra och stannade i klassen. Till en början gick det bra, men sen spårade allt ur. Jag kom inte överens med varken klassen, lärarna eller de andra eleverna på skolan. Jag fick smeknamn som fatyo och blev trakasserad både psykiskt och fysiskt. Jag var tjock (tror detta var den största grundstenen till all mobbning), äcklig, ful och störd. Minns hur rädd jag var för att gå i samma korridor som de äldre, för jag visste att de skulle komma med någon elak kommentar eller rent av bara ge mig en smäll. Va helt ärlig rädd för att gå till skolan över huvud taget.

Minns en gång då en ganska kraftig kille som ALLTID var på mig gick förbi mig i korridoren, tittade på mig och berättade för mig hur tjock jag var. Det komiska med hela grejen är att han som sagt själv var ganska stor, och dessutom står och håller i en chipspåse när han trakasserar mig. Lilla uppkäftiga Johanna ger han ett svar att han borde titta på sig själv om JAG nu var så tjock. Vet ni vad han gör? Han börjar slå mig med chipspåsen Alltså en chipspåse!!? . Han slog så hårt som han kunde och ont som fan gjorde det, gav någon smäll tillbaka men la mig tillslut ner i hopp om att det skulle vara över. (Tror även han var väldigt osäker i sig själv och jag hoppas idag att även denna kille har lyckats ordna upp sitt liv, och inte behandlar andra på samma sätt fortfarande.)

Detta var alltså standard, några blåtiror hit & dit och blåmärken man diskret försökte dölja. Tror inte heller att det var många såg vad som egentligen pågick. Jag mådde inte alls bra, självkänslan va på botten och jag funderade flera gånger på att ta mitt liv (förlåt mami❤). Jag fick för mig att jag inte dög, och att jag helt enkelt bara var trash. Så illa såg mitt liv ut.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag äcklad, jag vet att massor i dagens samhälle mår lika dåligt som jag gjorde då. Och att en människa mår så dåligt att den inte kan se en enda lösning med livet bortsett från att ta sitt liv, det är för mig sinnessjukt. Det ska inte behöva va så. Även av denna anledning jag väljer att öppna mig, för att folk ska kunna öppna ögonen någon gång.

Visst, jag var väl inte heller alltid en ängel mot alla på denna skola (ber om ursäkt för det), men jag anser inte att någon ska behöva uppleva det jag gick igenom. Tiderna gick upp och ner , men de två åren på kastal va rent utav sjuka. Nu i efterhand är jag dock rätt så tacksam att dessa år va ett helvete, för utan det skulle jag inte blivit den jag är nu eller haft de personerna som jag har i mitt liv idag.

I åttan bytte jag till Torvallaskolan och fick de två bästa åren i hela mitt liv. Fick bra betyg, trivdes enormt med klassen och fick vänner jag idag inte skulle klarat mig utan. Detta skolbyte och denna klass räddade mitt liv, stort tack.

Nu går jag första året på gymnasiet med inriktning barn & fritid. Jag satsar på en bra utbildning för att i framtiden kunna jobba med att förbättra barn och ungas livssituationer. Ja, detta var då alltså en "kort" berättelse om vem jag är. Går som sagt i nuläget på en bra skola, har bra betyg, en fin familj och världens finaste vänner. Starkare än någonsin 💪

Likes

Comments

Vardag & tankar

Nog med alla dessa inlägg om hur bra våra liv är, för att hela tiden tävla om att vara den bästa. Att vara den personen med ett så perfekt liv som möjligt. Folk måste istället öppna ögonen och inse att allt inte är inte guld som glimmar. Det är inte alltid enkelt att vara varken tonåring eller vuxen i dagens samhälle, i ett samhälle där det är normalt med ångest, tårar och pain. Det har egentligen blivit standard för väldigt många. Kanske förväntar vi oss för mycket, av oss själva och av andra. Både i skolan, när det gäller vänner, familj, jobb, relationer och hur vi ska vara & se ut. Och när dessa förväntningar inte går att leva upp till, så förstör vi oss själva. Och vad gör vi åt saken? INGENTING. Vi stänger in oss i en bubbla, hoppas att det går över och upprepar sen samma misstag flera gånger om. Detta är hur det oftast går till bland människor idag, tyvärr.

Jag ser ofta hur folk ropar på hjälp och hoppas på att någon ska rädda dom. Både mina vänner, helt okända människor och även jag själv. Men vad är det egentligen vi vill bli räddad ifrån? Oss själva? Alla andra?, jag har faktiskt ingen aning.

Jag ser även hur snabbt vi människor dömer varandra beroende på vad vi har läst eller hört om dom, kanske ser dom "konstig" ut eller så har vi hört att de gjorde ett misstag för ett år sen som nu hela världen vet om, och därför bestämmer vi oss för att de är sämre än oss. Vi dömer alltså folk vi inte känner, ibland även folk vi inte ens vet namnet på. Och när jag säger "vi", vilka menar jag då? Jo VI MÄNNISKOR. Stora som små, vita som gula, långa som korta och ja, ALLA. Men varför?! Är det för att får oss själva att må bättre, eller är det kul att sprida rykten och vara elaka? Vad får vi egentligen ut på det? Det har jag inte heller någon aning om.

Det har blivit så vanligt att man inte längre ens reflekterar över när man själv eller någon annan säger något "elakt", och att prata om andras privatliv har blivit lika vanligt som att sitta hemma vid köksbordet och diskutera om hur det har gått i skolan, jobbet eller vad man har gjort idag. Folk kan till exempel numera rabbla upp hur många och med vilka den o den personen har legat med, istället för att kunna namnet vårt eget lands huvudstad. Okej, kanske ett lite extremt exempel, men så extremt börjar vårt samhälle bli.
Vi fokuserar allt för mycket på alla andra än vad vi fokuserar på oss själva, och det förstör oss i längden.

Sen mina dagistider har jag alltid fått höra "behandla andra som du vill bli behandlad själv", borde vi inte börja leva efter denna simpla regel igen?. För att bli kvitt alla dessa deprimerade människor, alla dessa rykten och allt skitsnack. För att få ett stabilt samhälle där folk faktiskt mår bra. Att en person bestämmer sig för att hålla sig till denna regel kanske inte förändrar hela samhället, men det är iallfall en början.

​Jag får även ofta höra från många att folk inte bryr sig om deras problem längre, för folk anser att det har "blivit uttjatat". Och jag har själv varit i den situationen; att folk inte längre brydde sig om att jag, Johanna 16 år från Brunflo mådde så dåligt att ångesten blev en del i min vardag, för liksom "hon är så, det är inget att bry sig om". 

Människor har alltså slutat bry sig om att deras familjemedlemmar, kompisar, pojk/flickvänner osv mår dåligt, för det är uttjatat. ​Hur kan något som får en individ att gråta, ha ångest, få självmordstankar och över huvud taget må dåligt, vara uttjatat!?. Det finns mycket på denna jord jag inte förstår mig på, men detta tar verkligen förstapriset. Åter igen reflekterar jag till den simpla regeln, "behandla andra som du vill bli behandlad själv".


Tänk på detta i framtiden, och kom ihåg att allt inte alltid är som det verkar. Det finns alltid en baksida av allt, och för att vi människor ska kunna ta ett steg framåt i vår utveckling behöver dessa beteenden ändras. 

Tack för mig.

Likes

Comments