Jag tänker inte ens försöka förklara vad jag har gjort under de senaste månaderna. Ni som vet, ni vet. Kort sagt har jag varit för upptagen med att leva, och 90 % av tiden inte ens tänkt på bloggen. För första gången på ungefär fem år känner jag mig levande. Den känslan är oslagbar. Och ofilosofisk som jag är, så har jag under denna tid av frånvaro även klurat ut meningen med livet. För mig är detta inte längre något frågetecken, utan faktiskt det mest självklara som finns och som någonsin kommer att finnas. Det som borde vara så självklart, men som inte är det förrän man upplever det själv. Meningen med livet är kärlek. Den känslan är mer än oslagbar. Det bästa som finns.

På många plan börjar jag känna mig redo att en gång för alla ta mig ut ur mitt trygga och välkända skal. Barndomen, och de jobbiga tonåren vilka präglades av osäkerhet och otrygghet. Det känns skrämmande, men också ganska fantastiskt. För ett halvår sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle bli redo. Att ta mig ut. Att riva mina murar. Att börja våga lita på mig själv. Att börja utforska livet. Att bli kär. Men mycket kan hända på ett halvår.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hur definierar du ordet frihet?

Kanske är det känslan efter en arbetsvecka, när man sätter sig i soffan på fredagkväll med sin favoritbok/favoritfilm. Kanske är det känslan efter en provperiod, när man vet att man inte har massor med skolarbeten och deadlines som väntar.

Kanske är det första dagen på sommarlovet, och man vet att man har tio långa, härliga veckor framför sig.

Kanske är det en ledig stund i vardagen, när man får göra precis vad man vill.

Jag instämmer med alla som håller med ovanstående definitioner, men jag har också en egen definition. Tro det eller ej, men det är min rullstol!

Om någon skulle ha sagt åt mig för två år sedan att jag kommer att uppleva äkta glädje och frihet i rullstolen, skulle jag troligtvis har skrattat högt och kommit med massor av anledningar varför jag hatar den. För den har länge varit ett hatobjekt. Jag har skämts över den, jag har sparkat på den, jag har inte kunnat uppskatta andras iver över att få prova den och jag har vägrat att köra den själv. Jag ville inte medge att jag behöver den, att den är en del av mig. Jag ville inte identifieras som dess ägare.

Det känns ofta som att jag blir omognare och osäkrare hela tiden, men på något plan måste jag ändå ha mognat för nu kan jag ärligt säga att jag tycker om rullstolen. Visst finns det gånger då jag undviker att använda den om det går, för jag vill ju kunna gå och springa "som alla andra". Men när jag kör den, och känner att jag kan och får manövrera den som jag vill helt på egen hand, då känner jag mig fri. Den är mina tilläggsbenmuskler. Reservben, ifall mina egna ben inte orkar.

Tack vare rullstolen kan jag resa, och uppleva stora, häftiga städer. Tack vare rullstolen kan jag följa med på långpromenader. Tack vare rullstolen kan jag ta en heldag på stan med kompisar. Tack vare rullstolen kan jag träna på mina villkor.

Jag känner mig fri när jag rullstolstränar. Som att jag hör hemma där. Det finns inga måsten, inga prestationskrav, ingen tid att passa. Det är bara jag och rullstolen (och gärna bra musik i hörlurarna). Detta är den träningsform jag njuter mest av, och som ger mig mest. Jag är tacksam för att jag har insett det.

Nu börjar jag förstå varför andra vill provköra den. Den är ju egentligen ganska cool.

//Julia

Likes

Comments

1.4.2016

Idag, liksom alla andra dagar, önskar jag att det bara är ett otroligt dåligt skämt. Tänk om någon skulle komma fram till mig idag, och medge att inget av det här faktiskt händer. Att det inte är på riktigt. En mardröm. Att någon har spelat ett fult spratt. Det fulaste, hemskaste och sämsta aprilskämtet någonsin.

Life is hard, and it can get harder. You don't always get what you wish for.

//Julia

Likes

Comments

Hello Sunday!

Igår var det redan en vecka (!!) sedan studentdagen, och jag kommer antagligen att spamma bloggen med bilder när ni minst anar det. För tillfället har jag dock endast några få bilder, eftersom jag själv knappt fotade alls. Jag levde efter devisen Carpe Diem helt enkelt. Så förhoppningsvis får jag snart tag på bilder som andra tagit under dagen. Men den som väntar på något gott...

Den här veckans onsdag var min sista arbetsdag, och en av mina sista arbetsuppgifter var att skriva en text om hur jag upplevde min tid där på jobbet. Om ni vill läsa mina tankar, så hittar ni inlägget här!

Hoppas att ni har fått en fin start på sommaren 2017, och att ni är glada trots det mycket omväxlande vädret.
Jag älskar absolut solsken och värme, men kan ändå inte förneka att jag tycker att det är mysigt med lite regn ibland. För då kan jag stanna inne med en tekopp och en bra bok/film med gott samvete, vilket är precis vad jag tänker göra idag. Dagens bok är Naondel av Maria Turtschaninoff, och kvällens film blir nog Night at the museum 2. (Tips, tips, tips båda två!)

Jag är väldigt förtjust i gröna växter, och tycker att de gör sig bra i mitt rum. Tyvärr brukar jag inte vara särskilt bra på att hålla dem vid liv någon längre tid, men dessa tre är mitt senaste projekt. Så nu är det bara att vattna och hoppas.

//Julia

Likes

Comments

Idag såg jag ett avsnitt av The Carrie Diaries (som förresten är en bra tv-serie), och det var en replik ur det avsnittet som jag tyckte speciellt mycket om.

"I think the best version of rebellion is to become someone who people don't even realize is rebelling."

De här orden fick mig att fundera. Jag tolkar dem som att man inte nödvändigtvis behöver göra något radikalt när man vill "rebellera", eller när man "bara måste få ut en massa känslor". Istället kan man göra något för sig själv, för sitt eget välmående. Det måste inte synas utåt, bara det gör så att du själv mår bättre.

Prata med någon, hitta en hobby eller ta en timeout från omvärlden en stund. Jobba med din självkänsla, ditt självförtroende. Kämpa för att acceptera dig själv, för du duger som du är. Våga sörja, våga ge uttryck för din sorg.

Det kan vara ditt sätt att rebellera.

Likes

Comments

I see her standing there, with tears running down her face. She's shivering. Crying. Her beautiful eyes have lost their sparkle, their happiness is forever gone.

She's broken now. She has lost a part of herself. How is she supposed to go on without it? Everything is dark. Her life has lost its meaning. She feels empty inside.

She's singing something, very quietly. Her voice is filled with sorrow and regret. She's surrounded by flowers, of which she picks every little, blue forget-me-not she can find. And she will never forget. He's forever safe in her heart. She will always treasure every memory he has given her. All the wonderful, unforgetable memories. He gave her everything she needed; his love and consideration.

Jag älskar dig pappa.

Likes

Comments

Idag, 29.5, var det min dag, och det har verkligen varit en superdag!

Stort tack för alla meddelanden, gåvor, kort och tankar!❤️ Det känns lika roligt varje år att få lite extra uppmärksamhet. Att känna sig lite extra speciell, lite extra glad på sin egen dag. Även fast man fyller 19, och inte 9.

Imorse blev jag uppvaktad av bästa syster och mamma, tack för det!❤️ Sen har jag jobbat 08-16, som vanligt. Och på kvällen bjöd grabbarna mig på bio och ett glas vin❤️ Thank you again för allt, ni är bäst! (Filmen Everything everything rekommenderas förresten! Den var väldigt mysig, och väldigt oförutsägbar… I'll say no more😉)

Godnatt & lots of love!

//Julia

Likes

Comments

Hej & hoppas ni har det bra denna regniga lördag!

Idag är det exakt en vecka kvar till dimissionen, och jag har varit på studentfotografering. Nu börjar det verkligen kännas verkligt! Ett stort tack till min frissa som tog sig tid att fixa mitt hår imorse🌸🌷 Och tack mamma, för att du hade tålamod med mig när jag för några veckor sedan var på jakt efter den perfekta klänningen och de perfekta skorna😉😘

Min skosituation har känts som ett stort problem i till och med flera år nu. När jag i förskolan som sexåring fick frågan vad mina favoritskor är, så svarade jag världsvant att "klackskor är fina". (Fun fact: på den tiden ville jag bli rockstjärna...)
Jag har ändå (hittills) aldrig ägt några sådana, trots att just det alltid har varit en stor dröm för mig. För jag kan inte gå i klackskor. Mina fötter är svaga och instabila, och min balans är inte den bästa, så detta kombinerat med klackar har inte fungerat. Jag hade t.o.m. tänkt att jag ska ta mitt vanliga go-to-alternativ även nu, d.v.s. sneakers, och bli student i ett par Vans. Men så började jag tänka om.
Och efter många om och men kom jag fram till att jag vägrar bli student i sneakers. På min student vill JAG välja skor, och inte låta min funktionsnedsättning stå i vägen för mitt val. Så jag är äntligen stolt ägare till ett par svarta klackar, som i mina ögon är tillräckligt festsnygga och dimissionsvärdiga. Det här leder till att jag är tvungen att använda rullstolen under dimissionen, och det känns faktiskt förvånansvärt okej. För jag blir student, och jag har fina skor!


Likes

Comments