View tracker


Under måndagen uppmanades jag att föreställa mig det läskigaste jag vet, jag har nämligen lagt till skrivande som individuellt val och det har nu blivit dags för oss att skriva skräck. Eftersom jag, till skillnad från många andra i min ålder, inte gärna frivilligt utsätter mig själv för just detta så välkomnade jag knappast området med öppna armar. Hur skulle jag kunna skriva någonting läskigt? Med obefintlig entusiasm satte jag mig ändå ner för att försöka besvara frågan. Jag har tidigare avslöjat min rädsla för icke mänskliga ting som andas men vad jag kom fram till innefattade varken spindlar eller att ladda mobilen när jag sover. (Det sistnämnda resulterade under gårdagen i ett samtal som slutade med att mina vänner hypotetiskt placerade mig i ett avsnitt av Outsiders.) Istället valde jag att skriva min prosa, vilket mer eller mindre är ett finare ord för novell, om att leva hela livet på samma plats.


Trots mina svala känslor för svensk musik så finns det faktiskt en svensk låt jag alltid älskat, "Sjumilakliv" av Martin Stenmarck. På något sätt har jag alltid relaterat till den, "Jag vill byta land och vara han som försvann. Börja om på nytt och få såret mitt sytt." sjunger han. Anledningen till att jag relaterar till dessa ord är för att det faktiskt inte var förrän jag började gymnasiet som jag började trivas med min vardag. Det tär på en att varje dag bli behandlad som mindre än vad man förtjänar och att varken känna att man kan eller får vara sig själv. Tanken på att slita mig loss var vad som höll mig flytande.


Även idag, när jag varje dag får gå till en plats där jag är både omtyckt och uppskattad, känner jag att jag måste härifrån. Kanske är det på grund av alla timmar jag i mina tankar redan har spenderat utanför Sverige men främst är jag nog rädd för att nöja mig. Jag vill inte ha ett vanligt Svensson liv. Det tog ett tag för mig att inse mitt eget värde och potential och efter den insikten känner jag inte att jag kan gå tillbaka till den jag var förut. Egentligen har jag väl alltid haft stora drömmar, men när jag nu ser vad jag är kapabel till skulle jag aldrig tillåta mig själv att leva ett liv där jag inte kommer till min rätt. Det som skrämmer mig är väl att jag kanske inte kommer ha någonting att säga till om, att livet kommer passera framför mig och att jag ofrivilligt kommer att ryckas med. Jag antar att det är min största rädsla.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


Jag kan knappast säga att jag längtar till onsdagar och till veckans enda filosofilektion men någonting jag verkligen kan relatera till är Kierkegaard och hans tankar kring ångest. Han menar att den är oundviklig när människan inser att hon har valmöjligheter.


Studenten närmar sig, alldeles för snabbt om ni frågar mig, och jag vet inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Jag har alltid drömt om New York, och där ska jag bo. Punkt. Men på senare tid har jag börjat drömma om stränder, värme och fina bikinis. Det är väl mest Australien som lockar, även om jag är osäker på om jag skulle klara mig särskilt bra där med tanke på min rädsla för typ allt icke mänskligt som andas. (Insekter, S P I N D L A R och hajar) Tänker dock ändå att det får bli Australien och sen New York såklart, money where you at?


Någonting som faktiskt känns väldigt skönt är att jag har gjort framsteg när det kommer till vad jag vill plugga! Det här trodde jag nog aldrig att jag skulle säga men jag kom till denna insikt när jag funderade på det tal vi ska hålla i svenskan. Det känns viktigt att nämna att jag för tre år sedan på riktigt mådde illa när jag skulle hålla tal och att jag mer eller mindre fick bra betyg av läraren utav sympati. (Tror att mina vänner tyckte det i alla fall. Förresten, viktigaste citatet: "Pay close attention to the people who don't clap when you win.")


Känner att det här inlägget är ett perfekt första inlägg, jag svamlar och tappar bort mig. Hej hej, det här är jag! Till saken: Vi skriver försvarstal och jag tycker verkligen att det är roligt att sätta mig in i någon annans situation och försöka rättfärdiga vad de gjort. Tänker mig att det borde innebära att jag kan passa inom PR. (Eller är jag helt ute och cyklar?) Nu försvarar jag i och för sig mord vilket liksom inte riktigt är vad jag vill göra, tur att det var minst lika roligt när vi skulle försvara en roman. Synd att det lär finnas typ 57 000 val som väntar när det kommer till mer specifik inriktning samt skola dock. Tur att man är för skoltrött för att börja plugga direkt efter studenten, innebär ju att jag köpt mig ännu ett år av betänketid. *Nöjd*

Likes

Comments

View tracker