Header

24 oktober.

Jag vaknade på morgonen och kände något som kändes som värkar, trodde dom skulle försvinna efter en liten stund men dom höll i sig så jag började skriva ner varje gång jag kände något.

Vi var på stan och iväg med bilen nästan hela dagen, mot eftermiddagen kollade jag mina anteckningar och insåg att jag hade haft en värk EXAKT var 8e minut sen klockan 11.00. JIPPI! Det kanske var dags.
Dom gjorde inte överdrivet ont och jag kunde fortfarande fortsätta göra det jag höll på med under värken så mot kvällen tänkte jag att det är säkert bara förvärkar som kan pågå långt före det är dags.

Vi åkte till mamma och åt middag och värkarna höll i sig med samma mellanrum och för varje värk började det göra ondare. Vid klockan 19.30 ringde jag in till förlossningen första gången och berättade hur det låg till men dom sa att det kunde vara långt kvar och att jag skulle stanna hemma.

Klockan 20.30 började jag klocka värkarna igen och nu var det allt från 2-10 minuter mellan värkarna, väldigt oregelbundet.

Jag ringer in vid 22.00 igen och berättar att det fortfarande är väldigt oregelbundet men väldigt ofta är det bara 2 minuter emellan och det gör ONT när en värk väl kommer. - stanna hemma några timmar till, vi kommer säkert bara skicka hem dig igen.

Sagt och gjort. Värkarna fortsatte på samma spår men vid det här laget kunde jag inte prata eller göra något annat under en värk, jag måsta ställa mig upp och ta tag i något och försöka andas igenom den.

Jag ringer igen vid 23.10 och säger att jag inte klarar mycket mer nu och att det gör fruktansvärt ont. Men under hela samtalet fick jag ingen värk så jag fick samma svar igen. - det kan va långt kvar så försök att sova och stanna hemma några timmar till.


Några timmar?! Sova?! Det måste vara ett skämt. HUR ska jag ens klara 10 minuter.
Fortfarande oregelbundna värkar men herregud vilken smärta.
23.40 ringer jag IGEN och säger att jag måste få komma in. - okej kom in på en kontroll men var beredd att få åka hem igen.

Vi packar ihop och tar oss ut till bilen och åker till förlossningen, vi får stå ute och ringa på dörren i 10 minuter innan någon öppnar den.
Vi kom in 00.20. Brist på personal. Och det var nu fullt på förlossningen och BB efter att vi kom in.
00.25 går vattnet och undersökning görs, 10 cm öppen.

Herregud. 10 cm. Barnmorskan som jag också pratat med alla gånger jag ringt in skäms och ber om ursäkt för att jag inte fick komma in tidigare.
Vid det här laget inser jag att det kommer inte finnas någon tid för bedövning. Jag får snabbt byta om och skynda mig in till ett rum.
Jag är så borta av all smärta men jag hör hur dom pratar med varandra och säger att det inte är långt tills bebisen kommer.

Jag hann inte med. Hur är det möjligt, några timmar tidigare satt jag och åt middag hos mamma och nu säger dom att det är max en timme kvar tills bebisen är här, MIN bebis. Andas.

Det enda jag kommer ihåg att jag tänkte är att jag ville ha bedövning och hur extremt ont det gjorde. Och varje gång jag insåg att ingen bedövning skulle ges fick jag panik och trodde verkligen inte att jag skulle fixa det.
Smärtan. Det går inte att beskriva men allt jag kan säga är att fasen vad jag ville ha bedövning.

Klockan är 00.45 och såhär i efterhand kommer jag inte ihåg så mycket mer från den här tiden förutom att jag hör hur dom pratar med varandra. Det är nära. Det finns inte tillräckligt med personal. Det kommer bara vara en barnmorska med mig. Puh. Hur ska det gå.

Det gick helt fantastiskt bra och 01.17 fick jag upp världens finaste dotter på bröstet. Känslan.
4150gram och 50cm. Helt perfekt.

Det var värt allt tusen gånger om.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hela graviditet bara flög förbi och det kändes som vi knappt hann med att förbereda något för att tiden gick så snabbt. Fram tills vecka 35-36 gick det snabbt, jag kunde inte förstå var tiden tagit vägen och jag blev nästan stressad över att vi inte hunnit med allt. En dag bröt jag nästan ihop när jag insåg att vi inte hade en badbalja... hormoner? Förmodligen. Men SEN gick tiden baklänges kändes det som. Herregud vad tiden gick segt och förlossningen kändes som en evighet bort.
30 dagar kändes som 30 veckor och jag började nästan acceptera att jag skulle få vara gravid flera år framöver, det kändes på nåt vis som att det var mitt nya jag.
Helt plötsligt hade vi ALL tid i världen för att förbereda och fixa. Jag bakade, handlade, tvättade, packade BB-väskan, bäddade vagnen och sängen... om och om igen.

Jag kände ingenting som tydde på att det var dags och blev inställd på att gå över tiden men hoppades varje kväll att natten var här, när det skulle sätta igång. Men icke, dagarna gick och jag försökte hitta på saker så att tiden skulle gå lite lite snabbare.
Började handla julsaker i början på oktober och blev bara lite smått galen av att gå hemma och vänta.

Drömde varje natt om att hon var här och jag förstår verkligen inte hur några få dagar som enbart 20-30 dagar kunde kännas så långt bort? Det måste vara något med att man går runt och väntar på något så ofattbart och fantastiskt.

Jag sov som en kratta sista månaden, minns att en natt vaknade jag och behövde kissa 12 gånger. HUR är det ens möjligt? Haha

Lilla älsklingen inne i magen sparkade sönder mina revben och aj vad ont det gjorde. Antar att den dåliga sömnen och just att jag kände mig tung och obekväm gjorde att tiden gick ännu saktare. Men som jag skrev tidigare, verkligen inget att klaga på och jag tänker att det är lite sånt som hör till när man är gravid och jag var nästan lite glad över att ha några symptom och över att jag faktiskt kände mig sådär höggravid, knäppt kanske men man blir verkligen lite knäpp sådär på slutet.


Likes

Comments

För att försöka sammanfatta min graviditet lite kort så måste jag säga att den var fantastik. Den vart väldigt smärtfri och lättsam.

Vi fick reda på att jag var gravid när vi fortfarande var ute och reste i februari 2017. Vi kom hem igen i mars och jag började jobba direkt och herregud vad jag jobbade. Hela sommaren fram till vecka 38. Långa pass och nästan varje dag. Men helt ärligt så mådde jag så mycket bättre när jag jobbade och fick röra på mig vilket jag verkligen fick göra på jobbet, sprang omkring så jag kom upp i en 3-4 mil om dagen hela sommaren.

Jag hade lite problem med njurarna i mitten av graviditeten men tack och lov gav det med sig och det är verkligen de enda symptomet jag haft sen starten vilket jag är så himla tacksam över idag.
Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket speciellt från just graviditeten förutom att jag just jobbade, i och med att jag mådde så bra så reflekterade jag aldrig riktigt över att jag FAKTISKT hade en liten människa där inne. Jag slutade jobba 2 veckor innan förlossningen och det var egentligen då jag började känna mig riktigt tung och fick så jädrans ont i revbenen så jag varken kunde stå ligga eller sitta. Men 2 ynka veckor av 10 långa månader, inget att klaga på.

Igenom hela graviditeten ansåg jag mig själv vara väldigt liten med en liten och rund mage. Och fick ofta höra att jag hade en liten kanonkula. Magen började synas väldigt sent, det var inte förrän vecka 26-27 som folk började lägga märke till magen och jag minns att jag jobbade i samma jeans som jag hade innan fram till vecka 33.. haha. Jag tyckte inte att jag samlade på mig så mycket vätska och det var egentligen ”bara” magen som växte mest. Men såhär i efterhand så inser att jag var nog kanske större än vad jag trodde, för jag gick upp närmare 20kg!! Galet hur kroppen fungerar och tar hand om allt som om den inte har gjort annat.

Jag saknar inte att vara gravid, visst det var underbart att känna dom små sparkarna och ovissheten om vem det var som låg där inne och längtan efter just den där lilla minimänniskan MEN jag tycker verkligen det är så mycket mer underbart att ha henne på utsidan och kärleken till henne nu klår all längtan.

vecka 20-vecka 30-vecka 40

Vecka 32

Vecka 38

Likes

Comments

Så, jag har bestämt mig för att börja blogga. Mest för min egna skull. Sen min lilla dotter Stella kom, vilket bara var ca 2 månader sen så har det hänt så mycket i mitt liv- som ni kan förstå. Varje dag händer det något som är värt att minnas MEN problemet är att jag glömmer så lätt, ännu mer nu när man ammar- ja jag skyller på amningshjärna.. hehe.

Så tanken är väl egentligen att här kunna dokumentera det som händer i våra liv och framförallt i Stellas liv. Någonstans att spara bilder och roliga händelser. Uppdateringar vad som händer och vad vi gör om dagarna, tänk bara vad kul att gå tillbaka att läsa sen för att minnas vad vi gjorde när hon bara var några månader gammal.

Men, vart ska jag börja. Känns väldigt knepigt att gå tillbaka och börja skriva om graviditeten men jag tänker att jag slänger upp några inlägg från när jag var gravid, förlossningen och Stellas första månader så vi kommer ikapp med nutiden.

Min fina lilla familj.

Likes

Comments