View tracker

Hej!

Har precis gått en lång promenad i Hemlingby. Det skönaste som finns är att komma hem från en långis, och känna sig förfriskad av luft och motion. Man får en chans att reflektera och bara vara med sig själv och rensa skallen. Har insett nu under den senaste tiden hur viktigt det är med egen tid, och hur jag verkligen uppskattar den mer nu är för ett år sedan. Har kommit i harmoni med mig själv och insett vad som är viktigt, jag.

Bild från någon månad sedan på en annan promenad, och några äpple fynd!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej!

Någonting jag jobbar med nästan dagligen är tacksamhet. Ibland glöms det bort bland det andra som jag jobbar med dagligen, det blir liksom lite mycket att komma ihåg varje dag att man ska göra. Men så fort jag satt en vana så är det en mindre sak att komma ihåg, så det blir enklare för varje dag.
Hur som helst.. Tacksamhet. Ofta, eller jag skulle snarare säga väldigt ofta lever vi våra liv utan att ens reflektera över våra liv och faktiskt se på det vi har framför oss, och det som är lämnat bakom oss. Att jobba med självkänsla och att coacha sig själv är en utmaning, att hela tiden sträva efter att bli en bättre version än man var dagen innan. Och när man hela tiden har något att jobba på och förbättra så är det lätt att glömma hur fantastisk man redan är i hur långt man faktiskt redan kommit. Och även visa tacksamhet för det liv man lever.
För ju mera tacksam du är, desto mindre fokuserar du på det negativa. För det vill man ju inte göra eller hur?

För att göra det enkelt så tänkte jag passa på att fira lite Thanksgiving med mig själv här i bloggen. listan kan bli lång..

Jag är tacksam för att jag förstått hur viktigt det är att jobba på sig själv.
Jag är tacksam för att jag har ett arbete att gå till, som jag dessutom trivs väldigt bra med!
Jag är tacksam för att jag har tak över huvudet, en adress att bo på.
Jag är tacksam för den uppväxt jag fått.
Jag är tacksam för min familj, mina föräldrar och mina fina systrar.
Jag är tacksam för relationen vi har inom vår familj, att man alltid kan prata med varandra om allt.
Jag är tacksam för det stöd jag har i livet från mina närmsta.
Jag är tacksam för mina underbara föräldrar. Ni är dom bästa föräldrarna ett barn kan ha. Tack för mitt liv.
Jag är tacksam för att mina föräldrar har varit gifta i snart 30 år.
Jag är tacksam för det jag lärt mig under min uppväxt. Om värdeorden i livet.
Jag är tacksam för mina vänner. Mina fina underbara vänner som jag litar på.
Jag är tacksam för att jag alltid har någon jag kan vända mig till om jag behöver prata ut.
Jag är tacksam för att jag har folk runtomkring där jag verkligen kan vara mig själv med. Utan filter.
Jag är tacksam för dom misstagen jag gjort. Det har lärt mig mycket.
Jag är tacksam för att ha gått igenom hjärtesorg, depression, tuffa tider, bortgångar och allt det livet serverar när man minst anar det. Det som inte dödar dig gör dig bara starkare.
Jag är tacksam för andra människor, människor som inspirerar mig.
Jag är tacksam för att jag kan stå upp för mig själv numera, oftast.
Jag är tacksam för att jag insett vad jag förtjänar i livet.
Jag är tacksam för att jag även insett att det inte är hybris om man älskar sig själv och sätter sig själv i första hand.
Jag är tacksam för att jag älskar mig själv innerligt. Jag är min egen bästa vän.
Jag är tacksam för att jag vaknar varje morgon, trött eller pigg.
Jag är tacksam för min hälsa.
Jag är tacksam för andras hälsa och välmående.
Jag är tacksam för andras lycka, och gläder mig med den.
Jag är tacksam för att jag sällan blir avundsjuk på andra längre.
Jag är tacksam för att jag är en känslomänniska.
Jag är tacksam för att jag är jag.

Ta hand om er själv och varandra. Livet varar inte för alltid. Må bra medan du kan, och se till att göra det du kan för att andra ska må bra. Skapa en positiv cirkel. Ta hand om dig själv, vårda dig. Sluta hata. Sluta klaga. Sluta såra. Sluta stressa. Sluta tro att du inte kan. Älska det liv du har, och älska dig själv.
Tack för livet, och tack för mig för nu!

Likes

Comments

View tracker

Min kropp är min kropp. Den jag föddes in i, den jag lever i. Min kropp ska jag ha från mitt första andetag till mitt sista. Och det är jag som bestämmer över den, och det är jag som har fått uppdraget att vårda den.

Under min sämsta tid i livet, under slutet av högstadiet och under hela gymnasiet var inte min kropp mig egen. Och jag vårdade den definitivt inte. Min kroppsbyggnad har alltid varit smal, petit. Jag har kunnat ätit vad som helst och ändå sett likadan ut. En dröm för många men inte för mig. Har haft väldigt svårt att gå upp i vikt och under puberteten ville det liksom inte komma några fina kurvor och former, jag formades liksom aldrig. Små bröst och ingen riktig rumpa. Inga fina höfter. Mitt BMI var alldeles för lågt och den sjönk ännu mer under den speciella perioden i livet. Tidigare har jag berättat att jag gått hos dietister för att få råd om hur jag ska sköta min kost för att inte tappa ännu mera vikt, och där man även varnade mig för att om jag inte gick upp mer i vikt så skulle jag förmodligen inte ha någon mens kvar.

Under den här perioden mådde jag så dåligt psykiskt att jag knappt kände min egen kropp fysiskt. Den var bara ett skal jag bodde i. Något att klä om morgnarna innan skolan, något att duscha ex antal gånger om dagen. Något att känna sig äcklig i men som liksom inte gick att ta bort. För det är ju inte möjligt att avlägsna sig egna kropp.
Jag gick långt för att göra allt jag kunde för att bli av men den där känslan. Känslan av äckel. Smuts. Obehag. Fysisk närhet av andra människor. Andra människor. Det var det absolut äckligaste jag visste då. Att andra människor hade suttit på den stolen jag precis satt på. Att andra människor tagit i det dörrhandtaget jag precis rört vid. Ångesten och paniken jag kände när pennan jag precis lyfter upp för att skriva med, har någon rört den? Har något tagit på mina saker? Att andra människor andas ut luft som jag sedan går förbi och förmodligen andas in och det bara sätter sig i mina kläder, i mitt hår. Andra människor. Äckel.
Jag kunde vid en period när det var som värst se smuts som inte var där. Smuts som då såg ut som jord som dragit längst mina armar. Jag kunde drömma om nätterna att jag duschar och det sitter fast blodiglar på min kropp som symboliserar smuts. Som jag försöker skrapa och skrubba bort.

Jag har ärr på mina underarmar. Just på grund av att smutsen var så svår att få bort. Och jag var ju inte smutsig. Hur kunde jag varit det när jag tvättat om mig kropp tre gånger med tvål och vatten? Och skrubbat. Skrubbat så översta lagret av huden krullar ihop sig och avlägsnas. Det satt ju bara i mitt huvud. Men just då var det hela mitt liv. Känslan av äckel och obehag. Jag tog till självskadebeteende av en anledning. Jag visste inte hur jag skulle bli kvitt den känslan som ständigt befann sig i mig. Det här är jättesvårt, jag skulle säga nästintill omöjligt att förklara för någon som inte själv upplevt det. Men när man lever med det sinnestillståndet så gör man saker utan att tänka framåt. Man har panik, och det finns ingen väg ut, och man tänker inte klart, man vill bara ha en quick fix. Man måste göra något NU. Frustrationen och känslorna tar över totalt.

Det var dåtid. Och tiden efteråt, när jag äntligen börjat leva ett "normalt" liv igen så har jag skämts över mina ärr. Det tog en väldigt lång tid innan jag valde kortärmat när jag skulle vistas bland folk. Och jag minns det så väl när jag väl började använda kortärmat hur jag hela tiden gick och tänkte "ser någon mig?" "undrar om det syns när jag håller armen så här?" "undrar vad dom tänker?" "jag vill byta om till något långärmat". Sakta men säkert började jag också tänka att det är meningslöst. Ärr kommer inte försvinna. Jag har provat med produkter av alla dess slag. Även kollat vad det skulle kosta med en skönhetsoperation. Men tillslut inser jag att det inte är någon idé. Den ända utvägen jag har är att lära mig leva med dom.
Jag har accepterat att dom finns där. Och än idag tänker jag på dom varje dag. Jag ser på dom och önskar att dom inte vore där. Men lika snabbt tänker jag att det spelar ingen roll, för att ärr är ärr, dom går ingenstans, dom finns där för resten av mitt liv. Och jag känner mig samtidigt stolt när jag ser dom för jag inser hur pass jäkla bra jag är idag och hur mycket jag älskar mig själv nu.
Ja, jag tänker fortfarande idag om folk ser mina ärr och tycker det är jobbigt. Till exempel när jag sträcker fram min arm för att nå en kaffekopp i skåpet på jobbet och en kollega är i närheten. Eller för några jular sedan då min systerdotter som då var runt 8 år frågade vad det var för vitt jag hade på mina armar och man får panik och inte vet vad man ska svara, så jag svarar att jag gjort mig illa. Men inte hur såklart. Och snabbt byter samtalsämne och drar ner ärmarna på tröjan. Nu några år senare undrar jag om hon är tillräckligt gammal för att förstå vad för slags vita stäck jag har och hur dom uppstått. och lika snabbt igen tänker jag att jag måste sluta lägga fokus på det.

Ska jag vara ärlig och realistisk så kommer jag förmodligen att vara osäker kring mina ärr livet ut. Det kommer alltid vara mitt lilla svarta får. Men idag har jag lärt mig att vända tankarna när dom kommer. Att tänka "Skitsamma om någon ser! Skitsamma om någon tycker sämre om mig för det". För att det är ju ärren som syns. Och då kommer det alltid synas att jag haft det tufft.
För det första så har ingen annan än mig själv med saken att göra. Jag är öppen med dom idag och har accepterat att dom kommer att finnas där framöver. Titta på dom om du vill, och tyck vad du vill. Men dom är mina och dom är ett bevis på att jag är så otroligt mycket starkare nu. Jag är så stolt över mig själv som har gått igenom det jag gått igenom. Jag är en bättre version av mig själv för varje dag som går. Och jag älskar mig själv. Så jäkla mycket!

"And I realise
You have to feel alive
Inside
And all your worries will escape through the door"

- GABRIELLE APLIN


Likes

Comments

Hej!

Det var ett tag sedan jag skrev här nu. och nu tänker jag ta upp ett ämne jag länge gått och grubblat och funderat över. Varför just denna sak är så himla komplicerad när den egentligen inte behöver vara det. So here it goes!

Har ni tänkt på när man är i ett partnerförhållande, så har man oftast (förhoppningsvis) så himla lätt att prata om allt, båda dåliga saker och bra saker. Om allt mellan himmel och jord. Det jag tänker lägga fokus på är just dom dåliga sakerna. Har man en partner så är det så himla enkelt att kritisera varandra. Att ta upp ett problem man tycker är jobbigt med sin partner. Gnälla, tjata och bara vräka ur sig saker. Bråka om små saker, bråka om stora saker, och bli sams dagen efter eller bara några minuter senare och bara gå vidare med vardagen och fortsätta tycka om varandra.

Men hur är det möjligt att just detta fenomen är så himla svårt när det kommer till ens egna vänner? Jag har funderat på det här i många år och jag har även frågat mina egna vänner om dom upplever det likadant. Att det är så enkelt att kritisera sin partner men när det kommer till ens vän eller kanske till och med bästa vän så blir man så himla konflikträdd. Svaret jag fick av mina vänner vad dom tyckte var att dom håller med, lite olika åsikter men i grund och botten så håller vi med varandra. Hur är det möjligt att det är så här?
I ett partnerförhållande kan man gnälla över lite allt möjligt utan att ens tänka sig för vad man säger. Jag tror att det har att göra med att man är tillsammans och att man tar sin partner förgivet. Man är ju ändå ihop så man kan säga vad man vill till varandra utan att det blir konsekvenser. Det jag syftar på i just detta fall är saker i stil med "Du kommer ALLTID sent när vi ska ses" "Du vill bara ses när det passar dig" "Jag får aldrig känna mig som ett förstahandsval" "Du pratar bara om dig själv" "Jag känner mig aldrig prioriterad" osv..

Det handlar om att i både parrelationer, familjerelationer eller vänskapsrelationer så ska man både ge och ta lika mycket, det bör vara 50/50.
Och tyvärr i många relationer så är det inte så. Och beroende på vilken relation det handlar om så är det olika svårt/enkelt att ta upp just detta problem.

För länge sedan var jag tyst som en mus. Sa aldrig till om jag tyckte att någonting var fel. Vilket bara resulterade i ännu mera grubbel, det fick mig att tvivla på mig själv och fick mig att leta efter felen i mig i stället för att konfrontera och tackla det faktiskta problemet. Nu under senare år har jag lärt mig vilka relationer jag vill ha och hur jag vill att dom ska se ut. Och jag har kommit fram till att ärliga relationer är mest hållbara och även mest sunda. Jag är inte perfekt, det kommer jag aldrig att bli. Men jag har blivit mycket bättre på att säga till om jag tycker att någonting är fel. Om det är någonting som får mig att fundera och grubbla så tar jag mer än gärna upp det med personen i fråga. Efter många om och men och hur det ska göras och med en liten klump i magen så gör jag det bara. Vad det blir för utfall av det hela beror helt och hållet på hur personen i fråga tar det. Skulle personen i fråga bli arg och börja prata som om det jag säger bara är strunt, då vet jag att den personen kanske inte är värd att fortsätta umgås med. Blir personen i stället förstående, mottaglig att lyssna så har jag verkligen en person jag kan lita på i mitt liv.

Jag har också lärt mig av egna erfarenheter, jag har förlorat bästa vänner genom att vara för ärlig. Och i slutändan gav det mig mera än det tog. Man ska kunna hantera att ens vän säger till om det är något. Jag hade känt mig otroligt tacksam om en vän till mig sagt till om jag betett mig illa eller konstigt. Det visar ju bara att man bryr sig och vill ha en bra och sund relation! Jag vill hellre bli tillsagd och med en möjlighet att förbättra, än att ha vänner som går runt och irriterar sig på mig.
Man är inte dum som säger till och "gnäller" över saker. Det handlar om hur personen i fråga som man säger till hanterar situationen. Jag önskar att fler människor slutar vara så rädd att säga till, och jag vet hur svårt det är. Men jag har hellre relationer där man alltid är ärlig och säger som man känner, just för att jag vet hur jobbigt det är att gå och grubbla över saker, det gör bara saken värre. Och om inte den personen kan ta att du är ärlig, så är inte den personen värd att lägga mer energi på. Då vill inte den personen att du ska må bra heller, så enkelt är det.
Tough love!

Likes

Comments

Hej!

Redan sekunden efter födseln så börjar man formas till människa. Till den man kommer att bli, och den man är idag, just nu. Allt runtomkring, alla människor man möter påverkar hur jag ska bli som person. Självklart så väljer man ju själv vad man tillåter sig påverkas av så i grund och botten formar man sig själv.. Men det jag tror ligger i grund för just mig och mitt Jag, det är min pappa.

Jag är så otroligt bortskämd med att ha fått två helt underbara människor som uppfostrat mig, som jag tackar för mitt liv. Mycket, om inte allt det goda i mig grundade mina föräldrar. Och en särskild mening som följt mig enda sedan barnsben är min fars ord till mig, "var alltid snäll, det kommer man längst på". Det har sagts samma mening under min uppväxt och det har liksom fastnat ihop med "var inte FÖR snäll, man ska stå på sig". Jag har under min uppväxt skapat mig en egen tolkning, jag är snäll, men jag kan sätta ned foten när jag känner att jag måste.

Och än idag fortsätter pappa att visa vägen. Tänka positivt, vara snäll, behandla andra som man själv vill bli behandlad, ställa upp, och vara ärlig.

Så här ligger jag i min soffa en helt vanlig söndagkväll och tittar på när Sverige blir av med finalplatsen i World Cup.. Som alltid är jag inne i matchen och ex antal svordomar flyger ur munnen tillsammans med arga rop och glada utlåtanden som "fan vad bra!!".. Tills Europa smäller in den avgörande pucken i mål och jag skriker rakt ut. Smsar min pappa mitt i ett raseri och får det här tillbaka som svar:

​Tack pappa för att du visar vägen trots förlust. "Det är ju bara idrott". Något man kan ta med sig i många situationer i livet. Ta inte allt så hårt, oavsett vad det är. För det är en ny dag i morgon! Puss på dig!

Likes

Comments

Hej! 

Tänkte egentligen inte skriva om något särskilt, bara uppdatera och notera lite. På mitt nattduksbord ligger ett skrivblock där jag många kvällar innan jag går och lägger mig noterar händelser om dagen. Bra saker. Jag skriver dagens datum och sedan en positiv händelse jag upplevt under dagen. Det kan vara någonting jag själv gjort som varit bra, eller någonting någon annan gjort antingen mot mig eller mot någon annan. Sedan avslutar jag med ett ord eller en mening för dagen. Idag blev det ett ord: Styrka. I detta sammanhang är det psykisk styrka jag syftar på.. Veckan har börjat bra och jag är säker att den kommer avslutas på samma sätt. Men just idag behövde jag påminna mig själv lite extra. Just nu känns huvudet lite tyngre mot huvudkudden, så i morgon hoppas jag vakna lite lättare.

Likes

Comments

"Där borta finns ett sken vid en horisont
och där ligger dina drömmar men för dig är det för långt
men jag tänker inte lägga mig på knä nått mer
ni kan kolla på min rygg när jag springer om er

Såg i spegeln, kolla noga
Ja jag tog en riktigt titt
och bestämde där och då att det som är mitt är mitt
skakade min egen hand och visste att jag gjorde det
det enda jag behövde minnas
jag gör det på mitt sätt
jag gör det på mitt sätt

Där borta finns ett sken vid en horisont
och där ligger dina drömmar men för dig är det för långt
men jag tänker inte lägga mig på knä nått mer
ni kan kolla på min rygg när jag springer om er
när jag springer om er
när jag springer om er
när jag springer om er"

Thomas Stenström - Springer om er

Den här låten ligger på en utav mina just nu mest spelade Spotify-listor och idag när jag hade låten på hjärnan och faktiskt lyssnade på låttexten så fick jag en sån jäkla power-känsla. Nu förstår jag vad den handlar om.
Jag är så otroligt tacksam över mig själv, och så stolt över hur jag lyckats vända. Och hur jäkla bra jag är. Hur fantastisk och duktig och målmedveten jag är. Hur glad jag är när jag står inför ett hinder och inte tvekar över att hoppa över det. Hur jag lagt ursäkter på hyllan. Jag påverkar mitt liv och jag älskar det. FAN VAD JAG ÄR BRA!


Likes

Comments

En riktig klassiker är att på söndagar när söndagsångesten smyger sig på så brukar man oftast åa sig över morgondagen. Helgen är slut, man förbereder sig mentalt för en tuff vecka och man förbereder sig även på hur jobbigt det kommer att kännas när klockan ringer. Man förbereder sig mentalt över hur tufft det kommer att bli. Där har vi felet. Man förbereder sig för en dag som man redan ställt in sig på kommer bli jobbig. Redan där, mitt i söndagsångesten har man bestämt sig för att måndagen kommer jag redan att avsky. Vad resulterar det i? Ganska så glasklart svar här, jag tror ni förstår vad jag menar. Klart det blir jobbigt!
Försök att vända helt i stället. Se måndagen och den nya veckan som någonting att se fram emot, som någonting nytt att ta tag i, en ny chans, en sprillans ny möjlighet till att göra någonting kanske lite bättre än föregående vecka.
Oavsett hur fullt liver ser ut i veckodagarna med jobb, skola, matlagning, träning, hämta och lämna på dagis, läxhjälp, rasta husdjur, hinna klämma in en tvättid osv, så kommer det bara garanterat bli jobbigare om du har en sur attityd till din korta tid på dygnet. Planera och prioritera. Och gör det med ett leende. Det finns ingenting som är så jobbigt som att göra saker man inte tycker är särskilt roligt och samtidigt gå och sura över det. Skärp till dig och var tacksam i stället. Tacksam över att faktiskt DU har fått en ny chans till en ny vecka i livet, och bara du bestämmer över hur den veckan ska se ut.
Den kan innehålla samma aktiviteter som föregående vecka man den kan upplevas helt annorlunda genom att ändra ditt sätt att förhålla dig till dina sysslor.
Tro mig, här är jag en expert. Man skulle kunna tro att jag tagit examen i söndagsångest, jag hade till och med lördagsångest en gång i tiden. Ångest över att snart är det söndag och då kommer det vara jobbigt för då kommer jag bara fokusera på hur jobbig måndagen kommer att vara. Hur roligt är det att kliva in i en efterlängtad ledig helg med massa oro och ångest? Vad får man ut av den helgen då? Ingenting.
Se fram emot din lediga helg lika mycket som du ser fram emot en ny vecka. För ju roligare vecka man har desto roligare blir helgen, och så är det berömda positiva hamsterhjulet igång. Bra vecka, bra helg, bra vecka, bra helg. Och strunta i söndagsångesten. Det är en helt ny vecka, nya möjligheter, ny chans att tänka framåt. Som sagt!
Mitt huvud brukar snurra runt med snarlika tankar varje söndag:
"I morgon blir en bra dag", "Ny vecka, nya möjligheter", "Jag längtar tills i morgon"
Det finns ingen annan som kommer att tycka synd om dig för att du måste upp och jobba nästa dag. Så varför ska Du lägga Din dyrbara energi på det?

Likes

Comments

Hej!

Nu för tiden är jag oerhört sällan riktigt nedstämd. Dom negativa känslorna har sakta men säkert tynats bort, jag är medveten om att dom finns där någonstans. Men det har varit bättre känslor och tankar som tagit större plats i mitt huvud så det har inte lämnats särskilt mycket plats åt det dåliga, vilket ju är fantastiskt!

Men tidigare i veckan, i torsdags för att vara mer exakt, så bara bubblade det upp inom mig. På jobbet. Har haft en något mindre bra vecka och där brast det. Hade varit jätte duktig tidigare med att tänka positivt och se någonting bra i det som varit mindre bra. Lagt rätt fokus på det jag faktiskt kunde påverka. Men det bara small till. Plötsligt blev jag helt slut. Uttömd på positivitet. Utåt sett visade jag nog ingen större förändring, mina kollegor märkte nog inte av det så mycket. Kanske att jag vet mera tystlåten. Men inom mig skrek jag över hur trött och less jag var på allt, Hur jag så gärna bara ville hem, hem och lägga mig under någonting gammalt och bara sova bort allt. Men jag höll ut, bet ihop och genomled arbetsdagen och gick hem när klockan slog fem. Skippade gymmet som jag annars alltid brukar befinna mig på fem minuter efter att arbetsdagen är slut. Men jag orkade inte. Orkade inte stå där bland svettiga människor och pusha mig själv. Ville bara bort.
Så jag åkte direkt hem. Lade mig i soffan, satte på TVn. Så slog det mig att jag kände mig så oerhört förvånad, nästintill chockad över mina känslor. Det kändes så främmande att vara arg och känna sig hopplös. Och då slog det mig igen, att HA! Jag har lyckats! jag har lyckats ändra mitt mindset så pass mycket att när jag väl har negativa känslor så blir jag förvånad över dom, dom blir som främmande människor som oväntat kommer och knackar på. Och då vände det, då kände jag hoppet och lyckan smyga sig på. Att jag jobbat så pass hårt på att se positivt så när jag väl tänker negativt så kommer det som en käftsmäll och jag blir förvånad. Så ska det se ut!
Samtidigt som det var jobbigt så behövde jag det där. Jag behövde en liten svacka för att inse hur jäkla bra och hur långt jag faktiskt kommit.

Gick och la mig utan några som helst förhoppningar om morgondagen. Vanligtvis brukar jag ligga och tänka på repeat "Imorgon blir en fantastisk dag", men inte då. Just då var jag nollställd. Och morgonen kom, det var fredag. Och jag vaknade med att automatiskt tänka "Idag blir en fantastisk dag", och det blev det!

Likes

Comments