Det har hänt så mycket nu sedan jag senast skrev här att jag har tusen saker och tankar som rör sig i mitt huvud, och så mycket jag skulle vilja få nerskrivet inte bara här men i min bok. Vet inte bara riktigt var jag ska börja.. En vän till mig sa igår när jag sa att jag måste verkligen börja skriva nu för jag har tusen saker och idéer att skriva om men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Börja från början sa min vän! Det var ju ett bra svar tyckte jag! :)


Det som förändrade allt denhär månaden var nåt som en väldigt speciell person fick mig att inse. Det största som hände var en söndag för några veckor sedan när jag skulle fara och träna till gymmet och förde Jasmine till min mamma och pappas så länge. När vi kom dit så stod vi i köket och Jasmine kramade om mig innan jag skulle åka iväg. Då sa hon åt mig från ingenstans "mamma berätta om din sjukdom" jag försökte låtsas som om jag inte visste vad hon pratade om.. Då frågade min mamma vilken sjukdom?? Jag försökte byta samtalsämne och säga att nu måste mamma åka iväg till gymmet. Då berättade hon för min mamma.. "Den där sjukdomen som gör så du måste göra saker flera gånger".

Hon pratade om min OCD (obsession compulsive disorder). För JA, jag har det. För er som inte vet vad det betyder så är det en tvångssyndrom som gör att man måste upprepa endel saker ett visst antal gånger för om man inte gör det så tror man att någonting dåligt kommer att hända (fast man vet att det egentligen inte är sant men man måste ändå göra det). Så man dämpar sin ångest på så sätt med att göra saken en viss antal gånger. Till exempel att släcka av nattduksbords lampan, jag måste göra det 5 gånger för att det ska kännas "rätt".

Jag har haft dethär hela mitt liv vad jag kommer ihåg, men aldrig vetat vad det är. Alltid bara trott när jag var liten att jag var konstig. Jag har skämts över det! Och försökt gömma det till varje pris. Och jag har lyckats väl... Inte ens min exman som jag levde 11 år tillsammans med visste om det. Min dotter var den första som har märkt det. En dag frågade hon när jag höll på sätta på mig nåt, tror det var strumporna. Jag gjorde det flera gånger som jag ofta brukar innan det "känns rätt". Hon frågade, "Mamma varför gör du sådär?" Jag var ju tvungen då att vara ärlig med henne och förklara varför jag gör sådär. Det var först för ca. 15 år sedan som jag själv fick reda på vad det är som jag lider av. Det var när jag en gång började googla om det och vilka symtomer jag har. Det var en otrolig lättnad när jag äntligen fick reda på det och visste vad det var och att andra, många, många andra runtom i världen lider av det!


Då kände jag mig inte så dum och konstig nåmera. Men under största delen av mitt liv har jag gått omkring och skämts och känt att det är nåt fel på mig på grund av dethär. Och jag har ju insett nu att mitt självförtroende har varit mycket dåligt mycket på grund av det. . Jag önskar jag skulle vågat berätta det åt någon när jag var liten, för det värsta är inte att jag lider av dethär utan att jag inte visst vad det är och gjort upp en bild i mitt huvud sen jag var liten att jag är väl bara dum i huvudet! Jag önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och krama om den där lilla jag och säga att det är inget fel på dig!! Du är fin precis som du är!

Vilken fantastisk dotter jag har som har fått mig att berätta dethär för människor. Att inse att jag inte längre behöver skämmas över dethär. Att det är en del av mig. I våras gjorde hon samma sak när vi var i en park och lekte med en av mina vänner och hennes barn, Jasmine satt uppe på en klätterställning och så ropade hon åt mig att "Mamma berätta om detdär som du har!". Så jag berättade för min kompis, den första jag berättat dethär för. Men det största var nog att min mamma fick reda på det för på något sätt är det för henne som det alltid känts svårast att berätta det. Men hon skrattade inte och hon försökte inte "belittle" det som det heter på engelska. Eller vifta bort det, hon förstod för hon sa att hon ibland kan ha såna där små saker som hon måste upprepa några gånger. Inte i den mån som jag har men hon kunde ändå förstå. Och alla människor har ju lite OCD i sig ibland men det är viktigt att veta att dethär är inget man skämtar om som många gör när de använder ordet OCD som att de menar att de är petnoga med nåt. Det är som att göra narr av oss som verkligen lider av det.


Det har varit som om en sten lyfts från mitt hjärta sen den dagen Jasmine berättade dethär för min mamma, en sån stor lättnad. "The truth will set ju free" sägs det ju, och det är så sant!! Och jag kan säga att efter detdär har mitt nya liv verkligen börjat. Jag hade en helt otrolig dröm nån dag efter det där som jag ska skriva om nån annan gång men det kändes som om dethär var början på mitt nya, bättre liv! Hittade denhär videon här nere en dag på Youtube när jag var ut å gå med hunden. Jag fick rysningar!! Dethär var stort. Dethär som om han skulle ha pratat åt mig. Tittade upp mot himlen när snön föll den dagen och kan säga att jag kände mig LYCKLIG. Och stark! och att nu äntligen börjar jag ta itu med mig själv och finna mitt rätta jag och bli hel.  För ända sättet att göra det är att öppna dendär garderoben med alla skeletten och börja gräva. Det kommer att vara en lång väg och det kommer att göra jävligt ont men det kommer att vara sååå värt det i slutändan.

"New mind, new me, new life"


Och för alla er som lider av OCD vill jag säga att ni ska inte för en sekund skämmas eller känna att ni är sämre för att ni lider av denna sjukdom. Ni är starka, ni är fina precis som ni är!! Som en vän till mig sa åt mig, det är som låten med Bruno Mars-


 "You are amazing just the way you are". 💖


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu känns det som om det är jättelängesen som jag skrivit här! Mycket kanske därför att jag ibland får denna känsla av att jag känner mig blottad när jag skriver här. Eftersom jag är en såpass känslosam person så blir det ju automatiskt ganska personligt och känsloladdat det som jag skriver. Och ibland så känns det som om det bara blir "för mycket" för mig, jag vill stänga av. Och vill inte skriva mera förrän jag fått lite timeout. Såna stunder så känner jag att varför ska jag skriva ner mina innersta känslor här var vem som helst kan läsa dom? Och varför ska jag öppna upp mig för omvärlden när så mycket människor inte ens öppnar helt för sina närmaste? Och jag förstår dom. Själv har jag väl inte heller kunna öppna upp och prata om alla mina känslor med min familj. Det är ju få människor som man träffar i livet som man verkligen känner att man kan öppna upp för, så dom människorna ska man hålla fast vid! :) Men det är en befrielse att kunna öppna upp och skriva ner sina känslor, iallafall för mig som älskar att skriva.

Jag känner ju att bästa sättet för mig att få ner mina känslor är ju genom att skriva och kanske hjälper det någon annan också att inse att det är okej att vara sårbar, att uttrycka sina innersta känslor. Att man behöver inte vara rädd för att göra det eller fundera över vad andra ska tänka å tycka, skit i det vad andra tänker och tycker! De flesta önskar att de vågade göra likadant. Vi borde alla göra det mera! Tror den här världen skulle vara en mycket bättre plats då.. Själv så vet att jag inte skulle få klätt mina tankar i ord genom att säga dom på samma sätt som jag kan skriva ner dom. Så för mig är skrivandet som terapi för mig. Läst mycket om sårbarhet den senaste tiden och på något sätt så har vi ju fått inpränttat i oss, att vara sårbar betyder att vara svag, speciellt för män. Fast det egentligen är helt tvärtom! Att visa sårbarhet är en otrolig styrka. När man är sårbar så är man stark nog att visa sitt sanna jag, att öppna upp och blotta alla sina innersta känslor. Alla dåliga men även alla bra!

Kan rekommendera att läsa om, eller se nån video på youtube med Brene Brown om sårbarhet. Fick många såna där  "aha stunder" när jag tittade på hennes videor. Jätteintressant!

Igår kom ju den första snön, tycker alltid det är blandade känslor när den kommer. Men jag har faktiskt börjat tycka om vintern. Det blir ju ljusare när snön kommer och så är det mysigt när man eldar i spisen och tänder ljus! :) Och så drar ju hunden inte in en massa skräp när det är snö ute, det är ju bland de bästa sakerna med vintern! ;) Nu blir det frukost och sen till gymmet och skogspromenad med hunden förrän man ska i jobb. Ha ett fint veckoslut allihopa och njut årstiden även om vi har en lång vinter framför oss men den är nog något väldigt fint och magiskt med den ändå!❄️

Här är en jättefin låt med Sam Smith som handlar om just sårbarhet och att våga släppa in någon i livet igen. Känner ju igen mig lite i denna låt, men tänker mest på en väldigt speciell person när jag hör denna låt. ❤️


Likes

Comments

Imorgon är det exakt 2 år sedan jag och min exman separerade. Två år sedan jag tog det stora och svåra steget att flytta ut. Tänk vad tiden går snabbt! Och tänk om jag då hade vetat vilken lång och jobbig väg jag hade framför mig! Det är bra att man inte vet sånt på förhand. Fast visst visste jag att det skulle bli en tung väg, men det har nog varit mycket tyngre än jag kunnat tro! Men det har gjort mig så mycket starkare och lärt mig så mycket. Och kanske längs vägen har jag blivit en bättre människa. Och insett vilka fel jag gjort så jag sen i framtiden inte gör om dom igen. Den där bilden här ovan tog jag morgonen som jag flyttade ut från vårt hus, det var en helt fantastisk himmel då. Mörk och dyster men ändå så otroligt vacker! Rosa med lite lila streck i. Jag tog det som ett tecken, ett sista farväl. Kändes som om den rosa färgen representerade kärleken vi hade haft för varann och det lila var smärtan som också kommer med kärleken.

Alla dessa olika stadier av känslor som jag gått igenom de senaste två åren kan bäst beskrivas som en bergochdahlbana. Det har jag ju skrivit här tidigare också. Och just den där känslan av att man ibland har trott att nu börjar det reda upp sig, nu börjar allt bli lättare! Och så svänger det igen och du är tillbaks i skiten och alla de jobbiga känslorna svämmar över dig igen.

Många väljer ju att ta den "lättare" vägen tillbaka, att snabbt hitta en ny partner efter att de separerat. För det är ju det bästa sättet att "döva" känslorna på. Att sätta ett plåster på såren bara och gå vidare. Men förr eller senare nöts detta plåster bort och allt kommer ifatt en igen! Då är det mycket jobbigare att ta itu med de jobbiga känslor när du är i ett parförhållande. Tror alla borde vara ensam en längre tid efter en skilsmässa, om man verkligen vill bearbeta allt och bli hel som person igen.

Jag valde iallafall den svåra vägen. Vägen där jag valt att uppleva och känna av alla jobbiga känslor och att ta itu med dom. Och jag har ju insett att man får bearbeta inte bara alla jobbiga känslor efter skilsmässan utan även allt före det som hänt, känslor och saker som gått igenom redan i ungdomen. Det är mycket jobbigt som jag inte hade bearbetat helt färdigt, som jag bara satt ett lock på för det var för jobbigt att ta itu med.  Som till exempel jag och min exmans långa kamp att få barn. Vi har gått igenom många provrörs försök. Och det är ju något som verkligen tär på ett förhållande! Det sägs att antingen gör det ett par starkare eller så drivs man ifrån varann. För oss var det det senare.. När man är mitt uppe i alla dessa behandlingar och går igenom den smärta man gör under den tiden som barnlös så är det så lätt att tappa bort varann på vägen. Så åt alla er som går igenom dethär, ta hand om varandra, VÅRDA förhållandet! Så ni inte tappar bort varann på den där långa smärtsamma vägen.

Min styrka efter skilsmässan har ju varit min dotter!❤️ Hon är ju den som fått mig att le när jag velat gråta, som tröstat mig när jag har varit lessen. Hon har varit tvungen att växa upp mycket snabbare än hon skulle annars skulle ha gjort under dessa 2 år. Men hon är en sån fin liten människa! Så känslosam och så full med empati! Hon ser när jag är lessen, fast hur jag än försöker dölja det ibland. Hon tittar på mig och säger, "mamma du ser lessen ut" sen tar hon min hand och pajar den! :) För henne gör jag allt, hon kommer först alltid!

Brukar nog inte vanligtvis lyssna på dansbands musik men denhär låten här nedan har en sån fin text!❤️ Passar bra in på nån som gått igenom en skilsmässa eller annars mist kärleken.

"Mot alla odds försökte vi, men så en dag var allt förbi.
Nu står jag ensam kvar."


Kommer ihåg vi lyssnade på den där låten vid min brors sommarstuga den sista kvällen som vi fick med vår faster. Min bror och hans fru hade varit och lyssnat på Lasse Stefanz när de hade spelat på nåt ställe tidigare i sommar. Så denna låt påminner mig också om min faster och om den där sista kvällen i Augusti.

"Vi gjorde allt för kärleks skull, men jag såg att dina tårar föll. När du långsamt tog farväl. Men som ett minne från igår kan tiden läka alla sår, för du har en känslig själ."

"Tro på kärleken du kommer finna den ooh låt ditt hjärta slå för dom du litar på, men tänk på mig ibland."


Och visst tror jag ännu på kärleken!❤️ Trots allt.

Likes

Comments

Det börjar närma sig fredag, dagen då vi ska ta ett sista farväl av min kära faster❤️ Känns som man har en klump i halsen nu hela tiden innan begravningen.. Blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det, det kommer bli tungt. Riktigt tungt. Jag har inte varit på nån begravning sen min farmor dog och det är ju över 10 år sedan.

Började leta genom garderoben efter mina begravningskläder. Har ännu inte provat dom men de borde nog passa. Måste imorgon fara till stan med Jasmine och titta på nå kläder åt henne till begravningen. Det är första gången Jasmine ska på en begravning, men jag känner att det är viktigt för henne att få se vad en begravning innebär.Tror nog inte hon riktigt förstår vad det betyder när nån dör, hon är nog för liten för att förstå det ännu. Hon hade nog massa frågor när hennes pappa berättade för henne att min faster hade gått bort. Önskar bara att jag hade fått berätta det för henne men hon var hos sin pappa när det hände.


Jag har ännu starka minnen från den första begravningen jag var med på, det var min mormors. Kommer ihåg att jag hade en väldigt färgglad dräkt på mig! :) Jag tycker det var bra att min mamma inte hade klätt mig i några mörka, dystra kläder. Jag var ju ändå såpass liten då.Igår var jag med mamma till blomsteraffären och beställde blomkransen till kistan. Det blev röda rosor i min krans och lite andra blommor. Har alltid förknippat röda rosor med min faster och min farmor. De brukar oftast köpa röda rosor åt mig på min födelsedag eller rosa. Älskar rosa rosor!💕

Det svåra har varit att välja en dikt till blomkransen, hade velat skriva en egen men är lite besviken på mig själv när jag inte riktigt får nerdiktat nåt.. Min mamma hade hittat en sån fin dikt till henne och pappas krans! Dikten är på bilden här ovan. Mamma hittade den i en dödsannons i tidningen för några veckor sedan. Tyckte den var så fin och passar så bra!Hade ju bestämt mig för att jag skall gå upp sen och säga några ord om min faster, känns som om det är det sista jag kan göra för henne. 

Vet ännu inte allt vad jag ska säga, hade ju tänkt skriva ner allt men nu just känns det som om jag kört fast.. Jag tror jag måste vara ganska spontan och prata från hjärtat, utan att planera och skriva ner så mycket. Hoppas bara att jag klarar av att göra det. Eller så läser jag upp mitt blogg inlägg som jag skrev här efter hon hade gått bort. Jag vet inte.. vi får se sen på fredag.


Ska försöka skriva om lite roligare saker också här framöver, känns ju som om det blivit mest sorgliga saker. Men å andra sidan så är det här ju mitt ställe där jag skriver av mig och får utlopp för mycket jobbiga känslor så jag kommer nog att forstsätta skriva om det som jag känner också i fortsättningen, vare sig nån läser det då eller inte! :)



Likes

Comments

Efter den här dagen kände jag bara att nu måste jag hem så jag får skriva!! Det är härligt när jag får den där känslan av inspiration. Man känner bara hur det börjar klia i fingrarna! :) Det där kortet som är på bilden här, hade min faster skickat åt mig på min födelsedag när de var på semester i Sverige i somras, hon kom alltid ihåg min födelsedag. Hon kom alltid ihåg allas födelsedagar. Sån var hon!❤️ 

Igår var det min brors dotter, mitt fadderbarns födelsedag. Och ikväll hade de kalas för henne vid deras sommarstuga. Var nog inte riktigt nån kalas stämning för nån av oss.. För vi kände ju en sån stor tomhet när inte min faster inte längre var där med oss. När jag kom dit och stod utanföre ytterdörren så kändes det som om jag hörde hennes röst.. Jag inbillade ju mig, men man har ju blivit så van att alltid höra hennes röst på alla födelsedags kalas och alla andra tillställningar med min familj så det är så ovanligt tyst nu och tomt.. Och hon hade verkligen en sådan röst som man kände igen och som hördes! :)

Det jobbigaste ikväll var nog att se min fasters man och deras son och den sorg som de bär på. Och min pappa och mamma och hur tysta och frånvarande de var.. Pappa har nog det väldigt jobbigt nu märker jag, har inte sett honom sådär förut.. Det gör ont att se. Måste ju vara en stor sorg att mista sin lillasyster. För som storebror är man ju den som tar hand om sina småsyskon, spelar ingen roll hur gammal man är då. Vet ju själv hur mina storabröder bryr sig om mig, även om vi bråkat mycket också när vi var små! :)

När jag flyttade ifrån min exman så fick jag bo i min brors sommarstuga tills jag hittade en bostad åt mig. Han och hans fru var så snälla som ställde upp för mig! För jag behövde verkligen den där tiden då att få bo helt själv på ett lungt å stillsamt ställe så jag skulle få rensa mina tankar och ta beslutet om mitt äktenskap verkligen var över.

Och den kvällen för två veckor sen när jag såg min faster för sista gången, hade vi ju haft fest vid min andra storebrors sommarstuga. Innan vi skulle åka hem så packade min bror ner rester av maten som min faster hade gjort åt oss alla den kvällen,. Det gjorde han så jag och Jasmine skulle få äta det sen på söndag.❤️



Precis som den dagen då min faster dog så var det en grå, regnig dag idag. Men när vi satt där på soffan i min brors sommarstuga och tittade ut genom fönstret på havet, så verkade det som om himlen öppnade sig lite grann och man kunde se några strimmor av solen lysa fram för en kort stund.. På samma gång så spelade min andra brors äldsta  dotter låten "My heart will go on" på piano uppe på vinden, eller var det nu på  synt?! Nåja, iallafall så tyckte jag det där var så jättefint!❤️ Och jag kände verkligen att det var ett tecken. Min fasters man jobbade ju på sjön när de träffades så tyckte dendär låten var så passande. Jag tror ju absolut på tecken här i livet! Och speciellt nu efter allt som jag gått igenom de senaste 2 åren.

När jag och Jasmine sen kom hem så tände jag av ren vana tamburs lampan.. Fast den varit sönder nu i flera veckor, konstigt nog så lyste den nu mittiallt! Och ingen har bytt lamporna, det vet jag. Ett tecken? Det tror iallafall jag! 😊



Likes

Comments

Igår var det inte bara en grå dag utomhus utan även inombords för mig och min familj. På eftermiddagen när jag satt på kaffepausen vid jobbet så fick jag ett samtal från min fasters man. Han hade dåliga nyheter sa han.. Min faster, min pappas lillasyster hade plötsligt gått bort. Hjärtat gav upp.


Jag blev chockad.. Vad ska man säga? Åt någon som just mist sin livspartner, sin livs kärlek. Som på ett ögonblick blivit lämnad ensam efter så många år tillsammans. Som inte bara haft ett liv tillsammans utan en firma tillsammans. Att mista någon som varit din fru, din bästa vän, din arbetskompis, mamma till ditt barn. Ditt allt! Vad säger man till någon som mist allt det på några minuter? Livet är skört, så otroligt skört.

Vi hade i lördags firat veneziansk med dom vid min brors sommarstuga. Inte visste vi ju då att det skulle vara sista gången vi sågs.. Skulle jag vetat skulle jag kramat om henne och sagt så många saker som jag velat säga åt henne. Nu är det försent.. Ska skriva ner dom nån dag iallafall så kanske på nåt sätt så vet hon.. Önskar hon hade hunnit få njuta av att bli pensionär innan hon gick bort, det skulle hon ha så förtjänat! För hon var en arbetsmyra precis som min pappa. Så duktig på så många sätt! Och önskar att hon skulle ha hunnit få barnbarn, att få njuta av  livets efterrätt som min mamma brukar säga! ❤️

Hon har alltid varit en viktig del av vår familj. Den som varit närmast vår familj av alla mina släktingar. Hon har ju alltid funnits där! Så snäll och givmild och alltid ställt upp när det behövts. Sån otrolig stark kvinna med en sån stor personlighet och hjärta!❤️ Som gått igenom så mycket jobbiga saker i sitt liv men som alltid klarat sig och varit en kämpe. Och precis som min pappa så hade hon en så härlig humor! I lördags fick hon oss alla att skratta så mycket! Tack kära faster för allt!❤️ Du lämnar ett stort tomrum ska du veta. En stor personlighet har gått ur tiden och ett stort hjärta har slutat slå. Kommer säkert att skriva mera om dig för du har gett oss så mycket under alla dessa år. Så många fina minnen.

Du har ju funnits här med oss ända sedan vi var små precis som vår mamma och pappa! Du har varit en del av vår familj. Det sista minnet jag kommer att ha av dig är när vi satt där runt köksbordet i lördags och du sa åt Jasmine, "kom hit!" Sen stod hon där nära brevid dig var du satt och tittade på dig med stora ögon, och ett leende på läpparna när du berättade nåt för henne. Jag såg precis vad hon tänkte, för jag kommer själv ihåg vad jag tänkte när jag var liten och tittade på dig. "Vad hon är häftig tänkte jag! Vilken cool faster jag har"! :)

Dina goda köttrullader som slapp av från i lördags finns ännu i mitt kylskåp.. Igår när jag var på väg i jobb så kom jag ju på att jag hade glömt att ta med dom så jag skulle haft nåt att äta på min kaffepaus.. Nu efteråt märkte jag att när jag tänkte detdär var det ungefär samma tid som du just hade gått bort.. Jag kommer inte ihåg om jag ens tackade dig i lördags för den underbart goda maten som du hade lagat åt oss alla? Tack Britta för allt!❤️ Du kommer att vara saknad, mer än du någonsin kunnat tro.

Likes

Comments

Förra veckan började mitt lilla hjärta i skolan! Det var en spännande dag för henne, jag hade som tur ledigt från jobbet i måndags så jag kunde fara med henne till skolan och fick vara med i klassrummet en stund. Jasmine började ju i samma skola som jag gick i när jag var liten så kändes nog lite konstigt att vara där inne i samma klassrum som man själv suttit i för många år sedan.

Man började ju själv fundera mer över sina drömmar och vad man själv ville bli när man blev stor. Jag vet ju vad jag vill göra nu, och det är att skriva. Det har blivit helt klart för mig nu, speciellt efter min skilsmässa och nu när jag verkligen känner att jag hittat mig själv.

När jag startade denhär bloggen så var det första steget mot min dröm. Men nu känner jag att det börjar bli dags för nästa steg. Att börja skriva en bok. Har satt upp ett mål nu att i slutet på nästa år ska boken vara klar. Känner att jag behöver ha en "timeline" så jag verkligen får tummen ur röven och pressar mig själv lite så att dethär verkligen ska hända! För det är det hör som jag vill göra! Som jag brinner för och som jag vet att jag!


Känner att jag har så mycket inom mig som bara väntar att få komma ut på papper. Kommer ihåg innan jag började med denhär bloggen en kväll när Jasmine och jag var ut och gå med hunden, så gick jag och funderade över hur jag skulle komma igång med mitt skrivande. Jasmine sa, "mamma skriv en bok åt mig!" Så det tänkte jag att jag skulle göra nu! Tror inte direkt det blir nån barnbok men vi får se. 😊


Denhär veckan har jag haft kvällsskiftet och haft en riktig lyckad träningsvecka.Så nöjd med mig själv! Fått in många löppass och styrketräning. Ska verkligen pressa mig ännu mera nu vad det gäller träningen. Blir mindre festande nu de helger som jag inte har Jasmine och mer skrivande och träning. Känner att jag verkligen funnit ett lugn nu i mig själv och att jag äntligen börjat bli hel igen. Känns som den värsta smärtan efter skilsmässan är över nu och jag är redo för ett nytt kapitel i mitt liv. Dethär känns jätteskönt! Äntligen!

Och jag har till och med börjat sova bättre! :) Hade tänkt fara till läkaren så jag skulle få sömnmedicin nu efter semestern när det verkade som om mina sömnproblem inte blev nå bättre. Har varit så emot att börja ta sömnmedicin för jag är rädd för att bli beroende av dom. Samt att det känns som om man bara "bedövar" problemet med att ta sömnmedicin. Det finns ju en orsak varför man sover dåligt. Kanske nu äntligen när jag bearbetat det mesta av skilsmässan och hittat ett lugn så har jag börjat sova bättre. Hoppas det håller i sig! :)

Hitta den där videon på Youtube, tycker den är så bra!! Får verkligen motivation och inspiration av att titta på den! Gillar speciellt det som Steven Spielberg säger i videon, han pratar om att hur svårt det är att lyssna och lita på sin intuition, på sin instinkt. Och att när man har en dröm så kommer ingen eller inget att ropa åt dig att dethär är vem du är och det här ska du göra resten av livet. Utan man måste lyssna på sin intuition, på den lilla rösten inom dig som viskar åt dig. Så man måste lyssna noga, och som han säger "If it tickles your heart and It's something you wanna do for the rest of your life then that is something you must do." Och att skriva "tickles" my heart!❤️



Gillade också det som Lady Gaga pratade om i videon, om att respektera sig själv och älska sig själv. Och att man måste göra det som känns rätt för en själv och mot en själv även om det ibland kan vara svårt.

Hade en situation för några veckor sedan med en person som jag tycker så mycket om, men där jag kände att det bara stod och stampade på stället.. Och att jag inte kunde förstå situationen även fast hur gärna jag skulle ha velat tro på denna person och vad han sa. Kände bara att det inte var rätt mot mig själv att fortsätta som situationen var då för jag skulle bara själv må dåligt av det så jag kunde inte utsätta mig för det nå mera. Tidigare, skulle jag ha gjort det för jag har inte älskat mig själv förut. Jag har inte gjort det fast jag trott att jag har det. Det är först nu efter skilsmässan som jag verkligen lärt att älska mig själv och respektera mig själv. Det känns bra, jättebra! :)

Ha en fin söndag allihopa!💫

Likes

Comments

Oj, nu känns det längesen jag skrivit här på bloggen! Funderade ju mycket på det där före jag började blogga hur ofta man ska skriva inlägg. Googlade lite om det och många skrev att man ska göra det typ varje dag! Dethär är ju nåt som jag visste att jag inte skulle "klara av". Eller visst kan jag skriva nåt varje dag men känns bara som om jag pressar fram nåt då bara för att skriva.

Så jag bestämde mig för att inte känna nån press för det där, utan att skriva när jag känner för det och när inspirationen slår till. Jag skriver ändå oftast såpass känslomässigt så det är inget som går att "tvinga" fram sådär bara.

Har 2 jobbveckor bakom mig nu efter semestern. Skönt med rutiner igen tycker jag! Det behöver man. Kände nog redan den sista semesterveckan att jag började vara redo att fara i jobb, speciellt då vädret varit så dåligt. Så saknar jag den sociala biten på jobbet. Kundkontakten, och arbetskompisarna som jag var så glad att se igen!😊

För några dagar sedan när jag var på jobbet och turade i kassan så kom en kvinna och betalade, sen när hon skulle gå så tittade hon på mig och sa att hon tycker att jag har så fint hår! Jag visste inte vad jag skulle säga förutom tack! Men grejen var ju den att jag hade känt mig så ful i håret hela dan. Ni vet ju hur det är somliga dagar, när det känns som om håret lever sitt eget liv och man helst skulle vilja dra en mössa över huvudet!

Jag hade varit på kaffepaus cirka en timme innan det där, och slängde en blick i spegeln när jag kom ur WC:n och tänkte fy.. Försökte fixa till kalufsen så gott som det gick. Men det är ganska otroligt hur en sån där komplimang kan värma hjärtat! Speciellt en sån här dag när du stör dig på just den saken som nån berömmer. Det kan helt klart göra ens dag så mycket bättre och det gjorde det för mig! Önskar att jag hade sagt det åt den där snälla kvinnan. Tänk vad fina människor det finns.. Vi borde nog oftare ge komplimanger och säga när vi tycker nåt bra om nån. För det kan göra så mycket för en annan människa!


Ofta känns det som om vi människor bara säger nåt när vi har nåt negativt att säga. Kanske känner vi oss lite obekväma ibland med att ge komplimanger och säga nåt bra åt nån. Speciellt  om det är någon som vi inte riktigt känner så bra.
Jag försöker iallafall att bli bättre på dethär.

En annan sak som hände på fredag när jag hade ledigt, och Jasmine är hos sin pappa denna vecka så fick jag en såndär ångest känsla som jag brukar kunna få ibland om jag har ledigt och Jasmine inte är här och man är hemma. Brukar oftast fara någonstans då, till mina föräldrars eller mina bröders eller som nu i fredags till mitt favorit "get away" ställe med min hund, skogen!💚 Känner att jag alltid finner ett lugn där.

När jag gick där och kände mig lite lessen så ringde telefonen..

Detdär är ju det bästa när man saknar henne och så ringer hon!❤️ Och hon lät så glad och skrattade och hade så mycket att berätta. Och man hörde hennes pappas sambos barn i bakgrunden som skrattade och det verkade som om de hade så roligt allihopa. Då kan man ju inte annat än bli glad!😊 Då vet man att man inte behöver vara lessen för att hennes liv skulle ha blivit sämre av skilsmässan att hon skulle ha blivit olycklig. Så därför tror jag än mindre idag att det är nåt rätt beslut att hålla ihop för barnens skull.

Hoppas ni alla haft en fin vecka!

Likes

Comments

"Oh, they say people come, say people go. This particular diamond was extra special."

Dethär är en av mina favoritlåtar av Coldplay. Det sägs att denhär låten handlar om Coldplays sångare Chris Martins skilsmässa från Hollywood stjärnan Gwyneth Paltrow. "Everglow" beskriver känslan av värme och lycka som kommer med sorgen som du känner när du tänker på ett förhållande, eller en vänskap som är över. Ordet "everglow" kom från att Chris var på stranden en dag med en surfare som förklarade vad han hade gjort häromdan, att han varit och surfat och att det gav honom "this total afterglow" efteråt! Chris tyckte att dethär var ett sånt "amazing word" så därifrån fick låten sitt namn.

När jag lyssnar på denhär låten tänker jag på min exman. Känslan av sorgen.. men även glädjen av allt fint han gav mig och alla de fina minnen som vi delar. Att veta att jag levde 11 år med en jättefin man som verkligen älskade mig. För det vet jag att inte alla kan säga som gått genom en skilsmässa. Men så kände jag mig, Älskad. Sedd. Han såg mitt verkliga jag. Min själ, både det goda och de mindre goda sidorna av den. Det är en fin känsla när man känner att någon verkligen ser din själ, att de ser dig! Och älskar dig för den du är. Det händer inte ofta men när det väl händer så är det något alldeles speciellt.. 

Jag ångrar inte att jag var tillsammans i 11 år med nån som i slutändan inte var den rätta. Det enda jag ångrar är sättet som vårt äktenskap slutade på. 


Jag och mitt ex var mera som vänner än ett kärlekspar, och jag tror det är en av orsakerna varför vi ännu är vänner och kommer så bra överens är för att vi vet i vårt hjärta att vi var inte rätt för varann. Vi var för olika. Även om vi var lika på många sätt. Ibland får jag känslan av att endel människor tycker att man har "gett upp" för lätt. Att man borde kunna vara tillsammans om man ändå kommer sådär bra överens. Men ingen annan än vi vet hur vårt liv var. Och, jo visst skulle vi ha kunnat leva tillsammans resten av livet..

Men då skulle vi sakta men säkert dött inombords, båda två. Lite så som jag känner att jag höll på att göra de sista åren som vi var tillsammans. För vi var inte vårt sanna jag tillsammans. Jag känner nu, efter min skilsmässa som om min själ, mitt sanna jag äntligen vaknat upp till liv. Att nu lever min själ till fullo. Även om jag ännu har mycket kvar att jobba på så är jag på god väg att hitta mitt sanna jag.

Kanske en vacker dag träffar jag min "soulmate" för visst tror jag på det ännu, och det kommer jag nog alltid att göra. Är jag en hopplös romantiker?
Ja! Absolut. Alltid varit, och kommer alltid att förbli. För om man inte tror på kärleken så vad finns det då att tro på? Även trots det känns som om man blir besviken gång på gång av män så måste man våga tro.  Men vad än som händer i framtiden så vet jag iallafall hur det känns att ha blivit älskad och sedd av en underbar person, som gav mig den finaste gåvan jag någonsin kan få. Min fina dotter!❤️

"The light that you gave me will Everglow"

Likes

Comments

Sent på torsdagskvällen kom äntligen mitt lilla hjärta hem!❤️ Efter en vecka på Kreta med sin pappa var hon brun, fin och lycklig! Det är härligt att se nu hur mycket bättre hon mår nu och att hon också har börjat vänja sig vid vårt nya liv och nya rutiner. Det bästa som finns är nog när ens barn är lycklig! Det gör mig lycklig.

I fredags var vi till Powerpark med min svägerska och deras 4 barn plus lillbebisen som min svägerska har i magen! :) Det var en fin överraskning för oss alla när vi i Juni då deras yngste son fyllde 6 år avslöjade att de ska få bebis i december❤️ Hon är så duktig min svägerska som orkar med så många barn, jobb, hem speciellt när min bror har eget företag och jobbar så mycket.

Igår var jag och hämtade 3 av deras barn så for vi först till mina föräldrars så de fick meta där och sen for vi till en av mina barndomsvänner som just köpt en sommarstuga. Hon har två söner. Vi grillade korv😍 Simmade, lekte och spelade spel. Jag och min kompis spelade badminton, eller det är väl egentligen inte badminton.. Men typ samma stuk på det. Kommer ihåg när jag var liten så brukade jag och en annan kompis spela badminton jättemycket. Och vi blev riktigt bra på det också, nästan proffs! ;) Vet inte varför inte jag spelat det nå mycket nu sen man blev äldre för det är ju jättekul! Synd att man slutar med en massa såna saker som man tyckte om och gjorde en glad när man var liten.

Den där tavlan hängde på väggen i min kompis sommarstuga. Texten är så sann. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan mina vänner dehär senaste 2 åren efter min skilsmässa. Att få prata, gråta och skratta med dom har hjälpt mig så otroligt mycket.

När jag körde hem mina brors barn sen en 21 tiden på kvällen så var alla glada och trötta. De bråkade lite innan om vem som "måste" sitta i framsätet, ingen ville tydligen sitta brevid mig! ;) Jasmine fick ett litet utbrott som hon brukar kunna få ibland men jag bestämde att minstingen och enda killen i gänget sku sitta i framsätet brevid mig. Han somnade nästan direkt när jag startade bilen. 

När Jasmine och jag körde in på vår gård, vi bor i parhus. Och Jasmine steg ut ur bilen sa hon, "Mamma se hur fint våra grannar lagat på sin bakgård! Och vår ser ut som en skräphög!" 😂 Jaa.. Hon har nog lite rätt i det.. Våra grannar har jättefint och vi har mindre fint!  Men det får nog vänta tills nästa sommar innan vi börjar göra nåt åt vår gårdsplan. Finns varken pengar, tid eller inspiration för det nu just känns det som. En sak i taget, en dag i taget! :)

Ha en fin dag allihopa!

Likes

Comments