Mycket av sommarens läsning har bestått av populärvetenskap och modern psykologi vilket kanske inte är helt otippat med tanke på att jag läser till HR manager. Några böcker vill jag hylla lite extra eftersom de har hjälpt mig när det varit extra tungt, främst när det kommer till min ångest men även när jag känt mig lite vilsen och inte varit helt nöjd med tillvaron. De kommer jag definitivt läsa fler gånger.

  1. Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren
  2. Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson & Egil Linge
  3. Drunka inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund & Doris Dahlin
  4. Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det har varit en lång dag av bokföring och periodisering. Huvudet har snurrat och tillslut är man så slut att man blir irriterad på sig själv när man inte förstår direkt 😓. Men jag och min partner kom ändå långt och vi blev riktigt nöjda tillslut! På torsdag ska vi kamma hem våra 2 hp när vi är klara med caset. I förra veckan lovade jag mig själv att springa 5 gånger inom en vecka för att göra mig riktigt förtjänt av fotvård med pedikyr imorgon (onsdag). Jag springer aldrig annars men jag hade en löpning kvar så jag tog mig faktiskt ut i ösregnet och avslutade min lilla utmaning. Nu sitter jag här och är så otroligt nöjd med mig själv. Så stark. Vad jag har utvecklats den senaste tiden. Återigen positiv och självkänslan växer. Äntligen tror jag på mig själv igen.

För ett halvår sedan kom jag ofta på flera ursäkter till att slippa göra vad som helst. Jag gömde mig och intalade mig själv att jag helt enkelt trivdes med att vara ensam. Jag spenderade varenda minut bland folk med att hålla allt inom mig. Agera normalt, verka trygg och stark. Men inombords ville jag gå sönder. Inombords ville jag krypa in i ett skal och gömma mig. Min självkänsla var sliten i stycken och hoppet blev återigen trampat på. Hur lyckas jag alltid hamna där? Varför blir mitt liv helt plötsligt så dramatiskt? Jo för att jag behövde det. Någonstans tror jag faktiskt att jag behövde dessa utmaningar för att jag var så bekväm i mig själv. För att jag egentligen inte riktigt trodde på mig själv, gärna gömde mig bakom andra mitt i mängden. För att kunna utvecklas.

Innan man insett sitt egna värde och lärt sig älska sig själv så är det svårt att se vad man förtjänar. Det är så lätt att nöja sig vid tryggheter och så svårt att förstå hur mycket respekt man faktiskt förtjänar av sina medmänniskor. Idag älskar jag mig själv och hur oberoende jag blivit utav andra. Jag älskar hur positiv jag är till livet och hur jag antar nya utmaningar och äntligen tror på mig själv.


Likes

Comments

Just nu är det en sån kväll då jag bara vill sova för jag är så trött. Men tanken på dig gör mig så arg och ledsen. Jag måste ta bort allt, alla dina vänner allting för att kunna glömma dig och allt du gjorde. Jag vill komma över och förlåta dig, inte för din skull utan för min egen. För att kunna gå vidare utan att tanken på dig sätter käppar i hjulen. För du gör mig rädd att gå vidare. Rädd att någonsin lita på en annan människa igen och det är hemskt. Det känns förjävligt att du har den makten över mig. Att du ens finns kvar i mina tankar som ett stort hinder ibland.

Jag undrar många gånger om du har gått vidare. Undra om du ens tänker på mig.

Likes

Comments

Många gånger mår jag hur bra som helst. Jag ser mitt eget liv som en enda lång ljus framtid med världens alla möjligheter och mitt förflutna ligger efter mig likt en sliten nedtrampad matta som inte är mer än ett minne blott - på gott och ont. Ändå finns det fortfarande stunder när jag känner att jag inte orkar vara glad, inte orkar se hoppet i allt och helt enkelt inte orkar tänka positivt. Det kan kännas tröttsamt ibland men någonstans måste jag ändå intala mig att det är okej, att varje dag inte måste vara strålande sol och fjärilar i magen. Ibland måste man få krypa ihop till en liten boll och släppa ut alla ledsna tankar för att kunna lugna dem. Trösta sig själv.

Många gånger stannar jag där för länge. Jag släpper liksom aldrig ut det helt utan håller dem för mig själv och agerar ut mot omvärlden som att allt är frid och fröjd - för det är var de är vana vid och man vill ju inte skrämma bort sin omgivning. Men skulle de verkligen bli så rädda? Eller skulle man bara bli mer mänsklig i deras ögon? Synas mer, vara en faktisk människa som tänker och känner precis som dem. Som kan vara ledsen eller nere för att sedan återgå till att sprida kärlek och glädje. Visa att trots allt som rasat runtomkring mig så kan livet faktiskt bli bra igen. För trots att jag förlorar så mycket och så många så har jag ändå kvar mig själv i allt. Och det vill jag visa andra att de också har. Att jag inte tänker försvinna in under mitt skal igen och gömma mig för verkligheten. Stöta bort de som vill finnas där och som vill hjälpa. Visa att jag är pålitlig och inte drar mig tillbaka så fort livet blir tufft.

Ne, jag tror det är dags för mig att bli glad igen. Att sluta älta och sluta vara rädd för att bli sårad. För det kan göra ont men tänk vad vackert det kan vara, att vara sårbar och mänsklig. Närvarande.

Likes

Comments

Jag sitter och raderar bilder och försöker på något sätt organisera dem (vilket gick käpprakt åt skogen eftersom jag är så förbaskat oteknisk när det kommer till mac) och jag kämpade på i flera timmar tills jag slutligen bara kopierade allt från Bilder till en mapp på min externa hårddisk. Så nu ligger allt där huller om buller och jag ORKAR verkligen inte lägga mer energi på det ikväll 😄. Blev så förbannad. Men sen blev jag så sjukt känslosam. Självklart saknar jag sådant jag inte vill erkänna.

I vissa ljus, när jag ser tillbaka på dåliga förhållanden, kan jag minnas det som var bra. I mitt senaste förhållande var jag upp över öronen kär och jag trodde att han var mannen i mitt liv. Nu i efterhand med facit i handen är det lätt att se hur fel jag hade om allt och hur vilsen jag måste varit i mig själv som inte såg någonting. Så många tecken jag kan urskilja idag som jag bara viftade bort där och då. Men herregud vad jag älskade den killen. Jag trodde verkligen att vi skulle gifta oss och få barn. När bilder på honom kommer upp gör det fortfarande så sjukt ont. Trots allt måste jag erkänna det. Det hugger till i magen, i bröstet. En kniv rakt i ryggen.

Jag har blivit sviken förut men detta var annorlunda. Det här gjorde så fruktansvärt ont. Den här människan litade jag på till den grad att jag skulle satt mitt liv i hans händer. För honom var jag sårbar. För honom var jag alldeles för tillgänglig och alldeles för naiv. Det gör mig rädd att tänka framåt. Rädd för att våga släppa in någon ny och framförallt rädd för att förlåta. För jag tror aldrig han kommer förstå hur högt upp vi var när han släppte ner mig och det suger. Det suger för jag kommer alltid veta det. Och han kommer gå vidare i sitt liv, hitta någon ny och kanske lära sig av sina misstag kanske såra henne också. Jag kommer aldrig kunna gå vidare på samma sätt. Jag var den som blev sårad, förlöjligad. Jag var den som blev lurad och tagen för givet. Efter alla dessa månader förstår jag fortfarande inte. Tänk om jag aldrig kan förlåta.

En efter en raderade jag alla bilder på dig. Gång på gång kände jag irritationen. Jag kunde till och med känna hatet. För vad du gjorde när jag inte såg. För vad du tog från mig utan att ge tillbaka. Tilliten. Utan minsta tecken på varken skam eller ångest. Inte ens sanningen kunde du ge mig. Fy fan för dig.

Likes

Comments

Idag diskuterade jag och min kompis sociala medier och den press man ibland känner när man ska ladda upp en bild på sig själv någonstans. Varför gör man ens det? Vem har egentligen rätt att döma och varför skulle någon orka ta sig tiden till det? Vi lär oss att vara snälla mot varandra men lär vi oss någonsin att vara snälla mot oss själva? Att inte lägga för hög press på sig själv? Ibland måste man faktiskt tillåta sig att bara vara. Man måste sluta tänka på sådana åsikter som inte har någon betydelse och fråga sig själv vad man själv vill, vad man själv tycker är rimligt. Jag har börjat utmana mig själv, i syfte att öka min självkänsla, genom att lägga upp bilder på mig själv utan anledning. Genom att agera ut mig själv extra mycket när folk vänder sig om för att se om man verkligen tog ett kort eller ännu värre!! "Speglade hon sig precis och slutade lite med läpparna?" Tänker någon ens så? Är man så självkritisk så man bara antar att alla ser ner eller kollar snett eller är man snarare för självupptagen och tror att någon ens kollar eller för den delen bryr sig om vad i hela friden man håller på med?

Vi måste hjälpa varandra att våga vara oss och våga vara olika. Det är så underbart att se folk hålla fast vid starka personligheter, vågar vara sig själva så länge det givetvis inte påverkar omgivningen. Sen kan man självklart störa sig på någon men det får man faktiskt hålla för sig själv. Inte ens bästa kompisen som går bredvid behöver veta för vem vet, kanske jobbar h*n just i det ögonblicket också på sin självkänsla eller sitt självförtroende och att visa hur man kan kommentera andra sätter käppar i hjulen. Kanske börjar denna kompis sakta återgå till att "jaha, jo men folk lägger ju märke till sånt så kanske ska man smälta in och absolut aldrig sticka ut. Vi måste visa varandra att man kan bli accepterad oavsett. Att vi alla ska kunna känna oss trygga i oss själva precis som vi är och att det är helt okej.

Likes

Comments

Det är svårt att släppa in nya människor ibland. Speciellt de som kan komma att betyda lite extra mycket. Det är läskigt att klä av sig och visa sig sårbar. Tanken av att låta någon få möjligheten att köra över mig är ännu värre, därför ger jag dem inte den. Därför släpper jag inte in någon i onödan, jag släpper inte in vem som helst. För jag vet hur ont det för att bli sliten i stycken. Jag vet att många lovar och är underbara i början men sedan tröttnar. Börjar gå på mig när jag väl ligger där med öppna sår, ut-och-in, och med hjärtat i handen. Jag vill aldrig hamna där igen. Jag vill aldrig ge någon njutningen i att strö salt i såren som de tidigare täckt över. Lovat att de aldrig skulle göra, för de andra var idioter.

Jag är naiv och har så otroligt lätt för att falla, lätt för att älska och det vill jag inte ändra på. Jag vill ha kvar den egenskapen men någonstans måste jag ändå stänga ner, sätta en spärr för att inte råka släppa in vem som helst. För att inte stå där med hjärtat i handen, kletigt och utslitet. Stampat på. Fy fan vad ont det gör. Ändå har jag någonstans hittat ett slags välmående i det. Det låter så sjukt men jag känner mig så stark av smärtan. Det känns som att jag skulle klara vad som helst. Men trots det har jag ändå fått hasa mig fram i tårar och skam. Jag har noggrant gått igenom alla de gånger jag öppnat mig, berättat om tidigare sorger. Berättat om svaga punkter och någonstans råkat lägga ett vapen rakt i handen på dem. Jag gjorde så på dig och jag skyddade och förnekade så mycket. Ibland glömmer jag det och när jag väl kommer på det fylls jag av ett sånt hat att jag blir rädd för mig själv. För jag trodde aldrig att min naiva lilla kropp skulle känna ett sånt hat mot någon jag en gång älskat. Kanske trodde inte heller du att dina handlingar skulle förfölja mig även fast du försvann i bilden. Det förstod ni nog inte någon av er. Jag kan hata så mycket över det. Jag kan hata mig själv för att jag släppte in er. För att jag visade mig sårbar. Och jag är så rädd för att göra om samma misstag igen.

Likes

Comments

Vissa dagar startar inte jag ordentligt. Vissa dagar kommer jag aldrig igång och det är okej. Idag är en sån dag när jag känner mig låg av PMS, sötsugen, tråkig och ensam. Ändå tänker jag så otroligt positiva tankar, är inte det ett tecken på att jag mår bra trots allt? Trots att SMHI och apples väder-app lovade regn idag har solen skinit (heter den ens så?) men det har varit ganska mycket moln i vägen. Så där kan jag känna ibland. Som att jag har alldeles för mycket moln framför mig för att kunna låta min positiva energi få lysa igenom. Det var så mycket jag ville göra idag efter föreläsningen. Strosa lite på stan, träna, ta en långpromenad med en ljudbok i öronen eller plugga lite på redovisningen. Istället har jag legat i soffan och bläddrat mellan program på AppleTV:n utan framgång. Trots att sådana här dagar kan kännas som waste ibland tror jag de är lika viktiga. Idag har jag nämligen haft tid att tänka på mig själv, på hur jag egentligen mår och på hur jag, efter alla dessa missöden alltid lyckas ta mig upp lika positiv till livet. Vad är det som driver mig? Vilket ledde mig vidare till frågan varför inte? Varför skulle jag inte må bra? Varför har jag ångest ibland?

Så mycket funderingar, men jag läser just nu en bok som heter "Charmen med tarmen" av författaren och läkaren Giulia Enders. Boken kopplar samman allt som händer i kroppen och hjälper läsaren att förstå sammanhang som man aldrig hade kunnat tänka sig! Har jag till exempel verkligen ångest eller är det hjärnans svar på när mage/tarm skickar orossignaler? Har jag alltid haft s.k. IBS/känslig tarm eller är det en bieffekt av hormonerna från all preventivmedel som jag stoppat i mig sedan 16 års ålder?

För 3 år sedan fanns inte ens de här tankarna i mitt liv. Jag tänkte på ångesten som något psykiskt som tagit sig ut i min kropp och påverkade mig fysiskt, tänk om det är helt tvärtom? Jag letade i barndomen efter traumatiska upplevelser, kopplade mycket till min pappas bortgång och till de lättare tvångstankarna jag hade som liten. Idag tänker jag helt annorlunda. Idag ser jag inte min ångest som ett problem hos mig utan som ett problem jag delar med många andra. Idag är mina ångestattacker inte heller panikartade med epileptiska kramper på marken utan snarare en tanke som besöker mig då och då för att försäkra sig om att den fortfarande har en plats. Ångesten har någonstans skapat mig och gjort mig till den jag är. Genom att acceptera den och låta den bli en del av mig tog jag kontroll över mitt liv. Jag fortsätter lysa trots att molnen skymmer mig vissa dagar.

Likes

Comments

Du slet tryggheten direkt ur händerna på mig. Tog ifrån mig friheten att göra val som jag inte visste fanns. Tillslut spelade du på min svaghet trots att du visste hur fel det var. Allt för att hålla kvar dig själv på topp även om det innebar att trycka ner mig totalt. Så mycket hyckleri som kom ut ur din mun och fick dig att framstå som bättre. Så många sömnlösa nätter jag stirrade på dig och insåg att om jag släpper dig så förlorar jag ingenting men stannar jag kvar förlorar jag mig själv. Igen. Jag valde mellan dig och mig själv. Jag tog tillbaka friheten att skriva min egna berättelse.

Likes

Comments

När jag var liten så älskade jag att göra två saker: läsa och klättra i träd. När jag läste slukades jag helt av boken, ungefär som jag gör i dagsläget när jag kollar på serier. När man byter plats med karaktärerna och drömmer sig bort helt oavsett om man vill dit eller inte. När jag klättrade i träd drömde jag mig också bort. Låtsades att jag blev osynlig men kunde se hela världen. Det längsta jag såg var dock bara till skolan och fotbollsplanen, eller över grannens häck in till deras trädgård. Där gömde sig en komposthög. Där kunde man se in bakom häckens prydliga fasad. På gräsmattan stack det upp maskrosor här och var, vi hade inte en enda maskros i vår trädgård. Vi hade inte ens lite mossa. Vi hade ett trädgårdsland på flera kvadratmeter med all världens frukter, bär och grönsaker men inte ett enda ogräs. Varje morgon petade min mamma omsorgsfullt bort allt som inte hörde hemma där. Varje dag sprang hon fram och tillbaka i huset med en trasa i handen. Inte en enda fläck fanns där, inte en enda dammtuss. Varje kväll vattnade hon sina rosor som klättrade runt hela huset medan pappa krattade i gräsmattan för att se om det kommit dit någon mossa. De vattnade till och med gräsmattan så fort den inte såg jämnt grön ut. Varje dag klättrade jag upp och ner för trädet och låtsades att vår trädgård var hela världen, att allt som inte var perfekt kunde krattas bort.

Likes

Comments