View tracker


För mig var 2016 det värsta men också det bästa året i mitt liv.
Ser tillbaka ett par månader och det enda jag ser är en nedbruten, utmattad och ångestfylld tjej. Varje liten sak i mitt liv var styrt av så extremt starka känslor, glada samt ledsna. Hade ett kontrollbehov som slet mina hjärnceller i bitar, planerade varje liten detalj av dagen de kommande 3 månaderna. Då kanske ni förstår, så fort något spontant hände, något som inte var planerat, gick min värld i flera tusen bitar. Jag konstant räknade alla steg som jag gick, i tankarna sorterade jag folks bänkar och bokhyllor i klassrummen för att jag skulle känna någon slags harmoni i själen.
Konflikter efter konflikter eskalerade med de personer som stod mig närmast tills jag nästan inte hade någon kvar. 
Det var ingen som förstod sig på mig och mina starka känslor. Jag förstod mig heller inte riktigt på varför alla andra reagerade på sättet de gjorde. Jag kunde inte se verkligheten för min psykiska ohälsa gjorde mig blind. 

Jag brottades med ångestattacker, panikångest och självskadebeteende. Jag var deprimerad och helt slutkörd. 
Den 5 februari blev jag inlagd på en sluten avdelning på psykiatrin i två månader. Där stod tiden stilla, det fanns ingen värld utanför, det var som en liten paus i livet. Under tiden som jag var där var jag inte arg, inte ledsen men heller inte glad. Jag var helt likgiltig. Jag kunde inte gråta. Visst fick jag ångest lite här och var men annars kändes det som jag hade ett stort hål i bröstet. 

Inte långt efter det var det dags för student vilket innebar studentresa till Ayia Napa, bal och sedan självaste studenten. 
Studentresan var sååå himla rolig, den roligaste resan jag varit på i hela mitt liv. Men även där fick jag panikångest och ångestattacker. På partybåten, hotellet, krogen, överallt. Flera gånger om dagen. Varför kunde jag inte bara "skärpa till mig och ha roligt?" tänkte jag hela tiden, men det är inte så lätt. Det går inte att bara bestämma sig för att rycka upp sig. För hade det varit så enkelt hade jag inte försökt att ta livet av mig tidigare under året. 

Studenten, den lyckligaste dagen i våra liv, ellerhur? Jag grät floder av lyckotårar, för där stod jag med mössan på huvudet och kunde inte riktigt tro att det var sant. Men även där fanns det ångest, ångest och mera ångest. Jag hade ju planerat exakt allt, jag skulle ju plugga till lärare på universitetet direkt efter skolan men nu skulle ju inte det gå eftersom jag inte hade en fullständig examen. Allt var kaos och jag visste varken ut eller in. Men det är nu i efterhand som jag vet att saker händer av en anledning. Jag hade aldrig orkat universitet. Sommaren 2016 var mer eller mindre brutal. 
Det var strålande sol ute vilket gjorde att jag skruvade för persiennerna och sov istället. Till och med vädret mådde bättre än mig. 

När hösten kom hade jag blivit kontaktad av det kommunala aktivitets ansvaret här i Karlstad för att hjälpa mig att lägga upp en plan för livet. Jag skulle plugga svenska 3 och försöka hitta ett jobb. Till en början var jag ett vrak, jag var helt förtvivlad. I december fick jag praktik på en fritidsgård, något som fick mig att mogna och se världen från lite större perspektiv. Varje dag fick jag såna otroligt fina komplimanger av både besökare och personal. Så som " åh vi har längtat efter dig, du får vår fritid att bli mycket roligare" eller " du är grym, du är en klippa för vår verksamhet" . 
Det värmer mitt lilla hjärta och jag har åter fått motivation i livet. 
2016 har hjälpt mig att sortera bort personer som inte behövs i mitt liv, hjälpt mig att inse vilka som verkligen verkligen bryr sig och älskar mig. 

Nu, januari 2017 ser saker lite annorlunda ut, allting har förändrats jämfört med för ett år sedan. Jag har förändrats men jag känner ungefär samma sak fortfarande. Jag har koll på vad jag ska göra för att klara av plugget innan ansökan för universitet och folkhögskola, jag har ett preliminärt jobb och är otroligt glad över de jag har i min omgivning. 
Men trots det, trots att saker rullar på och ingenting är fel så fyller jag fortfarande bara mina lungor till hälften med syre för att sedan andas ut tills det gör ont i bröstet. 
Känner mig lite som en donator eller vad man ska säga. Jag har donerat bort alla organ jag kan för att fortfarande vara vid liv, och nu tvingas jag ge bort det sista jag har och det drar livet ur mig. Jag ger allt jag kan för att försöka lyckas med någonting i livet. Jag är utmattad och allt blir en utmaning. 
Sömnen är katastrof, sover max 4 timmar per natt innan jag vaknar med ångest. Varje gång jag ska gå upp ur sängen på morgonen känns det som att någon drar mig tillbaka. Att sminka mig för att sedan gråta och sminka om mig igen. 
Gå till bussen för att åka till plugget för att bara sitta där och stirra på ett tomt dokument eftersom koncentrationen har flyttat till månen. Ibland har jag en så kraftfull känsla i hela kroppen, jag vill typ trilla ner för ett stup eller något, så jag får känna en fysisk smärta. För det är nog lättare än att försöka hantera den jag känner inombords. 
​ Allt är jobbigt, allt tar emot trots att jag vill så mycket här i livet. 

Men nu är det ett nytt år och jag har självfallet mål med livet även detta året. 

 - Bli klar med svenska 3 
 - Få ett jobb 
 - Ta körkort
 - Komma in på universitet eller folkhögskola 
 - Överleva


Låt oss se hur många av dessa saker som uppfylls. 























Likes

Comments


21 Augusti 2013 var min första skoldag på folkuniversitetets gymnasium i Karlstad. Från att ha bott i lilla Säffle hela livet till att flytta till en helt ny stad var en stor omvändning i mitt liv. Mitt lokalsinne var som bortblåst och det fanns inget bekant ansikte någonstans utanför mitt hem. Jag traskade runt hela sommaren och var rädd att ingen skulle tycka om mig, att jag skulle spendera de kommande tre åren i ensamhet. In genom dörrarna till Fugik klev en alldeles nybliven sextonåring som inte hade en aning om vem hon var, det enda hon visste var att hon ville att alla andra skulle tro att hon hade hela livet planerat och att hon var stark i sig själv. Hela första året var jag i någon slags dimma, jag försökte desperat förstå mig själv och sättet jag tänkte på, jag försökte hålla ihop varje del av mig de dagar och nätter som jag föll samman. Men trots denna dimma så var detta mitt bästa år på Fugik. Allt var nytt, kulturnatten, halloween övernattning och pyjamas dagar. Jag var uppslukad av vår första musikal, det var så stort i mina ögon. Att gå från att aldrig ha spelat teater innan till att njuta i min West Side Story bubbla tillsammans med de bästa människorna. Jag minns att jag tänkte " wow jag har två år kvar på denna fantastiska skola. Vilken tur jag har." Andra året innehöll en musikal på engelska, en Harry Potter dag , dansföreställningen Lingala och även många sena kvällar med både lärare och elever. Även då tänkte jag att jag var lyckligt lottad som hade ett år kvar.

Trean, mitt sista år började med ett inspring med min ,då väldigt nära, vän sprang in hand i hand.
Började året på topp, med motivationen högre än stjärnorna. Jag hade redan börjat med mitt gymnasiearbete och saker bara rullade på. Sen kom stressen. Jag började sparka på mig själv när jag redan låg ner, jag satte så höga krav på mig själv att jag blev utbränd, det fanns inte mycket kvar av mig när vårterminen började. All motivation och energi gick till att genomföra min konsert och överleva. Den näst intill perfekta närvaron förvandlades ganska snabbt till ett rött täcke av frånvaro. Jag stängde mig själv ute från personerna som jag brydde mig som mest om, jag fick ångest så fort jag pratade med någon, jag blev tyst för att slippa ångesten. Vilket går helt emot min sociala natur och skapade därförmer ångest. Ingenting som tidigare har fått mig hög på livet fick mig att gå upp ur sängen. Jag avstod sociala sammanhang i skolan som t.ex stockholmsresan med treorna. Månaderna gick snabbt förbi och jag hade redan missat en stor del av min sista termin. Men efter en tid fick jag tillbaka tillräckligt med livslust för att ta mig ur sängen och gå på iallafall dagarnas sista lektioner. Kursvarningarna bara öste över mig och saker blev allt tyngre för varje uppgift som jag insåg att jag hade kvar. Ångesten slukade mig när jag tänkte tillbaka på mina mål som jag satte i slutet av tvåan. När jag inte fyller upp någon av de kriterier som jag satt för mig själv. Jag svek alltså mig själv. Jag är inte alls tillräckligt bra för någonting. Jag kände mig värdelös. Jag misslyckas i de teoretiska ämnena samt i de estetiska ämnena för att jag inte var stark nog.

På mindre än en månad blev jag godkänd i flera utav ämnena som jag tidigare haft kursvarning i , uppgifterna och proven bara rullade på. Tyvärr räckte inte min kompetens till för att bli godkänd i alla ämnen men det fixar jag på sommarskolan om en vecka. Poängen är att jag trodde att allt var kört, att jag aldrig kommer lyckas med något i mitt liv.
Det är nu som jag kan se hur mycket jag faktiskt kämpat och lagt ner för att bli godkänd. Hade jag inte offrat rollen i musikalen, lagt skolan åt sidan för att fokusera på min hälsa så hade jag varit totalt krossad och inte kunnat stå där på studenten och lyfta på mössan och fira att jag lyckats med livet.


När jag ser tillbaka på dessa år så ser jag en stor orkan med okontrollerade känslor, oförglömliga saker som jag gjort mot mig själv och andra. Jag ser en helt knäckt skepnad, en förlorad och förstörd Jessica som inte visste varken ut eller inte vad som kunde hända härnäst. Men alla helt otroligt fina minnen som jag har från denna skola, som jag delar med elever och lärare tar så mycket mer plats i mitt hjärta. Fugik blev min trygghet, mitt andra hem. Detta var en plats som föll mig helt naturligt att komma till under jullovet eller spendera dagarna från 08.00 till 21.45.
" Vi har förberett er för att stå på egna ben" så nu står jag här på mina darriga ben, rädd och ångestfylld för att ta mitt första kliv ut i den nya och helt okända värld som väntar på mitt första vuxna beslut.
Idag lyfter jag på mössan och firar att jag inte har någon som helst aning om vad som kommer ske i den närmsta framtiden. Men vem vet, det kanske är bäst så. Att inte veta.



Likes

Comments

Första dagen i skolan på ca 3 veckor, herre - min - skapare och allt däremellan va jag är glad att det är lov snart. Har inga lektioner imorgon men ska till skolan på möten med lärare så måste ändå knuffa mig ur sängen.
Dagen har varit lite sisådär jätte lång och det var rätt omtumlande att vara bland så många människor och intryck igen. Det flöt på ändå, vart omedveten på psykologin sen blev det en fika med Laila och sist men inte minst föreställningen Tribute på skolan. De som har dans improvisation som individuellt val visade många suveräna koreografier! Ska lägga mig nu och hoppas att få sova hela natten.

Likes

Comments

Har nu spenderat sammanlagt ett x antal dagar tittandes ut genom mitt fönster. Trots att jag inte är fängslad så känner jag mig instängd. Jag kan inte släppa känslan att jag är som ett stort tomrum, som en stor paus i verkligheten. Jag ser hela världen röra sig omkring mig, alla människor som är på väg någonstans. Snön faller till ett tjockt täcke som sedan försvinner av regnet. Jag bara ser hur varje gång marken blir blöt så kommer solen och värmer upp exakt allting runt om mig men lämnar mig kvar som en blöt fläck.
Har förlorat min roll i musikalen för att jag inte är fysiskt närvarande men heller inte psykiskt. Har förlorat en hel del de senaste månaderna och hålet inom mig blir bara fyllt med mer och mer ångest. Jag blir bara så arg för att det känns inte som en enda person i hela världen förstår mig samtidigt som jag vet att jag inte är ensam.
Såg fram emot 2016 och dess innehåll men efter nästan två månader vill jag helst bara vara ensam i en ubåt långt nere på Atlantens botten. Fan hörni, varför känns det såhär?

Likes

Comments

Nu ni kommer äntligen ett litet utdrag från Jessica Jonassons mest spännande liv. Förstår inte hur ni står emot att inte få dagliga uppdateringar från mig, skämt åsido ;)

Har alltid tyckt att alla hjärtans dag är lite överskattat pga att jag tycker att man ska visa hjärta varje dag. Men detta året fick jag faktiskt svälja min åsikt.
Hade först mys med min mamma och mina småsystrar, då fick jag en bukett med rosa tulpaner, ett super gulligt kort och en ask geléhjärtan.
Vid 5 tiden kom Frida, Anna och Amanda till ma plaza.
De överraskade mig med massa rosa ballonger, geléhjärtan & choklad, många lappar med fina ord, en liten bok med personliga texter från närstående och massa hjärtan. De hade pyntat hela mitt rum från golv till tak inkl mitt badrum. ❤
Får inte ens plats med allt på bild haha.
Och får inte glömma att de gav mig 3 burkar majs som har varit en stor craving hela veckan.

Det är de finaste någon någonsin har gjort för mig, känner mig så älskad och det är verkligen det här jag behöver just nu. Älskar min familj och vänner så otroligt mycket.

Likes

Comments

View tracker

Efter 4 dagar så undrar ni säkert vad jag har hållit på med, men sanningen är att jag inte har gjort något. Eller jo..


I tisdags hade vi rep i ett par timmar inför hairspray, det gick ändå rätt bra trots att jag inte riktigt kan några repliker alls. Känns nu iallafall som att jag ser en helhet vilket gör det mycket lättare att engagera sig. Har också suttit och kollat igenom filmen igen och gjort någon slags karaktärsanalys för att lära känna min roll lite bättre.
Skaffade samma dag också ett nytt gymkort på friskis vilket jag är super nöjd med då jag inte tränat på länge när jag varit sjuk. Är inte fullt motiverad ännu men ska bli skönt att sätta igång igen!
Onsdagen spenderade jag hemma då jag inte var så pigg på skola eller något överhuvud taget, men slutade med att jag knallade dit ändå en stund på eftermiddagen. Sedan med mitt zombie humör gick jag på stan med Linnea och var med henne en stor del av kvällen.

Torsdag, en dag som gjorde krokben på mitt liv men som gav en natt värd att minnas. Tog fram partypia inom mig tillsammans med mina favoriter på Welo. (Dock saknades Anna, hon är en favvo också guys.)
Ni som har åldern inne, har ni tänkt på att det är rätt magiskt att gå in på en nattklubb där det inte finns en enda tyst hörna och trots det vara lugnare än någonsin. Det är rätt mäktigt hur en skvätt alkohol, bra människor , hög musik och ljus i olika färger kan få en att glömma hela livet och, bara sådär , skapa en helt ny verklighet.

Likes

Comments

Hej, tja , hejsan, hellu, halloj. Alltså förstår ni hur svårt det är att inleda ett inlägg när man inte kan bestämma sig hur man hälsar sina läsare välkomna? Kanske ska sluta skriva hej och bara gå direkt på sak? Ja okej då. Ni kanske märkt att jag inte bloggat på ett par dagar, och många av er har säkert sett min mystory ( ber om ursäkt för spam) , men jag har varit i Danmark.

I torsdags morgon tog jag mitt pick & pack och inväntade en 12-13 timmars resa mot grannlandet. Jag tänkte att allting skulle vara annorlunda jämfört med här hemma men allt var typ likadant förutom att jag var fett omedveten gällande danska skyltar och servitörer.
Under fredagen och lördagen hängde jag och ett gäng spralliga människor på en bandfestival, vilket var en smula fantastiskt och överväldigande på samma gång. Många grymt duktiga band som spelade och sjöng men efter ett tag bland så mycket musik och danska så blev vi alla lite mosiga i kropp och själ. Detta med det danska språket hörrni, det är lite väl klurigt tycker jag. Det finns ju en gräns där man inte längre förstår någonting, jag var och cyklade långt bortom den gränsen, alltså jag förstod inte alls vad de stackars danskarna sa. Däremot var det dubbelt så kul att imitera, jag menar man kan ju säga vad som helst på typ svenska så länge man har rätt betoning så blir det automatiskt danska.

Kom hem vid 11 igår kväll efter att spenderat 13 timmar på ett tåg, en färga och en sleten taxi. Tänkte då att jag skulle sova och inte vakna förrän om 20 år med tanke på vad lite sömn jag fått under dessa dagar, men kunde Jessica det? Självklart inte. Slutade med att jag sov idag istället och kilade sedan förbi skolan på eftermiddagen. Ska nu förbereda ett inlägg som kommer dyka upp någon gång under morgondagen. Hadeee gött kompisar.



Likes

Comments

"Eleven kan utförligt och nyanserat redogöra ...." Ja det är något som vi alla har stött på någon gång på något sätt.
Varje gång man får en ny uppgift i skolan säger lärarna att man ska kika på de förbaskade kursmatriserna för vägledning mot det betyg man strävar efter. Men vad händer om man vill klättra upp till det där A:et men inte riktigt har orken till att sitta uppe halva natten och missbruka wikipedia & synonymer.se? Ska det verkligen vara lättare att bestiga Mount Everest än att få högsta betyg?

Under alla mina år i skolan har jag tyckt att näst intill alla ämnen är intressanta, trots det passerar jag aldrig "ok-ribban".
Jag har mellan E och C/B i alla ämnen, får inte så bra på prov, inte högre än C på inlämningar, för mig är det rätt omöjligt att få A så därför siktar jag aldrig mot det utan hellre att bli godkänd över huvudtaget.
I höstas brydde jag mig seriöst inte om jag blev godkänd eller inte, jag bara orkade inte bry mig om skolan alls, nu mer är saker lite annorlunda. 
 Det har gått 10 dagar sedan vi började skolan igen, på dessa 10 dagar har jag fått A på två uppsatser. Det finns så många utav er som får högsta betyg nästan hela tiden och jag tror inte riktigt ni förstår den extrema glädjen som uppstår hos mig när jag uppnår detta betyg. Jag har nu passerat "ok-ribban" två gånger, jag har nu bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror. Jag kanske inte får A i slutbetyg men att ha fått mitt tredje A under mina 12 år i skolan känns amazing. SKRATTA på alla som tycker att jag är töntig eller dålig etc, men jag är så stolt över mig själv och det känns så bra. 






Likes

Comments

Hur mår ni kära läsare? Med mig är det bra förutom att jag fortfarande är sjuk men det är inget som ett avsnitt Jersey Shore inte kan fixa. Gårdagen var mestadels jobb och film så finns inget spännande att berätta haha.
Men idag guys, idag är det måndag. Det har varit en riktigt trög dag faktiskt, nästan allt har gått fel.
MEN DET ÄR JU MÅNDAG tänker nog alla som läser just nu, men nej mina damer och herrar. Att vi klandrar denna stackars veckodag för att vi har stannat uppe för länge under helgen och inte varit aktiva alls, för att sedan bli chockade med rutin och ansvarsfulla matematik lektioner halv 9. Det är inte rättvist hörrni. Min ursäkt för dålig dag är pga att jag är sjuk haha, lame jag vet. Men vad är din ursäkt? ;) Sen tycker jag att alla dagar i veckan är lite små dryga så. OK nu går vi vidare.

Spelar just nu David Bowie på högsta volym samtidigt som jag försöker pussla ihop mina betyg på något sätt. Det är banne mig inte lätt att veta vart man ska börja när man har så många saker att ta tag i. Börjar redan nu att ladda upp för teatern imorgon, kan inte mina repliker, kan ingenting typ är så omotiverad så dra mig baklänges. Om någon har motivation över så skicka gärna lite till mig. Skulle lätt bara vilja ligga kvar i sängen hela dagen imorgon och inte bry mig om det minsta lilla. Men det vet vi alla att jag inte kan. Får lite Jockiboi FML känsla atm.


Tänkte också passa på att ta upp något jag har fått höra mycket de senaste månaderna, något som gör mig lite ledsen faktiskt. Fått höra flera gånger, speciellt på ask, att jag beter mig dåligt och att folk har ändrat syn på mig det senaste pga att jag har "förändrats" till det sämre. Jag har under hela 3;an varit mer eller mindre stressad till döds då jag haft mycket som pågått i livet, speciellt mitt gymnasiearbete. Tro mig, den stressen som jag levt och fortfarande lever med är inget som gör mig till en lycklig hög på livet  människa. Jag vaknar varje morgon och känner i hela kroppen att jag verkligen inte vill gå till skolan, dels för att jag inte längre passar in och känner mig delaktig i familjeandan och för att allt bara lägger sig som en tyngd över mig så fort jag kliver innanför skolans dörrar. Går omkring med en konstant ilska, jag är hela tiden så himla arg och jag vet inte varför. Jag försöker vara positiv och glad, jag försöker så himla mycket för det är så jag vill leva, men det är sååå otroligt svårt när hela livet känns som kvicksand. 


Likes

Comments

Nu var det ett par dagar sen jag skrev sist och jag tror ni får bli vana vid att det kan bli så ibland men ska försöka hålla flödet aktivt! Är fortfarande helt mosig i kroppen och förkyld så var hemma tisdag och onsdag. På onsdag kväll åkte jag hem till Frida och Darunee för vi och några till skulle överraska Narre som fyllde 21 år, och det blev väldigt lyckat! Så skönt att komma ut lite efter att inte orkat gå ut på två dagar haha. Det var jätte kul! :)
I torsdags var jag med på dansen, vilket var lite osmart då jag inte mådde så bra efteråt, men det var så skönt att vara igång igen. Efter dansen gick jag hem en stund och återvände sedan för sista lektionen och öppethus. Vi repade inför musikalen en stund sen höll jag på dö, näst intill. Slutade med att jag spenderade sista halvtimman liggandes i en fåtölj med en filt. Ringde Linnea så då kom hon dit och lämnade min klänning som jag beställde innan nyår sen körde hon hem mig.
Sov rätt dåligt och hade svin ont i huvet hela natten så struntade i lektionen som var på fredagen men åkte ändå till skolan vid halv 2 och aggressions grät ett tag med ett par fina människor. Mötte upp syrran i stan och tog följe hem för att sedan få ont i huvud och leder igen. Nu har jag precis sett klart en film efter att ha jobbat sen klockan 7 imorse. Tänker inte lämna min säng på hela dagen.

In och ställ frågor och filmtips på min ask ! https://ask.fm/jessicaajonasson




Likes

Comments