Header

Vårvinter. Den härligaste tiden på året. Sol och snö i kombination är nog det bästa jag vet. Bättre än sommar, tycker jag. När solen börjar skina igen väcks byn till liv. Lokalbefolkningen liksom kryper ur sina grottor och börjar leva det ljuva livet med solglasögon! Den bästa tiden i Åre börjar nu. Jag har längtat!

Varje vår brukar min familj ta en skid-tur som går ner på baksidan av Åreskutan till Huså. Där brukar vi äta lunch och sedan tolka med skoter upp på skutan igen. I år fick jag ta bilen till Huså - men lika glad för det är jag (nästan). Att sitta mot en vägg med solen i fejset och snö under fötterna är en sån uppladdning. Något som jag helt klart behövde! Imorgon ska jag sätta igång och jobba igen. Och det känns så skönt! Har längtat efter en vardag och längtat efter kidsen i skolan. Jag hoppas bara att knät håller, men det har känts ganska bra på senaste tiden, så jag är optimistisk.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hopplöshet. Total hopplöshet.
Det är känslan som infinner sig när jag ser bilder från dagens Syrien. Det är så långt bort och så svårt att greppa. Men ondskan som visar sig just nu är så smärtsam att se. Det liksom vrider sig i min mage när bilder på bomboffer visas eller en rubrik som vittnar om nya sjukhus som bombats. Den eviga frågan infinner sig; varför gör vi såhär mot varandra?

Jag har precis sett klart Netflix dokumentär: De vita hjälmarna. Den handlar om gruppen volontärer som med sina vita hjälmar runt om i Syrien dyker ut när ett bombdåd ägt rum. De som oftast är först på plats för att plocka upp både levande och döda ur rasmassorna. Där kan vi prata om riktiga hjältar. Dokumentären vann en Oscar för sitt starka och aktuella innehåll. Och hur ont det än gör att se, och hur mycket ondska som man får vittna - så är det något slags ljus i tunneln. Det finns godhet. Jag skulle vilja att Trump fick se. Att Putin fick se. Att IS ledare fick se. Att alla gubbar som bara pekar fick se hur dessa människor varje dag får kämpa för sina liv, för sina familjers liv och för sin rätt att finnas.
Det blir så tydligt att vi människor har samma längtan inom oss. Samma längtan efter trygghet, kärlek och ett värdigt liv.

Om du missat denna dokumentär så tycker jag att du ska ladda upp med en del näsdukar och ta dig 40 min till att se den. Det gör så ont - men att få ansikten på riktiga hjältar känns på något sätt hoppfullt.

  • Filed under: Tips

Likes

Comments

"Ska ni med och åka skoter imorgon?" Frågade en av våra grannar oss igår när vi besökte de för några glas. Svaret var lätt. Vid 13 idag åkte vi, 11st, ut på fjället. Med strålande sol och härligt sällskap fick vi sedan en kanondag! Har nu suttit och värmt upp mig själv framför brasan med ett stort leende. Tänk vad bra man har det ändå? Att det kan vara så lätt att leva? Nu luktar det tvåtakt och brasa här hemma. Det är härligt!

Likes

Comments

Innan jag träffade min nuvarande kille så visste jag väldigt lite av vad kärlek är. Med några såkallade "dosuchebags" i bagaget så såg jag hela dejtingvärlden med något cyniska ögon. "Finns det verkligen någon som menar allvar?" "Kan det ens vara möjligt att två personer faktiskt vill samma sak?"
Man skulle ha kunnat kalla mig bitter. Men med de erfarenheter som jag tidigare haft, så blev det på något vis svårt att inte vara det. Man kan säga att jag varit med om det mesta som faller under kategorin: misslyckade kärleksförsök. Det var fotbollshuliganer som blivit farliga, det är pojkar som bara lyssnat på sin snopp, pojkar som inte ens lärt sig stava (då menat pojkar som inte växt upp, inte barn alltså), grabbar med en läskig sida av besatthet, pojkar som kört dubbelspel.... Ja, min hjärna fick som egna förutfattade meningar om vad som oftast händer. Den säkraste lösningen på det var att backa ur en relation medan allt fortfarande var bra. Det klassiska "sluta på topp". Det är säkrast så. Hålla killar på håll - så slipper man bli ledsen. Eller?
Kärleksklychor och romantiska kommentarer som jag såg på alla mina älsklingsfilmer blev bara manus helt enkelt. Manus som någon drömmare skrivit, och ord som inte lämnade tv-rutan. Det var inget jag trånade efter eller saknade. Det var så långt bort att det helt enkelt bara passade in i sagor såsom de i The notebook eller Titanic....
Sen, av en slump träffade jag min nuvarande kille. Den enda jag inte ville vara smart med och som jag därför inte lämnade "på topp". Och vet ni vad? Jag kom på mig själv att stirra på honom när han låg och sov bredvid mig igår. När han vaknade till så klämde jag fram något i stil med "du är det finaste jag vet". Svaret på det blev en varm blick och en puss: OCH PANG, så var det inte manus längre?! Jag som alltid håller mig ifrån romantik och kanske tillochmed föraktat det mer eller mindre: kör plötsligt något jäkla manus till vardags? "Åh jag är så kär i dig", "håll om mig", "kan vi inte vara hemma och bara kramas ikväll?" - JAG FÖRSTÅR INTE... Hade 2015-talets Jessica sett Jessica nu hade hon förmodligen skrattat mig rakt upp i ansiktet och frågat om jag fått i mig någon svamp... Det är som att han blev motbeviset för mina cyniska ögon.
Det kanske finns någon där ute som tänker så som jag gjorde... Någon som stänger av innan det blir allvar och som tror sig ha träffat alla typer av människor för att inse att ingen är att ha: Den dagen du träffar din it-person så kommer du också bli som en tecknad My Little pony som spyr regnbågar (även utan snapchat). Och den dagen - den glädjen. Sen kan kärlek ta slut och många saker kan hända på vägen. Men det är helt oviktigt! Jag är bara lite impad att jag, som den cyniska och romantiskt ointresserade tjejen nu insett att det kan utspelas sagor utanför den vita duken. Och att allt som krävdes för att se det var någon som såg på mig så som Jack första gången ser på Rose när hon ställer sig vid räcket på Titanic.

  • Filed under: Krönikor

Likes

Comments

Personligen så har jag alltid funnit någon magi med vintervägar. Omgivningen känns lite mer som ett sagoparadis och marken håller sig på något vis lite mer ren. Denna vecka har vi sett solen på riktigt för första gången på länge i byn. Kanske är det alla Stockholmares förtjänst, som liksom packade med den upp hit på deras sportlov... Det är från mars som det blir som härligast att bo här i denna Jämtländska by. April ligger runt hörnet - en månad som alla ser framemot. Det är det soliga slutet på säsongen. Det är dagar där gogglebränna pryder folks ansikten. Det är snö som droppar från taken. Det är afterskins guldtid. Det är livet. Så nu ska vi bränna igenom mars och anamma vårvintern.

Likes

Comments