Header
View tracker

Jag blir så otroligt tacksam över de vänner man haft länge, och som man är sådär himla bekväm med. Sara här, har jag varit vän med sedan vi hade blöja. Våra föräldrar har alltid varit goda vänner, och det blev såklart vi med! Igår sågs vi för första gången på två år. Vi pratade i timmar och tog oss även ett bad i poolen (med extra skum). Vi tävlade om vem som kunde bygga det snyggaste skägget med bubblorna och skrattade hysteriskt! Det är lite kul hur man lika snabbt som man växer upp, kan bli liten igen med rätt människor. Vi kan leka som vi gjorde när vi var 8, samtidigt som vi kan umgås som våra mammor gör när de ses. Det är lite häftigt tycker jag. Och inte minst nyttigt!

Likes

Comments

Jag har flera gånger passerat filmen "The dressmaker" på cmore. Men jag har liksom aldrig riktigt tagit mig tiden att faktiskt trycka play. Idag kom tillfället. Och jag kan säga så mycket som att från introt har jag suttit med gåshud.

Filmen handlar kort och gott om ett litet samhälle i Australien på 50-talet. Myrtle "Tilly" Dunnage är huvudrollen (som då spelas av Kate Winslet). Hon återvänder till sin hemstad för att klargöra för sig själv om hon faktiskt begick ett hemskt brott när hon växte upp där. Byn verkar vara ense om att hon är skyldig. Men historien är mer komplicerad än så...

Det första som slog mig var det helt fantastiska sceneriet! Filmningarna som verkligen visar ett magisk, men också ganska tragisk Australien. Karaktärerna i sig har alla sina egna bördor som presenteras på ett snyggt och genomtänkt sätt.
Manuset är otroligt och historien är oväntad på något vis. Men det som utmärker dig mest är utan tvekan Winslets insats. Hon är magnifik, snygg och kaxig i sin roll. Och jag känner spontant att jag vill klä ut mig till denna "Myrtle" och kaxigt gå ut för att erövra världen! Den är som en magnifik flykt från 2000-talet hela vägen till 50-talets vackra tyger.

9 av 10. Rekommenderas!

  • Filed under: Tips

Likes

Comments

Höger om mig hörs ett barns hysteriska skrikande inne från ett provrum. Till vänster sitter en man som hostat konstant från att jag kom hit för 15 min sedan... Det är något med sjukhus som gör att jag inte trivs. Det är en fantastisk plats på många vis, men även ett centrum för så mycket sorg och olycka. Jag ser verkligen upp till eldsjälarna till personal som får hela karusellen att gå runt. Som får se så mycket och jobba där det verkligen behövs. Men jag känner mig alltid som en fisk på torra land när jag vistas i dessa strila miljöer...

Jag har varit på en såkallad "inskrivning" från 7.30 imorse. Nu är den sista pusselbiten ett blodprov, sedan lämnas jag till min egen ångest och egna tankar fram till min knäoperation nästa måndag. Det som slog mig som en käftsmäll är att den tid jag lagt på att förbereda mig har varit förgäves. Denna operation verkar mer komplicerad än vad jag tidigare kunnat tänka mig. "Var inte blyga med att be om smärtlindring, ni kommer ha ondare än vad ni någonsin skulle kunna tänka er" är en mening som en arbetsterapeut sa till oss på gruppgenomgången. Känns hoppfullt. Dock vet jag med mig att smärta faktiskt är något som jag är bra på att hantera. Det jag oroar mig mest för är tiden efter. Den där "jävlar-anamma" attityden som krävs för att 100% lyckas med rehab. Jag har ett starkt psyke - men jag har så otroligt svårt för att känna mig hjälplös. Det blir som att frustrationen tar över och jag bara går runt och känner mig bitter. Måste göra tydliga mål som kanske underlättar den känslan.
Själva operationen ska ta 3 timmar. Det ska sågas, spikas och skäras. Hela genomgången som jag fick med min läkare påminde mig om en genomgång på en träslöjdslektion... Jag har hela dagen insisterat på att jag vill vara sövd. Jag vill inte höra hur det skruvas i mitt ben, än mindre hur det sågas. De har gått med på det. Det känns bra. Ett mindre ångest-moment.
Nu är det snart min tur att lämna blodprover. Så fortsättning följer...

Likes

Comments

Jaa, charmigt är ordet. En kollega till mig bor på en gård inte alls långt ifrån mig. Jag frågade henne idag om hon hade tips på vart jag kunde köpa hö till min lilla Hilmer. "Kom till mig och hämta!" Sa hon då helt bekymmersfritt. Så strax efter middagen ikväll tog jag min karl i handen och traskade dit. Som en lycklig bonus så fick jag träffa deras fantastiska djur. Då bland annat 24 gos-får. Så fort vi klev in deras ladugård blev vi näst intill attackerade av gos! Pussar, buff och värmande blickar. Vi fastnade i nästan en timme bland alla nosar och all ull! Djur är så tröstande. Jag som reser till Stockholm imorgon på obestämd tid, har haft en klump i magen hela dagen. Men efter detta så är jag endast full av energi!

Kontraster: imorgon vid den här tiden kommer jag befinna mig på Stureplan för några så kallade "Sofistikerade drinkar"... Tänk vad härligt det är med variation?

Likes

Comments

-Ska du med ut ikväll?
Den välbekanta och alltid lika intressanta frågan. Denna lördag blev mitt svar ännu en gång ett "nej". Jag brukar kallas för partydrottning. Eller närmare bestämt; jag kallades. Sen jag skaffade kille har jag övergått till titeln "toffel". Ett intressant begrepp. Vad innebär egentligen "toffel"? Att jag helt enkelt inte längre har samma behov av att ta mig ut i vimlet för att träffa människor? Ja. Den stora sanningen är helt enkelt att jag har tröttnat. Partydrottningen har tagit siesta. Och ja, en viss betydelse har väll mitt nuvarande civilstånd. Jag har helt enkelt så mycket hemma att omfamna, att jag numera inte har samma behov av att leta mig ut för att krama en ölflaska och dansa i röken av kanoner. När jag får en såkallad "feeling" tar jag mig gärna ut och socialiserar mig. Men efter att ha spelat upp samma film varje helg med party, vänner och fyllekäk - så känner jag att det nu var mer intressant med ett genre-byte. Precis som man byter underkläder. När de gamla tvättats, då är man helt enkelt sugen på att ta på sig dem igen. Tvättiden variera dock.

Denna lördag var det så att jag var ensam hemma. Något jag sällan är, och dessutom är värdelös på. Det ger mig nästan ångest! Dock är det något jag vet att jag måste jobba på. Och därför valde jag att denna lördag fylla upp ett glas rött och lägga allt fokus på de dammiga LP-skivorna som finns i hemmets samling. Jag dansade loss och byggde upp en kärleksrelation till 80-tals bandet Ratata, med Mauro Scocco. (Guldgruva!!) Kändes som jag befann mig i en ganska tragisk scen från Bridget Jones... Men jag var sådär lycklig, på riktigt. Det fanns inget tragisk i situationen. Jag var helt enkelt 100% mig själv, och gillade mitt egna umgänge. Sån där self-progress! Pangkväll med andra ord.

Likes

Comments