Header

"Åh, vilken fantastisk kväll!" Har min hjärna sagt till mig 100 gånger. Jag ligger nu i sängen och ska snart somna med den tanken. Den tanken som stämmer in så bra på verkligheten.

Jag har tillsammans med min kille lyckats bygga upp en stadig vardag nu. Något som är helt nytt för mig! Jag uppskattar verkligen tryggheten och ron som det ger. Men samtidigt älskar jag när mönstret bryts, iallafall lite grann. Och ikväll kom vår älskade vän Sandra förbi för att sätta guldkant på vår vardag. Med sig hade hon två ljuvliga ting: sin fina lilla vovve samt hennes egna massagebänk! Hon råkar vara utbildad massör och ställde till med ett hembesök! Högst uppskattat för min nacke och rygg. Hennes reaktion var ett "oj" när hon hittade alla knutar kring min ryggrad. Men efter lite knådande så känner jag mig som ny! Efter det bjöd vi på middag. En middag i form av småplock framför Bonde söker fru. Med varsin skämskudde satt vi sen där samtidigt som våra älskade smådjur lekte på golvet. Sådär riktigt familjärt och härligt. Tänk vad det ger energi att omge sig med folk man älskar? Som rehab. Hela jag har nu en batterinivå på 200%. (Har ni förresten sett en chihahua och en kanin gosa någon gång? Om inte är det en order att ni söker upp ett klipp på det omedelbart!)

Likes

Comments

Något som jag har fallit pladask för är baconlindade dadlar. Det är en sån typisk sak som bara blandar sig helt perfekt i munnen. Umami-njutning till 100%. Den lite söta och fruktiga dadeln (?) och det salta feta baconet bidrar till en sån fin smakupplevelse. Passar utmärkt till chark-brickan eller som en aptit-retare inför en middagsbjudning.
Bör kanske tillägga i detta kvarg-samhälle; detta är då helt otroligt nyttigt för själen.

För en näst intill en hel plåt behövs:
Ett paket dadlar (den avlånga standard förpackningen)
Ett litet paket baconskivor. (En halv skiva per dadel)
Sedan sätter du ugnen på 200 grader & kör in dadlarna i cirka 10 min.

  • Filed under: Tips

Likes

Comments

Jag har med åren förvandlats till någon slags bölare. Jag kan gråta till tv-reklam, absolut varje gång någon vinner ett pris, glada filmer, sorgliga filmer, hur söt min kanin är när den sover, när jag får en kram, när jag får ett fint sms, när farmor ringer... Ja, det händer minst en gång om dagen. Och det är näst intill alltid glädjetårar.
Fick precis torka bort mina tårar efter att jag såg klippet här nedan. En så himla "enkel" sak, men ändå så ovanlig. Jag tycker jag är bra på att berömma folk eller säga att jag tycker om dem. Men just en sån sak som är så genuin som att säga att någon vacker, det händer faktiskt inte ofta. Det ska dock bli ändring på det. Efter att ha sett dessa varma leenden, och funderat på hur glad man själv skulle bli - så är jag starkt motiverad att börja skapa värmen som man ser i detta klipp. Håller ni inte med?

Likes

Comments

Detta blir ett rätt naket inlägg.
Jag har tagit ett steg i livet. För vissa kanske ett myr-steg, men för mig ett stort steg. *Dum dum dum* Jag har tecknat ett gymkort. Och lets face it: det var år sedan jag gjorde entré på ett gym. Har alltid jobbat konstiga tider och därför inte riktigt fått in någon rutin på livet. Det har blivit någon promenad hit och dit och någon löprunda. Jag har länge känt att jag behövt ta tag i mig själv och i träningen. Men det har på något sätt känts lite läskigt... Att träna känns numera mer som någon slags trend där allt handlar om vem som har den tajtaste rumpan och de dyraste sportkläderna. Min pojkvän älskar att träna och försöker peppa mig. Något jag uppskattar. Det är dock så att min känsla för att kliva in på gymmet är lite som den man hade i grundskolan när man gick i 6:an, och skulle gå in i matsalen när alla högstadieleverna satt där och stirrade ut en. Jag känner mig normalt världsvan. Men just nu har jag någon skum oro över att bli dömd och utpekad. Varför är det så?

Idag har dagen med stort D kommit. Jag ska göra entré. Min kille kommer snart hem och hämtar mig. Och jag har allvarligt stått framför spegeln och testat mina "gym-kläder" i en timme. Allt känns som korvskinn och jag har känt någon slags mellanstadie-ångest... Det borde vara olagligt att känna så? Det borde vara de dallriga sälarna (aka jag) som får en applåd på gymmet?
Måste dock säga det att jag är en person som gillar utmaningar. Jag tycker om känslan man får när man vet att man har gjort något man inte riktigt klarar av/vågar. Så det får bli dagens stora belöning. Ska nu klä på mig ett nervöst leende och packa min väska. Ses på andra sidan... Mvh, Sälen.

Tillbakablick 100 år, till en tid då jag faktiskt tyckte att det var kul att träna.

Likes

Comments

Vad härligt, fantastiskt och magiskt det är med denna solidaritet som finns! Det är lätt att man näst intill glömmer bort det när det finns så mycket ondska runt om i världen... Men ljusmanifestationen i torsdags var ett sådant härligt bevis på kärleken som ändå finns. På plats fanns massa ljus (såklart), häftiga personer, inspirerande filmer och fin musik. Lite häftigt det där att när man på något vis liksom står tillsammans mot någonting - då är man alla vänner. Det är häftigt! Man pratar spontant och skrattar hjärtligt tillsammans med någon som står bredvid en. Alla är som en. Tänk om vi kunde känna så jämt? Som ett lag. Det ska bli mitt nya motto! Se alla du möter som lagkamrater. Det är bra.

Känner du också att våra asyllagar kring ungdomar är helt åt skogen? Säg vad du tycker och använd hashtaggen #vistårinteut - så vi syns!

Likes

Comments