Header

Efter åtaliga klick på mina forna filmer och trånande blickar på alla bilder från min tid i Kroatien är det nu 7 dagar kvar tills jag får åka "hem" dit. För fjärde året i rad. Den stora skillanden detta år är att jag ska få vara gäst och att jag ska få visa min kille vad det är jag tjatat om sen vi träffades. Kan knappt bärga mig! Ska bli underbart att få träffa mina kroater och få känna den adriatiska vinden i håret igen. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Men Jessica, det kan du ju inte fråga?" Det blir tyst i rummet. Alla ögon är riktade mot mig.
"Okej, förlåt... Jag skulle behöva lite tips bara." Jag hör ett stön, någon annan himlar med ögonen.
"Men allt kanske man inte vill dela med sig." Jag inser sakta att jag tydligen korsat någon slags gräns här och nu och ler tills alla andra också gör det.

Situationen ovan utspelar sig på min arbetsplats förra veckan. Frågan? Ja, den gällde inget snuskigare än svamp-ställen. Och ja, jag menar svamparna som finns i skogen. Ett känsligt ämne, som det visade sig. Jämtlänningar skojar inte bort sina guldgruvor i svampskogen. Varför? Ja, det är en bra fråga. Hade de vetat hur tafatta jag, min pojkvän, grannhund och föräldrar skulle vara på fjället några dagar senare tror jag minsann att de skulle ha delat med sig av sina tips. För sanningen är den att hur många år mina Stockholms-blodade föräldrar och jag än bott här i Jämtland - så kommer vi aldrig lära oss att på riktigt veta hur man egentligen lever detta friluftsliv. Jag måste ge mina föräldrar en eloge för alla gånger de försökt sig ut på fjället med mig och min lillebror släpandes i hopp om att bli riktiga Jämtlänningar. Men samtidigt så måste jag erkänna faktum: inte ett enda bevis för detta har vi lyckats kamma fram. Det blir helt enkelt fel. Antingen så går vi fel (tex som när jag och mamma gick 1,5 tim åt fel håll på "jämtlands lättaste vandringsled") eller så gör vi fel (som att "gena" med längdskidor rätt ner i ett stup..). Det kanske inte är ämnat för oss? Dock så fnissar jag i skrivandets stund. För mina roligaste minnen består av just dessa tappra försök att passa in bland gran och berg. Även minnet av denna helg.
Jag, pojkvännen, grannhunden samt mina föräldrar tog bilen till Storulvån. En av mina favorit-platser här i norra Sverige. Vi parkerade på huvudvägen där (som gud glömde) och vandrade rätt ut i vad som skulle visa sig vara en återvändsgränd - för vissa. En flod uppenbarade sig. Men med en finurlig blick föreslog min mamma att vi skulle vada över på andra sidan, "för där har nog ingen plockat!". Följande halvtimme är så fylld med skratt att jag nästans får magknip av att tänka på det. Summan av kardemumman fick vi vada i iskallt vatten dit och hem, tappa en stackars strumpa som guppade iväg mot nya äventyr, skaffa oss blåmärken under fötterna och inse att det fan inte alls är något "bra svamp-år i Jämtland". Dock kom vi hem med en annan skatt; insikten om att vi minsann älskar detta livet på vårt alldeles egna, för vissa felaktiga, sätt.

Likes

Comments

"VAD GÖR JAG NU?!" Vrålar min pojkvän med händerna på rorkulten medan båten helt tappat kontroll. Vi är inne i det som vana seglare kallar för "broach". De andra skrattar medan jag kisandes tittar på honom. Där står killen jag är kär i, och kämpar för glatta livet att lära sig segla för min skull. Det är alltid vackert när någon helhjärtat gör nånting för någon annans skull. Och det är en ära att i detta läge vara "någon annan".
Sommarens starkaste minne blir helt klart den här helgen i augusti. En helg ute på det stora blå med människor jag aldrig skulle vilja vara utan. Det var under denna helg som känslan infann sig. Den där sällsynta, underbara känslan som säger: att om jag fick välja att befinna mig vartsomhelst i världen, så skulle jag inte vilja vara någon annanstans.

Likes

Comments

Idag tog vi en liten roadtrip. Den såkallade "kallsjön runt". En cirka 20 mil lång sträcka bland Jämtlands glesbygd och faktiskt en sväng genom Norge. Drog med mig kameran och tog några bilder! Konstaterade att det är lite vemodigt nu såhär i slutet av vår vistelse här. Den här typen av vy kan man helt enkelt inte få nog av.

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak. I skolan där jag jobbar påpekar jag ofta till kidsen att man inte kan känna för någon annan. I situationer då några ”skoj-slagits” och den ena blivit ledsen så kan man ofta höra ursäkten "det där gjorde inte ens ont ju..”. Då brukar jag alltid påpeka det att det är endast den som säger ”aj” som har rätt att avgöra det. Men när vi sedan ser i ”vuxnare” sammanhang. I tex lärar-rummet eller i diverse sociala sammanhang så handlar allt om att på något vis förmildra någons upplevelse. I vissa särfall är det befogat, men oftast inte.

Sorg är något som jag just nu genomgår på ett lite märkligt sätt, som jag inte tänker ta upp nu. Men jag nämnde det för en kvinna för ett tag sen. Och som reaktion på det jag sa så sa hon något i stil med ”ja, men det genomgår alla. Jag hade det lite värre en gång när….”. Sen slutade jag lyssna. Min reaktion blev näst intill chock. Hur kan du ha mage att försöka bräcka min sorg? Det är inte första och bergis inte sista gången någon kommer att försöka dämpa mina känslor genom att göra det till en rubbad och skev tävling. Varför är det så? Jag finner det otroligt märkligt. Men samtidigt så kan jag komma på mig själv att göra samma sak. Att vara respektlös mot någons upplevelse. Det är en aktuell debatt just nu när det kommer till samtycke. Säger någon nej så är det det som gäller. Varför gäller inte samma regler för känslor?

Det här med att verkligen få känna, det är nästan lite tabu-belagt. ”Bit ihop för fan!” har blivit som ett mantra för hela vårt samhälle.

Jag vet inte vad som klassas som ”rätt”. Jag är en klassisk känslo-människa (även fast jag hatar det uttrycket). Ibland kanske jag känner lite för mycket, men för mig är det viktigt. Jag är ingen som blir försjunken, jag ventilerar nästan direkt när jag känner något. Det är kanske min pojkväns nitlott men det är på något sätt en del av min existens. Likväl som att tex min lillebror inte alls är någon som känner ett behov att dela med sig av vad han tänker hela tiden. Vi är alla olika. Och olika är bra. Men just förståelsen för det - den tycker jag saknas.

Det här slog mig lite som en käftsmäll just för att det blev så påtagligt när jag talade med den där kvinnan… Acceptans är så himla viktigt. Inte hade jag krävt något super-svar på min klagosång. Men just en klapp på axeln som en bekräftelse på att det jag känner är okej att känna. Alla känner ju sorg någon gång, tyvärr. Det är en känsla som ingår i livet, mer eller mindre.

Från och med nu ska jag verkligen försöka tänka på det här. Inte undervärdera andras känslor, framförallt inte när någon valt att dela de med mig. Om du känner igen detta - försök även du att tänka på hur du själv vill bli bemött. Lyssna och förstå.

Jag känner spontant att jag vill göra en revolution mot detta! Jag avskyr den där "jag vill vara värst"-attityden som många får i vuxen ålder. Om det så är att man ska köpa en dyrare bil än grannen, eller försöka bräcka någons sorg.

Likes

Comments