Header

Förra veckan när vi bilade till Sthlm så placerades spontant ett paket i mitt knä. I detta paket låg en bomber-jacka som Clara Henry designat. En jacka jag tänkt köpa forever. Hur fet är den inte? Är helt såld! Min pojkvän vet precis hur man får mig att lipa av glädje. Tycker ni att den är lika ball som jag gör, så hittar ni den HÄR.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag tog vi en liten roadtrip. Den såkallade "kallsjön runt". En cirka 20 mil lång sträcka bland Jämtlands glesbygd och faktiskt en sväng genom Norge. Drog med mig kameran och tog några bilder! Konstaterade att det är lite vemodigt nu såhär i slutet av vår vistelse här. Den här typen av vy kan man helt enkelt inte få nog av.

Likes

Comments

Jag sitter just nu på tåget hem mot Åre. Jag har haft några riktigt fina dagar i Stockholm. Och det känns fint att äntligen ha fått aktivera mina vår-känslor. Dock så blir det nu till att byta sneakers mot kängor, ännu en gång.

Igår hade jag bjudit några kusiner och vänner ut till oss på landet. På agendan stod grillning, kubb och lekar. Som jämtlänning känner jag att vi helt enkelt var tvungna att ta vara på faktumet att det var plusgrader och sol! Resultatet blev fantastiskt. Det hela förvandlades dessutom till ett födelsedags-kalas när min bästa kompis Calle kläcker ur sig att han skulle fylla år dagen därpå (alltså idag). Jag som nu missat en del viktiga datum på senaste tiden fick bita mig i tungan och skämmas lite. Men; två fina individer satte igång med kladdkakebak! Gott var det, och trevligt hade vi det. Jag känner varje gång som vi samlas att jag är så lyckligt lottad över att vara omringad av så galna, glada och varma personer som mina vänner är. Dessutom var min pojkväns lillasyster hos oss på besök - vilket var himla roligt! Nu är hon insnärjd i eländet, och det är jag så glad för!

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak. I skolan där jag jobbar påpekar jag ofta till kidsen att man inte kan känna för någon annan. I situationer då några ”skoj-slagits” och den ena blivit ledsen så kan man ofta höra ursäkten "det där gjorde inte ens ont ju..”. Då brukar jag alltid påpeka det att det är endast den som säger ”aj” som har rätt att avgöra det. Men när vi sedan ser i ”vuxnare” sammanhang. I tex lärar-rummet eller i diverse sociala sammanhang så handlar allt om att på något vis förmildra någons upplevelse. I vissa särfall är det befogat, men oftast inte.

Sorg är något som jag just nu genomgår på ett lite märkligt sätt, som jag inte tänker ta upp nu. Men jag nämnde det för en kvinna för ett tag sen. Och som reaktion på det jag sa så sa hon något i stil med ”ja, men det genomgår alla. Jag hade det lite värre en gång när….”. Sen slutade jag lyssna. Min reaktion blev näst intill chock. Hur kan du ha mage att försöka bräcka min sorg? Det är inte första och bergis inte sista gången någon kommer att försöka dämpa mina känslor genom att göra det till en rubbad och skev tävling. Varför är det så? Jag finner det otroligt märkligt. Men samtidigt så kan jag komma på mig själv att göra samma sak. Att vara respektlös mot någons upplevelse. Det är en aktuell debatt just nu när det kommer till samtycke. Säger någon nej så är det det som gäller. Varför gäller inte samma regler för känslor?

Det här med att verkligen få känna, det är nästan lite tabu-belagt. ”Bit ihop för fan!” har blivit som ett mantra för hela vårt samhälle.

Jag vet inte vad som klassas som ”rätt”. Jag är en klassisk känslo-människa (även fast jag hatar det uttrycket). Ibland kanske jag känner lite för mycket, men för mig är det viktigt. Jag är ingen som blir försjunken, jag ventilerar nästan direkt när jag känner något. Det är kanske min pojkväns nitlott men det är på något sätt en del av min existens. Likväl som att tex min lillebror inte alls är någon som känner ett behov att dela med sig av vad han tänker hela tiden. Vi är alla olika. Och olika är bra. Men just förståelsen för det - den tycker jag saknas.

Det här slog mig lite som en käftsmäll just för att det blev så påtagligt när jag talade med den där kvinnan… Acceptans är så himla viktigt. Inte hade jag krävt något super-svar på min klagosång. Men just en klapp på axeln som en bekräftelse på att det jag känner är okej att känna. Alla känner ju sorg någon gång, tyvärr. Det är en känsla som ingår i livet, mer eller mindre.

Från och med nu ska jag verkligen försöka tänka på det här. Inte undervärdera andras känslor, framförallt inte när någon valt att dela de med mig. Om du känner igen detta - försök även du att tänka på hur du själv vill bli bemött. Lyssna och förstå.

Jag känner spontant att jag vill göra en revolution mot detta! Jag avskyr den där "jag vill vara värst"-attityden som många får i vuxen ålder. Om det så är att man ska köpa en dyrare bil än grannen, eller försöka bräcka någons sorg.

Likes

Comments

Svordomar, svett, tårar, träningsvärk är några av sakerna som min skrutt-båt bidragit med såhär långt.

För tre år sedan ringde min mamma nöjt och berättade att hon köpt en segelbåt på Facebook (que?). Den båten ville hon ge till mig och min lillebror. Jag blev givetvis överlycklig och kände mig lite för bortskämd just då! Men vad vi inte visste så var det en stackars båt som blivit försummad i flera årtionden. Så pass försummad att vid första ögonblicket blev hon döpt till Morran. Vi skojade till och med om att vi skulle skänka den till produktionen för Morran & Tobias.... Sanningen är att den gick sönder när vi skulle segla hem den till vår hamn. Så vi har knappt sett henne i vatten. Ett stort svart moln av rök ur motorn och ett riktigt kämpande för att få upp den på land och ta hem den den vägen...

Men nu när jag träffat en kille som verkligen lägger ner sitt hjärta och sin själ för att ge skärgårdslivet en chans - så har min kämparglöd kommit tillbaka. Det är dags att hon får ett värdigt liv i vatten. Så nu har jag i två dagar satt igång och jobba med alla trä-detaljer. De förra ägarna har lackat och lackat och lackat. Så i totalt 15 tim har vi nu hyvlat, slipat och oljat för att få trät att se ut som trä igen. Jag har ju teorin att allt går med lite kärlek! Farfar som är båt-guru har hjälpt till med sin expertis också - så detta ska nog gå! Med lite fler svordomar, träningsvärker, lite mer svett och kanske några tårar till ska vi nog bli ballast i skärgården denna sommar.

Likes

Comments