Header
View tracker

Jag har nu tagit beslutet som jag trodde att jag aldrig skulle behöva ta. Picasso ska säljas.

Efter olyckan kan jag inte längre rida. Jag kan pressa mej själv att trava 5 steg, sen dödar smärtan mej. Det här går inte.

Jag kan inte låta min underbart fina ponny bara stå den tiden det kommer ta för min rygg att läka. Och jag känner att han har så otroligt mycket att skänka till andra yngre ryttare som vill utvecklas. Därför ger jag inte bara han möjligheten till ett bättre liv, jag ger honom möjligheten att vara någon annans bästa vän. Han kommer alltid vara "that one horse". Han som förändrade mitt liv. Han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta. Min fina ponny.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har nu gått en hel till vecka i skolan, och jag börjar redan sakna sommarlovet. Inte för att jag vill vara hemma - utan för att det är så sjukt drygt att behöva gå upp halv 8, för att sen Kunna presentera i skolan från 8 till 3. Med ungefär 5 timmars sömn. Älskar dock att vara tillbaka i Älvdalen. Har saknar det så mycket.

I dag åker jag i alla fall hem till mina fina hästar. All utrustning ska smörjas, allt ska packas och Sasso ska duscha. Sen ska jag gå igenom programmet 500 gånger också så att det sitter tills i morgon. Phu....

Är inte minsta nervös, mer typ... Rädd. Efter olyckan har jag haft så grymt ont i ryggen så fort jag rör mej, vilket är CP jobbigt. Har bara ridit en gång sen olyckan också och det kändes inte bra. Men jag får dopa mej själv och gå på en rejäl dos smärtlindring så ska det nog funka.

Bästa känslan är när man får vakna upp brevis någon man tycker om❤️

Likes

Comments

View tracker

Dom som jag känner som har varit med om en olycka har förändrats. Efter olyckan började dom ta tag i livet, och bry sej mer om människorna omkring sej. Men jag då? Jag gör tvärt emot. Är det nått fel på mej?

Jag var i stallet i fredags när jag kom hem från skolan, för första gången på 5 dagar, vilket brukar vara helt underbart. Men inte då. Jag kände ingenting. Jag gick ner i hagen och hälsade på mina underbara hästar men fick bara en känsla av att jag ville där ifrån. Långt därifrån, och gräva ner mej någonstans. Jag kände ingen glädje. Hästarna har ALLTID varit min största och säkraste lyckokälla men nu är det som bortblåst.

Jag har börjat stänga ute människor som jag älskar, och som jag tidigare skulle berätta exakt allt för. Exakt alla mina tankar och mina känslor, människor som fanns där och bara tog in allt och lyssnade på mej när jag mådde dåligt. Men inte den här gången. Nu lyssnar ingen på mej längre. Jag känner att jag måste få ur mej alla mina tankar och känslor men ingen lyssnar. Alla säger bara emot mej - i ett tappert (och tacksamt) försök att stötta mej. Men det funkar inte. Jag blir inte gladare av deras omsorgsfullt valda vänliga och omtänksamma ord. Jag blir bara deprimerad över att ingen lyssnar. Inte ens min bästa vän.

Jag förstår dom. Självklart vill dom säga det som låter bra, för ingen vill väl stötta en kompis in i en negativ tankebana? Men just nu, just mitt uppe i allt kaos så är det de ända jag behöver. Någon som bara sitter, lyssnar och håller med. Som kan förstå min sist i den här situationen efter olyckan där JAG satt bakom ratten.

Jag saknar mitt gamla jag, innan olyckan. Jag var glad, lycklig och skrattade mycket. Nu är alla mina skratt och leenden påklistrade och fake. Jag vill inte vara den där personen med ett fejkat smile. Jag vill inte vara den där deprimerade personen. Jag vill bara komma över allt, och jag vet att det inte kommer hända så länge ingen lyssnar på mej.

Jag vet att min allra bästa vän stöttar mej i alla fall. Jag måste verkligen få prata av mej med henne snart. 5 mil bort bor hon, och det är lite jobbigt att ta sej den sträckan utan bil.

Jag vill ha min livsglädje tillbaka

Likes

Comments

Så otroligt lessen för den här senaste veckan. Hoppas bilderna kan tala för varför jag inte ens varit in på bloggen.

Likes

Comments

Dom senaste dagarna har varit så otroligt sega i mitt liv. Jag vet inte ens varför? Samtidigt som jag är trött vill jag göra 100 saker, men då blir det kaos i mitt huvud och jag det leder bara till ännu mer trötthet. Har i princip sovit mej igenom dom senaste dagarna, och det känns. Jag känner mej fortfarande totalt slut, men har äntligen börjat fått tillbaka energi.

Idag ska jag rida Sasso, och även ut och gå med Cashen. Mer än så har jag inte planerat. Skulle ju även ha behövt städa här hemma, och tvätta inför skolstarten nästa vecka, men vi får se hur långt energin räcker. Hästarna är alltid prio 1. Bloggen ska ju också prioriteras. Jag ska ladda upp en hel drös med travbilder, som inte ens har lämnat minneskortet än, seg Jessica.

Skolan börjar på måndag!
Jag har alltid fruktat när sommarlovet tar slut. Alla år. Men nu, när jag snart har upplevt mitt sista sommarlov är jag mer taggad än någonsin på att det ska ta slut. Jag älskar min skola, jag älskar mina vänner och jag saknar allting så sjukt mycket. 11 veckor är en grymt lång tid att vara borta från sin vardag, men nu äntligen börjar det närma sej!

Bloggen kommer laddas med massor av inlägg nu, och även en planering kommer att komma upp så att bloggen går tillbaka som den brukar. När jag får rutin på vardagen får även bloggen det, och då blir allting så mycket roligare!

God morgon allihopa!

Lillebror får stå för bilden idag

Likes

Comments

Älvdalen levererar en gång om året❤️

Likes

Comments

Berättar mer om loppet och om dagen i morgon.

Så trött just nu. Godnatt

Likes

Comments

Klockan ringde vid 7 i morse. Hästarna skulle ut men idag var det inte lätt att komma upp ur sängen. Låg och snoozade till halv 8, sen tvingade jag upp mej själv ur sängen.

Jag är ingen morgon människa.

Vid halv 1 drar vi iväg till stallet. Det ska mockas, packas och Cashen ska göras extra fin. Får ta och rota fram något vitt band någonstans som hon kan ha i manen, snyggt!

Annars då? Eftersom att vi inte ska åka förens vid 3 så har jag väldigt lång tid på mej att trigga upp nervositeten. Inte bara över Cashen, utan mamma ska också köra lopp idag. Bakom Dance Hall Days. Håller tummarna!

Hoppas ni alla får en bra Fredag!

Prinsessorna❤️

Likes

Comments

Det bästa sättet att ladda upp inför start måste ju ändå vara av att kolla på andra tävlingar? Sitter och kollar på när Penny kom 2a och när Cashen kom 2a. Deras bästa resultat hittills.

I morgon ska Cashen starta, för andra gången i min ägo. En ny Sele har inhandlats, nytt huvudlag, ny skrythuva, nya tömmar och nya benskydd. Hon kommer totalt glänsa på banan i morgon, och jag hoppas hon glänser lika mycket i loppet.

Kommer peppra med bilder, självklart! Är min prinsessa så snygg så måste det dokumenteras. Skulle ju ha fotat alla saker igår i stallet, men eftersom att jag bara provade det lite provisoriskt så ville jag inte ta fram kameran, då bilderna inte skulle göra utrustningen rättvis.

Mer då? Vi har inte helt bestämt vem som ska följa med, Picasso eller Penny? Det bestäms i morgon innan vi åker. Klockan 3 rullar bilen hemifrån och då ska jag ha packat alls som ska med, och trixa ihop selen och huvudlaget då det inte är helt komplett som jag vill ha det än.

Här kommer filmen från Pennys bästa prestation. I sulkyn sitter Frida Asplund.
Hon ligger längst ut till vänster i första raden när starten går, rosa outfit och kusk

Likes

Comments

Tack underbara lastbilschaufförer, snacka om förebilder.

Idag har jag varit och hämtat hem ett sto som varit iväg på betäckning på Västerbo stuteri, ungefär 2,5 timmar hemifrån. På vägen hem började det med att jag fick ha en lastbil liggandes i röven, och trots att jag blinkade med varningsljus och bromsade lite lätt då och då så hände ingenting, han fortsatte ligga och trycka där bakom. Ska tillägga att det var väldigt mycket trafik på vägen och han hade inte möjlighet att köra om. Jag låg i 80 på 90 vägen som man ska när man har släp, och något som han också skulle ha gjort enligt lagen.

När vi kom till Hedemora, efter ungefär 1 timmes tryckande i röven så svängde han äntligen åt ett annat håll. Hela vägen till Borlänge var det ganska lugnt.

När Jag kommit genom Borlänge får jag ännu en lastbil i röven. Ligger och trycker på samma sätt trots att vi faktiskt SKA hålla samma hastighet på vägen. När det blir ett uppehåll i trafiken på mötande fil ser han sin chans att köra om. Jag såg då redan innan att det kom en lastbil en bit längre fram, men det gjorde tydligen inte han. Jag bromsade försiktigt (för att inte hästen där bak skulle tappa balansen) för jag ser att det håller på att gå åt helvete. Lastbilen tränger ut mej så långt ut på vägen det går så jag ser knappt asfalten på höger sida i backspegeln. Lastbilen slänger sej sen in i våran fil igen och håller först på att nudda oss med släpet, innan han nästan slänger ner släpet i diket, för att sen ratta upp ekipaget igen och nästan krocka med lastbilen i den mötande filen. Han lyckas dock rädda situationen men fortsätter att vingla på vägen en bit innan lastbilen börjar gå rakt igen.

Jag kan lova att jag var riktigt skakis. Jag såg själv vilka olyckor som höll på att hända. Antingen att vi blev nerprejade i diket eller att lastbilschauffören la omkull släpet framför oss så att vi inte hinner bromsa.

Hur fan kan man ens göra nått sånt? Riskera andras liv för att eran körtid tar slut?

Ska tillägga att även jag hoppas sitta och jobba bakom ratten i en lastbil om ett år när jag tar studenten. Men inte fan kommer jag någonsin - medvetet - utsätta andra för fara!

Tack till dej i DSV-bilen och dej i Arla bilen för skräckupplevelsen idag. Vid den här tiden hade en av er kunnat ha 4 liv på ert samvete

Likes

Comments