Livet, Ångest

Just nu är en sån tid då jag tänker på dig extra mycket. Om 5 dagar skulle det blivit din 63:e födelsedag men dit kom aldrig du. Du kom inte längre än 52. 52 ynka år, det är ingenting. Men jag antar att änglarna behövde dig mer och det gör ont att tänka så när det finns så mycket jag inte tror på. Vart är du egentligen? Vem behövde dig egentligen mer än mig? Och vem behöver en tonårsflicka mer under sina jobbigaste år i livet, om inte sin pappa? Den enda mannen hon alltid kan lita på. Den enda som inte lämnar. Som inte ska lämna. En av många som lämnade. Den första att lämna. Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka. Jag skulle göra allt för att låta dig veta, hur saknad och älskad du varit under alla dessa år. Hur inget av det har förändrats. Hur många gånger jag gråtit och längtat efter din trygga famn. Hur många gånger jag drömt att du kommit tillbaka och att allt har blivit som förut. Mamma, pappa, barn.

Jag saknar våra pratstunder i tv-soffan, sent på natten, när de andra gått och lagt sig. När bara vi fanns. Vår egna jargong. Jag kunde lyssna på dina berättelser om och om igen. Jag saknar din röst och alla dina ansiktsuttryck. Sånt som inte går att se på bilder. Sånt som aldrig går att få tillbaka. Sånt jag aldrig någonsin kommer få se igen. Jag är så tacksam över mina 13 år jag fick med dig men jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket tid vi förlorade. Jag blir ledsen när jag tänker på att du missade våra studenter. Examer. Att du aldrig kommer få träffa dina barnbarn. Mest ledsen blir jag när mamma gråter över att hon förlorade sin bästa vän. När hon ältar att ni aldrig fick göra alla planer ni hade tillsammans. Att hon aldrig fick följa med dig och resa när vi tillslut flyttat hemifrån. Att hon blev ensam kvar. Hur slutar man vara rädd för det? Hur vågar man släppa in någon som man sen kan förlora?

Vad skönt att livet aldrig stannar upp för oss. Att allt runtomkring oss fortsätter. Att allt är som förut fastän vårt liv vändes uppochner. För då tvingas man gå vidare och vara stark. Man är tvungen att fortsätta livet som att ingenting har hänt, som att allt är bra igen. Man måste vara tacksam för det lilla man fick.

Kära lilla pappa, vad jag saknar dig.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag kämpar verkligen emot lusten av att springa iväg. Jag gör allt för att inte hålla fast vid tryggheten i att ännu en gång börja fly av rädslan för att falla fritt. Jag är så rädd för att känna. Rädd för att bli sårbar och lämnad med hjärtat i handen. Rädd för något helt i onödan. Jag har så många klyschiga fraser till saker som är så onödiga att vara rädd för. Men jag har lika många anledningar till att vara det. Varför väcker allt fortfarande så mycket känslor. Varför har jag så lätt för att känna. Falla. Vad händer nästa gång. Nästa gång jag faller och landar riktigt jävla hårt.


Tänk om jag någonsin måste hamna där igen. Utsätta mig för allt i hopp om att tillslut finna lyckan. Dela med mig av allt till någon som kommer svika. Öppna mig för någon som kommer ta allt och dra. Riva ut varenda känsla och varenda värdighet jag någonsin haft tills jag står helt jävla tom. Igen. Med sorgen gapandes och sveket rivandes. Tänk om jag helt enkelt bara är lyckligast såhär. Ensam och helt ovetande om vad som kommer hända. Om någonting någonsin kommer hända. Tänk om jag slipper uppleva allt det där som alla ändå saknar sen. Alla gamla rutiner och tråkiga samtal man delade med varandra. Tänk att slippa återuppleva minnen från tidigare liv. Tänk om jag någonsin får uppleva att någon älskar en så mycket att de gör allt för att se mig lycklig. Vad sorgligt att aldrig bli så älskad. Vad skönt att aldrig bli så sårad.

Likes

Comments

Tänk att det kan ta så lång tid att hitta tillbaka till sig själv. Till sin självkänsla och till självförtroendet som gått och lagt sig för att sova i flera år. Tänk att jag äntligen kunde hitta styrkan och tryggheten i mig själv. Att alla svek och långa nätter gav mig en förståelse av hur grym jag är. Den där figuren i spegeln som fått gå igenom så mycket skit men som ändå står och ler tillbaka och älskar det hon ser. Tänk att jag tillslut lärde mig att älska mig själv och förstå att jag är tillräckligt bra. Tänk att jag behövde gå igenom detta om och om igen för att förstå det.

Det var jobbigt att se längtan till något som inte var jag. Det var jobbigt att bli sviken och tagen för givet. Det var svårt.

Det var jobbigt att stanna kvar i något som egentligen aldrig fanns. Att leta hopp och försöka vara till lags.

Det var jobbigt att lämna, att komma över för att ändå vara med om att historien upprepade sig om och om igen.

Det var jobbigt att stå ensam kvar. Trasig och nedtrampad. Jobbigt att inse hur beroende min lycka var av andra.

Det var svårt att resa sig starkare efter varje gång. Efter varje jävla fall där jag skyllde på mig själv och bara mig.

Det var svårt när jag insåg att jag gjort allting rätt hela vägen. Att äntligen förstå hur fel jag blivit behandlad.

Det var aldrig svårt att ta sig igenom och glömma. Lägga allt bakom sig och låtsas som att det aldrig hänt.

Men det var svårt att förstå vikten av allt. Hur all denna otur jag haft hela vägen har hjälpt mig så oerhört mycket och gjort mig till en så stark person. Det var svårt att se igenom all smärta och förstå hur rik på erfarenhet och självrespekt det skulle ge mig. Hur fint det är att vara sårbar. Jag förstår i efterhand att människor ibland kan vara förvirrade och att det är något som bara de själva kan ta tag i. Så jag lyckades lämna allting bakom mig och slutade tänka på vad jag kunde gjort annorlunda. Jag insåg att jag inte skulle göra det igen om jag så fick chansen. Inte med någon av dem. Av dem som var förvirrade. För jag gick verkligen vidare och jag fann mig själv. Jag hoppas de också gjorde det tillslut.



Likes

Comments

Ångest

Idag kom min meltdown, inte helt oväntat med tanke på hur stressad, eller med spänd, jag har känt mig den senaste veckan. Ändå tänker jag alltid att jag kanske slipper, det var ändå någon månad sen sist nu. Trots att det känns så himla jobbigt för stunden kan jag tycka att det är skönt att få ur sig alla känslor. Alla spänningar som släpper. Framförallt att jag äntligen kan säga ifrån. Att jag äntligen kan säga att stopp nu orkar jag inte mer. Nu orkar jag inte träffa någon eller göra någonting. Mitt psyke får säga ifrån för att jag själv inte klarar det. Som när man känner ett virus komma men prompt fortsätter pusha på tills det bryter ut i en rejäl förkylning eller annan sjukdom.

Idag är jag så trött på skolan. På mitt förjävliga resultat på den senaste tentan. På den här jävla B-uppsatsen. Idag är jag trött på människor som blint strävar efter sitt eget mål utan att se sig om. Jag stör mig på mänskligheten för att alla sviker varandra och för att man slutat bry sig. Eller gjorde man någonsin ens det? Jag stör mig på dem som bryr sig för mycket. Som inte har ett eget mål utan går blindgång efter alla andra och jag stör mig på livet som leker med oss. Idag är jag så sjukt jävla trött på allt och på mig själv.

Jag stör mig på att jag är så otroligt jävla ensam ibland. Så trött på att jag låter folk ta mig för givet. Att jag vill leva upp till den ständigt glada människan som aldrig någonsin mår dåligt. Jag är så trött på det för jag vet att jag sätter mig i den sitsen själv. För att jag stänger in mig och gör mig ensam. Så rädd för att visa mig sårbar för någon annan att jag hellre stöter bort människor och ständigt är på min vakt. Det är så fint att lita på folk. Det är fint att vara sårbar. Imorgon är allt bra igen.


​När allt det här har lagt sig. När allting känns bra igen. Då kommer du se tillbaka på dig själv och känna dig stolt över hur otroligt stark du var som aldrig gav upp när hoppet var som bortblåst. Du är en kämpe ♡​. 
-Note to self.

Likes

Comments

Livet, Ångest

Mycket av sommarens läsning har bestått av populärvetenskap och modern psykologi vilket kanske inte är helt otippat med tanke på att jag just nu läser ett HR program. Några böcker vill jag hylla lite extra eftersom de har hjälpt mig när det varit extra tungt, främst när det kommer till min ångest men även när jag känt mig lite vilsen och inte varit helt nöjd med tillvaron. De kommer jag definitivt läsa fler gånger.

  1. Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren
  2. Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson & Egil Linge
  3. Drunka inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund & Doris Dahlin
  4. Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen

Likes

Comments

Livet

Det har varit en lång dag av bokföring och periodisering. Huvudet har snurrat och tillslut är man så slut att man blir irriterad på sig själv när man inte förstår direkt 😓. Men jag och min partner kom ändå långt och vi blev riktigt nöjda tillslut! På torsdag ska vi kamma hem våra 2 hp när vi är klara med caset. I förra veckan lovade jag mig själv att springa 5 gånger inom en vecka för att göra mig riktigt förtjänt av fotvård med pedikyr imorgon (onsdag). Jag springer aldrig annars men jag hade en löpning kvar så jag tog mig faktiskt ut i ösregnet och avslutade min lilla utmaning. Nu sitter jag här och är så otroligt nöjd med mig själv. Så stark. Vad jag har utvecklats den senaste tiden. Återigen positiv och självkänslan växer. Äntligen tror jag på mig själv igen.

För ett halvår sedan kom jag ofta på flera ursäkter till att slippa göra vad som helst. Jag gömde mig och intalade mig själv att jag helt enkelt trivdes med att vara ensam. Jag spenderade varenda minut bland folk med att hålla allt inom mig. Agera normalt, verka trygg och stark. Men inombords ville jag gå sönder. Inombords ville jag krypa in i ett skal och gömma mig. Min självkänsla var sliten i stycken och hoppet blev återigen trampat på. Hur lyckas jag alltid hamna där? Varför blir mitt liv helt plötsligt så dramatiskt? Jo för att jag behövde det. Någonstans tror jag faktiskt att jag behövde dessa utmaningar för att jag var så bekväm i mig själv. För att jag egentligen inte riktigt trodde på mig själv, gärna gömde mig bakom andra mitt i mängden. För att kunna utvecklas.

Innan man insett sitt egna värde och lärt sig älska sig själv så är det svårt att se vad man förtjänar. Det är så lätt att nöja sig vid tryggheter och så svårt att förstå hur mycket respekt man faktiskt förtjänar av sina medmänniskor. Idag älskar jag mig själv och hur oberoende jag blivit utav andra. Jag älskar hur positiv jag är till livet och hur jag antar nya utmaningar och äntligen tror på mig själv.


Likes

Comments

Kär lek

Just nu är det en sån kväll då jag bara vill sova för jag är så trött. Men tanken på dig gör mig så arg och ledsen. Jag måste ta bort allt, alla dina vänner allting för att kunna glömma dig och allt du gjorde. Jag vill komma över och förlåta dig, inte för din skull utan för min egen. För att kunna gå vidare utan att tanken på dig sätter käppar i hjulen. För du gör mig rädd att gå vidare. Rädd att någonsin lita på en annan människa igen och det är hemskt. Det känns förjävligt att du har den makten över mig. Att du ens finns kvar i mina tankar som ett stort hinder ibland.

Jag undrar många gånger om du har gått vidare. Undra om du ens tänker på mig.

Likes

Comments

Livet

Många gånger mår jag hur bra som helst. Jag ser mitt eget liv som en enda lång ljus framtid med världens alla möjligheter och mitt förflutna ligger efter mig likt en sliten nedtrampad matta som inte är mer än ett minne blott - på gott och ont. Ändå finns det fortfarande stunder när jag känner att jag inte orkar vara glad, inte orkar se hoppet i allt och helt enkelt inte orkar tänka positivt. Det kan kännas tröttsamt ibland men någonstans måste jag ändå intala mig att det är okej, att varje dag inte måste vara strålande sol och fjärilar i magen. Ibland måste man få krypa ihop till en liten boll och släppa ut alla ledsna tankar för att kunna lugna dem. Trösta sig själv.

Många gånger stannar jag där för länge. Jag släpper liksom aldrig ut det helt utan håller dem för mig själv och agerar ut mot omvärlden som att allt är frid och fröjd - för det är var de är vana vid och man vill ju inte skrämma bort sin omgivning. Men skulle de verkligen bli så rädda? Eller skulle man bara bli mer mänsklig i deras ögon? Synas mer, vara en faktisk människa som tänker och känner precis som dem. Som kan vara ledsen eller nere för att sedan återgå till att sprida kärlek och glädje. Visa att trots allt som rasat runtomkring mig så kan livet faktiskt bli bra igen. För trots att jag förlorar så mycket och så många så har jag ändå kvar mig själv i allt. Och det vill jag visa andra att de också har. Att jag inte tänker försvinna in under mitt skal igen och gömma mig för verkligheten. Stöta bort de som vill finnas där och som vill hjälpa. Visa att jag är pålitlig och inte drar mig tillbaka så fort livet blir tufft.

Jag tror det är dags för mig att bli glad igen. Att sluta älta och sluta vara rädd för att bli sårad. För det kan göra ont men tänk vad vackert det kan vara, att vara sårbar och mänsklig. Att äntligen vara närvarande igen.

Likes

Comments

Kär lek

Jag sitter och raderar bilder och försöker på något sätt organisera dem (vilket gick käpprakt åt skogen eftersom jag är så sorgligt oteknisk när det kommer till mac) och jag kämpade på i flera timmar tills jag slutligen bara kopierade allt från Bilder till en mapp på min externa hårddisk. Så nu ligger allt där huller om buller och jag ORKAR verkligen inte lägga mer energi på det ikväll 😄. Blev så förbannad. Men sen blev jag så sjukt känslosam. Självklart saknar jag sådant jag inte vill erkänna.

I vissa ljus, när jag ser tillbaka på dåliga förhållanden, kan jag minnas det som var bra. I mitt senaste förhållande var jag upp över öronen kär och jag trodde att han var mannen i mitt liv. Nu i efterhand med facit i handen är det lätt att se hur fel jag hade om allt och hur vilsen jag måste varit i mig själv som inte såg någonting. Så många tecken jag kan urskilja idag som jag bara viftade bort där och då. Men herregud vad jag älskade den killen. Jag trodde verkligen att vi skulle gifta oss och få barn. När bilder på honom kommer upp gör det fortfarande så sjukt ont. Trots allt måste jag erkänna det. Det hugger till i magen, i bröstet. En kniv rakt i ryggen.

Jag har blivit sviken förut men detta var annorlunda. Det här gjorde så fruktansvärt ont. Den här människan litade jag på till den grad att jag skulle satt mitt liv i hans händer. För honom var jag sårbar. För honom var jag alldeles för tillgänglig och alldeles för naiv. Det gör mig rädd att tänka framåt. Rädd för att våga släppa in någon ny och framförallt rädd för att förlåta. För jag tror aldrig han kommer förstå hur högt upp vi var när han släppte ner mig och det suger. Det suger för jag kommer alltid veta det. Och han kommer gå vidare i sitt liv, hitta någon ny och kanske lära sig av sina misstag kanske såra henne också. Jag kommer aldrig kunna gå vidare på samma sätt. Jag var den som blev sårad, förlöjligad. Jag var den som blev lurad och tagen för givet. Efter alla dessa månader förstår jag fortfarande inte. Tänk om jag aldrig kan förlåta.

En efter en raderade jag alla bilder på dig. Gång på gång kände jag irritationen. Jag kunde till och med känna hatet. För vad du gjorde när jag inte såg. För vad du tog från mig utan att ge tillbaka. Tilliten. Utan minsta tecken på varken skam eller ångest. Inte ens sanningen kunde du ge mig. Fy fan för dig.

Likes

Comments

Livet

Idag diskuterade jag och min kompis sociala medier och den press man ibland känner när man ska ladda upp en bild på sig själv någonstans. Varför gör man ens det? Vem har egentligen rätt att döma och varför skulle någon orka ta sig tiden till det? Vi lär oss att vara snälla mot varandra men lär vi oss någonsin att vara snälla mot oss själva? Att inte lägga för hög press på sig själv? Ibland måste man faktiskt tillåta sig att bara vara. Man måste sluta tänka på sådana åsikter som inte har någon betydelse och fråga sig själv vad man själv vill, vad man själv tycker är rimligt. Jag har börjat utmana mig själv, i syfte att öka min självkänsla, genom att lägga upp bilder på mig själv utan anledning. Genom att agera ut mig själv extra mycket när folk vänder sig om för att se om man verkligen tog ett kort eller ännu värre!! "Speglade hon sig precis och slutade lite med läpparna?" Tänker någon ens så? Är man så självkritisk så man bara antar att alla ser ner eller kollar snett eller är man snarare för självupptagen och tror att någon ens kollar eller för den delen bryr sig om vad i hela friden man håller på med?

Vi måste hjälpa varandra att våga vara oss och våga vara olika. Det är så underbart att se folk hålla fast vid starka personligheter, vågar vara sig själva så länge det givetvis inte påverkar omgivningen. Sen kan man självklart störa sig på någon men det får man faktiskt hålla för sig själv. Inte ens bästa kompisen som går bredvid behöver veta för vem vet, kanske jobbar h*n just i det ögonblicket också på sin självkänsla eller sitt självförtroende och att visa hur man kan kommentera andra sätter käppar i hjulen. Kanske börjar denna kompis sakta återgå till att "jaha, jo men folk lägger ju märke till sånt så kanske ska man smälta in och absolut aldrig sticka ut. Vi måste visa varandra att man kan bli accepterad oavsett. Att vi alla ska kunna känna oss trygga i oss själva precis som vi är och att det är helt okej.

Likes

Comments