Jag hade för några dagar sedan tänkt skriva ett klagoinlägg om vår lägenhet. Jag har tänkt om. För även om vi har haft strömavbrott, sovit utan ac, myggbett, myror, haft dusch och toa ur funktion så är det ingenting, INGENTING jämfört med vad vi sett nu. Att jag ens tyckte det var lite synd om oss skäms jag över. Efter ha sett barnhemmet tycker jag vår lägenhet är jättefin.

På barnhemmet bor det 13 barn. Det luktar ganska illa därinne, köket är på tok för litet och toan ligger i ett lager av vatten. När vi fick se våningssängarna blev jag chockad över att de inte hade madrasser på den hårda träskivan. Det visade sig vara värre än så. Allihopa sover på golvet i två små rum på grund av att de inte har någon möjlighet till fläkt/ac i sovrummen. Har de öppet fönster för vädring kommer det in ormar. När barnen ville visa "sitt rum" (golvet där de sover) gjorde det så ont. Så jävla ont.
Att se de dela ett enda par inlines (alltså en inlines på ett barn) gjorde ont.
Att se deras magra kroppar gjorde ont.

Men.
Att se deras glädje när man leker med de känns så fint.
Att se deras stora driv i skolarbetet trots förutsättningarna känns så fint.
Att se hur nöjda de verkar med livet ändå känns också fint.

Det är tack vare Little lamb school som detta är möjligt. Utan dem hade dessa barn förmodligen aldrig fått gå i skolan. De hade förmodligen inte fått riktig mat i magen.
De hade förmodligen inte haft någon som såg de.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I förrgår blev vi inbjudna till ett indiskt-muslimskt bröllop. Vår handledare Maria var den som egentligen var bjuden, men med henne räknar de med 10+. Alltså var vi också välkomna! Lite speciellt att gå på bröllop hos någon man aldrig träffat.

I Indien har man på sig saris på bröllop. Det är ett tygstycke som viras på ett speciellt sätt runt kroppen och under har man en liten, tight topp. Har tidigare råkat skriva att vi bär saris under vardagarna, men det gör vi alltså inte. Vi fick låna saris av mamman på pojkhemmet som även hjälpte oss att sätta på dem (välbehövligt!!). För henne, som ändå är väldigt van, tog det ungefär 10-15 min för var och en av oss att få på dem. Vi hade även köpt smycken enligt hennes önskan. Vi skulle ha något "fancy". Plastiga, stora smycken med glitter är tydligen väldigt "fancy" här.

När vi var klara med blommor i håret, sarin och de fancy smyckena var på och pricken satt i pannan kunde vi åka. Vi går in i en byggnad med mycket folk i och alla vänder sig om. Vi är blonda, ljusa i hyn och bär saris. Detta anses väldigt exotiskt. Snart kom det fram massa som ville ta kort och selfies med oss. Två lämnade till och med över sina småbarn till mig för att jag skulle hålla i de medan de tog kort på oss tillsammans. Barnen grät och där stod jag och skulle le mot kamerorna, stackare.

Det var ett arrangerat bröllop och då har vanligtvis bruden och brudgummen inte träffat varandra överhuvudtaget innan bröllopet. De får se varandra först när bruden tar av sig slöjan som täcker ansiktet. Detta paret hade tydligen träffats lite efter förlovningen så det var inte totalt främmande för varandra, men jag tycker ändå att detta är helt absurt.

Våra vänner från skolan berättade att man går till bröllopet, gratulerar brudparet, äter och går hem. Så efter hälsningarna gick vi och åt. Långbord med pappersdukar rullas fram och maten serveras direkt på tabletter som läggs fram. De kommer hela tiden och fyller på vare sig man vill eller inte (nästan).

Efter dans och mer kort gick vi hem. Har aldrig någonsin känt mig så utstirrad och speciell. Att folk vill ta så mycket bilder med oss att vi är tvungna att säga till de att "nu måste vi gå" för att stoppa de är sjukt. Det var dock väldigt roligt och en häftig upplevelse!

Likes

Comments

• de långa naglarna vissa män har här är en modegrej?

• det är tradition att flickornas hår ska rakas av tre gånger när de är små? Första gången vid 6 månaders ålder och då tas även hål i öronen. De andra två är inte vid bestämda tidpunkter, men när alla tre gångerna är klara behöver de inte göra det mer. Meningen med rakningen är att håret ska bli starkt och fint.

• genom av vi tre svenskar bär indiska kläder i syftet att passa in, därmed utmärker oss mer? De är vana vid att västerlänningar inte har indiska kläder så därmed blir det lite motsatt effekt hehe...

• vissa ritar unibrowns med någon sorts färg på ögonbrynen på små barn för att få brynen att växa?

• det är helt okej att prata om andra som "den feta" eller liknande? Det ligger ingen värdering i det som det gör i Sverige, det är varken bättre eller sämre. Skönt!

Likes

Comments

Som jag sa i tidigare inlägg är det ganska svårt att klä sig rätt här i Indien. Det fick jag bevisat häromdagen.

Vi gick till skolan som vanligt och hade lektioner. Vid lunch viskar en av lärarna till Magdalena om min klädsel. Hon säger till Magdalena att hon gärna får hälsa mig att jag kanske skulle vilja byta klädsel innan vi åker in till stan. Varför det undrar jag? Jo, den fina klänningen jag hittat i garderoben som hade blivit min nya personliga favorit, var inte en klänning man ska ha på jobbet. Det var tydligen ett nattlinne som man endast sover i. Så det var första gången jag gått till skolan/jobbet i pyjamas! Vi har skrattat åt det här väldigt mycket och det roliga är att ingen av de andra lärarna hade vågat säga någonting till mig för de ville inte vara ". Tydligen hade några av eleverna berättat för de vuxna (som inte hade sett mig i skolan) och tyckt det var väldigt lustigt. Aja, den bjuder jag på.

Hur ska man kunna se att detta är en pyjamas? Visst var den fin?? För fin för att sova i enligt mig...;)

Likes

Comments

Det är så mycket nya intryck, upplevelser, kulturkrockar osv. Det händer någonting hela tiden och vi blir ständigt överraskade och förvånade. Folk är så öppna och bjuder in en till sina hem på middag (vi går bara till folk vi känner från skolan så inte till vem som helst). Att passa tider är inte så viktigt och alla är extremt vänliga och välkomnande.

Deepa, en av lärarna på skolan som vi lärt känna väldigt bra, var vi på middag hos ikväll. Första gången vi var i hennes hus tänkte jag: Hur kan man bo såhär? Det är väldigt simpelt, köket är extremt litet, det finns inte tillräckligt med stolar, man sitter på golvet och äter osv.
Idag när vi kom dit och jag har sett lite mer inser jag att hon har det väldigt fint jämfört med många andra. Nu tycker jag det är väldigt mysigt hos henne. De har inget materiellt att bjuda på, därför bjuder de på sig själva istället och då menar jag inte främst i humoristisk synpunkt utan de bjuder på värme, glädje och öppenhet. Det kanske låter fånigt, men det är väldigt sant.

En vanlig syn på väg till skolan, kossor som badar i en damm överblommad av alger.

Likes

Comments

En liten halvskev bild på oss som visar hur vi kan klä oss

Aningens svårfångat på bild, men byxorna är extremt stora med plats för minst två i varje. De måste alltså dras åt ordentligt.


Att klä sig rätt här i Indien är lite svårt. I alla fall för kvinnorna. Inga axlar eller knän får synas. Urringning är inte tillåtet och tröjan får inte vara vit om det finns risk att BH:n syns under. Magen kan visas om en sjal bärs över axlarna, inte annars. I lägenheten finns det som tur är indiska kläder som vi lånar, annars hade jag knappt haft något att sätta på mig kan jag säga. När jag skulle packa innan resan blev det lite problem för att alla mina sommarkläder som är lämpliga för 30+ täcker inte dessa delar. Man kan sy upp egna saris hos skräddare så det ska vi göra så fort som möjligt!

Likes

Comments

Igår var första dagen på skolan. De hälsade oss välkomna med en sång och sedan vi fick vi en rundtur. Därefter började vi att läsa med barnen i små grupper. De får hjälp med uttalet och vi hittar på frågor till de så att vi ser att de förstår vad de läst.
Efter lunchen var vi med på en mattelektion där vi tre volontärer fick sitta enskilt med varsitt barn som hade det lite svårt för sig. Deras matte i fjärdeklass är mycket svårare än svenskars matte i samma ålder, det ligger ungefär på en svensk sjunde/åttondeklassares nivå skulle jag säga. Problemet var dock inte nivån, utan att förklara på engelska. Jag har aldrig läst matte på engelska innan så det blev ju en liten omställning, men det gick bra ändå! Var så härligt när man såg glimten i ögat på killen när han äntligen förstod, trots att han påminde mig under lektionens gång om att han hatade matte.

Vi hade 5 strömavbrott i lägenheten igår också... Inte kul när ac:n är av i 33 graders värme. Att försöka sova i det är svårt. Smått problematiskt att inte se någonting när man lagar mat också😅 Dessutom har jag lyckats få uppemot 50 myggbett.
Jaja, nu ska vi äta frukost och gå till skolan igen!

Update: Nu har jag cirka 50 på vardera ben och armar... Är "bubblig" av bett på vissa ställen. Hehe är det okej att klaga då? ;)



Lunchen på skolan

Likes

Comments

Resan började lite svajigt med att vårt första plan till Stockholm blev inställt. Detta ledde till diverse halvspringturer på flygplatsen och vädjande till receptionister att vänta på oss så att vi skulle komma med planet till New Delhi. Vi hann precis på håret, men annars har allt gått bra! :)

Det är vääldigt varmt och klibbigt här dock. Nu är klockan 23.30 här och det är cirkus 29 grader. Lägenheten vi bor i saknar tvättmaskin så det blir lite spännande att se hur vi ska tvätta alla kläder som blir smutsiga ganska fort. Vi har redan träffat nya vänner som har visat oss runt, bjudit oss på riktigt indiskt chaite och även indisk mat. Ikväll blev det någon sorts risnudlar med chutney. Vi undrade för oss själva om man åt med bestick här eller inte. När de ställde fram maten sa vi (på svenska) att det där kan vi ju inte äta med händerna. Vi hade fel. De äger inga bestick det så det är händerna som gäller. Vi som inte är vana blir kladdiga om hela handen, medan de vant hanterar maten. Men vi lär oss nog också så småningom!

Imorgon är första dagen på skolan och då ska vi få träffa alla barnen. Mys!

Likes

Comments

Tänkte att jag skulle lista upp lite förväntningar och tankar om Indien som jag har såhär innan jag åker. Vad jag kommer att få uppleva, känna, lära mig osv. Sedan jämför jag detta när jag kommit hem igen för att se hur mycket som stämde och vad som skiljde sig!

  • Jag tror att jag kommer få bredare perspektiv på hur andra människor har det och hur olika våra kulturer faktiskt är
  • Tror jag kommer vara redigt trött på indisk mat efter resan
  • Kommer nog vara jobbigare än vad jag tror att se hur barnen kommer från väldigt olika familjeförhållanden - eller i vissa fall obefintliga förhållanden.
  • Lär nog uppskatta den rena luften och känslan av att kunna springa i en skog mycket mer när jag kommer hem
  • Förhoppningvis få kunskap om hur man lär ut på ett någorlunda pedagogiskt sätt.
  • Kommer sakna mina äggmackor <33
  • Jag hoppas att vi lyckas förmedla värme till barnen och visa att de är uppskattade för vad de är.
  • Kommer antagligen lite smått hata regn efter monsunperioden som sker under perioden vi är där
  • Lär sakna att dricka vatten direkt från vattenkranen
  • Och kanske mest av allt - kommer sakna alla här hemma väldigt mycket

Likes

Comments

Efter sommaren så tänkte jag att det vore bra att hitta på något att göra i höst. Vissa börjar plugga direkt, andra jobbar eller reser. Jag har sedan flera år tillbaka varit intresserad av att volontärarbeta och att göra det utomlands vore en rolig grej. Då får jag faktiskt både resa och arbeta i ett. Jag får visserligen inte betalt i pengar, men i erfarenhet.

Först var jag inne på Rumänien då Lm har ett samarbete och hjälper en organisation som verkar där. Sedan kom förslaget om Indien upp och det lät ju faktiskt väldigt spännande. Tog kontakt med några tjejer som också var intresserade av att åka och så plötsligt var det bokat! Jag har aldrig träffat dessa tjejer innan så ska bli väldigt roligt att få lära känna de, vilket vi definitivt kommer att göra då vi ska dela på en lägenhet tillsammans.

Vi kommer att jobba på ett barnhem och skola som ligger i Chennai. Barnen som går där har väldigt varierande bakgrund. Vissa kommer från lite mer välbärgade familjer, medan andra är föräldralösa barn som hittats som tiggare på gatan. Vårt jobb där är, vad jag har fattat det som, att hjälpa barnen att t ex läsa engelska och räkna matte. Även att hållla i lite aktiviteter med de. Ärligt talat vet jag inte så exakt våra uppgifter, men det lär ju lösa sig ;)

Jag har även varit intresserad av Indien som land sedan tidigare och är nyfiken på deras kultur. Därför känns detta väldigt spännande och som ett ganska självklart val jämfört med Rumänien, även om det hade varit skönt med betydligt kortare avstånd hem...

Likes

Comments