Header

Psykisk

Hur ska man förklara?
Att ligga sömnlös nästintill varje natt..
Att endast få sova ca 3 timmar per dygn är ingen höjdare...
Har haft de så här nu i ca över en månad..
Varför kunde inte allt va bra?
Varför hände allt egentligen?
Varför gjorde jag som jag gjorde?
Varför gjorde han de som han gjorde?
De är många tankar som snurrar i mitt huvud..
Vid varje tillfälle som jag tänker på detta så är de svårt att hålla tårarna inne...
De var 2 dagar kvar tills våran 10-månaders dag..
Varför?
Visst jag vet la kanske innerst inne varför men ändå?
Va de för att de är sommar?
Jag menar de han har lämnat nån vid här tiden på året nu två gånger...
Hittar han då nån ny igen när sommarn är slut? Inte för att jag har med de att göra men...
Många tankar som gör mig förvirrad..
Att försöka släppa allt går seriöst inte..
På de sättet som han gjorde de är inte okej..
Tänka sig o bli sms-dumpade,
fast värre..
Han lämnade en lapp hängandes i lampan...
Är de verkligen ett okej avslut?
Inte mina ögon iallafall..
Jag överreagerade ofc..
Rev sönder foton på oss och kastade på hans säng.
Jag menar de vafan...
Han dumpa mig via brev..
Seriöst?
Riva sönder foton är de minsta man kan göra..
Nu tänker säkert folk
"Så jävla omoget av er båda och omoget att skriva om de här!".
Ja de kanske är omoget men vem har bett dig som läsare att läsa inlägget?
Jag gör kanske lite reklam för min blogg med en länk och en kommentar som "nytt inlägg💕" eller liknande..
Jag tvingade inte dig att läsa detta för de är ditt egna val.
Dina val, ditt liv o dina konsekvenser.
Likaså mina val, mitt liv och mina konsekvenser.
Men de är en del folk som har lite svårt att förstå de här om att man är två om saker och ting...
Gömma sig funkar inte, då man måste ta tag i saker och ting vare sig man vill eller inte...
Alla bär vi på våra egna öden, val och konsekvenser men skjuta de på nån annan gör inte så att man får ett bättre liv,
nej de gör att de byggs på för mycket grejer att ta tag i så man skiter i de och låter de vara precis som förut..
Så funkar inte livet..
De är typ som om att jag skulle låta mina föräldrar tvätta min tvätt resten av livet även om jag har flyttat till eget, har ny sambo osv i framtiden...
Vi alla vet att de inte funkar så..
De jag ville komma fram med de här är att man bär på sina egna saker...
Kallar man sig vuxen och skit..
Då är man vuxen nog till att tvätta sin egna tvätt istället för att be andra!
Jag är bara trött på att få höra ifrån andra
"****** kan inte ta de själv för den är så lik ****** så man får tvätta åt ******** så de finns rena kläder"
För de första,
Är ****** 20+ så kan ****** tvätta sin tvätt själv...
Inte be nån annan...
Förstår när de gäller småbarn och barn..
Seriöst åt en 20+ åring...
De är typ som att be ******* gräva sin egna grav för att ******* kommer att fortsätta med detta resten av sitt liv så länge nån kan tvätta åt *******..

Som du förstår så är detta en metafor till en helt annan händelse...
Man kan inte lägga över sina egna ansvar och öden på nån annan helt enkelt!

Där emot är de svårt för mig att gå vidare,
ofc att de är de...
Nästintill 10 månader ihop,
sambos i typ ett halvår och sen kom de här i sammanband då han försökte sluta röka...
De är uppenbart att de inte va nått seriöst mellan oss i hans ögon då han är redan ute efter nån ny...
De som sårar mest är att han aldrig va riktigt ärlig..
Grejen är den att de va inte riktigt kul heller när man fick höra de ena o de andra men fick inget svar när jag frågade han om de va sant!
De finns två olika sidor av den här historien ofc..
Men dom ända som kan se hela berättelsen i svart o vitt de är vi två som upplevde de..
Jag är ingen tankeläsare o de är inte han heller..
De är de som får mitt hjärta o mina hjärna att fucka upp...
Speciellt nätterna blir drabbade då dagarna är fyllda med telefonsamtal, skratt och umgänge med familjen.
På kvällarna o nätterna finns de ingen som kan ge mig ett skratt eller en tröstande famn..
Hoppas all andra får en bra natt sömn iallafall...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Psykisk

Vart ska jag börja?
Är singel och har flyttat hem till pappa igen i väntan på lägenhet..
Mitt liv är upp och ned ännu mer!
Har fått som en slags daglig ångest så de bästa som underlättar är sömn eller alkohol då väljer jag ju självklart sömn före alkohol!
Mardrömmar som blir värre och på de är min mens utebliven pga hur jag mår så jag mår ännu sämre..
Detta är ju som en dagbok så skriver inte detta eller nått för att få varken uppmärksamhet eller att nån ska tycka synd om mig!
Jag mår bara sämre och sämre..
Ska fixa nån psykolog i Vara nu istället för att få lätta på hjärtat...
För hur mycket ska en människa behöva ta innan den får hjälp?!
När man ringer in för att få hjälp så hör man "Du kan återkomma om du mår sämre" eller "du är inte tillräckligt sjuk nog".
De har inget med sjukdom eller att nått ska bli värre, kan de inte bara ta stop på de här eländet!
För tar dom inte oss ungdomar på allvar eller vafan är de för fel på allt egentligen inom Sveriges sjukvård?!
Alla som vill ha hjälp bör få hjälp!
De va allt för mig denna gången och jag hoppas de finns förståelse till varför jag inte har uppdaterat på flera månader...
Uppbrottet mellan mig o min gamla sambo hände i tisdags men har inte mått så bra innan de heller..


Bjuder även på en bild av min nya soffa som införskaffades i torsdags.. (annons bilden får ni se då soffan är i pappas bil än.)

Likes

Comments

Bra

Idag tar jag steget och hoppar av skolan!
Så nu är modet samlat till de och nu kan jag äntligen lägga ner min energi på en ny bra start här i livet.
Ska till arbetsförmedlingen imorn för att skriva in mig där i Falköping.
Så att jag kan ha turen att få börja på nått som heter UngArena i Falköping för att mer eller mindre börja arbetstränas.
Jag ska också börja satsa allt för att få kontroll över mitt mående, de är inte så direkt hälsosamt att hålla på så som jag gör.
Vill ju kunna må bra.
Alla är vi människor men alla har vi olika mående men allas mål år att kunna må bra.
Jag gör från och med nu mitt bästa, mitt bästa för att kunna ha de toppen med min underbara sambo.
Han finns där alltid i vårt och torrt men vill att han ska sluta behöva vara där som en Borg om nätterna.
De är då som allt får ett utlopp.
Tårarna faller, paniken tar över och känslorna vållar över.
Då tar han mig i sin famn och kramar om mig tills vi båda somnar.
Så nu är jag och hälsar på familjen i väntans tider på att klockan ska bli 13.50.
De är då jag ska skriva ut mig.

Här kommer de ett litet foto på underbara Låla.

Likes

Comments

I natt var de en sömnlös natt.
Det är de värsta jag vet med att vara bortrest eller att bara gå utanför vår ytterdörr till vår lilla 2:a i Falköping.
Jag vet inte vad de är med mig men så fort jag går utanför ytterdörren så börjar jag bli konstig.
När jag sover borta så MÅSTE mina kläder ligga på exakt samma sätt som hemma och garderoben på vänster sida (om de finns nån så klart) ska jag ha mina kläder i för så har jag de hemma.
Måste ligga på samma sida (som hemma) utav sängen.
Men de värsta jag vet är mina värsta fiender.
Nu kanske du som läser detta tänker
"Som man bäddar får man ligga".
Grejen är den att alla ser inte de som fiender som jag gör.
Mina fiender är:
Spontanitet, stora folkmängder, inget schema, rutinförändringar, när inte allt går som man har planerat in i den minsta detalj som bara kan och så klart "galna flickvänssjukan" även så kallad "crazy bitch svartsjukan". Den förstör förhållandet upp till 1000%.
Så klart har jag mina anledningar till varför detta har uppkommit men ett nytt förhållande är ju med en ny person.
Man ska inte döma ut alla pga en idiot.
Det är dock inte alltid lätt att släppa den och skita i den.
Emellanåt blir de bara för mycket såpass så att jag inte ens klarar av mig sig och jag undrar hur min sambo orkar med mig alla dagar i veckan osv...
Jag gör seriöst mitt bästa så att han inte märker av nått men emellanåt är de för svårt.
De har hänt 2gånger då allt nästan har gått käpprätt åt helvete mellan oss pga "galna flickvänssjukan".
Jag vill inte hamna i fler sådana situationer så jag gör verkligen mitt bästa.
Hoppas han ser de också eftersom att jag älskar han obeskrivligt mycket.
Men de är mer tankar än dom som styr mitt psykiska mående.
Jag vill att du som är min läsare ska förstå varför de kan vara jobbigt och hårt för mig att vara aktiv på bloggen emellanåt.
De är så att jag har utan tanke helt och hållet skitit i dom vänner jag tidigare har haft/har.
Pga att jag vill inte vara en börda för nån, känner mig otillräcklig, hatar att sitta i långa samtal om jag inte ser tillräckligt med glädje av de och de känns som att vad jag än säger eller gör i vissa samtal så blir jag illa bemött (men i själva verket är de kanske inte så men jag känner att de är så).
Tar jag emot för mycket av sådant så låser jag bara in mig ännu mer.
Jag klarar inte av att gå till skolan för jag tycker de är för mycket elever i min klass (vi är 14 elever sammanlagt och jag är ensam tjej).
De värsta jag vet med att vara i skolan är de att jag har svårt för att berätta om de är nått jag inte kan eller förstår.
Tidigare har jag lätt kunnat säga de rakt ut eller dylikt men de senaste året har jag mer eller mindre haft de inom mig istället för att minska risken för att bli skrattad åt.
Även om jag är ensam tjej tar de inte slut där, nämnde jag att jag är äldst i klassen för att jag har behövt att gå om i gymnasiet?
De sätter press på mig.
Jag vill kunna engagera mig i skolan men när jag känner som jag gör för att ta mig till skolan och va i skolan så pallar jag inte ens göra mina läxor eller plugga till mina prov.
Jag är väldigt sällan i skolan.
Sjukanmäla mig till skolan har blivit en del av min vardag.
Att oroa mig över vår ekonomi är en del av min vardag och att oroa mig över om jag kan betala mina räkningar i tid är en del av min vardag.
Är de så här en 19 åring som blir 20 år i år ska ha de?
Är de så här man ska leva sitt liv?
Alla har sagt till mig o försöka slappna av och leva den bästa tiden av mitt liv.
Hur ska jag kunna göra de?
Hur ska jag kunna släppa all min oro och mina tankar?
Även om folk säger "De är nog bäst att du börjar prata med nån" så är jag rädd.
Rädd för att bli stämplad, rädd för att bli dömd och rädd för att inte få hjälp om jag behöver de.
Även om jag "pratar ut" med nån så pratar jag aldrig ut om allt.
För har svårt att öppna mig om allt.
Min sambo får reda på en del och min bästa vän får reda på en del men att säga ALLT till dom är svårt.
För vill inte vara en börda för nån och vill inte bli dömd av dom.

Nu hoppas jag att du som är min läsare förstår lite extra om min situation.
Jag förstår att du kanske tänker
"Varför skriver du ut detta på en blogg för? Vill du ha uppmärksamhet eller vad är ditt problem?!"

Så är inte fallet, jag älskar musik och smink men jag vill finna mig en hobby som får mig till att koppla bort alla mina tankar och problem för en liten stund.
Ja, jag kommer kanske att skriva mer om min psykiska del men allt handlar inte om den.
Gör jag framsteg eller om de hänt nått jag vill få ur mig så skriver jag de här på bloggen.
Min blogg är ju trots allt min blogg, jag skriver EXAKT allt jag känner och mår för.

I denna blogg kommer exakt allt hända, jag kanske testar nått nytt (som just DU självklart kommer att få ta del utav), köper nytt smink, skriver nån dikt eller låt eller vad som helst.

Hoppas du får en bra dag!
Nu ska jag ta tag i den här dagen👌🏻



Bjuder även på en bild på mig och på min morbrors pimpade rullator som jag och mormor pimpade upp åt han👌🏻

  • 85 readers

Likes

Comments

Första inlägg

Hej!

Jag har länge funderat över om jag ska börja blogga, mitt mål med bloggen är att jag ska få skriva av mig. Skriva av mina tankar, åsikter, minnen, osv... De kan vara upp och ned med antalet inlägg och aktivitet då jag inte mår jämt så bra. En del delar jag med mig av och en del delar jag inte med mig av när de gäller mitt mående.

Just nu är jag i Eksjö för att jag överraskade min morbror med att följa med min mormor till han. Han varken visste eller fatta att jag skulle följa med heller, så jag har fått leka överraskning idag. Jag fick gömma mig bakom en vägg och sen hoppa fram medan min mormor skrek "SUPRISE!!!!". Hans min var oslagbar!

Jag har själv inte mått så bra under en viss tid och att äntligen kunna känna att jag har gjort nån glad över att göra nått så enkelt som jag har gjort får mig att må lite bättre.

Under de senaste 8 månaderna har jag gått igenom rätt så många förändringar och upplevelser som kan få vem som helst till att tappa fotfästet. Saker jag delar med mig av angående mitt psykiska mående kommer jag dela med mig av när jag känner mig mer säker med mitt skrivande.

Mina lärare under min skolgång har alltid sagt till mig "När du väl börjar skriva så har du väldigt svårt för att avsluta ditt skriveri, Jennifer". Dom har väldigt rätt i vad dom har sagt men jag har också lika lätt för att bli uttorkad på idéer.

Ni/du som läser detta undrar säkert "vart fan kommer de löjliga smeknamnet "Jenzy" ifrån?" Jo, på min pappas sida av familj o släkt har jag alltid kallats för "Jenzy" av de små som inte har klarat av att säga "Jennifer". Min kusin Domenic och mina småsystrar brukar oftast tilltala mig med de Sen så har vi ju min sambo. Han började kalla mig för de för att jag jämt tilltalar honom med hans smeknamn. Så han ville tilltala mig med ett smeknamn jag har. Jag berättade "Jenzy" och varför jag kallas för de och då började han genast haka på och hans mamma likaså. I alla år har jag mer eller mindre vart emot de smeknamnet men har mer och mer allt eftersom börjat godkänna de. Där är berätelsen om varför jag kallas för "Jenzy" och varför min blogg heter "JenzyLundberg".

Nu önskar jag er alla en god natts sömn för nu ska jag nana natten!

Likes

Comments