View tracker

Sommarlovet 2013, när jag var 13 år gammal gick min pappa bort i hudcancer. Under min barndom fick jag allt för ofta höra ifrån min mamma att ”pappa mår inte så bra” men attt ”inte så bra” betydde mer än en förkylning eller huvudvärk hade jag ingen aning om, jag visste inte vad cancer, eller malignt melanom var för något


Det första minnet jag har ifrån pappas cancer är hur han förändrades fysiskt. Han hade alltid tränat massor och brytt sig mycket om sitt yttre, men när han fick cancer förändrades hans utseende snabbt, han blev större och tappade sitt hår av medicinerna. Det var som att se honom tyna bort framför mina ögon utan att ha någon som helst makt att stoppa det. Men det jag minns mest är tumören, den i hans ansikte som doktorn inte tog på allvar och opererade bort gång på gång. Den tumören som folk vände sig på gatan för och som mina vänner alltid frågade om, den jag aldrig la märke till. Sådär såg ju min pappa ut? Han hade ett långt ärr från pannan ner till bröstet, men så hade han sett ut i flera år och för mig var det normalt, jag tänkte inte på det.


När jag ser tillbaka på hur jag hanterade min pappas bortgång blir jag nästan chockad, hade samma händelse inträffat i nutid hade jag reagerat helt annorlunda. Jag tog allting så lugnt, jag antar att det främst var för att jag inte riktigt visste att han var så pass sjuk som han var.

Han gick bort den 8 Augusti 2013, bara en vecka innan skolan skulle dra igång igen.

Jag minns när mamma väckte mig den morgonen och hur vi tog farväl av honom på eftermiddagen, hur ledsen jag var den kvällen och att jag sov i mammas säng.

Jag minns exakt hur jag berättade för min vän Amanda om vad som hade hänt, kommer ihåg varenda meddelande vi skrev till varandra den eftermiddagen och hur hon försökte försäkra mig om att han skulle bli frisk igen.


Det jag tydligast kommer ihåg ifrån perioden efter hans död, och som jag inte förstår idag, är hur lätt det var för mig att gå tillbaka till gamla rutiner. Kommer ihåg att jag gick till skolan bara en vecka efter han gick bort, och låtsades som ingenting. Jag har aldrig haft svårt att prata om honom eller det som hänt, men att det var så lätt redan då gör mig förvånad.


Jag både uppskattar och klandrar det faktum att min mamma förminskade pappas sjukdom inför mig. Hade jag fått höra ”pappa är dödssjuk” hade det nog förändrat en hel del, både mitt mående och hur jag agerat. Jag hade kunnat ta vara mer på den sista tiden med honom då, men jag tror också att bortgången hade tagit hårdare på mig ifall jag hade haft tid att förbereda mig. Jag hade ju ingen aning att han skulle, eller ens kunde dö utav cancern.

Det tog ett par år innan jag började inse och må dåligt över vad som hade hänt, så är det nog för många som är med om dödsfall i familjen. Det känns verkligen helt overkligt i början och det är ett sår som tyvärr aldrig kommer läka helt. Han är bara borta nu, så är det och jag inte kan göra något alls åt saken. Han kommer aldrig se mig bli vuxen eller träffa mina barn. Jag kommer alltid fundera på hur annorlunda allt skulle vara ifall han fortfarande var vid liv, skulle jag haft småsyskon, skulle vi ens bott kvar här i Kungsängen?


Någonting jag lagt märke till under åren efter det som hänt är hur tabu det är att prata om dödsfall och sjukdomar. Jag märker att när jag tar upp något eller börjar prata om min pappa och hans sjukdom blir den eller de jag pratar med obekväma av samtalsämnet, medan det för mig är en sak jag verkligen inte har några problem att prata om. Jag förstår dock inte varför folk reagerar så, om det är för att de är rädda för att jag ska bli ledsen av att prata om honom eller om dom själva helt enkelt har svårt för sånna samtalsämnen.


Att förlora en förälder behöver egentligen inte som i mitt fall betyda att föräldern gått bort. Jag kan tänka mig att det är lika jobbigt, om inte värre att ha en förälder som är vid liv utan att vara närvarande eller brydd i ens liv. Jag fick ju trots allt uppleva 13 år fulla med fina minnen tillsammans med min pappa, och jag är så glad & tacksam över det. Att ens ha föräldrar är något man inte borde ta för givet, utan vara tacksam för.


Att jag förlorade min pappa är något som fått mig att må sjukt dåligt vid vissa tillfällen, men även något som präglat och stärkt mig som person. Har jag klarat av en sån här sak, vad klarar jag inte då?

(Censurerade bort pappas speedos, thank me later.)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker