View tracker

Flickan hade träskor och yllekofta i ljus pastell

kameran mot tristess.

Hon rörde sig bort från huset

bortom vasen.


Malvorna sträckte sina blomhuvuden

rosalila mot allt det ljusgröna.

Hon höjde kameran.

Där var rådjuret!


Verkligt, skarpt, perfekt.

Alldeles stilla i vattenbrynet.

Det blågrå havet bakom

en serie knäppningar.


Mannen på cykeln avbröt henne

han hade en svart hund.

Han visste.

Bad henne hålla hunden.


Djuret tuggade fradga.

Nu vek sig frambenen.

Flera nyfikna nu

och nu var de två män.


Bil och ett mattsvart vapen,

skottet effektivt och dämpat.

Djurets lidande upphörde.

Flickan såg på.


Perfekt blev dödlig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår tittade jag, Max och Milo på Inside Out hemma i TV-soffan. Det blev riktigt mysigt. Vi hjälptes åt att baka höstmuffins med äppelfyllning - Green Kitchens senaste. Milo ville sitta i mitt knä till och med! Eftersom minne och känslor är två av mina favoritämnen, så får denna film bli veckans inspiration.

Inside Out är Pixars senaste storfilm (jag tyckte att den var helt OK, 3/5). Filmen handlar om vad som händer i huvudet på filmens huvudperson. Framför allt om de olika känslor som vi alla brottas med dagligen, och vilken funktion de har. I filmen beskrivs en del av våra långtidsminnen som “core memories” (typ kärnminnen på svenska) och de är extra viktiga för vårt känsloliv och vår personlighet. Det verkar rimligt att det kan fungera ungefär så. Flickan som är huvudperson i filmen har till en början enbart glädjefyllda core memories, men när Sadness kommer för nära dessa så ändrar de färg från orange till blå, och karaktären på minnena förändras från glada till ledsna. Det verkar helt rimligt att minnet kan fungera så. Vi bär nog alla på erfarenheter av hur opålitligt minnet kan vara. Jag minns min barndom annorlunda än mina bröder, men inte nog med det, jag minns min barndom annorlunda beroende på hur jag själv mår. Det är som att vår sinnesstämning påverkar vilka minnen som bubblar upp till ytan, eller till och med vilken bit av en händelse som vi minns.

Vid ett särskilt traumatiskt tillfälle i mitt liv för nästan ett och ett halvt år sedan färgades mina minnen både ledsna och läskiga, vilket var oerhört obehagligt. Just då trodde jag att jag mindes sanningen. Om "sanningen" dessutom är något som är taggat som "det värsta tänkbara" i din hjärna kan det bli oerhört skrämmande. Värre än den värsta skräckfilm du har sett. Om du har sett Inside Out kan du tänka dig att en elak inkräktare tagit sig in bland de andra känslopersonligheterna. Inkräktaren plockar fritt bland långtidsminnena, förvränger dem och laddar dem i kontrollrummet… I mitt fall hade jag varit dålig på att ta det lugnt samt även på att sätta gränser och säga nej, samtidigt som Sadness och Fear hade en framträdande roll beroende på vad som hände runtom kring mig. Brist på sömn blev den utlösande faktorn som släppte in inkräktaren.

För övrigt är Sadness min favoritkaraktär i Inside Out, så fint gestaltat minspel. Och så blev jag lite förtjust i Disgust - vilka ögonfransar! 

Likes

Comments

View tracker

Idag läste jag en artikel i tidningen Icon om Mars One. Projektet grundades av bland annat Bas Lansdorp och har som mål att skapa en bosättning på Mars år 2027. Den första kolonin ska bestå av fyra personer.

Några tankar flyger genom huvudet när jag läser om detta. Om det blir verklighet att mänskligheten kommer att kolonisera andra planeter, och jorden vid den tidpunkten är obeboelig av miljöförstöring och krig, då kan man tänka sig att det bara är en elit som har råd att bosätta sig på Mars. Den rikaste procenten av befolkningen. Kanske flyttar globala storföretag som Google och Apple sina huvudkontor dit. Jag tänker att jag inte vill lämna jorden för att bo på en minimalistisk och klinisk rymdstation utformad av Jonathan Ive (hans sista projekt och kronan på hans livsverk). Även om rymden fascinerar mig något oerhört. Dess skönhet och teorierna om vår existens, som M-teorin som förklaras av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow i boken “The Grand Design” från 2010.

Jag älskar jorden och dess natur alldeles för mycket. Men kanske är jorden inte helt körd, utan att det helt enkelt är så att Mars är trendigare i framtiden? Det är på Mars jobben finns. En sorts andra urbanisering.

Jag tänker att det blir lugnt och skönt på jorden när alla hårt arbetande och stressade människor drar till Mars. Då ska jag sitta i solen och titta ut över havet och dricka finkaffe och mumsa nougatrutor.

Jag läser om Christian Ohlendorff Knudsen, som är en av de 100 som tagits ut för att bli de första kolonisatörerna. Han är 190 lång, muskulös och emotionellt stabil. Han är en sån som tuffar på som tåget, hans kurva ser ut som en rak linje nära mittstrecket. På många sätt är jag motsatsen till Christian. Kort och kvinna. Måttligt fysiskt stark. Känslig med en sinnesstämning som rör sig mellan höga klara bergstoppar till bråddjupa svarta hav. En sådan person är förmodligen ganska olämplig bland de första människorna på en ny planet i en klaustrofobisk miljö. Men högst lämplig på jorden. Jag ska börja kalla mig jordpatriot - någon som känner en stark sympati för sin egen planet.

Veckans inspiration: En mänsklig koloni på Mars 2027? av Arvid Nikka i Icon #03 Höst 2015.

Rymdstation à la Jonny Ive? (One World Trade Center i New York)

Likes

Comments