Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag älskar att sitta och titta på bröllopsklänningar. Ända sen jag var en liten flicka har jag fantiserat hur min bröllopsklänning ska se ut. Jag har ändrat mig lite nu, den är inte någonting som klänningarna ovan ser ut men de har detaljer jag gillar. Loooove

Likes

Comments

Usch, vissa dagar/nätter sitter jag med sådan himla ångest. Det känns ibland som det aldrig kommer gå över, Somom jag aldrig kommer kunna gå vidare från allt. Medans vissa dagar känner jag mig så stark och självsäker. Kommer jag någonsin kunna känna mig normal igen? Ibland önskar jag att jag bara var en vanlig Svensson tjej. Ibland ångrar jag allt. Ibland skulle jag inte gjort något annorlunda.

Likes

Comments

Det måste låta så konstigt, men det är verkligen så som folk säger, att känns som ett stort hål i en. Vart jag än är, med vem eller vilka, så kommer det alltid vara ett hål i mig. En bit som saknas i mitt hjärta och i min själ. Du var min trygghet, som jag visste alltid fanns där även om jag inte kunde se dig. Det är kanske lika dant nu också, förutom att när du försvann så tog du en bit av mig med dig. Nu är jag ensam igen men jag vet att du finns någonstans och håller min rygg och väntar på mig. Det känns tryggt. Jag är inte rädd för döden längre. Jag önskar bara så gärna att du var här och fick vara med på allt som vi inte hann.

Likes

Comments

Dagar som dessa är jag så tacksam att ha det jobb jag har. Barn är så okomplicerade, ovetandes och kärleksfyllda. Man kommer som ny Fröken och de kastar sig i armarna på en och överöser en med kärlek. Det får en att känna sig så duglig, viktig, trygg och varm. Deras värld är här och nu. De säger vad de tycker och känner. De är inte rädd att göra fel. De är inte rädd att ställa ärliga frågor. Det är så skönt. Jag önskar vi vuxna kunde vara lite mer så. Ibland är en kram allt man behöver, precis som små barn, och det får man alltid när man ber om det, utan konstigheter. I deras värld är den inte farligt att vara ledsen, inte farligt att vara arg, inte farligt att KÄNNA och inte farligt att fråga hur det är eller vad som hänt, för det går över och vi tröstar varandra. Jag kan bli så varm i hjärtat när jag ser hur de tar hand om varandra. Varför kan det inte vara så när man blir vuxen?


Likes

Comments

Jag tror jag har nått botten nu. Man har left i förnekelse det senaste året. Jag har försökt hitta på saker, skratta, vara stark och gå vidare. Men det börjar sjunka in nu. Dethär är min verklighet. Jag ska leva med dethär. Men det värsta är att min kompis är borta. Stackars dig. Och det känns som ingen bryr sig. Allas liv går vidare somom inget har hänt. Medans mitt har tvär kraschat och rasat sönder och samman. Jag flyttade från Sverige för att starta någonting nytt från en trasig familj och trasiga vänskaper, trasiga relationer och en trasig Jenny. Jag flyttade utomlands och började bygga upp ett nytt liv där, mitt nya liv var utomlands med dig. Vi hade bara varandra, men jag älskade det. Och när du försvann, så försvann allting tillsammans med dig. Jag tror jag har gått sönder? Känner mig så fruktansvärt trasig och bara förstörd inombords. Det finns lixom ingenting kvar av mig. Jag har ingen lust att flytta, jag har ingen lust att vara kvar. Alla drömmar och saker jag velat gjort förut finns inte längre. Jag hade planer att flytta till USA och plugga, jag har inte ens lust med det längre. Om jag fick önska exakt vad jag ville så är det inget, helst att jag blir påkörd av en bil. Jag vet hur hemskt det är för vissa som drabbats av olyckor fick inte den chansen, som du, som många andra. Det är vidrigt att skriva men det är så det känns nu. Jag önskar att det fanns någon som förstod. Jag önskar du fanns. Jag vet att du hade gjort allt för mig. Jag önskar jag inte vore så ensam i dethär.

Likes

Comments