View tracker

Ni som känner oss har säkert läst min inlägg i dået och dom inläggen var viktiga för min överlevnad och nu behöver jag bearbeta efterskalven av min mardröm, jag är så tacksam för min underbara familj och mitt arbete där jag får min fristad.

Än i dag är det för mig ett nästan dagligt lidande, känslorna kommer som i vågor och jag slungas snabbt tillbaka till den där natten. Natten som aldrig borde ha fått finnas. Nu förlorade jag inte mitt barn så jag kan inte säga att jag vet hur det s känns men jag har fått åka med på den mörka resan , varit i träsket och vänt.

Enligt min filosofi tror jag att varje människa skulle må bra av att prata av sig, det här kan bli mitt sätt att bearbeta något jag känner har etsats sig fast hos mig, det förföljer mig dag som natt. Den 29 februari i år händer det som inte får hända, det värsta tänkbara. Jag ska ta allt från början:

Min äslsta dotter Felicia, min underbara Felicia drabbades av influensan under februari och för varje dag som gick blev hon allt sämre och sämre, den 27 februari åkte vi in till akuten då hennes andning var väldigt tung och febern skyhög där konstaterade man att hon hade influensan och hon fick åka hem med rådet att uthärda. Dagen efter den 28 februari var vi åter på akuten  och då va hon ännu sämre, även då fick hon rådet att gå hem och härda ut. Felicia har egen bostad och vi höll kontakten via sms hela tiden under dessa dygn, sms va det lättaste eftersom hon inte kunnat prata dom sista dagarna. När vi nu kommit in på dagen jag helst vill glömma, gömma, förtränga den 29 februari. Kontakten är allt tätare då jag märker att Felicias tillstånd forfarande bara försämras och min oro blir bara starkare och jag åkte raka spåret hem till henne efter arbetet. Stackars Felicia vad hon fick genomlida och då som nu smärtar det i mig. Någonstans i bakhuvudet litar man på sjukvården och att dom vet vad dom gör men den här dagen förstod jag att det var allvar och nu tillkallade vi ambulansen trots Felicias motstånd till att återvända till akuten. Utan den fantastiska ambulansmannens stöd hade inte Felicia varit här i dag. Ambulansmannen bedyrade att Felicia skulle bli inlagd och så blev det. Nästa 7 timmar låg Felicia på akuten tungandad genomsvettig på en smal brits tills vi kom upp till AVA. 

Väl på AVA blev Felicia kraftigt försämrad än tidigare och jag minst dessa timmar som det var i går åh vad det smärtar :(. Jag minns att Felicia lyckats väsa till en av sköterskorna - Hjälp mig jag dör. Jag försöker förklara för sköterskan att hon snabbt blivit försämrad men det svarat som gavs var att hon var tvungen att andas lugnt så syrgasen göra sitt. Nu kan jag inte ens förklara i ord vad som hände, men min bästa mardröm blev sann, allt gick så snabbt och Felicia slutade andas. Jag föll i avgrund av tomhet, rädsla och tårar och jag skriker rakt ut -vad är det som händer? Och i Samma stund Leder en sköterska ut mig ur rummet där min älskade flicka ligger livlös. Stora lamet har gått och det kommer läkare springande i skyttetrafik, i all förtvivlan lyckas jag ringa min man och meddelar att han måste komma in till sjukhuset. Jag är i mardröm, jag måste vakna, jag vill inte vara med längre. Felicia flyttas nu ner till iva och jag blir visad in i anhörigrummet. Timmarna går och nu är även min man hos mig. Jag gråter i floder och jag vill bara vara hos Felicia, kunna säga att det blir bra så som man vill säga till sitt barn när dom är ledsna men det går inte. 

Jag är en kontrollmänniska men som enligt min man är på ett positivt sätt. ( även om jag kanske borde släppa ibland för min egen skull)  Nu har jag ingen kontroll alls och maktlösheten äter upp mig. Mitt älskade förstfödda barn vad var det som hände????? Frågorna går inte plats i mitt förstånd och hela min värld snurrar. Pga av platsbrist eller kunskap fick dubbel information spaka Felicia nu flyttas till ett annat sjukhus. 

-åk hem och sov säger läkaren som menar att det nu tar några timmar innan hon är på plats och inskriven på det sjukhus hon kommer att spendera nästan 5 veckor framöver.

Jag minns att kl var ca 01:34 när Felicia fick sitt andningsstopp, nu är det morgon och vi åker hemåt för att väcka våra tre barn som sover ovetande I'm det inträffade det overkliga. Nu vet vi att Felicia ligger i respirator. 

Som ni kanske förstår blev det ingen sömn för oss den morgonen utan vi packade oss iväg med våra barn så snart alla vaknat och ätit frukost. 

Ni vet nog alla att det här med att inte ha tid eller inta hinna med det man borde finns inte nu... Nu finns inget annat än att bara vara med Felicia, vi blir väl omhändertagna när vi anländer till sjukhuset och vi får komma in till Felicia två och två. Läkaren förklarar att till följd av influensan så har Felicia drabbats av en kraftig dubbelsidig lunginflammation, hon skulle ha behandlats för länge sen. Hon skulle alltså inte behövt ha genomlidit dessa fruktansvärda dagar. 

Som jag skrev tidigare hamnar man i en overklig bubbla där det inte finns någon tid eller verklighetsuppfattning överhuvudtaget. I intyget jag fick från läkaren står det att Felicias tillstånd är mycket allvarligt och framtiden oviss. Nu måste vi börja informera våra nära och kära vad som inträffat. 

Dom närmaste veckorna bor jag på sjukhushotellet, jag vill ju vara hos Felicia hela tiden. Hon ligger och andas med hjälp av respiratorn och hela hennes kropp hoppar till när hon andas ut. Njurarna har sagt upp sig och dialys är nu uppkopplad , så mycket slangar och apparater överallt. Mitt hjärta värker och det ända jag vill är att Felicia ska vakna, önskar att få höra hennes röst igen, kunna säga hur mycket jag älskar henne och såklart lova att allt komner att bli bra. 

Felicia hade änglavakt och jag är övertygad om att änglarna hjälpte Felicia tillbaka, mycket hände dom här veckorna allt får operationer, röntgen, besökare, tårar i floder, ovisshet, förtvivlan och det är just det här jag skrivit om jag ständigt blir påmind om. Sjukhuset har gjort en anmälan på sig själva och likaså jag, det här får bara inte ske. 

Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst men orken att möta det i ord är för svårt och smärtsamt. Vill tack vännen som höll mig och Felicia sällskap nästa varje dag på iva, vi läste omlott för Felicia i hopp om att hon kanske någonstans snappade upp våra röster. och inte tala om den underbara personalen TACK <3, nära och kära tack.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker