För exakt sju månader och tio dagar sen, så visste jag inte riktigt vilken väg jag skulle ta. Allt var kaos och jag visste inte heller vad jag kände för han. Han som jag delat 2 år och nio månader med. Min första stora kärlek, mitt andra hem.

Men sen så fanns du där. Den andra killen som hjälpe ur den värld som höll mig fast på den mörka sidan. Du hjälpte mig ur dom dagarna som bestod av ånger och ont i magen. Med ditt sällskap så kunde jag gå igenom vad som helst, du som fanns där för mig 24/7

Ur all den skit jag kände då, så orkade jag ändå ta ett beslut. Ibland får man känna sig stolt. Jag övervann rädslan och vågade falla.

Tiden där efter gick allt så fort. Jag hann inte tänka efter så mycket, utan gick mest på magkänslan och följde mitt hjärta. Jag önskade jag gjorde likadant nu. Då hade allt varit såå lätt. 

Men jag kan inte svika dig. Jag har försökt göra det bästa för båda, men jag kan inte. Den som känner mig bäst mer än nån och den som jag delat allt med. Du och jag har hållit ihop sen vi var sju år. Jag tror det var första gången i ettan som vi verkligen började umgås. Efter det har våra minnen bara blivit fler o fler. Vi har format varandra till dom två vi är idag. Trots att vi bråkat och varit osams, så kunde jag alltid lita på att i slutändan så stod vi upp för varandra. Det betyder mer än nåt för mig. Det var du och jag mot världen.

Jag har undvikt dig den senaste tiden, förlåt för det. Jag önskar att jag inte hade behövt göra det här valet. men jag måste. Jag har försökt. Det finns nog ingen som riktigt kan förstå hur det är att kämpa mot sina egna tankar som jag gör varenda jävla dag, när man tycker det är skönt o sova för det är enda tiden på dygnet då man är riktigt fri.

Men det är dags o börja tänka på sig själv igen, ta reda på det som behövs, och falla igen.

Faaan



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments